Finanspolitiska åtgärder

Interpellation 2009/10:463 av Bernhardsson, Bo (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-05-21
Anmäld
2010-05-21
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-06-03
Sista svarsdatum
2010-06-04
Besvarad
2010-06-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj

Interpellation

2009/10:463 Finanspolitiska åtgärder

av Bo Bernhardsson (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Ekonomiskpolitiska bedömare, bland annat regeringens eget finanspolitiska råd (maj 2009), hävdar att regeringen när finanskrisen slog till borde ha vidtagit betydligt kraftfullare åtgärder för att öka resursutnyttjandet och pressa ned arbetslösheten.

De ekonomiska utsikterna nu är försiktigt uttryckt osäkra, euron gungar och ett antal stater ”måste” skära i sina budgetar och strama åt ekonomierna.

Vilka möjligheter ser finansminister Anders Borg att nu genom finanspolitiska åtgärder bidra till att få bukt med massarbetslösheten och öka resursutnyttjandet i den svenska ekonomin?

Mot denna bakgrund är min fråga till finansministern:

Vilka finanspolitiska åtgärder ämnar finansministern vidta för att få bukt med den höga arbetslösheten?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:463, Finanspolitiska åtgärder

Interpellationsdebatt 2009/10:463

Webb-tv: Finanspolitiska åtgärder

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 101 Anders Borg (M)
Herr talman! Bo Bernhardsson har frågat mig vilka finanspolitiska åtgärder jag ämnar vidta för att få bukt med den höga arbetslösheten. Sverige är nu på väg ur den värsta krisen sedan 1930-talet. Det är ofrånkomligt att arbetslösheten ökar i ett exportberoende land som Sverige när den internationella konjunkturen försämras som under de senaste åren. Arbetslösheten har dock inte ökat så mycket som många prognosmakare förutsåg och som man kunde förvänta sig utifrån historiska samband. Under 1990-talskrisen ökade arbetslösheten betydligt mer trots att bnp då inte föll lika mycket som under innevarande lågkonjunktur. En rad faktorer bidrar till att arbetslösheten inte har ökat så mycket som många förväntade sig. Sunda offentliga finanser har möjliggjort en expansiv finanspolitik och reformer som bidragit till en bättre fungerande arbetsmarknad. Regeringens politik innehåller starka inslag av incitament för att söka jobb aktivt, vilket ökar arbetskraftsutbudet. Jobbskatteavdraget och reformerna inom arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen har haft positiva effekter på arbetsmarknadens funktionssätt. Uppgången i arbetslösheten till följd av konjunkturnedgången får dock inte övergå i ett strukturellt problem. Centrala inslag i regeringens politik för full sysselsättning är att det ska löna sig att arbeta och att det ska bli enklare och billigare att anställa. Samtidigt måste situationen för de grupper som i dag står långt från arbetsmarknaden stärkas så att de i ökad omfattning får jobb. Ungdomsarbetslösheten måste minska, integrationen förbättras och arbetsutbudet bland kvinnor och äldre öka. I vårpropositionen gjorde regeringen bedömningen att uppgången i arbetslösheten nu är över och att den kan förväntas falla under loppet av 2010. Den senaste tidens arbetsmarknadsstatistik talar för att denna bedömning var riktig.

