Den tillfälliga utlänningslagstiftningen

Interpellation 2005/06:287 av Hoffmann, Ulla (v)

den 7 mars

Interpellation 2005/06:287 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Barbro Holmberg (s)

Den tillfälliga utlänningslagstiftningen

I samband med budgetförhandlingarna 2005 träffade de tre samarbetspartierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet en överenskommelse om flyktingpolitiken. Överenskommelsen tillkom efter det att regeringen motsatt sig en allmän flyktingamnesti. Överenskommelsen säger att ingen ska vara tvungen att leva gömd i Sverige och att alla gömda ska få en ny prövning av sina verkställighetshinder. De tre partierna säger också att de flesta barnen ska få stanna och att de svårt sjuka så kallade apatiska barnen inte ska avvisas utan få stanna i landet. Utifrån överenskommelsen förhandlades fram en tillfällig lagstiftning.

Syftet med den tillfälliga lagstiftningen är att åstadkomma en ordning mellan 1989 och 2005 års utlänningslagar vad avser möjligheterna att få till stånd en ny prövning för vissa grupper som kommit att vistas i Sverige under en lång tid och vars avvisnings- eller utvisningsbeslut av olika anledningar inte verkställts. Livssituationen för denna grupp människor är ofta mycket svår, och särskilt barnen drabbas.

De grupper som genom den tillfälliga lagstiftningen ges nya och ökade möjligheter att få uppehållstillstånd är dels vissa barnfamiljer och dels personer vars avlägsnandebeslut på grund av förhållandena i mottagarländerna inte bedömts kunna verkställas med tvång.

Vad gäller så kallade Dublinärenden säger de tre partierna att det i de flesta fall inte kommer att finnas sådana omständigheter att ett uppehållstillstånd kan beviljas. Men man säger också att det självfallet kan finnas fall där stark anknytning till Sverige uppkommit i Dublinärenden.

Också de som har lagakraftvunna avvisningsbeslut men som inte ingår i någon av dessa grupper ska ha rätt att prövas enligt den tillfälliga lagen och beviljas uppehållstillstånd om det är "humanitärt angeläget".

Den nya lagen antogs av riksdagen och trädde i kraft den 15 november 2005 och kommer att gälla till och med den 31 mars 2006. Ansvaret för prövningen lades på Migrationsverket som själva kan aktualisera ärenden från det register de har eller genom att flyktingarna själva lämnar in ansökan. Lagen omfattar de människor som finns som öppna återvändandeärenden hos Migrationsverket eller hos polisen.

Huvudmålgrupperna är barnfamiljer, gömda och andra som väntat länge i asylprocessen och de som inte kan avvisas med tvång, det vill säga där situationen i hemlandet är sådan att det inte går att avvisa människor dit eller där hemlandet säger att de inte tar emot flyktingen. För att även den tid som människor levt gömda undan verkställighet ska räknas, säger riksdagen att såväl tid före som efter det lagakraftvunna avvisnings- eller utvisningsbeslutet ska räknas och att tid som avser vistelse i annat land inte ska beaktas. Det är med andra ord hela den sammanvägda tiden som ska räknas enligt riksdagen.

Sedan en lång tid har utlänningsmyndigheterna, det vill säga Migrationsverket och Utlänningsnämnden, avvisat människor eftersom de inte ansett det strida mot humanitetens krav. Det var därför mycket viktigt att bryta den praxis vad gäller vad som är humant. Vi har därför i den tillfälliga lagstiftningen infört begreppet "humanitärt angeläget" som innebär att begreppet nu får en mer vidsträckt betydelse, allra helst som lagen också säger att de hänsyn som normalt ska tas till intresset av att upprätthålla en reglerad invandring inte ska göras i samma utsträckning.

Den tillfälliga lagstiftningen har nu, när denna interpellation skrivs, varit i kraft i drygt tre månader. Den 18 februari 2006 har 26 382 ansökningar lämnats in. Av dem har 8 838 fått uppehållstillstånd, varav 5 788 barnfamiljer och vuxna utan barn 2 900 personer.

Det är därför hög tid att göra en första utvärdering. I stort kan sägas att vad gäller barnfamiljer har lagen fungerat som avsett så när som i ett avseende. I författningskommentaren sägs: "Ett spädbarn kan t.ex. inte sägas få samma anknytning till kamrater och Sverige som ett lite äldre barn får." Migrationsverkets tolkning av "spädbarn" är barn som är fyra till fem år och yngre, tvärtemot gängse definition av spädbarn som är barn upp till tolv månader.

