Hbtq-gruppens kulturarv

Anf. 62 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Robert Hannah har frågat mig hur jag och regeringen ställer oss till att inrätta ett museum som enbart verkar för att berätta hbtq-gruppens historia och kulturarv och vidare hur regeringen arbetar generellt för att hbtq-gruppens historia blir representerad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till att börja med vill jag säga att jag och regeringen delar Robert Hannahs syn på att det är viktigt att även hbtq-gruppens kulturarv bevaras och berättas om. Kulturarvet ska i ett demokratiskt samhälle representera alla. Att beakta och bekräfta hbtq-perspektivet måste därför vara tydligt integrerat i museernas arbete. Enligt Riksutställningars aktuella analys har viktiga framsteg gjorts när det gäller dessa frågor, vilket är glädjande. Att 82 procent av de tillfrågade museerna i analysen arbetar med hbtq-frågan är lovande även om arbetet ännu inte är integrerat i museernas alla verksamhetsområden. Mycket återstår att göra, men det är viktigt att uppmärksamma den positiva utveckling som skett.

Just nu pågår en översyn av den statliga museipolitiken. Utredningen ska lämna sitt betänkande den 15 oktober 2015 och bland annat föreslå nationella mål och vid behov förändrade uppdrag och organisation för de statliga centrala museerna. Regeringen kommer med anledning av betänkandet att återkomma till hur vi ser att museerna bör gripa sig an denna och andra relaterade frågor.

Vår grundläggande utgångspunkt för detta arbete är att kulturarvet är under ständig utveckling och måste definieras på ett sådant sätt att alla kan känna tillhörighet och få ta plats på lika villkor. En kulturarvspolitik som präglas av detta synsätt kommer att leda till att hbtq-personers kulturarv och historia synliggörs. Regeringen har dock i nuläget inga planer på att verka för inrättandet av ett museum som enbart berättar om hbtq-gruppens kulturarv. Detta perspektiv bör vara integrerat i alla museers verksamhet.

Anf. 63 Robert Hannah (FP)

Herr talman och kulturministern! Tyvärr delar jag inte kulturministerns påstående att vi har samma syn i frågan om behovet av ett synliggörande av hbtq-gruppens arv och etablerandet av ett hbtq-museum i Sverige. Vår historia berättas nämligen av dem som definierar den.

I dag finns det inte ett enda museum i Sverige där jag som homosexuell person inte uteslutande påtvingas heteronormer och heterosexuell historia. Jag tror inte att någon av de skolklasser som i dag sitter på läktaren någonsin har varit på en utställning på ett museum med hbtq-historia. Ärligt talat är dina ord väldigt vackra, kulturministern, men det är inte någonting annat än ord. Dubbelt så mycket moral är inte dubbelt så bra. Det är bara dubbelmoral i den här frågan.

Ska hbtq-gruppens historia bevaras och synliggöras krävs det helt enkelt ett eget Unstraight Museum där enbart denna grupps historia och nutida utmaningar i Sverige men också i världen, där vi vet vad som händer, berättas. Om en särskild grupps historia osynliggörs finns den inte. Några av de bärande aktörerna i historieberättande är de statliga museerna.

Även om vi har blivit bättre är det ett erkänt faktum att samtliga museer i dag nästan uteslutande har enbart material som innehåller heterosexuell historia. Jag har därför svårt att förstå, kulturministern, när du menar att det ens är möjligt att anlägga ett hbtq-perspektiv på museernas verksamhet och samlingar av den enkla anledningen att det inte går att lägga plåster på en cancerpatient.

Den historia som saknas i museerna finns nämligen inte i samlingarna oavsett var man letar. De har inte de samlingarna och den informationen på museerna. Det går att anlägga ett perspektiv, och det går att hålla kurser, kulturministern. Men då kommer ändå inte samlingarna magiskt att uppenbara sig i museerna. Finns de inte i museerna kan man inte heller plocka fram dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De berättelser som finns och som behöver dokumenteras är oftast muntliga, och de försvinner mycket snabbt eftersom bärarna åldras och dör. Historia som dör och som har gått bort med människorna kan inte heller magiskt återuppstå med hjälp av nya perspektiv, en utställning eller en prideparad.

Den största samlingen som finns av fysisk hbtq-historia finns i form av dokument, fotografier, brev och liknande i RFSL:s egna arkiv. RFSL har inte möjligheten att dokumentera eller att ta fram informationen på ett vettigt sätt. De har inte de resurserna.

