Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

En samlad politik för de hemlösa

Interpellation 2008/09:110 av Arleklo, Ann (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-11-11
Anmäld
2008-11-11
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-11-14
Sista svarsdatum
2008-11-25
Besvarad
2008-12-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 november

Interpellation

2008/09:110 En samlad politik för de hemlösa

av Ann Arleklo (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Socialstyrelsen uppskattar antalet hemlösa personer i Sverige till ca 17 000 men poängterar samtidigt att det är lågt räknat. Det finns ett mörkertal som innebär att gruppen hemlösa sannolikt är större. Bland de hemlösa ökar gruppen kvinnor, liksom gruppen utomnordiska personer.

Den 17 september i år arrangerade riksdagens socialutskott en öppen utfrågning på temat hemlöshet. En rad myndigheter, organisationer och föreningar med ansvar för eller stor kunskap om och bred erfarenhet av hemlöshet medverkade.

Det genomgående budskapet från i princip alla medverkande var: ”Först bostad till den hemlösa, sedan stöd, hjälp och behandling.”

Hemlöshet är således i hög grad en bostadspolitisk fråga och inte – som det är i dag – bara en socialpolitisk fråga. Ett framgångsrikt exempel på att hemlöshet är en bostadspolitisk fråga är Kristinehamns kommun. Där har kommunen inrättat en särskild enhet med bosamordnare. Deras uppdrag är att skaffa lägenheter till de hemlösa och därefter ta hand om lägenheterna. Bosamordnaren ”rycker ut” så fort det kommer rapporter om störningar eller dylikt.

I september i år hade bosamordnaren hand om 46 lägenheter till hemlösa. Denna satsning har inneburit att kommunen i dag inte har några svårigheter att få lägenheter vare sig hos privata fastighetsägare eller hos allmännyttan.

Mot den här bakgrunden är min fråga till statsrådet Maria Larsson:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att i samverkan med statsrådet Mats Odell se till att hemlöshetens problem blir lika mycket en bostadspolitisk fråga som en socialpolitisk fråga?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:110, En samlad politik för de hemlösa

Interpellationsdebatt 2008/09:110

Webb-tv: En samlad politik för de hemlösa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 35 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Ann Arleklo har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att i samverkan med bostadsminister Mats Odell se till att hemlöshetens problem lika mycket blir en bostadspolitisk fråga som en socialpolitisk fråga. Jag vill inleda med att säga att jag håller med Ann Arleklo om att hemlösheten är en fråga som inte kan lösas av enbart socialtjänsten. Ett brett angreppssätt är nödvändigt för att kunna se till att så få personer som möjligt hamnar i en hemlöshetssituation och att när så händer det finns fungerande vägar tillbaka in på bostadsmarknaden och till samhället i övrigt. Med just den utgångspunkten att hemlöshet är en fråga som kräver en samlad politik med fler inblandade aktörer, presenterade regeringen i februari 2007 en omfattande treårig strategi mot hemlöshet och utestängning på bostadsmarknaden. För att tillse den nödvändiga bredden framgår tydligt av regeringsbeslutet att Socialstyrelsen har den samordnande rollen för genomförande av strategin men att Kronofogdemyndigheten, Boverket och Kriminalvårdsstyrelsen ska ingå i styrgruppen. Sveriges Kommuner och Landsting ingår också i denna styrgrupp. Detta var en kort inledning om hur regeringen organiserat arbetet för att möjliggöra den samordnande politik vi strävar mot. Jag vill också med anledning av Ann Arleklos fråga berätta om de aktiviteter som pågår inom ramen för bland annat hemlöshetsstrategin med syfte att säkra att så många personer som möjligt erhåller sin bostad på den reguljära bostadsmarknaden. Regeringens strategi mot hemlöshet omfattar fyra mål, och två av målen vill jag nämna i detta sammanhang. För det första: Inträdet på den ordinarie bostadsmarknaden ska underlättas för kvinnor respektive män som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av boenden som tillhandahålls av socialtjänsten eller andra aktörer. För det