Handläggningen av ärenden med bortförda barn
Interpellation 2008/09:494 av Enochson, Annelie (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-05-08
- Anmäld
- 2009-05-08
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-05-20
- Sista svarsdatum
- 2009-05-22
- Besvarad
- 2009-06-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 maj
Interpellation
2008/09:494 Handläggningen av ärenden med bortförda barn
av Annelie Enochson (kd)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
Ärenden med bortförda barn ökar i Sverige. Just nu finns 103 fall på UD. Att ett barn förs bort från sin invanda miljö mot den ena förälderns vilja och rätt till vårdnad är naturligtvis något mycket problematiskt och svårt, inte minst för barnet i fråga men även för kvarvarande familj, vänner och skolkamrater samt inkopplade myndigheter.
Ett flertal föräldrar i en situation där deras barn har blivit bortfört har kontaktat mig under årens lopp, vilket föranlett att jag engagerat mig mycket i frågan. År 2006 åkte jag ner till Israel tillsammans med mamman till de fem barn från Kungsbacka som blev bortrövade till Gaza. Efter kraftfulla påtryckningar kunde barnen återföras till Sverige. Ett aktuellt fall är lilla Alicia, som Kalla fakta nyligen dokumenterade. Alicia bortfördes till Kambodja och hennes mamma reste själv dit och sökte upp henne. Många fler fall finns och tyvärr slutar de inte alltid lika lyckligt som för Alicia och Kungsbackabarnen. Många barn bortrövas och kommer aldrig åter till Sverige. Efter min medverkan i Kalla faktas reportage har jag fått nya brev från föräldrar som vädjar om min hjälp.
Hösten 2006 skrev jag en motion till riksdagen om bortrövade barn (2006/07:U265). Den 14 december 2006 biföll riksdagen motionen efter konstitutionsutskottets förslag (betänkande 2006/07:KU1). Tillkännagivandet gällde motionens yrkande om att det vid handläggningen av ärenden med bortförda barn ska införas särskilda handlingsplaner i samråd med föräldern, samt att handläggarna ska vara tillgängliga och ha informationsplikt var fjortonde dag. Efterforskningar visar att fortfarande år 2009 har de specifika yrkanden som riksdagen tillkännagav för regeringen inte genomförts på Utrikesdepartementet. Det sista som nämns från regeringen om motionen är i skrivelse 2007/08:75 där regeringen skriver till riksdagen att en översyn har påbörjats och att regeringen ska återkomma under 2008 med rapport om vad som gjorts. Ingen sådan rapport har lämnats till riksdagen.
Sverige har skrivit under FN:s barnkonvention, där det står att barnets bästa ska sättas främst. I konventionens artikel 11 sägs vidare att medlemsländerna ska bekämpa att barn olovligen förs bort eller hålls kvar i ett annat land än hemlandet. Sverige har även skrivit under Haagkonventionen där det står att ”ändamålet med konventionen är att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut eller kvarhållits i en fördragsanslutande stat”. Utrikesdepartementet är det departement under regeringen som är ansvarigt för ärenden med bortförda barn.
Att effektivisera handläggningen när det gäller ärenden med bortförda barn anser jag bör vara prioriterat och oerhört angeläget att på alla sätt hitta verktyg till. Jag vill särskilt lyfta fram utrikesutskottets motivering: ”Skyddet och respekten för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna hos en av de svagaste och mest utsatta grupperna i samhället – barnen – måste, enligt utskottets uppfattning, utgöra en kärnuppgift för berörda svenska myndigheter och ärenden som rör bortförda barn prioriteras.”
Mina frågor till utrikesministern är följande:
På vilket sätt har utrikesministern verkat eller kommer att verka för att regeringen fullföljer riksdagens tillkännagivande om att handläggningen av ärenden med bortförda barn ska förbättras och effektiviseras?
Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att regeringen ska komma tillbaka till riksdagen med en rapport om hur de åtgärder i motion 2006/07:U265 som tillkännagavs av riksdagen i slutet av december 2006 har vidtagits?
Är det utrikesministerns ställningstagande att de bortrövade barnen får den hjälp som krävs enligt FN:s konvention om barnens rättigheter, artikel 11?
Är det utrikesministerns ställningstagande att föräldrarna till de bortrövade barnen i Sverige får det stöd som anges i Bryssel II-förordningen samt Haagkonventionen?
I många fall bortförs barn till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen – vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att effektivisera handläggningen i dessa fall?
