Åtgärder mot barnfattigdom och hemlöshet
Interpellation 2010/11:172 av Moberg, Carina (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2011-02-01
- Inlämnad
- 2011-02-01
- Besvarad
- 2011-02-10
- Sista svarsdatum
- 2011-02-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 1 februari
Interpellation
2010/11:172 Åtgärder mot barnfattigdom och hemlöshet
av Carina Moberg (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Under föregående mandatperiod startade regeringen ett arbete för att forma en strategi mot hemlöshet. Statsrådet gjorde då ett stort nummer av dessa ”krafttag”. Detta arbete är nu avslutat och avrapporterat.
Vid en radiointervju med statsrådet för en tid sedan framkom att de mål som fastställdes i denna strategi inte alls uppnåtts och att antalet vräkta barnfamiljer ökar.
Regeringens politik leder till ett ökat utanförskap på arbetsmarknaden och sjuka människor utförsäkras och hänvisas till socialbidrag. Den nyligen presenterade PISA-undersökningen visar att barn som bor i områden med sämre ekonomiska förutsättningar halkar efter på ett ganska dramatiskt sätt.
I dag presenterade Rädda Barnen sin årliga undersökning av barnfattigdomen i Sverige. Trenden med ökade klyftor i det svenska samhället fortsätter och utvecklingen går snabbare nu.
Fakta är:
· Regeringen har ingen aktuell statistik på hur många hemlösa som finns i vårt land.
· Regeringen har inga förslag till hur lagstiftningen skulle kunna skärpas för att uppnå en nollvision mot hemlöshet.
· Regeringen föreslår inga åtgärder för att få i gång byggandet och komma till rätta med den stora bristen på hyreslägenheter som människor kan efterfråga.
Vilka konkreta åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att målen i hemlöshetsstrategin för 2007–2009 ska uppnås angående att alla ska ha möjlighet till tak över huvudet och att inga barn ska vräkas?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:172
Webb-tv: Åtgärder mot barnfattigdom och hemlöshet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:57 Torsdagen den 10 februariProtokoll 2010/11:57 3 § Svar på interpellation 2010/11:172 om åtgärder mot barnfattigdom och hemlöshet
Protokoll från debatten
Anf. 8 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Carina Moberg har frågat mig vilka konkreta åtgärder som jag är beredd att vidta för att målen i hemlöshetsstrategin för 2007-2009 ska uppnås angående att alla ska ha möjlighet till tak över huvudet och att inga barn ska vräkas.
I februari 2007 presenterade regeringen mycket riktigt en samlad strategi för arbetet mot hemlöshet. Detta var första gången som arbetet mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden samlades i en strategi. Utgångspunkten var att belysa hemlöshetsfrågan brett, både som ett socialpolitiskt och som ett bostadspolitiskt problem. Strategin syftade till att skapa en struktur som skulle tydliggöra att många aktörer på såväl nationell och regional som lokal nivå har ett ansvar och en roll att spela i detta arbete. Strategin innebar således en ambitionshöjning genom att ange en tydlig handlingsinriktning och ett brett angreppssätt.
Ansvaret för att motverka hemlöshet har till största delen vilat på kommunernas socialtjänst. Detta ansvar ligger kvar, men hemlöshetsstrategin pekade också ut vikten av att fler aktörer måste engageras. Socialstyrelsen fick därför i uppdrag att genomföra strategin i samråd med Boverket, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Kommuner och Landsting.
Under de här åren som strategin har löpt har mycket arbete gjorts av samtliga inblandade. Huvudaktiviteten har varit att ge stöd till lokalt utvecklingsarbete i syfte att utveckla arbetssätt för att åstadkomma uthållighet i arbetet mot hemlöshet. Drygt 46 miljoner kronor fördelades till 23 satsningar. Resultaten av dessa satsningar kommer att redovisas i en utvärdering som presenteras i nästa månad. Dessutom har det inom ramen för strategin producerats mycket ny och värdefull kunskap som bland annat har lett till att Socialstyrelsen har kunnat ta fram en vägledning till kommunernas arbete när det gäller att förebygga vräkningar samt en kunskapsöversikt om olika boendelösningar och deras effekter.
