Fördelningspolitik

Interpellation 2006/07:439 av Valtersson, Mikaela (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-03-26
Anmäld
2007-03-26
Besvarad
2007-04-10
Sista svarsdatum
2007-04-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 mars

Interpellation

2006/07:439 Fördelningspolitik

av Mikaela Valtersson (mp)

till finansminister Anders Borg (m)

1990-talet med dess budgetsaneringsår innebar växande ekonomiska klyftor i samhället. Den här utvecklingen kunde med en aktiv politik vändas under första halvan av 00-talet. Fram till år 2000 steg inkomstskillnaderna kraftigt. Mellan 2000 och 2004 minskade de kraftigt samtidigt som ekonomin utvecklades snabbt. Efter 2004 har skillnaden varit ganska konstant.

I valrörelsen pratade regeringens partier om att den skattesänkning man skulle göra skulle ha en tydlig låginkomstprofil. Finansminister Borg fortsätter att upprepa detta budskap – senast i en debattartikel i Göteborgs-Posten där han hävdar att 30 av de 40 miljarder regeringen sänker skatten med går till ”de med de lägsta inkomsterna”. När man analyserar fördelningseffekterna av regeringens ekonomiska politik visar dock verkligheten något annat.

Jag har bett riksdagens utredningstjänst att räkna på effekterna av regeringens ekonomiska politik. Enligt dessa beräkningar får personer i de tre högsta inkomstdecilerna, det vill säga de 30 procent av befolkningen som har de högsta inkomsterna, hela 64 procent eller ungefär 25 miljarder av de totala inkomstskattesänkningarna till följd av jobbavdraget.

Om man väger in hela den ekonomiska politiken får den högsta decilen, det vill säga de 10 procent av befolkningen med inkomster över 413 000 kronor per år, hela 27 procent av den totala inkomstökningen. Omvänt gäller att den lägsta decilen får ungefär en femtiondel av inkomstförstärkningen totalt sett.

Detta kan jämföras med Miljöpartiets ekonomiska politik enligt vilken 60 procent av vår totala inkomstförstärkning tillfaller de tre lägsta inkomstdecilerna där 25 procent av inkomstförstärkningen går till den lägsta decilen och där den högsta inkomstdecilen får en negativ utdelning med −5,7 procent.

Vi anser det vara tydligt. Regeringen har inte uppfyllt sitt löfte om en skattesänkning som gynnar dem med lägst inkomst. Enligt det förslag som Miljöpartiet presenterat i sitt budgetförslag skulle låginkomsttagarna få en betydligt större del av den totala omfördelningen.

Min fråga till statsrådet är:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:439, Fördelningspolitik

Interpellationsdebatt 2006/07:439

Webb-tv: Fördelningspolitik

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 132 Anders Borg (M)
Herr talman! Mikaela Valtersson har frågat mig om åtgärder för att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Regeringens viktigaste uppgift är att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden. Människor ska kunna gå från bidrag till arbete. Med en politik inriktad mot att få fler i arbete kan bidragsberoende och ekonomiska skillnader minska. Det är nyckeln till mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare och en förbättrad ekonomisk situation för människor som står utanför arbetsmarknaden. Det följer av att regeringen gör det mer lönsamt att arbeta. Sänkt skatt riktad till låg- och medelinkomsttagare är ett viktigt led. I dag har personer med låga inkomster alltför ofta höga marginaleffekter. Om inkomsten ökar minskar bidragen. Man riskerar att hamna i en fattigdomsfälla, en situation med permanent låg levnadsstandard. Det är av den anledningen som regeringen riktar sina skattesänkningar mot låg- och medelinkomsttagare så att det tydligt lönar sig att arbeta för just dem. Effekten är tydlig. 30 av 40 miljarder i skattesänkningar går till låg- och medelinkomsttagare. Skatten sänks mellan 5,2 procent och 3,6 procent för låg- och medelinkomsttagare. Höginkomsttagare får en mindre skattesänkning på mellan 2,8 och 2,2 procent.

