Till innehåll på sidan

Förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall

Interpellation 2013/14:281 av Green, Monica (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2014-02-11
Anmäld
2014-02-17
Besvarad
2014-02-25
Sista svarsdatum
2014-03-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 februari

Interpellation

2013/14:281 Förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall

av Monica Green (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

De senaste åren har vi fått ta del av allt fler friande domar för våldtäkt. Det är allvarligt eftersom de som blivit utsatta för en våldtäkt har fått använda mycket energi för att anmäla. Att inte bli trodd och få något slags upprättelse undergräver förtroendet och riskerar att minska antalet som vågar anmäla.

År 2012 var antalet anmälda våldtäkter enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) 6 320 stycken. Alldeles för många av dessa slutade med friande domar. I andra brottstyper är det i genomsnitt 5 procent som slutar med friande dom, enligt Riksåklagaren.

Domstolar bedömer målsäganden som ”icke trovärdig” och målsägandens uppgifter som ”icke tillförlitliga”.

Tingsrätterna ifrågasätter målsägandens reaktioner efter gärningen och tvekar om våldtäkt ägt rum. Domstolarna uttrycker i några fall att målsägandens reaktioner inte varit typiska ”adekvata reaktioner” efter en våldtäkt.

Trots att kvinnor befunnit sig i hjälplöst tillstånd har domar inte fastlagt våldtäkt utan resonerar om en utsatt situation och så vidare.

Jag har följande frågor:

Vad avser justitieministern att göra för att återupprätta förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall?

Vad avser justitieministern att göra för att hjälpa kvinnor och flickor som blivit utsatta för våldtäkt?

Vad avser justitieministern att göra för att domstolarna ska agera adekvat och trovärdigt i våldtäktsfall?

Debatt

(15 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:281, Förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall

Interpellationsdebatt 2013/14:281

Webb-tv: Förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 12 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att återupprätta förtroendet för rättsväsendet i våldtäktsfall och för att hjälpa kvinnor och flickor som blivit utsatta för våldtäkt. Monica Green har också frågat vad jag avser att göra för att domstolarna ska agera adekvat och trovärdigt i våldtäktsfall. Vi har ett väl fungerande rättsväsen som uppfyller högt ställda krav på verksamheten. Förtroendet för rättsväsendet är också gott. Förtroendet måste alltid vårdas och förtjänas. Det är viktigt att de som kommer i kontakt med rättsväsendets myndigheter bemöts med respekt och professionalism. Regeringen har gjort betydande satsningar för att utveckla bemötandet av sexualbrottsoffer. För närvarande pågår en omfattande utbildningsverksamhet inom rättsväsendet i just dessa frågor. Förtroendet för rättsväsendet bygger också på att det finns en acceptans för lagstiftningen. Våldtäktslagstiftningen är flitigt debatterad. Trots de förändringar och den utvidgning av våldtäktsbrottet som skett under senare år har debatten fortsatt. Under hösten har våldtäktsmålen på nytt hamnat i fokus, och det har från olika håll framställts krav på ytterligare förändringar av lagstiftningen. Jag har också förklarat att regeringen har för avsikt att se över våldtäktsbrottet på nytt. Samtidigt måste man ha klart för sig att det inte är möjligt att med lagstiftning komma åt de särskilda bevissvårigheter som ofta finns vid utredning av sexualbrott. Misstänkta våldtäktsbrott måste utredas med hög kvalitet och effektivitet. Det är därför angeläget att kontinuerligt arbeta med frågor om effektiv och rättssäker bevissäkring. Arbetet med att förbättra utredningarna måste ske genom utveckling av de brottsutredande myndigheternas arbetsmetoder. Ett sådant arbete bedrivs vid myndigheterna, men det finns anledning att i den kommande utredningen om våldtäkt närmare analysera hur anmälningar som rör våldtäkt hanteras och utreds inom rättsväsendet. Det är naturligtvis också viktigt hur domstolar, åklagare och poliser motiverar sina ställningstaganden. Självklart ska det tydligt framgå vilka skälen är när till exempel en brottsutredning läggs ned eller en friande eller fällande dom meddelas. Frågan hur avgöranden ska motiveras bestäms dock efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och är inte möjlig att påverka genom detaljerad lagstiftning.