Hemlösheten är en utmaning för det svenska välfärdssamhället och mycket arbete kvarstår. Framför allt behöver den nya kunskapen förankras lokalt. Det finns i dag evidensbaserad kunskap om hur de olika huvudmännen kan utveckla arbetssätt i syfte att arbeta mer effektivt. Till hjälp för kommunerna har därför Socialstyrelsen så sent som i förra veckan publicerat ett webbverktyg som ska underlätta för dem att använda den vägledning och kunskap som finns på området.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att utvecklingen går i rätt riktning i förhållande till strategins inriktningsmål. Arbetet framöver behöver inriktas på att få kommunerna och övriga aktörer att använda kunskapen på ett effektivt sätt i det praktiska arbetet. För att påskynda denna utveckling och stimulera till ett lokalt förbättringsarbete kommer Socialstyrelsen på regeringens uppdrag att utveckla öppna jämförelser på hemlöshetsområdet. Jag kommer alltså att noga följa utvecklingen i kommunerna. Under året har Socialstyrelsen också i uppdrag att genomföra en ny nationell kartläggning av antalet hemlösa. Därutöver inrättades det en arbetsgrupp knuten till Socialdepartementet i maj 2010 med uppdrag att analysera orsakerna till att barnfamiljer fortfarande berörs av vräkning samt varför det finns så stora variationer mellan kommuner när det gäller antalet barn som är berörda av vräkning. Det faktum att det varierar tyder på att det finns möjligheter för kommuner att välja effektiva arbetssätt och att det också ger resultat.
Anf. 9 Carina Moberg (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill inleda mitt anförande med ett citat: "Barnperspektivet i hemlöshetsproblematiken får vi aldrig glömma bort. Barn ska inte vräkas i vårt land, och allt ska göras för att se till att människor har en bostad. Ett hem är en grundläggande mänskliga rättighet. Den som inte har ett hem kan aldrig bli riktigt trygg."
Det är vackra ord som föga förpliktar och ett exempel på att regeringens retorik inte hänger ihop med den förda politiken. Det här är nämligen Maria Larssons ord tagna från en debatt för två och ett halvt år sedan på ungefär samma tema som det vi debatterar i dag.
Var har då hänt sedan dess? Anders Borg kallade 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet hösten 2006. Sedan dess har arbetslösheten ökat med 100 000 personer. I dag är 400 000 personer arbetslösa. Det är 8 procent. Drygt 25 000 av dessa befinner sig i dag i den så kallade fas 3 med mycket små möjligheter att få arbete enligt Arbetsförmedlingens egna handläggare. Ca 75 000 personer kommer att utförsäkras under åren 2010-2014, inte för att de är friska utan för att de har nått en tidsgräns. Antalet mottagare av ekonomiskt bistånd ökar i åtta av tio kommuner. Här finns barnfamiljerna, Maria Larsson. Här finns de som inte har en trygg boendesituation. 119 kommuner anger brist på bostäder, och Sverige har förlorat sin topposition när det gäller likvärdighet i skolan. Det här berör också barnfamiljerna i vårt land. Listan skulle kunna göras mycket längre.
Låt mig vara tydlig. Jag kritiserar inte regeringens initiativ till hemlöshetsstrategi. Jag kritiserar er misslyckade politik som har lett till att fler barn vräks, att barnfattigdomen ökar och att bostadsbristen är gigantisk. Ni saknar en politik för jobb och ett värdigt liv för arbetslösa och utförsäkrade. Vi behöver inte vänta på fler rapporter och utvärderingar, för situationen är glasklar.
Av kronofogdens statistik beträffande vräkningar 2010 kan vi utläsa att det skett en ökning av antalet barn, trots regeringens mål om att inga barn ska vräkas. 76 fler barn vräktes under förra året. Av totalt 632 vräkta barn bodde 26 i Maria Larssons hemlän Jönköping. I mitt hemlän Stockholm var det så många som 122. Det är helt oacceptabelt. I hälften av landets kommuner vräks barn. Är det fler rapporter och utvärderingar vi behöver, eller är det en konsekvent konkret politik som råder bot på detta?
Enligt Rädda Barnens rapport har barnfattigdomen ökat med 10 000 barn. Maria Larsson sammanfattar regeringens politik genom att konstatera att utvecklingen går i rätt riktning i förhållande till strategins inriktningsmål. Det är väl ett riktigt politikeruttalande!
Målen i hemlöshetsstrategin har inte uppnåtts. Fler barn vräks. Barnfattigdomen ökar. Maria Larssons egna myndigheter presenterar statistik som tydligt visar på detta. Därför frågar jag Maria Larsson: Vad är det som går i rätt riktning?