andra: Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska vräkas. Vad gäller målet om att minska antalet vräkningar publicerade Socialstyrelsen och Kronofogdemyndigheten i maj en vägledning till stöd för kommunerna i det vräkningsförebyggande arbetet. Vägledningen visar konkret hur ett framgångsrikt arbete kan byggas upp och ger praktiska exempel från ett antal kommuner i landet. Vägledningen har skickats ut brett till alla kommuner, till länsstyrelser och en mängd olika aktörer. Myndigheterna har också påbörjat planeringen av en informations- och utbildningssatsning kring vägledningen. Dessutom har Kronofogdemyndigheten fått i uppdrag att utveckla statistiken över antalet vräkningar. Ett huvudskäl till statistikuppdraget är att det är viktigt att kunna följa hur många barnfamiljer som vräks då regeringen har uttryckt att inga barn ska vräkas. Vad gäller det andra målet, det om att underlätta inträdet på den ordinarie bostadsmarknaden, finns det ett behov av att öka kunskapen om hur kommunerna arbetar för att lösa situationen för personer som saknar bostad. Därför har Socialstyrelsen och Boverket fått i uppdrag att regelbundet kartlägga omfattningen av den så kallade sekundära bostadsmarknaden, alltså kontrakt som socialtjänsten upplåter i andra hand åt personer som - av olika anledningar - inte kan erhålla ett eget kontrakt. Resultatet från den första kartläggningen som redovisades i september visar att sju av tio kommuner under 2007 upplät sammanlagt drygt 11 000 bostäder med andrahandskontrakt till hemlösa personer. Knappt var tionde hushåll fick under året ta över sitt kontrakt. Kartläggningen visar på omfattningen av kommunernas arbete med att skapa boendelösningar, men det behövs också en kunskap om vilka sätt att arbeta med bostadsfrågorna som ger resultat för de personer som berörs. Socialstyrelsen och Boverket kommer vid årsskiftet att publicera en kunskapsöversikt om effekten av olika metoder för att slussa in personer på den ordinarie bostadsmarknaden. Syftet är att belysa hur så kallade boendetrappor fungerar och hur den metod som vinner allt större gehör, så kallade housing first , fungerar. Housing first -lösningar innebär att personen först får en permanent bostad. Där sätts de stödinsatser in som personen behöver för att klara sitt boende. Dessutom pågår för båda dessa mål som jag nu berättat om projekt i kommuner, i samverkan med andra aktörer, som delfinansieras genom strategin. Vad gäller arbetet inom ramen för hemlöshetsstrategin är vi nu i en fas av aktivt kunskapsinhämtande och stöder samtidigt konkreta verksamheter. Så bör det vara. Det går inte att vänta på att kunskapen ska vara färdig. Personer i hemlöshet eller risk därför behöver bästa möjliga stöd här och nu. Utöver dessa satsningar för särskilt utsatta grupper vill jag nämna några av de övriga initiativ som regeringen vidtagit för att så många personer som möjligt ska bo så bra och säkert som möjligt. Regeringen har infört såväl ett stöd till kommuner som lämnar hyresgarantier som förvärvsgarantier vid köp av privatbostäder - båda reformerna med syfte att förbättra förutsättningarna för etablering och ökad valfrihet på bostadsmarknaden. Dessutom har regeringen lagt fram förslag på att genom utökade möjligheter till andrahandsuthyrning bättre utnyttja det befintliga bostadsbeståndet och därigenom öka utbudet av tillgängliga bostäder. När jag nu har redovisat dessa pågående satsningar vill jag avsluta med att poängtera att den satsning på förbättrad statistik, utvärdering av metoder och annan uppföljning som görs inom ramen för hemlöshetsstrategin innebär att regeringen 2010 kommer att ha en mer välgrundad kunskap om hemlöshetens omfattning och mekanismerna på bostadsmarknaden för utsatta grupper. Dessutom kommer en ny kartläggning av hemlöshetens omfattning år 2010 att ge oss indikationer på hur arbetet med strategin fallit ut. Tillsammans med en analys av resultaten av satsningarna för en väl fungerande bostadsmarknad kan det med den samlade kunskapen i hand säkert bli aktuellt att igen väcka frågan om hur samhällets olika aktörer tillsammans bör arbeta för att motverka hemlöshet och utestängning på bostadsmarknaden - det mål som regeringen strävar mot.
