Diabetikernas vård i vårdvalet

Interpellation 2010/11:417 av Sandberg, Gunnar (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-05-20
Anmäld
2011-05-20
Sista svarsdatum
2011-06-10
Besvarad
2011-06-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 maj

Interpellation

2010/11:417 Diabetikernas vård i vårdvalet

av Gunnar Sandberg (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Typ 2-diabetes, som förr i tiden kallades åldersdiabetes, är en folksjukdom som fordrar en medicinskt relevant behandling och regelbunden kontakt med sjukvården. Fetma, rökning och andra livsstilsfaktorer är sådant som ökar risken att utveckla typ 2-diabetes.

Personer med typ 2-diabetes kan leva ett gott liv, om de har tillgång till bra medicinsk behandling där långtidsblodsockret hålls på så nära normal nivå som möjligt. För att spara mänskligt lidande och stora samhällsekonomiska kostnader är det angeläget att diabetikernas tillgång till vården är god och att de i tid får tillgång till en behandling som hjälper dem att få god kontroll över sitt blodsocker. Enligt en hälsoekonomisk studie från 2009 var den totala kostnaden drygt 9 miljarder kronor för diabetesvården i Sverige år 2005.

Om typ 2-diabetes inte behandlas eller missköts kan sjukdomen leda till en ökad risk för komplikationer.

Det obligatoriska vårdval som den borgerliga regeringen genom lagstiftning genomfört i primärvården gör att samtliga landsting och regioner nu har vårdvalssystem. Utformningen av vårdvalssystemen varierar men det finns tecken på att diabetiker och andra kroniker inte prioriteras i vårdvalssystemen och inte får den kvalitativa och tillgängliga vård som de behöver.

Socialministern sade i en interpellationsdebatt i riksdagen för ett år sedan att regeringen vill prioritera de kroniskt sjuka. ”I dag hamnar de ofta mellan stolarna och slits på ett sätt som gör att de, summa summarum, inte får en likvärdig vård, jämfört med de allra flesta av oss”, sade ministern. Det är dags för regeringen att agera i enlighet med detta och verkligen prioritera kronikerna, som ministern sade sig vilja göra.

De borgerliga partierna lovade före valet 2010 att se över vårdvalet för att förbättra kronikernas vård. Vi har inte sett några initiativ efter valet i denna riktning. Det räcker inte att bara prata valfrihet. Det gäller också att se hur kvaliteten, innehållet och kontinuiteten kan främjas. Det är inte minst viktigt att arbeta för stark måluppfyllelse så att diabetikerna kan lita på att de får den vård som främjar en god blodsockerkontroll för att undvika att drabbas av komplikationer till följd av för högt blodsocker.

Sverige har ett nationellt diabetesregister (NDR) där det är möjligt att följa hur vården fungerar och lyckas i förhållande till dess mål. För att det ska fungera väl krävs också att vården rapporterar in till registret, vilket varierar stort över landet. Det bör därför vara obligatoriskt att rapportera diabetespatienterna och måluppfyllelsen till NDR. Socialministern har sagt att kvalitetsregister ska användas. Sedermera har en utredare föreslagit en modell för kvalitetsregistrens organisation och finansiering.

Det återstår att säkerställa att vården verkligen rapporterar sina resultat i behandlingen av patienterna till kvalitetsregistret och inte minst också får tid och resurser för att förbättra sin verksamhet för att nå bättre resultat. De senaste tre åren har medelvärdet för långtidsblodsockret ökat. Det är viktigt att bryta den negativa trenden som vi nu ser.

Mot denna bakgrund vill jag fråga socialministern:

Hur avser socialministern att stärka diabetikernas situation i primärvården så att de får optimal vård?

På vilket sätt avser socialministern att säkerställa att vården rapporterar diabetikernas vårdresultat till det nationella diabetesregistret?

Hur kommer socialministern att agera för att sätta fokus på kvalitet och måluppfyllelse inom diabetesvården?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:417, Diabetikernas vård i vårdvalet

