förhållandena på Kuba

Interpellation 2002/03:413 av Forssmed, Jakob (kd)

av Forssmed, Jakob (kd)

den 12 maj

Interpellation 2002/03:413

av Jakob Forssmed (kd) till utrikesminister Anna Lindh om förhållandena på Kuba

Det är lätt att låta sig förföras av Kuba både vid den första och andra anblicken. Salsan vid gathörnen, värmen och de lättklädda människorna gör det lätt att tro att landet är ett karibiskt paradis. Kombinerat med revolutionsromantik fungerar detta som effektiva skygglappar för den verkliga situationen på Kuba. För de människor som vågar tala ut, som vågar säga sin mening, ger en annan bild. De talar om rädslans kultur, där människor kontrolleras på samma sätt som i 80-talets Sovjet och där folket inte längre känner sina rättigheter. Journalister, politiska opponenter och människorättsförsvarare utsätts för trakasserier och många har fängslats för sina politiska åsikter.

Under våren har situationen på Kuba förvärrats, något som också diskuterats i riksdagen i samband med en interpellation ställd till utrikesminister Anna Lindh av Erik Ullenhag (fp) i början av april med anledning av den av Castro beordrade arresteringsvåg av landets oberoende journalister och demokratiaktivister i Varelaprojektet i samband med att Irakkriget bröt ut. I samband med att debatten hölls föll flera av domarna.

Anna Lindh befäste i den debatten regeringens nyvunna position av stöd till demokratirörelsen och fördömande av Fidel Castro. Kappan av i bästa fall tvehågsenhet som länge burits av socialdemokratin har glädjande nog lagts av. Regeringens position möjliggör ett brett engagemang för ett fritt och demokratiskt Kuba så att Sverige kan gå före i frågan och agera internationellt, främst inom EU. Ministern utlovade också att demokratibiståndet till Kuba skulle intensifieras och andra åtgärder vidtas.

Det finns dock anledning att återkomma till situationen på Kuba eftersom utvecklingen har fortsatt i en ondskefull spiral också under april och maj månad. Jag har själv varit på Kuba under ett antal dagar i månadsskiftet april@maj tillsammans med andra kristdemokrater och besökt anhöriga till de fängslade och samtalat med ledande företrädare för oppositionen. Bland dessa kan nämnas exempelvis kristdemokraten och Sacharovpristagaren Oswaldo Paya, människorättsaktivisten Elizardo Sanchez och en av förgrundsgestalterna för de fria biblioteken @ Gisela Delgado.

Den demokratirörelse som vid mitt senaste Kubabesök i januari uppvisade hopp, tillförsikt och framtidstro är i dag satt under våldsam press. Lågan brinner, men det är klart att den flämtar. Omvärldens stöd är, som jag bedömer det, viktigare än någonsin. Både de ledare som fängslats och de som ännu inte blivit gripna fruktar för första gången på många år bokstavligen för sina liv. De fängslade är desperata efter en förändring. De tortyrliknande förhållandena i häktet, summariska rättegångar, minimal kontakt med anhöriga och de framtida åren i isoleringscell tar ut sin rätt.

Samtidigt som dissidenterna alltid varit medvetna om de risker de tar på denna förtryckets ö så slog de hårda domarna oväntat hårt. Det har inte dömts domar av denna hårdhet på flera decennier. Rörelsen hade visserligen haft på känn att något var i görningen för att stoppa dem från att nå ytterligare ökat stöd bland allmänheten. Ett stöd som växte inte minst tack vare det av Oswaldo Paya och kristdemokraterna Movimiento Cristiano Liberacion initierade Varelaprojektet. Ett projekt som samlade den förbjudna oppositionen och som är en namninsamling som syftar till en folkomröstning, något som parlamentet enligt konstitutionen åtminstone måste lyfta som en fråga, om det samlas in minst 10 000 namn. Folkomröstningen skulle gälla fem frågor: organisations- och yttrandefrihet, ny vallag, allmänna och fria val, amnesti för politiska fångar och fri företagsamhet. Insamlingen görs person till person, eftersom all massinformation kontrolleras. I samband med ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carters besök i landet i våren 2002 lämnades drygt 11 000 underskrifter över till regimen.

Fram till i dag har minst 25 000 namn samlats in. Stödet för projektet är sannolikt betydligt större än så med tanke på att en underskrift medför stor risk för arbetslöshet, trakasserier gentemot familj och hem, telefonavlyssning, och social isolering. Förutom Varelaprojektet finns det verksamhet inom den fria biblioteksrörelsen som växer, informationsspridning och diskussion kring de mänskliga rättigheterna, kartläggning av brott mot desamma och oberoende journalister. Det var framför allt mot aktivister inom Varelaprojektet och oberoende journalister som räden riktades. Människor som konsekvent arbetar med icke-våldsmetoder för ett fritt Kuba.

Syftet är klart: att söndra och demoralisera demokratirörelsen. Att krossa det lilla hopp som spirar. Att få kubanerna att känna sig ännu mer maktlösa. Att få folket att resignera. Att låta människor veta att priset de betalar för kampen för sin och andras frihet är för högt. Att påskina att kampen för frihet är meningslös.

Det har i den svenska debatten hävdats att Fidel Castro genomförde sina massgripanden och summariska rättegångar i skydd av den medieskugga över Kuba som kriget mot Irak uppenbart innebar. Jag är övertygad om att detta är sant. Men samtidigt så bör det också noteras att Fidel Castro utnyttjade det uppkomna världsläget på mer än ett sätt. Dels genom att försöka utnyttja en begynnande spricka mellan Europa och USA och dels genom att inför Kubanerna och omvärlden presentera det som Oswaldo Paya kallar "det falska alternativet" för att motivera sitt slag mot demokratirörelsen. Genom att hävda att Kuba står näst på tur efter Irak på USA:s invasionslista så måste alla medel till försvar av självständigheten accepteras (till och med dödsstraff som åklagaren yrkade på en av demokratikämparna.) Det handlar alltså om att knyta gripandena till ett större skeende, och därmed dölja sanningen @ att det handlar om att krossa demokratirörelsen.