Ann Arleklo (S)
Anf. 36 Ann Arleklo (S)
Jag vill erinra om att statsrådens svar enligt riksdagsordningen inte får överstiga sex minuter, vilket det gjorde i detta fall.
Christina Oskarsson (S)
Anf. 38 Christina Oskarsson (S)
Herr talman! Jag vill först och främst tacka Ann Arleklo som har skrivit den här interpellationen om hemlöshet så att vi får chans att belysa hur det ser ut i samhället för alla som inte har någonstans att bo. Statsrådet Maria Larsson har i sitt svar redovisat den treåriga strategin mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden, som regeringen presenterade i februari 2007 och som innehåller fyra olika mål. Jag tycker att det är bra att regeringen har en strategi mot hemlöshet. Och som statsrådet säger i sitt svar är hemlösheten en fråga som inte enbart kan lösas av socialtjänsten. Hemlösheten beskriver ju inte en person utan den situation som en person befinner sig i för en kortare eller längre tid. Ta till exempel annonsen från Stockholms stadsmission som beskriver Birgitta, 48 år. Hon har en önskelista. På önskelistan står det att hon skulle vilja ha en egen dörr. Hon önskar att hon inte ska få hiv. Hon önskar sig ett varmt bad. Hon önskar att hon ska våga ringa till sina barn. Det är ett exempel på hur hemlösheten kan se ut. Men det kan också vara en ungdom som inte har någonstans att bo eller en barnfamilj som nyss har blivit vräkt och inte vet vart den ska ta vägen. I dag har socialtjänsten det yttersta ansvaret för personer som saknar bostad och är hemlösa. Men socialtjänsten kan inte ensam lösa problemet med hemlösheten. Socialtjänsten har inte verktyg för att påverka bostadspolitiken och därmed också lösa problemet med hemlösheten. Arbetet med bostadsfrågor tar dessutom resurser från det som är socialtjänstens egentliga uppdrag, nämligen behandlingsinsatser och annat stöd till de personer som är i behov av detta. Precis som Ann Arleklo citerade från Socialstyrelsens skrift kan många gånger olika former av socialt stöd vara nödvändigt för att en person ska klara av sitt boende och, som Ann Arleklo tar upp i interpellationen, en boendesamordnare. Men hemlösheten är också i allra högsta grad en bostadspolitisk fråga. Det handlar om bostadsbyggande och om bostadsmarknadens sätt att fungera. Ann sade också att kravet för att få ett första hand ställs allt högre, och då växer de grupper som inte passar in på vanliga bostadsmarknaden. I stället hamnar dessa människor hos socialtjänsten trots att de inte har några andra problem än just bostadslöshet. Att inte ha en bostad innebär en stor osäkerhet, oavsett vilka andra problem man har, och inverkar negativt på möjligheten till ett bra liv i övrigt. Det handlar till exempel om att kunna sköta ett arbete, studier och sin hälsa eller att kunna ta hand om sina barn. Statsrådet nämner också i sitt svar att regeringen vidtagit åtgärder för att så många som möjligt ska bo så bra och säkert som möjligt och tar då upp stöd till kommuner som lämnar hyresgarantier som förvärvsgarantier vid köp av privatbostäder och att regeringen har utökat möjligheten till andrahandsuthyrning. Men det kan väl ändå inte vara ministerns och övriga regeringens mening att dessa förslag ska lösa alla problem som finns med hemlöshet? Det är ju bostäder som saknas. På flera orter i landet har byggandet av hyresbostäder helt upphört och aktuell statistik visar att antalet påbörjade byggen av hyreslägenheter i stort sett har halverats sedan 2006. Jag vill fråga Maria Larsson vilka åtgärder regeringen kommer att vidta utöver den strategi som regeringen presenterat för att hemlösheten ska minska.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 39 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det var ett långt och bra svar från ministern och långa och bra frågor från oppositionen. Jag vill tacka Ann Arleklo för interpellationen om en samlad politik för hemlösa. Hemlöshetsproblemen är ett pinsamt fenomen för ett välfärdssamhälle som det svenska. Människor förmenas rätten till en bostad, vilket borde vara uteslutet att acceptera för ett samhälle som vårt, inte minst med tanke på de stolta ambitioner om rättvisa och lika möjligheter som ofta hörs från den här talarstolen. Jag välkomnar verkligen den breda palett av åtgärder som äldre- och folkhälsoministern föreslår i det klargörande svar som vi har