Samlingen som finns hos RFSL i dag, som är den enda som vi har att tillgå, bevaras inte på rätt sätt. Den håller inte den standard som International Council of Museums har satt upp med riktlinjer och kriterier. Därmed hotas den också och riskerar att gå om intet eftersom den inte bevaras på rätt sätt.

Det som finns bevaras inte ens på rätt sätt, och det som finns muntligt kommer att gå ur historien. Inget museum har i dag ett övergripande ansvar att dokumentera de berättelser som i nuläget försvinner. Majoriteten av museerna saknar också resurser och kompetens att genomföra en sådan inriktad dokumentation. Det erkänner och säger de själva.

I stället är det The Unstraight Museum som tar hand om och gör deras jobb. I princip alla de utställningar som det talas om i Riksutställningar har genomförts i samarbete med The Unstraight Museum. De har gjort jobbet, och nu säger Riksutställningar och kulturministern: Vi har lyckats så väl. Men det beror ju på att The Unstraight Museum har gjort jobbet.

Herr talman! Jag har några frågor till kulturministern. Om inte ett specialiserat museum ges stöd för att göra detta - vem ska då ta huvudansvaret? Min andra fråga är: Förtjänar inte Sveriges hbtq-personer ett eget museum med deras egen historia?

Anf. 64 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Jag tackar, Robert Hannah, för ditt engagemang och din kompetens i dessa frågor.

Jag ser fram emot att göra dig förvånad när det gäller vad man kan göra med befintliga strukturer om man vill, om man vågar och om man tror på frågor om alla människors lika värde och rättigheter att inte osynliggöras. Om man tror på det, vågar göra politik av det och också vågar styra sina verksamheter utifrån det kan man göra mycket.

Sverige har fantastiska museer, och vi har en fantastisk infrastruktur för våra museer och för vårt kulturarv i stort. Jag har varit tydlig ända från dag ett med att kulturarvet är en av de frågor som jag kommer att prioritera under mandatperioden.

Den pågående Museiutredningen kommer att vara ett viktigt verktyg just när det gäller museifrågorna för att se vilken utvecklingspotential som finns och hur vi ska ta detta vidare. Jag vill tro att det går att göra väldigt mycket i de befintliga museerna. Där finns oerhört stora samlingar med kulturarv, varav mycket är hbtq-kulturarv som har osynliggjorts för att det inte har lyfts fram. Precis som Robert Hannah säger kan det säkerligen bero på bristande kompetens. Men jag tror mest och framför allt att det beror på bristande styrning och bristande kraft i politiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den förra regeringen gjorde en hel del när det gäller att synliggöra hbtq-personer, men framför allt för att lyfta hbtq-perspektivet inom politiken. Erik Ullenhag, den tidigare integrationsministern, arbetade fram en strategi som regeringen antog. Den har nuvarande regering valt att förstärka genom att ge ett antal myndigheter permanent uppdrag. Det är inte direkt kopplat till kulturarvet, men det visar på ambitionen som regeringen och jag har när det gäller hbtq-frågorna.

Vi har också, som interpellanten sa, tagit del av Riksutställningars rapport. Jag är väl medveten om vilka underlag som fanns och var kunskaperna fanns i denna. Men tillsammans med rapporten och Museiutredningen har vi det underlag vi behöver för att framöver kunna göra skillnad i de strukturer som finns.

Vi har nu dessa underlag, skriver fram frågorna och mer eller mindre tvingar vårt kulturarv, alltså museerna, att arbeta med frågorna. Möjligen kan det därefter fortsatt vara så att vi osynliggör och att vi saknar hbtq-perspektiv, hbtq-kulturarv och hbtq-historia. Men museer jobbar ju ofta med berättelser och med det talande. Det ska finnas sådan kompetens, och annars får man se till att tillsätta sådan. Men om vi efter att vi har prövat och gjort allt detta ändå ser att det inte räcker till får man återigen utreda och ta frågan vidare när det gäller om det behövs ett särskilt hbtq-museum.

Jag känner dock i dag att det vore att begränsa frågan. Jag tror att det skulle vara att sätta för snäva ramar för vad som är ett hbtq-perspektiv och vad som är hbtq-historia och hbtq-kulturarv.

Anf. 65 Robert Hannah (FP)

Herr talman! Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter först 1944, och homosexualitet förlorade sin sjukdomsstämpel 1979. Jag vill inte ens gå in på hur transsexuella personer har behandlats i det här landet genom historien och fortfarande behandlas i dag.