Anf. 10 Roland Utbult (Kd)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag har stort förtroende för statsrådet Maria Larsson och det arbete som görs på departementet i dessa frågor.
Borta bra men ett hem är bäst. Det var ett uttryck vi hade i Göteborg när jag arbetade med hemlöshet. Det innefattade stöd till barn som levde i utsatta situationer, bland annat i just vräkningssituationer. Det här är inga enkla frågor, och det finns inga enkla svar. Inte heller är det någon ny problematik. Hemlösheten var stor även under socialdemokratisk regim. Den ökade faktiskt i början av 2000-talet, under S-regeringen, med mellan 30 och 40 procent. Det är naturligtvis en skam för ett land som Sverige att vi ska ha hemlöshet och att barn ska vräkas. Det präglar ett barn för resten av livet.
Carina Moberg tar i sin interpellation upp barnfattigdom och hemlöshet. Jag vill ta upp en viktig aspekt som jag tycker är offensiv, en möjlighet, som även berör barn som lever i utsatthet. I decennier har vi i Sverige använt oss av en metod som vi kallar för boendetrappan. Det betyder att en hemlös person ska göra ett slags karriär för att så småningom nå upp till att få en egen bostad. När man nått ett eller två steg på boendetrappan brukar man trilla ned. Förväntningarna är låga men kraven mycket höga, och det har visat sig vara en dålig kombination.
Det finns dock alternativ, och jag vill höra ministerns syn på det. Det finns en metod som kallas housing first, alltså bostad först, och nämns som ett av tre mål i hemlöshetsstrategin för 2007-2009, vilket Carina Moberg också refererar till. Där sägs att inträde på den ordinarie bostadsmarknaden ska underlättas för kvinnor respektive män som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av boenden som tillhandhålls av socialtjänsten eller andra aktörer.
Bostad först bygger på principen att man allra först får en bostad, och därefter sätter man in andra åtgärder. Man får en egen nyckel, man får den trygghet som är så viktig för den hemlöse, och då kan man också ta itu med sina problem. Alltså: Först en egen bostad, därefter massiva hjälpinsatser.
Grunden är således riktiga bostäder. Man får kontrakt med hyresvärden i stället för att socialtjänsten sköter om själva kontraktet. Detta kombineras sedan med en mängd olika insatser såsom case management, som innebär att en särskilt utsedd person har huvudansvaret för en utsatt person och dess familj. Andra insatser är boendestöd och att ideella organisationer kommer in och hjälper till.
Bostad först angriper den långvariga hemlösheten. Metoden har testats i olika länder och resultaten har varit goda. I New York och Hannover har 90 procent av dem som fått en bostad först fortsatt att bo i sin bostad och på så sätt fått ett nytt, värdigt liv.
Det har gjorts en del sådana försök också i Sverige, och jag vill därför fråga vad ministern anser om de evidensbaserade metoderna, såsom bostad först. Är det en framkomlig väg för att minska hemlösheten och därmed många barns utsatthet?
Anf. 11 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Att lyssna till Carina Moberg är att nästan se en väderkvarn framför sig. Man fäktar blint och slår på regeringen i alla lägen men har inte särskilt många förslag på egna lösningar. Jag tror, Carina Moberg, att det är viktigt att man, om man ska bli trovärdig som politiker, måste anvisa vägar. Vi försöker arbeta med att både fästa ord på papper och låta dem följas av handling. Det är precis det vi har gjort.
När det handlar om hemlösheten är det den nuvarande regeringen som, för första gången någonsin, har lagt fram en samlad strategi för att angripa den problematiken. Det är visserligen i första hand kommunernas ansvarsområde men vi har från statens sida, från regeringens sida, känt ett ansvar för att stödja och hjälpa till ute i kommunerna. Det gör vi genom att se till att det finns metoder på plats som kan leda till ett framgångsrikt arbete.
Faktum är, Carina Moberg, att när Socialdemokraterna regerade det här landet - låt oss ta året 2000 som exempel - skedde ungefär 5 000 vräkningar. År 2010 skedde 3 100 vräkningar i Sverige. Då är min fråga till Carina Moberg: Går den utvecklingen åt rätt håll eller åt fel håll?