fått här i dag. Den här regeringen har, till skillnad från den tidigare regeringen, tagit ett mycket aktivt grepp. Redan i början på mandatperioden hade man lagt upp en strategi på tre års sikt på det sätt som beskrivs i ett långt och utförligt svar från ministern. Det handlar om att aktivt agera för att lösa hemlöshetens problem. Till skillnad från interpellanten upplyser ministern vidare i sitt svar om hur många och vilka av alla samhällets nödvändiga kompetenser som behöver samarbeta för att göra en sådan lösning möjlig och arbetet framgångsrikt. Att förminska det här problemet till ett primärt bostadspolitiskt problem, som interpellanten och partikamraten gör här i talarstolen, är att förskjuta ett mycket svårt och allvarligt problem ifrån sin komplexitet och därmed sin lösning till ett försvar av en bostadspolitik där det finns en mycket intressant historik att titta tillbaka på. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg att den legendariske Tage Erlander förlorade regeringsmakten tack vare en misslyckad socialdemokratisk politik. Jag tvivlar fortfarande på att socialdemokratisk detaljstyrning av bostadssektorn kommer att leda till ett förbättrat läge på bostadspolitikens område. Men det är inte det som är fokus för den här debatten, utan den handlar om de hemlösa. Låt mig ta upp ett annat gigantiskt och ännu mer tragiskt misslyckande från socialdemokratins tid vid makten under senare år. Jag tänker på den kanske mest utsatta hemlösa gruppen, nämligen de som har drabbats av psykisk sjukdom. Denna kammare beslutade 1995 om den så kallade psykiatrireformen som hade ett mycket vällovligt syfte med ett brett parlamentariskt stöd i den här församlingen. De skulle komma ut från sina sjukhus och vistas ute i samhället. De hade varit förvisade till inlåsning och en gammaldags psykiatrisk vård. Det var Socialdemokraterna som hade regeringsmakten då, och ni förvaltade den i ytterligare drygt ett decennium. Denna makt och detta ansvar behöll alltså Socialdemokraterna under väldigt lång tid. Riksdagen hade beslutat om en strategi som nu skulle förverkligas i praktiken. Hur gick det då? En sällan skådad mängd människor med behov av fortsatt stöd och hjälp på grund av sina psykiska besvär förpassades utan uppföljning till misär i eget boende. Sjukvården och socialtjänsten ute i kommuner och regioner var oförmögna att ta sitt gemensamma ansvar. Fastighetsägare kan naturligtvis inte ta ansvar för att psykiskt funktionshindrades behov av stöd och hjälp kvarstår. Detta är en uppgift för sjukvården och socialtjänsten tillsammans, och ytterst åvilade det den socialdemokratiska regeringen och riksdagsmajoriteten att hantera denna fråga, vilket man alltså totalt brast i. Riksrevisionen kom med en svidande kritik som en beskrivning av försummelsen på detta område. Herr talman! Därför framstår det för mig närmast patetiskt att höra att detta primärt skulle handla om en bostadspolitisk fråga. Vi har ett mycket allvarligare problem att ta tag i. Genom sin breda palett av åtgärder låter alliansregeringen det ansvariga departementet, Socialdepartementet, ta ledningen i frågan för att de mest utsatta och drabbade, de som samtidigt är sjuka, inte ska komma i kläm i en sådan här diskussion som primärt inte bör vara bostadspolitisk utan socialpolitisk.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 40 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag tycker att det är fantastiskt roligt och glädjande att se det stora intresse som finns för hemlöshetsfrågor och hemlöshetsproblemen. Jag uppskattade mycket att riksdagen arrangerade en hearing på det här området. Jag menar att i ett välfärdssamhälle som vårt ska inte hemlösheten har den utbredning som den hade när vi tillträdde makten. Därför var en av de viktigaste sakerna för mig som ansvarigt statsråd att försöka få en strategi på plats för att angripa de här problemen och börja kartlägga hur situationen såg ut. Vi saknade statistik på området. Därför har vi påbörjat ett statistikinsamlande så att vi kan följa utvecklingen över tid. Det är en viktig del av kunskapsinhämtandet. Det är också viktigt att få fram metoder som vi vet är väl fungerande för att angripa problemen på den lokala nivån. Hemlösheten har förändrats. Det kan vi tydligt se. I dag är 25 procent av de hemlösa är kvinnor. 