Anf. 133 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! I valrörelsen talade Anders Borg och andra företrädare för regeringens partier om den skattesänkning man skulle göra om man vann valet och att den skulle ha en tydlig låginkomstprofil. Nu säger finansministern att 30 av de 40 miljarder som regeringen sänker skatten med går till dem med de lägsta inkomsterna. Om man räknar på det handlar det om dem som har under 375 000 per år, alltså ca 31 000 i månaden. Jag tror faktiskt att vi lever i lite olika världar, om man tycker att den som tjänar 31 000 månaden hör till dem med de lägsta inkomsterna. Jag tycker att regeringen pratar väldigt lovvärt om minskat utanförskap och skattesänkningar till låginkomsttagare. Det är en lovvärd ambition, men det bör också granskas hur man lever upp till den. Man blir minst sagt lite förbluffad när man analyserad fördelningseffekterna av regeringens ekonomiska politik och verkligheten visar sig vara en helt annan än den som man har utlovat. Enligt beräkningar som jag har låtit riksdagens utredningstjänst göra går 37 procent av regeringens totala skattesänkningsförslag till de två grupper som har högst inkomst, inkomstdecilerna 9 och 10, eller i siffror 15 miljarder. Om man också väger in andra förändringar som den borgerliga regeringen nu genomför får de 10 procent av befolkningen som har inkomster över 413 000 per år hela 27 procent av den totala inkomstökningen. Om man omvänt tittar på den tiondel av befolkningen som har allra lägst inkomst får de ungefär en femtiondel av inkomstförstärkningen. Jag skulle vilja fråga om finansminister Anders Borg anser att detta är rimligt och om ni med detta har uppfyllt ambitionerna att minska utanförskapet och prioritera dem med de lägsta inkomsterna. Man har alltid ett val i politiken. Det går att göra även skattesänkningar med en helt annan fördelningsprofil. I vår budgetmotion i höstas hade vi i Miljöpartiet ett skattesänkningsförslag med en helt annan prioritering. Med vårt förslag gick 60 procent av den totala inkomstförstärkningen till dem med de allra lägsta inkomsterna, de i de tre lägsta inkomstdecilerna. 25 procent av inkomstförstärkningen gick till dem med allra lägst inkomst, medan de som hade högst inkomst i stället fick en skattehöjning med vårt förslag. Men det är tydligt att regeringen inte har uppfyllt sitt löfte om en skattesänkning som gynnar dem med lägst inkomst. Att säga det är felaktigt och vilseledande. Jag skulle därför vilja fråga Anders Borg om regeringen vill minska inkomstklyftorna. Har ni en sådan politisk ambition och hur ska den i så fall uppnås?

Anf. 134 Anders Borg (M)
Herr talman! Det här är naturligtvis en debatt som är komplicerad att förhålla sig till. Jag tillhör dem som har ägnat störst energi åt att göra fördelningsanalyser av skattereformer. Jag har lite svårt att veta om jag ska tro på att Mikaela Valtersson tror på den analys hon torgför här eller om det hon säger är mer att betrakta som ett politiskt spel. En analys där definitionen av höginkomsttagare ligger någon tusenlapp över genomsnittsinkomsten för en heltidsarbetande är lite svår att ta på allvar. Det skulle innebära att hälften av alla heltidsarbetande enligt Mikaela Valtersson ska definieras som höginkomsttagare. Det skulle innebära att en polis som jobbar lite övertid, en sjuksköterska, en lärare och de flesta som ligger snäppet över medelinkomsten är höginkomsttagare om man jobbar heltid. Det handlar om en fördelningsanalys där tonåringar, studenter, värnpliktiga och alla möjliga grupper ingår. Det är naturligtvis inte en seriös analys. Jag måste nästan få vända på frågan. Har Mikaela Valtersson sett fördelningsanalyser av skattereformer någon gång? Har hon till exempel tittat på hur fördelningsanalysen av skattereformen 90-91 ser ut relativt vårt jobbavdrag? Har hon jämfört vårt jobbavdrag med den kompensation för egenavgifterna som Miljöpartiet var med och genomförde? Hon står här och angriper förslag när den tionde decilgruppen i den skattereform som genomfördes under den tid Miljöpartiet hade inflytande kanske är två tre gånger så stor. Då ställer Mikaela Valtersson en fråga till mig om hur vi kan genomföra en politik som skulle leda till ökade klyftor. Den politik som Mikaela Valtersson var ansvarig för under de år man samarbetade med Socialdemokraterna bidrog i sådana fall mer till att öka klyftorna. Det som är speciellt med vår politik, och det förstår jag att Mikaela Valtersson har svårt att ta till sig givet hur den egna politiken ser ut, är att effekterna av att vi sänker marginaleffekterna med 5 procent för dem som har de lägsta inkomsterna i de lägsta decilgrupperna, 2 procent för dem som har genomsnittsinkomster och ingen procent för dem med riktigt höga inkomster blir att det blir fler som arbetar med låga inkomster. Effekten av det blir att inkomstökningar kanske blir tre fyra gånger så stora i decilgrupp 1 och 2 som de är i decilgrupp 10. Det resonemanget förutsätter att människor reagerar på incitament, och det kan jag förstå om Miljöpartiet inte accepterar som utgångspunkt. Själva idén i det skatteförslag ni själva har lagt fram, nämligen att förbättra grundavdraget, har ju ingen som helst effekt på svensk ekonomi. Det har noll sysselsättningseffekt. Att göra en kraftig höjning av grundavdraget innebär att man får en konsumtionsstimulans som måste leda till att man får kompenserande effekter via räntor, men det har ingen effekt - noll effekt. Inte ett jobb skapas genom att man förbättrar grundavdraget på det sättet. Det är en politik som ur jobbsynpunkt är att betrakta som helt meningslös. Det går inte att hävda att den har någon som helst effekt på jobben. Jag förstår att Mikaela Valtersson har svårt för detta. Efter att ha tagit del av Mikaela Valterssons artiklar och den här interpellationen måste jag säga att den svåraste frågan för mig är: Tror Mikaela Valtersson själv på detta? Tror hon att de här märkliga analyserna som Miljöpartiet sprider ut har något med verkligheten att göra? Eller är de konstruerade som ett politiskt glaspärlespel där detta är någon typ av propagandagimmick? Är det en ärlig övertygelse? Har Mikaela Valtersson så begränsade kunskaper om fördelningsanalyser att hon inte ser vad det är för rappakalja hon sprider?

