Cancervården

Interpellation 2010/11:416 av Hallengren, Lena (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-05-20
Anmäld
2011-05-20
Sista svarsdatum
2011-06-10
Besvarad
2011-06-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 maj

Interpellation

2010/11:416 Cancervården

av Lena Hallengren (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Socialstyrelsen presenterade för en tid sedan en rapport som visar att de skillnader som finns i insjuknande och överlevnad är avsevärda mellan olika socioekonomiska grupper i samhället. För var och en av de studerade tumörformerna finns en tydlig gradient med bättre överlevnad i den högsta socioekonomiska gruppen. Socialstyrelsen har till och med beräknat antalet dödsfall som går att härleda till de socioekonomiska skillnaderna.

Samtidigt visar Öppna jämförelser från Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen att för en 70-årig patient med prostatacancer kan chansen att behandlas i botande variera mellan 38 procent och över 90 procent beroende på i vilket landsting man behandlas. I landsting som understiger 70 procent finns enligt Öppna jämförelser sannolikt en underbehandling där en ökad andel behandlade skulle leda till förlängd överlevnad. Prostatacancer drabbar årligen ca 10 000 personer. 2 500 dör i sjukdomen. För dem som drabbas av den dödliga formen av prostatacancer, liksom för dem som drabbas av bröstcancer, är det väsentligt att erbjudas livsförlängande behandling, i enlighet med Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Detta gäller förstås också när flera linjer av behandling finns att tillgå.

De olika rapporterna visar sammantaget att vården för den som får cancer skiljer sig alltför mycket åt beroende på var i Sverige patienten bor och patientens socioekonomiska förutsättningar. Dessa skillnader måste åtgärdas och de riktlinjer som tagits fram måste följas.

Den nationella cancerstrategin har vällovliga ambitioner. Mycket återstår dock att göra för att säkerställa att varje patient får en medicinskt relevant behandling som förlänger livet. I dag finns i olika grad vårdprogram framtagna. Dessa vårdprogram tas fram av professionella i vården. Det finns till exempel ett nationellt vårdprogram för bröstcancer. Däremot saknas ett motsvarande nationellt vårdprogram för prostatacancer. Det gör det svårt att följa om den vård som ges verkligen är den bästa. För att möta cancervårdens framtida utmaningar måste beslut om en viss nivå på vården genomföras och utvärderas. Vårdprogrammen motverkar regionala skillnader och kan bidra till att fånga upp och ta till vara goda exempel. Implementeringen av de regionala vårdprogrammen behöver följas upp och skärpas. Och vårdprogrammen behöver uppdateras regelbundet. Det finns skäl att ta fram nationella vårdprogram för de vanligaste cancersjukdomarna som åtföljs av regionala vårdprogram som regelbundet uppdateras.

Ny kunskap, inte minst från arbetet med vårdprogram och kvalitetsregister, måste finnas med i underlaget för det fortsatta arbetet med den nationella cancerstrategin för att cancervården ska kunna möta morgondagens patienters behov. På lång sikt handlar det om att få en god bild av framtiden. På kort sikt handlar det om att ha ett bra underlag för handlingsplaner i cancervården. Den nationella cancerstrategin måste utvärderas och uppdateras för att främja en utvecklingsorienterad cancervård.

Rätten till livsförlängande behandling måste säkras, i enlighet med de riktlinjer som finns för de vanligaste cancersjukdomarna. Och för att Sveriges ambitionsnivå ska förankras i reella förutsättningar och en modern cancervård behöver de nationella riktlinjerna genomföras, regionala vårdprogram implementeras, rapporteringen till kvalitetsregistren skärpas och den nationella cancerstrategin utvärderas, förnyas och följas upp.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till socialministern:

Kommer socialministern att överväga en tydligare implementering av de nationella riktlinjerna och koppla detta till framtagande av nationella vårdprogram för de vanligaste cancersjukdomarna?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:416, Cancervården

