Förflyttningen av generaldirektör Ann-Marie Begler

Anf. 45 Statsrådet Annika Strandhäll (S)

Fru talman! har frågat mig vilka brister i samverkan som har förekommit och när dessa brister diskuterades med generaldirektören eller Försäkringskassans styrelse.

Lars Beckman har frågat mig om jag är nöjd med Ann-Marie Beglers arbete eller inte, eftersom båda dessa saker ju inte kan gälla samtidigt.

Jan Ericson har frågat mig hur det kan komma sig att jag och den förflyttade Ann-Marie Begler har så olika syn på om förflyttningen var frivillig eller inte.

Försäkringskassan är en av Sveriges viktigaste myndigheter därför att den är så central i olika skeden av människors liv. Det är när livet vänder eller förändras som socialförsäkringarna och Försäkringskassan finns där för att ge trygghet. Sjukförsäkringen är en del av socialförsäkringen som Försäkringskassan har ansvar för att administrera. Fokus för sjukförsäkringen har under de senaste åren varit att kombinera en rättssäker handläggning och tillämpning med ett bra stöd för individen att kunna komma tillbaka till hälsa och arbete.

Det var också för detta uppdrag som regeringen hösten 2015 utsåg Ann-Marie Begler till generaldirektör för Försäkringskassan. Hon är en erfaren statstjänsteman, och under hennes ledning har Försäkringskassan bland annat stärkt sjukförsäkringshandläggningen och fokuserat på rättssäkerheten. Detta bidrog till att sjukfrånvaron minskade och började stabiliseras, men regeringen såg också andra konsekvenser av Försäkringskassans arbete. Från många olika håll - hälso- och sjukvården, andra myndigheter, arbetsmarknadens parter och enskilda individer - fick vi alltmer tydliga signaler om att Försäkringskassans lagstadgade samordningsansvar inte prioriterades av myndigheten i tillräcklig omfattning. Samarbeten med aktörer avslutades och försämrades kraftigt.

Som en reaktion på detta genomförde Socialdepartementet många myndighetsdialoger, både med Försäkringskassan enskilt och med andra berörda myndigheter. Mellan den 25 januari 2017 och den 9 april 2018 genomfördes 16 myndighetsdialoger med Försäkringskassans ledning. Tre av dessa dialoger var extraordinära möten mellan generaldirektörerna för Försäkringskassan respektive Arbetsförmedlingen som enkom handlade om behovet av att förbättra samverkan. Två av dessa dialoger var mellan Försäkringskassan och Inspektionen för vård och omsorg. Temat för dessa möten var också behovet av förbättrad samverkan.

Under den tid som Ann-Marie Begler var generaldirektör för Försäkringskassan gav regeringen dessutom åtta olika regeringsuppdrag för att förstärka samverkan och samordningen mellan Försäkringskassan och andra aktörer.

Under våren 2018 kunde vi dock konstatera att trots dialoger och uppdrag mottogs det inte på myndigheten på önskvärt sätt. Vi fick inte önskvärd kvittens på de uppdrag som lämnats. Vi kunde också konstatera att vi fortsatte att få tydliga signaler från andra aktörer om att samverkan inte förbättrades. Det framkom inte minst vid den gemensamma myndighetsdialogen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Detta ledde fram till att regeringen till sist landade i att förtroendet för generaldirektörens förmåga att leda Försäkringskassan i en riktning där vi ville se ett ökat fokus på samordning och samverkan helt enkelt inte fanns.

Vid flera tillfällen hade generaldirektören själv uttryckt att hon inte kunde vara kvar som myndighetschef för Försäkringskassan om regeringen inte hade förtroende för hennes sätt att leda myndigheten. När jag slutligen, den 25 april 2018, förklarade för henne att detta förtroende inte längre fanns blev slutsatsen att hon därmed inte kunde vara kvar som generaldirektör för Försäkringskassan och att hon i stället skulle anställas i Regeringskansliet. Detta innebär inte att hon delade regeringens uppfattning om bristerna i ledningen av myndigheten, men det fanns en samsyn om att hon inte kunde vara kvar om det inte fanns förtroende för hennes sätt att leda myndigheten.

Anf. 46 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för en tydlig beskrivning av Försäkringskassans verksamhet och av myndighetens komplexitet. Jag är enig med statsrådet om att Försäkringskassan är en av Sveriges viktigaste myndigheter, och därför är det av yttersta vikt att styrning och ledning fungerar bra och att det finns en tydlighet från regeringen i det regleringsbrev som skrivs.

Riksrevisionen har i sin granskning av Försäkringskassans beslutsstöd varit tydlig med att det finns stora brister, och det ligger på statsrådets ansvar att i sitt regleringsbrev se till att det fungerar rättssäkert och att myndighetsutövningen ger trygghet till dem som behöver stöttning och hjälp.

Jag har ställt två frågor till statsrådet om när de påtalade brister som fanns i samverkan mellan statsrådets departement och den dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler diskuterades. I svaret beskriver statsrådet en rad dialoger som förts, alla med temat att förbättra samverkan.

Samtidigt skriver Försäkringskassans dåvarande styrelseordförande att hon inte kan påminna sig att brister i myndighetens samverkan med andra myndigheter har varit uppe till diskussion med departementets ledning. I ett citat säger den dåvarande styrelseordföranden att hennes uppfattning är att om departementet varit så missnöjt med den dåvarande generaldirektören att man hade gett henne upprepade varningar och övervägde att flytta henne skulle man definitivt ha tagit upp frågan med styrelsens ordförande, men detta skedde inte.

