Fiske av strömming i Östersjön

Interpellation 2009/10:211 av Sandberg, Gunnar (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-01
Anmäld
2010-02-02
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-02-05
Sista svarsdatum
2010-02-15
Besvarad
2010-02-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 1 februari

Interpellation

2009/10:211 Fiske av strömming i Östersjön

av Gunnar Sandberg (s)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Sverige har dispens för fiske av bland annat strömming i Östersjön och försäljning av den, på grund av höga halter av dioxin, till utgången av år 2011. Att efter detta datum inte kunna fiska och sälja strömming skulle vara en stor förlust för den svenska matkulturen och inte minst för surströmmingen. Det skulle också vara ett hårt slag mot fiskenäringen och olika livsmedelsföretag.

Stora ansträngningar har gjorts för att minska miljögifterna i Östersjön och man har i viss mån lyckats med detta. Det gäller dock inte dioxinet, som har oförändrade nivåer.

Strömmingen i alla olika former har haft en given plats på det svenska matbordet. Surströmmingen är en självklarhet i norra Sverige. För att strömming ska kunna ätas också i framtiden är det angeläget att nu ta krafttag för att minska dioxinet i Östersjön.

Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta för att vi också i framtiden ska kunna äta strömming fiskad i Östersjön?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:211, Fiske av strömming i Östersjön

Interpellationsdebatt 2009/10:211

Webb-tv: Fiske av strömming i Östersjön

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 46 Eskil Erlandsson (C)
Herr talman! Gunnar Sandberg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att vi också fortsättningsvis ska kunna äta strömming fiskad i Östersjön. Halterna av dioxiner och PCB:er i viss fisk från Östersjön är höga och överskrider ofta de gränsvärden som gäller inom EU. Det gäller bland annat strömming, särskilt strömming fångad i de nordligaste delarna av vårt land. Först vill jag betona att för att få bukt med problemet i grunden måste tillförseln av miljöföroreningar till Östersjön begränsas. Sverige har en aktiv roll i det arbetet inom EU och internationellt. Sverige har tillsammans med Finland ett tidsbegränsat undantag från de regler som gäller inom EU för tillåtna högsta halter av dioxiner och PCB:er i fisk. Undantaget gäller vissa fiskarter som fångas i Östersjöområdet och innebär att sådan fisk får säljas i Sverige men inte på den övriga europeiska marknaden. Undantaget baseras på att Sverige har ett fungerande system för information till konsumenterna om kostrekommendationer så att potentiella hälsorisker i befolkningen undviks. Detta hanteras av Livsmedelsverket genom kostråd. Undantaget gäller till och med den 31 december 2011. Om Sverige inte agerar kommer undantaget att upphöra. Livsmedelsverket undersöker kontinuerligt hur stort intaget av dioxiner och PCB:er via livsmedel är hos den svenska befolkningen. Utvecklingen följs noggrant, och jämförelser med andra länder i EU tyder på att Sveriges befolkning har samma eller ett något lägre intag av dioxiner och PCB:er. För att kunna ta ställning till hur Sverige ska förhålla sig inför att undantaget upphör har regeringen gett Livsmedelsverket och Fiskeriverket i uppdrag att efter samråd med Naturvårdsverket utreda vilka handlingsalternativ som finns och vilka konsekvenserna blir av de olika handlingsalternativen. Myndigheterna ska lämna en delrapport senast den 1 mars 2010 och en slutrapport ett år senare. Därefter ska regeringen ta ställning i frågan. Jag anser att det är angeläget att värna om strömmingen då det är en traditionell råvara i svensk kost. Vilka konsekvenser ett slopat undantag från gränsvärdena får för fiskerinäringen är naturligtvis också en mycket angelägen fråga för mig. Livsmedel, med de konsumtionsmönster vi har i Sverige, måste givetvis vara säkra, och detta måste noggrant prövas. Alla de här aspekterna behöver tas hänsyn till när vi tar ställning till vilken väg som är lämplig.