30 procent av de hemlösa i dag har barn under 18 år. Det är en förändring mot tidigare som jag ser väldigt allvarligt på. Det är oroande. Som våldsutsatt kvinna kan man till exempel hamna i en tillfällig situation där man inte kan återvända till sin bostad. Man kanske inte kan upprätthålla sitt arbete och därmed inte heller kan komma in på bostadsmarknaden igen på ett enkelt sätt. Det finns en rad situationer som kan leda till hemlöshet. Det handlar inte om personer, utan det handlar om tillfälliga situationer där samhället måste hitta bra metoder för att kunna bistå och hjälpa människor tillbaka in på en reguljär bostadsmarknad. Den här strategin syftar till detta. Den är för mig ett väldigt viktigt redskap i arbetet med dem som har hamnat i en situation som innebär ett väldigt stort mått av utsatthet. Finn Bengtsson var inne på att det är viktigt att vi ser att detta är en socialpolitisk fråga. Men det är också viktigt att se att socialtjänsten aldrig själv kan lösa den här frågan. Det är därför vi har initierat ett samarbete på myndighetsnivå med uppdrag som ska generera ett samarbete på lokal nivå. Att Socialstyrelsen och Boverket får i uppdrag att jobba tillsammans är en central del av detta. De har fått i uppdrag att kartlägga den sekundära bostadsmarknaden. Jag fick den första rapporten om detta nu i oktober. Det var oerhört glädjande att se att mycket börjar hända ute i kommunerna på det här området. Det är alltså en enkät som har gått ut till alla kommuner och som handlar om den sekundära bostadsmarknaden. När det gäller de lägenheter som man kan samla in för tillfälligt boende var frågan bland annat om de är tänkta att kunna övergå till en egen bostad så småningom och om de är utspridda i områdena eller samlar man ihop dem. Vidare frågade man om kommunen har ett regelbundet samarbete med hyresvärdarna och fastighetsägarna. Det är saker som är viktiga att veta för att kunna sia om hur utfallet blir och om möjligheten finns till inträde på den reguljära bostadsmarknaden. Sex av tio kommuner uppger att avsikten var att den hemlösa, den boende, skulle bo kvar i den aktuella lägenheten. Sju av tio kommuner uppgav att lägenheterna var utspridda, vilket naturligtvis underlättar att de tillfälligt hemlösa kan bo kvar. Sju av tio kommuner uppgav också, vilket jag tycker kanske är det allra mest glädjande resultatet, att man nu hade utvecklat ett regelbundet samarbete med hyresvärdar, såväl offentliga som privata.
Ann Arleklo (S)
Anf. 41 Ann Arleklo (S)
Herr talman! Det gläder mig att statsrådet och jag, till skillnad från Finn Bengtsson är överens om att detta i högsta grad är en bostadspolitisk fråga. Jag vill nu fokusera på barnens situation. Ingen ifrågasätter att barn behöver ett hem. De behöver någonstans att vara och ha sin säng och sina saker, de behöver kunna ta hem sina kompisar och de behöver kunna känna trygghet. Olika dokument betonar barnens rätt till en bostad och bostadens betydelse för barnen och deras familjer. Även barnkonventionen ger stöd för barnens rätt till en bostad. Därför är det inte alls konstigt att det finns en allmän uppfattning i vårt land att barnfamiljer inte vräks. Men i slutbetänkandet av Utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer från 2005 görs bedömningen att minst 1 000 barn vräktes under 2004 och att mellan 1 500 och 2 000 barns liv påverkades av en vräkning under 2001. Barnombudsmannen pekar på att barnen ofta blir osynliggjorda i den här situationen. Hon pekar på tre typexempel då barnen drabbas extra hårt av hemlöshet. Herr talman! För det första är det där barnet under 18 år faktiskt själv är hemlöst därför att situationen i familjen är så horribel och svår att man inte kan gå hem. Man väljer att bo hos kompisar eller övernattar på gator och torg. För det andra finns det barn som lever med frånskilda föräldrar men har den förälder som man inte lever med på gator och torg som hemlös. Barn har rätt till sina föräldrar, så även om de inte dagligdags lever tillsammans med dem vill de ha kontakt och slippa oroa sig ständigt för sin hemlösa förälder. Barnen inte bara oroar sig; de skäms också. De är rädda att möta sin hemlösa förälder på stan. De tycker det är skämmigt. Man är med andra ord rädd om sina föräldrar, man skäms över situationen och man får ett utanförskap. För det tredje handlar det om barn som lever med en