Anf. 13 Monica Green (S)
Herr talman! Domstolsväsendet behöver få upprättelse och bättre anseende. Det har förstört sitt eget anseende. Jag håller med om att det finns många duktiga domare, men vi har sett alldeles för många uppseendeväckande fall. Vi har sett exempel på hur kvinnor har blivit utsatta för grova våldtäkter och misshandel. De har utsatts för fruktansvärda övergrepp med skador i underlivet. Ändå blir kvinnorna inte trodda utan det ifrågasätts om de har betett sig uppseendeväckande, annorlunda, följt med någon de inte borde eller om klädseln har varit utmanande. Det sker gång på gång. Trots att det finns tydliga bevis räcker de ändå inte till fällande domar. Då menar jag att anseendet är naggat i kanten. Även de domare som gör rätt dras ned. Alla inom rättsväsendet är angelägna om att förtroendet ska återupprättas. Jag tror att alla angelägna om att det måste bli en annan tingens ordning där man kan lita på den bevisning som finns. Här tycker jag mig se bevis på att samhället inte är jämställt. Eva-Lena Jansson nämnde vid debatten om hennes interpellation att kvinnor uppfattas som annorlunda än män, att de inte tas på samma allvar när det säger något och att de ifrågasätts på ett helt annat när det gäller hur de har betett sig under det pågående brottet. Det begås tusentals våldtäkter per år, och vi vet inte hur stort mörkertalet är. Om samhället ger signaler att det inte är någon idé att anmäla eftersom du inte blir trodd, måste vi alla fundera över hur förtroendet för rättsväsendet ska återupprättas. Det är vad jag tar upp i min interpellation. Det måste ställas större krav på förövaren, och vi måste se till att kvinnorna tas på mycket större allvar.

Anf. 14 Anti Avsan (M)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att det egentligen inte är något fel på domstolsväsendets anseende. Sanningen bor i betraktarens öga. Det finns väldigt många betraktare som har mycket bestämda uppfattningar om saker och ting. De tycks veta bättre vilken bevisning som finns, hur bevisningen ska värderas och vilken bevisning som ska läggas till grund för en fällande dom än domstolen. Jag kan för egen del säga att jag inte kan ha en bestämd uppfattning om huruvida en domstol har dömt rätt eller inte om jag inte har varit närvarande vid huvudförhandlingen, och då är jag själv domare. Skälet till det är mycket enkelt. Det är under huvudförhandlingen som all bevisning ska presenteras i ett sammanhang. Det som återfinns i domen är vad domstolen har valt att redovisa. Jag kan läsa domen och göra en bedömning om domstolen har resonerat rätt utifrån vad som har redovisats i domen. Däremot kan jag inte med hundraprocentig säkerhet säga huruvida domstolen har dömt rätt eller inte. Som tur är har vi höga beviskrav i Sverige, och det ska gälla i alla typer av mål, framför allt när människor riskerar långa fängelsestraff. Det absolut viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms, men naturligtvis är det också viktigt att skyldiga lagförs så långt det över huvud taget är möjligt. Så måste det vara. Först och främst ska oskyldiga inte fällas. Man kan inte göra sig till tolk för en massa olika uppfattningar, som Monica Green gör, och säga att det finns tydliga bevis. Jag kan inte säga det, någon advokat kan inte säga det, kanske inte heller en åklagare som är utomstående betraktare, utan det är fråga om hur bevisvärderingen sker. Det ska vara styrkt eller ställt utom rimligt tvivel. Det som redovisas i domarna är, precis som jag sade, det som domstolen har valt att redovisa. Det som redovisas i medier i stället är mycket mer tendentiöst. Det är en omskrivning av det som journalister har utläst i domar, och det är ännu svårare att ta till sig. Sedan kan det naturligtvis vara fall där ord står mot ord, men det kan ingen domstol egentligen nöja sig med. Man ska värdera målsägandes utsaga, som ska ställas mot de uppgifter som den tilltalade lämnar. Man kan inte nöja sig med att säga att ord står mot ord i en dom, utan det ska avgöras vem som är trovärdig och om uppgifterna är tillförlitliga. Det man ofta blandar ihop är trovärdighet och tillförlighet. Trovärdighet handlar om person; tillförlitlighet handlar om uppgifterna sig. En trovärdig person kan lämna uppgifter som inte är tillförlitliga därför att man har kunnat missta sig. Personen i fråga har kanske varit alkoholpåverkad, eller är det någon annan omständighet som gör att man inte kan sätta full tilltro till uppgifterna. Återigen: Så måste det vara i en rättsstat att bevisningen måste hålla så långt att det är ställt utom rimligt tvivel och att det är styrkt att den tilltalade har begått den gärning som åklagarna påstår. Är det inte så kan man inte fälla, och så måste det vara. Och "glappet", när bevisningen inte räcker till, kan man inte fylla med någon form av allmän kunskap. Man kan aldrig veta om det är så som den allmänna kunskapen ger vid handen i det enskilda fallet.

