Avskaffat balanskrav vid adoption
Interpellation 2007/08:448 av Rådhström, Jan-Evert (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-02-27
- Anmäld
- 2008-03-03
- Sista svarsdatum
- 2008-03-25
- Besvarad
- 2008-03-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2007/08:448 Avskaffat balanskrav vid adoption
av Jan-Evert Rådhström (m)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Situationen för många barn runt om i världen är i dag ohållbar. Möjligheten att få komma till Sverige och därmed skapa sig ett nytt liv genom adoption är en av få ljusglimtar i mörkret. Problemet har dock varit regeln om balanskrav vid adoption som infördes 2005 och innebär att om två adoptionsorganisationer begär auktorisation i samma givarland, ska enbart den minsta organisationen bli auktoriserad, även om givarlandet vill samarbeta med annan organisation. Detta har medfört att barn fråntas en ny chans i livet till en trygg och kärleksfull uppväxt i Sverige. Balanskravet leder till ett minskat antal adoptioner och tar inte hänsyn till barnens bästa. Frågan om balanskravets avskaffande har tidigare varit uppe på regeringens bord och i regeringens budget för 2008 meddelades också att en reform av balanskravet är på väg.
Följande skrivning kring balanskravet finns med i regeringens budget för 2008:
”För att stärka barnperspektivet och tydliggöra betydelsen av barnets bästa vid adoption avser regeringen att göra en allmän översyn av reglerna om adoption. I detta sammanhang kommer också behovet av åtgärder för att säkerställa barnets bästa vid enskild adoption att övervägas. Regeringen avser också att se över tillämpningen av bestämmelsen rörande det s.k. balanskravet (6 a § i lagen om internationell adoptionsförmedling [1997:192]) och vilka konsekvenser bestämmelsen medför för adoptionssammanslutningarna.”
Trots detta tydliga och positiva ställningstagande från regeringens sida om att se över balanskravet vid adoption har ännu inget skett. Frågan har gått i stå och de som blir lidande är de barn vars möjligheter att få ett bättre och värdigare liv i Sverige nu går om intet. I stället förblir de sittande på barnhem utan den trygghet, kärlek och stabilitet som föräldrar och ett hem erbjuder. Varje dag som går utan handling innebär att något barn i världen fråntas den kärlek och omtanke som de så väl behöver.
På vilket sätt kan statsrådet påskynda en förändring av reglerna vid adoption med utgångspunkt i ett avskaffat balanskrav, för barnens skull?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:448
Webb-tv: Avskaffat balanskrav vid adoption
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:82 Tisdagen den 25 marsProtokoll 2007/08:82 14 § Svar på interpellation 2007/08:448 om avskaffat balanskrav vid adoption
Protokoll från debatten
Anf. 92 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jan-Evert Rådhström har frågat mig på vilket sätt jag kan påskynda en förändring av reglerna vid adoption med utgångspunkt i ett avskaffat balanskrav.
Jag vill inledningsvis framhålla att en internationell adoption alltid ska utgå från det enskilda barnets bästa och från det enskilda barnets behov och rättigheter. Detta innebär att varje stat i första hand ska eftersträva att ett barn får växa upp i sin ursprungsfamilj eller om detta inte är möjligt i en annan familj i sitt hemland. Om detta i sin tur inte är möjligt bör barnet kunna erbjudas en varaktig familj genom internationell adoption.
Barnens rättigheter i samband med internationell adoption är fastlagda i såväl konventionen om barnens rättigheter som 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I dessa konventioner ställs också särskilda krav för att säkerställa att internationella adoptioner genomförs på ett betryggande sätt. Sverige har en särskild lagstiftning om internationella adoptioner som bygger på dessa konventioner.
När det gäller frågan om det så kallade balanskravet kan jag stilla Jan-Evert Rådhströms oro över att frågan har gått i stå genom att meddela att det pågår ett arbete inom Socialdepartementet med att ta fram en departementspromemoria om frågor som rör auktorisation av sammanslutningar som förmedlar internationella adoptioner. I detta arbete ingår även en översyn av regeln om balansen mellan de svenska sammanslutningar som har auktorisation för att förmedla internationella adoptioner, det så kallade balanskravet.
Min förhoppning är att denna departementspromemoria, efter vederbörlig remissomgång, ska resultera i en proposition till riksdagen under innevarande mandatperiod.
En kommentar i övrigt till det så kallade balanskravet är att det har tillämpats av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, Mia, i endast ett fall som rörde auktorisation för Bolivia. I övrigt har de auktoriserade sammanslutningarna auktorisation för ca 30 länder, och i flera fall har de auktorisation för samma land. Mia har i samband med beslut om auktorisation för adoptionssammanslutningarna för perioden 2008-2009 givit auktorisation för fyra sammanslutningar att arbeta i samma land, Kenya och Vietnam. Vidare har tre sammanslutningar fått auktorisation för arbete i samma land. Det gäller Colombia, Indien, Sri Lanka och Thailand. I dessa fall har Mia rekommenderat att sammanslutningarna inte ska arbeta med samma barnhem i syfte att undvika konkurrens mellan svenska sammanslutningar.
