Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

EU:s handel med Medelhavsländerna

Interpellation 2003/04:540 av Ruwaida, Yvonne (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-21
Anmäld
2004-05-24
Besvarad
2004-06-01
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj

Interpellation 2003/04:540

 av Yvonne Ruwaida (mp) till näringsminister Leif Pagrotsky om EU:s handel med Medelhavsländerna

Målet med EU:s förhandlingar med tolv sydländer runt Medelhavet är att till år 2010 skapa ett frihandelsområde runt Medelhavet med en marknad bestående av bortåt 800 miljoner människor.

Frihandelsområdet är en del i ett större samarbete och kommer att ersätta tidigare samarbetsavtal som slöts under 70-talet. Till skillnad från de gamla samarbetsavtalen som innebar att EU ensidigt öppnade sina marknader förhandlar man nu om frihandel det vill säga ett ömsesidigt öppnande av ingående länders marknader. Arabländerna hoppas att frihandelsavtalet på lång sikt ska leda till ökad produktivitet, konkurrens och teknologiöverföring. Flera studier visar dock att det är EU som kommer att tjäna lejonparten på avtalen. Enligt en studie gjord på avtalet mellan EU och Tunisien kommer EU att tjäna åtta gånger mer än Tunisien på avtalet.

Det som kommer att hända med de nya avtalen är att arabländernas numera skyddade marknader kommer att öppnas för konkurrens från EU, vilket befaras kommer att leda till deindustrialisering och arbetslöshet i arabländerna. De tidigare skyddade marknaderna är inte konkurrenskraftiga och ett snabbt öppnande av marknaderna innebär att de strukturförändringar som behövs inte kommer att hinnas med.

För att arabländerna verkligen ska kunna tjäna på de nya avtalen måste de ges substantiellt förbättrade möjligheter att nå EU:s jordbruksmarknader. Men för det behövs reformer i EU:s jordbrukspolitik och dessa frågor har hitintills fått mycket litet utrymme inom ramen för MEDA-förhandlingarna.

Vad som är klart är att om syftet med liberaliseringar ska vara utveckling på lika villkor måste EU öppna sina marknader först medan MEDA-länderna måste få skydda sin livsmedelsindustri under en övergångsperiod.

I december förra året beslutades om en road map för att nå en högre grad av ömsesidiga handelsliberaliseringar på jordbruksområdet. Hur det ska gå till är dock ännu oklart. Frågan ska diskuteras under våren 2004 med EU:s nya medlemsländer och med de länder runt Medelhavet som berörs. En utgångspunkt bör vara att liberalisering av EU:s handel med Medelhavsländerna måste ske i flera steg:

1) MEDA-länderna måste ges möjligheter att skydda sina industrier under en övergångsperiod och ges ordentligt stöd för omställning.

2) MEDA-länderna måste få skydda sina jordbrukssektorer under en övergångsperiod efter att EU avvecklat sina subventioner av jordbruket.

Avser ministern att agera för att EU ska ge MEDA-länderna möjlighet att skydda sina industrier och sina jordbrukssektorer för att ge dessa länder möjlighet att bygga upp sina ekonomier?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:540, EU:s handel med Medelhavsländerna