Anf. 15 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Två saker är jag överens med Beatrice Ask och Anti Avsan om. Det är att det är viktigt att ingen döms oskyldig och att det ska finnas bevis. Sedan kan man fundera när det gäller antalet anmälda våldtäkter: Är det för många anmälda våldtäkter eftersom det blir så få fällande domar? Beatrice Ask har som justitieminister redovisat att det kan vara ett svårt bevisläge och att det är ord som står mot ord. Men man kan ändå fundera på varför det ser ut så i just de här aktuella fallen. Om det är 6 000 som anmäler, och man vet att väldigt få anmälningar leder till åtal och bara några hundra till fällande dom, varför gör någon då en anmälan? Min utgångspunkt är att man gör en anmälan därför att man upplever att ett brott har begåtts. Precis som jag redogjorde för i den tidigare interpellationsdebatten tycker jag mig ha sett att det också handlar om föråldrade attityder och värderingar och om synen på kvinnors och mäns sexualitet som präglas av dem som dömer. Monica Green ställer frågan hur domstolar ska agera adekvat och trovärdigt i våldtäktsfall. Det är klart att vi inte har hela bilden när vi läser domarna, men det är ändå ett sätt att försöka se det hela. Det som är slående är att det verkar vara så att det räcker att mannen säger: Jag förstod inte, jag begrep, jag kunde inte förstå att den 14-åriga tjejen, ensam i en lägenhet med sex personer, inte ville ha sex med oss allihop. Om man kan komma undan med att bara säga att man inte förstår då har rättsväsendet på något sätt utgått från en onormal person, skulle jag vilja säga. Varför utgår man inte från en normalt aktsam person? Den frågan har jag väckt i motioner vid ett flertal tillfällen här i riksdagen. I och med den utredning som justitieministern har tillsatt kanske vi kan få et nytt begrepp i form av grov oaktsam våldtäkt. Där är utgångspunkten en normalt aktsam man och hur en sådan skulle ha agerat i de fall där det kan vara svårt att få fram de exakta bevisen. Det handlar alltså inte om lägre beviskrav, men det är en annan rubricering. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett rättsväsen som fungerar och där människor upplever att det är värt att göra en anmälan. Att anmäla en våldtäkt eller ett brott över huvud taget innebär en påfrestning. Är man ett brottsoffer som upplevt en kränkning av ens egen kropp ska det mycket till för att orka gå igenom rättsprocessen. Ska man då behöva uppleva att man blir kränkt en gång till? Det är därför Monica Green har väckt denna interpellation och jag har väckt min interpellation. Vi vill få till ett rättsväsen som är sådant att unga kvinnor som blir utsatta för brott ska våga göra en anmälan och känna att de får en rättvis bedömning. Det är möjligt att bevisen inte räcker till, men det kommer att prövas, och det kommer inte att handla om en föråldrad syn på en som kvinna eller på gärningsmannen som man. Det är därför vi ställer de här interpellationerna. Då kan man visserligen få en lektion av en domare i hur domstolarna ska fungera, men min uppgift är att företräda medborgarna här i riksdagen. Det är därför vi väcker de här frågorna. Vi är inte ensamma om vår frustration. Vi är inte ensamma! Jag, Monica Green, Carina Ohlsson och många fler har läst domar, träffat utsatta, träffat advokater och fått beskrivning av vad de här kvinnorna har varit utsatta för. Vi förstår inte, vi får inte ihop det här med friande domar.