förälder som blir vräkt. Föräldern får ge sig ut på gatan med barnen i släptåg. Man kanske inte kan gå kvar på den skola man har haft nära. Man får bo tillfälligt. Det finns ingen trygghet. Herr talman! Det är oerhört viktigt att man går in och hjälper de här familjerna tidigt. Tidiga insatser skulle spara mycket mänskligt lidande och samhälleliga kostnader. I slutbetänkandet från Utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer påpekar man att barnperspektivet i det bostadssociala arbetet lämnar en hel del övrigt att önska. Det förekommer knappast någonsin att socialarbetare samtalar med barn i ärenden om ekonomiskt bistånd i samband med att familjer hotas av vräkning. Det är heller inte ovanligt, påpekar man i utredningen, att barnfamiljer omdefinieras till att bli ensamstående utan barn i samband med en vräkning. Ett barn som bor tillsammans med den vårdnadshavare som blir vräkt flyttas över till den andra föräldern, och därigenom är det inte en barnfamilj som blir vräkt. Detta sker utan att man prövar om förändringen i boendet är till barnets bästa enligt föräldrabalkens regler. Herr talman! Jag vill därför ställa en fråga till ministern utifrån den allmänna uppfattningen att inga barnfamiljer vräks i vårt land. Hur ska ministern göra för att detta ska bli verklighet?
Christina Oskarsson (S)
Anf. 42 Christina Oskarsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med den kartläggning som statsrådet hänvisade till och som finns i mål 2 i regeringens strategi. Jag tror att statsrådet glömde någon del av den, för vad jag vill minnas är det också så att kommunerna har pekat på att det är just bostadsbristen som gör att det är svårare att slussa ut människor till egna bostäder där. För oss socialdemokrater har kravet på att alla ska ha tillgång till en god bostad till rimligt pris under lång tid gällt som en självklar utgångspunkt för den sociala bostadspolitiken. Ministern håller ju med om att hemlöshet inte enbart kan lösas av socialtjänsten utan att det är en bostadspolitisk fråga också. Men när den borgerliga regeringen fick makten övergav ni snabbt den sociala inriktningen i bostadspolitiken, och från förra hösten är regeringens mål helt inriktat på att uppnå en fungerande marknad och saknar uttryck för ett socialt ansvarstagande. I årets budget vill ni även ta bort begreppet "bostadspolitik" från målformuleringen och ersätta det med "bostadsmarknad". Vi socialdemokrater säger nej till det här, för vi tycker att bostadsfrågorna och hemlösheten är en socialpolitisk fråga också som marknaden inte kan lösa. Jag skulle önska att statsrådet Maria Larsson i julklapp till alla hemlösa personer i vårt land kunde ge ett löfte om att gå tillbaka till övriga i regeringen och tala om för dem att det behövs någon form av stimulans, till exempel ett investeringsstöd som vi har lagt fram förslag om i vår budget, för att byggnationer av hyresrätter ska komma i gång så att hemlöshetens fula tryne kan tryckas tillbaka.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 43 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det är förunderligt hur olika man kan uppfatta saker och ting. Den hearing som vi hade i socialutskottet, som också jag var med och lyssnade på, herr talman, gav mig ett helt annat intryck än det som framkommer från den här interpellationen. Bland annat ställde Marina Pettersson, partikamrat till interpellanten, en fråga till den mycket framgångsrike bosamordnaren i Kristinehamn, som hänvisas till, som verkligen har lyckats. Frågan gällde hur han såg på bostadsbolagens och hyresvärdarnas roll när det gällde hemlösheten. Då svarade Krister Nyström så här: "Jag kan svara angående bostadsbolagen och värdarna, som vi kallar dem. Det ser ganska olika ut. Kristinehamns bostadsbolag har svängt i den här frågan. De ställer upp med det antal lägenheter jag efterfrågar just nu. Oftast är det en förtroendefråga. Det tog mig fyra fem år att få det här förtroendet." Herr talman! Enligt mig vittnar detta om att bosamordnaren har lyckats med det som är ett stort problem för hemlösa, nämligen att vräkningshot kommer över en i sammanhang när man, kanske till exempel på grund av obehandlad psykisk sjukdom, drar på sig omgivningens obehag och misstankar, och detta kommer naturligtvis fram till värdarna. Herr talman! Jag är därför övertygad om att det som