Statsrådet har i medierna utryckt att den dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler har utfört sitt uppdrag väl och har hanterat de utmaningar hon mött. I ett brev till konstitutionsutskottets ledamöter skriver två tidigare medarbetare vid Försäkringskassan att departementets hantering av den dåvarande generaldirektören och myndigheten är upprörande. Detta är starka ord när vi pratar om en av Sveriges viktigaste myndigheter.

Jag måste säga att jag inte riktigt får ihop när, var och hur bristerna i samverkan framkommit och förekommit.

Anf. 47 Lars Beckman (M)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag skulle tro att vi är väldigt många som är förvånade över till exempel hur barn förlorade sin LSS under den förra mandatperioden. Vi kunde läsa i medierna om hur förtvivlade föräldrar helt enkelt inte fick den hjälp som de behövde.

Jag tror att det är många som är förvånade över att i en välfärdsstat som Sverige kunde en kvinna dö på en toalett i Malmö på grund av att hon hade fått sin personliga assistans indragen. Jag tror att det är många som är chockade över det.

Det är nog så man ska se bakgrunden till att statsrådet helt enkelt gav Försäkringskassans före detta generaldirektör sparken. Generaldirektören fullföljde det uppdrag som hon hade fått av regeringen. Det är därför naturligtvis regeringen som ska bära skulden.

Men jag tänker på följande sätt. Om vi hade haft en generaldirektör som inte hade haft ett fantastiskt civilkurage och berättat hur det egentligen var hade vi kunnat tro på det som statsrådet sa på pressträffen. Hon sa då: Det uppdrag som Ann-Marie fick för tre år sedan har hon utfört väl, och hon har hanterat de utmaningar som har mött henne. Ann-Marie har målmedvetet arbetat för en rättssäkerhet i verksamheten med ordning och reda.

Det är alltså detta som hade kunnat vara beskedet till svenska folket om inte Ann-Marie Begler själv hade gått ut och berättat hur det egentligen var. Det hade till och med kunnat vara så att regeringen, om vi ska förstå konstitutionsutskottets betänkande, hade gett ett annat viktigt generaldirektörsuppdrag till den person som man då uppenbarligen inte hade förtroende för.

Fru talman! Jag anser att det är direkt vilseledande när ett statsråd håller en presskonferens och berättar att man har fullt förtroende för det uppdrag som den före detta generaldirektören har utfört när man egentligen uppenbarligen inte hade detta förtroende.

Fru talman! Man skulle faktiskt kunna säga att någon har blåljugit svenska folket rakt i ansiktet.

Jag beundrar den före detta generaldirektörens civilkurage när hon har varit så tydlig med att berätta hur det egentligen är. Jag tycker också att det är mycket starkt gjort av de före detta och nuvarande medarbetarna på Försäkringskassan att berätta hur det egentligen är.

Denna historia hade faktiskt kunnat sluta med att statsrådet hade haft en presskonferens där hon redogjorde för detta på det sätt som jag har sagt. En annan myndighet hade kunnat få en ny generaldirektör. Och svenska folket hade inte haft en aning om vad som egentligen hade hänt bakom kulisserna.

Fru talman! Sverige är en rättsstat. Även ett statsråd och en regering ska följa de lagar och regler som finns. Jag tycker också att en regering och ett statsråd ska vara ärliga. Det är någonting som ska vara självklart i Sverige 2019. Man ska vara öppen och transparent och redogöra för vilka beslut man fattar och hur man har fattat dem. Uppenbarligen går inte denna mening ihop.

Det uppdrag som Ann-Marie fick för tre år sedan har hon utfört väl. Hon har hanterat de utmaningar som har mött henne. Ann-Marie har målmedvetet arbetat för en rättssäkerhet i verksamheten med ordning och reda.

Detta uttalande går faktiskt inte ihop med regeringens agerande. I svaret som vi fick från statsrådet Strandhäll tycker jag inte att hon fick dessa två saker att gå ihop. Men statsrådet får utveckla detta i sitt nästa anförande.

Anf. 48 Jan Ericson (M)

Fru talman! De interpellationer som vi nu diskuterar har en sak gemensamt, och det är hur regeringen och ansvarigt statsråd har hanterat en av sina generaldirektörer.

Att en regering kan tillsätta och avsätta generaldirektörer är en del av regeringsmakten. Men frågan är hur man utövar denna makt. Att inte förlänga ett förordnande som generaldirektör eller enas om att ett förordnande ska upphöra i förtid är inget konstigt. Det kan behöva ske i samband med en omorganisation, förändrade verksamheter eller helt enkelt för att man inte tycker att en generaldirektör gör ett bra jobb. Det kan också vara ett sätt att befordra en generaldirektör till en ny tyngre befattning.

Men i fallet Ann-Marie Begler är inget av detta tillämpligt. Hon fick lämna sitt uppdrag med bara några dagars varsel och enligt egen uppgift utan någon som helst motivering.

Det märkliga är att detta sammanföll med inledningen på en valrörelse och att det rörde en myndighet som fått hård medial kritik för att man tuffat till sin hantering av bland annat assistans och sjukförsäkringsärenden - det sistnämnda på direkt uppdrag av sittande regering och statsrådet Strandhäll.