Anf. 135 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Det är, som Anders Borg sade, en ganska komplicerad diskussion där det gärna blir mycket sifferexercis och så. Självfallet tror jag på det vi säger, och jag tror på riksdagens utredningstjänst när vi ber dem titta på vilka effekter regeringens skattepolitik och övriga ekonomiska politik får för de olika inkomstdecilerna och för olika inkomstgrupper i Sverige. Varför skulle jag inte tro på det? I min värld har också de 2 ½ miljon människor som inte har ett arbete, som står utanför arbetsmarknaden, som är pensionärer, sjuka eller arbetslösa, också ett värde. Det har också en betydelse vilken förändring de får. Det handlar inte bara om den aspekten att det ger jobb, vilket är en viktig sak, utan också om de enskilda individerna och vad det betyder för dem och deras levnadsstandard. Det är också en viktig aspekt, i varje fall för oss i Miljöpartiet. Anders Borg säger i svaret på den här interpellationen att er ekonomiska politik kommer att leda till en förbättrad ekonomisk situation för dem som står utanför arbetsmarknaden. Det har jag väldigt svårt att förstå och skulle vilja att du utvecklade det. Om man säger att regeringens politik går ut på att få fler i arbete och ha färre utanför arbetsmarknaden och man antar att den teorin stämmer, att ni har rätt i att det finns en effekt av att göra det lönsammare att arbeta och svårare att vara utanför arbetsmarknaden och att det leder till fler som arbetar, så är problemet för min del med den politiken att ni aldrig kommer att nå noll procents arbetslöshet. Det kanske inte heller är önskvärt. Jag tror inte heller att vi når sjukskrivningar på noll procents nivå. Alla människor kommer inte att ha ett jobb att gå till, och det finns människor som de facto är sjuka. För den gruppen försämrar ni tillvaron markant. För dem förstärker ni utanförskapet när ni drar in pengar för dem för att finansiera inkomstförbättringar för dem som ligger i de högsta inkomstgrupperna. Regeringens politik får också en annan omfördelande effekt. Det är inkomstklyftorna mellan män och kvinnor som ökar. Det är inte så konstigt. Det finns fler kvinnor i de inkomstgrupper som tjänar sämst. I de lägsta inkomstgrupperna är 65 procent kvinnor. De får dela på ungefär 2 miljarder av regeringens skattesänkning. I de högsta inkomstgrupperna är lika många män, ungefär 65-67 procent. De får dela på 15 miljarder, eller 36 procent av de 40 miljarderna. Är det rimligt? Är det rimligt att ha en politik som ökar inkomstklyftorna mellan män och kvinnor, om finansministern nu hade en lovvärd ambition att faktiskt förbättra jämställdheten? På valaffischerna som Moderaterna hade i valet var det tusen kronor mer i plånboken för alla. Det här är inte en verklighet som jag tror att låginkomsttagare i dag känner igen sig i. Jag menar inte att alla som har under 400 000 om året är låginkomsttagare, Anders Borg. Där lever vi i olika verkligheter. Att på det sättet öka klyftorna är en fördelningspolitisk katastrof. I verkligheten är det kanske snarare 300 kronor i månaden som har blivit ökningen för låginkomsttagare. Det äts upp mycket av höjda a-kasseavgifter och dyrare trafikförsäkring till exempel.