En annan fråga vad gäller barnfamiljer är de så kallade Dublinärendena. Ett par av praxisärendena som ligger på nätet gäller barnfamiljer som, efter att levt gömda en lång tid i Sverige och därför sökt asyl i till exempel Finland eller Norge, inte får den sammanhängande tiden räknad. I stället hänvisar Migrationsverket till att om man lämnat landet så har man själv verkställt avvisningsbeslutet. De praxisbesluten står i bjärt kontrast till det som sägs i lagen och förarbetena, nämligen att det är hela den sammanhängande tiden i Sverige som ska räknas och att den tid flyktingen inte vistats i Sverige inte ska räknas.

Dessutom säger riksdagen att den sammanlagda tiden, där en övervägande del är den tid som man vistats i Sverige, kan ge sådan stark anknytning till Sverige att uppehållstillstånd ska beviljas. Den andra målgruppen som den tillfälliga lagstiftningen riktar sig mot är de som lever i Sverige och som inte har kunnat avvisas med tvång.

Enligt riksdagen ska Migrationsverket, när man gör en bedömning om det är humanitärt angeläget för någon att få stanna här i Sverige, också bedöma om förhållandena i hemlandet är sådana att det inte går att avvisa en flykting med tvång.

Riksdagen säger inte någonting om tidpunkten för hur länge förhållandena som orsakar att någon inte kan avvisas med tvång ska vara. Riksdagen och lagen talar om förhållandena vid en given tidpunkt, det vill säga prövningstillfället, bedöms vara sådana att det inte går att avvisa med tvång. Går inte det, då ska flyktingen få en permanent fristad i Sverige.

Det har nu visat sig att vad gäller kurder från norra Irak, det vill säga irakiska Kurdistan, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd, inte permanenta. Migrationsverket konstaterar att det i dagsläget inte går att verkställa en avvisning med tvång och att det inte är sannolikt att det går att genomföra inom den närmaste tiden. Men Migrationsverket konstaterar att UNHCR sedan en tid tillbaka accepterar verkställighet med tvång till de KRG-kontrollerade områdena i norra Irak. Detta är inte vad lagstiftaren säger; lagstiftaren säger att om det inte går att verkställa en avvisning med tvång vid den tidpunkt som beslutet fattas så ska en permanent fristad beviljas i Sverige.

Vi ser oroväckande tendenser på att bifallsfrekvensen för kvarvarande ärenden kan bli förskräckande låg. Detta är inte vad lagstiftaren säger. Det lagstiftaren säger är för det första att Migrationsverket i sin bedömning ska ta hänsyn till de prioriterade grupper som genom den tillfälliga lagstiftningen ges nya och ökade möjligheter att få uppehållstillstånd. Det gäller alltså vissa barnfamiljer och personer vars avvisnings- eller utvisningsbeslut inte bedöms kunna verkställas med tvång på grund av förhållandena i mottagarlandet. För det andra har Migrationsverket att ta hänsyn till det som i lagstiftningen benämns som "humanitärt angeläget", då särskild hänsyn ska tas till om personen vistats i Sverige under lång tid och då även sådan tid som man levt gömd i Sverige. För det tredje säger lagstiftaren att detta begrepp (humanitärt angeläget) ges en mer vidsträckt betydelse jämfört med det tidigare "humanitetens krav" genom att de hänsyn som normalt ska tas till intresset av att upprätthålla en reglerad invandring inte ska göras i samma utsträckning.

Jag har därför fyra frågor till statsrådet Barbro Holmberg vad gäller tillämpningen av den tillfälliga utlänningslagstiftningen:

1.   Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att tolkningen av begreppet "spädbarn" i den tillfälliga utlänningslagstiftningen ska vara den gängse, det vill säga ett barn vars ålder inte överstiger tolv månader och inte ett barn som är upp till fem år?

2.   Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att lagstiftarens intentioner vad gäller begreppet "hela den sammanhängande tiden" ska få genomslag i tillämpningen av lagen?

3.   Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att lagstiftarens intentioner om vilka avvisningsbeslut som inte kan verkställas med tvång ska få genomslag i tillämpningen av lagen?

4.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att lagstiftarens intentioner om att de flesta som omfattas av den tillfälliga lagstiftningen ska få stanna?