Till innehåll på sidan

Fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor i Sverige

Interpellation 2013/14:337 av Liljevall, Désirée (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2014-03-07
Anmäld
2014-03-10
Besvarad
2014-03-18
Sista svarsdatum
2014-03-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 mars

Interpellation

2013/14:337 Fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor i Sverige

av Désirée Liljevall (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Ny statistik från EU visar att Sverige ligger i topp vad gäller fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor i jämförelse med övriga länder. EU:s rättighetsbyrå FRA har intervjuat 42 000 kvinnor om deras erfarenhet av våld, sexuellt våld och trakasserier. 1 500 svenska kvinnor har ingått i undersökningen och av dessa har 46 procent blivit utsatta för våld eller sexuellt våld av sin partner. En tredjedel av svenskorna uppger att de någon gång har känt sig förföljda av sin partner eller tidigare partner. Det är den högsta andelen inom EU vilket väcker förvåning då Sverige anses ligga långt framme vad gäller jämställdhetsarbetet.

Det är skrämmande siffror som redovisas och som visar på en oacceptabelt hög nivå av våld mot kvinnor. Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem som måste bekämpas. Sverige har i många år varit ett föregångsland när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Grunden för detta arbete ligger i att påverka mäns attityder och en fortsatt strävan mot ökad jämställdhet. Sådana förändringar tar tid och kräver insatser i och av hela samhället, inom familjen, i skolan och i arbetslivet.

Vi måste alla hjälpas åt för att driva på så att attityderna till våld och hot mot kvinnor ändras. Vi har alla en rätt att inte bli kränkta eller utsatta för våld. Det är särskilt viktigt att de som står oss nära respekterar denna rättighet.

Jag har följande fråga:

Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att Sverige ska minska andelen kvinnor som utsätts för sexuellt våld och trakasserier i jämförelse med övriga länder inom EU?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:337, Fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor i Sverige

Interpellationsdebatt 2013/14:337

Webb-tv: Fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor i Sverige

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Désirée Liljevall har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska minska andelen kvinnor som utsätts för sexuellt våld och trakasserier i jämförelse med övriga länder i EU. Det är oacceptabelt att kvinnor utsätts för fysiskt eller sexuellt våld i eller utanför hemmet. Att kvinnor därigenom får sin frihet beskuren och bär på en ständig oro och rädsla utgör ett allvarligt problem som påverkar hela samhället. Den studie om kvinnors utsatthet som EU:s rättighetsbyrå har låtit göra omfattar våld i nära relationer men också våld från bekanta och okända. Den visar på höga siffror för Sverige. Men det är viktigt att vara medveten om hur svarsunderlaget i den aktuella studien ser ut och vad resultaten förmedlar. Flera av de länder som enligt studien har höga nivåer när det gäller våldsutsatthet bland kvinnor ligger i likhet med Sverige högt i EU:s jämställdhetsindex. Det är ett samband som säkert har flera förklaringar. I länder där samhället aktivt tar avstånd från våld mot kvinnor ökar också sannolikheten för att kvinnor ska berätta om sin utsatthet. Att utsattheten för olika former av våld och hot ser ut ungefär på det här sättet är dock ingen nyhet. Regeringen har därför gett frågan om våld mot kvinnor hög prioritet, och möjligheterna att bekämpa våld i nära relationer har också avsevärt förbättrats under senare år. Under mandatperioden har regeringen utvecklat och fördjupat de omfattande satsningar som beslutades i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En stor del av de 960 miljoner kronor som avsatts för att främja jämställdhet används för att bekämpa mäns våld mot kvinnor med bland annat fokus på sexuellt våld. Regeringen har även utsett en nationell samordnare mot våld i nära relationer. Vidare har regeringen gjort betydande satsningar för att på olika sätt utveckla rättsväsendet och minska mörkertalen. Anslagen till rättsväsendet är i år ca 11,3 miljarder högre jämfört med när alliansregeringen tillträdde 2006. Medel har tillförts för att bland annat öka tryggheten i samhället och effektiviteten i rättskedjan. Tillsammans skapar dessa stora satsningar förutsättningar för att ytterligare utveckla arbetet mot våld och hot mot kvinnor. Jag tycker att det är bra att våld mot kvinnor kartläggs och uppmärksammas. Under de kommande månaderna kommer vi att få såväl resultatet av Brottsförebyggande rådets stora frågeundersökning om brott i nära relationer som slutredovisningen av den nationella samordnaren mot våld i nära relationer. Dessa redovisningar kommer att utgöra ett värdefullt underlag när vi ska bedöma vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas och hur de ska utformas för att ge största möjliga effekt.