Anf. 136 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag måste säga att jag fortfarande lever i en stark känsla av osäkerhet. Tror Mikaela Valtersson på de här analyserna, eller är det att betrakta som ett försök att göra någon typ av smart PR-verksamhet? Om Mikaela Valtersson ville ta reda på hur fördelningseffekterna av de här skattereformerna såg ut kunde hon naturligtvis gå till RUT och be dem göra nedbrytningar av lite olika decilgrupper. Det brukar de också redovisa. Jag tror att det här måste vara den 20:e eller 30:e promemorian som jag läser. Det brukar finnas en lång bilaga med redovisningar av decilgrupper längst bak i dem. När jag tittar på den här så har av någon anledning den sedvanliga redovisningen fallit bort. Det kan vara så att RUT inte har lämnat ut den, att Miljöpartiet inte har beställt den eller vad det nu kan röra sig om. Det är svårt för mig att svara på. Men om man hade gjort en sådan hade resultatet blivit radikalt annorlunda. Här har vi en uppdelning av inkomster där gränsen för höginkomsttagare går vid 27 000 kronor och där vi då kan konstatera att medelinkomsten, den genomsnittliga inkomsten för människor som arbetar heltid ligger på 26 000 kronor. Då har man valt att definiera som höginkomsttagare i runda slängar hälften av alla som arbetar heltid. Jag vet att Miljöpartiet vill bekämpa heltidsarbete och arbete generellt. Då kanske det är logiskt att göra en sådan definition. Det blir nästan som en parodi att stå och tala om att det har snedvridande fördelningseffekter om man definierar genomsnittsinkomsten som en höginkomsttagares. Det är jättemärkligt. Jag ska försöka förklara logiken i det här och varför det gynnar kvinnor. Om man till exempel får en marginalskattesänkning på 5 procent för dem som jobbar halvtid eller längre deltid har det en större utbudseffekt än vad du har på dem som jobbar heltid som i det här fallet får en marginalskattesänkning på 2 procent om de är medelinkomsttagare och till och med mindre om de är höginkomsttagare. Så när det gäller jobbeffekten är det entydigt så att styrmekanismen, de ekonomiska incitamenten, går mot mer arbete, ökade inkomster för kvinnor och minskade inkomstskillnader mellan män och kvinnor. Om man tittar på de dynamiska effekterna, vad det betyder för beteenden och hur det kommer att se ut i inkomstfördelningen om två tre år, kommer vi inte att behöva hålla på med valterssonska glaspärlespel i RUT-tabellen. Då kommer vi att kunna se att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har minskat och att inkomsterna i de lägsta inkomstgrupperna har ökat för att arbetsfrekvensen har ökat. Det är genom arbete vi bygger jämlikhet. Det är genom arbete vi bygger jämställdhet. Det är genom att bygga ett samhälle där människor får plats på arbetsmarknaden som vi får ett samhälle som hänger ihop. Det är därför som Socialdemokraterna och Miljöpartiet misslyckades med jämlikhetspolitiken. Inkomstspridningen ökade under de år Miljöpartiet var med och tog ansvar. Jag tror att det var ungefär 13 procents ökning av inkomstspridningen under de åren. Vad beror det på? Det beror på att man inte förstår den grundläggande orsaken till att det blir jobb. När det lönar sig bättre att arbeta blir det fler som kommer ut på arbetsmarknaden. När det blir enklare att anställa är det fler som får jobb. Det är de mekanismerna man kan arbeta med. Det är de grundläggande förutsättningarna. Jag måste avslutningsvis säga att jag är djupt förvånad över de artiklar, den interpellation och det material Miljöpartiet har tagit fram. Jag har stött på Miljöpartiet här i riksdagen och har stor respekt för den seriösa analys, inte minst i EU-frågor, som man möter från miljöpartister. Men det här är inte en seriös analys. Det är ett propagandatrick att definiera medelinkomsttagare som höginkomsttagare och sedan veva på om att det skulle ha sneda fördelningseffekter, när man själv har tagit ansvar för skattereformer som har två tre gånger så stora effekter på decilgrupp 10 som det vi gör. Det är inte en seriös analys. Det är propagandaverksamhet.

