Den sverigefinska nationella minoriteten

Interpellation 2005/06:394 av Lundström, Nina (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2006-05-09
Anmäld: 2006-05-10
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2006-05-18
Sista svarsdatum: 2006-05-30
Besvarad: 2006-06-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 maj

Interpellation 2005/06:394 av Nina Lundström (fp) till statsrådet Jens Orback (s)

Den sverigefinska nationella minoriteten

Sverige ratificerade år 2000 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av Sveriges nationella minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken ges stöd för att hållas levande. I höst har det gått sex år sedan riksdagen beslutade om åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik.

Sverige har ett folkrättsligt åtagande att stödja de nationella minoritetsspråken och ge individer större möjlighet att bevara och utveckla dem. När Sveriges minoritetsspråk trängs undan, utarmas också vårt land. Varje gång ett språk upphör att användas är det också en dörr som stängs till den kultur och de minnen som är förknippade med detta språk. Det är de enskilda individerna som avgör de nationella minoritetsspråkens framtid genom att välja om, när och hur språken ska användas.

Kunskapen om nationella minoriteter och minoritetsspråk är bristfällig hos många. För att öka kunskapen om de nationella minoriteternas situation och motverka fördomar har skolan en viktig roll att fylla. Vissa ansatser har gjorts för att uppmärksamma minoritetsfrågorna. Exempelvis berörs ämnet i grundskolans kursplaner i svenska och samhällskunskap, men bland minoritetsspråken nämns endast samiskan. Vilka som är de nationella minoriteterna nämns över huvud taget inte. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör skolan ges skärpta riktlinjer när det gäller att öka kunskaper om samtliga nationella minoriteter. En översyn bör göras av hur frågor kring minoriteter och minoritetsspråk uppmärksammas i grundskolan och gymnasieskolan, med syftet att bidra till kunskapsförmedling och metodutveckling.

Det är tydligt att många föräldrar upplever att information om möjlighet att välja förskolor, även kommunala sådana som har extra satsningar på nationella minoriteter, saknas. Kommuner väljer att inte förmedla nödvändig information så att föräldrar kan göra önskvärt val. Förskolan och förskoleklassen är särskilt viktiga för att barn ska ges möjligheter att utveckla sina kunskaper i ett minoritetsspråk och svenska. Kommunerna bör bli bättre på att informera föräldrar om rätten att begära modersmålsstöd för barnen.

Folkpartiet har lagt förslag om att föräldrar i hela landet ges en lagstadgad rätt att välja förskoleverksamhet med nationell minoritetsspråksprofil åt sina barn, förutsatt att verksamheten omfattar minst tio barn och att det finns behöriga förskollärare med rätt språkkunskaper. Vi anser att den enskildes rätt att välja fristående alternativ inom barnomsorgen måste stärkas. När det gäller förskolor och skolbarnsomsorg har kommunerna i dag inte samma skyldighet att lämna bidrag till enskilda alternativ på det sätt som är fallet på skolans område. Fristående förskolor har inte samma garanterade rätt till ersättning på jämlika villkor. Den etableringsfrihet vi förespråkar för enskilda förskolor, kombinerad med valfrihet för föräldrarna att välja den förskola som passar bäst för barnet, kommer också att förbättra möjligheterna till att driva förskolor inriktade på barn som talar ett minoritetsspråk.

Elever som talar ett minoritetsspråk har givetvis samma behov av att kunna bra svenska som alla andra: för skolans del handlar det inte om att välja mellan minoritetsspråket och svenska utan om både och.

