Till innehåll på sidan

Försörjningsstöd för lokalresor i socialbidragsnormen

Interpellation 2008/09:317 av Kakabaveh, Amineh (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-02-06
Anmäld
2009-02-09
Besvarad
2009-02-20
Sista svarsdatum
2009-02-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 februari

Interpellation

2008/09:317 Försörjningsstöd för lokalresor i socialbidragsnormen

av Amineh Kakabaveh (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Rätten till ekonomiskt bistånd och skälig levnadsnivå regleras i socialtjänstlagen. Försörjningsstöd betalas ut med samma belopp i hela landet till bland annat mat, kläder, fritid, hygien och telefon. Däremot ingår inte lokala resor i riksnormen. Det finns också ”övrigt försörjningsstöd” till skäliga kostnader för bland annat bostad, el, hemförsäkring, a-kassa och arbetsresor. Bistånd kan också ges till ”livsföring i övrigt”, exempelvis dagisavgift och läkarvård.

I förarbeten till socialtjänstlagen sägs att nivån på biståndet inte ska vara högre än vad en låginkomsttagare kan kosta på sig. Även tidsandan ska påverka nivån, det vill säga hög- och lågkonjunktur och övriga förändringar i samhället.

Det kommunala självstyret ger möjlighet att tolka socialtjänstlagen så att det passar lokala förhållanden.

I proposition 2000/01:80 om nya socialtjänstlagen betonas att det är ett kompromisslöst mål att välfärden ska omfatta alla. I dag är det inte så. Den riksnorm som gäller i hela landet är inte tillräcklig. Ett exempel är att riksnormen innehåller en post för lek och fritid men att det inte finns någon motsvarande rättighet att få bistånd till kostnader för resan till bion eller simhallen. Detta missgynnar givetvis alla som bor långt från sådan service oavsett om de bor i storstad eller i glesbygd och gör att de i själva verket inte kan leva på samma skäliga levnadsnivå som de som har nära till service.

Människor som har ekonomiskt bistånd kan enligt socialtjänstlagen få bistånd till skäliga kostnader för arbetsresor, men inte självklart för andra lokala resor, om inte kommunerna har en generösare policy än lagen.

Ett exempel på när man låtit en sådan mera generös policy bli norm var under den förra rödgröna mandatperioden i Stockholm, då månadskort för lokaltrafik ingick i normen för dem som uppfyllde villkoren för bistånd. Men med borgerlig politik är detta ingen självklarhet. Så snart den borgerliga majoriteten kom till makten tog den bort månadskortet ur normen utan att ens ha beslutat om nya riktlinjer. Många stockholmare blev med denna förändring ”fångar” i sina stadsdelar. Utan rätt till ersättning för resor med kollektivtrafik har de inte längre råd att åka tunnelbana eller buss för att handla, gå till doktorn, hälsa på vänner, följa barnen till simhallen eller ta del av det kostnadsfria inträdet på Stadsmuseet. Särskilt besvärligt har de som bor i områden där det knappt finns en riktig mataffär och där man måste åka kollektivt eller bil för att till exempel köpa kläder eller medicin.

Inte ens alla arbetslösa får månadskort för att kunna ta sig till Arbetsförmedlingen eller gå på anställningsintervjuer. Många har inte datorer hemma utan använder Arbetsförmedlingens datorer för att söka jobb, uppdatera sitt cv och kolla svar på jobbansökningar i e-posten.

Vi anser att bistånd till lokala resor med kollektivtrafik eller, där det inte fungerar, med bil för att kunna ta del av offentlig och kommersiell service, kultur och fritidsaktiviteter ska garanteras i riksnormen för både ungdomar och vuxna. Särskilt viktigt är det ur ett barnperspektiv. Barn behöver ofta en vuxen med sig för att kunna komma till och delta i olika aktiviteter. En sådan förändring gynnar alla som bor i samhällen eller stadsdelar med begränsad service, oavsett om de lever i storstaden eller i glesbygd.

Min fråga till statsrådet Maria Larsson är:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder när det gäller biståndet för lokala resor, så att människor inte blir fångar i sina stadsdelar eller på glesbygden?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:317, Försörjningsstöd för lokalresor i socialbidragsnormen