Anf. 47 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för svaret. Jag håller med om det ministern svarat, att grundproblemet med dioxiner och PCB:er är miljöföroreningar i Östersjön. Det har man vetat ända sedan dispensen gavs, och då är min undran vilka handlingsplaner Livsmedelsverket och Fiskeriverket har efter att undantaget för surströmmingen löper ut 2012. Skälet till att surströmmingen nu är hotad är EU:s förbud mot att sälja dioxinhaltig fisk. Miljögifter som dioxin och PCB lagras i fet fisk, exempelvis just surströmming. Om ingenting görs kan vi få ett stopp för försäljning av surströmming från och med 2012. Det vore olyckligt ur många synvinklar. Surströmmingstraditionen är väldigt gammal. Första gången surströmming dokumenterades var 1544 i en skattelängd från Ångermanland. Man vet att Gustav Vasa utnyttjade strömmingsfiske som ett politiskt maktmedel genom att ge Gävlefiskarna privilegiet på fiske efter Norrlandskusten mot att de betalade skatt till kronan. Man tror sig veta att man redan på romartiden här i Skandinavien kunde konsten att bevara fisk genom fermentering. Det är några som inte förstår sig på det här med surströmming. Det kan kanske vara lukten. Surströmmingens motståndare brukar framföra att den är rutten. Men förruttnelsen är en spontan process där ett stort antal olika mikroorganismer bryter ned proteiner under bildning av illaluktande ämnen som svavelväte, indol, skatol samt putrescin och kadaverin. Av dessa ämnen är det endast svavelväte som bildas vid jäsning av surströmming. Den höga salthalten hindrar tillväxt av förruttnelsebakterier men tillåter de salttoleranta aromproducerande bakterierna att växa. Surströmmingen är alltså inte rutten utan en fermenterad produkt framställd genom en noga kontrollerad process. Strömmingens historia är gammal. Den har en nationell identitet. Att äta surströmming är en matkultur som växer. Surströmmingsätandet är en årlig tradition, och den kulturen kommer att dö ut om man inte kommer fram till en hållbar strategi. Dioxin är ett gift som vi måste få bort från våra hav, men det är ofarligt i små mängder. Ingen äter vad jag vet surströmming dagligen, utan vi som älskar surströmming äter den några gånger på sommaren. Surströmming säljs också som kosttillskott. Frystorkad surströmming är paketerad i kapslar som ska sväljas hela. De ska hjälpa mot orolig mage, magkatarr och halsbränna. Även om surströmming innehåller dioxin och PCB kan den tydligen vara nyttig och bra mot annat. Många i vårt land uppfattar ibland EU:s regler som lite larviga. De lägger sig i saker som de kanske inte ska lägga sig i. Det handlar om jordgubbar som inte får kallas för jordgubbar eftersom de inte är tillräckligt stora. Kalles kaviar får inte kallas för kaviar eftersom den inte innehåller tillräckligt med rom. Vi har frågan om Laval, och nu är surströmmingen hotad. Surströmmingen är en viktig del av vår matkultur. Vi är många som vill äta en tunnbrödsklämma med surströmming, mandelpotatis, smör, rå finhackad gul eller röd lök, gräddfil och tomat. Det är inte bara matkulturen som är hotad. Med surströmmingen riskerar många jobb i salterier och fiskerinäringen att försvinna i Norrland där vi behöver fler jobb och mer av företagande. Vi kan inte låta en hel bransch dö ut. I samband med att Sverige fick dispens för fortsatt försäljning av surströmming beslutades att Fiskeriverket skulle se över orsak och verkan för dioxinhalterna samt presentera ett åtgärdspaket. Vi undrar vad som egentligen har hänt. Att arbeta för fortsatt dispens är naturligtvis en väg att gå för att garantera tillgången till surströmming också framöver, men frågan om dioxin och PCB i Östersjön och Bottenhavet består. Självklart måste strömmingen vara så giftfri från möjligt. Sverige har arbetat aktivt tillsammans med övriga länder för att rena Östersjön. Mycket har också hänt, men av någon anledning verkar halterna av dioxin och PCB inte sjunka. Vad tänker jordbruksministern och övriga regeringen göra för att få ned också halterna av dioxin och PCB i Östersjön?