Anf. 102 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag ska som seden bjuder börja med att tacka för svaret. Sverige är nu på väg ur den värsta krisen sedan 1930-talet, säger Anders Borg. Ja, det är möjligt att det är så, men en hel del politiker och ekonomer menar att vi nu kanske står inför en ny svår kris. Nobelpristagaren Paul Krugman är en av dem som befarar att det kan vara där vi befinner oss. I så fall är Sveriges utgångsläge när vi går in i en ny krisfas eller ny kris, vilket man nu väljer att kalla det, att vi har en arbetslöshet som ligger runt 9 procent. Man kan inte tycka att det är ett bra utgångsläge. Uppgången i arbetslöshet till följd av konjunkturnedgången får dock inte övergå i ett strukturellt problem, säger Anders Borg. Men Sverige har 9 procents arbetslöshet. Det är massarbetslöshet. Med en arbetslöshet på 9 procent har man redan lagt grunden för strukturella problem. Allt fler, hävdar jag, kommer att fastna i långtidsarbetslöshet med stora svårigheter att ta sig ur den och tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Många av dem kommer att vara ungdomar. Och, Anders Borg, när konjunkturen så småningom ändå vänder, även om vi nu får uppleva en ny fas i krisen, kommer detta att ha lett till en inflation och en ännu högre arbetslöshetsnivå än tidigare. Det kallar jag ett strukturellt problem, och det beror i grunden på att den aktiva arbetsmarknadspolitiken har monterats ned. Jag har hört, när jag har suttit och lyssnat här under eftermiddagen, hur Anders Borg ideligen försöker kalla den politik han själv bedriver för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag återkommer gärna till det, så ska vi försöka definiera vad en aktiv arbetsmarknadspolitik är. Men det Anders Borg och regeringen sysslar med är, vill jag påstå, en låglönepolitik, en lönesänkningspolitik, en privatiseringspolitik. Det är inte en sysselsättningspolitik och ingen aktiv arbetsmarknadspolitik, utan en passiv arbetsmarknadspolitik där man försöker få folk att söka jobb allt flitigare, att bjuda ut sig allt billigare och söka de jobb som inte finns ännu ivrigare än vad man gjorde tidigare. Det är den passiva arbetsmarknadspolitik som Anders Borg erbjuder. Aktiv arbetsmarknadspolitik, Anders Borg, är i grunden någonting helt annat. Det är trygghet i omställningar, det är hög kvalitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och det är framför allt att det finns jobb att ta för dem som söker jobben. Det är inte särskilt framgångsrikt om man får människor som är arbetslösa att bjuda ut sig billigare och att söka jobben allt flitigare om det inte finns några jobb att få. Det är passiv arbetsmarknadspolitik. Det är inte aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag lyssnade på debatten tidigare i dag. Det är ganska sent på dagen nu, så det vi nu diskuterar har diskuterats på olika sätt under eftermiddagens lopp. Jag hörde tidigare hur Anders Borg retoriskt frågade ut i den här lokalen: Tänk om Storbritanniens problem beror på att man har haft en lång period av labourstyre? Han ville göra gällande att det är socialdemokratin som är problemet. Vi kan gärna föra en interpellationsdebatt framöver om Storbritannien. Men nu handlar det om Sverige. Jag kan möjligen ha fel, men jag har snabbt räknat ut att vi i Sverige har haft socialdemokratiskt styre under 65 år av 78 sedan 1932. De korta borgerliga perioderna är inga lysande exempel på hur ekonomisk politik ska bedrivas. Jag kan bara hänvisa till den förra. Sverige har fortfarande, efter dessa 65 år av socialdemokratiskt styre, bra renommé när det gäller statsfinanser. Sverige är en välfärdsstat som fortfarande kan kallas för välfärdsstat. Frågan är bara hur länge vi har det med den politik som regeringen nu bedriver. Låt oss diskutera Sverige, och inte Storbritannien!