Enskilda elever måste få större möjlighet att ta del av minoritetsspråksundervisning i grundskolan och gymnasieskolan. Ett av problemen i dag är att reglerna är olika för de fem minoritetsspråken när det gäller modersmålsundervisning, utan att det finns sakliga skäl för detta. Huvudregeln för all modersmålsundervisning är att det krävs minst fem elever som har språket som dagligt umgängesspråk i hemmet för att kommunen ska vara skyldig att erbjuda undervisning. Dessutom krävs att det ska finnas tillgång till en utbildad lärare. När det gäller de tre minoritetsspråken samiska, romani chib och meänkieli finns inget krav på minsta antalet elever. Inte heller krävs att dessa språk är det dagliga umgängesspråket i hemmet; det räcker med att det är påtagligt närvarande i elevens familjesituation. Det finns ingen anledning att särbehandla de olika minoritetsspråken i förhållande till varandra. Vi anser att det nu är dags att elever som efterfrågar modersmålsundervisning i finska ges samma möjligheter som i dag gäller för de elever som talar samiska, romani chib och meänkieli. Kravet på minsta antal elever för undervisning i finska ska alltså tas bort. Kravet på utbildade lärare är viktigt för att bibehålla en god kvalitet på undervisningen. Liksom i dag ska modersmålsundervisning vara en möjlighet och inte en skyldighet för eleven. Elevers möjlighet att välja tvåspråkig undervisning också på gymnasiet måste ökas.

De äldres situation bör även uppmärksammas genom deras status som nationella minoriteter. Det är viktigt att äldre med minoritetsspråk som modersmål ges större möjlighet till äldreomsorg på sitt eget språk. Socialstyrelsen redovisade i juni 2001 ett uppdrag att redovisa hur olika kommuner organiserat och genomfört äldreomsorg för finsktalande. Rapporten visar att det inte behöver medföra ökade kostnader att erbjuda en anpassad äldreomsorg. Flera år har passerat sedan Socialstyrelsens rapport presenterades. De äldre tillhörande nationella minoriteter har inte fått ökade möjligheter generellt sett och under tiden fortsätter antalet äldre minoritetsspråkstalande att växa. Ofta förekommande berättelser från anhöriga och äldre visar på att deras behov inte hamnar i fokus. Det är svårt att få välja omsorg och boende och kunskaperna

Utvecklingen av enskilda alternativ kan bidra till nya lösningar som är anpassade till de personer som identifierar sig med en minoritet. Det behöver bli lättare för individen att om så önskas välja en omsorgslösning med språkprofil. En annan viktig tillgång i all verksamhet borde vara att samla in kunskap om personalens språkkompetens för att förbättra möjligheten till ömsesidig kommunikation.

Med anledning av detta vill jag fråga integrationsminister Jens Orback följande:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra möjligheten för barn med finska som modersmål att i egenskap av nationell minoritet kunna delta i förskoleverksamhet riktad till dessa?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra möjligheten för barn med finska som modersmål att i egenskap av nationell minoritet kunna delta i skolverksamhet som innefattar modersmålsundervisning

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra möjligheten för äldre med finska som modersmål att i egenskap av nationell minoritet kunna få omsorg och vård utifrån sina behov?

Debatt

(9 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2005/06:394

Webb-tv: Den sverigefinska nationella minoriteten

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2005/06:139 Måndagen den 12 juniProtokoll 2005/06:139 27 § Svar på interpellation 2005/06:394 om den sverigefinska nationella minoriteten

Protokoll från debatten

Jens Orback (S)

Anf. 192 Jens Orback (S)

