Barns rätt till glasögon

Interpellation 2010/11:257 av Olofsson, Eva (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-03-04
Anmäld
2011-03-08
Besvarad
2011-03-15
Sista svarsdatum
2011-03-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 mars

Interpellation

2010/11:257 Barns rätt till glasögon

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Enligt Rädda Barnen lever ca 220 000 barn i Sverige i familjer som inte har råd att betala för det allra mest nödvändiga. I dessa familjer och i flera andra finns det inget ekonomiskt utrymme att köpa glasögon till sina barn. Skillnaderna är stora mellan landstingen när det handlar om glasögonbidrag till barn. De flesta men inte alla landsting har någon form av subvention för glasögon åt barn mellan noll och sju år. Men för barn i skolåldern är det bara några enstaka landsting som har det och de är då mer begränsade. Detta förekommer trots att en fullgod syn är mycket viktig för inlärningen i skolan. Barn som inte ser bra får svårt att hänga med i skolan och lider ofta av besvär som huvudvärk, trötthet och koncentrationssvårigheter.

Synfel är ett medicinskt problem så länge synen håller på att utvecklas. Om synnedsättningen håller i sig och blir bestående fungerar glasögon som hjälpmedel. För barn med nedsatt syn är glasögon en nödvändighet för att kunna utvecklas, hänga med i skolan och delta i fritidsaktiviteter. Trots detta har inte alla barn i Sverige rätt till glasögon. I en undersökning som Majblomman lät utföra år 2008 uppgav fyra av tio tillfrågade föräldrar att de inte haft råd med glasögon trots att deras barn varit i behov av dem (Majblommans rapport Brillor och barn, den 2 oktober 2008).

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att alla barn med nedsatt syn ska få rätt till glasögon?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:257, Barns rätt till glasögon

Interpellationsdebatt 2010/11:257

Webb-tv: Barns rätt till glasögon

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 43 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat barn- och äldreministern om hon avser att vidta några åtgärder för att alla barn med nedsatt syn ska få rätt till glasögon. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska landsting erbjuda god hälso- och sjukvård på lika villkor åt dem som är bosatta inom landstinget. Landstingens rätt till självbestämmande innebär samtidigt att de väljer hur de vill prioritera inom sin verksamhet och på vilket sätt de vill organisera sin vård. Grundtanken i detta system är att det är sjukvårdshuvudmännen som är bäst lämpade att göra de prioriteringar av resurserna som behövs för en bra vård inom det egna landstinget. Landstingen kan ge frivilliga subventioner till barns glasögon. Liknande frivilliga subventioner kan lämnas också på andra områden där landstingen gör bedömningen att behov finns. Däremot har landstingen ansvar för att erbjuda hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning. I de fall ett synfel är så svårt att det definieras som ett funktionshinder ska landstinget erbjuda de hjälpmedel som den enskilde har behov av utifrån den påverkan synfelet har på det dagliga livet. En sådan bedömning ska göras av hälso- och sjukvården i varje enskilt fall. När det gäller barnens situation har vi i Sverige ett väl utvecklat stöd till barn och deras familjer. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till förutsättningarna för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer genom att höja den disponibla inkomsten. De behovsprövade stöden är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Ett exempel är bostadsbidraget, där regeringen avser att föreslå att det särskilda bidraget för barnfamiljer höjs från och med den 1 januari 2012. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande och kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har enligt socialtjänstlagen rätt till bistånd för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Bistånd till livsföring i övrigt kan till exempel vara kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och glasögon. Om det finns ett styrkt behov av glasögon finns det således en möjlighet att få bistånd till detta. Barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen, och vår ambition är att se till att alla barn kan växa upp under goda förutsättningar.