Anf. 103 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt mig försöka beskriva varför jag tror att Sverige och den svenska modellen har klarat sig bättre nu än vad den gjorde på 70-, 80- och 90-talet när det gäller att hantera kriser. Låt mig beskriva varför vi nu har undvikit massiv försämring av offentliga finanser, massiv spekulation mot svensk valuta och räntor och en osäkerhet om politiken som gjorde att den många gånger under både 80- och 90-talet inte fick de effekter man hade önskat sig. Det första vi har gjort är att vi nu har kunnat föra en aktiv konjunkturpolitik utan att tappa greppet eller trovärdigheten. Vi har 90 miljarder i konjunkturstimulanser i de olika paket vi har lagt fram i diskretionära åtgärder. Det för oss tillsammans med Tyskland och Finland i EU-kommissionens redovisningar till toppen av dem som har vidtagit aktiva åtgärder, ovanpå att vi också i dessa länder har starka automatiska stabilisatorer. Det grundläggande skälet till att det har gått den här gången är naturligtvis att skuldnivån och överskotten var bättre i utgångsläget. Det är av helt avgörande betydelse för att ett land ska kunna föra en aktiv konjunkturpolitik. Det är bara utifrån ett styrkeläge och bara utifrån ordning och reda i offentliga finanser som en aktiv konjunkturpolitik kan fungera. Det andra är att vi i den aktiva konjunkturpolitiken också har lagt oss vinn om att lära oss av de historiska erfarenheterna. Vi vet att generella efterfrågestimulanser äts upp av import, sparande och misstro på marknaderna. Det är därför vi denna gång har lagt tyngdpunkten på tillfälliga kommunstöd med 17 miljarder. Det är en kärnpunkt i de åtgärder vi har vidtagit. Vi har särskilt lagt resurser på infrastruktur och ROT - sådant som går till den inhemska byggsektorn med relativt lågt importinnehåll och anständigt högt arbetskraftsutnyttjande. Detta är åtgärder som innebär mindre risker att effekten simmar i väg över gränserna i termer av import och annat. Vi har därtill inte begått 70-, 80- och 90-talets misstag att öppna hål i arbetslinjen. Tvärtom har vi förstärkt arbetslinjen. Det har naturligtvis gjort att vi inte har tappat så mycket arbetskraft som vi gjorde under den stora 90-talskrisen då 500 000 människor lämnade arbetsmarknaden. Detta är ett delvis annorlunda sätt att bedriva konjunkturpolitik på - utifrån överskott, inriktat på inhemsk efterfrågan och med upprätthållande av arbetslinjen. Då tror jag att den aktiva keynesianska konjunkturpolitiken fungerar. Inom ramen för en flexibel arbetsmarknad och starka offentliga finanser fungerar den aktiva stabiliseringspolitiken. Det är därför det är så viktigt att vi i dag har en annan lönebildning med ansvarsfulla parter inom strama ramar jämfört med hur det var på 70- och 80-talet. Det är därför det här med offentliga finanser blir så viktigt. När OECD och andra jämför har Sverige och de andra nordiska länderna fört en större andel aktiva åtgärder. Det är mer av sökstöd, mer av utbildning, mer av lyftaktiviteter och mer av lönesubventioner i de andra nordiska länderna och i Sverige än i de kontinentaleuropeiska. Ja, jag tror att den aktiveringspolitiken, vår arbetsförmedling och de aktiva åtgärderna bidrar till att svensk arbetsmarknad fungerar lite bättre än andra länders. Vi kan fortsätta att diskutera. Men är ändå inte det faktum att Sverige nu har den värsta krisen sedan depressionen bakom sig och 75 000 personer fler i sysselsättning än 2006 ett uttryck för att den moderniserade svenska modellen med en aktiv stabiliseringspolitik inom strikta ramar fungerar bättre än det vi upplevde på 70- och 80-talet? Är detta inte den lärdom vi ska dra? Är det inte detta som vi ska tänka på när vi funderar på politik i framtiden?

Anf. 104 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag ska börja med att ge Anders Borg rätt på en punkt. Den är ganska självklar. Förutsättningen för att man ska kunna bedriva en aktiv finanspolitik är att man har ett starkt utgångsläge. Så långt är vi överens. Sedan ska jag berätta vad vi inte är överens om. Först och främst beror det starka utgångsläget i grunden på att den borgerliga regeringen ärvde detta starka utgångsläge. Det tyckte jag att Anders Borg faktiskt erkände. Den ärvde alltså utomordentliga statsfinanser som den tidigare socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig efter det att den hade röjt upp efter den förra borgerliga regeringen Bildt. Efter det att vi nu har varit överens om detta med starka finanser ska jag övergå till varför jag tror att den borgerliga politiken ändå är ett fatalt misslyckande. Det finns två punkter. I grunden tror jag att det beror på att man redan hade bestämt sig för vilken politik man skulle bedriva innan den stora finanskrisen slog till och innan klimatfrågan lyftes upp inte bara som en stor fråga utan som en överskuggande politisk utmaning för politiken. Moderaterna, det så kallade nya arbetarpartiet, hade redan tidigare bestämt sig för vilken politik man skulle bedriva, och så gjorde man det. Den politiken vilar i huvudsak på två ben. Det första är att man slog till direkt mot a-kassan, sjukförsäkringarna och fackföreningsrörelsen. Och varför var det så dåligt och så illa tänkt? Som Anders Borg nämnde tidigare är dessa automatiska stabilisatorer tänkta att just i ett läge där man får kriser och människor drabbas av problem hålla uppe efterfrågan, framtidstron och modet på de människor som drabbas eller riskerar att drabbas. Därför påstår jag att det var en synnerligen oklok politik, och den var tänkt före krisen eftersom den hade andra syften. I det läget, när vi stod i finanskrisen, hade man alltså redan slagit till och försämrat de automatiska stabilisatorerna, tagit framtidstron ifrån folk och gjort så att många blev oroliga för framtiden. Det gjorde att vi tappade kraft och att återhämtningen blev långsammare och svagare, påstår jag. Det andra benet på vilket den borgerliga politiken vilar är de stora skattesänkningarna. De var också uttänkta långt innan dess att krisen slog till och innan klimatutmaningen seglade upp som den andra allt överskuggande utmaningen. Man genomförde det i alla fall. Det fanns ingen eftertanke, utan här skulle skattesänkningarna sättas i verket. Det handlar i runda tal om 100 miljarder i skattesänkningar. Jag tror att det finns ett jättestort läckage om vi snackar sysselsättningspolitik och ekonomisk stimulans i den typen av åtgärder. Det tankeexperiment man ska göra och det man måste fundera över är vad alternativet hade varit. Det hade varit att man hade haft 100 miljarder att använda för att stärka välfärdssektorn, vården, skolan och utbildningen och för att investera i byggande och sådant som gör att vi kan möta klimatutmaningen. Det är alternativet. Jag hävdar att det hade haft mycket större sysselsättningseffekt än jobbskatteavdraget, och jag är beredd att återkomma till varför. Jag tror att det finns ett stort läckage. De siffror som regeringen ibland har använt när det gäller jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter är önskedrömmar. Det är önsketänkande. Det ska ses i sammanhanget att vad man först gjorde var att rusta ned trygghetsanordningarna. Sedan sänkte man skatterna. Det leder också till att man får ett högt sparande eftersom människor blir rädda för framtiden. Man måste trygga sig själv när de allmänna anordningarna försämras.

