folkrätten

Interpellation 2000/01:425 av Viklund, Margareta (kd)

den 26 april

Interpellation 2000/01:425

av Margareta Viklund (kd) till utrikesminister Anna Lindh om folkrätten

Flera som kritiserat Natos bombningar i Jugoslavien anser att folkrätten kan stå inför ett sammanbrott därför att FN-stadgans regler inte följts då en suverän stat attackerats. Andra anser att Natos ingrepp i Kosovokrisen innebär att folkrätten och vad den står för är i en dynamisk utveckling, som kan innebära att aktioner till skydd för förföljda och hotade folkgrupper kommer att bli möjliga på ett mer flexibelt sätt än tidigare. Men det kommer då att ske på bekostnad av statssuveränitet och diktaturers minskade möjligheter till brott mot mänskliga rättigheter.

FN-stadgan innehåller inte enbart suveränitetsskydd, våldsförbud och vetoregler utan också förpliktelser för staterna att gemensamt arbeta för skydd för mänskliga värden och mänskliga rättigheter. Å ena sidan krävs således respekt för staters oberoende och territoriella integritet, medan det å andra sidan krävs att folken ska få utveckla autonomi och ha självbestämmanderätt. Människorna måste också gentemot sina regeringar tillförsäkras vissa grundläggande rättigheter. Problemet är dock avsaknaden av verksamma mekanismer för ett förverkligande av den mänskliga dimensionen enligt FN-stadgan.

FN-stadgan har i sak samma lydelse som den fick på konferensen i San Francisco 1945. Den prioriterade staternas intressen framför folkens @ och regeringarnas intressen framför individernas. Våldsförbudet och beslutsreglerna omöjliggör i dag, i strikt rättslig mening, varje militär intervention till skydd för en utsatt befolkningsgrupp om någon av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet utnyttjar sin vetorätt.

FN:s millenniemöte med världens statschefer har diskuterat säkerhetsrådets vetorätt. Det är angeläget att den svenska regeringen trycker på i den frågan så att en ändring kommer till stånd.

Folkrätten är inte statisk. Den är en process som ständigt söker anpassning till nya erfarenheter och nya utmaningar. Den utvecklas ständigt av ny praxis och nya rättsuppfattningar.

Redan 1970, när FN:s generalförsamling enhälligt antog Deklarationen om vänskapliga förbindelser, slogs det fast att en stats suveränitet skulle sammanjämkas med ett folks rätt till självbestämmande. Respekt för moderstatens suveränitet förutsatte att dess regering medverkade till någon form av internt självbestämmande för befolkningsgruppen i fråga.

Såväl den s.k. Palmekommissionens dokument 1982 om gemensam säkerhet liksom generalsekreteraren Boutros Ghalis Dagordning för fred 1992 förespråkade en nedtoning av säkerhetsrådets vetorätt. Tanken var att de vetoberättigade staterna skulle leva upp till sitt ansvar att ta beslut som främjade fred och säkerhet i stället för att hindra tillkomsten av sådana beslut. Boutros Ghali sökte i sin rapport dessutom luckra upp den nationella suveränitetens krav på respektive regerings samtycke för varje fredsbevarande operation på eget territorium. Tanken @ som var möjlig först efter det kalla krigets slut @ var att underlätta humanitär intervention vid allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Det hade redan skett i praktiken när Nato våren 1991, utan Saddam Husseins samtycke, upprättade en skyddad zon för de förföljda kurderna, assyrierna och andra minoriteter i norra Irak.

I början av 1995 presenterades ytterligare en FN-rapport, utarbetad av Ingvar Carlssons och Shridath Ramphals kommission för globalt samarbete. Den s.k. Carlssonkommissionen föreslår att folkrätten inte enbart bör värna om staters säkerhet, utan att den också måste skapa mekanismer till skydd för människors säkerhet. Detta eftersom den absoluta statssuveränitetens tidsålder är förbi och människor måste tillförsäkras ett skydd mot sina egna regeringar.

FN-stadgan bör ändras, säger Carlsson och Ramphal, så att humanitär intervention i FN:s regi lättare kan komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det som hände i Kosovo @ en fördrivning av cirka en miljon människor @ är den typ av situation där Carlssonkommisionen menar att en väpnad insats i princip är befogad.

Frågan om folkrätten och staters suveränitet diskuteras ur många synvinklar med anledning av Natobombningarna i Serbien under Kosovokrisen. Folkrätten tycks vara inne i en förändringsprocess där ny praxis krävs för att ytterligare modifiera och komplettera FN-stadgans regler. Det har hänt tidigare i FN:s historia, 1950 under Koreakriget då den s.k. Samverkan för fredresolutionen flyttade över beslutsmakt från säkerhetsrådet till generalförsamlingen och 1971 då Haagdomstolen bekräftade att praxis begränsat vetorättens omfattning. En sådan modifiering av stadgans regler skulle kunna ske igen. Det kan räcka med att en klar majoritet av FN:s medlemsstater ställer sig bakom en ny princip.

FN:s säkerhetsråd satte inte likhetstecken mellan våld och aggression när det gällde Natos bombningar av Serbien, utan satte i stället in Natoaktionen i sitt kosovoalbanska humanitära sammanhang.

Efter upprepade ansträngningar att nå en fredlig lösning hade man inget annat val än en militär aktion. Det har de flesta av Säkerhetsrådets medlemmar insett. Visserligen bör Nato kritiseras för sitt åsidosättande av FN. Man kunde sökt stöd i generalförsamlingen i linje med Samverkan för fred-resolutionen 1950. Nato bör också kritiseras för sin oklara strategi beträffande bombningarnas syfte, men Nato bör inte kritiseras utifrån en förlegad uppfattning om skydd för staters integritet som medför ett åsidosättande av människors integritet, värdighet och rätt.

Mina frågor till utrikesministern är:

Avser utrikesministern arbeta för att folkrätten vidareutvecklas och ses över vad gäller bl.a. humanitär intervention, så att folkrätten förenar en rätt till ingripanden med en bevarad auktoritet för FN som organisation?

Avser utrikesministern använda Sveriges internationellt goda anseende för att i bl.a. FN verka för att begreppet folkrätt utvecklas så att förföljda folk och etniska grupper kan garanteras mänskliga rättigheter och folkrätt ur ett vidgat säkerhetsperspektiv?

Avser utrikesministern arbeta för att förändra systemet med vetorätt i FN:s säkerhetsråd?