Anf. 16 Agneta Gille (S)
Herr talman! Ingen ska dömas oskyldig. Men vi vill, och det är därför vi är engagerade i frågan, få en förändring. Vi vill att fler skyldiga ska dömas. För att vi ska nå dithän måste något ske. Det var precis vad justitieministern sade i den tidigare interpellationsdebatten. Man har haft väldigt många år på sig att förändra lagstiftningen. I maj förra året antog vi en ny lagstiftning om sexualbrott och våldtäktsbrott. Men det räcker inte; vi behöver ta ett steg ytterligare. Vi måste komma dithän att vi ser att det finns en möjlighet för domarna, domstolarna och rättsväsendet att ge de kvinnor som blivit utsatta upprättelse och fälla dem som har utsatt kvinnorna för våldtäkt. I de olika domarna kan vi läsa om att det finns dokumenterade skador. Jag läste om en kvinna som hade blivit så misshandlad i anus att hon fick ha stomi på grund av en gruppvåldtäkt, men det räcker inte som bevis. Då är det någonting som är fel. Det är vår skyldighet att göra något här i riksdagen. Men det behövs också initiativ från regeringen - som har det yttersta ansvaret och det politiska ledarskapet - till en förändring för att stödja de kvinnor som är så utsatta. Detta är någonting som engagerar och är en stor fråga när man är ute och träffar olika kvinnoorganisationer. Utskottet föreslog ett tillkännagivande förra veckan, och det kommer en riksdagsdebatt på torsdag om en utredning. Jag hoppas att vi i riksdagen gör det tillkännagivandet till regeringen om att det ska tillsättas en utredning. Men jag vill se lite mera initiativ från den politiska ledningen om att man måste göra någonting. Man kan inte fortsätta att bara godkänna och konstatera att det är ett fåtal våldtäkter som anmäls medan det är ännu färre som blir uppklarade, så är det bara. Lagstiftningen är sådan. Sedan kan vi i kammaren behöva göra någonting. Då måste lagstiftningen förändras. Vi har ju den yttersta möjligheten att göra någonting så att det kan bli fler fällande domar.

Anf. 17 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Vi har ju redan konstaterat att det kommer en utredning och också ett tillkännagivande. Det är väl alldeles utmärkt att riksdagen på det sättet visar att man har en bestämd linje i den här frågan. Jag vill haka på den diskussion som Eva-Lena Jansson tog upp. Jag har varit ute och diskuterat detta i olika sammanhang. Det är det jag menar när jag säger att vi behöver flytta fokus något. Det kan då bli fråga om vållandebrott. Ett skäl till att resultatet blir som det blir i en del fall är att det krävs ett uppsåt. Det räcker inte med att det aldrig var meningen att det skulle hända något. Handlar det om våldsbrott kan man alltid vålla en skada och bli dömd för det fast det inte var meningen. Men så är det inte riktigt när det gäller sexualbrott. Jag tror att man måste ändra det förhållandet. Offret kan ju bli väldigt skadat, även om förövaren inte uppenbarligen förstod att offret inte ville. När man tar del av olika exempel kan man bli mycket förundrad över resultaten. Men jag måste ändå som justitieminister säga att jag är övertygad om att man utifrån de regler som gäller landar rätt i de flesta fall. Då måste vi fundera över hur vi kan förfina de lagar som vi stiftar, så att det blir tydligt vad som gäller. Jag har tagit del av hundratals fall om kvinnor eller män som har blivit utsatta för våld i nära relationer. Det är inte alltid fråga om våldtäkt, men det kan vara övergrepp i situationer som är alldeles förfärliga. Det finns många åtgärder som är nödvändiga för att skapa en bättre tingens ordning. Det är också otroligt viktigt att det görs anmälningar. Människor som känner sig kränkta eller utsatta för ett övergrepp eller ett brott måste våga och orka anmäla och sedan fullfölja den hantering som blir följden av en polisanmälan. Här finns det mer att göra. Det handlar om bemötande, om professionalism, om rätt information och om stödinsatser. På annat sätt kan vi inte komma till rätta med den brist på förtroende som de drabbade kvinnorna känner. Rent statistiskt - det är inte min uppfattning, utan jag har hämtat uppgiften från Nationella trygghetsundersökningen - är förtroendet för rättsväsendet högt. Men hos de kvinnor, ofta unga, som vi pratar är det inte riktigt på det sättet. Många av dem känner sig bekymrade, oroade, rädda och upprörda över hur de bemöts eller hur de behandlas när de kommer till rättsväsendet. Det finns undantag, och de är många, som visar betydelsen av professionalism och bra stöd. Det är till och med så att ett och annat ärende som inte slutar i fällande dom ändå kan kännas som en upprättelse för kvinnan, förutsatt att hon känner förtroende för hela processen. Men, som sagt, det kommer att tillsättas en utredning som ska titta på grov oaktsam våldtäkt eller vad brottet nu kan tänkas rubriceras som. Vi ska ytterligare se på det ansvar som förövaren eller den misstänkte förövaren har. Jag tror att det är ett sätt att få fler fällande domar, även om en del domar kommer att ligga på en något lägre grad än en ren våldtäktsdom. Det kan likväl vara en upprättelse och ett sätt att reda ut dessa ärenden.