Avser utrikesministern att ta några initiativ för att föräldrar till bortrövade barn ska få hjälp med översättning av dokument?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:494
Webb-tv: Handläggningen av ärenden med bortförda barn
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:125 Måndagen den 1 juniProtokoll 2008/09:125 4 § Svar på interpellation 2008/09:494 om handläggningen av ärenden med bortförda barn
Protokoll från debatten
Anf. 2 Carl Bildt (M)
Herr talman! Annelie Enochson har ställt ett antal frågor till mig rörande handläggningen av ärenden med bortförda barn.
De två första frågorna gäller den motion (2006/07:U265) som hon tidigare lämnat i frågan och det tillkännagivande som riksdagen gav med anledning av motionen (bet. 2006/07:KU1, rskr. 2006/07:45). Annelie Enochson undrar dels på vilket sätt jag har eller kommer att verka för att regeringen fullföljer riksdagens tillkännagivande om att handläggningen av ärenden med bortförda barn ska förbättras och effektiviseras, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att regeringen ska rapportera till riksdagen om dessa åtgärder.
Inledningsvis vill jag nämna att regeringen har i sin årliga redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, senast i skr. 2008/09:75 (p. UD 2), redovisat för riksdagen vilka åtgärder som vidtagits med anledning av de olika tillkännagivandena.
Mycket har gjorts för att effektivisera och förbättra arbetet med bortförda barn. Den grupp inom Utrikesdepartementet som tills vidare arbetar med ärendena har förstärkts. I gruppen ingår i dag fem personer, varav fyra jurister. Ställt mot antalet ärenden, ca 100 årligen, är bemanningen således relativt god. I den här typen av ärenden är dock handläggningen beroende av fler aktörer än svenska Utrikesdepartementet. Det handlar till exempel om det bortförda barnets föräldrar, ombud, domstolar samt myndigheter i andra länder. Samtliga dessa aktörer har avgörande betydelse för hur effektiv handläggningen kan bli. För att uppnå ett gott resultat handlar det mycket om samarbetet mellan de olika aktörerna. I syfte att förbättra samarbetet har Utrikesdepartementet regelbundna möten med såväl svenska som utländska myndigheter. Departementet har även hållit utbildningar för domstols- och ambassadpersonal. Vidare publicerade departementet så sent som i mars en informationsbroschyr med konkreta tips för, i första hand, föräldrar vars barn har förts bort. Information, lagstiftning, ansökningshandlingar med mera finns även tillgängliga på Utrikesdepartementets hemsida (www.ud.se). Arbetet med bortförda barn utvecklas kontinuerligt.
Civilutskottet har under våren slutfört det uppföljningsprojekt som påbörjades under förra året. Inför den återrapportering som regeringen ska lämna till riksdagen med anledning av riksdagens tillkännagivande har Utrikesdepartementet avvaktat utskottets slutsatser, och dessa övervägs nu i departementet. En återrapportering till riksdagen om de åtgärder som vidtagits för att förbättra arbetet med bortförda barn kommer att lämnas till riksdagen under innevarande år.
I sin tredje fråga undrar Annelie Enochson om jag anser att bortförda barn får den hjälp som krävs enligt artikel 11 i FN:s barnkonvention.
Enligt artikel 11, första stycket, ska varje land "vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet". Sverige gör detta genom att vi ratificerat och tillämpar 1980 års Haagkonvention om bortförda barn. Vidare ska länderna, enligt andra stycket, "främja ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslutning till befintliga överenskommelser". Sverige har ingått bilaterala överenskommelser med tre länder som inte tillträtt Haagkonventionen.
Fråga fyra gäller huruvida jag anser att föräldrar vilkas barn blivit bortförda får det stöd som anges i Bryssel II-förordningen respektive Haagkonventionen.
Jag tror inte att det finns något stöd som kan sägas vara tillräckligt för en förälder som befinner sig i en situation där hans eller hennes barn har blivit olovligen bortfört och det inte finns någon snabb eller uppenbar lösning. Bryssel II-förordningen och Haagkonventionen anger dock hur centralmyndigheten i aktuellt land - i Sverige Utrikesdepartementet - ska agera i den här typen av ärenden. Gentemot föräldrarna gäller det till exempel att informera dem om processen, underlätta överenskommelser och bistå med att få kontakt med advokat. Även dessa åtaganden uppfyller Sverige.