regeringen anvisat av ingång i detta, med Socialdepartementet som leder så många olika experter inom samhällets omsorger, där vi förstås också räknar in Boverket, är den väg man måste gå. Det här stöds bland annat av RSMH:s representant under samma utfrågning, som poängterar att man när det gäller vräkningsförebyggande åtgärder försöker att få till något som heter sviktboende i ett projekt med Socialstyrelsens pengar. Alltså: Med en enögd syn på ett slags bostadspolitik som jag fortfarande menar inte är till socialdemokratins fördel, om vi ska ta den debatten, är det genom att gå in med socialpolitiken som man enklast kan attackera de värsta frågorna inom hemlösheten. Naturligtvis är det inte alla som lider av sådana problem, men de har det mindre besvärligt än de som är psykiskt sjuka.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 44 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag vill börja med att anknyta till det som sist togs upp här. Kristinehamn är ett lyckat exempel där man har klarat hemlöshetsproblematiken på ett alldeles utmärkt sätt, och jag är övertygad om att det är ett mycket väl valt exempel. Det handlar om att socialtjänsten har rätt samarbetspartner för att bygga förtroende och tillit med de parter som tillsammans kan skapa möjligheten att komma in på en reguljär bostadsmarknad igen. Då krävs det samarbete som vi har initierat på myndighetsnivå och som vi nu ger metodverktyg för att använda sig av ute på den lokala nivån. Jag vill återigen framhålla att det måste finnas en engagerad socialtjänst som hittar och bygger förtroendefulla former med fastighetsägare. Jag vill säga att det gäller både offentliga och privata, därför att jag också har sett exempel på privata som fungerar väldigt väl och som vill ta ett socialt ansvar. Det är det avgörande för att arbetet ska bli framgångsrikt. Jag tror att det är det metodverktyget och de goda exemplen som behövs i de kommuner där man ännu inte har lyckats komma till rätta med problematiken. Det är intressant att interpellanten tar upp barnperspektivet. Det har varit väldigt tydligt när vi har skrivit strategin. Det är därför vi har en särskild punkt om barnen. Det är helt orimligt att barn ställs på gatan. Det är därför vi också har bett om statistik. Den tidigare regeringen, som ni representerar, begärde aldrig fram den statistiken. Vi har fått den på bordet. Tyvärr skiljer den inte på barn vars båda föräldrar vräks samtidigt och barn vars ena förälder vräks men där barnet kanske inte bor tillsammans med den vräkta föräldern. Den bilden är alltså ännu inte klarlagd. Det beklagar jag, för det hade varit belysande att få en bild av bägge delarna. Barnperspektivet är genomgående när vi tänker på strategierna, både hemlöshetsstrategin och, skulle jag vilja säga, även strategin gällande barn som bevittnar våld, barn som lever i en riskfylld missbrukarmiljö hemma eller lever i missbruks- eller riskbruksmiljöer - och de är många. Folkhälsoinstitutet har nyligen räknat fram åt oss att det rör sig om 385 000 barn. Vi vet att här finns en förhöjd risk; det gäller naturligtvis även risken för att vräkas. Barnperspektivet är genomgående i alla dokument som vi tar fram. Vi stärkte till exempel lagstiftningen när det gäller barn som bevittnar våld så att de ska betraktas som brottsoffer och vara föremål för socialtjänstens övervägande om speciella insatser behövs. Vi har lagt stora pengar på att se till att barn som lever i en missbrukarmiljö kan få tillgång till stödverksamhet för att de ska inse att de inte bär skuld till det som sker och att det finns andra barn som befinner sig i samma situation. Vi vet att det kan öka deras möjlighet att inte hamna i samma situation. Barnperspektivet är synnerligen viktigt för mig. Det är viktigt att barn får komma till tals, får delge sin mening, får betraktas som brottsoffer när de i realiteten är det. Det är centrala grundbegrepp där jag också gått in med förbättrad lagstiftning. Detta gäller även hemlöshetsstrategin. Vi har nu fått fram de första siffrorna tack vare att regeringen sett till att få fakta på bordet. Problemet är att så lite gjorts tidigare. Den tidigare regeringen, som ni representerar, brydde sig inte om att göra det. I så fall skulle vi ha kommit mycket längre i det vräkningsförebyggande arbetet. Jag beklagar att så inte är fallet.