Anf. 48 Ronny Olander (S)
Herr talman! Den här frågan kanske man kan tycka ska hanteras på ett visst sätt. Man ser ofta ett leende på människors läppar när det gäller detta, men man kan också se vad ministern själv har skrivit i svaret och gjort sig känd för, nämligen att prata om matlandet Sverige. Vi har här en mattradition sedan 1544. Vad kan överleva så länge? Det man ändå hoppas är att EU ska handla just om samarbete mellan länder. Det hörde vi tidigare av statsministerns rapport från Europeiska rådet och ordförandeskapet i EU. Vi pratar om löntagarnas och medborgarnas Europa och freden och de stora frågorna kring klimatet, men hur mycket arbete är nedlagt i Östersjön som skulle kunna förhindra PCB-gifter och dioxiner och så vidare? Det behövs tålamod från en EU-entusiast som jag själv när man börjar prata om jordgubbar och slanggurkor med över 18 procents böjning. Det är snuset och utstationeringsdirektivet. Det är spritmonopolet, fälljakten och ripjakten. Man kan göra frågan hur stor som helst egentligen. Vid något tillfälle tror jag att surströmmingen, om man nu inte lyckas få hem den frågan, kommer att bli en symbolfråga på något sätt, och inte bara för norra Sverige och de som bor där. Mina vänner och jag ska nu till hösten förhoppningsvis än en gång få lov att prova på surströmmingen och all mystik kring detta. Det kan bli en symbolfråga. Inte lägger vi oss i Frankrikes champagne, Englands fish and chips, tyskarnas bratwurst, currywurst och sauerkraut och danskarnas fläskestek och rödkål. Nästa gång är det väl skåningarna och deras äggakaka och spettekaka som kanske innehåller något som man inte anser lämpligt. På något vis måste nog regeringen gå från de stora frågornas scen till det som för de människor som bor i Sverige är olika kännetecken som man har vuxit upp med sedan barnsben och som är spridda över hela Sverige och ta fatt i den frågan, för till sist tror jag att folket tröttnar på att EU sysslar med detta. Det får man oftast höra. Det handlar om just matlandet, turistlandet Sverige. Jag läste i dagens Aftonbladet att 5 av 16 kycklingar som importeras är smittade med antibiotikaresistenta bakterier. Jag känner faktiskt ett rejält obehag när man ställer det kontra surströmmingen. Vad är det för olika intressen som styr i de så kallade fyra friheterna? Ministern skriver ett utförligt svar på min skriftliga fråga. Det är jag tacksam för, men han skriver också "jag anser". Det skriver ministern, men vad anser regeringen? Det är det man också skulle vilja få klarhet i. Regeringen ska inte ta ställning förrän senare, den 1 mars 2011. Det kan vara den regering som sitter nu eller också är det kanske en annan regering som tar ställning. Oaktat vilket är det här nog inte en så liten fråga som man kan tycka vid första anblicken. Låt alla 27 länder få lov att ha sina nationella rätter med all respekt för varandra. Det är det budskap som jag vill framföra i den här debatten.

