Högkvalitativ och rättvis diabetesvård för alla

Interpellation 2009/10:408 av Granberg, Lars U (s)

av Granberg, Lars U (s)

den 21 maj

Interpellation

2009/10:408 Högkvalitativ och rättvis diabetesvård för alla

av Lars U Granberg (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

En av de sjukdomar som drabbar flest svenskar är diabetes. Ungefär 4 procent av befolkningen beräknas ha diabetes. Ytterligare hälften så många har diabetes utan att ha fått diagnosen och går därför obehandlade med lidande för patienten och kostnader för samhället som följd.

Typ 2-diabetes, det som förr kallades åldersdiabetes, är delvis förknippat med den sjukliga övervikt och fetma som sprider sig. Övervikt och fetma blir vanligare med stigande ålder. En oroande utveckling är dock att fetma och övervikt blir allt vanligare bland unga människor.

Övervikten drabbar inte enbart enskilda. Enligt Institutet för hälsoekonomi i Lund kostar övervikten samhället över 15 miljarder om året i sjukvård och kostnader för socialförsäkringssystemen som arbetsbortfall, sjukskrivningar, sjukersättningar och dödsfall bland personer i arbetsför ålder.

Det är därför allvarligt både för patienterna och samhället om det finns problem i diabetesvården. Enligt det nationella diabetesregistrets senaste rapport finns sådana brister i diabetesvården. Bara sex av tio patienter, av dem som ingår i registret, når sitt gHbA1c-mål, det värde som används för att mäta hur patienten mår och om behandlingen lyckas. Stora skillnader finns mellan hur behandlingen av patienter i olika landsting och regioner lyckas.

En god blodsockerkontroll är livsviktig för att minska risken för långvariga och livshotande komplikationer till följd av typ 2-diabetes. Om typ 2-diabetes inte behandlas eller missköts kan sjukdomen leda till en ökad risk för komplikationer.

När det gäller sociala skillnader är typ 2-diabetes mer förekommande hos arbetare och tjänstemän på låg nivå än vad det är hos tjänstemän på mellannivå och högre nivå. Detta gäller för båda könen. Sett till utbildningsnivå är typ 2-diabetes enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 nästan dubbelt så vanligt bland lågutbildade personer som för personer med hög utbildning. Denna bild bekräftas av en Sifoundersökning, som år 2008 visade socioekonomiska skillnader bland typ 2-patienterna. I gruppen arbetare fick 38 procent diagnosen typ 2-diabetes när de var under 45 medan endast 20 procent i gruppen tjänstemän konstaterades med typ 2-diabetes när de var under 45 år. Medelåldern för insjuknande var i gruppen arbetare 45,8 år och för tjänstemän 52,0 år.

Andra skillnader beror på tillgången till läkarkontakt. Ibland får en patient vänta 18 månader på läkarkontakt trots att det är belagt att tät läkarkontakt leder till bättre följsamhet till behandlingen, att patienten får hjälp i tid och att behandlingen lyckas till glädje för både patienten och samhället. Naturligtvis är det de patienter som har svårast att göra sig hörda, av till exempel socioekonomiska skäl, som blir mest lidande om de inte får behandling.

För att möjliggöra mer av uppföljning och utvärdering av diabetesvården behöver också inrapporteringen till det nationella diabetesregistret förbättras. I Sverige ska vi vara stolta att vi har ett kvalitetsregister för diabetesvården där det är möjligt att följa hur vården fungerar och lyckas i förhållande till sina mål. Men då krävs också att vården rapporterar in till registret. Det bör därför vara obligatoriskt att rapportera diabetespatienterna och måluppfyllelsen till NDR.

Det är tydligt att det behövs insatser för att se till att diabetesvården i hela landet blir mer kvalitativ, jämlik och rättvis. Varje person med diabetes borde vara garanterad minst ett läkarbesök och ett besök hos diabetessköterska per år. Ett annat sätt att stärka diabetesvården vore att tillsätta en nationell samordnare för diabetesvården med uppdrag att föreslå insatser för att stärka likvärdigheten i diabetesvården.

Utifrån detta vill jag fråga socialministern:

1. Hur avser statsrådet att agera för att fler personer med diabetes ska få stöd och kunskap av sjukvården i att nå sina behandlingsmål?

2. Hur avser statsrådet att agera för att vården inte ska bero på var man bor eller på socioekonomiska faktorer?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2010-05-21 Anmäld: 2010-05-21 Svar fördröjt anmält: 2010-06-04 Besvarad: 2010-06-29