Ann Arleklo (S)
Anf. 45 Ann Arleklo (S)
Herr talman! Jag vill återigen tacka för denna mycket viktiga debatt. Hemlöshetsproblematiken är oerhört komplex. Schablonbilden av en hemlös som den alkoholiserade mannen på en parkbänk stämmer inte alltid. Det är en bild av hemlöshetens ansikte. Det finns också människor med psykiska problem som behöver hjälp. Det kan gälla ekonomiska problem eller handla om dålig hälsa. Arbetslösheten kan vara en faktor. Även personer med utomnordiskt ursprung är en grupp. Det finns också en grupp hemlösa som inte har några andra problem än just att de saknar en bostad. Unga kvinnor och män är en grupp som framöver riskerar att få det svårt att komma in på bostadsmarknaden. Herr talman! Från Stockholms socialtjänst har det kommit signaler om en helt ny riskgrupp, nämligen våra äldre. Minnet kanske börjar svikta, och man glömmer att betala sin hyra. Det finns faktiskt gamla människor som inte har någon kontakt med myndigheter för att få hjälp. De kanske inte ens har hemtjänst, som skulle kunna utgöra någon form av skyddsnät. Orsakerna bakom hemlösheten är många, och därför krävs många olika lösningar. Arbetslöshet, brist på utbildning, segregation och fattigdom är faktorer som har stor betydelse. Hemlösheten rör således många politikområden. Samarbete mellan myndigheter, kommuner och landsting, bostadsföretag och organisationer är en förutsättning för att hemlösheten ska kunna motverkas.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 46 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Hem är ett positivt laddat ord för oss alla, ett ställe där man kan slappna av, där man kan vara sig själv, där man har en känsla av trygghet. Den som inte har ett hem söker naturligtvis den trygghetskänslan. Eftersom vi vet att det är en grundläggande trygghetsfaktor i tillvaron är det centralt att vi kan komma till rätta med hemlöshetsproblematiken. Den som inte har ett hem kan aldrig bli riktigt trygg. Därför är det en prioriterad fråga för regeringen. Det är anledningen till att vi började arbeta med den, och så fort vi hade utarbetat en strategi lade vi fram den för riksdagen. Det är en prioriterad fråga att öka kunskapen och få fram den statistik som tidigare har saknats. För att vi ska kunna förebygga hemlöshet är det även viktigt att se till att de parter som här måste samarbeta kommer till tals med varandra. Det har de gjort på ett alldeles fantastiskt sätt på myndighetsnivå, och nu börjar det också hända saker ute i kommunerna. Jag är väldigt glad att vi kommit så här långt, och jag har fått positiv rapportering från våra myndigheter om allt som är på gång. Det är också glädjande att se de positiva exemplen i kommuner som tar tag i problematiken, som sätter en agenda, som har en tydlig strategi, som arbetar målmedvetet med metodverktyg och får till stånd en förändring. Det går att förebygga. Det går att ha ett bra samarbete med missbrukar- och beroendevården och kriminalvården så att personer som är färdigbehandlade har en bostad att återvända till och kan börja bygga ett liv. Som sagt, barnperspektivet i hemlöshetsproblematiken får vi aldrig glömma bort. Barn ska inte vräkas i vårt land, och allt ska göras för att se till att människor har en bostad. Ett hem är en grundläggande mänsklig rättighet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.