Fru talman! Statsrådet Strandhäll har för bland annat konstitutionsutskottet angett att generaldirektör Begler fick lämna sin tjänst på grund av bristande samverkan. Samtidigt har, som vi har hört här tidigare, Försäkringskassans dåvarande styrelseordförande Birgitta Böhlin framfört i medierna att hon inte kan påminna sig att brister i myndighetens samverkan varit uppe till diskussion med departementets ledning. Detta har som sagt styrkts även av flera andra tyngre medarbetare på Försäkringskassan, och det går rakt emot vad Strandhäll skriver i sitt svar på interpellationerna.

Statsrådet skriver även att man har haft ett antal myndighetsdialoger - den sista den 9 april 2018. Redan 16 dagar senare konstaterar alltså statsrådet enligt interpellationssvaret att förtroendet för generaldirektörens förmåga att leda Försäkringskassan helt enkelt inte finns.

Att ta ett så drastiskt beslut som att sparka en generaldirektör bara 16 dagar efter ett samrådsmöte och med denna motivering känns tyvärr inte särskilt trovärdigt. Det styrker snarare bilden av att entledigandet helt och hållet varit en politisk åtgärd.

Fru talman! Statsrådet Strandhäll har för bland annat konstitutionsutskottet angett att det fanns en samsyn om att Begler skulle lämna sin tjänst hos Försäkringskassan. Alla påståenden om samsyn har uttryckligen dementerats av Begler, som säger att förflyttningen skedde mot hennes vilja.

Detta försöker nu statsrådet prata bort i sitt interpellationssvar genom att ge ordet samsyn en helt ny innebörd. Det är faktiskt en smula pinsamt att läsa just denna del av statsrådets svar. Faktum är att detta tafatta försök att slingra sig ytterligare styrker bilden av att entledigandet av generaldirektör Begler var en rent politisk åtgärd. Regeringen ville skjuta ifrån sig ansvaret för den växande kritiken mot Försäkringskassan inför en besvärlig valrörelse.

Fru talman! Statsrådet Strandhäll har en gedigen facklig bakgrund och vet rimligen att även generaldirektörer åtnjuter arbetsrättsligt skydd. Regeringen kan inte förflytta generaldirektörer utan saklig grund. Och om förflyttning ska verkställas omedelbart krävs synnerliga skäl. Det finns ingen som helst dokumentation om några sådana skäl. Ann-Marie Begler har enligt egen uppgift efterfrågat skälen för sin förflyttning men inte fått några sådana. Dessutom borde, som sagt, Försäkringskassans styrelse först ha informerats innan förflyttningen skedde, vilket inte heller gjordes.

Något omfattande missnöje med Begler som person går inte heller att utläsa någonstans. Tvärtom uttryckte, som sagt, Strandhäll själv vid en pressträff med anledning av beslutet att Ann-Marie Begler utfört sin uppgift väl och hanterat de utmaningar som har mött henne.

Det går alltså inte att hitta något stöd alls för att det förelegat några synnerliga skäl att sparka Ann-Marie Begler som generaldirektör. Även detta pekar mot att det skedde av rent partitaktiska skäl.

För att lösa ett politiskt problem var alltså en socialdemokratisk minister med tung facklig bakgrund beredd att bryta mot grundläggande arbetsrättsliga principer.

Jag vill fråga statsrådet om arbetsrättsliga regler ska gälla för andra men inte för henne själv i hennes egen roll som arbetsgivare. Är Regeringskansliet undantaget?

Anf. 49 Patrik Björck (S)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på interpellationerna.

Riksdagens kontrollmakt över regeringen är en av riksdagens viktiga funktioner. Den utövas genom olika instrument: interpellationer, KU-granskning, misstroendeomröstningar. I den ordningen skulle man väl i normalfallet kunna tro att det är tänkt att riksdagen ska utöva sin kontrollmakt. Genom interpellationer skaffar man sig information från statsråden om vad som har hänt i en specifik fråga. Om det uppstår saker som behöver granskas noggrant och tydligt går man via KU för att göra det ordentligt och så att säga göra en rejäl granskning. Sedan finns atombomben, den sista möjligheten, alltså att man väcker ett misstroende i riksdagen. Då avsätts statsrådet om statsrådet saknar riksdagens förtroende.

Fru talman! Jag vänder mig nu till interpellanterna, och jag vill säga att jag saknar förtroende för dem. Respekten för riksdagen borde vara central för riksdagens ledamöter. Jag saknar förtroende för den moderata riksdagsgruppen som missbrukar riksdagens kontrollmakt genom att på ett alltför lättvindigt sätt ha använt sig av möjligheten till en misstroendeomröstning mot ett statsråd. Det var en omröstning som man naturligtvis också helt följdriktigt förlorade. Nu missbrukar man interpellationsinstrumentet genom att väcka åtta likartade interpellationer.

Fru talman! Det är viktigt att påtala den typen av dumheter som dessa moderater ägnar sig åt. Konstitutionsutskottets viktiga granskning kom bara häromdagen. Den granskningen slår fast att regeringen har rätt att förflytta en generaldirektör som inte fungerar i rollen. Inget annat framkom i granskningen. Jag vill därför erbjuda de moderata interpellanterna ett råd, fru talman, och det rådet är: Ta kontakt med era ledamöter i riksdagens konstitutionsutskott! Ta kontakt med dem och informera er om granskningen. Försök sedan att förstå att det ni nu gör är väldigt bakvänt.