För mig har det varit angeläget att särskilt se till barnen. Det har ingen gjort tidigare under den socialdemokratiska regeringens tid. Jag vill titta särskilt på barnen eftersom jag vet att ett barn drabbas oerhört hårt av vräkning. Därför har vi satt upp målet att barn inte ska vräkas. Första gången jag fick siffror specifikt gällande barn var 2008. Då var det 716 barn som vräktes. År 2009 gick den siffran ned till 618. Därefter gick den upp med 14 barn 2010, trots att vi då befann oss mitt i en lågkonjunktur.
Tycker Carina Moberg att det är bra eller dåligt att vi nu tittar specifikt på barnens situation? Och varför gjorde ni socialdemokrater aldrig det när ni hade makten? Varför brydde ni er inte om barnen? Varför brydde ni er inte om den frågan? Där tycker jag att Carina Moberg är svaret skyldig.
Vi har ambitioner. Vi har inte bara ord fästa på ett papper, utan vi låter dem åtföljas av handling. Det är därför vi har haft ett projektarbete i många kommuner, och det kommer fram många goda exempel. Housing first är definitivt ett mycket intressant exempel som man ska titta vidare på. Det är en modell för att se till att människor, när de har tak över huvudet, också ska få hjälp med missbruk och annat som kan behövas. Det är att ta ett samlat grepp om en människas livssituation, att hjälpa till inte bara med bostad utan också ofta med vård eller behandling.
Det skiljer mycket mellan kommunerna beträffande hur man angriper problematiken. Det är därför vi vet att den går att lösa. Det är därför vi satt upp en nollvision som innebär att inga barn ska vräkas. Tycker Carina Moberg att det är fel på den visionen? Det är ett inriktningsmål. Jag har aldrig trott att det skulle kunna nås så att man kom ned till noll på två år. Vi har dock satt i gång ett metodiskt strukturerat arbete som heter duga. Jag kan beklaga att vi inte kommit längre, men om Socialdemokraterna hade haft lite mer drag under sulorna kanske vi hade kommit längre i dag.
Situationen är den att vi kommer att få ned antalet vräkningar om vi i varje kommun använder oss av ett metodiskt arbete. Det är därför jag är angelägen om att förse kommunerna med det.
Anf. 12 Carina Moberg (S)
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att slå fast att utgångspunkten bör vara det för dagen relevanta historiska perspektivet, nämligen ett snart femårigt borgerligt regeringsinnehav.
Jag vet inte om statsrådet lyssnade dåligt på mitt tidigare anförande. Jag sade där att strategin mot hemlöshet är bra. Det är ett bra initiativ från Maria Larsson. Problemet är den politik som regeringen för. Den leder till ökade klyftor. Siffrorna talar sitt eget språk. 26 barn har vräkts i Jönköpings län. Det är Maria Larssons valkrets. Man kan fråga sig varför.
Det har varit osedvanligt mycket rapporter och diskussioner om barnens situation under senare tid. Det är Rädda Barnens rapport, Bris rapport, som kom i går, uttalanden gjorda av Barnombudsmannen och så vidare. Det är bara att konstatera att klyftorna mellan fattiga och rika föräldrar ökar. Jag och Socialdemokraterna menar, och det tror jag faktiskt att också Maria Larsson gör, att varje barn har rätt till en rimlig levnadsstandard. Sverige har förbundit sig att följa barnkonventionen. Men den ekonomiska utveckling som vi har sett i landet under senare år har inte nått ut till de mest utsatta hushållen.
Maria Larsson uttalade sig i detta sammanhang i ett TT-meddelande för några dagar sedan. Det tycker jag tyvärr visar att det saknas förståelse för de här konstaterandena. Som en kommentar om ökade och växande klyftor säger statsrådet att alla i vårt land har fått det bättre, men att de som har ett jobb och jobbskatteavdrag har fått en större förbättring. Du kallade mig väderkvarn, Maria Larsson, men jag måste säga att det även gäller majoriteten av statsråden i den borgerliga regeringen i så fall. Man kan också fråga sig om det här att alla fått det bättre också omfattar de 61 procent som är fattiga i Rosengård. Mycket arbete har lagts ned på att ta fram vägledning till kommunerna, och det är bra. Men det vore väl ännu bättre om regeringen skapade verktyg för att se till att kommunerna verkligen gör någonting.