Anf. 105 Anders Borg (M)
Herr talman! Sverige hade ett starkt utgångsläge när vi gick in i krisen. Den första budget vi lade på hösten 2006 innehöll mycket omfattande åtgärder som i allt väsentligt var finansierade. Därefter återkom vi hösten 2007 med en budget för 2008 där praktiskt taget 75 procent, huvuddelen, av åtgärderna var finansierade. Det var en stram finanspolitik. Inriktningen var att förstärka arbetsmarknadens funktionssätt och upprätthålla stora överskott. Överskotten växte. Vi amorterade på skuldsättningen. Vi närmade oss 4 procents överskott. I dag, efter krisen, står vi med de starkaste offentliga finanserna i Europa. Vi har den bästa långsiktiga uthålligheten. Vår relativa position har kraftigt förstärkts. Det kom en rapport från en tankesmedja i veckan som hade oss på sjunde eller åttonde plats 2007 och som nu har fört upp oss till första plats när det gäller uthållighet. Ansvar har gett resultat. Ansvar har gett en styrkeposition i krisen. Ansvar har gett oss en trygg väg ur krisen. Det är kombinationen i den nya svenska modellen som fungerar. Det är det Bosse Bernhardsson och Socialdemokraterna inte kan ta till sig. Ja, vi har starka parter, ordning och reda, kollektivavtal och förhandlingar som bygger på att man långsiktigt tar ansvar för helheten och inte gör ett partsintresse till ett hot mot allmänintresset, vilket vi ser i många andra länder. Ja, vi har en trygg välfärd som ger social rörlighet och bra villkor för alla medborgare, men vi har också arbetslinjen. Det är den här kombinationen av starka parter, trygg välfärd och stark arbetslinje som gör att vi klarar oss bättre. Konjunkturpolitiken fungerar så mycket bättre den här gången därför att arbetskraften inte faller. Vi öppnar inte portarna till trygghetssystemen så att människor går ur arbetsmarknaden, utan de stannar kvar och söker arbete aktivt. Det är därför arbetslinjen passar som hand i handske med de aktiva åtgärderna. De aktiva åtgärderna fungerar bättre tack vare jobbskatteavdraget. De brister som fanns i de aktiva åtgärderna innebar att människor låstes in och inte sökte aktivt, inte rörde sig och inte var beredda till yrkesmässig och geografisk rörlighet. Det därför arbetslinjen blir handen i handsken med den aktiva politiken. Det är det vi ska bygga på framåt, Bosse Bernhardsson. Det är det här vi ska ta som lärdom. Det finns tre övergripande slutsatser inför den kommande mandatperiodens arbete. Den första är överskottet. Det är oerhört centralt för att vi ska kunna möta nästa kris att vi inte gör om de andra ländernas misstag att gå ur krisen med stora underskott. Nu talar de stora industriländerna om att nöja sig med 4, 5 eller 6 procents underskott när vi är framme vid 2013 och 2014. I Sverige ska vi ha överskott, för vi ska stå trygga. Den andra är arbetslinjen. Vi ska fortsätta att bygga en svensk modell med starka parter, aktiv välfärdspolitik och en stark arbetslinje. Det ska vara en arbetslinje där det lönar sig för alla att arbeta, för ungdomar, för invandrare, för äldre och för kvinnor. Det är där arbetslinjen blir så avgörande och så viktig. Det är därför vi inte får tappa den. Vi får inte backa från arbetslinjen. Vi får inte nedmontera arbetslinjen. Vi får inte stoppa arbetslinjen med en skattechock. Den tredje är kunskapen. Ska vi ha ett samhälle som präglas av social rörlighet, som bygger på små löneskillnader och utan stelheter och brist på rörlighet handlar det om kunskap, utbildning, betyg, lärarutbildning, nationella prov, matematik, naturvetenskap, läsa, räkna och skriva. Överskott, arbetslinje och kunskap är kärnan i den politik vi ska bedriva de kommande fyra åren.

