Bränsle till svenska kärnreaktorer

Interpellation 2009/10:314 av Bolund, Per (mp)

av Bolund, Per (mp)

den 24 mars

Interpellation

2009/10:314 Bränsle till svenska kärnreaktorer

av Per Bolund (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Uranbrytning har omfattande miljö- och hälsoeffekter var den än sker, men kan befaras vara särskilt bekymmersam i länder med svag miljö- och arbetsmiljölagstiftning.

De svenska kärnreaktorerna använder årligen ca 2 000 ton uran som bränsle. En avsevärd andel av detta uran kommer ursprungligen från länder där sådana brister kan befaras föreligga. Vattenfall köper 32 procent av det uran som används vid bolagets svenska reaktorer från Namibia medan 20 procent av det uran som Eon använder i Sverige köps från Kazakstan och 20 procent kommer från Ryssland.

Totalt sett kommer därmed cirka en tredjedel av bränslet, 700 ton, från länder där det är rimligt att anta att skyddet för miljön och människors hälsa inte uppfylls på ett tillfredsställande sätt.

Uranmalm innehåller ofta mindre än ett kilo uran per ton malm och dessutom måste man spränga mycket omgivande berg för att komma åt malmen. Av det renframställda uranet blir sedan cirka en sjundedel reaktorbränsle i form av lättanrikat uran medan resterande sex sjundedelar blir radioaktivt avfall.

För att få fram ett ton uran måste man bryta ca 7 000 ton uranmalm och den svenska urananvändningen kan därmed beräknas ge upphov till cirka en halv miljon ton gruvavfall årligen i de aktuella länderna.

Den finländska strålskyddsmyndigheten STUK uppskattar att gruvavfallet i allmänhet har en aktivitet kring 100 becquerel per gram, vilket enligt Strålsäkerhetsmyndigheten är en hög nivå som innebär att avfallet bör hållas avskilt från människor och miljö.

I Sverige går gränsen för vad som måste hanteras med försiktighet och är tillståndspliktigt vid en till tio becquerel enligt strålskyddsförordningen. Vid ungefär samma nivå betraktas resterna som farligt avfall, både på grund av sin strålning och på grund av att innehållet av tungmetaller blir högt vid denna nivå.

Kunskapen om förhållandena vid uranbrytning och efterbehandling av gruvavfall i de länder som nämns ovan är begränsad, men det som finns väcker oro. I Namibia har arbetarrörelsens kunskapsorgan Labour Resource & Research Institute (Larri) publicerat en rapport om förhållandena vid landets urangruvor.

I den slår man fast att landets lagstiftning för mineralutvinning är bristfällig och att specifik reglering av uranbrytning helt saknas. Arbetarna inandas damm och radongas och saknar ofta grundläggande kunskap om risker och skyddsåtgärder. Många arbetare befaras ha drabbats av arbetsmiljörelaterade sjukdomstillstånd såsom tbc och lungcancer. Sammanfattningsvis beskriver Larri uranbrytningens hälsoeffekter på arbetarna som häpnadsväckande.

Någon bred utvärdering av miljöeffekterna från uranbrytningen finns inte i rapporten från Namibia. Man konstaterar bara att brytningen använder mycket stora mängder vatten, vilket alltid är ett problem, men särskilt i ett land som Namibia där vattenbristen är stor.

Men det kan befaras att miljökonsekvenserna i Namibia – liksom även i Kazakstan och kanske även Ryssland – i många avseenden liknar de effekter som har observerats kring urangruvor i Niger. I ett flertal undersökningar har man visat att uranbrytningen bidrar till ökenutbredning i landet genom den omfattande användningen av vatten i brytningsprocessen, liksom att brytningen och exponeringen av gruvavfall har lett till omfattande radioaktiv förorening av grundvattnet.

Fyra av fem vattenprover i Arlitregionen innehöll exempelvis strålning som låg över WHO:s rekommenderade gränsvärde och senast i november 2009 fann man höga strålningsnivåer på gatorna i staden Akokan.

Miljöpartiet de gröna anser att kärnkraft är en ohållbar energikälla och att uranbrytningen utgör ett problem på alla platser. Sverige bör ersätta kärnkraften med förnybara och rena energislag som onödiggör ett svenskt deltagande i uranbrytningen.

Men så länge kärnkraften finns kvar är det viktigt att säkerställa att det uran som används för bränsleproduktion till svenska anläggningar bryts på ett så säkert sätt som möjligt, för såväl arbetare som det omgivande samhället och miljön.

Det förefaller osannolikt att så sker i dag. Tvärtom verkar en stor andel av det bränsle som används till svenska reaktorer ha utvunnits på ett mycket osäkert och skadligt sätt.

Mot bakgrund av det ovanstående skulle jag vilja fråga:

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att säkerställa att uran som används till bränsle i svenska reaktorer endast kommer från urangruvor som har högt ställda krav på arbetsmiljö och miljöskydd?

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd Inlämnad: 2010-03-24 Anmäld: 2010-03-24 Svar fördröjt anmält: 2010-04-06 Besvarad: 2010-04-27