Maria Larsson efterfrågade mina konkreta förslag. Du ska få några nu. Jag menar att vi behöver skärpa bostadsförsörjningslagen. Jag har valt att inte fokusera så mycket på bostadsbyggandet i denna interpellationsdebatt med Maria Larsson. Den debatten får jag ta med hennes partikollega. Men en skärpning av bostadsförsörjningslagen tror jag skulle vara på sin plats. Det vore intressant att höra om Maria Larsson kan se min poäng med det. Jag tror också att vi skulle behöva se över bostadsbidragen och vill även framhålla Rädda Barnens förslag, som jag antar att även Maria Larsson har fått. Det bygger på att vi ska plocka fram en konkret handlingsplan med tydliga mål för att bekämpa och förebygga barnfattigdom utifrån FN:s barnkonvention genom att kartlägga hur många barn som saknar fast bostad och plocka fram konkreta åtgärder direkt riktade mot vår framtid, det vill säga barnen.
Jag avslutar det här inlägget med att fråga om Maria Larsson är beredd att tillsammans med oss socialdemokrater utforma ytterligare konkreta åtgärder för att minska hemlösheten, antalet vräkta barn och barnfattigdomen.
Anf. 13 Roland Utbult (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag hoppas att det blir mycket aktivitet kring det här med bostad först, housing first. Det har börjat i liten skala. Det är viktigt att det sker på ett bra sätt framöver, som det är tänkt i grundprinciperna. Ministern pekade på flera olika aktiviteter man har från regeringens sida.
Jag minns när min son var åtta år och hade fått nyckeln till hemmet för första gången. Han skulle somna och hade nyckeln i handen, kommer jag ihåg. Jag frågade om jag skulle ta hand om den där nyckeln, men han ville hålla nyckeln när han sov. Han sade: Den här är viktig för mig, pappa. Det var första gången han fick den där nyckeln.
För bara några år sedan hände ungefär samma sak igen i Göteborg när jag mötte en tidigare hemlös. Han höll en nyckel i handen och sade: Den här är viktig för mig, förstår du. Det tog tag i mig. Han hade fått en bostad. Han upplevde värdighet och hade fått förtroendet att ha en nyckel. Han hade fått en ny start i livet.
Ministern pekar på flera aktiviteter för att förbättra situationen för utsatta barn. Det hänger samman med hemlöshet och problemen med att behålla eller få en bostad. Det kommer en utvärdering i mars, det finns webbverktyg för kommunerna, öppna jämförelser kommer och så vidare. Jag vill också nämna en ny kartläggning där man ser över orsakerna till vräkningar av barn.
Låt oss aldrig glömma de fattigaste av de fattiga, som Moder Teresa kallade dem. Vårt samhälle kommer, tror jag, att dömas utifrån hur vi tar hand om dessa fattiga människor. Därför är jag också glad att ministern är offensiv i detta.
Anf. 14 Hannah Bergstedt (S)
Fru talman! Hemlöshet är onekligen kopplad till brist på bostäder, och brist på bostäder är inte längre bara ett storstadsproblem. Brist på bostäder, främst hyresrätter, finns i hela landet, däribland i mitt eget hemlän, Norrbotten.
När människor i arbete fullt friska har svårt att få en bostad är det inte konstigt om resurssvaga människor har svårt att få en bostad. Regeringens brist på bostadspolitik, däribland borttagandet av investeringsstödet, har lett till en tvärnit i nybyggnationen. Störst är bristen på billiga hyresrätter.
Regeringen har också under den gångna mandatperioden ändrat de bostadspolitiska målen från att bostaden är en social rättighet till att den är något efterfrågestyrt. Men alla kan uppenbarligen inte efterfråga. Inte alla har en ekonomi som ger dem möjlighet att efterfråga en bostad. I den konkurrens som råder på bostadsmarknaden i dag blir det svårt att lösa hemlöshetsproblematiken om man inte samtidigt ser till att det byggs bostäder som människor har råd att efterfråga. Tycker ministern att det byggs tillräckligt för att hemlöshetsproblematiken ska kunna lösas?
Anf. 15 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det är inte lätt när man ska hinna besvara frågor från tre personer i sådana här korta inlägg. Man kanske kan få utökad tid.