Anf. 49 Eva Sonidsson (S)
Herr talman! Det är inte utan att jag blir lite sugen när jag hör Gunnars beskrivning av hur gott en surströmmingsklämma kan smaka. När jag i senaste numret av Riksdag & Departement läser att surströmmingen kan få ett EU-förbud känner jag mig lite orolig eftersom jag kommer från surströmmingens Mecka, Norrlandskusten, med Höga kusten, Ulvön och allt vad de innebär för surströmmingstillverkningen. Att Sverige är långt framme i miljöfrågan vet vi ju. Det ska vi väl vara stolta över i många fall, men det kan faktiskt få konsekvenser. Fisket utefter Norrlandskusten blir drabbat om vi får ett förbud utifrån att dioxinhalten är väldigt hög. Om man inte vidtar åtgärder, som regeringen faktiskt har möjlighet att göra, får ju de 2 000 fiskare som fiskar utefter Norrlandskusten också en besvärlig situation. Då har vi ett antal arbetstillfällen som sätts på spel utifrån att man inte kan utföra det dagliga fiske som man kan bedriva i dag. Gränsvärdena är väldigt lågt satta i Sverige. Utifrån att man tidigare åt framför allt strömming men fisk över huvud taget i större utsträckning än man gör i dag kanske vi faktiskt kan ha ett lite högre värde utan att det egentligen har någon större betydelse för intaget för varje person. Jag tror att nyttan av att äta fet fisk faktiskt är större för kroppen och för människan än skadan av att få i sig de gifter som finns. En liten fundering har jag, precis som tidigare talare: Vad gör regeringen för att motverka det eventuella förbud som kan komma? Eller är det så att regeringen tänker offra fiskarna utefter Norrlandskusten? Man offrar laxen, man offrar löjrommen och inte minst offrar man surströmmingen för att ta några politiska poäng på miljöområdet. Vad tänker regeringen göra för att minska de höga halterna av dioxiner i Östersjön? Sverige har ju i dag ett undantag. Det undantaget måste man kunna söka igen för att bevilja det här fisket att fortsätta även om dioxinhalten i fisken är hög. Vi som bor utmed Norrlandskusten vill faktiskt också ha möjlighet att äta färsk fisk i fortsättningen. Jag tror som sagt att nyttan är större än skadan av giftintaget genom den höga dioxinhalten. Det är faktiskt så att det också finns krögare här i Stockholm som, inte har egen tillverkning men som har tagit fram egna burkar för surströmming med sitt restaurangmärke på. Det är faktiskt en väldigt utbredd kulturell mattradition så jag hoppas verkligen att regeringen gör vad den kan för att se till att vi inte får ett EU-förbud i fortsättningen.

Anf. 50 Eskil Erlandsson (C)
Herr talman! Låt mig först slå fast att det är min förhoppning att vi också fortsättningsvis ska kunna äta både svensk strömming och svensk surströmming. Det är traditionella svenska maträtter som jag är angelägen om att vi i sann matlandsanda ska slå vakt om. Speciellt vad gäller surströmmingen är det dessutom så att de flesta av oss, som sades av tidigare talare, inte äter den varje dag. Över till de specifika frågeställningarna. Varför har vi EU-gemensamma gränsvärden för ämnen i våra livsmedel? Det är ju för att vi vill skydda människors hälsa, och vi vill göra detta i alla delar av Europeiska unionen. Det är skälet till att vi har specifika gränsvärden som är EU-gemensamma. Detta motverkar också protektionism. Sådana saker som inte är till för att skydda människors hälsa försöker vi däremot i gemensam regelförenklingsanda att plocka bort. Numera är det så, kan jag meddela kammaren, att vi har plockat bort reglerna för hur gurkor ska se ut och storleken på en jordgubbe. Att däremot plocka bort gränsvärden för farliga ämnen i våra livsmedel är jag inte beredd att göra. Samtidigt hoppas jag och förutsätter att vi med gemensamma krafter kan minska de här ämnenas påverkan på våra livsmedel, på vår mat. På sikt är det alltså viktigast att vi motverkar tillförseln av dioxiner till miljön så att vi inte behöver ha de undantag som vi har för närvarande. Vi måste på så sätt få bukt med det problem som vi har. Vi har kommit väldigt långt i vårt land med att reducera våra utsläpp i det här avseendet. Nu gäller det att vi fortsätter att vara intensiva, både på hemmaplan och, framför allt, genom att driva frågan i Europeiska unionen och i andra internationella fora så att vi minskar de totala utsläppen av dioxiner. Vad har vi då gjort konkret? Det vi konkret har gjort har lett till att utsläppen från vårt land har klingat av högst betydligt. Utsläppen i luft från Sverige, har det meddelats mig, var under 2008 bara 38 gram. De stora föroreningarna, som vi trots allt har, är diffusa och kommer ofta långväga ifrån. Det är därför som vi måste agera på den internationella arenan. För att bidra till detta har ett forskningsprojekt som är lett av Umeå universitet fått 6 miljoner kronor av Naturvårdsverket för att under två år kunna arbeta med att ta reda på mer om de källor som finns till de utsläpp som vi trots allt har så att vi får bort grundproblematiken. Men, för att upprepa min inledning, min förhoppning är att vi ska kunna fortsätta att äta både svensk strömming och svensk surströmming. Det är traditionella svenska maträtter och jag är angelägen om att hjälpa till att slå vakt om de här sakerna.