Anf. 93 Jan-Evert Rådhström (M)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret. Jag är helt överens med ministern om att internationell adoption alltid ska utgå från det enskilda barnets bästa och från det enskilda barnets behov och rättigheter. Det är just för barnens bästa jag är så angelägen om att lagen om balanskravet tas bort.
Det kan finnas skäl att förklara för den oinvigde vad lagen om balanskrav mellan adoptionsorganisationer innebär och vilka följder det får. Problemet är att regeln om balanskrav vid adoption som infördes 2005 innebär att om två adoptionsorganisationer begär auktorisation i samma givarland ska endast den minsta organisationen bli auktoriserad, även om givarlandet i första hand vill samarbeta med en annan organisation.
Detta har medfört att barn fråntas en ny chans i livet till en trygg och kärleksfull uppväxt i Sverige. Balanskravet leder till ett minskat antal adoptioner och tar inte hänsyn till barnens bästa.
Det är alldeles orimligt att en ideell förening begränsas i sin storlek. Tänk er samma princip för fackföreningar eller politiska partier! Jag tar för givet att ministern inte på något sätt genom politiska beslut vill förhindra ett parti att växa och bli större. Jag har stor respekt för ministern när han säger att det pågår ett arbete inom Socialdepartementet med att ta fram en departementspromemoria om frågor som rör auktorisation.
Jag hoppas att ministern förstår min frustration i det här ärendet. Jag vill se förändringar och resultat omgående, särskilt när jag ännu inte har mött ett enda sakligt argument för att vi har den här lagstiftningen med balanskravet. Min förhoppning och tro är givetvis att ministern på alla sätt försöker att påskynda det här arbetet så att förändringarna snart blir verklighet, för barnens skull.
Att Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, Mia, endast har hänvisat till balanskravet en gång när man har avslagit en organisations ansökan om att starta verksamhet visar att denna horribla lagstiftning faktiskt fungerar. Det är just för att det finns ett avslagsyrkande i en ansökan till ett land som det inte uppstår fler ansökningar som kan avslås. Det säger sig självt.
Det är väl ingen som ansöker om man redan har fått ett avslag en gång med hänvisning till att lagen är så tydlig att man inte har någon framgång, inte ens när man har överklagat beslutet till kammarrätten och förlorat där. Man vore, enligt mitt sätt att se, direkt dumdristig om man gjorde nya ansökningar och kastade bort de pengar, den tid och de resurser som man måste lägga på ett sådant totalt utsiktslöst arbete.
Tycker socialministern att mitt resonemang är logiskt, att en adoptionsorganisation inte ansöker om ny auktorisation i ett land som har liknande förhållanden med det avslagsyrkande som man tidigare har varit utsatt för?
Anf. 94 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag tycker att Jan-Evert Rådhström här vältaligt har beskrivit de avigsidor som kan finnas med den regel som Sverige har hållit sig med under ett antal år. Om man tittar tillbaka på varför den här lagstiftningen över huvud taget tillkom är de skäl man kan finna i urkunderna att man ville uppnå en bättre balans mellan olika sammanslutningar som har auktorisation att förmedla internationella adoptioner som en åtgärd för att skapa en möjlighet för mindre sammanslutningar att växa och därmed öka valfriheten för svenska sökande när det gäller olika sammanslutningar.
Som situationen är i dag finns det en stor sammanslutning, tre mindre och tre mycket små som är verksamma på det här området. I förarbetena menar man att man vill eftersträva en bättre balans i storlek mellan de här sammanslutningarna. Om flera sammanslutningar ansöker om auktorisation för samma land ska det vara möjligt att ge de mindre sammanslutningarna prioritet om sammanslutningarna naturligtvis i övrigt uppfyller kraven, till exempel vad gäller kvalitet.
Det är alltså de skäl som har angetts för den lagstiftning som nu gäller. Jan-Evert Rådhström har här beskrivit vilka avigsidor som finns. Dem kan jag utan vidare se, och det är just därför vi vill komma fram till en nyordning.
Den så kallade balansregeln som infördes den 1 januari 2005 har fram till i dag inte haft någon avgörande betydelse för hur många barn som har kommit till Sverige för internationell adoption. Här har naturligtvis den allmänna utvecklingen i barnens ursprungsländer en allt större betydelse. I många av de vanligaste givarländerna minskar antalet barn som kan bli aktuella för adoption bland annat på grund av att välståndet ökar och att de biologiska föräldrarna därmed i större utsträckning kan behålla sina barn. Det är förstås en utveckling som både jag och Jan-Evert Rådhström välkomnar.
Men det gäller också att hitta en väl fungerande ordning i de fall där adoptioner ändå kan komma i fråga, och jag redogjorde i mitt inledande svar för hur man prioriterar i det här sammanhanget.