Interpellationsdebatt 2003/04:540

Webb-tv: EU:s handel med Medelhavsländerna

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)
Anf. 41 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat både utrikesministern och mig om vi avser att agera för att EU ska ge ett antal länder i Nordafrika och Mellanöstern, de så kallade Medaländerna, möjlighet att skydda sina industrier och sina jordbrukssektorer för att de ska kunna bygga upp sina ekonomier och därmed bidra till en värld som är mer rättvis och som minskar grogrunden för terrorism. Arbetet inom regeringen är fördelat på det sättet att det är jag som ska besvara båda de här interpellationerna. Jag vill först framhålla att Sverige redan har agerat och tänker fortsätta att agera för att Medaländerna ska kunna utveckla sina ekonomier och under en rimlig övergångsperiod kunna skydda de sektorer som är mest i behov av reformer. EU har redan ingått associeringsavtal med alla Medaländer utom Syrien, där förhandlingarna ännu inte avslutats. Flera av avtalen har redan trätt i kraft. I samtliga avtal finns regler om frihandel som slutmål och med gradvisa sänkningar av tullarna under en övergångsperiod på upp till tolv år. Jag ser dessa avtal främst som en möjlighet för Medaländerna. Vi har sett hur de fattigaste länderna inom EU dragit nytta av den större marknad som samarbetet erbjudit. Detta gäller inte minst de europeiska Medelhavsländerna. Jag vill att grannländerna söder om Medelhavet ska erbjudas samma möjlighet. Därför har vi från svensk sida varit pådrivande för att Europa ska öppna sina marknader för partnerländernas jordbruksexport. Alltsedan Barcelonaprocessen inleddes 1995, har Sverige drivit att avtalen ska leva upp till existerande internationella regler i Världshandelsorganisationen, WTO. Det betyder också att jordbruksprodukter måste inkluderas i associeringsavtalen och i det frihandelsområde runt Medelhavet som ska upprättas till år 2010. Jag delar helt Yvonne Ruwaidas krav på att EU ska reformera sin jordbrukspolitik. Vi måste ta bort de subventioner som driver upp produktionen långt bortom de nivåer där EU är konkurrenskraftigt. Det har hittills visat sig omöjligt att göra något åt jordbrukssubventionerna med hjälp av bilaterala förhandlingar. Här behöver vi förhandla multi-lateralt, i WTO. Jag tror alltså att Medelhavsländerna har mycket att vinna på att handla med EU och att dessa vinster blir än mycket större om EU på allvar reformerar sin jordbrukspolitik. Men jag anser också att Medelhavsländerna själva behöver utveckla sitt interna samarbete. Därför har vi från svensk sida understrukit vikten av att avtalen utformas så att de underlättar samarbetet Medaländerna emellan. När vi förra året vid Barcelonaprocessens handelsministermöte i Palermo kunde besluta om nya ursprungsregler för Medaländerna på EU:s marknad var det ett stort framsteg i den kampen. Det är sant att den konkurrens som stärker ett land på längre sikt kan knäcka produktionen om den införs för snabbt och utan att andra viktiga komponenter är på plats. Jag tänker på valutakurser och ekonomisk stabilitet i stort, men också på kunskap om produktionsprocesser och de krav som ställs på exportmarknaderna. För att ge tid för omställning ger Medaavtalen möjlighet för partnerländerna att gradvis öppna sina marknader för EU:s varor både på jordbruksområdet och vad gäller industrivaror. Faktum är att överenskommelserna till och med tillåter ett land att återinföra tullar för industrier under uppbyggnad. Men även om en viss anpassningsperiod behövs är jag tveksam till att lägga alltför stor vikt vid just denna aspekt. Medaländerna behöver genomföra reformer om de vill uppnå konkurrenskraft och få i gång tillväxt. De behöver modernisera sina ekonomier och samhällen. De behöver ge sina medborgare framtidstro så att fundamentalismen inte kan gro. Allt detta främjas av mer öppenhet och gradvis friare handel. Medaavtalen med deras fokus på politisk dialog, utvecklingssamarbete och handel är ett sätt att öka öppenheten. Men reformerna måste i slutändan komma från länderna själva. Vi kan inte göra jobbet åt dem.