På den här punkten är det dock viktigt att klargöra Utrikesdepartementets roll i barnbortförandeärenden. Jag är rädd att Annelie Enochson blandar ihop Utrikesdepartementets roll med ombudens. Utrikesdepartementet är inte ombud för någon av föräldrarna. Departementets roll är snarast administrativ och förmedlande.
I sin femte fråga undrar Annelie Enochson vad jag avser att göra för att effektivisera handläggningen i ärenden där barn förts bort till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen.
Precis som vi i Sverige förväntar oss att personer här, oavsett nationalitet, ska följa svenska lagar och regler förväntas vi följa lagar och regler i andra länder när vi är där. Ett bortförande som är olovligt utifrån Sveriges sätt att se på det är inte nödvändigtvis det enligt det andra landet. Oavsett detta är Utrikesdepartementets möjligheter att agera i ärenden där ett barn förts till ett icke-konventionsland mycket begränsade. Möjligheten att finna en lösning är, än mer än i konventionsärenden, beroende av den kvarlämnade förälderns uppgifter och engagemang, den bortförande förälderns och/eller det andra landets myndigheters samarbetsvilja. Om den bortförande föräldern inte frivilligt återför barnet återstår i slutändan endast för den sökande föräldern att inleda en nationell process i domstol i det andra landet. I en sådan situation kan Utrikesdepartementet, via vår ambassad, hjälpa föräldern med att hitta ett platsombud. Därefter är det dock ombudet som driver processen, inte Utrikesdepartementet.
Slutligen frågar Annelie Enochson om jag avser att ta några initiativ för att drabbade föräldrar ska få hjälp med översättning av dokument.
Utrikesdepartementets uppgift, som centralmyndighet för ärenden om bortförda barn, är i första hand att ha kontakt med andra länders centralmyndigheter och fungera som en förmedlande länk mellan föräldrarna och deras ombud. Departementet är neutralt och företräder varken föräldern i Sverige eller föräldern i det andra landet. Det är inte heller departementets uppgift att översätta handlingar på någon av föräldrarnas vägnar. Jag planerar således inga nya initiativ i det avseendet. I detta sammanhang vill jag dock nämna att i de fall där den sökande föräldern beviljas rättshjälp täcker denna ofta även översättningskostnader.
Anf. 3 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för ett långt och utförligt svar!
En av riksdagens viktigaste uppgifter vid sidan om det löpande lagstiftningsarbetet är att granska och kontrollera den verkställande makten, det vill säga regeringen. En annan av våra uppgifter är att följa upp de tillkännagivanden som riksdagen lämnar till regeringen. Jag har därför ställt sex frågor till ministern som rör min motion som tillkännagavs i riksdagen hösten 2006.
I sitt svar hänvisar ministern till skrivelse nr 75 från regeringen. Ser man till samma skrivelse förra året står det följande: "En översyn av UD:s arbete med dessa frågor har gjorts, och på departementet fortsätter arbetet med att effektivisera handläggningen av dessa ärenden. Resultatet av de samlade ansträngningarna kommer att redovisas under 2008."
År 2008 kom och gick, och ingen redovisning lämnades. Nu är vi i mitten av 2009.
I detta interpellationssvar hänvisar ministern till civilutskottets uppföljningsprojekt och att man med det som underlag ska återrapportera till riksdagen. Men detta är ju fel ordning, herr minister! Det är ni på UD som ska visa vilka effektiviserings- och förbättringsåtgärder ni har gjort när det gäller bortrövade barn.
Låt mig åter få läsa vad det var som riksdagen begärde av UD:
"Enligt utrikesutskottets" - och konstitutionsutskottets - "uppfattning måste skyddet och respekten för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna hos en av de svagaste och mest utsatta grupperna i samhället - barnen - utgöra en kärnuppgift för berörda svenska myndigheter och ärenden som rör bortförda barn prioriteras. Regeringen bör mot denna bakgrund göra en översyn av hur handläggningen av denna typ av ärenden kan förbättras och effektiviseras samt därefter i lämplig form informera riksdagen om resultat av en sådan översyn."
Detta var alltså vad vi hade begärt från riksdagen.
I min motion som ligger till grund för detta och som tillstyrktes föreslår jag två konkreta effektiviserings- och förbättringsåtgärder, och jag vill nämna dem för ministern i dag.
Den ena är en personlig handläggare. Handläggarna ska vara anträffbara och ha informationsplikt för att informera föräldrarna om hur långt ärendet kommit.
Den andra är konkreta handlingsplaner som man gör i samråd med föräldern.
Jag vill också kommentera ministerns svar på en annan punkt, och det gäller UD:s roll kontra ombudens roll.