Ni börjar alltså med en misstroendeomröstning. Ni följer upp med en KU-granskning och sedan åtta interpellationer - för att få reda på vad? Att ni inte har riksdagens stöd för er kritik visste vi redan. KU har granskat frågan; man har genomgående och grundligt gått igenom den. Det är redan gjort. Och nu ska ni interpellera - om vad då? Jag måste säga att detta är mycket anmärkningsvärt och bör påtalas, fru talman.

Jag vill tacka ministern så hemskt mycket för svaret på frågorna i sak.

(Applåder)

Anf. 50 Hans Ekström (S)

Fru talman! Vi i riksdagens konstitutionsutskott har haft anledning att granska detta ärende, och vi har inhämtat mycket material. Vi har haft utfrågningar av många personer för att få reda på så mycket som möjligt runt den här processen.

Man måste börja med själva grunden i den svenska regeringsformen, nämligen att regeringen är ansvarig inför riksdagen för rikets styrelse. En del i att regeringen ska kunna vara ansvarig inför riksdagen för rikets styrelse är utnämningsmakten. Vi har förvisso ett sätt att styra Sverige där statliga myndigheter utifrån regleringsbrev och kollektiva regeringsbeslut ska sköta olika delar av vår samhällssektor, men regeringen - som har ansvar inför riksdagen - måste självklart äga utnämningsmakten.

Hur ska regeringen kunna vara ansvarig inför oss om den inte har full tilltro till sina generaldirektörer? Hur ska vi kunna utkräva ansvar av en regering om oppositionen förhindrar den att byta ut en generaldirektör den inte tycker är lämplig på sin post? Tänk, den här inställningen till utnämningsmakten har borgerliga politiker haft tidigare: När Bosse Bylund avsattes 2008 var det självklart att han blev inbjuden på ett vanligt möte och under sammanträdet fick reda på att han skulle bli sparkad samma dag - pressmeddelandet var redan skrivet - och den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet tyckte att det var fullt i sin ordning att göra på det sättet.

Utnämningsmakten är alltså oerhört central för att vi ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Vem ska vi annars ställa till ansvar? Hur tycker ni att det parlamentariska styrelseskicket ska fungera?

Att KU har riktat kritik mot regeringen är alldeles riktigt. Kritiken gäller dock inte att man flyttade Ann-Marie Begler och inte heller skälen till förflyttningen. De är väl dokumenterade; det finns flera regeringsuppdrag gällande att åtgärder ska vidtas, vilka man sedan anför som skäl för förflyttning. Nej, det vi riktar kritik mot är sättet, nämligen att det skedde i bristande dialog med myndighetens styrelse. Det är styrelsen som är ansvarig inför regeringen. På de punkterna riktar vi kritik mot regeringen och mot Annika Strandhäll. Vi riktar också kritik mot den dokumentation av ärendet som finns. Där finns kritik.

Själva rätten att flytta en generaldirektör som regeringen inte har förtroende för är dock central i det svenska statsskicket. Hur ska ni annars utkräva ansvar av statsråd här i kammaren?

Anf. 51 Lotta Olsson (M)

Fru talman! Jag hade inte tänkt delta i den här debatten över huvud taget, men jag tycker att den har fått en konstig skruv. Den verkar handla mer om vad de moderaterna riksdagsledamöterna har rätt att fråga ett statsråd om och inte. Där måste man ju ändå ta hänsyn till grundlagsstödet, som ger rätt att fråga ut ett statsråd.

Jag är väldigt förvånad över hur fru talmannen kan låta de socialdemokratiska ledamöterna läxa upp den moderata riksdagsgruppen i stället för att debattera sakfrågan. Jag är här för att lyssna på en debatt om sakfrågan, inte någon uppläxning gällande vad vi som folkvalda har rätt att fråga eller inte fråga i kammaren. Jag måste ändå fråga fru talmannen om det är riktigt eller inte riktigt att vi har rätt att ställa en minister till svars för frågor vi tycker är viktiga - för folk och för alla de LSS-barn som inte får det de ska, vilket är det som faktiskt blir konsekvensen om man inte sköter sitt ämbete.

Därmed kommer jag att lämna debatten, man jag ville säga att jag tycker att det är en väldigt konstig debatt.

(Applåder)

Anf. 52 Statsrådet Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag har vid det här laget, som ansvarigt statsråd, gång efter annan redogjort för gången kring förflyttningen av Ann-Marie Begler. Det går att ta del av de uppgifter jag lämnade i konstitutionsutskottet och som på varje punkt besvarar de frågor som interpellanterna nu ställer.

Jag har naturligtvis inga som helst problem att även i kammaren, i denna interpellationsdebatt, ge samma svar en gång till. Jag har alldeles nyss gjort det, i det skriftliga svar som jag läste upp alldeles nyss. Jag har redogjort för bakgrunden och skälen till att förtroendet saknades för Ann-Marie Begler och hennes profil när det gällde att leda Försäkringskassan i en annan riktning, där fokus sattes på den lagstadgade uppgift som Försäkringskassan har att hantera både samordning och samverkan.