Anf. 18 Monica Green (S)
Herr talman! Över hundra våldtäkter om dagen begås i Sverige. Det är fruktansvärt. 6 000 kvinnor vågar ta mod till sig efter ha övertygats om att övergreppen måste anmälas och om att hon kommer att få stöd. Av dessa 6 000 anmälningar är det 200 som leder till fällande domar. Vi kan inte se på när sådant här sker. Vi kan inte se på när samhället beter sig så mot dessa kvinnor som män har förgripit sig på. Vi måste agera. Det är vår skyldighet som medmänniskor och lagstiftare att flytta fram positionerna. Vi kan inte fortsätta att skylla på att dessa män inte har förstått att ett nej är ett nej, att de inte har förstått att kvinnorna inte vill bli slagna och få sönderkrossade underliv. Att domare säger som de säger gör mig mörkrädd. Att det finns ledamöter i den här kammaren som försvarar det gör mig också väldigt mörkrädd. Vår skyldighet är att se till att dessa kvinnor får upprättelse. Vi måste ha ett rättssäkert samhälle. När vi nu har ett ojämställt samhälle där kvinnor inte blir trodda måste vi ändra på det. När kvinnor blir ifrågasatta för att de över huvud taget har tagit mod till sig att våga anmäla en våldtäkt måste vi stödja dem. Vi måste se till att fler vågar anmäla. Debatten i dag visar med all önskvärd tydlighet att vi måste göra mer. Jag hoppas att det sker under det här året.

Anf. 19 Anti Avsan (M)
Herr talman! Med anledning av Monica Greens kommentar vill jag till att börja med säga att jag försvarar rättsstaten och människors likhet inför lagen. Jag försvarar allas rätt att bli bedömda på samma sätt i domstol utifrån de uppgifter som man lämnar. Vad som är problematiskt i den här diskussionen är att utgångspunkterna för en del personer är felaktiga i sak, och det leder till en diskussion som är kontraproduktiv i vissa avseenden. Jag håller med om - och det sade jag i mitt förra inlägg också - att det är väldigt viktigt att skyldiga döms. Man ska inte komma undan om man begår allvarliga brott, det är helt elementärt. Men när det gäller kopplingen mellan anmälningar och fällande domar skrev inte enigt justitieutskott om någon sådan koppling i sitt betänkande som ska debatteras här senare. Jag vill bara påpeka det, och det gäller även Monica Greens partikamrater. Det är inte en självklarhet att det är den kopplingen som ska vara avgörande för att det ska bli fällande domar. Om man anmäler ett brott behöver det inte ens finnas någon misstanke, utan det innebär att man påstår någonting. Sedan kan det uppkomma olika misstankegrader som gör att det inleds en förundersökning. Det kan gälla en skälig misstanke. Finns det sannolika skäl för misstanke kan det bli fråga om häktning. Om skälen är tillräckliga för åtal ska åklagaren gå till domstol med en stämningsansökan. En åklagare måste kunna förvänta sig en fällande dom för att kunna väcka åtal. I annat fall finns det ett brott i brottsbalken som heter obefogat åtal som man kan ha i åtanke. Beviskravet är ännu högre för att någon ska kunna bli fälld. Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel. Vid en anmälan, om den är riktig, måste förstahandsåtgärderna bli bra och brottsoffret bemötas på ett bra sätt. Det är elementärt.

Anf. 20 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Visst är det viktigt att brottsoffren blir korrekt bemötta - därom ska ingen tvivla. Jag tror att vi är väldigt överens om det. Som det har utvecklat sig i dag känner många frustration, ilska och uppgivenhet. De känner: Det är ingen idé att anmäla, för jag kommer att utsätta mig för något som är lika jobbigt som det övergrepp som jag nyss har blivit utsatt för. Därför kommer jag att välja att inte anmäla det. Att i det läget säga "Det är många som anmäler, men egentligen är det ingenting" tror jag är farligt att säga, för det ger offret signalen: Anmäl inte om du upplever att du är utsatt för brott. Jag tycker att det är jätteviktigt att om man har uppfattningen att någon har blivit utsatt för brott eller om man själv har blivit utsatt för brott, då ska det polisanmälas och göras en utredning. I förra interpellationsdebatten påtalade jag vikten av att få en ordentlig utbildning, att poliser, åklagare och också domare som ska döma i dessa sexualbrott är utbildade. Vi har drivit de här frågorna länge, och det har skett förändringar, till exempel i bemötandet av sexualbrottsoffer i vården. Numera är det mer regel än undantag att en kvinna som har blivit våldtagen får träffa en kvinnlig gynekolog. Så var det inte alltid förut. Det har alltså skett en utveckling och en förändring som är bra. Bland de här 6 000 våldtäkterna är det också män som är utsatta, precis som Beatrice Ask beskrev det, och har gjort anmälan. Vi kommer att diskutera de här frågorna vid flera tillfällen. Vi är inte nöjda med situationen med många friande domar. Vi och många andra upplever att man som man kan komma undan väldigt lätt från en situation när man har utsatt någon för ett övergrepp. Man kommer undan genom att säga: Jag förstod inte, jag visste inte. Man säger alltså: Jag är en idiot, så ni kan inte döma mig. Om det är den signal som går ut kan män fortsätta att begå övergrepp på unga kvinnor och säga: Jag förstod inte. Det är ingen bra utveckling i det här samhället.

