centrum för handikappvetenskap vid Linköpings universitet

Interpellation 1999/2000:140 av Andersson, Yvonne (kd)

den 9 december

Interpellation 1999/2000:140

av Yvonne Andersson (kd) till utbildningsminister Thomas Östros om centrum för handikappvetenskap vid Linköpings universitet

Vuxna utvecklingsstörda har en ytterst utsatt situation när det gäller kompetenshöjning. De är funktionshindrade men i de utredningar som arbetat med skola och utbildning har man egentligen inte hanterat deras situation såvida det inte varit förenat med andra handikapp. Varken den s.k. FUNKIS-utredningen eller Kunskapslyftskommittén har uppfattat sina direktiv som att de omfattade utvecklingsstörda. Skolverket anser inte att medel för vuxnas gymnasiala utbildning får användas för dem som gått i särskola. De utvecklingsstörda tycks vara en bortglömd grupp ända tills studiestödspropositionen nu kom och man kunde bespara den lilla förmån som denna utsatta grupp har @ timersättning vid studier på särvux.

Den människosyn som finns som grund för våra läroplaner innebär att varje människa ska ha stöd att utvecklas utifrån var och ens förutsättningar och behov.

De utvecklingsstörda är sena i sin utveckling @ många har lärt läsa och tala först vid 20 års ålder. Deras kompetens måste upprätthållas vilket innebär att de behöver träning kontinuerligt. Kanske 2@4 lektioner per vecka behövs för att den under barnaåren mycket mödosamma utvecklade kompetensen ska kvarstå. När de utvecklingsstörda är 21 år upphör kommunens ansvar varför många får avbryta sitt systematiska lärande vi denna ålder. Särvux finns men endast för ytterst få.

I dagsläget finns många vuxna utvecklingsstörda som inte är delaktiga i samhället just på grund av att de inte fått den rättmätiga chans till förkovran som de borde ha. De hade haft förmågan om samhället hade bjudit dem stöd.

Läget kan förklaras med att vårt samhälle brister vad avser kunskap och kompetens när det gäller att se utvecklingsstördas förutsättningar och förmåga att möta deras behov till utveckling. Centrum för handikappvetenskap vid Linköpings universitet är en unik möjlighet i landet att utveckla denna kunskap och erbjuda samhället sina tjänster.

Tänker utbildningsministern understödja att de utvecklingsstörda får samma möjligheter utifrån sina förutsättningar till vuxenutbildning som andra medborgare i landet? I så fall krävs det investeringar och omfördelningar i både kunskapsproduktion och nationell utbildningspolicy.

Avser utbildningsministern att satsa på en långsiktig utveckling av kunskap och kompetens i form av Centrum för handikappvetenskap vid Linköpings universitet?