Interpellationsdebatt 2008/09:317

Webb-tv: Försörjningsstöd för lokalresor i socialbidragsnormen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 23 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder när det gäller biståndet för lokala resor så att människor inte blir fångar i sina stadsdelar eller på glesbygden. Precis som Amineh Kakabaveh skriver ska bistånd enligt socialtjänstlagen tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. I försörjningsstödet ingår vissa i socialtjänstlagen uppräknade levnadsomkostnader. Utgångspunkten för en schablon, såsom riksnormen, är att den ska vara ett hjälpmedel och inte en absolut regel. En kommun kan besluta att anta normer som i praktiken utgör ett tillägg till det lagreglerade försörjningsstödet. Tanken bakom ekonomiskt bistånd är att det endast ska stå för försörjningen under en kort period. Eftersom det också finns personer eller familjer som lever på försörjningsstöd under långa perioder kan det innebära att särskilda behov behöver tillgodoses. Man har därför rätt till att få bistånd till sin livsföring i övrigt, vilket omfattar allt annat som har betydelse när det gäller att bedöma om en människa erhållit en skälig levnadsnivå. Det skulle till exempel kunna vara bistånd till lokalresor. Socialnämnden ska dock alltid göra en individuell bedömning. I hushåll med barn ska även barnets bästa beaktas. Jag anser att systemet med en för riket gällande norm för försörjningsstödet, med möjlighet för socialnämnden att bevilja bistånd till livsföring i övrigt, tillgodoser behovet av samhällets yttersta skyddsnät. Således har jag inte för avsikt att vidta några åtgärder när det gäller bistånd för lokala resor, utan jag menar att det är en fråga för kommunerna.

Anf. 24 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag skulle vilja börja med att ta upp ett par exempel från när vi hade rödgrön majoritet här i riksdagen på hur situationen såg ut i kommuner och landsting. Under den förra rödgröna mandatperioden i Stockholm fick man ett SL-kort som norm i biståndet. Månadskort för den lokala trafiken ingick i normen för dem som uppfyllde villkoren för bistånd. Med den borgerliga majoriteten är detta inte längre en självklarhet. Så snart högern tog över makten tog man bort månadskortet från normen utan att ens ha beslutat om nya riktlinjer. Många stockholmare blev fångar i sina stadsdelar, och de har inte längre råd att åka tunnelbana och buss för att handla, gå till doktorn, hälsa på vänner, följa med sina barn till simhallen eller ta del av det kostnadsfria inträdet på stadens museer. Särskilt besvärligt har de det som är utan rätt till ersättning för resor med kollektivtrafik och som bor i områden där det knappt finns en riktig mataffär och där man måste åka kollektivt eller med bil för att till exempel köpa kläder och medicin. Inte ens alla arbetslösa får månadskort för att kunna ta sig till Arbetsförmedlingen eller gå på anställningsintervjuer. Många har inte dator hemma utan använder Arbetsförmedlingens datorer för att söka jobb, uppdatera sin cv och kolla e-posten för att se om de fått svar på jobbansökningar. Herr talman! Vi anser att bistånd till lokala resor med kollektivtrafik eller, där det inte fungerar, med bil för att kunna ta del av offentlig och kommersiell service, kultur och fritidsaktiviteter ska garanteras enligt riksnormen för både ungdomar och vuxna. Särskilt viktigt är det ur ett barnperspektiv. Barn behöver ofta en vuxen med sig för att kunna delta i olika aktiviteter. En sådan förändring gynnar alla som bor i samhällen eller stadsdelar med begränsad service, oavsett om de lever i storstaden eller i glesbygden. Herr talman! Man kan fråga sig varför just lokala resor ska vara en fråga för kommunerna. Ministern kan väl förklara varför vissa ändamål ska lagregleras och inte andra. Varför är det viktigare att lagreglera rätten till arbetsresor än rätten till att åka och handla mat, köpa medicin på ett apotek, besöka en vårdcentral, ett bibliotek eller en simhall med sina barn? Det är många fler än de arbetslösa som får ekonomiskt bistånd. De som är arbetslösa och söker jobb kan enligt lagen få resorna betalda, vilket är mycket bra. De som får arbetsresor kan samtidigt använda respengarna till andra ändamål, vilket är bra. Men de som är sjuka, inte är arbetsföra, de strukturellt diskriminerade, kan aldrig få några arbetsresor. De behöver laggaranterade lokala resor för övriga ändamål på samma sätt som de arbetsföra.