Anf. 2 Désirée Liljevall (S)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag vill hålla med ministern om två saker. För det första är det oacceptabelt att kvinnor utsätts för fysiskt eller sexuellt våld. För det andra är det bra att våld mot kvinnor kartläggs och uppmärksammas. Fru talman! Det här är ett problem som är stort över hela världen. Enligt Världshälsoorganisationens rapport, som kom förra året, utsätts en tredjedel av alla kvinnor på jorden för fysiskt och sexuellt våld. Den rapporten ger direkt eko till EU:s nya undersökning som pekar på att siffran är densamma i Europa. En av tre kvinnor har någon gång utsatts för våld. 5 procent har våldtagits, och nästan en tredjedel har blivit slagna eller blivit utsatta för sexuellt våld av sin egen partner. EU:s rättighetsbyrå FRA, som gjort undersökningen, säger sig vara chockad av siffrorna. Det är jag också. Men mer chockad, fru talman, blir jag över de alarmerande siffrorna för Sverige. Hela 46 procent av de 1 500 kvinnor som intervjuats uppger att de blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. Det betyder att Sverige ligger i topp, eller snarare i botten. Bara Finland och Danmark får högre siffror. Vi kan fortsätta med den dystra redovisningen. Danmark och Sverige får högst siffror i EU vad gäller sexuella trakasserier. Och vårt land har, inte särskilt hedrande, högst andel kvinnor i EU som utsatts för så kallad stalking, förföljelse. Här kan förstås kung av ordning steppa in och säga att det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Kan man jämföra äpplen med päron? Kan verkligen vitt skilda EU-länder jämföras rättvist när det gäller en fråga om våld mot kvinnor? Ja, det här är statistik, ny statistik, och den visar att de nordiska länderna hamnar i topp när det gäller de 42 000 tillfrågade europeiska kvinnorna. Det förvånar förstås. Sannolikt, precis som ministern säger, beror det till stor del på att skandinaviska kvinnor i större utsträckning vågar berätta och rapportera om vad de varit med om. Men likafullt är våld i hemmet en komplex best som gör logistik och normer till bara en pusselbit av hela pusslet. Det kan vara svårt att söka hjälp även om hjälp står att finna. Och ser man Sverige som ett enskilt land och tänker på de 1 500 svenska kvinnor som djupintervjuats går det inte att krypa undan. Nästan varannan svensk kvinna uppger att hon blivit utsatt. Många hänsyn måste alltså tas för att man ska kunna se helheten, hela pusslet. Fru talman! Ministern radar upp olika saker som regeringen gör för att minska fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor. Min fråga är: Räcker det?