När detta skulle förstärkas måste man som naturligtvis som ansvarigt statsråd fundera på om det är den aktuella generaldirektören som ska leda Försäkringskassan i den riktningen. Mot bakgrund av 16 myndighetsdialoger och åtta regeringsuppdrag, som vilken människa som helst i Sverige kan ta del av, kunde vi konstatera att vi inte upplevde att vi hade fått kvittens från Försäkringskassans generaldirektör i just de delar vi ville förstärka. Därför behövde vi ett annat ledarskap för Försäkringskassan framöver. Det var inte mer dramatiskt än så.

Ann-Marie Begler uttryckte vid upprepade tillfällen, både till mig i närvaro av andra och till min före detta statssekreterare, att om hon inte hade regeringens förtroende när det gällde hennes sätt att leda Försäkringskassans verksamhet kunde hon inte vara kvar. Efter beredning och regeringsbeslut var det också där regeringen landade, och det var det jag meddelade Ann-Marie Begler.

Detta är inget konstigt - generaldirektörer och tillsatts förr, och generaldirektörer har förflyttats och avsatts för. I det här fallet handlade det om en nödvändighet just på grundval av att vi såg att de människor som den här debatten kanske egentligen borde handla om kom i kläm. Det gällde barn och människor som hamnade mellan stolarna i sjukförsäkringen. Där upplevde vi just att samverkan med såväl externa aktörer som myndigheter inte fungerade tillfredsställande. Det är inte som sagt mer komplicerat än så.

Som jag ser det har jag därmed besvarat interpellanternas frågor i de här delarna. Det går att ta del av detta, och det går även att ta del av den presskonferens som jag höll direkt i samband med att jag meddelade att Ann-Marie Begler skulle lämna sitt uppdrag. Där framförde jag att det fanns en tillfredsställelse i de delar som handlade om att hon stärkte rättssäkerheten. Jag var också tydlig med att det fanns kritik mot Ann-Marie Begler när det gällde förmågan till samverkan och samordning och att det var den delen som regeringen avsåg att förstärka när det gällde styrningen av Försäkringskassan. Det var ingen större dramatik än så.

(Applåder)

Anf. 53 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

Fru talman! Det har ju under debatten framkommit ett antal motstridiga uppgifter gällande samverkan, och det är detta min frågeställning till statsrådet gäller.

Det finns ett flertal tidigare anställda vid myndigheten som vittnar om detta på olika sätt. Jag finner det märkligt att den dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler blev erbjuden arbetet som chef för Pensionsmyndigheten - en annan av Sveriges viktiga myndigheter - om samverkan varit så dålig och om hon inte utfört sitt arbete på ett fullgott sätt.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att flytta en generaldirektör från en myndighet till en annan samtidigt som man riktar kritik mot samma generaldirektör. Då kan det inte handla om dålig samverkan, utan då är det någonting annat som ligger bakom förflyttningen. Ann-Marie Begler har själv varit tydlig med att hon inte har lämnat sin post som generaldirektör frivilligt, och hon har inte funnit några brister i samverkan.

Fru talman! Jag ställer fortfarande frågan om var bristen på samverkan framkommit.

Anf. 54 Lars Beckman (M)

Fru talman! Det är, precis som det sas här från talarstolen, en riksdagsledamots grundlagsskyddade rättighet att ställa frågor till statsråden. Det är en del av den granskande makten. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det finns ledamöter som ifrågasätter det och att talmannen inte avbröt ledamoten.

I KU:s betänkande står det klart och tydligt att det är otillfredsställande att uppgifterna som har lämnats i granskningen går så pass mycket isär. Det står också att "utskottet ska kunna förvänta sig att de uppgifter som lämnas bidrar till att skapa klarhet och ger en rättvisande bild av vad som har skett".

Fru talman! Att uppgifterna som har lämnats i granskningen går så pass mycket isär är otillfredsställande - på byråkratspråk är det väldigt väl uttryckt. På svenska betyder det väl någonting annat. Jag läser mellan raderna att det utgår från att någon inte talar sanning.

Jag kan konstatera att det finns två socialdemokrater som har en version av vad som har hänt: statsrådet och hennes statssekreterare. Det finns två personer som har en version av vad som har hänt.

Men, fru talman, tjänsteman efter tjänsteman efter tjänsteman efter tjänsteman på Försäkringskassan - opolitiska tjänstemän - har haft civilkurage nog att redogöra för vad som är sant ur deras perspektiv. Det är civilkurage.

Jag beundrar dessa tjänstemän, som naturligtvis har tagit en stor personlig risk genom att tala om hur det är. Sverige är ett litet land. Precis som socialdemokratiska politiker har sagt här i talarstolen har regeringen utnämningsmakten. Det finns förmodligen olika sätt att inte straffa, naturligtvis, men att kanske utnämna andra personer till ledande befattningshavare eller vad man nu gör.

Hade det inte varit så att detta civilkurage fanns hade det kunnat vara så att svenska folkets bild av statsrådets uppfattning om den dåvarande generaldirektören var följande, citerat ur konstitutionsutskottets betänkande:

"Det uppdrag som Ann-Marie fick för tre år sedan, det har hon utfört väl, och hon har hanterat de utmaningar som har mött henne. Ann-Marie har målmedvetet arbetat för en rättssäkerhet i verksamheten med ordning och reda ."

