En allmän och solidarisk a-kassa

Interpellation 2009/10:451 av Danielsson, Staffan (c)

av Danielsson, Staffan (c)

den 21 maj

Interpellation

2009/10:451 En allmän och solidarisk a-kassa

av Staffan Danielsson (c)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Det har under våren förts en debatt i mycket upprörda ordalag om de som efter lång sjukskrivning ska få stöd och hjälp för att åter komma i arbete eller som vid allvarliga sjukdomar kan få förlängd sjukförsäkring eller som kan erhålla sjuk- och aktivitetsförsäkring (förtidspension). Det har handlat om över 50 000 personer som omförsäkras på detta sätt. Under den tidigare regeringen förtidspensionerades regelmässigt alla som var sjukskrivna mer än ett år, med 65 procents ersättning av tidigare inkomst. Vi vet nu att med de nya regelverken har många åter kommit i arbete, många har fått förlängd sjukskrivning och en del har fått sjuk- och aktivitetsförsäkring!

Kritiken som framförts kommer framför allt från fackligt håll och från vänsterpartierna. Socialdemokraterna har kallat denna omförsäkring en stupstock och har i riksdagen i upprörda ordalag fördömt det faktum att omförsäkringen ibland kan ge en viss minskning av ersättningen. Ord som solidaritet och sjukförsäkring utan bortre gräns har stått som spön i backen.

Men hur är det egentligen med solidariteten från olika fackföreningar och vänsterpartierna för dem som inte kvalificerar sig in i sjukförsäkring eller a-kassa, och som tvingas leva på socialbidrag eller på tillfälliga aktivitetsersättningar på några tusenlappar i månaden?

Den som lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och haft ett arbete i sex månader och betalat in ca 2 000 kronor eller mer till sin a-kassa erhåller vid arbetslöshet en som lägst 65-procentig inkomstgaranti på ca 10 000–12 000 kronor per månad. Denna garanti gäller utan tidsbegränsning och kan alltså under en femårsperiod utan arbete inbringa över en halv miljon kronor, varav huvuddelen kommer från skattemedel. Blir man i stället sjuk ligger sjukförsäkringen på betydligt högre nivåer, och det är sänkningen ifrån dessa som vänsterpartierna så ondgör sig över.

Men vad säger man om dem som inte fått sitt första arbete, och därmed inte kunnat betala in 2 000 kronor eller mer? De får varken tillgång till a-kassan eller till de många skattemiljarder som pumpas in i den, utan erhåller under samma femårsperiod 0 kronor från till exempel Alfakassan eller andra a-kassor, och hänvisas i stället till socialbidrag eller låga aktivitetsersättningar.

Om detta säger vänsterpartierna ingenting. Deras solidaritet gäller endast den som haft ett jobb och som gått med i en fackförening och därmed i a-kassan. Deras vallöfte är nu att av allas skattepengar dels öka ersättningsnivåerna kraftigt i a-kassan så att staten finansierar över 90 procent, dels sänka egenavgifterna till endast 80 kronor per månad. Arbetslöshetsersättningarna kostar i dag ca 20 miljarder kronor per år, och statens kostnader kan med De rödgrönas krav beräknas öka med ytterligare knappt 6 miljarder kronor per år genom dels höjda tak, dels kraftigt sänkta medlemsavgifter från ca 300 kronor per månad till 80 kronor per månad. Härigenom kommer statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen att öka från knappt 60 procent av totalkostnaden till ca 90–95 procent av den.

Dessa nya statliga skattemiljarder kommer endast dem till godo som haft ett arbete och som under minst ett halvår betalat in några tusen kronor eller mer till a-kassan. Däremot blir de helt lottlösa, som inte kunnat eller velat vara med i a-kassan. De hänvisas till osäkra och låga aktivitetsersättningar eller till behovskontrollerade socialbidrag. Jag kan inte finna annat än att denna förskräckande och upprörande diskriminering av de allra svagaste på arbetsmarknaden rimligen borde strida mot den likabehandlingsprincip av medborgare som finns i grundlagen.

Åt den som lyckades få ett jobb under minst ett halvår och som betalat in några tusen eller mer till a-kassan ska varda givet, medan åt dem som inte fått detta första jobb ska inga skattemiljarder utbetalas utan endast socialbidragens låga ersättningar. Att i högstämda ordalag tala om solidaritet samtidigt som allas våra skattepengar fördelas så fruktansvärt olika är ett skrymteri utan dess like och ett svek mot alla dem som vill arbeta och söker jobb men som inte fått detta eller missat att gå med i facket eller Alfakassan.

Jag känner en ung tvåbarnsmor på 26 år, låt oss kalla henne Maria. Efter gymnasiet lyckades hon inte få något jobb. Efter en tid välsignades familjen med först ett barn och sedan med nästa. Hon var föräldraledig med barnen med det lägsta grundbeloppet på 4 000–5 000 kronor per månad medan andra föräldrar som jobbat i ett halvår eller mer fick 15 000–20 000 kronor per månad och mer i ersättning.

I september 2009 tog föräldraledigheten slut och hon har sedan dess varit anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen och sökt massor av jobb, vikariat och praktikplatser inom främst det område där hon har utbildning och erfarenhet och vill jobba, barnomsorgen. Nu närmar sig juni, hon har inte lyckats få vare sig jobb, vikariat eller praktik och har i snart nio månader inte erhållit ett öre från staten i vare sig a-kassa eller aktivitetsstöd.