Anf. 3 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Ja, det är verkligen chockerande siffror. Man undrade ju om man läste rätt när man såg detta. Men jag tror inte att man ska tolka resultatet som att vi i Norden skulle vara värst. Det håller jag med ministern om. Men jag tror inte att problemet är en överrapportering från de svenska och nordiska kvinnorna, utan jag tror att problemet är en underrapportering från kvinnor i övriga Europa, det vill säga att det kanske är ännu värre än de här siffrorna visar om man ser till det verkliga antalet. Oavsett vilken underrapportering det är fråga om i länder där det är mer skamligt att berätta om våldet och de sexuella övergreppen innebär det inte att vi på något sätt kan bortse från de svenska siffrorna. 46 procent av de svenska kvinnorna uppger att de har blivit utsatta för fysiskt och sexuellt våld. Det är skrämmande att det ser ut så. Man har försökt avfärda undersökningen på precis det sätt som Désirée Liljevall säger, nämligen att det är statistik som inte kan tas på allvar. Det intressanta med studien är att man har intervjuat kvinnorna personligen. Man har träffat alla de 42 000 kvinnorna i Europa och alla de 1 500 kvinnorna i Sverige. Man har talat med kvinnorna i flera timmar i deras hem. Då finns möjligheten att kvinnorna vågar berätta mer än de skulle göra om de blir uppringda eller får en fråga via e-mail. Undersökningen ska tas på mer allvar just tack vare de personliga djupintervjuerna. Kvinnorna har också fått konkreta frågor i studien, till exempel: Har du fått en örfil? Har du fått en spark? Har du fått någonting upptvingat i underlivet? Den typen av frågor har kvinnorna fått svara på. Sedan har de självklart själva fått berätta om det som inte täcks upp av frågorna. Att det är så många som faktiskt svarar ja på frågorna är upprörande. Detta gäller även förföljelse. När förhållandet är avslutat behöver inte förföljelsen ta slut. Tvärtom kan den till och med förvärras. Var tredje kvinna i undersökningen uppger att de har blivit förföljda av en nuvarande eller tidigare partner. I den här studien ligger Sverige i topp när det gäller sexuella trakasserier. Det finns bland annat en förklaring i att det sker en underrapportering från andra länder, men man spekulerar även i att kvinnorna är ute i de manliga miljöerna på ett annat sätt. Jämställdheten har kommit långt, och kvinnorna är ute i arbetslivet och i samhället. Det är positivt. Men det är klart att det kan öka risken för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är viktigt att inte bara avfärda studien som att det är fråga om statistik utan att vi går till botten med frågorna. Studien visar att detta är värre än vad många kan tänka sig, det vill säga att det är så illa att varannan kvinna är utsatt. En hög andel blir utsatt av sin partner. Det är inte bara fråga om att man någon gång under sitt liv har blivit trakasserad av någon vid ett tillfälle, utan det rör sig om systematiskt förtryck. Vad kan vi göra för att följa upp studien? Bör vi följa upp med fler svenska studier? Hur ska vi göra för att förebygga och bekämpa våldet och övergreppen så att de skyldiga ställs inför rätta, så att kvinnor våga anmäla brotten?

Anf. 4 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att vi vet att våld i nära relationer och sexuellt våld mot kvinnor är ett stort folkhälsoproblem. Undersökningen är naturligtvis viktig, men det finns två saker jag gärna vill säga. Det ena är att det finns ett sakfel i interpellationen. Det är inte 46 procent som anser sig ha blivit utsatta för våld eller sexuellt våld av sin partner, utan det är den generella siffran. En tredjedel anger generellt att de har känt sig förföljda av någon, det vill säga inte relaterat bara till partnerskap. Man måste läsa undersökningen på ett riktigt sätt. Det finns en viktig begränsning i undersökningen. För Sveriges del är svarsfrekvensen bara 20 procent - den är låg. Det innebär att du inte får samma träffsäkerhet i siffrorna, men vi har en massa andra undersökningar. Vi vet att det är illa, att många kvinnor känner sig utsatta och får utstå sådant som inte är acceptabelt. Det är skälet till regeringens engagemang i frågorna. Hillevi Larsson frågade mig vad vi ska göra för att följa upp undersökningen. Först och främst finns det skäl att noga analysera undersökningen, trots dess begränsning vad gäller Sverige. Det kommer konstiga förklaringar mellan varven om varför kvinnor i just nordiska länder och andra med Sverige jämförbara länder skulle ligga så högt. Det finns de som säger att kvinnorna ute i arbetslivet skulle bli mer trakasserade. Det känns lite konstigt för mig, om jag ska vara ärlig. Sedan finns det andra som pekar på vad Hillevi Larsson var inne på, nämligen att det kan vara en underrapportering i länder där man inte så gärna talar om våld i nära relationer och situationen i familjen; där jämställdheten inte har kommit så långt. Det finns en hel del att grunna över om man vill kämpa för jämställdhet och minska problemen. Det är otroligt viktigt att jobba med dessa problem. Undersökningen ska följas upp, och jag är glad över att vi har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att genomföra en ordentlig kartläggning på området. Jag letar i detta ögonblick efter fakta om detta i mina papper. Just det: År 2012 fick man i uppdrag av regeringen att genomföra en nationell kartläggning av brott i nära relationer. Det handlar om att utforma ett avsnitt i den nationella trygghetsundersökningen så att vi dels får en avstämning, dels kan följa kartläggningen under flera år för att bättre se om åtgärder ger resultat. Kartläggningen redovisas i maj. Vi kommer att få ett underlag under våren som kommer att vara mer träffsäkert. Det är en mycket större grupp svenska kvinnor som vi får svar från. Då rör det våld i nära relationer. Till det finns en del andra viktiga undersökningar. Fokus måste naturligtvis ligga på att arbeta i riktning mot problemen. Jag redovisade i mitt svar några av de åtgärder som regeringen har vidtagit. Vi satsar mycket. Den nationella samordnaren kommer under våren att lägga fram sin redovisning av det arbete hon har bedrivit i flera år för att bättre kroka ihop olika insatser så att olika instanser arbetar tillsammans och i rätt riktning för att bättre ta sig an problemen. Det blir oerhört viktigt att se vad som kommer ut av det arbetet. Det finns mycket mer att göra. Statistik spelar ingen roll när man möter en kvinna som har blivit utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Det är lika illa ändå. Varje offer är ett offer för mycket. Vi behöver arbeta med dessa frågor. Vi får en rapport från Brå i maj. Vi får den nationella samordnarens redovisning under våren. Det kommer att ge oss ett kanske något bättre underlag än denna EU-undersökning, åtminstone vad gäller Sverige.