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 42 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Näringsministern! I kampen mot terrorism har fokus lagts mycket på militära och polisiära åtgärder för att motverka terrorism. Vi har president Bushs doktrin om att agera förebyggande militärt. Vi har i dag en värld där många människor från muslimska länder inte längre omfattas av rättssäkerhet. De omfattas inte av internationell folkrätt eller nationell brottslagstiftning utan det finns en gråzon där man kan hållas i fängelse i över ett år utan ombud och rättegång. Vi ser en värld där rättssäkerheten urholkas. I stället för att diskutera hur vi motverkar terrorismen i grunden sker mycket militära och polisiära insatser. Det finns väldigt lite fokus på hur vi kan motverka fattigdomen. För det är ur fattigdomen, ur arbetslösheten som desperation föds. Det är i fattiga slumkvarter som man hittar stöd. I Mellanöstern finns hög arbetslöshet och mycken fattigdom. Det är därför jag har ställt en interpellation om EU:s handelsavtal med de arabiska Medelhavsländerna. Jag tycker inte att de avtalen är tillräckligt rättvisa. De skapar inte tillräckligt bra förutsättningar för de arabiska Medelhavsländerna att bygga upp sina industrier, sina ekonomier - sina samhällen. Det har gjorts en studie på Department of Economics på Manchester Metropolitan University där man har tittat på effekterna av till exempel EU:s handelsavtal med Tunisien. Den stora vinnaren i det handelsavtalet är inte Tunisien. Man anser att EU tjänar åtta gånger mer på handelsavtalet än Tunisien. Det är fel utgångspunkt, tycker jag. EU är i huvudsak - jag säger inte fullt ut - intresserat av att öka marknadstillträdet för europeiska företag och att europeiska företag ska sälja sina produkter. Det borde inte vara så. Att i huvudsak ha avtal som gynnar EU är inte någon bra grund. Jag vill kommentera det som handlar om jordbrukspolitiken. Näringsministern höll med mig om att jordbrukssubventionerna i EU borde avvecklas. Det är bra. Jag vill betona att 5 % av EU:s befolkning finns inom jordbrukssektorn. 40 % av befolkningen i de arabiska Medelhavsländerna finns inom jordbrukssektorn där. Men även med det här avtalet hotas jordbrukssektorn i de arabiska Medelhavsländerna. Det är väldigt allvarligt, för där finns mycket fattigdom. Vi behöver en politik som innebär en förändring. Jag vill fråga hur Sverige agerar för att avveckla EU:s jordbruksstöd.
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 43 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag tycker att det är roligt att debattera den här frågan med Yvonne Ruwaida eftersom vi för ovanlighetens skull har väldigt mycket gemensamt i vårt perspektiv. Jag tycker att den ekonomiska integrationen, det ekonomiska samarbetet, den ekonomiska utvecklingen och kampen mot fattigdomen är viktiga medel i kampen mot terrorismen som vi inte har använt tillräckligt i det förflutna. Kanske har det bidragit till att vi är där vi är i dag. Jag tycker att vi ska lära av det och växla upp det här instrumentet, precis som Yvonne Ruwaida säger, och inte bara förlita oss på polis och militär. Vi behöver också titta på den här typen av krafter. Sverige har varit aktivt och pådrivande i detta. Inte förrän Sverige hade ordförandeskapet i EU 2001 hade Medaländernas handelministrar träffats för att diskutera hur man skulle genomföra det toppmöten tidigare hade bestämt, nämligen att man skulle göra sådana här saker. Man hade bestämt att göra det. Sedan hade inget gjorts och inget hänt. De hade inte ens träffats för att diskutera vad man skulle kunna börja göra. Vi kallade samman ett sådant möte. Vi såg till att få beslutat att mötena nu ska vara årliga. Det är de. Nu