Då hade Begler kunnat vara generaldirektör för en annan myndighet. Det är så den officiella historien hade kunnat se ut om inte detta fantastiska civilkurage fanns hos den som utsattes för det här, som faktiskt satte ned foten och sa sin sanning.

Tjänsteman efter tjänsteman efter tjänsteman på Försäkringskassan har slutit upp och sagt att det var så här det gick till. Det har inte uttryckts någon kritik - tvärtom har man gett beröm för det sätt som Försäkringskassan har hanterat uppgifterna på.

Jag förstår att konstitutionsutskottet enhälligt har sagt att det är otillfredsställande att uppgifterna som har lämnats i granskningen går så pass mycket isär och att utskottet ska kunna förvänta sig att de uppgifter som lämnas bidrar till att skapa klarhet och ger en rättvisande bild av vad som har skett. Ett enigt konstitutionsutskott har skrivit detta.

Men, fru talman, jag tycker också att svenska folket har rätt att förvänta sig sanningen. Jag tycker faktiskt att när ett statsråd kallar till presskonferens ska medier, svenska folket och vi riksdagsledamöter kunna lita på att det som sägs är sant. Det är därför jag har ställt denna interpellation.

Meningen i KU:s betänkande och uppfattningen som statsrådet gav uttryck för under presskonferensen vid det första tillfället står i skarp kontrast till vad som har uttryckts tidigare. Dessa två saker är inte kompatibla med varandra. Jag tycker, fru talman, att vi saknar svar på den frågan.

Anf. 55 Jan Ericson (M)

Fru talman! Det räcker inte med att man har redogjort för en sak ett antal gånger om den redogörelsen sedan går helt stick i stäv med vad ett antal andra personer säger i samma fråga. Det är ju då det finns utrymme att ställa fler frågor och följdfrågor, och det är detta vi gör nu.

Man kan självklart ha kraftfulla synpunkter på hur generaldirektör Begler som person behandlades av regeringen, men ännu värre är det att konstatera att dagens regering inte skyr några medel för att behålla regeringsmakten. Det har gått så långt att man är beredd att bryta mot grundläggande arbetsrättsliga regler för att försöka skydda sitt eget skinn.

Att med kort varsel och utan saklig grund sparka en generaldirektör var ett billigt offer för en socialdemokratisk regering. Man ville utse en syndabock för att de egna besluten om en stramare sjukförsäkring och skärpta regler för assistansen fått konsekvenser för människor som drabbats av sjukdom.

Att en regering med kort varsel sparkar en generaldirektör av uppenbarligen rent politiska skäl är något väldigt anmärkningsvärt i svensk statsförvaltning. Om detta skedde i en diktatur eller i en mindre utvecklad demokrati än vår skulle man knappast höja på ögonbrynen, men det är något vi inte trodde att vi skulle behöva uppleva i Sverige.

Hanteringen har med rätta medfört allvarlig kritik från konstitutionsutskottet och medfört en misstroendeförklaring som samlade nästan halva riksdagen. Mindre än en tredjedel av riksdagen uttalade sitt stöd för statsrådet, och det visar att riksdagen ser mycket allvarligt på det som hänt.

Jag kan lägga till att vi skrev våra interpellationer innan konstitutionsutskottet kom med sitt betänkande och innan frågan om misstroende prövades i riksdagen. Att det sedan tog tid innan statsrådet hade tid att svara är en helt annan del i detta.

Fru talman! Jag fick aldrig något svar på min fråga om statsrådets syn på svensk arbetsrätt. Jag tycker att det är en befogad fråga till statsrådet med tanke på hennes egen bakgrund som ordförande i en facklig organisation.

Anser statsrådet Strandhäll att arbetsrättsliga regler ska gälla för andra men inte för henne själv i hennes egen roll som arbetsgivare? Och är Regeringskansliet undantaget från att omfattas av den svenska modellen?

I övrigt har jag ytterligare en fråga till statsrådet. Jag är så fundersam kring detta: Är statsrådet verkligen stolt över alla undanflykter och efterhandskonstruktioner som syftar till att försvara ett allvarligt missgrepp från hennes och regeringens sida? Eller finns det ändå, så här i efterhand, en känsla av att hon själv och regeringen kanske borde ha agerat annorlunda, när man nu har tagit del av allt som har hänt sedan dess? Den sista frågan är jag väldigt nyfiken på.

Anf. 56 Patrik Björck (S)

Fru talman! Tack alldeles särskilt för att fru talmannen låter mig tala som riksdagsledamot. Jan Ericson, den moderata ledamoten, sa att statsrådets agerande låter som en diktatur. Då skulle jag säga att Lars Beckmans uppfattning om att talmannen borde tysta riksdagsledamöter i riksdagens talarstol är diktatur. Som tur är har vi en demokratisk talman som låter riksdagsledamöter tala.

Lotta Olsson: Naturligtvis får man fråga vad man vill, och naturligtvis får man ställa även dumma frågor. Det är självklart ens rättighet. Man har rätt att göra allt bakvänt om man vill. Men att man har rätt att göra någonting innebär inte att det är bra att göra det. Man ska inte missbruka riksdagens kontrollmakt bara för att man har rätt att göra det. Det var det jag ville påpeka, ingenting annat.

Självklart har ni rätt att fortsätta göra dumma saker och göra saker bakvänt. Men ni har fått fullödiga svar på era interpellationer. Statsrådet har därmed fullgjort sin uppgift.