Nej, herr minister, jag har inte sammanblandat detta. Jag läser innantill vad som står i konventionerna och vad vi har skrivit under, bland annat Haagkonventionen. Dessa konventioner är grunden i samarbetet, men det säger inte att vi inte kan göra mer.
I USA har man till exempel ett varningsprogram, som kallas amber alert, för att lokalisera bortrövade barn. Det går ut på idén att man snabbt ska informera brottsbekämpande instanser, informationsmedier och lokalbefolkningen så att alla kan delta i sökandet. Det har visat gott resultat.
Även en grupp Europaparlamentariker har gjort en skriftlig förklaring, och de föreslår ett larmsystem liknande det amerikanska när det gäller bortrövade barn.
Min första fråga till ministern är om dessa förbättringsåtgärder som jag nämner i min motion är någonting som man överväger i sin översyn på UD:s konsulära och civilrättsliga enhet.
Min andra fråga är om ministern kan överväga att införa ett larmsystem liknande det amerikanska, det vill säga att man snabbt går ut med information om de bortrövade barnen så vitt och brett man kan för att på detta sätt se till att snabbare återbörda barnet.
Anf. 4 Carl Bildt (M)
Herr talman! Ärenden av denna karaktär - vi hade en riksdagsdebatt om detta för något mer än ett år sedan - är bland de allra svåraste som finns i den samling av synnerligen svåra konsulära ärenden som alltid ligger på Utrikesdepartementets bord. Mitt svar är i den meningen något formellt, men det handlar om de grundläggande reglerna och de grundläggande rutinerna. Sedan vet vi av erfarenhet att varje fall ofta är unikt i sin komplexitet, och det finns ingen standardmodell för hur man ska handlägga dem, enligt den erfarenhet jag har av sådana här fall.
Anledningen till att vi har avvaktat med att redovisa till riksdagen är att vi skulle vänta på riksdagen och civilutskottet. Sedan kan man diskutera vilken som är den andra och den tredje statsmakten, men min uppfattning är traditionellt att riksdagen är den viktigaste statsmakten och att regeringen har att avvakta. Men jag ska inte göra någon större fråga av det. Jag lovar att vi ska återkomma och redovisa detta.
Vad kan man göra mer? Det är säkert mycket. Jag nämner de personalresurser som är avsatta för detta för att hjälpa. Vi är inte ombud, som sagt, men vi har en skyldighet att hjälpa till i alla fall när det gäller svenska medborgare. Medborgarskapsfrågan är också en av de frågor som är komplicerade i många av dessa fall.
En larmfunktion av den typ som Annelie Enochson nämner har jag ärligt talat inte tänkt på. Det är i vissa typer av fall man kan tänka sig det. Jag kan tänka mig åtskilliga typer av fall där det snarast skulle vara kontraproduktivt och där det behövs en annan typ av handläggning. Men visst - det kan absolut finnas sådana fall i sådana situationer i sådana länder där den typen av funktion kan vara värdefull. Men jag skulle inte vilja göra detta till någon standardmodell för hur man handlägger sådana här fall.
Man ska vara medveten om, även om vi nu talar om formalia och dem som handlägger de konsulära delarna på Utrikesdepartementet, att frågor av den här karaktären ofta påverkar den bilaterala relationen. Jag vet i alla fall ett land där hela den bilaterala relationen under mycket lång tid kom att domineras av ett enstaka ärende av konsulär natur. Det inträffar. Om detta hjälper till att lösa det hela eller inte kan vara olika i de olika fallen.
Jag kan försäkra Annelie Enochson dels att det kommer en redovisning, dels att denna redovisning kommer att hålla sig till de formella handläggningsordningarna. Men i realiteten får vi titta på nästan varje enstaka fall utifrån dess förutsättningar och utnyttja alla de möjligheter som finns. Det kan vara Utrikesdepartementets mer formella möjligheter. Det kan vara informella möjligheter - Europaparlamentariker, svenska riksdagsledamöter och frivilligorganisationer - och självfallet de juridiska möjligheter som föräldrarna eller föräldern ofta har till sitt förfogande.
Anf. 5 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag håller med om att varje situation är unik. Därför tror jag att man ska ha en palett av olika verktyg, där larmsystemet kanske är ett.
Jag går tillbaka till min motion och de bakomliggande orsakerna till att riksdagen tillkännagav den. Föräldrarna lever i ett väldigt trauma när detta inträffar. Att få sitt barn kidnappat och bortrövat måste vara något av det värsta man kan uppleva. Vi är bägge två föräldrar och vet hur fruktansvärt det skulle vara.