Anf. 5 Désirée Liljevall (S)
Fru talman! Rapporter om våldtäkter avlöser varandra här hemma i Sverige och i världen. För lite mer än ett år sedan kunde vi alla läsa om den 23-åriga kvinnliga student som utsattes för en brutal våldtäkt på en rullande buss i Indien. Hon skadades så svårt att hon senare avled av skadorna. I Irak sitter tusentals kvinnor olagligt häktade. Många av dem utsätts för slag, elchocker, hängs upp och ned, får utstå hot om sexuella övergrepp och våldtas inför sina egna barn. I grannlandet Syrien larmar FN om att syriska barn sextorteras. Det är fråga om elchocker mot pojkars och flickors könsorgan samt gruppvåldtäkter av flickor medan deras familjer tittar på. Fru talman! Detta är fruktansvärt. Det finns egentligen inga ord. Men det finns också anledning att vara orolig för det som händer hemma i Sverige. Jag ser fram emot de undersökningar som ska läggas fram under våren, som verkligen ska djupdyka när det gäller svenska kvinnor. Det känns som att det har skett en attitydförändring där ungdomar, framför allt unga tjejer, far illa. Tjejer kallas för hora. De kan få en linjal mellan benen, och de blir tafsade på i skolan. Sexuella övergrepp har blivit en jargong. Ett nej är inte längre ett nej. För en 15-årig flicka i Tensta räckte definitivt inte ett nej. Hon våldtogs av sex pojkar. De friades. Bevisen var inte tillräckliga. Det gjorde folk både upprörda och förargade. En av dem var bloggerskan Kajjan. Hon skrev följande: "Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att: 1. Be killarna att ta en paus i övergreppen så att du kan få kliva upp och tända lampan." Längre fram skriver hon: "2. Skriv gärna ner händelseförloppet med detaljer under tiden." Dessutom skriver Kajjan: "3. Ta inte illa vid dig, bli inte känslosam!" Fru talman! Cynismen och krassheten i Kajjans inlägg går inte att ta miste på. Det har omskrivits och retwittrats tusen gånger i den sociala sfären. Sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. Varje år anmäls omkring 6 000 våldtäkter, men bara några hundra leder till fällande dom, och mörkertalet är, precis som Hillevi Larsson sade förut, stort. Här har vi lagstiftare verkligen någonting att bita i. Vi socialdemokrater har lagt fram förslag. Några av dessa är: Vi har krävt en särskild granskningskommission för att utreda varför så få våldtäkter anmäls och varför så få lagföringar sker. Vi vill förbättra mottagandet på sjukhus. Vi vill öka kvaliteten när det gäller rättsintyg, och vi har krävt att målsägandebiträden ska förordas redan vid anmälan. Herr talman! Jag är nyfiken på att få veta vad justitieministern säger om de här förslagen och hur hon tycker att vi, för att citera henne, ska "kroka ihop" dem i beslutsfattandet.