Ni skulle kunna börja göra saker i rätt ordning och ställa frågor som är rimliga, så skulle det bli roligare att lyssna på debatterna i Sveriges riksdag.

Anf. 57 Hans Ekström (S)

Fru talman! Man har rätt att tro. Men konstitutionsutskottet tycker att det är ganska bra att vi grundar oss på det vi får fram i vårt utredningsmaterial i form av skriftliga underlag utifrån de frågor vi ställer eller det vi får fram i utfrågningar.

Om vi då tittar på KU:s material i detta ärende kan vi konstatera att det börjar med att det finns synpunkter från sådana där socialdemokratiska särintressen som Svenskt Näringsliv och Sveriges läkarförbund på hur samordningsuppdraget sköts av Försäkringskassan. Men det är väl sossar som har sett till att Svenskt Näringsliv klagar på Försäkringskassan, eller hur? Det måste det vara, självklart.

Redan sommaren 2017 kom klagomål från dessa intresseorganisationer. Och när förflyttningen av Ann-Marie Begler var gjord skrev man tillbaka och sa att det började fungera bättre. Det var inte sossar, utan det var de här intresseorganisationerna. Det är också en del av sanningen, och sanningen som finns i dokument och inte i tro.

Efter de här påstötningarna gav regeringen massor av uppdrag och hade myndighetsdialoger, men det blev inte bättre. Vad återstod då om vi skulle kunna ställa statsrådet till ansvar inför riksdagen? Jo, att förflytta generaldirektören.

Kritiken från KU mot regeringen i det här ärendet handlar om dokumentation och kommunikation, och den är vi eniga om. Men man försöker använda en formulering som har gjort det svårt att utreda ärendet, och det är påståendet att det finns en lögn i det här. Då använder man argumenten fel.

Anf. 58 Statsrådet Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Återigen har jag svarat på de synpunkter och frågor som har tagits upp av interpellanterna.

Elisabeth Björnsdotter Rahm vill i riksdagens talarstol återigen veta var samverkan brast, och jag har redogjort för detta i konstitutionsutskottet och i mitt interpellationssvar. Det är väldokumenterat. Det går att ta del av de åtta olika regeringsuppdrag som beslutades under den här tidsperioden. Det går att ta del av att 5 av de 16 myndighetsdialogerna specifikt handlade om samverkan, både med Inspektionen för vård och omsorg och med Arbetsförmedlingen. Det är helt otvetydigt så, och det går att ta del av.

Det som var vårt problem var att vi inte fick den kvittens på de verktyg som man som regering har för att styra sin myndighet som vi ansåg att vi behövde. Till syvende och sist återstod inte så mycket annat än just utnämningsmakten om man fortsatt ville att myndigheten skulle ledas i en riktning som stärkte just de delar som man ansåg hade fallerat under den sittande generaldirektörens ledarskap.

Man får inte som statsråd heller vara feg. När man kunde konstatera att generaldirektören, med de verktyg som hon hade till sitt förfogande, inte hade uppnått det önskade resultatet måste man faktiskt våga använda hela arsenalen.

Det är också väldokumenterat att det fanns kritik från organisationer och andra aktörer, till exempel i en lång skrivelse, som också tillställdes Ann-Marie Begler och Socialdepartementet, från Sveriges Kommuner och Landsting och Svenskt Näringsliv gemensamt. Det är väl ungefär 3,5 miljoner svenska arbetstagare som de företräder.

Jag hade löpande dialog med arbetsmarknadens parter. Jag satt i möten med bland annat Läkarförbundet och fick precis de här frågorna.

Jag har använt de verktyg som jag som statsråd har till förfogande och försökt att göra det på ett korrekt sätt. Jag är också glad åt att KU har gjort en grundlig granskning av detta. Man konstaterar att det definitivt finns brister i dokumentationen, som borde ha varit tydligare, och i kommunikationen, som kanske kunde ha varit ännu tydligare. Det är ju uppenbart så här i efterhand. Men man vidimerar också att det är en regerings rätt att tillsätta och avsätta generaldirektörer, att man har en möjlighet att nyttja utnämningsmakten och måste våga göra det om det behövs.

Avslutningsvis vill jag verkligen markera mot att det finns ett antal moderata riksdagsledamöter som väljer att använda uttryck som "blåljuga" och säger att jag far med osanning och att det är direkt vilseledande. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man uttrycker sig på det sättet och att man trots att konstitutionsutskottet inte har kommit fram till att det finns någon grund för det fortsätter att försöka sprida den bilden. Jag kan bara sia om avsikten med att göra det.

(Applåder)

(forts.)

Anf. 59 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)

Fru talman! Så här efter ajourneringen ska jag påminna statsrådet om att min fråga rörde den brist på samverkan som var en av anledningarna till att den dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler inte fick vara kvar på sin post.

Jag ska också påminna om att Försäkringskassans dåvarande styrelseordförande inte kan erinra sig att brister i myndighetens samverkan med andra myndigheter har varit uppe till diskussion med departementets ledning och att detta aldrig har varit med på någon dagordning.

Den dåvarande styrelseordföranden i Försäkringskassan säger att hennes uppfattning är att om departementet var så missnöjt med Ann-Marie Begler hade man gett henne upprepade varningar och att om man hade övervägt att flytta henne borde departementsledningen rimligen ha tagit upp frågan med styrelsens ordförande, vilket inte skedde.