Fru talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra möjligheten för barn med finska som modersmål att i egenskap av nationell minoritet kunna delta dels i förskoleverksamhet riktad till dessa, dels i skolverksamhet som innefattar modersmålsundervisning på finska. Nina Lundström har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra möjligheten för äldre med finska som modersmål att i egenskap av nationell minoritet kunna få omsorg och vård utifrån deras behov. Jag instämmer med Nina Lundström om att det är angeläget att den sverigefinska minoriteten kan bevara och utveckla sitt språk och sin kultur i Sverige. Det är naturligtvis de enskilda sverigefinnarna som väljer på vilket sätt detta ska ske. Stat och kommun har emellertid ett ansvar för att skapa förutsättningar för att det finska språket och den sverigefinska kulturen även fortsättningsvis kan berika vårt land. Sedan 2000 gäller den särskilda minoritetsspråkslagstiftningen som ger enskilda rätt att bland annat få förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på finska språket. Lagstiftningen är begränsad till att gälla i fem kommuner i Norrbotten. En särskild utredare, Paavo Vallius, har haft regeringens uppdrag att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen till att gälla även ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen, eftersom det inom detta område bor en särskilt stor grupp sverigefinnar. Den särskilde utredaren har bland annat föreslagit att det språkliga förvaltningsområdet för finska ska utvidgas, vilket skulle innebära utökade möjligheter att få förskoleverksamhet och äldreomsorg på finska. Utredarens slutbetänkande remissbehandlas för närvarande. Förskoleverksamhet och äldreomsorg i alla delar av Sverige ska självklart vara anpassade efter den kulturella mångfald som finns i vårt land. I förskolans läroplan framgår det därför att förskolan ska sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet samt sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål. Inom vård och omsorg om äldre bör kunskap finnas och hänsyn tas till de särskilda behov som personer från de nationella minoriteterna kan ha. Kommunerna har här en viktig roll och gör ett gott arbete. I detta sammanhang vill jag också nämna att regeringen genomför en särskild ekonomisk satsning för att stimulera utvecklingen av äldreomsorg i syfte att ytterligare förbättra kvaliteten och mångfalden av alternativ i omsorgen för personer med utländsk bakgrund och de som tillhör de nationella minoriteterna. När det gäller rätten till modersmålsundervisning har Skolverket haft regeringens uppdrag att göra en kartläggning av skolsituationen för de nationella minoriteterna. Skolverket har även lämnat förslag som bland annat innebär att villkoren för modersmålsundervisning på finska och jiddisch ska vara desamma som för de övriga tre minoritetsspråken. En sådan förändring skulle förbättra möjligheterna att få modersmålsundervisning på finska. Förslagen bereds för närvarande av Utbildnings- och kulturdepartementet. Andra åtgärder har också vidtagits den senaste tiden för att stärka finska språkets ställning i Sverige. Från och med i år kommer den statliga språkvården att samordnas och förstärkas och de nationella minoritetsspråken omfattas av detta. Finska biblioteket i Stockholm får från och med i år statligt ekonomiskt stöd så att litteratur på finska även fortsättningsvis ska finnas tillgänglig i Sverige. SVT fortsätter att sända nyheter, samhällsprogram, barnprogram och dokumentärer på finska. Det dagliga nyhetsprogrammet Uutiset belyser förhållanden i Sverige och andra länder ur ett sverigefinskt perspektiv. SR Sisuradio ansvarar för såväl rikssändningar som regionala och lokala sändningar på finska. Jag anser att det finns förutsättningar redan i dag för dem som önskar att bevara och utveckla sitt finska modersmål och sin sverigefinska kultur. Dessutom bereds för närvarande förslag som ska förbättra dessa förutsättningar ytterligare.

Nina Lundström (Fp)

