Anf. 52 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Var finns bromsklossarna, undrade Maryam Yazdanfar, när det gäller svårigheterna att få fram ett beslut om att ha någon typ av haverikommission, om jag får kalla det för det även om jag uttryckte det med många fler ord i det skrivna interpellationssvaret. Bromsklossen är, vilket Johan Linander antydde, svenskt remissförfarande. Vi är väldigt noga med att många berörda ska få lämna synpunkter. Ber man en massa människor att lämna synpunkter på ett förslag som man tycker är viktigt ska man också ta del av de synpunkterna och försöka rätta sig efter vad som kommer fram i remissarbetet. Det tar naturligtvis tid, men jag tror att förslag, ibland i vart fall, blir bättre om man gör på det sättet. Det finns inget motsatsförhållande, och det var det jag försökte visa eftersom Maryam i ett tidigare inlägg sade att det första hon skulle göra, vilket man kan tolka som det viktigaste, skulle vara just detta. Det är klart att vi måste arbeta med många typer av åtgärder för att bekämpa det här problemet. Det är vi helt överens om.
Vi har det här bekymret men också en viss möjlighet. De flesta kvinnor som utsätts för våld blir inte ihjälslagna, men många lever i förhållanden och relationer där de upplever mäns våld mot kvinnor och utsätts för brott och kränkningar. Där kan vi se ett mönster, och jag tror att man möjligen den vägen också kan hitta ännu bättre insatser för att förebygga och ingripa i tid. Det är det som en sådan här haveriutredning kan hjälpa till med.
Dock är det så att när man tittar på ärenden som handlar om hot och förföljelse och våld i nära relationer är ofta flera myndigheter redan inblandade. En förföljd kvinna har i allmänhet kontakt med socialtjänsten, hon har barn i skolan, hon har en arbetsgivare och hon har många olika aktörer omkring sig. Jag misstänker, utan att kunna veta det, att man i många fall inte riktigt samordnat sig. När vi utreder detta med stalking visar det sig att man nästan ska vara heltidsanställd för att administrera sina myndighetskontakter om man är hotad och förföljd, för det är ju så många kontakter med olika myndigheter.
Med de här bakgrundserfarenheterna tycker jag att vi har gjort någonting som är väldigt viktigt i det här sammanhanget, och det är att vi nu i mer än 190 kommuner har fått samverkansavtal mellan polisen och kommunen om hur de ska samarbeta operativt, om man får uttrycka sig så, och när det gäller att ha en omvärldsbeskrivning och var de ska ingripa. Jag har sett flera av de här olika samarbetsavtalen, och det är inte ovanligt att man just har tagit upp våld mot kvinnor och hur man kan arbeta tillsammans mer effektivt. Det tror jag kan öka skyddet och stödet till de här kvinnorna.
Sedan har vi också en viktig insats som pågår, och det är att vi arbetar med beprövade program för behandling av intagna som har dömts för våld i nära relation. Problemet är möjligen att för många är det första gången som de blir dömda när vi möter dem, och man skulle önska att den här typen av program och åtgärder kom tidigare för att förebygga våldet. Det får vi arbeta vidare med.
Vi jobbar inom kriminalvården med beprövade program, och vi har väldigt många samarbetsavtal på plats mellan bland annat polis och socialtjänst som möjligen kan hjälpa en del av de här utsatta kvinnorna.