Anf. 21 Agneta Gille (S)
Herr talman! Det är inte konstigt att man kan se att det här ämnet engagerar. Det justitieministern säger om att våga anmäla är viktigt. Tänk om de här kvinnorna inte hade anmält! Det är väldigt många, över 6 000, som har anmält, men det har blivit fällande domar i bara några hundra fall. Jag följer sociala medier och läser bland annat en blogg hos en person vars syster har blivit utsatt för en våldtäkt. Allt lades ned och det hände ingenting. Det blir en uppgivenhet - det är ingen idé att ens anmäla. Då kan våldtäkterna och sexuella övergreppen på kvinnor fortsätta. I dag känner man en brist på förtroende, att det inte är någon idé att anmäla. Det är min rädsla. Därför blev jag glad när jag hörde att ministern har samma syn, att vi måste verka för att se till att det blir en anmälan. Köp av sexuella tjänster är något mycket större än vad vi kanske förstår och tror. P4 Uppland gjorde en undersökning - det vet jag eftersom jag kommer från Uppsala - genom att sätta in en annons om en 14-åring som sökte sexuella kontakter. De fick hur många svar som helst. Det blev en stor debatt och diskussion som det var bra att den kom i gång. Jag sitter också i polisstyrelsen i Uppsala län. Där har vi tryckt på utbildning också för polisen. Det är oerhört viktigt, för det är polisen som är med och tar fram bevisningen. Det finns många saker som vi kan sy in men som måste komma till stånd. Det måste hända något. Vi kan inte bara stå här och diskutera, utan vi måste komma till en slutsats och ett resultat att vi nu ska göra något också. Jag vill ha en skärpning här, ministern.

Anf. 22 Carina Ohlsson (S)
Herr talman! Det är väldigt bra formuleringar i svaret. Man hoppas att de håller, men de är aningen naggade i kanten just när det gäller sexuella övergrepp och våldtäktsdomar. Jag citerar ett par meningar: "Vi har ett väl fungerande rättsväsen" och "Förtroendet måste ständigt vårdas och förtjänas". Det är klart att det måste vara så. De 6 000 som har gjort en anmälan som inte har lett till åtal och fällande dom måste man tänka på som brottsoffer. Hur möter de rättssystemet, och hur går de därifrån? I den grupp där det inte blir åtal och fällande dom får de inte ens ett svar att det är nedlagt. De har inte heller med sig något målsägandebiträde - jag frågade Beatrice Ask om det skulle kunna vara en möjlig väg. Vi vet också att det i den gruppen - det tog Agneta Gille upp - är flera som senare utsätter sig själva för att till exempel sälja sex. I den gruppen ungdomar är det både tjejer och killar. När man intervjuar dem och när man läser berättelser från den gruppen ser man att de i de allra flesta fall har varit utsatta för sexuella övergrepp och haft den upplevelsen själva, att det är ett sexuellt övergrepp. Vi hörde tidigare en ledamot prata om de fantastiska domarna, där de som av anmälaren ansetts vara förövare inte har blivit dömda. Det är den upplevelse som flickan eller pojken går från rättsväsendet med. För dem är rättsväsendet definitivt naggat i kanten, och detta kan förstöra hela livet. När det handlar om sexuella övergrepp bär brottsoffren med sig upplevelsen hela livet, oavsett om det har blivit fällande dom eller inte, för det är deras egen upplevelse. Jag tyckte att ministern uttryckte det väl, att det handlar om att man vågar, orkar och kan. Då undrar jag: Hur ska vi upprätta det förtroendet, så att de 5 800 om året som inte får en fällande dom ändå får något slags stöd i att ett fel har begåtts mot dem som kvinna, man, pojke eller flicka. Hur ska förtroendet för dem upprättas, så att de kan gå vidare i livet? Skulle det inte vara bra med obligatoriskt målsägandebiträde, eller finns det andra stödinsatser så att förtroendet upprättas, även om det inte blir fällande dom om man har gjort en anmälan? Det vore bra om ministern kunde säga något, eftersom det står i svaret att vi har ett väl fungerande rättsväsen. Om polisen, som de har gjort, uppmuntrar och uppmanar att anmäla övergrepp, våld mot kvinnor och sexuella övergrepp, och man sedan blir mottagen på det här sättet, då blir förtroendet naggat i kanten, och det är de vi diskuterar och debatterar. Hur ska hela svenska folket kunna ha förtroende för rättsväsendet, speciellt när det rör de här frågorna?