Interpellationsdebatt 2010/11:417

Webb-tv: Diabetikernas vård i vårdvalet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 95 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Tack för svaret, socialministern! Vi debatterar två vanliga och allvarliga sjukdomar i dag, cancer och diabetes. De båda interpellationerna har kommit till av ungefär samma skäl. Det handlar om att det är skillnad på vilken vård man får beroende på var man bor och vilken bakgrund man har. Diabetes är en av de stora folksjukdomarna, vilket ministern lyfte fram i svaret. Sjukdomen kräver mycket, både av den som drabbas och av sjukvården. Vi kan vara överens om att det är viktigt att det finns nationella riktlinjer och kvalitetsregister. Det är bra att ministern välkomnar att några landsting inom ramen för vårdvalet premierar rapporteringen till det nationella kvalitetsregistret. Samtidigt kvarstår faktum att nationella riktlinjer, som ministern talar om, är frivilliga för sjukvårdshuvudmännen att genomföra, och att rapporteringen till kvalitetsregister också är frivillig. Det innebär att grunden för ojämlik vård i Sverige kvarstår. Det finns ingen styrning och uppföljning. Är ministern beredd att överväga att göra det obligatoriskt att följa de nationella riktlinjerna? Nyligen presenterades Nationella Diabetesregistrets senaste rapport. Av den framgår att den kvalitetsindikator som visar det långsiktiga blodsockret, HbA1c, hos patienterna anger att medelblodsockret stiger och att färre patienter når målen. Ungefär 9 000 färre patienter klarar målet jämfört med förra året. De redan sjuka kronikernas vård har alltså, sett till resultatet, blivit sämre. De redan sjuka har blivit sjukare. Det har sammanfallit med att vårdvalets ensidiga fokus på tillgänglighet för de sällan sjuka slagit igenom. Kronikerna måste få ett större fokus i vården. Det borde vara självklart att en diabetiker har regelbunden kontakt med läkare och diabetessköterska. Är regeringen beredd att pröva incitament för att nå detta eller kommer regeringen att nöja sig med att se på?

Anf. 95 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Tack för svaret, socialministern! Vi debatterar två vanliga och allvarliga sjukdomar i dag, cancer och diabetes. De båda interpellationerna har kommit till av ungefär samma skäl. Det handlar om att det är skillnad på vilken vård man får beroende på var man bor och vilken bakgrund man har. Diabetes är en av de stora folksjukdomarna, vilket ministern lyfte fram i svaret. Sjukdomen kräver mycket, både av den som drabbas och av sjukvården. Vi kan vara överens om att det är viktigt att det finns nationella riktlinjer och kvalitetsregister. Det är bra att ministern välkomnar att några landsting inom ramen för vårdvalet premierar rapporteringen till det nationella kvalitetsregistret. Samtidigt kvarstår faktum att nationella riktlinjer, som ministern talar om, är frivilliga för sjukvårdshuvudmännen att genomföra, och att rapporteringen till kvalitetsregister också är frivillig. Det innebär att grunden för ojämlik vård i Sverige kvarstår. Det finns ingen styrning och uppföljning. Är ministern beredd att överväga att göra det obligatoriskt att följa de nationella riktlinjerna? Nyligen presenterades Nationella Diabetesregistrets senaste rapport. Av den framgår att den kvalitetsindikator som visar det långsiktiga blodsockret, HbA1c, hos patienterna anger att medelblodsockret stiger och att färre patienter når målen. Ungefär 9 000 färre patienter klarar målet jämfört med förra året. De redan sjuka kronikernas vård har alltså, sett till resultatet, blivit sämre. De redan sjuka har blivit sjukare. Det har sammanfallit med att vårdvalets ensidiga fokus på tillgänglighet för de sällan sjuka slagit igenom. Kronikerna måste få ett större fokus i vården. Det borde vara självklart att en diabetiker har regelbunden kontakt med läkare och diabetessköterska. Är regeringen beredd att pröva incitament för att nå detta eller kommer regeringen att nöja sig med att se på?

Anf. 96 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Regeringen kommer inte att nöja sig med att se på. Vi kommer att fortsätta att arbeta brett och aktivt inte minst för personer som har drabbats av diabetes. Det finns något som vi kallar för öppna jämförelser som innebär att man mäter, värderar och jämför resultat. I den senaste utgåvan av Öppna jämförelser finns det sju indikatorer när det gäller diabetesvården. Det är kolossalt betydelsefullt att man enkelt kan jämföra resultat. Jag tror att det är ett av de bästa hjälpmedlen för att driva utvecklingen. Den som jobbar på en klinik där man gör ganska dåliga resultat kan titta på dem som lyckas bättre, och fundera över vad de gör som vi inte gör. Vad kan vi lära? Vad kan vi implementera i vår verksamhet? År 2007 tittade Socialstyrelsen på vårdcentralerna. Då visade det sig att drygt 80 procent av samtliga vårdcentraler hade diabetesteam. Det är naturligtvis viktigt att ha kunnig personal som behärskar de här frågorna och kan ge kloka råd. Som jag nämnde rapporterar 95 procent av landets medicinkliniker till kvalitetsregister. Det är fantastiskt bra. Det är en bit till 100 procent; dit kan man också komma. Av primärvårdsenheterna rapporterar 80 procent. I beskrivningen av vad vårdcentraler ska göra har man i flera landsting lagt in att man är skyldig att leverera till kvalitetsregister. Det är en bra modell. Nu kommer jag till något som jag vet att både Gunnar Sandberg och jag är intresserade av. Vi talar nu om personer som har fått diabetes. Men det är också en viktig uppgift att se till att så få som möjligt ska drabbas av sjukdomen. Det handlar mycket om kostvanor och motion. Rökning och alkohol spelar naturligtvis också en roll. Det finns nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder som ska kunna användas i kontakt med patienten. Studier visar att mötet mellan läkare och patient spelar stor roll för att man ska få till stånd förändringar som vi kanske inte får genom kampanjer med stortavlor. Att en läkare ställer frågor om ens vanor och talar om vad som behöver förändras spelar stor roll för beteendeförändringar som förhoppningsvis kan innebära att färre får diabetes i framtiden. Det gäller det förebyggande arbetet. Vi behöver arbeta målmedvetet för att säkerställa att alla de som har fått sjukdomen kan leva ett rikt och värdigt liv med minsta möjliga komplikationer till följd av sin sjukdom.