Anf. 193 Nina Lundström (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret och kanske också ge en liten bakgrund till varför jag ställt interpellationen. Jag har under våren och även förra året gjort ett antal resor i Sverige för att bilda mig en egen uppfattning om de nationella minoriteterna med tanke på att vi ratificerat Europarådets ramkonvention. Det finns också ett lagstöd för de nationella minoriteterna. Jag har besökt verksamheter ute i landet, både i södra Sverige, i Mälardalen, i den här regionen och på ytterligare några ställen, och kan konstatera att vi genom våra riksdagsbehandlingar får ett slags bild av hur läget borde vara. Det finns emellertid också en annan bild som vi kan se när vi besöker verksamheter ute i landet. Jag har besökt skolor, förskolor, äldreomsorg samt församlingar; församlingarna har en omfattande besöksverksamhet för just sverigefinnarna, för den nationella minoriteten. Den bild jag då får är blandad. Där finns både sorgesamma inslag och naturligtvis också glädjeämnen. En tydlig bild som jag fått är att vi har lång väg kvar att gå innan vi nått alla de goda intentioner som vi diskuterar i riksdagen. Regeringens utredning har också visat vad som behöver göras. Jag vill i dag passa på att lyfta fram de områden som vi i Folkpartiet skrivit motioner om och tagit upp i debatter i riksdagen och som jag tror i sak skulle innebära en oerhörd förbättring av de förutsättningar som finns. Det gäller bland annat skolans värld. Där kan vi konstatera att en sådan enkel sak som att sverigefinnar och andra nationella minoriteter ska få information om redan befintlig verksamhet i dag inte fungerar så som man skulle önska. Statsrådet var inne på att det i dag finns goda förutsättningar, men jag möter föräldrar och elever som upplever att de inte får ett sådant bemötande. Skolverket gjorde en genomlysning av hur läget ser ut för just sverigefinnarna. Den analys som görs i Skolverkets rapport om de nationella minoriteterna och deras utbildningssituation visar att en del kommuner inte ens är medvetna om att det finns nationella minoritetsspråk, att lärare saknar kunskap om minoritetsgrupperna, att minoritetsspråken inte syns i samhället, kulturlivet eller massmedierna samt att det finns negativa attityder mot minoritetsgrupper. Skolverket föreslår därför att kommunerna förbättrar informationen om minoriteterna. Utvärderingen kom 2005 och heter Rapport 272 . Jag menar att det finns en väldigt dyster bild som handlar om överförandet av information till kommunal nivå. Jag hör ofta regeringsföreträdare i debatter. Jag har naturligtvis också haft många diskussioner med Paavo Vallius och andra om att det ges en bild av att eftersom vi fattat beslut i riksdagen och gjort utredningar detta därmed också är en allmänt känd kunskap. Jag skulle vilja hävda att bilden inte är så ljus när man kommer ut i samhället. En förbättring av den situationen anser jag är mycket viktig. Det andra gäller vilka rättigheter man har i ett land, diskussionen om förvaltningsområden etcetera. Folkpartiets förslag har varit att vi inte kan göra möjligheter och rättigheter beroende av geografin. Man måste hitta en långsiktig lösning vad gäller förvaltningsområdet. Man ska i egenskap av medborgare och del av en nationell minoritet ha möjlighet att få information och tillgång till service. Det gäller alltså även på finska. Där menar vi att regeringens utredningsförslag inte är tillfyllest. Medan våra förslag avslås fortsätter regeringen att driva den tesen. Inom äldreomsorgen kan vi konstatera att det finns många som längtar efter möjligheten att kunna välja ett boende där man får tillgång till sitt nationella minoritetsspråk. Även där brister det. Med tanke på att våra förslag avslås på grund av att man inväntar regeringens beredning vill jag fråga: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att komma med?

Martin Andreasson (Fp)