Anf. 51 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag glömde fråga minister Eskil Erlandsson om han själv äter surströmming. Vi är bara tre här i kammaren i dag som debatterar, men jag vill påstå att det är betydligt fler som tycker om surströmming. Det skrevs om det här på Facebook. När frågan var uppe i medierna för några veckor sedan kom det faktiskt upp en fråga där om detta var intressant och om det togs upp i riksdagen. Det finns lite grann att läsa om det. Som jag sade och som ministern också säger har Sverige arbetat aktivt tillsammans med övriga länder för att rena Östersjön. Det är mycket som har hänt. Som jag sade tidigare verkar man inte få ned halterna. Det är väl det man bör jobba med. Myndigheterna ska lämna en delrapport i mars 2010, vilket framgick av ministerns svar. Har ministern någon aning om huruvida man har kommit fram till någonting i delrapporten? En slutrapport ska lämnas ett år senare. Finns det någonting som kan nämnas eller som man vet redan i dag? Man har hållit på med detta ett antal år, och man har vetat om att dispensen kommer att gå ut. Hur ska Sverige förhålla sig när undantaget upphör, om det blir ett förbud mot att sälja surströmming? Om det inte längre går att köpa de fem sex sorter som nu finns tror jag på en mindre revolution i Norrland - kanske även i Skåne, där Ronny Olander bor. Det här var några av mina funderingar.

Anf. 52 Ronny Olander (S)
Herr talman! De som inte gillar EU så mycket brukar säga att Sverige är lydigast i EU-klassen, och så fort Bryssel, EU-kommissionen eller andra instanser pekar eller tycker till rättar Sverige in sig i ledet. Jag kan inte svara för det folkliga upproret i Norrland, men jag kan tänka mig att för en mattradition som har funnits i nästan 500 år kan till och med mitt skånska blod rusa till vid tillfälle. Intaget är kanske några gånger per år. Jag kan i och för sig förstå att jordbruksministern säger att Sverige inte kommer att medverka till att sänka gemensamma gränsvärden. Okej. Kommer regeringen att göra allt vad som står i dess makt för att säkerställa undantag? Är det inte fråga om lång hanteringstid mellan tre myndigheter som ska samverka, byta erfarenheter och så vidare att först lämna en delrapport för att sedan lämna en slutrapport om ett år? Det återstår bara några få månader, och även nästkommande år ska ordförandeskap skiftas. Är det inte möjligt att skynda på genom att regeringen sätter ned foten och talar om hur vi tycker och vad vi ställer upp på? Det är den frågan som hänger i luften. Jag kan förstå problemet med gränsvärden. Samarbetar vi med Finland, som också står i samma situation? Om det inte går att sänka dioxin- och PCB-halter i Östersjön återstår att ge undantag. Men i dag finns olika uppfattningar bland myndigheter, till exempel Livsmedelsverket kontra Fiskeriverket. Kommer regeringen att göra vad som står i dess makt och inte bara uttala vad jordbruksministern anser, vilket i och för sig kan vara ett steg på vägen?

Anf. 53 Eva Sonidsson (S)
Herr talman! Det känns som att det är lite enkelt att jämföra den här frågan med frågan om gurkor. Tyvärr är det så att om den här tillverkningen upphör, utifrån att man inte söker dispens och kan fortsätta att tillverka surströmming, kommer knappast någon att återuppta surströmmingstillverkning igen. Jag tror inte att man gör det - inte ens med bästa vilja i världen. Inför debatten tog jag kontakt med Ruben Madsen. Han är ordförande i Surströmmingsakademien. Han bor ute på Ulvön, där han också tillverkar surströmming. Han gav mig ett kompendium som han använde vid ett seminarium i Örnsköldsvik den 21 januari i år. Det handlade om surströmmingens framtid, dioxiner, gränsvärden och så vidare. Jag fick med mig ett antal exemplar, och jag tänkte överlämna ett till jordbruksministern. Det är mycket intressant läsning från bland annat Fiskeriverket och sammanställningar av rapporter från olika myndigheter. Jag har även tagit med mig en burk - inte innehållande surströmming eftersom jag inte får ta med mig en sådan på flyget men en burk med annat innehåll som också smakar rätt bra. Jag hoppas verkligen att vi i fortsättningen inte bara ska äta godis ur surströmmingsburkar utan att vi faktiskt kan äta surströmming ur surströmmingsburkar vid våra tillställningar i både norra och södra Sverige. Jag tänkte överlämna dessa till ministern. (Applåder)