börjar det hända saker lite då och då. Förhoppningsvis kommer balansen i avtalen att bli bättre än det avtal med Tunisien som också Sverige har underkänt och kritiserat hårt internt i EU-sammanhang. Ett huvudproblem hittills har varit det som med en teknisk term kallas för ursprungsreglerna. För att få tullfrihet i EU måste en tunisisk produkt vara tillverkad till 100 % i Tunisien. En tunisisktillverkad skjorta får inte vara gjord av tyg från Algeriet. Detta söndrar och splittrar i stället för att integrera och främja utveckling söder om Medelhavet. Äntligen har detta ändrats, men det är bara ett litet första steg. Vi måste framåt rejält och kraftfullt. Jordbrukspolitiken är ett huvudproblem som vi i EU måste ta itu med om vi menar allvar med det vi säger. Det är inte skjortor och sådant utan det är tomater och sådant. Det är mat som är det huvudsakliga, första steget i flera av de här ländernas ekonomiska utveckling. Jag beklagar dock att Yvonne Ruwaida inte har haft stöd i den här frågan i sitt eget parti här i riksdagen. Den här linjen har motarbetats av Miljöpartiet så sent som nu i vår. När jordbruksministern har redovisat vår attityd till jordbruksreformerna har vi inte fått det stöd vi har behövt för att jordbruksstödet ska vara frikopplat från produktionen. Det är det fundamentala i att vi subventionerar produktion som slår ut producenter i fattigare länder som behöver inkomster och har bättre förutsättningar för det än man har i EU. Jag beklagar det och ser fram emot att Yvonne Ruwaida blir mer framgångsrik i sin interna argumentation framöver, så att vi kan få en bredare enighet här. Låt mig lägga till en sak. Jag är inte säker på att vi är helt överens, även om jag har pratat om all den här enigheten. Jag tror inte lika mycket som Yvonne Ruwaida kanske tror - jag misstänker att hon gör det, av interpellationen att döma - att protektionism är en väg till rikedom i Nordafrika och Mellanöstern. Om det hade varit så hade denna region redan varit väldigt rik. Jag tror att protektionismen här tjänar att bevara gamla maktstrukturer, att cementera de härskande eliternas maktställning. De baserar ofta den på monopol på områden där man håller utländsk konkurrens borta. För mig är det självklart att marknader inte ska öppnas abrupt. Det ska ges tid för omställning. Länderna måste ges tid för förberedelser. Det var jag noga med att skriva utförligt i mitt svar. Jag hör alltid från miljöpartister när vi debatterar detta att protektionism är ett skydd som man behöver för att kunna utveckla sig. Där tror jag vi skiljer oss åt.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 44 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Näringsministern! Jag vill först kommentera EU:s jordbrukspolitik. Det måste vara ganska välkänt att Miljöpartiet agerar för att avveckla EU:s jordbrukspolitik. Det innebär att jordbrukssubventionerna upphör. Jordbrukssubventionerna av olivolja ligger i dag på 2,5 miljarder euro per år och innebär att 40 % av olivoljeproduktionen i EU betalas av EU:s skattebetalare. Det finns andra exempel. Vi har i EU jordbrukssubventioner av tobaksodling och av annat som vi inte vill ha. Det borde vara välkänt att Miljöpartiets linje är att avveckla EU:s jordbruksstöd, men när det gäller diskussionen om hur man når dit och hur man hanterar svensk jordbrukspolitik inom ramen för EU:s jordbrukspolitik är det en fråga som jag inte har detaljkunskaper om. När det gäller EU:s handelsavtal med de arabiska Medelhavsländerna vill jag dock ta upp det som näringsministern nämner i slutet av sitt anförande, nämligen att protektionism är dåligt. Jag tror att handeln fungerar när det finns jämnstarka parter, när handel och konkurrens sker på någorlunda lika villkor och med lika förutsättningar. Men att bara ha lika villkor slår ut de svaga. Om man jämför skjortproducenten i Tunisien med skjortproducenten i Frankrike, eller mattproducenten i Tunisien