Anf. 194 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Även jag vill naturligtvis börja med att tacka statsrådet för svaret, men jag tycker också att det saknas konkretare besked från regeringen i den här debatten om vad man faktiskt kommer att göra. Det var en bred enighet i riksdagen förra mandatperioden när man beslutade att Sverige äntligen officiellt skulle erkänna att vi inte är och aldrig har varit ett etniskt homogent land. Det klargörandet satt långt inne. Jämför vi med våra nordiska grannländer så vill jag hävda att Sverige har varit väldigt långsamt med att våga bryta med myten om att vi en gång i tiden hade ett etniskt och språkligt homogent Sverige. Det har vi aldrig haft. Just därför är det så viktigt att vi nu ser till att vi gör verklighet av de vackra deklarationer som vi gemensamt ställde oss bakom när vi erkände våra nationella minoriteter. Den här diskussionen tar sikte på möjligheterna för personer som identifierar sig med den sverigefinska minoriteten och som talar finska. Det är ganska viktigt, tycker jag, att vi naturligtvis ser helheten, men samtidigt ser att den sverigefinska gruppen är den ojämförligt största nationella minoriteten. Det finns olika uppskattningar. Man talade för några år sedan om att det var ca 400 000 personer som på ett eller annat sätt kan hänföras till den sverigefinska gruppen. De senaste undersökningarna tyder på att antalet personer i Sverige som behärskar finska, antingen flytande eller någorlunda, i själva verket är ännu större. Oavsett vilken siffra man vill röra sig med är det dock klart att den sverigefinska minoriteten är den absolut största. Om inte ens medlemmarna i den minoriteten, som ju borde ha de bästa förutsättningarna, ser att det har blivit tillräckligt mycket verklighet bakom de vackra orden så ger det en fingervisning om hur oerhört långt vi har kvar också när det gäller de andra minoriteterna. I likhet med Nina Lundström tror jag att det är viktigt att man ser bortom diskussionen om förvaltningsområden. Man kan naturligtvis så länge som förvaltningsområdena finns gärna diskutera att de ska utökas, men det löser inte den grundläggande frågan att vi måste se den sverigefinska minoriteten som en angelägenhet för hela Sverige. Det är ett nationellt åtagande där staten också har ett ansvar att respektera finansieringsprincipen och vara beredd att satsa medel för den nationella minoritetspolitiken. Det gör vi i Folkpartiets budgetalternativ. Vi har ett påslag på just den budgetposten. Det är därför jag tror att det är viktigt att föra fram diskussionen om till exempel statliga bidrag till resurscentrum för kommuner som kan samarbeta om att ge finskspråkig service till invånare i de kommuner där det egna befolkningsunderlaget inte är tillräckligt stort för att var och en bygger upp sin egen verksamhet. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att man ser det här som en grundfråga om var någonstans makten ska ligga. Jag tror att det är väldigt viktigt att så mycket som möjligt av makten flyttas från förvaltningarna och myndigheterna till den enskilde. Beslutet om möjlighet att införa fristående förskolor härförleden var ju ett sådant tydligt exempel som är extra viktigt just för dem som vill starta förskolor där man undervisar på både finska och svenska eller har någon annan språkprofil. Vi har också Folkpartiets förslag om en rättighetslagstiftning också på skolområdet som handlar om att om man är ett visst antal elever så ska man ha möjlighet att fordra någon form av undervisning på det andra språket om det finns en behörig lärare. Det finns alltså mycket som statsrådet kan återkomma till.

Jens Orback (S)

Anf. 195 Jens Orback (S)

Fru talman! Jag tror att både Nina Lundström och Martin Andreasson känner till att vi har fått ett ganska omfattande förslag av Paavo Vallius. Det gäller att dels titta på en utvidgning av förvaltningsområdet för sverigefinnar men också en hel del andra frågor, bland annat att titta på ett sydsamiskt förvaltningsområde. Där får vi nu in de sista svaren för remissinstanser och håller också på och bereder frågan i Regeringskansliet. Att då ställa frågan om att konkret, exakt, säga vad vi ska göra tycker jag vore att delvis frångå den demokratiska processen. Jag ska ändå svara i möjligaste mån på en del av de frågor som har ställts. Jag vill börja med att säga att vi naturligtvis har gett det här utredningsuppdraget därför att vi ser att det är angeläget att pröva om vi inte kan utvidga förvaltningsområdet till att också täcka till exempel Stockholm och Mälardalen, där den största delen av sverigefinnarna bor. Vi har ett uppdrag till Länsstyrelsen i Norrbotten att se över verksamheten och minoritetsspråkslagarna för att se hur detta fullföljs och uppfylls. Där har också länsstyrelsen utvecklat ett samarbete tillsammans med Kommunförbundet i Norrbotten för att se över situationen. Vi har också från regeringens sida anordnat ett antal konferenser - jag har själv bevistat några av dem - där vi har haft samarbete tillsammans med kommunala företrädare. Vi har också gett ett uppdrag till Göteborgs universitet att ta fram en handbok för mänskliga rättigheter i kommunal verksamhet. Den här handboken innehåller ett särskilt avsnitt som gäller nationella minoriteter. Under den föregående debatten med Martin Andreasson diskuterade vi också Delegationen för mänskliga rättigheter, som också har en viktig uppgift att vara ett stöd för kommunerna när det gäller att arbeta med minoritetsfrågor. Vi har under de senaste åren också arbetat mycket med Myndigheten för skolutveckling när det gäller att förbättra modersmålsundervisningen. Bland annat har det satsats inte mindre än 10 miljoner kronor på webbportalen Tema modersmål. Jag kan fortsätta lite med frågor som ligger i närheten av de frågor som här ställdes. En sådan fråga är bland annat satsningen på äldreomsorg, där vi i vårpropositionen har avsatt 50 miljoner kronor per år 2007 och 2008 just för att stimulera utvecklingen av äldreomsorg anpassad för ett mångkulturellt samhälle. Det är några exempel på satsningar för att få en bra eller mycket bättre minoritetspolitik. Men som jag tror frågeställarna är mycket väl medvetna om sker just nu en insamling av remissvar och en beredning i Regeringskansliet av de omfattande förslag som Paavo Vallius lämnade i sin utredning.