Anf. 54 Eskil Erlandsson (C)
Herr talman! Tack för informationsmaterialet och läckerheterna, Eva Sonidsson! Herr talman! Låt mig återigen slå fast vad jag har sagt vid två tillfällen tidigare, nämligen att det är min förhoppning att vi också fortsättningsvis ska kunna äta både svensk strömming och svensk surströmming, av det skälet, som har sagts i debatten, att det är en tradition i vårt land. Det tillhör en del av vår kultur, och det är jag, precis som interpellanten och övriga debattörer i dag, angelägen om att slå vakt om. Men för att få det undantag som vi måste ha, eftersom EU är angeläget om att ha gränsvärden som skyddar vår folkhälsa, måste vi ha ett väl underbyggt material. För närvarande pågår arbetet med att ta fram det väl underbyggda material vi behöver för att kunna bevisa och övertyga inte bara kommissionen utan också övriga medlemsländer om att vi även fortsättningsvis förmodligen behöver ett undantag eftersom det finns vissa farliga ämnen i den feta fisken utefter delar av våra kuster. Önskedrömmen vore att vi inte behövde undantaget, det vill säga att vi får ned andelen farliga ämnen i våra fiskarter som vi äter och vill fortsätta att äta under gränsvärdena. Förmodligen är det inte möjligt eftersom det fortfarande finns för mycket farliga ämnen i dem. Då måste vi ha ett väl underbyggt material. Just nu pågår det ett insamlingsarbete, och det måste pågå under en tid eftersom det är fråga om mycket små halter. Det har sagts mig att värdena också skiftar över året, vilket gör att insamlingen måste ske under långa tidsperioder. Man håller också på att titta på konsumtionsmönster för att kunna ge rekommendationer och kostråd till konsumenterna om halterna är över de gränsvärden som finns för att skydda folkhälsan. Vi måste veta. Jag vill vara säker på att vi har ett fullödigt material som gör att vi kan övertyga kommissionen och övriga medlemsländer om det vi vill uppnå, nämligen ett fortsatt undantag. Det finns inget värre än att komma till EU och säga att vi vill ha något men att vi inte har något material som visar fakta om frågeställningen. Så till frågan om jag äter surströmming. Jag avstår från att svara på frågan genom att säga att jag har känt doften - och det räckte!

Anf. 55 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Min analys av ministerns senaste svar är att regeringen kommer att göra allt som står i dess makt för att få ett fortsatt undantag för surströmmingen så att vi kan fortsätta att äta den i minst 500 år. Jag vill tacka interpellanterna för att ni deltog i debatten för att rädda och kämpa för surströmmingen. Jag får bjuda in ministern till en surströmmingskväll framöver!

Anf. 56 Eskil Erlandsson (C)
Herr talman! Tack för frågan! Den kan synas banal, men den är viktig. Den är viktig ur kulturell och traditionell synpunkt samt arbetsmarknadssynpunkt. Jag upprepar ytterligare en gång att det för mig är viktigt att försöka arbeta för att få fram ett material som gör att vi kan behålla den tradition det är att äta svensk strömming och svensk surströmming. Jag är angelägen om att vi får ett så fullödigt material att vi kan övertyga kommissionen och övriga medlemsländer om att vi behöver och ska ha ett fortsatt undantag. Men jag är också angelägen om att fortsätta att arbeta med att reducera halterna av farliga ämnen i våra vatten så att vi om ett antal år inte längre ska behöva söka de undantag som vi har för närvarande. Tack för debatten!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.