Svenska museer har alltså haft 71 år på sig att inkludera hbtq-personer i sina samlingar. Statliga museer har redan i dag och har under många års tid haft uppdrag som inkluderar jämställdhetsperspektiv, vilket då också rimligen borde inkludera hbtq-personer.

Jag välkomnar kulturministerns satsning på att göra det ännu tydligare för museerna att de ska ta med detta perspektiv i sitt arbete, men jag är rädd att det enbart kommer att bli någon typ av prideparadsevenemang eller någon typ av utställning någon gång per år då man plockar fram något längst bak i tåget - eller så ringer man The Unstraight Museum.

The Unstraight Museum gör det här jobbet för många museer redan i dag. Jag tycker att det är konstigt att de inte får den kredd som de förtjänar. Därför vill jag fråga kulturministern om hon är villig att träffa The Unstraight Museum och höra vilket arbete de gör för hbtq-personers kulturarv och vilka insatser de gör för alla Sveriges museer. De har till och med vunnit årets museipris i Sverige på grund av just detta arbete. Om man ändå ska genomföra detta arbete är det viktigt att träffa den organisation som gör jobbet åt de museer som inte gör det.

Den inkludering som vi talar om har fortfarande inte skett i dag. Det är orimligt att tro att Sveriges museer, som har varit kärnan i problemet och inte har gjort sitt jobb på 71 års tid, inom överskådlig tid helt plötsligt ska vara lösningen. Jag har svårt att se kopplingen att problemet ska vara lösningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I den utredning som kulturministern hänvisar till nämns en mängd museers engagemang. Men The Unstraight Museum har sedan 2008, då det bildades, varit initiativtagare till de flesta av dessa projekt. De har legat i framkant i Sverige när det gäller insamling, utveckling och internationella samarbeten. När jag har träffat The Unstraight Museum har de varit oroliga med anledning av att RFSL:s arkiv inte håller de mått som International Council of Museums har satt riktlinjerna för. Det som finns riskerar att gå om intet. Någon organisation eller någon myndighet måste få ansvaret att se till att detta skyddas.

I mina ögon har The Unstraight Museum varit den viktigaste aktören i den positiva utveckling som kulturministern nämner. De viktiga framsteg som Riksutställningar pekar på är också The Unstraight Museums arbete i grunden. Jag tycker att de förtjänar ett erkännande. Jag tror inte att det är så att ett hbtq-museum inte behövs generellt sett.

Jag fick en bok en gång av Tasso Stafilidis, före detta vänsterpartiledamot här, under den tid då han var ledare för hbtq-gruppen i riksdagen. Om jag skulle läsa upp för kulturministern hur människor som stod på den plats där jag nu står och den plats där kulturministern nu står har benämnt och talat om hbtq-personer skulle man kunna tro att det tillhörde forntiden. Men det var i relativ nutid.

Jag tror att vi behöver en inställning där man ser att denna grupps kulturarv måste belysas och prioriteras. Det görs inte förrän en särskild organisation får ett särskilt uppdrag att vara ansvarig för insamlingen. Allas ansvar blir oftast ingens ansvar. Det är jätteviktigt att man pekar ut en särskild organisation. De har kompetensen, de kan dokumentera, de kan bevara historien och de kan göra jobbet om de får erkännandet och stödet. I dag görs detta av frivilliga som tar sin egen fritid till detta.

Jag tror personligen att det krävs ett museum, men jag tycker ändå att det är bra att kulturministern inte stänger dörren på det sätt som hon gjorde i det första svar jag fick från henne.

Anf. 66 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

Herr talman! Robert Hannah lyfter fram att det behövs en särskild organisation med ett särskilt ansvar. Det finns en sådan. Det är Sveriges regering. Och det finns en särskild person i denna regering, och det är kultur- och demokratiministern.

Interpellanten lyfter också fram att Sveriges museer inte har levt upp till uppdraget på 71 år trots att man i deras instruktioner kan läsa att de bör inkludera också hbtq-kulturarvet och hbtq-personers historia.