Nina Lundström (Fp)

Anf. 196 Nina Lundström (Fp)

Fru talman! Jag vill återgå till frågan om förvaltningsområdet. Man har mycket att säga i just den här frågeställningen, och tiden går fort när man står här framme. Förvaltningsområdets utvidgning och det här med geografi, som jag och Martin Andreasson var inne på, handlar ju också om vilka möjligheter man ska ha som boende i Göteborg, Malmö, Trollhättan eller andra delar Sverige där man har en väldigt stor del av befolkningen som är finsktalande. Jag kan också konstatera att jag inte har samma syn på utredningens resultat som statsrådet har av den anledningen att utredaren själv, vilket också refererades till i konstitutionsutskottets betänkande, också angav att det finns ett bekymmer med att man gör den här typen av geografisk avdelning för själva förvaltningsområdet. Det här kommer inte att lösa problemet långsiktigt, utan man måste egentligen hitta en annan modell. Jag har också uppfattat i debatter tidigare i olika sammanhang att det kanske också är så att direktiven var väldigt snäva - att man var inriktad på att just gå på förvaltningsområdet som modell och inte titta på andra lösningar. Jag kan konstatera att när vi i Folkpartiet är ute och debatterar det här med att hitta nationella resurscentrum så väcker det väldigt mycket sympati. Jag skulle välkomna om regeringen och statsrådet kunde tänka om på den punkten, för jag tror att det är en ganska smidig och effektiv lösning som förbättrar läget för alla i Sverige. När vi återgår till skolverksamheten kan jag konstatera att det är med viss sorg som jag tog del av att vissa minoriteter inte fanns medtagna när Utbildnings- och kulturdepartementet gav ett uppdrag till Skolverket för att göra en studie av vissa läroböcker. Man angav att det skulle göras en översyn av undervisnings- och läromedel vad gäller kön, etnisk tillhörighet, religion, trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Men där fanns inte nationella minoriteter med. Sedan kan man tycka vad man vill om uppdraget är bra eller inte, men jag kan konstatera detta. Varför det? Jo, därför att i april presenterade Antti Ylikiiskilä från Högskolan i Dalarna en studie som visar på hur man ser på nationella minoriteter i läromedel. Det var en dyster bild. Det är sorgligt när det i läromedel står att en finländare med låg utbildning dör en våldsam död, använder droger och alkohol, skolkar från skolan och slåss men är sportig. Någonting positivt kom på slutet där, men det är en sorgesam bild. Antti Ylikiiskilä har gjort en studie, den heter Bilden av finska, sverigefinnar, finnar och Finland i några läroböcker i svenska och historia . Där kom fram just detta direktiv som regeringen gav men som inte innefattar det som är ett bekymmer när det gäller läromedel. I fråga om elevernas möjligheter att ta del i undervisningen gäller olika regelverk för olika nationella minoriteter. De som är finsktalande har inte samma rättigheter som till exempel samiska barn med att få modersmålsundervisning på grund av begränsningar i antal elever och också beroende på om man talar språket hemma eller inte. Det finns olikheter här. Mycket av det här tror jag att man skulle kunna lösa. Vi i Folkpartiet har inte fått med oss en majoritet, utan man hänvisar till att regeringen bereder frågorna. Många av de här frågorna borde man kunna lösa och är ganska okomplicerade. Jag menar att vi från Folkpartiet verkligen har försökt lyfta fram detta. Fru talman! Jag vill ta upp en annan aspekt. Vi i Folkpartiet är varma förespråkare av friskolor, men jag ska ta upp en fråga som även vi i Folkpartiet får fundera över. En av rektorerna på en av de friskolor som finns och som just har finsk undervisning påtalade att de hellre skulle vilja bli kallade minoritetsskolor, därför att det handlar om en nationell minoritet och inte nödvändigtvis om ett fristående alternativ. Syftet med deras verksamhet är att bära upp den språkliga och kulturella identiteten. De här frågeställningarna hoppas jag att kunna få en kommentar till. Kan statsrådet och regeringen tänka sig att ompröva? Vi i Folkpartiet välkomnar det i så fall varmt.