Anf. 23 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Låt mig först säga att jag delar uppfattningen att hela diskussionen präglas mycket av den brist på jämställdhet som vi ser i samhället, synen på manligt och kvinnligt och hur attityderna ser ut. Det är ingen tvekan om att det är på det sättet. Med jämställdhet är det så att man måste bli trodd, oavsett om man är man eller kvinna. Men man måste också bli ifrågasatt. Då är vi inne på den svåra situation som man kommer i när man har anmält ett sexuellt övergrepp. Man får genomgå många svåra frågor. Det är en känslig och många gånger traumatisk händelse som man ska beskriva. Men man är ändå tvingad att svara på många besvärliga frågor. I normalfallet får man ett målsägarbiträde, och jag är inte säker på att det behöver vara obligatoriskt. Men stödinsatser under resans gång och rätt bemötande är helt nödvändigt för att man ska ta sig genom på ett anständigt sätt. Man är trots allt olika stark, beroende på ålder, erfarenhet och mycket annat. Till saken hör, och det tycker jag att man kan säga även i kammaren, att en och annan som har blivit utsatt har även på andra sätt en svår situation och kan ha andra problem. Man måste därför se helheten. Men dessa personer behöver stöd och hjälp i den situation som de befinner sig i. Detta gäller även den som är misstänkt förövare. Vi talar ofta om mycket unga personer här som på olika sätt kommer att få bära med sig erfarenheten av denna rättsprocess under hela sitt liv. Det är viktigt, oavsett vilken part man är, att man får ett korrekt och professionellt bemötande och att man tvingas ta det ansvar som man har. Man ska naturligtvis inte kunna ljuga sig ur ett ansvar, och det ska inte vara så att man inte blir trodd. Båda sakerna är lika illa. Någon var inne på att man ska vara noga med att försöka få människor att anmäla. Då tror jag att det är viktigt att inte underblåsa resonemanget om att det inte är någon idé att anmäla och att det inte ger något resultat. Jag vågar påstå att det är idé att anmäla. Mörkertalet tycks ha minskat, men vi vet inte det. Men vi tror att det faktum att vi har fler anmälningar i dag än tidigare beror på att fler faktiskt säger: Nej, det här accepterar inte jag. Det är bra, eftersom vi måste få fram denna problematik i ljuset. Vi måste naturligtvis anstränga oss på olika sätt, både rättsväsendet och vi som lagstiftare, för att säkerställa att vi får en rättskipning som håller måttet, som är rimlig och någonting som alla kan ställa sig bakom. Carina Ohlsson pekade på en del fina formuleringar i svaret. Svaren är alltid mycket väl och omdömesgillt utformade. När det gäller formuleringen att förtroendet måste vårdas och förtjänas ska jag gärna erkänna att det är jag som har lagt till den. Vi har nämligen goda siffror vad gäller förtroendet för rättsväsendet. Men jag ville gärna framhålla att förtroende är en färskvara. Det handlar om hur man i varje ärende, i varje tid och i varje situation gör sitt yttersta. Man ska vara mycket noggrann, inte minst i dessa ärenden, att säkerställa att människor i den utsatta situation som de befinner sig i om de har blivit utsatta för sexuella övergrepp känner att detta är institutioner och en process som de kan lita på och som gör sitt yttersta för att på ett rättssäkert sätt reda ut det som har hänt. Det måste vara vår gemensamma ambition. Jag ser fram emot den utredning som ska komma och fortsatta debatter i detta viktiga ämne.