Interpellationsdebatt 2010/11:416

Webb-tv: Cancervården

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 89 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Lena Hallengren har frågat mig om jag kommer att överväga en tydligare implementering av de nationella riktlinjerna och koppla detta till framtagande av nationella vårdprogram för de vanligaste cancersjukdomarna. Utredningen En nationell cancerstrategi lämnade i betänkandet En nationell cancerstrategi för framtiden (SOU 2009:11) förslag till en strategi för den framtida cancervården med inriktning på bland annat förebyggande arbete, tidig upptäckt, diagnostik, behandling, palliativ vård, kunskapsbildning och kunskapsspridning. Mot bakgrund av förslagen i betänkandet har regeringen vidtagit flera åtgärder för att möta de framtida behoven och utmaningarna inom cancerområdet. För åren 2010-2012 har vi avsatt totalt 227 miljoner kronor för arbetet med cancerstrategin. Regeringen har bland annat genom överenskommelser med SKL kommit överens om ett flertal utvecklingsarbeten, exempelvis försöksverksamhet för en patientfokuserad och sammanhållen cancervård, insatser för att minska tobaksrökningen och kartläggning av de olika screeningverksamheterna. Våra myndigheter har också ett flertal uppdrag inom strategin. Socialstyrelsen kartlägger till exempel väntetider i cancervården och arbetar fram en patientenkät som ska användas för att utveckla cancervården. En av de viktigaste beståndsdelarna i den nationella cancerstrategin är utvecklandet av regionala cancercentrum, RCC. Utvecklingen av RCC är det strategiskt och långsiktigt viktigaste förslaget för cancervården i ett framtidsperspektiv eftersom det på ett konkret sätt avser att stärka kunskapsbildning och kunskapsspridning i cancervården. Regeringens målsättning är att strategin som helhet, och särskilt de nya RCC som utvecklas, ska leda till att de omotiverade stora skillnader i behandlingsresultat och överlevnad som i dag finns i den svenska cancersjukvården ska minska väsentligt. Nationella riktlinjer, vårdprogram och öppna jämförelser är betydelsefulla instrument för verksamhetsutveckling och kvalitetssäkring av cancervården. De är också viktiga beståndsdelar i arbetet med att minska skillnaderna i vården. Socialstyrelsen har under senare år utarbetat nationella riktlinjer för de fyra största cancergrupperna, bröst-, prostata-, kolorektal- och lungcancer. Socialstyrelsen håller just nu på att uppdatera de tre förstnämnda riktlinjerna. Riktlinjerna för lungcancervården är nya för i år. I dessa riktlinjer har Socialstyrelsen valt att redovisa ett pilotprojekt med målnivåer till indikatorerna. Med målsatta indikatorer får hälso- och sjukvården tydliga och mätbara mål för kvalitet att arbeta mot. Vi har förhoppningar om att Socialstyrelsen ska fortsätta arbetet med att ta fram målnivåer inom fler cancerområden. Under 2011 kommer en särskild utgåva av Öppna jämförelser för cancersjukvården att presenteras. Målsättningen är att de öppna jämförelserna ska bidra till att regioner och landsting kan göra fördjupade analyser för att förbättra sina verksamhetsområden samt att stimulera regioner, landsting och verksamheter att lära av varandra. Tio cancersjukdomar kommer att ingå i den särskilda utgåvan. Socialstyrelsen arbetar även med att ta fram en fördjupad uppföljning med utgångspunkt i riktlinjerna för områdena bröst-, kolorektal-, prostata- och lungcancer. Rapporten ska kunna användas som underlag för analys och vid bedömning av hur riktlinjerna tillämpas och dess effekter på delar av den svenska cancersjukvårdens processer och resultat. Behovet av att utarbeta inte bara regionala utan också nationella vårdprogram har blivit alltmer uppenbart. Regeringen har därför gett ett bidrag till SKL för ett arbete med att uppdatera och utveckla nationella vårdprogram på cancerområdet. Det gäller cancer i lever, gallvägar och gallblåsa, cancer i matstrupe och magsäck, maligna hjärntumörer, äggstockscancer, malignt melanom, psykosocialt omhändertagande av personer med cancer och palliativ vård. När det gäller den palliativa vården har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utforma ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård. I uppdraget ingår det bland annat att uppdatera och ta fram nationella riktlinjer och/eller annan vägledning för den palliativa vården i syfte att ge stöd för regionala och lokala vårdprogram och att utforma nationella indikatorer. Det är angeläget att det nationella kunskapsstödet utformas så att det stöder vårdgivarna i deras arbete med att tillämpa de nationella riktlinjerna, att det bland annat underlättar kunskapsstyrning, kunskapsspridning och kunskapsinhämtning. Det är dock till syvende och sist huvudmännen som har ansvaret för att riktlinjerna implementeras. Jag vill avsluta med att nämna den utredning som regeringen tillsatte i våras som har i uppdrag att se över hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården kan stärkas. Utredningen ska även ge förslag på hur regionala skillnader i vårdinnehåll och vårdresultat kan uppmärksammas och hanteras så att kvinnor och män i alla åldrar i hela befolkningen erbjuds en likvärdig och jämlik tillgång till vård av god kvalitet. Jag kommer att följa utredningens arbete med stort intresse. Då Lena Hallengren, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Gunnar Sandberg i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 90 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Tack för svaret, socialministern! Det var ett långt svar, men det är en allvarlig fråga. Att stödja utvecklingen av svensk cancervård är oerhört viktigt för framtiden. Det är en av de stora utmaningarna för svensk sjukvård. Cancer är det värsta man kan drabbas av, åtminstone av de här vanliga sjukdomarna. Besked om cancer är svårt både för den som drabbas och för anhöriga. Jag tror att jag har sett någonstans att man, när man får beskedet att man har cancer, inom en minut hinner tänka: När kommer jag att dö? Hur kommer jag att klara mig? Just då är det nog viktigt att man kan känna att man har en trygg sjukvård, en sjukvård som man kan lita på. Oavsett vad man heter, var man kommer ifrån och var man bor måste man känna att man är i de bästa händer och att man får en vård på lika villkor. Vi kan vara överens om att den nationella cancerstrategin har gett och ger värdefulla bidrag för att stärka likvärdigheten i svensk cancervård. Ministern konstaterar att regeringen har gett ett flertal nya uppdrag om nationella vårdprogram på cancerområdet. Samtidigt kvarstår att det för bröstcancer finns ett nationellt vårdprogram medan det för prostatacancer, som är den vanligaste cancern och som skördar 2 500 människoliv om året, inte finns något nationellt vårdprogram. När kommer regeringen att ta initiativ för att få fram detta? Socialstyrelsen presenterade den 15 mars en rapport som visar att dödligheten i cancer, bland annat bröstcancer och prostatacancer, är kopplad till bostadsort och faktiskt i än högre grad till socioekonomiska faktorer. Detta kostar människoliv. Det är alltså patientens utbildnings- och inkomstnivå som avgör dödligheten snarare än den medicinska diagnosen. Det kan knappast anses vara i linje med en nationell likvärdighet. Detta visar på behovet av till exempel vårdprogram som garanterar att patienten får tillgång till livsförlängande behandling till gagn för patientens livskvalitet och livslängd. Men flera av de initiativ som ministern beskriver är steg på vägen. Frågan är om regeringen också är beredd att ta helhetsgreppet kring de vanligaste cancersjukdomarna i befolkningen. Kan vi räkna med att regeringen kommer att verka för att implementeringen av riktlinjer och tillgång till livsförlängande behandling blir likvärdig och inte beroende av bostadsort och samhällsklass?