Anf. 6 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Det är självklart bra att vi djupdyker i och följer upp de här frågorna. Även om vi gör en djupdykning tycker jag att siffrorna är alarmerande. Det är möjligt att antalet är lite lägre än vad som visas om man tar in alla faktorer och ser på hur många som har svarat. Ändock svarar nästan hälften att de har blivit utsatta för fysiskt och sexuellt våld. Det är, tycker jag, en varningssignal. Det finns studier sedan tidigare som visar att det finns ett stort mörkertal i Sverige när det gäller både sexuellt och fysiskt våld. Det är bara en bråkdel av övergreppen som anmäls. Av dem som anmäls är det ännu färre som går vidare till åtal, och andelen fällande domar är väldigt liten jämfört med andra brott i samhället. Jag tror att mörkertalet spelar in, att det stora mörkertalet har ett samband med att det i slutändan är få fällande domar när det gäller både sexuella övergrepp och fysiskt våld och kombinationen av dessa, som också är vanlig. Vi måste gå vidare med det här arbetet. Det som Désirée Liljevall tar upp är bra förslag som vi också måste gå vidare med. Det är bra med den utredning som riksdagen har tagit initiativ till och som handlar om att gå till botten med varför det är så få fällande domar när det gäller våldtäkter. Vi måste gå vidare med det här arbetet både för att få kvinnor att våga träda fram och för att vi ska komma åt problemen. Det får inte vara så att det upplevs som näst intill riskfritt att ge sig på en kvinna, våldta och misshandla henne. Tyvärr ser vi i statistiken att risken är väldigt liten i dag. Jag hoppas verkligen att det här inte faller i glömska utan att regeringen går vidare, för kvinnor förtjänar bättre i dagens Sverige.

Anf. 7 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Med anledning av beskrivningen av händelser runt om i världen och hur utsatta kvinnorna är vill jag bara säga att det är en mycket oroande utveckling. Sexuella övergrepp har blivit ett vapen i krig och konflikter. Skälet till att det har blivit så är att skadorna då blir väldigt omfattande. Man knäcker kvinnorna, man knäcker barn och ungdomar, hela familjer och strukturer. Det här har blivit ett effektivt vapen. Det är någonting som man både på FN-nivå och på andra nivåer jobbar en hel del med. Margot Wallström hade ett specialuppdrag att bland annat synliggöra vad man kan tänkas ta för initiativ för att öka medvetenheten men också motkrafterna mot den här tendensen. Här finns det väldigt mycket att göra. Sedan har vi det som sker när det inte är krig och konflikter, den vardagskriminalitet som vi ser eller det folkhälsoproblem som vi har i Sverige, nämligen att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp. Det är väldigt allvarligt. Det är så sent som för ett år sedan som vi skärpte sexualbrottslagstiftningen i syfte att göra den mer effektiv, efter en ganska omfattande utvärdering och mycket diskussioner om hur den skulle se ut. Så har vi haft en diskussion om flera domar. Det finns två saker att säga om det. Det ena är det uppenbara att det är stora bevissvårigheter i den typen av ärenden, av det enkla skälet att det ofta är i nära relationer eller i slutna rum som övergreppen sker. Det är två berättelser, och ord står mot ord. Det är nästan omöjligt för domstolen att se det som ställt utom rimligt tvivel att någon är skyldig och bevisa det. Vi behöver sätta sökljuset på det, och riksdagen har påtalat detta. Jag har aviserat att regeringen kommer att tillsätta en utredning. Till den har jag dessutom tillfogat det jag tror är nödvändigt, att fundera över möjligheten till ett vållandebrott när det gäller sexualbrotten i likhet vad man har i Norge, det vill säga att sätta lite mer av sökljuset och ansvaret på den misstänkte förövaren än i dag. Det tror jag kommer att vara viktigt. Men vi måste jobba med de här frågorna hela tiden. Dock skulle jag vilja säga något om synen på sexualitet, som ju inte ligger enbart inom mitt ansvarsområde. Vi har en syn på sexualitet och på hur killar och tjejer ska bete sig som väcker många frågor. Inte minst språkbruket på internet och attityder till barns och ungdomars sexualitet tenderar att dra i väg åt väldigt många olika håll. När man läser om erfarenheter från unga flickor som blivit utsatta för övergrepp och hör om mobbning och olika typer av näthat är det bekymmersamt hur sexualiserat detta är och hur utsatta unga och barn är i sådana situationer. Vuxenvärlden måste börja vakna upp och agera på många olika sätt för att sätta upp ramar och riktlinjer för vad som är rätt och fel och ingripa. Jag tror - det är möjligen gammalmodigt - att sexualundervisningen måste få en upprättelse. Man ska då inte i första hand prata om blommor och bin, för det är lite förlegat, men om värderingar och hur man ser på varandra, ömsesidig respekt och den typen av frågor. Det måste finnas med för att alla ska kunna bete sig på ett riktigt sätt mot varandra i samhället. Jag tror att många ungdomar skulle må väl av att få mer av den kunskapen och få veta vad som är rätt och fel. Många ungdomar vet inte att man kan säga nej eller när man ska säga nej. Nu menar jag inte i en situation av våldtäkt utan i helt andra situationer. När det gäller våldtäkt kan man, efter de förändringar som riksdagen gjorde, anses ha blivit utsatt för våldtäkt utan att man muntligen har sagt ifrån.