Anf. 137 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Det här går att vända och vrida på hur som helst. Anledningen till att jag har skrivit artiklar och att vi har lämnat in den här interpellationen är att jag och flera från oss har blivit djupt upprörda och förvånade över regeringens och finansministerns sätt att kalla alla som tjänar under 400 000 för dem med lägsta inkomster. Vi kan hålla på att försöka definiera hit och dit vad som är hög- och låginkomsttagare. Oavsett hur du ser på det rent statistiskt och var du anser att gränsen går för låg- och höginkomsttagare så tror inte jag att människor känner igen sig i verkligheten att man är låginkomsttagare om man har 31 000 i månaden. Jag tror inte att det är den verklighet som människor känner igen sig i, oavsett sifferexercisen. Jag skulle gärna vilja att finansministern återkom till frågan om ni över huvud taget från regeringens sida ser det som ett problem att de människor som står utanför arbetsmarknaden och är arbetslösa får en så kraftigt försämrad situation eller om regeringen tror att vi kommer att nå noll procent och att alla kommer att ha arbete. Klyftorna ökar de facto mellan män och kvinnor, och de ökar mellan dem som har låg inkomst och dem som har hög inkomst med den här förda politiken. Om man sedan lägger till ett framtida genomfört borttagande av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt kommer den här effekten att förstärkas ytterligare. Men det får vi väl anledning att återkomma till och ett fortsatt gynnande av dem som tjänar mest. Det skulle vara väldigt intressant att få svar på om ni inte ser det som ett problem att man förstärker det utanförskap ni har sagt er vilja bekämpa för de människor som faktiskt är sjuka eller arbetslösa.

Anf. 138 Anders Borg (M)
Herr talman! Mikaela Valtersson har en mycket god poäng. Det är att det är viktigt att bekämpa klyftorna i samhället. I Sverige har vi haft begränsade inkomstskillnader. Det tycker jag har ett mycket stort värde. Grunden för det har varit att de flesta har arbetat i Sverige, att vi har haft relativt små skillnader i arbetstid mellan människor. Under de sista 10-15 åren när bland annat Mikaela Valterssons parti har haft ansvaret har de klyftorna vuxit. Fattigdomsfällor har uppkommit, långvarigt utanförskap har spridit sig och inkomstskillnaderna har vidgats. Jag har stor respekt för Miljöpartiet. Det är ett parti som har haft stor betydelse för att miljöfrågorna ska få en större vikt i svensk politik och haft stor betydelse för att vi ska få en kritisk och öppen diskussion i EU-frågorna. Ur det perspektivet blir den här diskussionen märklig. Man kan naturligtvis göra seriösa fördelningsanalyser. Man kan jämföra olika skattereformer med varandra. Man skulle kunna ställa det Socialdemokraterna gjorde i början av 90-talet mot det vi gör. Man skulle kunna ställa det Mikaela Valterssons parti var medansvarigt för att göra i kompensation för egenavgifter och ett antal olika skattereformer mot vårt jobbavdrag. Jag tror att samtliga av de analyserna skulle visa att vårt jobbavdrag har väldigt positiva fördelningseffekter i en statisk analys och mycket goda, ännu bättre, effekter i ett dynamiskt perspektiv. Sänker man marginalskatterna med 5 procent för de lägsta inkomsterna blir det ökat arbetsutbud i de grupper som tjänar minst. Det är också så man minskar klyftorna, och det är så man bygger ett samhälle som hänger ihop. Det är så man bygger jämlikhet och jämställdhet, med människor i arbete. Ur det perspektivet måste jag säga att jag är djupt förvånad över att Miljöpartiet har valt att göra så pass enkel partipolitisk propaganda av en viktig diskussion.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.