Tack så mycket, Carina Moberg, för erkännandet av att strategin är bra! Vi kommer att fortsätta att arbeta på det strukturerade och metodiska sättet framöver. Jag är övertygad om att det är det enda som leder till framgång - att man är uthållig i arbetet med att ge kommunerna metoder och verktyg för att angripa problematiken på ett bra sätt. Det har naturligtvis ett samband med tillgången till bostäder, men inte bara det. Hälften av Sveriges kommuner klarar att inte vräka något barn. De är efterföljansvärda. Samtliga kommuner i Sverige ska gå den vägen. Då handlar det inte bara om kommuner som har stor tillgång till bostäder, utan det handlar om att de gör ett förebyggande arbete. Metodutveckling och ett strukturerat arbete på kommunal nivå är grunden för att vi ska klara hem att inga barn ska vräkas, och det är i alla fall mitt mål, som jag kommunicerar till kommunerna på ett tydligt sätt.
Vi ser också en positiv utveckling. Enligt kommunernas egna uppgifter minskar antalet kommuner med bostadsbrist medan antalet kommuner med bostadsöverskott ökar. Man kan se i Boverkets årligen återkommande bostadsmarknadsenkät att det är en markant skillnad där nu. Jag vet också att bostadsminister Stefan Attefall tittar mycket på hur vi kan få till stånd bland annat fler hyresrätter, som det är brist på i många kommuner.
Carina Moberg har inte rätt när hon säger att antalet fattiga barn har ökat. Antalet barn som levde i hushåll med försörjningsstöd var mer än dubbelt så stort 1996, efter den föregående lågkonjunkturen, när Socialdemokraterna satt vid makten, som det var 2009, som är det år vi senast har fått siffror för. Det betyder att det då fanns många fler barn som levde i hushåll där man var beroende av inkomstförsörjning via försörjningsstöd. Detta är en markant skillnad.
Man måste säga att vi har kommit igenom den ekonomiska krisen väldigt väl. Det gör inte att vi inte ska fokusera på de barn som lever i långvarig ekonomisk utsatthet, för det är de som har det tuffast, och de är mitt huvudfokus.
Hälften av dem som har försörjningsstöd lämnar det inom ett år. Det är glädjande att så många inte är långvarigt ekonomiskt utsatta, men de som är långvarigt ekonomiskt utsatta måste vi ha ett särskilt fokus på.
Vi vet också att bästa förutsättningen för att komma ut ur fattigdom är att få möjlighet till egenförsörjning. Arbete är grundläggande för att man ska kunna skapa en annan ekonomisk situation. Därför är regeringens jobblinje så central också för att minska fattigdomen. Att utrota fattigdomen är att ge människor möjlighet, och det kräver naturligtvis att det finns ett aktivt och bra näringslivsklimat. Det kräver också att vi har ett bra matchningsarbete. Detta är helt centralt.
Ska man dessutom komma ifrån den ärvda fattigdomen, som är ganska betydande i vårt land, handlar det mycket om att de uppväxande barnen får tillgång till en bra utbildning och har fullföljda skolbetyg, vilket ökar deras möjligheter på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt än om de kommer ut med icke fullständiga betyg. Skolan är alltså en viktig del för att skapa ökade framtidsutsikter för barn som växer upp i ekonomiskt utsatta hushåll.
Anf. 16 Carina Moberg (S)
Fru talman! Min direkta fråga till Maria Larsson måste bli: Vad gör ni åt de 25 000 personer som befinner sig i långvarig arbetslöshet i den så kallade fas 3 eller är utförsäkrade ur sjukförsäkringssystemet? Ni har ingen politik för dessa människor.
Jag kan konstatera att regeringens politik och retorik inte hänger ihop. Jag har frågat efter konkreta åtgärder och lämnat egna förslag, men statsrådet anser att utvecklingen går åt rätt håll. Rädda Barnen har rapporterat statistik som säger att 220 000 barn befinner sig i fattigdom. Menar statsrådet att Rädda Barnen har fel? Jag vill inte fråga om Maria Larsson anser att de ljuger - bortse från det. Menar hon alltså att Rädda Barnen har fel?
Kronofogdemyndigheten presenterar siffror som visar att fler barn vräks. 632 barn vräktes i detta land under förra året. Är det felaktiga siffror vill jag hemskt gärna höra på vilket sätt de är felaktiga.