med mattproducenten i Frankrike, ser man att produktionen i de arabiska Medelhavsländerna inte är lika industrialiserad, utan mycket handlar om hantverksarbete. Det är en lokal, småskalig produktion som lätt slås ut. Det kanske är just det relevanta i den här interpellationsdebatten, för näringsministern skriver att "Medaländerna ska kunna utveckla sina ekonomier under en rimlig övergångsperiod". Då är frågan: Vad är en rimlig övergångsperiod? Jag kanske tycker att perioden behöver vara längre, men jag tror att vi är överens om målet. Näringsministern säger att man ska fastställa en tid i ett avtal. Jag menar att man hellre ska vara öppen och titta på vad som hänt i sak i länderna och i relationen mellan länderna. I sitt svar till mig säger näringsministern också att man måste "kunna skydda de sektorer, som mest är i behov av reformer". Vilka sektorer är det? Det är en springande punkt där vi kanske inte riktigt är överens om vidden av vilka sektorer det gäller. Jag skulle nog inledningsvis vilja skydda fler sektorer än vad näringsministern är intresserad av. Det här är mycket viktiga och komplexa frågor, som jag gärna skulle vilja att vi utvecklade. Varför kan vi inte ha ett seminarium i Sveriges riksdag och bjuda in representanter för olika arabiska Medelhavsländer där de får berätta för oss hur produktionen i olika sektorer ser ut och där vi kan ha en rejäl diskussion? Jag skulle önska att vi kunde vidareutveckla den frågeställningen. Jag tycker också att det är tveksamt att man lägger in Singaporefrågorna i de bilaterala handelsavtalen. Jag tycker att det är fel från EU:s sida att lägga in dem eftersom de arabiska Medelhavsländerna i bilaterala handelsförhandlingar var och en för sig inte är särskilt starka i relation till EU.
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 45 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Nu talar Yvonne Ruwaida mest om de frågor som skiljer oss åt. Låt inte det skymma det faktum att mycket av det grundläggande som den här frågan handlar om är vi uppenbarligen överens om. Vi ska ha mer ekonomisk integration för att vi tror att det också är effektivt i kampen mot terrorismen. Vi kan inte förlita oss enbart på polis och militär utan det här instrumentet har också en roll att spela, även om det tar tid och vi i det förflutna gjort försummelser som innebär att vi måste komma i kapp. Där verkar vi i alla fall vara överens. När man tittar på detaljerna innebär Yvonne Ruwaidas senaste replik att det bara är EU som ska göra någonting, medan alla andra inblandade länder är bra som de är. Det sades inte ett ord om att Egypten ska göra något, att Algeriet ska göra något, att Marocko ska göra något, att Syrien ska göra något över huvud taget, för att inte tala om Libanon som inte heller ska göra något. Däremot ska EU göra allt möjligt för deras skull så att de kan utvecklas och så vidare. Jag tycker också att EU ska göra allt möjligt, och jag vill gå längre än Yvonne Ruwaida i det jag vill att EU ska göra. Men berätta: Vad ska de andra göra? Är de samhällena bra som de är? Är Syrien ett bra land som det är? Har de en vital och dynamisk ekonomi som utvecklar landet för medborgarnas bästa om bara EU ändrar sig lite grann? Tänk, det tror inte jag! Yvonne Ruwaida säger att handel ska bedrivas på lika villkor mellan jämnstarka länder. Min bild är inte den att avtalen ställer lika krav. Övergångsregler och skyddsnivåer är inte desamma i Frankrike som i Tunisien. Men även om man tycker som Yvonne Ruwaida kan man fråga sig: Kan inte Egypten och Algeriet öppna sig för varandra? Varför ska var och en skydda sin oligarki på konsumenternas, och de fattiga människornas, bekostnad? Finns det i Yvonne Ruwaidas världsbild ingen mekanism kring detta? I så fall har den dolts väl för oss som i olika debatter i kammaren lyssnar på henne. Hur mycket vi än gör i EU för att hjälpa dessa länder att få tillträde till vår marknad tror jag inte att det räcker. Det är ett viktigt bidrag, men mer än ett bidrag kan det aldrig bli. Låt mig slutligen uttrycka min glädje över Yvonne Ruwaidas engagemang i hur EU ska utforma sin politik. Jag delar det engagemanget. Vi ska vara aktiva i EU-samarbetet för att driva hela Europa framför oss i den riktning som vi tycker att det ska ha. Det är en bra metod, och den ska vi fortsätta att arbeta med. Jag tycker därför inte att vi ska lämna EU.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 46 Yvonne Ruwaida (Mp)