Anf. 97 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Jag hade inte väntat mig något annat svar än att ministern inte kommer att nöja sig med att se på. Jag tror att vi är ganska överens om hur man förebygger och botar både cancer och diabetes. Det här är en sjukdom som man kan förebygga med rätt kost och motion. En promenad på 30-40 minuter varje dag skulle förhindra många fall av typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Jag är en glad motionär, så jag kommer nog tillbaka i folkhälsodebatten. Om de som är drabbade av typ 2-diabetes inte får behandling eller missköter sjukdomen ökar risken för komplikationer. Det finns tecken på att diabetiker och andra kroniker inte prioriteras i vårdvalssystemet och inte får den högkvalitativa vård de behöver. Vi måste naturligtvis hjälpas åt att hålla ögonen på det. I en interpellationsdebatt för ett år sedan sade socialminister Göran Hägglund att regeringen ville prioritera de kroniskt sjuka. "I dag hamnar de ofta mellan stolarna och slits på ett sätt som gör att de, summa summarum, inte får en likvärdig vård, jämfört med de allra flesta av oss", sade ministern. Det är dags för regeringen att agera i enlighet med det och verkligen prioritera kronikerna, vilket ministern sade sig vilja göra. Det är inte minst viktigt att arbeta för måluppfyllelse så att diabetikerna kan lita på att de får den vård som främjar en god blodsockerkontroll så att de undviker att drabbas av komplikationer till följd av för högt blodsocker. Det handlar om att man ska känna trygghet i den vård man får. Den senaste rapporten från Nationella Diabetesregistret visar att de regionala skillnaderna i vården består. Är det inte dags att ta tag i detta? Vad avser regeringen att göra konkret för att öka likvärdigheten? På cancerområdet har man arbetat med en nationell cancerstrategi. Kan det nu vara dags för en nationell diabetesstrategi för att öka kvaliteten och likvärdigheten för patienterna?

Anf. 98 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! När vi lanserade idén om en nationell cancerstrategi var det inte alla som var så glada. Men allt fler har insett att det kan vara en modell att arbeta med, och allt fler grupper anmäler sig och ställer sig i kö för att bli föremål för en strategi. Vi får titta på hur det löper. Cancerstrategin är ett unikt sätt att arbeta. Om det fungerar väl är det naturligtvis någonting som man kan ta med sig till ett annat område. Vilket det kan vara vågar jag förstås inte ha någon uppfattning om i dag. Vi hade i går i riksdagen en aktuell debatt som handlade om just skillnader i vården som kan bero på att vi har kvinnor kontra män, Ystad kontra Haparanda, personer som i hela sitt liv har bott i Sverige kontra personer med annan etnisk bakgrund, unga kontra äldre eller vad det nu kan vara. Det kan finnas skillnader. Det är naturligtvis någonting som ingen av oss vill ska finnas där. Jag tror att det många gånger kan handla om omedvetna fördomar och föreställningar, en osäkerhet och kulturskillnader som kan göra att det ibland kan bli fel. Detta måste vi jobba metodiskt med på den lokala nivån. Men vi gör det också genom det som jag nämnde, nämligen Öppna jämförelser där vi mäter resultaten hela vägen. Där kan man upptäcka ganska mycket av detta. Genom att man upptäcker det kan man också ta itu med det. Problemet är att när ingen mäter eller ingen ser det är det ingen som gör någonting åt det. Men genom att vi ser skillnader till exempel geografiskt finns det en möjlighet att ta itu med det. Mycket sker bland annat genom riktlinjearbetet, Nationella Diabetesregistret, som Gunnar Sandberg talar om, och genom de metodiska arbetssätt som vi har för övrigt för att åstadkomma förbättringar. Detta arbete är alltså ingalunda slutfört. Det kommer att fortsätta, och vi fortsätter att arbeta med detta och fortsätter att förebygga. Jag tror att Gunnar Sandberg inte bara är en glad motionär utan också en glad interpellant i dag.

Anf. 99 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Jag avstår från att säga något mer i sakfrågan, men jag vill önska fru talmannen och alla andra här en riktigt trevlig sommar. Jag tackar socialminister Göran Hägglund för en trevlig debatt och önskar även honom en trevlig sommar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.