Det är viktigt att personalen på UD kan hantera den här stressen. Det är mycket bra att man har utökat med en jurist på den konsulära enheten. Jag är väldigt glad för detta. Det är inte min uppgift att bemanna UD, utan det ska ministern göra. Men jag vill ta upp att det är viktigt med den psykologiska, empatiska och sociala kompetensen.
I civilutskottets uppföljning, som kom redan i mars och som jag har läst igenom, tar man upp att Sverige - man skriver inte UD - saknar kontaktorgan med International Social Service, ISS, som arbetar med de sociala frågorna runt bortrövade barn. Förut låg detta på Socialdepartementet, tror jag, sedan på en enskild organisation som hette Epikur, vill jag minnas. Vi har alltså haft ett sådant kontaktorgan, men har det inte längre, där folk har varit speciellt duktiga på de här frågorna när det gäller den sociala delen. De juridiska delarna är också viktiga, och där vet jag att UD har bra kompetens.
Det är alltså viktigt att man upplever det här och sätter barnens bästa först. Det berör mina frågor tre, fyra och fem. Jag upplever att jag fick stöd av riksdagen. Man hänvisar till att man vill att man ska jobba med att sätta barnen först.
Ministern skriver också i sitt svar att departementet är helt neutralt och företräder varken föräldern i Sverige eller föräldern i det andra landet. Detta måste jag tillstå att jag inte förstår, ministern. Om barnets bästa ska kunna sättas i främsta rummet är det klart att man inte kan vara helt neutral! Vem ska tillvarata barnets intresse om inte myndigheterna i dess eget land gör det? Är inte förutsättningen för att ett bortförande av barn ska anses olovligt att en domstol har givit den kvarvarande föräldern ensam eller delad vårdnad och att denna domstol är den instans som har varit objektiv och neutral och bedömt barnets bästa? Om sedan domen inte följs av den bortförande föräldern finns det inget neutralt i detta längre. Domstolen har redan fattat sitt beslut. I barnkonventionens krav i artikel 3 punkt 2 skriver man om den vårdnadshavare som har det lagliga ansvaret. Då kan man inte längre vara neutral, utan där får man vara lite tuffare.
Vidare skriver ministern i svaret att det inte är departementets uppgift att översätta handlingar. Jag beklagar att ministern inte vill ta några nya initiativ för att kunna bistå vid översättningar, för det är bara ministern som kan ändra på gängse regler och bruk på UD. Jag vet att det finns mycket att göra på UD. Jag vet att våra ambassadörer och ambassader runt omkring i världen har mycket att göra. Men riksdagen och jag anser att detta en prioriterad kärnuppgift för UD.
När det gäller rättshjälp vet jag att det har kommit in en översyn från Domstolsverket till regeringen den 2 mars i år, där det framkom att man ville ha rättshjälp för bortrövade barn på samma sätt som för sexualbrottsoffer. Det finns redan tankar om detta. Jag är väldigt glad för att regeringen jobbar med det. Det låter bra att regeringen kanske återkommer till riksdagen när det gäller rättshjälpen.
Men jag skulle ändå vilja ha en kommentar om det här med att UD är helt neutralt i dessa ärenden, om det verkligen går när man har ett svenskt domstolsbeslut i ryggen.
Anf. 6 Carl Bildt (M)
Herr talman! Det är inte alltid man har ett svenskt domstolsbeslut i ryggen. Många av de här fallen är komplicerade. Det är jurisdiktion där olika länder har olika uppfattningar om vad som gäller. Vi har en familjerätt. Det finns andra länder som har en helt annan familjerätt. Jag har konfronterats med åtskilliga fall där svensk domstol kan säga en sak och en annan domstol kan säga en annan sak, eller där en annan domstol säger en sak och svensk domstol ännu inte har uttalat sig. Som utgångsbud är vi därför neutrala. Det kan inte vara på något annat sätt. Det är vi skyldiga till också gentemot de internationella konventionerna. Det kan inte vara presumtionen att vi alltid verkar från den utgångspunkten; då tror jag att vi förlorar trovärdighet i agerandet gentemot de andra länderna.