Martin Andreasson (Fp)

Anf. 197 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Jag, liksom Nina Lundström, är naturligtvis väl medveten om att förslagen i Paavo Vallius utredning remissbehandlas nu och är på väg att avslutas. Det handlar inte om att statsrådet här och nu ska behöva recensera Vallius förslag, utan här handlar det om den principiella ansatsen på hela frågan. Jag tycker att det faktiskt vore bra om statsrådet vågade ta tillfället i akt att berätta mer principiellt vad det är för angreppssätt man behöver ha i de här frågorna. Jag tror, och det är också grunden för Folkpartiets politik för nationella minoriteter, att det är viktigt att en så stor del av makten och inflytandet som möjligt läggs hos den enskilde. Förslaget om resurscentrum är en idé för att visa att individer ska ha samma möjligheter och samma rätt till information, oavsett vilken kommun man råkar bo i. Det intressanta är inte förvaltningsgränserna, utan det principiellt viktiga är att de enskilda ska ha samma möjligheter att ha inflytande över sitt eget liv. På samma sätt är det när det gäller möjligheten att inte bara försöka övertala sina kommunpolitiker att anordna undervisning som är inriktad på att ge eleverna goda kunskaper i både finska och svenska utan också att man faktiskt själv som engagerad förälder eller pedagog ska kunna organisera sådan verksamhet. På motsvarande sätt bör man inom äldreomsorgen få möjlighet att välja en sådan verksamhet. Det är därför som vi inom Folkpartiet tror att det är viktigt att stärka den individuella rättighetslagstiftningen. I det här fallet behöver man nog en stärkt rättighetslagstiftning för den enskilde. Jag tycker att statsrådet kan ta tillfället i akt att kommentera detta på ett principiellt plan.

Jens Orback (S)

Anf. 198 Jens Orback (S)

Fru talman! Jag skulle vilja uppmärksamma Nina Lundström på att regeringen har gett Statens skolverk i uppdrag att se över läroböcker och då särskilt uppmärksamma eventuella uttryck för diskriminering och andra former av kränkningar. Det uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2006. Efter det avser regeringen att överväga behov av åtgärder med hänsyn till de resultat som granskningen kommer fram till. Den principiella hållningen är väl rätt klar i den lagstiftning som gäller nationella minoriteter, att ge ett skydd och ge en möjlighet att utveckla sin kultur, att behålla sitt språk och utveckla det och föra det vidare som en del av Sverige, en del av den svenska historien. Jag kan också nämna att regeringen tillkallade i maj en särskild delegation med uppdrag att följa till exempel utvecklingen av boendefrågor och också titta på behovet när det gäller språkliga minoriteter. I övrigt kommer jag tillbaka till det som jag delvis tog upp i början, nämligen att det här nu är under prövning. Jag har precis som Nina Lundström haft förmånen att besöka olika skolor, bland annat skolan här i Stockholm, och ser att det finns väldigt starka behov att ge ett bra stöd till den sverigefinska minoriteten att behålla sitt språk. Det finns en väldig kraft i det som jag som integrationsminister ibland talar mig varm för, nämligen att bli integrerad i det svenska samhället. Jag kunde höra att på den sverigefinska skolan var rastspråket inte alltid finska utan ofta svenska. Det finns krafter som rör sig i motsatta riktningar, och jag som integrationsminister tycker att det är bra att rastspråket på våra skolor är svenska. Men företrädare för den sverigefinska minoriteten har naturligtvis rätt i att vi måste lägga stor kraft på att försvara möjligheten att föra det finska språket vidare i den sverigefinska minoriteten.