Anf. 91 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det finns all anledning att stryka under det Gunnar Sandberg sade inledningsvis. Fortfarande är ett cancerbesked för många förknippat med en dödsmärkning. Glädjande nog är utvecklingen fantastisk på området. Man kan nästan varje vecka läsa om nya fantastiska framsteg som sker. Häromdagen kom nya besked när det gäller framgångsrika behandlingsmetoder för just prostatacancer, en möjlighet att behandla på annat sätt med hjälp av läkemedel i stället för strålning som kan ge minst lika bra resultat. Det är glädjande. Vi har ändå en situation där varje dag - om jag minns siffrorna rätt - 19 kvinnor nås av beskedet att de har bröstcancer. Varje dag nås någonstans mellan 25 och 30 män av beskedet att de har prostatacancer. Det här påverkar inte bara dem själva utan även många runt omkring. Det här är också en följd av något bra, nämligen att vi lever allt längre och att allt fler "hinner" få cancer innan vi avslutar våra dagar. Vi har valt ett unikt grepp med cancerstrategin. Det har varit ett arbete som har varit kantat med en del bekymmer. Först var det fråga om att få en bred uppslutning. Det har ifrågasatts varför just det här området och varför inte andra viktiga områden. Men någonstans måste man börja. Vi har fått en god uppslutning. De senaste besluten handlar bland annat om en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om ett arbete som syftar till att klargöra på vilka nivåer som olika discipliner eller olika allvarliga sjukdomssituationer ska hanteras. Den ska vara färdig 2013. Den blir otroligt viktig. Vi har fått något som liknar konsensus om idén att vi faktiskt inte kommer att klara av att upprätthålla världsklass på cancervården vid varje liten enhet i landet, utan vi kommer att tvingas koncentrera resurserna till färre platser för att där kunna erbjuda toppkvalitet. Sedan ska de fungera som kunskapsspridare i sina respektive regioner för att få en riktig spetskompetens där. Vi har fattat beslut om att förbättra tillgången till patologer. Det har tillsatts en utredning. Det är ett område där vi annars kommer att möta en bristsituation framöver. Vi har alldeles nyss beslutat om en kurs i kommunikation för läkare och annan sjukvårdspersonal. Det handlar om att överföra tuffa besked, som man som läkare måste göra, på ett sådant sätt att mottagaren förstår och att överföringen sker på ett empatiskt och väl fungerande sätt. Där finns ett stort behov. Vi kommer att fortsätta att arbeta metodiskt på området. Jag är glad att jag kan säga vad jag sade tidigare om de nationella riktlinjerna när det gäller de fyra största grupperna. De är nyss beslutade, vilket gör att vi har den modernaste kunskapen i riktlinjerna. I nästa steg av vårdprogrammet kommer ett stort antal grupper av cancerdiagnoser att tas med. Arbetet är ingalunda avslutat. Det fortsätter. Implementeringen ska ske hela vägen. Också där kommer dessa RCC att spela en viktig roll.

