Brist på tillgänglighet som diskrimineringsgrund

Interpellation 2009/10:417 av Lindholm, Jan (mp)

av Lindholm, Jan (mp)

den 21 maj

Interpellation

2009/10:417 Brist på tillgänglighet som diskrimineringsgrund

av Jan Lindholm (mp)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Tillgänglighet innebär att ha tillgång till, att det är öppet, nåbart och möjligt att ta del av. En miljö som inte är tillgänglig utesluter alltså vissa på samma sätt som otillgänglig information utesluter andra. Att bli utestängd eller utesluten utan laglig grund är att bli diskriminerad. De som inte får tillgång till eller inte kan tillgodogöra sig blir i konsekvens därmed diskriminerade. Denna interpellation handlar om brist på tillgänglighet som grund för diskriminering.

Information som bara finns i skrift diskriminerar den med synfel på samma sätt som information som enbart ges via exempelvis en högtalare diskriminerar den som har en hörselskada. Trappor, trösklar, trottoarkanter, högt sittande brevlådor, avsaknad av dörröppnare är bara några få exempel på orsaker till att en rullstolsburen riskerar att utestängas från möjligheter och därmed diskrimineras. Rökaren utestänger med sin rökning många med astmaliknande problem från rökarens omedelbara omgivning och skapar därmed en form av diskriminering. Uppräkningen kan bli lång om alla grupper som av olika skäl inte har tillgång till alla miljöer och all information skulle räknas upp. För att inget godtycke eller andra grunder för tveksamheter ska smyga sig in i diskrimineringsfrågan kan man ta avstamp i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där artikel två lyder:

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska eller internationella ställning, som intages av det land eller område, till vilket en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

I syfte att förtydliga att inte heller nedsatt funktionsförmåga kan vara grund för inskränkning av de rättigheter som åsyftas i deklarationen utvecklades 2006 en särskild FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige var ett av de 82 länder som undertecknade den sistnämnda konventionen när den öppnades den 30 mars 2007. Konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008 och gäller för Sverige från den 14 januari 2009.

Syftet med konventionen är att säkerställa att människor med nedsatt funktionsförmåga försäkras samma rätt till mänskliga rättigheter som andra. För att ytterligare förtydliga dessa rättigheter har FN utvecklat 22 så kallade standardregler för delaktighet. Den femte av dessa standardregler anger i detalj hur staterna bör arbeta för att tillförsäkra full tillgänglighet för personer med nedsatt funktionsförmåga.

Sverige har undertecknat båda konventionerna och därmed förbundit sig att även leva upp till dem. Standardreglerna är inte tvingande men vägledande. På regeringens webbplats om mänskliga rättigheter kan man läsa mer om regeringens uttalade ambitioner på området full tillgänglighet. Men det räcker inte med konventioner och väl utvecklade hemsidor. Så länge personer med nedsatt funktionsförmåga inte har full tillgänglighet till information och tillgänglighet till vår byggda miljö liksom allmänna kommunikationer så har vi långt kvar till målet full tillgänglighet för alla.

Sverige kritiserades också därför inte så överraskande 2008 av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter bland annat för att kravet på tillgänglighet inte ingår som grund för diskriminering i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Regeringen tvingades av den anledningen att skyndsamt tillsätta en utredning. Till utredare utsåg regeringen Hans Ytterberg, tidigare ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Tillgänglighetsutredningen, som utredningen kallats av många ute i handikapprörelsen, lämnade sitt resultat till regeringen i slutet av 2009 och den 8 februari 2010 mottog ministern svaren från den remissrunda som utredningen enligt uppgift varit ute på. Det har av någon anledning inte varit möjligt för handikapprörelsen att ta del av vare sig Tillgänglighetsutredningen eller resultatet av remissomgångens utfall. Av många uppfattas detta som onödigt hemlighetsmakeri.

Enligt uppgift från Integrations- och jämställdhetsdepartementet är orsaken att Ytterberg inte fick ett självständigt utredningsuppdrag utan ett uppdrag att komplettera en tidigare utredning vilket innebär att den fortsatta hanteringen sker i form av en gemensamhetsberedning. Detta i sin tur innebär att det därmed inte existerar någon offentlig handling med de 830 sidor som Ytterberg levererat och inte heller några offentliga remisshandlingar.

Varför inte mer öppenhet, frågar sig många. Regeringen har deklarerat ett stort intresse för ökat engagemang från den civila sektorn. I ord säger man sig vilja involvera parterna på många olika områden. Om ett sådant engagemang ska vara meningsfullt så måste det bjudas in till medverkan innan de fyra allianspartierna har gjort en överenskommelse i frågan mellan partierna.

Att använda formella regler för att utestänga rimmar illa med den uttalade viljan att involvera intressegrupper och civilsamhälle. När vi dessutom vet att ett antal personer ganska långt utanför Regeringskansliet tagit del av Ytterbergs material blir det än mer svårbegripligt varför de som berörs inte involveras i arbetet.

Jag har från ett antal olika håll hört att man antar att Ytterberg bland annat föreslår att brister i tillgänglighet bör bli en ny grund för diskriminering i svensk lag. Om så är fallet borde det innebära än större anledning att involvera de berördas organisationer i lagstiftningsarbetet. Om grunden för oviljan att sprida utredningsmaterialet beror på att det innehåller känslig information som kan kopplas till person så är det brukligt att man lämnar ut material med dessa uppgifter strukna. Det borde vara möjligt även här.

Det faktum att målet att avveckla så kallade lätt avhjälpta hinder till år 2010 inte kan anses ha uppnåtts utgör även det en grund för frågorna i denna interpellation. Åsikten att kraftfullare styrmedel måste till för att påskynda arbetet har enligt min uppfattning ökat.

Mot bakgrund av det anförda samt det faktum att såväl USA som Norge redan har infört brist på tillgänglighet som diskrimineringsgrund i sin lagstiftning anser jag att följande frågor till ministern är relevanta:

-      Har ministern för avsikt att stilla den nyfikenhet som många redan på andra sätt gett uttryck för och snarast på lämpligt sätt offentliggöra både Ytterbergs utredning och de remissvar som den genererat?

-      Har ministern någon plan för hur det nämnda utredningsmaterialet ska kommuniceras med berörda intressegrupper?

-      Har ministern för avsikt att ta nya initiativ för full tillgänglighet för personer med nedsatt funktionsförmåga?

-      Har ministern för avsikt att ta initiativ för att brister i tillgänglighet även i svensk lag ska utgöra grund för diskriminering?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2010-05-21 Inlämnad: 2010-05-21 Besvarad: 2010-06-04