Anf. 70 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jordbruks- och livsmedelsproduktion är en ursprunglig basnäring som i världen och Sverige också kommer att vara en framtidsnäring och vars produktion stadigt behöver öka i takt med befolkningstillväxt, ett allt torrare klimat i stora delar av världen, åkerasfaltering med mera.
Sverige har utomordentliga förutsättningar att öka sin livsmedelsproduktion efter flera decenniers tillbakagång på tunga områden som mjölk och kött. Vi har näringsrika jordar, rikligt med nederbörd, skickliga lantbruksföretagare och livsmedelsindustrier samt spetskompetens för god miljö och bra djurskydd.
Sverige har på 30 år ökat sin matimport från 20 procent till ca 55 procent och är det mest importberoende landet i Europa frånsett lilleputtländer. Att inte nu vända den nedåtgående utvecklingen utan bara passivt öka matimporten från länder med oftast sämre miljö- och djurskyddsregler vore ett svek mot såväl djur och miljö som ansvaret för att bidra till Sveriges och världens livsmedelsförsörjning.
Sverige har sedan 1980-1990-talen affärsidén att ha världens strängaste regler för djurskydd och miljö, vilket också ger en dyrare mat. Staten driver också på för att ständigt sätta upp högre mål för andelen ekologisk och organisk produktion, vars kvaliteter fördyrar maten med ytterligare 25-60 procent.
Ekomatsproduktionen har också kraftigt ökat från nästan ingenting på 1980-talet till dagens 6-7 procent av marknaden med hjälp av växande politisk efterfrågan från den offentliga sektorn, från marknaden och genom ett högt miljöstöd.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det vanliga moderna miljövänliga svenska jordbruket, världens kanske bästa, har dock minskat sin produktion med ca 25 procent under samma tid, vilket är en minskning som är typ tio gånger större än vad ekoproduktionen har ökat med. Det gör att totalen har minskat kraftigt.
Gris- och nötköttsproduktionen har minskat kraftigt, och mjölkproduktionen är nu, vilket interpellationerna verkligen visar på, i en stor och djupt allvarlig kris, vilket dränerar mjölkgårdarna på kapital och leder till konkurser och nedläggningar. Och en konkurs för en lantbrukare, herr minister, är helt förödande, eftersom man i princip alltid borgar för lånen också med sin personliga ekonomi och därför förlorar gården och företaget och ofta får släpa med sig miljonskulder vidare i livet.
Många vanliga mjölkbönder som gjort mångmiljonsatsningar det senaste decenniet, oftast uppmuntrade av politiker, rådgivare och banker, ser nu sin verklighet ligga i spillror när mjölkpriset är på 1980-talsnivå.
EU diskuterar nu olika åtgärder. Många EU-länder agerar också för att hjälpa. Frankrike sänker arbetsgivaravgifter och i Italien har regering och banker överenskommit om amorterings- och räntefrihet under några år.
I Sverige har regeringen talat lite om lånegarantier, men mycket lite har hänt. Konkurrenskraftsutredningen, som Eskil Erlandsson tillsatte och som gav väldigt goda förslag, ligger i malpåse. Vi får se vad som kommer i livsmedelsstrategin. Men det har inte hänt något än, så det är ett förlorat år.
Det är bra att denna fråga väcks i Sveriges riksdag och att vi är flera som diskuterar den.
Jag vet att landsbygdsministern känner för dessa frågor, men han måste få med sig hela regeringen inklusive finansministern och det mindre partiet.
Jag ställer mig bakom de frågor Daniel Bäckström ställde. Det är upp till bevis, och jag hoppas att livsmedelsstrategin kommer att överraska mig.