Samtidigt är hennes arbetssökande kamrater som haft arbete i minst ett halvår och lyckats komma i åtnjutande av a-kassans förmåner garanterade ca 15 000 kronor per månad under det första årets arbetslöshet och så småningom aldrig under 10 000–12 000 kronor per månad.

Med en insats till a-kassan på några tusenlappar eller mer är den som lyckats komma in i systemet tillförsäkrad upp till ca 145 000 kronor per år utan bortre slut, medan den som inte fått den chansen, eller förbisåg den, inte alls kommer i åtnjutande av de skattemiljarder till a-kassan som med De rödgrönas förslag till över 90 procent ska finansiera dess utbetalningar.

Jag kan förstå om Maria känner sig sviken av samhället och orättfärdigt behandlad.

Alla de som försvarar nuvarande system, som är skräddarsytt för att säkerställa en hög anslutningsgrad till facket, tycker att detta som jag beskrivit är rättvist och rimligt och solidariskt. Vänsterpartierna och ett antal fackförbund ser detta som höjden av rättvisa och solidaritet och slåss till och med aktivt för att förhindra att Maria och andra också skulle få möjlighet att komma i åtnjutande av a-kassans gemensamma skattemiljarder. De menar att det ska svida i skinnet om man inte lyckats få sitt första jobb och därför inte kunnat gå med i a-kassan.

Jag menar att denna inställning är orättvis och osolidarisk med dem som på grund av detta hänvisas till att leva utan inkomst eller på makens eller makans inkomst under små omständigheter, eller tvingas söka socialbidrag. Deras brott är ett enda, att inte ha lyckats få ett första jobb eller att inte ha velat eller haft råd att betala sin medlemsavgift till facket eller a-kassan.

Men det kanske inte är så många människor i den här situationen, så de får väl skylla sig själva? Minns hur ordkaskaderna och kritiken svallade från vänsterhåll, när lite över 50 000 personer omförsäkrades, på nivåer som de utan a-kassa bara kan drömma om.

Jag har låtit riksdagens utredningstjänst analysera hur många inskrivna arbetslösa som i januari 2010 vare sig fanns i program med aktivitetsstöd eller i arbetsmarknadsutbildningar och ‑praktik av olika slag.

718 530 personer var registrerande som arbetssökande på Sveriges arbetsförmedlingar i januari. 453 234 fanns i olika åtgärdsprogram.

Antalet arbetslösa var 265 296. Av dessa hade 143 318 (54 procent) inte erhållit någon utbetalning från arbetslöshetsförsäkringen.

Professor Tapio Salonen vid institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö beräknar att 80 procent av de arbetslösa ungdomarna mellan 18 och 24 år saknar arbetslöshetsförsäkring, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. Av de arbetslösa vuxna över 24 år saknar runt 300 000 rätt till a-kassa.

Han menar att den politiska uppmärksamheten ensidigt har varit riktad mot de etablerade grupperna och deras risk för arbetslöshet, utförsäkring och försämrade förmåner. Det är deras utsatthet som fått braskande rubriker.

Dessa grupper har varit inne på arbetsmarknaden och har därmed erhållit inkomstrelaterade trygghetsförmåner. Fackföreningar tillvaratar deras intressen.

Men, menar Tapio Salonen, de oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.

Vänstersolidaritet är nu att ösa in än mer skattepengar i a-kassan för högre taknivåer och för mycket lägre egenfinansiering, 80 kronor per månad. Visst kommer det att öka anslutningen en del, men fortfarande kommer de utan ett första jobb eller som inte betalat in till facket och a-kassan att stå helt utanför det.

Och de är alltså långt fler än dem som i år har omförsäkrats på helt andra ersättningsnivåer än de som dessa de verkligt svaga lever under.

Den skrämmande orättvisa verklighet som jag har beskrivit, där allas skattepengar pumpas in i ett så kallat försäkringssystem dit tiotusentals eller hundratusentals arbetssökande inte kvalar in, måste brytas.

Och den naturliga lösningen är så enkel.

Likaväl som vi i Sverige har en allmän sjukförsäkring och en allmän folkpension så borde vi naturligtvis ha en allmän a-kassa, i vilken alla som söker arbete inryms. Det är en politisk skandal, menar jag, att de fackliga organisationer som ska ta till vara de arbetandes och arbetssökandes intressen i stället gjort allt för att förhindra denna reform, i decennium efter decennium och snart kanske i sekel efter sekel.

Mot bakgrund av denna orimliga verklighet som så hårt drabbar de allra svagaste som inte lyckats vinna inträde på arbetsmarknaden vill jag ställa två frågor till arbetsmarknadsministern:

1. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att minska de mycket stora ersättningsskillnaderna mellan olika grupper av arbetssökande i de skattefinansierade ersättningssystemen vid arbetslöshet (a-kassa respektive socialbidrag)?

2. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta under nästa mandatperiod för att Sverige ska få en allmän a-kassa där alla som söker arbete ingår?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2010-05-21 Anmäld: 2010-05-21 Svar fördröjt anmält: 2010-05-26 Besvarad: 2010-06-29
Debatt (9 anföranden)