Anf. 44 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Först vill jag tacka Göran Hägglund för svaret, även om jag inte känner mig helt nöjd. Under politikerveckan i Almedalen 2006 fanns det en knattereporter, David Lindvall, då 11 år, från S:t Hansskolan i Visby, som ställde partiledarna mot väggen. Den fråga han ställde var: Barn som har nedsatt hörsel får en hörapparat för att kunna hänga med i skolan och på fritiden. När barn har nedsatt syn blir begränsningarna lika stora för barnet. Men de får inte bidrag för sina glasögon. Tycker du att alla barn som behöver glasögon ska kunna få bidrag till detta? Så här svarade Göran Hägglund, som ännu inte var socialminister, i Almedalen 2006: När du beskriver frågan så här låter det väldigt konstigt. Vi har inget i vårt valprogram som tar upp den här frågan, men jag ska undersöka detta och återkomma till dig när jag har gjort det och ge dig ett svar. Vi kan väl säga att ett svar i alla fall finns i svaret på min interpellation om barns rätt till glasögon. Väldigt kort handlar det om att det inte ska göras något på nationell nivå. Det är landstingens sak. De kan ge frivilliga subventioner. Är synfelet svårt är det ett funktionshinder, och utifrån bedömningar i de enskilda fallen kan man få hjälpmedel. Barn i Sverige har det bra. De som inte har råd med glasögon till sina barn kan vända sig till socialkontoret och få prövat om de kan få pengar till barnens glasögon. Ja, visst har många barn i Sverige det bra. Rädda Barnens rapport om barnfattigdom, som kom för några månader sedan, visade dock att 220 000 barn lever i ekonomiskt utsatta familjer och att trenden som har varit med minskade klyftor och minskad barnfattigdom bröts 2008. Jag skulle gissa att det inte ser bättre ut när vi får Rädda Barnens rapporter om ett år och två år, för 2009 och 2010. År 2008 kom Majblommans rapport Briller och barn . På en fråga från Novus Opinion till föräldrar som har barn svarade fyra av tio att de inte haft råd med glasögon när deras barn behövt det. Många har också vänt sig till Majblomman för att få hjälp när det gäller glasögon. Hur kan då verkligheten se ut för dessa barn? Jag har hämtat ett par citat från Majblommans rapport. Först är det ett intyg från en skolsköterska: "I början av terminen gick flickans glasögon sönder och hon är i stort behov av glasögon. Vid min undersökning av henne konstaterar jag att hon ser 0,15 med sitt vänstra öga och 0,5 med sitt högra öga. (normal syn är 1,0). Hon ser inte vad läraren skriver på tavlan, kan inte arbeta vid datorn och har ofta huvudvärk. Familjens ekonomi är ansträngd då modern är sjukskriven och pappan är avliden." Sedan är det ett intyg från en kurator på en skola: "Mamman har varit i kontakt med undertecknad med anledning av familjens svaga ekonomi. Skolan har kunnat hjälpa pojken med diverse skolmaterial. Han behöver också glasögon men skolan kan inte hjälpa till med det. Familjens inkomst ligger strax över bidragsnorm och de får inte hjälp av socialtjänsten. Bifogar kostnadsförslag på 3.360 kr från optiker . " Min fråga till socialministern var: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att alla barn med nedsatt syn ska få rätt till glasögon? Jag vill gärna fortsätta med den frågan. Finns det verkligen inga åtgärder socialministern kan tänka sig för att även barn i ekonomiskt utsatta familjer ska ha rätt till glasögon, rätt att kunna se vad läraren skriver på tavlan och rätt att kunna ha en fritid som andra barn?

Anf. 45 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det här är förstås oerhört ömmande. Det är angeläget att alla kan se klart i klassrumssituationer, när man sparkar fotboll på fritiden eller leker i sandlådan eller vad man nu gör. Vi har ju den ordningen i Sverige, sedan lång tid tillbaka, att det här är en fråga för landstingen. Och vi ser att landstingen fattar beslut på lite olika sätt. I Stockholm, där vi nu befinner oss, ges inga bidrag alls. I Gävleborg, Norrbotten, Kronoberg och Västmanland ger man glasögonglas för barn upp till sju år - det är alltså bara glasen. I övrigt varierar glasögonbidraget ganska mycket i pengar från landsting till landsting. Men ordningen är den att det är landstingen som gör detta. Jag tänker inte medverka till att göra det här till en statlig angelägenhet. Däremot tycker jag att det är viktigt att landstingen prövar den här frågan och fattar beslut som är kloka i det här avseendet. Vad jag tycker att vi som är ansvariga på den nationella nivån ska göra är att satsa på att fler människor ska få en möjlighet att komma i arbete, som gör att de kan försörja sig själva och därmed betala utgifter, till exempel för glasögon. Jag tycker också att det är viktigt att det finns ett bra stöd för barnfamiljer, och jag har redogjort för några av de sakerna. Vi har nyligen höjt flerbarnstillägget, som hjälper många av flerbarnsfamiljerna. Vi är också i färd med att höja barndelen i bostadsbidraget, vilket kommer att betyda jättemycket för de barnfamiljer som har små ekonomiska marginaler. Det tror jag är vägen framåt. Det tror jag är den viktigaste åtgärd som vi kan göra. Återigen: Grunden för en god ekonomi hos alla och envar är faktiskt att vi har en möjlighet att försörja oss själva. Därför är arbete A och O i det här sammanhanget. Jag vet inte - det kanske Eva Olofsson kan redogöra för - om Vänsterpartiets förslag i det här avseendet är att införa ett allmänt glasögonbidrag till barn och ungdomar i Sverige och hur det i så fall skulle vara konstruerat. Jag tror att det är fel väg att gå, för det innebär att det offentliga kommer att ikläda sig väldigt mycket mer kostnader. Jag tror i stället att det är bättre att öka möjligheten för barnfamiljer och andra att ha ett utrymme i sin ekonomi som gör att de kan klara av de här kostnaderna.