Jag håller helt med om att det bland de enskilda fallen förvisso finns fall där neutralitet inte är det som gäller, där man har nått in i ett annat skede på ett eller annat sätt genom juridisk eller annan handläggning. Det är mer en grundposition. Sedan kan detta utvecklas på olika sätt i de olika fallen. Jag påstår inte att jag skulle vara expert på varje del av detta, men ett antal sådana här ärenden har jag dock genom åren varit i mycket nära kontakt med. Jag är väl medveten om den mänskliga, den politiska och den juridiska komplexiteten när det gäller att lösa dem. Ibland lyckas det, ibland lyckas det dessvärre, som vi tyvärr vet, inte alls.
Det är barnens bästa som ska vara i centrum, men det är inte alltid alldeles lätt att fastställa vad som är barnens bästa när de två föräldrarna kanske har olika uppfattningar om detta och när olika lagvårdande myndigheter strider om vilken jurisdiktion som gäller. Men ingen kan ha någon annan mening på den punkten. Jag vill bara säga att även om jag håller med om att det måste vara så är det dessvärre inte så att det ger svaret på alla frågor om vad detta innebär i den konkreta handläggningen.
Huruvida vi har haft kontakt med International Social Service vet jag inte. Min erfarenhet av sådana här ärenden är att Utrikesförvaltningens handläggare tar kontakt med alla som det går att ta kontakt med. Om de inte har gjort det i det här fallet tror jag nog att de är medvetna om - de läser protokollet - att alla möjligheter ska utnyttjas.
Det är mycket bra att vi då och då får en diskussion om dessa frågor. Vi hade en för ett och ett halvt år sedan, tror jag, här i kammaren. Det är ett bra sätt att åstadkomma en fokusering och genomlysning av de åtgärder vi vidtar på den generella nivån. Sedan är handläggningen på den individuella nivån en rätt komplicerad och krävande uppgift.
Anf. 7 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Nu har jag bara två minuter, och det är mycket jag vill säga. Kan jag inte få Jan Emanuels tid?
Jag vill bara säga en sista sak till ministern, eftersom jag vet att ni gör denna översyn. Nu när man tänker på EU-valet kan jag nämna en positiv åtgärd som Europaparlamentet har gjort: en resolution som heter
Mot en EU-strategi för barnens rättigheter
. Den kom den 16 januari 2008. Där uppmanar man EU-kommissionen att lägga fram ett förslag för att skapa en särskild budgetpost för barnens rättigheter. Ett av syftena är ett europeiskt system för tidig varning vid bortrövande av barn. Man har alltså börjat tänka på att man skulle kunna införa ett sådant system i EU.
Vidare har det efter ett beslut av EU-kommissionen den 15 februari 2007 upprättats ett europeiskt telefonnummer, 116 000, för brådskande fall med försvunna barn. Där kan allmänheten lämna tips och information. Numret ska vara kostnadsfritt för användaren, och de enskilda medlemsstaterna ska stå för kostnaderna och organisera detta på lämpligt sätt. Post- och telestyrelsen i Sverige beslutade den 7 december 2007 - jag sitter i trafikutskottet - att man ska reservera nummerserien 116 för samhällstjänster. I ett pressmeddelande från EU-kommissionen den 18 februari i år konstaterades att fem, snart sju medlemsländer - nu är det alltså antagligen sju - redan hade tagit detta nummer i bruk för att användas för bortrövade barn. Men Sverige är inte ett av dessa länder. Min sista fråga till ministern är: När kan Sverige installera detta nödhjälpsnummer, och kan UD tänkas vara drivande i detta?
Med de orden vill jag också tacka för att ministern är påläst, att han använder sin tid till att komma hit och att jag får lov att prata med honom om detta. Detta är en fråga som har legat mig varmt om hjärtat i många år. Jag tackar för uppmärksamheten.
Anf. 8 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag tackar Annelie Enochson för de vänliga orden. De var dessvärre inte alldeles befogade, för frågan om telefonnummer vet jag inte svaret på. Men jag lovar att ta den till Åsa Torstensson; jag utgår från att hon är ansvarig. Jag ska se till att det på ett eller annat sätt kommer ett mer sakkunnigt svar på den frågan än det jag kan leverera från talarstolen just nu.
Detta är väl bara ett uttryck för att det är väldigt många åtgärder som kan vidtas och att vi kan förbättra handläggningen. Jag kan försäkra om att det här är frågor som i de enskilda fallen ägnas mycket stor uppmärksamhet från Utrikesförvaltningens sida, svåra som dessa fall är, genom kontakt med juridiska ombud och föräldrar. Ibland finns också tillfredsställelsen att man diskret lyckas lösa dem, tyvärr inte i samtliga fall.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.