Herr talman! Herr näringsminister! Även om man är EU-motståndare jobbar man ändå konstruktivt med att förbättra och utveckla EU. Det handlar om att hålla två bollar i luften samtidigt. Jag tror till och med att vi EU-motståndare ibland vågar vara mer kritiska och driva fler frågor i EU än de som hela tiden behöver försvara EU. När det gäller den diskussion som vi nu för i kammaren anklagade näringsministern mig för att inte tycka att de olika arabländerna har ett eget ansvar. Självklart har de ett eget ansvar. Självklart har de ett ansvar för att föra en ekonomisk politik och bygga upp skyddsnät i sina länder. Detta har jag också skrivit en artikel om i en arabisk tidskrift där jag just uppmanar de arabiska länderna att ta ett ansvar både för demokratisk utveckling och för social välfärd. Alla länder har ett ansvar. EU har ett ansvar dels med tanke på dess historia i Mellanöstern, dels med tanke på dess rikedom. Därför har EU ett ansvar mot omvärlden. Det handlar inte bara om de arabiska Medelhavsländerna utan om stora delar av den fattiga delen av världen. När vi utvecklar handelsavtalen borde vi kunna göra det på ett sätt som bättre gynnar de arabiska Medelhavsländerna så att de får möjlighet att bygga upp bärkraftiga ekonomier. Tyvärr är man mycket otydlig här. När det till exempel gäller hur man ska hjälpa jordbrukssektorn är man otydlig beträffande vilken typ av stöd de arabiska Medelhavsländerna ska få.
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 47 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag tackar Yvonne Ruwaida för att jag för första gången får höra att hon har synpunkter på att också de arabiska länderna bör göra något och förändra något, även om det skedde i ganska allmänna och svepande ordalag. Men bilden kvarstår ändå att det är EU som ska frälsa dem från fattigdom och terrorism genom att ändra sitt sätt att vara. Hur det sättet att vara bör ändras är Yvonne Ruwaida och jag överens om. Jag beklagar att Yvonne Ruwaida inte fått sitt parti med sig när det gäller att ta bort kopplingen mellan jordbruksbidragen och produktionsvolymerna eftersom den drabbar dessa länder på ett sätt som går på tvärs mot det som Yvonne Ruwaida nu säger i talarstolen. Låt oss glädjas över det som förenar och konstatera att regeringen har ett starkt stöd i sin pådrivande roll för att EU ska bli mer aktivt när det gäller att öppna sig för sina grannar i söder, liksom vi tycker också när det gäller grannarna i öster. Det handlar om en öppen grannskapspolitik för att främja ekonomisk utveckling, politisk utveckling, demokrati, fred och stabilitet och om att EU i de här frågorna måste vara mycket generösare. Men jag tycker också att vi ska vara klara och tydliga med att den här politiken betyder ingenting, hur bra den än blir från EU:s sida, om inte förhållandena i de andra länderna tillrättaläggs på ett sätt som gör att man kan dra fördel av sådana här möjligheter. 50-talsnäringsliv med Trabantliknande produkter som aldrig har varit utsatta för konkurrens kommer aldrig, hur långa övergångstider det än blir, att ha en chans att mäta sig på Europas marknad, hur mycket tullsänkningar det än blir. De måste ha mekanismer för att vitalisera sina ekonomier, och där menar jag att demokrati, yttrandefrihet och kulturell utveckling är väl så viktiga som ekonomisk utveckling.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.