Det är att skjuta pianisten. Museerna arbetar ju utifrån instruktioner. Svenskt kulturarv behöver med andra ord modiga regeringar som vill någonting och som tror på alla människors lika värde. Jag blir lika upprörd och ledsen som interpellanten när jag läser vad som sägs och vad som står om olika människor i texter från vårt land, från vår historia och från denna sal. Det återstår mycket arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Senast i dag kunde vi på Sveriges Radios Kulturnytt höra ett reportage om stereotyper på svenska museer. Forskaren Annika Bünz säger där att det är samma berättelser som berättas om och om igen, utan att man egentligen problematiserar och diskuterar. Detta är ett faktum, och det är inte första gången vi hör sådant. Det är allmänt känt att vi är bra på att reproducera bilder av oss själva. De blir också en sanning för dem som kommer efter oss. Det behövs alltså en förändring.

Sedan åtta månader tillbaka har vi en ny regering. Och det är första gången som det finns en kultur- och demokratiminister. Och jag vill tala med stora ord och ha hög moral. Och jag vill, återigen, slå interpellanten med häpnad när vi gör verklighet av den politik som vi vill föra, utifrån de underlag som är på väg in till departementet.

Den 22 juni ska jag ha ett möte med The Unstraight Museum. Jag har tagit del av deras arbete sedan tidigare. Det är ett fantastiskt arbete. Och jag är mycket väl medveten om att vi är beroende av deras kunnande och verksamhet.

Det som interpellanten lyfter fram angående RFSL:s arkiv oroar mig. Jag tar det med mig tillbaka till departementet direkt, för att fråga hur vi ser på det och om RFSL har kommit in med någon skrivelse om sina material. Det vore en stor förlust för vårt land om det förstördes eller på olika sätt gick om intet.

Anf. 67 Robert Hannah (FP)

Herr talman! Jag vill rikta ett stort tack till kulturministern. Hon har en positiv inställning i frågan. Jag tror också att kulturministern vill det bästa i fråga om det här. Men det är inte Sveriges regering eller kulturministern själv som har utbildningen eller kompetensen för att gå in i RFSL:s arkiv och sortera och se till att arkiven ser bra ut. Det är inte kulturministern själv som kan gå in på museerna och se till att de har rätt utställningar eller tar fram rätt material.

Det är dessutom på det sättet, kulturministern, att materialet inte finns på de museer som kulturministern vill ge ansvaret för arbetet. Och de har inte gjort sitt jobb under 71 års tid.

Det är dock bra och viktigt att kulturministern vill träffa The Unstraight Museum. Jag har träffat dem och blev häpen över och imponerad av deras arbete. Jag hade inte stått här i dag, på en fredagseftermiddag när jag hellre hade varit Göteborg, om jag inte tyckte att deras jobb var fantastiskt.

Sverige vill vara ett av världens bästa hbt-länder. Men det finns en stark avsaknad av hbtq-museer i världen. Senast i veckan outade Kenyas största tidning hbtq-personer, bara på grund av deras sexualitet, på framsidan så att de ska jagas. Isis slänger ned hbtq-personer från toppen av byggnader. Behandlingen av hbtq-personer i Sverige har kanske blivit bättre - den kan bli mycket bättre här också - men det tål att berättas hur hbtq-personer behandlas runt om i världen.

Det kan vara viktigt att vi i Sverige är ledande i den utvecklingen. Vi har ju ett museum som berättar om inte bara svensk hbtq-historia utan också om nutidshistoria och hur situationen ser ut i världen.

Jag ser fram emot att komma tillbaka till den här stolen i framtiden och diskutera de här frågorna, för att se hur det utvecklat sig.

Anf. 68 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Robert Hannah! Jag ser verkligen fram emot att möta Robert Hannah i dessa stolar igen och då stå till svars för vad jag har gjort, utifrån de ambitioner som regeringen har.

Det är oerhört viktiga frågor, i vårt land - men här återstår också mycket att göra, inte minst när det gäller exempelvis transpersoners rättigheter och möjligheter till liv - men också i Europa och världen. Jag och regeringen vill hålla fanan för alla människors lika värde högt även i fortsättningen. Vi vill främja mångfald och öppenhet. Och hbtq-personers kulturvärld är en väldigt viktig del av det arbetet.

Jag ser fram emot mötet den 22 juni med The Unstraight Museum.

Jag ska föra frågan om RFSL:s arkiv vidare för att se av vem eller hur det tas om hand och vad man kan göra för det.

Rapporten om museipolitiken, översynen, kommer i oktober. De första stegen bör hinna tas under nästkommande år och visa att jag inte bara står här och pratar. Jag vill också föra politik som gör skillnad.

Överläggningen var härmed avslutad.