Anf. 25 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Exemplet som ges är hämtat från Stockholm. Låt mig berätta lite om hur regelverket ser ut och varför exempelvis inte arbetsresor eller resor för fritidsaktiviteter ingår i riksnormen. Anledningen till det är naturligtvis att i riksnormen ingår utgifter som är lätta att schablonisera. Eftersom riksnormen ska tillämpas på ett likartat sätt i alla Sveriges kommuner måste man i den normen ha basutgifter som inte varierar så mycket i kostnad mellan kommunerna. Här skiljer det markant mellan Stockholm och en del glesbygdskommuner. Det är alltså ingen lämplig kostnad att schablonisera, och allt som ingår i riksnormen måste kunna schabloniseras. Under den föregående regeringen där Vänsterpartiet ju var stödparti fanns det inte heller några förslag om att förändra beräkningarna i riksnormen, utan det har funnits en ganska stor överensstämmelse. Inte heller vi från alliansregeringens sida har gjort några förändringar av riksnormen. Utöver de utgifter som ingår i riksnormen sker en individuell prövning av behovet för varje individ i varje kommun. Man har rätt att få bistånd till exempel till arbetsresor om man har faktiska utgifter och kostnaderna bedöms vara skäliga. Det är således en individuell bedömning som görs, och det är också det rimliga. När det gäller barnperspektivet, som Amineh Kakabaveh belyser, kan vi se att i Socialstyrelsens allmänna råd om hur ekonomiskt bistånd ska tillämpas med hänsyn taget till barnperspektivet sägs att man i socialnämnden bör beräkna kostnaderna enligt riksnormen till en högre nivå bland annat om det är en förutsättning för att barn ska kunna delta i fritidsaktiviteter. Intentionerna i Socialstyrelsens allmänna råd till socialnämnderna har alltså den inriktningen. Vi kan också se av en ganska färsk utvärdering, en tillsynsrapport som kom 2007, att kommunerna blivit mycket bättre på att just tillämpa barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Återigen: Detta är en kostnad som inte är möjlig eller rimlig att schablonisera, och därför ingår den inte i riksnormen. Här måste en individuell prövning göras på kommunal basis av om behov föreligger eller inte. Jag tycker att det är en rimlig prövning som ska göras ute i kommunerna.

Anf. 26 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Låt mig belysa några statistiska uppgifter från Stockholms stad vad gäller SL-kortet för att få lite klarhet i detta. Det är inte självklart att barnperspektivet verkligen alltid tas hänsyn till. Enligt FN-stadgan och den svenska lagstiftningen ska barnperspektivet vara i centrum i alla beslut vi politiker fattar samt vid beslut på myndigheter. Tyvärr är det inte så i verkligheten. Enligt Utrednings- och statistikkontoret är konsekvensen av den förda politiken - om man tar Stockholm som exempel - att i december 2006 hade 86 procent av hushållen med ekonomiskt bistånd i Stockholms stad registrerade utgifter för SL-kort medan den siffran i november 2008 vara nere i 48 procent. Andelen hushåll med ekonomiskt bistånd som får räkna med SL-kort i normen varierar kraftigt mellan Stockholms stadsdelar, beroende på var jobbtorgen finns. Låt mig ge ytterligare några exempel. Snittet för hushållen är 48 procent. Minst andel hushåll med SL-kort finns på Södermalm där andelen är 29 procent. I Rinkeby och Tensta är andelen 36 procent. Högst andel hushåll med SL-kort finns i Enskede, Årsta och Vantör. Vad gäller hemlösa där är andelen 59 procent. De människor som under förra mandatperioden fått bistånd för kollektivresor står utanför denna möjlighet och är därmed instängda i sina områden. Om man är arbetsför kan man få den möjligheten, även om det inte alltid är en självklarhet, men de människor som inte kan arbeta, som är sjuka, drabbas av segregation och utanförskap. Samtidigt har ju regeringens ambition hela tiden varit att arbeta och kämpa mot utanförskapet, som ju är ett allvarligt problem. Både ur kvinnoperspektiv och barnperspektiv ser man att det är kvinnorna som är bundna till dessa områden. Det kostar till exempel 80 kronor att ta sig in till centrum och tillbaka från Norsborg, Tensta, Rinkeby. Det är ett stort dilemma också för en familj. Som socialarbetare har jag blivit vittne till att man först skickat barnen för att se att inte konduktören finns på plats så att föräldrarna sedan kunnat gå förbi spärren. Det är de tvungna till eftersom barnen vill åka till stan, simhallen eller andra fritidsaktiviteter. Om man har ambitionen att bekämpa arbetslöshet, utanförskap och segregation är det kontraproduktivt med en politik som gör att människor inte kan få möjlighet att ta del av det som finns i storstaden Stockholm eller någon annan ort. Det gäller även glesbygden där man inte har möjlighet att ta sig till en större ort för att köpa medicin och kläder. Det är alltså inte en självklarhet även om man säger att det ska vara så enligt riksnormen. Verkligheten är alltid annorlunda.