Kommunerna kan göra mycket. Jag menar att vi skulle kunna sätta hårdare press på kommunerna. Bevisligen går det att göra något åt det här. Jag kan ta Botkyrka kommun i södra Stockholm som ett exempel. Där har man minskat antalet vräkningar av barn med två tredjedelar på ett år. Det ska man ha en eloge för, tycker jag. Man har också halverat barnfattigdomen utifrån de parametrar och kriterier som vi använder för att mäta detta. Det är en bra politik som har resulterat i detta och en vilja att minska klyftorna.
Tyvärr måste jag säga att i min egen hemkommun Huddinge, som är granne med Botkyrka, och som styrs av bland andra ministerns partikamrater, har i stället antalet vräkta barn ökat med en fjärdedel, och barnfattigdomen ligger på riksgenomsnittet. Det spelar väldigt stor roll vem det är som styr i en kommun.
Min avslutande fråga till Maria Larsson är: Är du beredd att tillsammans med mig och oss socialdemokrater sätta hårdare press på kommunerna? Bevisligen kan de, men alla tar inte den chansen.
Anf. 17 Hannah Bergstedt (S)
Fru talman! Bostadsbristen är uppenbarligen en faktor när det handlar om att se till att människor inte ska behöva vara hemlösa. Ministern tar också upp frågan om ärvd fattigdom, vilket gläder mig. Antalet överskuldsatta och evighetsgäldenärer ökar nämligen i Sverige i dag, och det är väldigt starkt kopplat till ärvd fattigdom.
Orsaken till att andelen överskuldsatta ökar är främst sjukdom, arbetslöshet och försämringar i försäkringssystemet som slår hårt mot människor som saknar ekonomisk buffert. Bland de överskuldsatta finns det många barnfamiljer, och problemen med vräkning finns naturligtvis också där.
Utredningen
Vägen tillbaka för överskuldsatta
har visat på en rad förslag för att förbättra de överskuldsattas situation. Tyvärr har regeringen i sin proposition plockat upp väldigt få av dessa förslag. Socialdemokraterna har däremot väckt en motion med ett flertal förbättringar som har fokus på just barns situation och de överskuldsatta familjernas möjlighet att förbättra sin försörjningssituation. Som Maria Larsson antydde ska det löna sig att arbeta även för dem som är överskuldsatta.
Jag undrar lite grann: Tror inte ministern att insatserna för att minska problemet med överskuldsättning skulle vara värdefulla i arbetet med att lösa problemet med hemlösheten och vräkningarna av barn?
Anf. 18 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det har varit en debatt som har rört sig från vräkningar av barn till arbetslöshetstalen, barnfattigdom, sjukförsäkringar och överskuldsättning. Det blir en ganska vid diskussion, och det har ibland varit ganska svårt att få fokus på vad debattörerna egentligen vill. Carina Moberg hävdar att vi inte har någon politik, och sedan hävdar hon att vår politik inte hänger ihop. Det är lite svårt att bemöta det när det är så mycket slängar åt olika håll.
Låt mig säga så här: Det finns en linje i regeringens politik. Vi vet att fattigdom kan bekämpas genom att människor får möjlighet till arbete. Det är en grundläggande tes. Den är genomgående i den politik som vi har fört sedan 2006. Vi vet att den är bästa botemedlet mot fattigdom. Därför såg vi också fattigdomen gå ned 2007 när vi hade iscensatt vår politik och när konjunkturen var gynnande. Vi såg också att antalet barn som vräktes minskade. Vi såg att människor äntligen började få hjälp från sjukförsäkringen under slutet av vår period därför att det fanns rehabilitering att tillgå.
Väldigt många av dessa saker pekar i samma riktning - de ger nämligen större livschanser för människor i Sverige. Sedan kom en förödande lågkonjunktur, den största sedan 1930-talet, och det är klart att det spelar roll både för antalet personer som mister sina jobb och för hur många som behöver försörjningsstöd. Då kommer den ekonomiska familjepolitiken in som ett viktigt instrument. Det är anledningen till att vi nu höjer bostadsbidragen från 2012. Det gör 600 kronor för en trebarnsfamilj. Det är inte försumbart.
Vi tar ett ansvar för Sverige. Vi tar ansvar för hela Sverige. Det är därför som jag har satt tydliga mål om att barn inte ska vräkas. Barn har enligt barnkonventionen rätt till ett hem, en bostad. Det är därför som vi har en nollvision. Det är dock ett inriktningsmål, och vi tror inte att vi kommer dit ens på två år till - det kommer att ta tid. Men riktningen har vi pekat ut, och den kommer vi att hålla fast vid.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.