Anf. 46 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Det första jag vill säga är: Självklart ska alla människor ha arbete. Rätten till arbete är en viktig fråga för oss. Det handlar om att satsa så att människor verkligen får jobb, att satsa på utbildning och arbetsmarknadsåtgärder i stället för att sätta folk i fas 3 för att göra ingenting nästan gratis. De håller sig sysselsatta, men det blir inte mer jobb. De får inte en utbildning så att de kan ta de jobb som kommer. Det är inte den vägen vi vill ha. Men huvudinvändningen mot det här, skulle jag vilja säga, är att barn inte kan vänta på att deras föräldrar ska få jobb. De får kanske jobb om ett, två eller tre år och har inte råd att köpa glasögon till sina barn. Barn har behov här och nu. Jag tycker inte att det i ett välfärdsland som Sverige är acceptabelt att barn ska vara utan glasögon. När glasögonen går sönder får man kanske gå med tejpade glasögon som inte sitter rätt. Eller man byter kanske inte lika ofta som man behöver, eftersom man inte har råd med det. I Sverige ska barn kunna ha glasögon. Därför tycker jag att barn ska ha rätt att kunna se världen klart även när föräldrarna inte har jobb, är sjukskrivna och arbetslösa eller har så lågavlönade tillfälliga jobb att de inte får pengar över till glasögon. Jag vill säga lite om varför detta är så viktigt. När barn är små är synen inte färdig. Den utvecklas i upp till åtta tio år för vissa barn. Många har synen färdigutvecklad vid sex års ålder. Om man inte ser riktigt får man inte den stimulans som gör att synen utvecklas som den ska. Man får alltså fel som man får bära med sig hela livet. För att se riktigt måste den bild som träffar näthinnan vara tydlig och klar. Har man ett brytningsfel som barn och inte får glasögon blir inte bilden tydlig och klar. Jag tycker också att det är viktigt att peka på de exempel som jag drog förut. Det handlar om barn som går i skolan och som inte kan följa skolan på ett riktigt och bra sätt för att de inte har glasögon därför att föräldrarna inte har råd med glasögon. Det handlar om barn som inte kan läsa på tavlan, som får huvudvärk och som inte kan titta på en dator när det ingår i skolundervisningen, för de kan inte se ordentlig vad som står där. Jag tycker inte att det räcker att säga att man satsar på att människor ska få jobb. Det ska vi självklart göra. Men det handlar om de barn som lever i familjer där föräldrarna just nu inte har jobb. Då vill jag bara påminna om att det nu pågår ett påskuppror med bland annat många diakoner och andra som liksom Majblomman har upplevt att fattigdomen har ökat och att många kommer till dem för att be om hjälp till livets nödtorft. Sveriges Kristna Råd har också pekat på bristerna i sjukförsäkringen där människor ramlar emellan och inte får någon inkomst alls eller hamnar i försörjningsstöd. Det är alltså breda reaktioner på att det finns stora grupper människor som ramlar emellan, och en del av dem har barn. När det gäller glasögon har vi drivit kravet på att göra en utredning och titta på hur man ska kunna komma till rätta med detta, för vi inser att det kan man behöva göra. Vi smäller inte bara till och säger "glasögonbidrag, pang". Frågan är så viktig. Göran Hägglund tog själv upp hur olika det ser ut i olika landsting. I Stockholm får man inga bidrag alls. I fyra andra landsting är glasen gratis men inte bågarna. Kostnaden varierar från ungefär 250 kronor upp till 1 250 kronor. Självklart ska det inte se så olika ut beroende på var barn bor i Sverige. Självklart går det också att göra insatser. Kanske socialministern skulle kunna ta ett samtal med SKL. Kanske man skulle kunna fundera på riktlinjer på området och titta på frågan på något sätt. Det är ju inte så att vi inte gör någonting nationellt när det gäller hälso- och sjukvården. Det görs saker på en massa plan, och jag tycker att det är dags att göra något för barns rätt till glasögon.