Anf. 92 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Tack, socialministern! Det är alldeles riktigt att vi botar allt fler cancerarter och att fler drabbas av cancer beroende på att de lever längre. När man drabbas är det viktigt att så snabbt som möjligt få åka till de ställen där det finns en professionell kunskap om olika cancersorter. Vi läser och hör alltför ofta att de som inte är nog påstridiga får vänta alldeles för länge. Det går åt ett håll. När vi jämför olika cancrar är det tydligt att vården av flera av dem, till exempel prostatacancer, har mycket att lära av bröstcancervården. Trots att dessa cancrar har samma prioriteringsgrad i Socialstyrelsens nationella riktlinjer och patienterna har samma rätt till livsförlängande behandling skiljer sig till exempel förekomsten och uppdateringen av nationella och regionala vårdprogram åt. Det visar att riktlinjer inte är nog. Är ministern beredd att göra riktlinjerna obligatoriska att följa och att styra vården och sjukvårdshuvudmännen så att likvärdig rätt till livsförlängande behandling faktiskt blir möjlig?

Anf. 93 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det är naturligtvis obligatoriskt att följa riktlinjerna. Men samtidigt ska sägas att riktlinjer är just riktlinjer. Det gäller att möta en enskild patient där varje enskilt fall är unikt. Riktlinjer innebär vad som görs i normalfallet, men det gäller också att läkaren har den egna hjärnan påkopplad och gör bedömningar utifrån de individuella skillnader som kan finnas. Riktlinjerna ska absolut gälla. De finns till för att de utgör bästa möjliga kunskap som finns. De ska användas som en ledstång i arbetet. Sedan ska den professionella bedömningen göras utifrån läkarens kunskaper om den enskilda patienten.