Anf. 24 Monica Green (S)
Herr talman! Jag håller med Beatrice Ask om det senare, alltså om hur viktigt det faktiskt är att man ser till att man förtjänar sitt förtroende. Tyvärr är det faktiskt så att när det gäller de fall som vi har hört talas om under den senaste tiden har förtroendet sjunkit dramatiskt. Vi har nämligen fått höra talas om så många fall där kvinnor har tagit mod till sig och faktiskt fått stöd och hjälp för att kunna anmäla och sedan inte blir trodda. Det påstås att männen inte har förstått att ett nej är ett nej, att männen inte har förstått att kvinnan är hjälplös eller att männen inte har förstått att kvinnan inte vill. Det är allvarligt. Jag blir mörkrädd när jag hör vissa moderater påstå saker här i kammaren. Men jag blir ändå glad när Beatrice Ask säger att vi måste skärpa lagstiftningen. Jag sätter mitt hopp mer till Beatrice Ask än till andra moderata ledamöter. Det har tagit lång tid, vi måste flytta fram positionerna hela tiden, och vi måste göra mer. Det visar också den debatt som vi har haft här i eftermiddag. Det handlar alltså om 36 000 kvinnor - alltså över 100 om dagen - och 6 000 av dem gör en anmälan om våldtäkt, men bara 200 fall leder till fällande domar. Då kan man förstås säga att det inte är viktigt att det leder till fällande domar utan att det viktigaste är att det blir rätt. Givetvis är det viktigaste att det blir rätt. Men i dessa fall förstår vi att det finns ett stort mörkertal och att det är oerhört många kvinnor som tar på sig skulden och inte vågar gå hela vägen och driva fallet eftersom de vet att de inte kommer att bli trodda. Rättsväsendet måste bli bättre.

Anf. 25 Carina Ohlsson (S)
Herr talman! Det är mycket som har kommit fram i den här debatten. Justitieministern sade i sitt senaste inlägg att detta ytterst är en jämställdhetsfråga. Det handlar om hur man ser på manlighet och normer för manlighet. Vi har kunnat se en del fall som till och med har lett till fällande domar. Men efter dessa domar tar man till och med parti för den som är förövare i stället för den som är brottsoffer. Det är ganska speciellt i denna typ av fall. Dessa fall är så starkt förknippade med hur man ser på manlig och kvinnlig sexualitet. Därför är det så viktigt att man ger stöd till dem som anmäler. Dessa kvinnor ska ha ett stöd hela vägen, och de ska behandlas med respekt. De ska också få besked om ett fall har lagts ned och inte kommer att leda till åtal. Man måste följa detta hela vägen. Där finns det många brister. Vi vet att utbildning kan leda till att man ser på detta på ett annat sätt. För ett tag sedan talade jag med en åklagare som har genomgått denna typ av utbildning och specialiserat sig på mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp. Hon sade att hon tidigare inte ens frågade om sexuella övergrepp. Men sedan detta har diskuterats och hon har tagit del av utbildningen är det naturligt för henne att när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer också fråga om det har varit sexuella övergrepp. Och i de flesta fall blir svaret ja. Detta hade hon alltså inte tagit fram tidigare i domstolen. Det finns alltså ett stort mörkertal. Det är också viktigt att se på förövaren, vilket Beatrice Ask lyfte fram.

Anf. 26 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det har sagts mycket i diskussionen som är viktigt och som jag tror att vi alla är överens om. Jag tror också att vi har en gemensam ambition att säkerställa att vi tar viktiga kliv framåt för att fler ska känna att rättsväsendet hanterar denna typ av ärenden på bästa sätt. Avslutningsvis vill jag säga att i det arbete som vi bedriver är det viktigt att vi har klart för oss att en friande dom inte innebär att någon inte är trodd. Man kan till och med tro på kvinnan. Man kan utgå från att det som hon berättar är sant. Det måste man göra. Man måste utgå från att människor ändå berättar det som de vet och har upplevt. Men det krävs lite mer för att man ska kunna sätta någon i fängelse. Därför är det så otroligt viktigt hur domstolen skriver sina domskäl och hur den förklarar vad den har sett och inte. Rätt hanterat kan också det vara en del i den upprättelse som man behöver när man har varit utsatt för en kränkning. En viktig utgångspunkt för rättsväsendet och rättssäkerheten är naturligtvis att det ska vara ställt utom rimliga tvivel att det har begåtts ett brott. Då är det viktigt både med vittnesmål förstås, om det är möjligt, och med teknisk bevisning och annat. Jag tycker faktiskt att vi har tagit viktiga steg framåt med hjälp av bland annat Kvinnocentrum i Uppsala. Sjukvården har fått rutiner att ställa rätt frågor och att ta rätt typer av prover. Sjukvården ska enligt sina rutiner säkerställa att underlag kan ges till rättsväsendet. Detta är saker som vi inte hade för ett antal år sedan men som inte ska underskattas. Jag får tacka för interpellationen och utgår från att vi kommer att diskutera frågorna många gånger framöver. Men vi ska också se att det tas steg framåt och att det finns mer som vi kan uträtta.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.