Min fråga kvarstår. Detta med brist på samverkan är otydligt. Var, när och hur har detta förekommit och påtalats?

Anf. 60 Lars Beckman (M)

Fru talman! Statsrådet har anfört att bristande samverkan var anledningen till att Begler petades. Varför sa man inte det till Begler när hon efterfrågade de synnerliga skälen? Ett enigt KU konstaterar att några sådana aldrig gavs trots Beglers önskan.

I en intervju i Aftonbladet säger Försäkringskassans styrelseordförande Birgitta Böhlin att hon inte kan påminna sig att myndighetens bristande samverkan med andra myndigheter någonsin var uppe till diskussion. Aldrig. Noll gånger.

Fru talman! Detta innebär att två socialdemokratiska politiker har en version av vad som hänt medan ett antal oberoende statliga tjänstemän har en annan version av vad som har hänt - och till dem ska läggas styrelsens ordförande Birgitta Böhlin.

Det är mot denna bakgrund vi ska se det som ett enigt KU skriver i sitt betänkande om att det är otillfredsställande att man inte har fått fram sådana uppgifter som bidrar till att skapa klarhet och ge en rättvisande bild av vad som skett.

KU kommer givetvis att ha en debatt i kammaren om sitt yttrande. Jag noterar dock att de svar som statsrådet har lämnat i dag står i skarp kontrast till de uttalanden som har gjorts av oberoende, opolitiska tjänstemän på Försäkringskassan och före detta anställda på Försäkringskassan. Dessa har visat en stor personlig integritet och bidragit till att sanningen i denna fråga kom fram.

Anf. 61 Jan Ericson (M)

Fru talman! Låt mig först konstatera att ingen har ifrågasatt regeringens rätt att flytta generaldirektörer. Detta måste dock ske i enlighet med arbetsrättsliga regler. I och med att förflyttningen skedde i strid med Beglers vilja blir lagen om offentlig anställning tillämplig, och då gäller reglerna om synnerliga skäl vid omedelbar omplacering.

Regeringskansliet hävdade först att LOA inte var tillämplig eftersom det rådde samsyn. KU konstaterar dock att denna samsyn inte finns, och därmed är LOA tillämplig. Detta vet rimligen statsrådet Strandhäll efter sin långa fackliga karriär.

Några synnerliga skäl har alltså inte angivits, och jag kan bara konstatera att Strandhäll därmed har brutit mot svensk arbetsrättslagstiftning. Det kan inte kännas bra för henne som före detta facklig förbundsordförande.

Jag kan också konstatera att den vanligen så stridbare försvararen av svensk arbetsrätt Patrik Björck, som tyvärr har gått, försvarar Strandhälls agerande, vilket är helt obegripligt om han vill tagen på allvar i arbetsrättsliga frågor framöver.

Låt mig avrunda denna första debatt genom att konstatera att det inte hjälper hur mycket statsrådet Strandhäll hävdar att hon har svarat på alla frågor, för även ett enigt KU säger att uppgifterna som lämnats går isär och att det är mycket otillfredsställande.

Jag har aldrig sagt och skulle aldrig påstå att en minister ljuger. Vi som lyssnar får själva bedöma om vi ska lita på det statsrådet säger eller om vi ska tro på alla de tunga tjänstemän i Försäkringskassan som har gett en helt motsatt version.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringen sparkade en generaldirektör av rent politiska skäl och att man samtidigt bröt mot svensk arbetsrättslagstiftning. Det är inte vackert agerat av en svensk regering.

Anf. 62 Statsrådet Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Låt mig ta upp tre korta punkter.

För det första, Elisabeth Björnsdotter Rahm: Den 25 januari 17, den 13 mars 17, den 25 april 17, den 8 maj 17, den 13 juni 17, den 30 augusti 17, den 25 oktober 17, den 22 november 17, den 15 december 17, den 24 januari 18, den 21 februari 18, den 21 juni 17, den 19 september 17, den 9 april 18, den 18 april 17 och den 27 oktober 17 hade vi myndighetsdialoger med kassans ledning.

Fem av dessa möten handlade bara om samverkan. Jag kan också uppge datum och namn på de åtta regeringsuppdrag som lades fram under denna period. Har man då som erfaren generaldirektör inte förstått signalerna får regeringen kanske ta till sitt skarpaste verktyg och byta ledning för kassan.

Dessa uppgifter finns tillgängliga även för Moderaternas riksdagsledamöter att ta del av.

För det andra: Birgitta Böhlin kontaktades dagen efter den 9 april 2018 när vi hade haft ett möte med generaldirektören för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen - det tredje av tre stycken - och konstaterat att det inte längre gick. Jag hade flera djupa samtal med henne innan jag meddelade Ann-Marie Begler att hon inte längre hade regeringens förtroende.

För det tredje, om synnerliga skäl: Vi hävdar att samsyn rådde eftersom Ann-Marie Begler själv sa att hon inte kunde vara kvar om hon inte hade regeringens förtroende, vilket var det som meddelats henne.

I annat fall gäller synnerliga skäl enligt LOA. Hade LOA varit tillämplig hade detta varit ett synnerligt skäl. Man kan inte ens för en dag ha en generaldirektör för Försäkringskassan som inte har regeringens förtroende. Därmed hade det funnits ett synnerligt skäl att förflytta generaldirektören.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.