Denna linje företräddes exempelvis av Castro i dennes förstamajtal, där USA jämförs med nazister och där dissidenterna anklagas för terrorism. Tidigare har dissidenternas existens närmast förnekats, nu beskrivs de som ett stort hot mot Kubas självständighet. Genom agerandet som självfallet är beordrat eller i vart fall sanktionerat av Castro själv sänder regimen en tydlig signal till dem som finns i närheten av de oppositionella och också en signal in i det egna systemet att nu är det rättning i ledet som gäller.

Rättegångarna mot de gripna var summariska och rättsosäkra. EU-ambassadernas tjänstemän och medier fick inte närvara. Det hade bussats dit utvald Kubansk publik, folkhopar som inte kände varandra och som såg vilsna och skräckslagna ut enligt EU-ambassadtjänstemän. Bara de närmast anhörig tilläts närvara och släpptes in efter att den av regeringen ditbussade hopen förutom 2@3 platser fyllt rättegångssalen. Många åtalade fick inte träffa försvarsadvokater. En försvarsadvokat begärde mer tid med de anklagade, men fick då veta att också han därmed betraktades som dissident.

I samband med rättegångarna trädda ett antal personer fram ur demokratirörelsen och avslöjade sig som infiltratörer och säkerhetsagenter. Att det fanns infiltratörer var naturligtvis demokratirörelsen medvetna om, detta faktum har trots allt satt demokratirörelsen under ytterligare press då de fått svart på vitt på detta. Vem går att lita på? Grogrunden för splittring och misstro är stor. Detta underblåses också av att fångar får olika straff och olika villkor i fängelserna.

Fångarna ska förutom att hållas inspärrade under 20 år också utstå ytterligare umbäranden. Ett 60-tal av de 75 senast dömda av dem sitter i isoleringscell. Och de flesta har placerats i fängelser långt hemifrån, vilket försvårar för fattiga anhöriga att besöka dem. Jag talade med hustrun till Omar Ruiz, vilken gjort sig skyldig till brottet att med hjälp av sin skrivmaskin publicera nyheter och dömts till 18 års fängelse för detta. Han har placerats i fängelse i Guantanamo, ca 70 mil från hemmet i Villa Clara. På grund av dåliga kommunikationer så tar det frun mellan fem och sju dagar att ta sig från hemmet till fängelset, och lika långt hem igen. Hon får 2 timmars besökstid var tredje månad, sammanlagt 8 timmar på ett år. Paret har en fyraårig son som är skräckslagen. Bara mammor, barn och fruar har möjlighet att besöka fångarna.

De flesta av de fängslade har mött liknande öden. De får sova på bäddar av strukturerad betong, isolerade i ständigt mörker eller ljus. De får också motta hot i form av att de ska dö om något händer regimen på Kuba. Hot utdelas också till dem som fortsätter arbeta för demokrati utanför fängelserna. Regis Iglesias Ramirez, en av koordinatorerna till Varelaprojektet blev före dom förhörd i dagar i sträck, utan att veta om det var dag eller natt. Han hålls nu, efter dom, isolerad i en källare i ett av Kubas hårdaste fängelser @ "80:e kilometern." Han får inte tillgång till ljus och han har tvångsrakats både på huvud och kropp. Han har två döttrar, 13 och 16 år gamla. Han ska knäckas.

Det finns många exempel på hur repressionen hårdnar. Regeringen delar ut träpinnar och stenar på vissa arbetsplatser och om någon yttrar något till stöd för dissidenterna så kallas arbetsplatsen samman och de som tycker regeringen har fel beordras räcka upp handen. I bakgrunden finns påkarna med tydlig adressat.

Den internationella närvaron och pressen på Kuba är nu viktigare än någonsin. Fångarna och den kubanska demokratirörelsen får inte falla i glömska. Det gäller inte minst de 250 politiska fångar som sitter fängslade på Kuba sedan tidigare. Sverige måste agera kraftfullt i de sammanhang där vi finns, främst inom FN och EU. I EU diskuteras ju Kubas ansökan om att få ingå i Cotonou-avtalet och FN skulle definitivt kunna göra mer för Kuba.

I den tidigare referererade interpellationsdebatten sa Anna Lindh att regeringen just nu ser över vad mer som skulle kunna göras från svensk sida för en demokratisering och större respekt för mänskliga rättigheter på Kuba. Jag vet att det inte gått lång tid sedan dess, men det är trots allt hög tid att presentera nya åtgärder. De är angelägna.

Mot bakgrund av detta vill jag jag fråga utrikesministern:

Vad avser utrikesministern att göra för att de politiska fångarna på Kuba ska släppas fria?

Vad avser utrikesministern att göra för att behandlingen av de kubanska fångarna ska förbättras och de ska flyttas närmare sina hem?

Vad avser utrikesministern att göra för att stötta fångarna och deras anhöriga?

Vad avser utrikesministern att göra för att FN, Röda Korset och olika människorättsorganisationer ska få tillträde till Kuba?

Vilka ytterligare åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att stödja demokratirörelsen i detta läge?

Interpellationen är besvarad

Händelser

statustext: Interpellationen är besvarad Inlämnad: 2003-05-12 Anmäld: 2003-05-12 Besvarad: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Debatt (10 anföranden)