Summa summarum: Balanskravet som gäller svenska sammanslutningar kan inte anses ha den betydelse som förutsågs när det en gång infördes.
Jag kan förstå den frustration som Jan-Evert Rådhström ger uttryck för under denna diskussion och i sin interpellation. Jag tycker förstås att hans resonemang, som svar på den frågan, är logiskt och rimligt när det gäller balanskravets utformning och vilka effekter det får när man en gång har prövats som sammanslutning och då så att säga har förlorat i den prövningen.
Nu pågår ett arbete, och det är förstås det som är det viktiga, där vi på Socialdepartementet skyndar på detta så mycket vi någonsin kan med sikte på att kunna lägga fram en proposition till riksdagen med förslag om en ny lagstiftning som riksdagen får möjlighet att ta ställning till.
Anf. 95 Jan-Evert Rådhström (M)
Herr talman! Det känns positivt att vi har en stor samsyn i de här frågorna, och det tar jag naturligtvis till intäkt för att det kommer att ske saker på området.
Jag vill bara lite kort kommentera de exempel som ges i ministerns svar om olika länder där det har skett auktorisationer. Jag vill bara konstatera att det är precis i de länderna som jag påstår att balanskravet är hämmande för större organisationer. När det gäller Vietnam är det en mindre organisation som har fått tillstånd att bedriva verksamhet tillsammans med en sedan tidigare större organisation som redan hade verksamhet. Det är i och för sig bra, enligt mitt sätt att se, att fler organisationer kommer till ett land. Samma sak i Colombia, samma sak i Thailand och samma sak i Indien - det är dessa länder som utgör exempel på att organisationer kan samverka, men vi har inget exempel där en stor organisation kan få komma in i ett land där det redan finns små organisationer.
Mina funderingar som gnager och som jag inte kan finna logiska svar på är sammanfattningsvis: Varför förvägras en godkänd svensk adoptionsorganisation att verka i ett land som till exempel Bolivia? Det är inte för att det är något fel på myndighetskontakterna i Bolivia. Det är inte heller något fel på adoptionsorganisationens verksamhet, och ingen har hävdat att det inte finns barn som är i behov av föräldrar.
Det enkla men trista svaret är att det är en följd av den nya adoptionslag som kom till för några år sedan och som säger att om en organisation söker om auktorisation ska Mia ta hänsyn till om det finns andra och mindre svenska organisationer i samma land. I så fall ska den större organisationen inte få auktorisation.
Jag hoppas att ministern kan förstå min frustration och att någonting kommer att ske snabbt för att komma till rätta med denna felaktiga lagtolkning - för barnens skull. Min förhoppning står till ministern och till att det här kommer att gå fortare än vad ministern vågar uttala i svaret här i dag. Men utifrån vad ministern har sagt känner jag en stor tillförsikt framåt och kan redan nu konstatera att det kommer att vara till gagn för fler barn i världen. I så fall är det här en debatt för barnens skull.
Anf. 96 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! De beskrivningar som Jan-Evert Rådhström gör av de avigsidor som de nuvarande reglerna leder till kan man nog stryka under och peka på att så är fallet.
Samtidigt gör naturligtvis Mia detta utifrån den lagstiftning som riksdagen har fattat beslut om. För att få en förändring till stånd måste vi ändra på lagen. Det är också syftet med den översyn som nu sker och som ska leda till nya förslag för riksdagen att ta ställning till.
Jag redogjorde tidigare för skälen bakom den nuvarande lagstiftningen och hur man då tänkte. Man ville alltså premiera fram, eller hur vi nu ska uttrycka det, fler organisationer på den här arenan. Dessa skäl kan man möjligen förstå, men man kan också konstatera att sedan den lagen tillkom har denna lagstiftning och ordning inte haft den effekt som man då tänkte sig. Det går därför säkerligen att åstadkomma en lagstiftning som är mer ändamålsenlig när det gäller att säkerställa att internationella adoptioner går till på bästa möjliga sätt för blivande adoptivföräldrar, för givarländerna och naturligtvis ytterst för de barn som är föremål för adoption.
Anf. 97 Jan-Evert Rådhström (M)
Herr talman! Jag är nöjd med dessa ord från statsrådet, och det finns ingen anledning för mig att förlänga debatten. Jag känner mig helt nöjd och lugn över att frågan kommer att avancera snabbt.
Anf. 98 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag känner mig också nöjd med diskussionen. Jag tycker förstås att det är en väldigt viktig diskussion, att vi har en kvalitetsmässigt bra ordning när det gäller barn som är de allra mest utsatta på jorden som vi över huvud taget kan tänka oss och att det leder till att de i de här yttersta fallen får ett nytt tryggt hem i Sverige. Jag hoppas också på Jan-Evert Rådhströms bistånd i det fortsatta arbetet när det gäller att utforma den nya lagstiftningen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.