Anf. 47 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det låter lite bestickande när Eva Olofsson säger att barn inte kan vänta på att föräldrarna får jobb, det med anledning av att jag sade att det viktigaste är att människor kan försörja sig själva och täcka sina kostnader. Vad jag ville peka på var vikten av en politik som gör att människor får jobb i vårt land. Regeringen har lagt ned väldigt mycket möda och satsat stora resurser på att skapa goda villkor som gör att fler människor kommer i arbete och kan försörja sig själva. Det är en oerhört viktig inriktning, och jag är glad att regeringen hittills har fått stöd i parlamentet för den inriktningen och inte har valt en annan väg som jag menar att Eva Olofsson står för. Sedan kommer det naturligtvis alltid att finnas personer som av ett eller annat skäl inte kan försörja sig. Det kan handla om att man har en dålig ekonomi till följd av långvarig sjukskrivning, funktionsnedsättningar eller annat som gör att det är kärvare. Då finns det olika typer av skyddsnät i form av socialförsäkringar och - om vi nu pratar glasögon - i form av det stöd som ges i de allra flesta landsting. För dem som har de allra lägsta inkomsterna finns också försörjningsstöd, och i det ingår möjligheten att få glasögon. Förmodligen tycker Eva Olofsson att man ska få glasögon, men man ska av något skäl inte få dem på just det sättet. Men det finns ett regelverk som är till för att alla ska kunna få ersättning om man inte har en ekonomi för att finansiera det själv. Jag konstaterar också att Eva Olofssons kraftfulla vänsterpartikrav på det här området blir till att man har drivit kravet på en utredning. Det är ju bra. Jag inser att en utredning är första steget för att genomföra någon förändring, men jag ser inte i Vänsterpartiets ekonomiska politik några som helst steg när det gäller satsningar på att genomföra reformer på detta område. Det kanske ändå är intressant att veta för den som lyssnar på debatten.

Anf. 48 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag tror att socialministern vet lika bra som jag att många barnfamiljer inte går till socialkontoret och ber om försörjningsstöd. Glasögonen får vänta i stället. Andra familjer ligger precis på gränsen eller lite över men klarar inte kostnaden för glasögon. Barns glasögon fungerar heller inte som vuxnas. Barn växer. De behöver byta oftare. Barn sliter på glasögon på ett annat sätt. Man leker, busar och bråkar och glasögonen går sönder. Någon sade att det inte är frågan om utan när barns glasögon går sönder. Jag tycker därför att det är cyniskt att säga att skyddsnätet ska vara försörjningsstöd och att gå till socialkontoret när det gäller en så viktig sak som att kunna se och följa med i skolan och annat. Jag tycker att vårt Välfärdssverige borde kunna mer. Jag kan bara konstatera att hade jag sagt att vi ska lägga pengar till glasögon bara så där hade nog socialministern frågat hur skulle se ut. Som socialministern sade gäller det att börja med att utreda en fråga. Jag tycker inte att barn kan vänta. Jag tycker inte att barn vars föräldrar har en dålig ekonomi tillfälligt eller permanent på grund av sjukdom, arbetslöshet eller på grund av att de enda jobb de får är timanställning i lågavlönade sektorer ska behöva vara utan glasögon eller att föräldrarna ska behöva gå till socialkontoret. Att som barn kunna se och följa med i skolan och att kunna hänga med kompisarna och få hjälp så att synen utvecklas på rätt sätt tycker jag borde vara en grundläggande rättighet för barn. Vi har kunnat göra nationella insatser när det gäller väntetider i vården. Regeringen har lagt sig i sjukvårdens organisation när det gäller vårdval. Vi har regionala cancercentrum. Det har gjorts en mängd saker på nationell nivå, och det går också att ta initiativ när det gäller barns rätt att kunna se.

Anf. 49 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag vet att den fråga som Eva Olofsson har tagit upp är jätteviktig för varje barn som behöver glasögon. Det finns många familjer som klarar av att finansiera detta för egen maskin, men det finns också en del familjer där man inte har det ekonomiska utrymmet. Där finns naturligtvis ett problem för oss som politiker att försöka hantera på bästa möjliga sätt och fråga oss vad vi kan göra. Den ordning som vi har haft hittills och som jag tycker är klok är att landstingen är ansvariga för dessa beslut. Det är inte något jag vill ändra på. Vi har också ett regelverk som gör att försörjningsstödet finns till hands för den som har de allra minsta ekonomiska marginalerna. Där hamnar vi väldigt ofta i den här underliga diskussionen som går ut på att vi har det här skyddet - men vi vill inte att någon ska använda det. Och det vill vi ju inte; vi vill att alla ska klara sig själva, men det är som det på något sätt är för fult för att användas. Jag tycker naturligtvis att om en familj har så en liten ekonomi att man inte har råd att köpa glasögon så är det självklart att försörjningsstödet finns där för att barnen ska kunna förses med glasögon. Alla barn har rätt till en god syn och till att kunna fungera i klassrumssituationer, på fritiden och överallt annars. Återigen: Det viktigaste vi har att göra över huvud taget är att se till att fler människor får en möjlighet att försörja sig själva. Regeringen gör stora satsningar för att förbättra situationen för de barnfamiljer som har de allra minsta marginalerna som gör att ännu fler ska kunna leva på sin egen lön och med hjälp av det generella stöd som finns.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.