Anf. 106 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Det finns ingen oenighet om att vi måste ha starka statsfinanser. Det jag försöker att säga är att man kan ha det på olika sätt. Faktum är att ni har försvagat dem. Ni hade väldigt bra statsfinanser i utgångsläget, men ni har försvagat dem genom att bland annat låna till skattesänkningar. Min poäng är att man skulle kunna ha bedrivit en betydligt mer sysselsättningsskapande politik genom att investera, utbilda och satsa på välfärdssektorn och ändå haft samma goda statsfinanser. Det är poängen. Det är bara att räkna, Anders Borg, så kommer man fram till det. Om man inte hade genomfört de stora skattesänkningarna utan i stället behållit skatteintäkterna och gjort de jobbskapande investeringarna och satsningarna hade man haft precis lika bra statsfinanser men bättre skatteintäkter naturligtvis, och man hade haft fler jobb. Det är det som är poängen. Det här är ett nyspråk som egentligen är väldigt utmanande. Regeringen kallar det man gör för aktiv arbetsmarknadspolitik. Det finns faktiskt en historia som man kan ta del av för att försöka sätta sig in i vad den aktiva arbetsmarknadspolitiken under efterkrigstiden har inneburit. Det är för det första trygghet i omställningen. Det är inte det allra viktigaste, men det är viktigt. På den punkten har ni försämrat för löntagare och andra. För det andra är det hög kvalitet på åtgärderna. På den punkten har ni också försämrat och rustat ned. För det tredje måste det naturligtvis finnas jobb att söka. Det är ganska naivt att tro att det är en arbetslinje att tvinga människor att bjuda ut sig allt billigare och ställa lägre krav på löner och göra det allt ivrigare och tro att jobben kommer på det sättet. Det ni bedriver är ingen aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är en passiv arbetsmarknadspolitik.

Anf. 107 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag vill ge Bo Bernhardsson rätt på tre punkter. Man kan ha starka offentliga finanser på olika sätt. Man kan ha ett starkt välfärdssystem på olika sätt. Man kan ha en stabil arbetsmarknad på olika sätt. Det är så det är. Vi har olika syn på politiken. Främst för oss står arbetslinjen. Det är med arbetslinjen vi bygger starka offentliga finanser i dag och i morgon. Det är med arbetslinjen, med fler på arbetsmarknaden, vi får råd med välfärden. Det är med arbetslinjen vi kan bekämpa arbetslösheten och närma oss full sysselsättning. Skiljelinjen går mellan arbetslinjen, som vi i Alliansen vill ha, och den bidragspolitik och skattechock som Bo Bernhardsson och De rödgröna planerar. Den aktiva politik vi för fungerar därför att vi kombinerar den med arbetslinjen. Vi vet vilka riskerna och problemen har varit när man söker jobb, när man får utbilda sig och när man får offentliga anställningar och offentliga anställningsstöd. Det har varit inlåsning, undanträngning och utlåsning från arbetsmarknaden. Det är det som har varit problemet med 70-, 80- och 90-talspolitiken. Vi måste försöka möta det med ett nytt svar, inte 70-talets svar utan 2000-talets svar. Det är arbetslinjen, aktiva åtgärder som kombineras med att det lönar sig att arbeta, att det är fler som vill anställa och att vi har ett dynamiskt näringsliv som kombineras med den samhällstrygghet vi vill ha. Det också därför som stimulanspolitiken fungerar som bäst när vi har en aktiv och stark arbetslinje. Jag vill tillönska Bo Bernhardsson en mycket trevlig sommar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.