Anf. 94 Gunnar Sandberg (S)
Fru talman! Gunnar Sandberg har frågat mig följande: Hur avser jag att stärka diabetikernas situation i primärvården så att de får optimal vård? På vilket sätt avser jag att säkerställa att vården rapporterar diabetikernas vårdresultat till det nationella diabetesregistret? Hur agerar jag för att sätta fokus på kvalitet och måluppfyllelse inom diabetesvården? Diabetes är en allvarlig sjukdom, som kan orsaka för tidig död genom hjärt-kärlsjukdomar. Vi vet via Nationella folkhälsoenkäten gjord av Folkhälsoinstitutet att ca 5 procent av kvinnorna och 7 procent av männen i åldern 18 till 84 år har diabetes. Staten har tagit ett tydligt ansvar för att patienterna ska ges vård på lika villkor genom Socialstyrelsens nationella riktlinjer för diabetesvård. Dessa publicerades för första gången 1999 och har uppdaterats under 2010. Riktlinjerna utgör ett stöd för beslutsfattare i styrning och ledning av vården liksom för hälso- och sjukvårdspersonal vid beslut om diagnostik och behandling. Utgångspunkt för riktlinjerna är de tre etiska grundprinciperna: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Riktlinjerna är ett viktigt verktyg för att bland annat påverka resursfördelningen utifrån principen att mer resurser fördelas till högt prioriterade hälsotillstånd och åtgärder. I riktlinjerna ingår beslutsstöd för prioriteringar som baseras på riksdagsbeslutet om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Rekommendationerna om prioriteringar är rangordnade efter angelägenhetsgrad. Det är patienternas behov och hur patienten kan tillgodogöra sig vården som ska avgöra insatsen. Vi vet att diabetes har ett starkt samband med livsvillkor och socioekonomiska faktorer. Dessa samband har uppmärksammats i diabetesriktlinjerna, liksom betydelsen av att arbeta förebyggande. Under 2010 publicerade Socialstyrelsen preliminära nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder, som bland annat innehåller rekommendationer om vilka metoder hälso- och sjukvårdspersonal kan använda för att hjälpa patienter att förändra sina levnadsvanor. I riktlinjerna uppmärksammas till exempel att rökning och otillräcklig fysisk aktivitet ökar risken för diabetes. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att under perioden 2011-2014 stödja införandet av myndighetens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder. I uppdraget ingår bland annat att tillsammans med företrädare för olika professioner sprida kännedom om riktlinjerna, att skapa en interaktiv utbildning för olika yrkesgrupper med hjälp av IT-lösningar samt att utveckla modeller eller metoder för att säkerställa datatillgång för uppföljning av införandet av riktlinjerna. Öppna jämförelser spelar en central roll för att utveckla hälso- och sjukvården mot att bli mer effektiv och jämlik. Genom att fortlöpande och öppet jämföra sin verksamhet med andra ges vårdgivarna ett kraftfullt verktyg för att spåra ojämlikheter och för att förbättra kvaliteten i vården. Underlaget till Öppna jämförelser hämtas till stor del från olika nationella kvalitetsregister, så även på diabetesområdet som nästan uteslutande bygger på data från Nationella Diabetesregistret. Glädjande är att täckningsgraden i detta register fortlöpande förbättras. I registrets årsrapport för 2010 konstateras till exempel att antal verksamheter som rapporterat in uppgifter ökat från föregående år och att mer än 95 procent av samtliga medicinkliniker och ca 90 procent av vårdcentralerna rapporterat in uppgifter till registret. Jag kan även med tillfredsställelse konstatera att många landsting, till exempel Jönköping, Uppsala och Stockholm, inom ramen för vårdvalet ålägger vårdgivare ett ansvar att rapportera in uppgifter till Nationella Diabetesregistret. Det är viktigt att patienterna får snabb tillgång till vård. Regeringen har genom satsningen på kömiljarden sett till att patienterna snabbare får vård. Uppföljningen från 2010 inom den specialiserade vården visar att 20 av 21 sjukvårdshuvudmän klarade av att ge 80 procent eller fler av patienterna vård inom vårdgarantins yttre gräns på 90 dagar för antingen besök eller behandling eller både och. Under 2011 har regeringen dessutom höjt kraven i kömiljarden för att sporra landstingen att korta köerna ännu mer. Detta är en reform som gynnar alla i behov av vård. Jag anser att det är viktigt att följa utvecklingen när det gäller hälso- och sjukvårdens insatser för personer med diabetes. Det ska ske genom att staten ansvarar för att utveckla och sprida kunskap i form av bland annat nationella riktlinjer samt genom att samla in och öppet redovisa resultat. En transparent redogörelse av olika kvalitetsindikatorer ger patienter, beslutfattare och vårdpersonal underlag för fortsatt utvecklingsarbete på olika nivåer.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.