Anf. 8 Désirée Liljevall (S)
Fru talman! Jag är glad att den här interpellationsdebatten har ägt rum, och jag är särskilt glad för ministerns senaste inlägg, som var analyserande och som ledde fram till någonting som också jag tror på, nämligen en förbättrad och låt oss kalla den fördjupad sexualundervisning i skolan. Den tror jag på. Vi får säkert anledning att komma tillbaka till de här diskussionerna i den politiska debatten. Som ministern inledde med, och som jag sade att jag håller med om, är det viktigt och bra att frågan om våld mot kvinnor uppmärksammas. Våld mot kvinnor är ett grovt angrepp på de mänskliga rättigheterna som varken EU eller Sverige kan blunda för. De diskussioner som följt efter den berörda undersökningen och många andra undersökningar visar att frågan finns högt på agendan. Det gör även tankarna när man har sett filmen Män som hatar kvinnor efter Stieg Larssons roman, där Lisbeth Salander utsätts grovt för våld, eller sett min favoritserie House of Cards , där vicepresidenthustrun Claire Underwood blir våldtagen. Uppmärksamheten kring dessa frågor är viktig för att sporra fler kvinnor att våga berätta, speciellt i de länder och grupperingar där man i vanliga fall inte vågar, och för att visa att det här verkligen är en politisk fråga. Det gör vi här i Sveriges riksdag, och det är jag stolt över.

Anf. 9 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag delar uppfattningen att den här debatten måste vara levande hela tiden. Det handlar om ett arbete varje dag med opinionsbildning och diskussioner för att hitta vägar för ett sundare förhållningssätt män och kvinnor emellan. Det är ett jämställdhetsarbete som måste bedrivas hela tiden. De övergrepp och allvarliga brott som begås drabbar många kvinnor, och de fångades delvis upp av den undersökning som interpellanten tog upp, men de fångas också upp i andra undersökningar. Vi är naturligtvis inte nöjda med den situation som råder. Däremot kan vi konstatera att anmälningsbenägenheten har ökat. Fler vågar anmäla; i vart fall är det vad vi tror när vi analyserar ökningen av anmälningarna. Vi har också sett att de informationskampanjer som Rikspolisstyrelsen har bedrivit om våld i nära relationer har gett fler kunskap om vad som är lagligt och inte lagligt. I den här kammaren kan det verka underligt att säga att det finns vuxna kvinnor som inte vet vad man får utsättas för eller inte. I verkligheten är det inte självklart att man känner till vilka rättigheter man har och vilken möjlighet det finns att få stöd eller att polisen inte bara ruskar på huvudet när man vill göra en anmälan. Vi har också utbildat polis och rättsvårdande personal i stor omfattning för att de bättre ska kunna möta dessa kvinnor. Vi har också gjort insatser i sjukvården för att omhändertagandet där ska bli bättre och förhoppningsvis leda inte bara till helande utan också till möjligheter att lagföra övergreppen. Här har vi mer att göra, och vi lär få anledning att återkomma till den här diskussionen framöver.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.