Nina Lundström (Fp)

Anf. 199 Nina Lundström (Fp)

Fru talman! Jag inledde med att beskriva den ansats som vi har i riksdagen. Oavsett parti och vilka förslag vi lägger fram har vi en bild av hur det borde vara, men i verkligheten ser det väldigt annorlunda ut. Det känns därför angeläget att lyfta fram de brister som finns. Just när det gäller skolans möjligheter att verka har friskoleverksamheten i sig som form faktiskt gjort det möjligt att starta den typen av skolor som riktar sig till nationella minoriteter. Samtidigt ska vi vara fullt medvetna om att man ofta kämpar i motvind. Med tanke på hur skolpengsystemen är utformade och vilka möjligheterna är att driva verksamhet är det ofta väldigt tufft. I konstitutionsutskottets betänkande där man just diskuterade utredningen om rätten till språk anförde majoriteten i utskottet att utredningen påtalar att andelen barn i sverigefinska minoriteter som deltar i undervisningen på minoritetsspråk drastiskt har minskat och att det behövs åtgärder för att förbättra denna negativa trend. Man upplever väldigt mycket av motgångar. Det kanske är därför som man känner att det är av stor vikt att börja tala om minoritetsskolan och inte bara om fristående alternativ. Det finns kommuner som är positiva och kommuner som är väldigt negativa. Det påverkar förutsättningarna för verksamheten. Det andra gäller informationsmöjligheten. Trots att det finns förskoleverksamhet som riktar sig till finskspråkiga barn får man inte information även om det är kommunal verksamhet. Det finns många svårigheter med att ta sig till och från skolan, att hitta information, mycket av enkla frågor som jag tror kan förbättras med en förbättrad information. Det finns många livsöden, och en äldre kvinna sade följande: Vi kom med båten på fredag kväll, och på måndag stod vi på fabriksgolvet. Det var aldrig någon chans att lära sig svenska språket, men vi har talat om för våra barn hur viktigt det är. Det är inte antingen-eller utan det är både-och. Jag hoppas att vi får en spännande valdebatt om den sverigefinska minoritetens framgångar.

Jens Orback (S)

Anf. 200 Jens Orback (S)

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Skolverket har tittat på modersmålsundervisningen och kommit med ett förslag om att det till skillnad mot tidigare inte ska behöva vara fem personer för att man ska få modersmålsundervisning, utan bara en person, oberoende av var i landet man bor. Den frågan bereder vi nu inom Utbildningsdepartementet. Det är framför allt en kostnadsfråga. Kommunerna ser att de har möjlighet att göra detta om de får skälig ersättning. Vi har haft en del olika synpunkter på friskolorna. Vi har uttryckt en oro för att religiösa friskolor nu får carte blanche . Däremot ser vi med andra ögon på minoritetsskolor som Nina Lundström uttrycker det. Jag ser ett stort behov av att stärka den finska minoritetens möjligheter att bevara sin kultur och sitt språk, inte bara för dem själva utan för att de så genuint är en del av Sverige, Sveriges historia och Sveriges framtid.

Intressenter

Frågeställare

Nina LundströmFP

Besvarad av

Jens OrbackSocialdemokraterna