Anf. 27 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är ett alldeles riktigt påpekande att en av regeringens allra mest angelägna uppgifter har varit att bekämpa utanförskapet. Jag skulle vilja nämna de 185 000 fler personer som hade ett jobb i höstas, vid ingången till en kraftig lågkonjunktur. Det var naturligtvis en stor fördel att vi hade fått så många tillbaka från utanförskap och in på arbetsmarknaden när lågkonjunkturen började. Annars hade vi varit i ett helt annat läge i dag när varslen duggar tätt. Såtillvida har de två första regeringsåren varit väldigt lyckade med tanke på det vi gick till val på och utlovade. De har inneburit en möjlighet för 185 000 fler personer i vårt land att försörja sig själva. Många av dem som befinner sig i utanförskap har som sin högsta önskan att inte behöva vara beroende av socialbidrag utan i stället ha en egen inkomst. Det arbetet är viktigt. Det fortgår också i tider av lågkonjunktur i form av jobbskapande åtgärder och naturligtvis ekonomiska stimulanser för att man ska kunna behålla mer i plånboken när man har fått ett jobb. Där spelar jobbskatteavdraget en stor roll. Prövningen sker individuellt. Jag har inte förstått Amineh Kakabaveh så att hon tycker att det är en rimlig ordning att man lägger in det här som en schablon i riksnormen. Det är inte möjligt att schablonisera någonting som bär så olika kostnader i olika kommuner. Jag har inte heller hört det framföras. Jag förutsätter att Amineh Kakabaveh tycker att det här är en prövning som måste göras på den kommunala nivån. Nu blir det väldigt mycket Stockholmsexempel, men jag försöker hålla mig på den nationella nivån, eftersom jag menar att den individuella prövningen måste göras i kommunerna. Om det föreligger behov av att upprätthålla ett arbete men man ändå delvis behöver socialbidragsförsörjning under en arbetsperiod eller om man deltar i arbetssökaraktiviteter i form av deltagande i arbetsmarknadspolitiska program eller någonting annat, då ingår naturligtvis det i bedömningen från socialnämnden att man kan behöva resor. Men man måste pröva det i förhållande till om det är gångavstånd eller om det behövs ett SL-kort - i Stockholmsexemplet - för att man ska kunna ta sig till de här aktiviteterna. Det är så man väger och prövar detta. Är det gångavstånd föreligger inte behovet. Jag menar att det inte finns något annat sätt att göra detta på än den individuella prövningen med hänsynstagande också till om det finns barn i familjen för att man ska nå upp till en skälig levnadsnivå. Det måste vara en individuell bedömning. Det måste ske på den kommunala nivån.

Anf. 28 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag tror att socialtjänsten i alla tider har gjort en väldigt individuell bedömning, inte bara under den här mandatperioden. Man utgår från den lagstiftning som finns. Men lagstiftningen tolkas på olika sätt. Det kan vi också förstå. Dessutom är det med tanke på den ekonomiska situationen för många stadsdelar och många kommuner, både i Stockholm och i andra delar av landet, så att man ser över situationen när det gäller att betala bistånd enligt socialtjänstlagen. De som är hårdast drabbade är de sjuka och icke arbetsföra. Vi pratar hela tiden om att det är jättebra att många människor är i arbete. Men det är inte dem vi pratar om i dag, utan om dem som inte har den möjligheten utan är sjuka. Detta har man dragit in. Det är inte heller så att alla har kommit in på arbetsmarknaden. I Botkyrka beräknas 2 000 under det här året och nästa, och 15 000 ska komma tillbaka till socialtjänsten. Det är korttidsanställda och visstidsanställda, särskilt ungdomar och framför allt människor med invandrarbakgrund. Det är lite olyckligt. Det är inte att bekämpa utanförskapet utan att verkligen medverka till det. Är man inte i de här stadsdelarna vet man inte heller hur det är. Jag sitter i stadsdelsnämnden i Skärholmen. Jag vet. Den stadsdelen är kanske inte lika hårt drabbad som andra stadsdelar på grund av att Jobbtorget finns, och där är man också enig till både höger och vänster om att det är viktigt att barnen och föräldrarna ska få möjligheter. Men enligt den statistik som jag har är det ingen självklarhet, tyvärr.

Anf. 29 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag tror inte att det är så att lagstiftningen tolkas på olika sätt. Jag hoppas verkligen att lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att den klart ska kunna användas ute i det praktiska dagliga arbetet. Däremot är det möjligt för kommunerna att göra mer än vad lagstiftningen kräver och föreskriver. Därför finns det också lite olika mervärden ute i olika kommuner som man själv bestämmer om: Så här gör vi i vår kommun! Det är fullt möjligt, och det har jag inga som helst synpunkter på. Det är en fråga som man måste driva på det kommunala planet. Jag kan liksom Amineh Kakabaveh naturligtvis beklaga att invandrare, våra nya svenska medborgare, är överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken. Det tycker jag också är mycket tråkigt. Samtidigt är det så att också den gruppen i mycket högre utsträckning har kunnat få arbete under den regering som nu har verkat. Under de två åren har 185 000 fler kommit in på arbetsmarknaden, också många med en annan etnisk bakgrund. Det gläder mig, och jag förmodar att det också gläder Amineh Kakabaveh.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.