Åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten
Interpellation 2009/10:272 av Österberg, Sven-Erik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-03-03
- Anmäld
- 2010-03-03
- Besvarad
- 2010-03-16
- Sista svarsdatum
- 2010-03-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 3 mars
Interpellation
2009/10:272 Åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten
av Sven-Erik Österberg (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Ungdomsarbetslösheten i Sverige är en av Europas högsta. Regeringens generella sänkning av arbetsgivaravgiften för unga har inte påverkat de ungas jobbsituation i positiv riktning. Samtidigt är reformen dyr. Varje jobb kostar staten nästan 1 miljon kronor.
Förra året gick sysselsättningen bland personer mellan 15 och 25 år ned med 4 procent, jämfört med 2008. Det visar den granskning som SCB låtit göra på uppdrag av SVT.
Samtidigt som denna åtgärd fortgår göms närmare 50 000 långtidsarbetslösa unga undan i en så kallad garanti. Statistiska underlag visar att de flesta deltagare där är passiva. Hela nio av tio får inget aktivt stöd som kan leda till jobb. Så många som 25 procent har ingen aktivitet registrerad över huvud taget.
Fel och verkningslösa åtgärder riskerar att permanenta ungdomsarbetslösheten på en mycket hög nivå. Jag vill fråga arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin:
Vilka åtgärder planerar statsrådet att genomföra för att bekämpa arbetslösheten?
Avser statsrådet att verka för att avskaffa den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga eftersom den både är dyr och verkningslös?
Vad avser statsrådet att göra för att stärka möjligheterna för de långtidsarbetslösa ungdomarna att få jobb?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de unga som deltar i garantierna ska få ett aktivt stöd som leder till jobb?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:272
Webb-tv: Åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:88 Tisdagen den 16 marsProtokoll 2009/10:88 14 § Svar på interpellation 2009/10:272 om åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten
Protokoll från debatten
Anf. 76 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka åtgärder jag planerar att genomföra för att bekämpa arbetslösheten och om jag avser att verka för att avskaffa den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga. Han har vidare frågat mig vad jag avser att göra för att stärka möjligheterna för de långtidsarbetslösa ungdomarna att få jobb och vilka åtgärder jag avser att vidta för att de unga som deltar i garantierna ska få ett aktivt stöd som leder till jobb.
Inom jobbgarantin för ungdomar erbjuds samtliga deltagare stöd av en handläggare och särskilt individanpassade insatser på ett tidigt stadium för att så snabbt som möjligt kunna återgå till arbete eller påbörja eller återgå till utbildning inom det offentliga utbildningssystemet. Vidare kan både långtidsarbetslösa ungdomar och de som nyligen kommit in i garantin ta del av arbetspraktik och utbildning efter en inledande period med fokus på fördjupad kartläggning, studie- och yrkesvägledning samt jobbsökaraktiviteter med coachning. Jobbgarantin för ungdomar handlar inte om att gömma undan arbetslösa ungdomar utan om att hjälpa dem och stärka deras möjligheter att få jobb.
Så sent som den 1 januari i år trädde flera förändringar i kraft som syftar till att ytterligare förstärka jobbgarantin för ungdomar. Numera kan ungdomar i garantin även ta del av stöd till start av näringsverksamhet och arbetslivsinriktad rehabilitering. Dessutom har vi som ett komplement till den utbildning som erbjuds inom jobbgarantin för ungdomar i dag satsat på kortare, studieförberedande utbildningar inom folkhögskolorna för arbetslösa ungdomar som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning. Utöver detta kan ungdomarna även ta del av insatsen Lyft. Vidare har vi tillfälligt utökat antalet platser i yrkesvux inom den kommunala vuxenutbildningen, yrkeshögskoleutbildningen och högskolor och universitet vilket ger fler möjlighet att börja studera. Detta är bara några exempel på regeringens senaste satsningar som syftar till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Vad gäller Sven-Erik Österbergs slutsats att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga är verkningslös, vill jag upprepa vad jag har påpekat vid tidigare tillfällen. Det går inte att bedöma resultatet av denna åtgärd genom att bara se till sysselsättningens utveckling sedan reformen infördes, då gör man det väldigt enkelt för sig. Vi har haft en finanskris som medfört stigande arbetslöshet och fallande sysselsättning. När det gäller ungdomarna har en stor del av dem tillfälligt lämnat arbetsmarknaden för att utbilda sig, vilket gör att de står bättre rustade att möta arbetsmarknaden när konjunkturen vänder. De sänkta arbetsgivaravgifterna har dessutom ökat incitamenten för arbetsgivare att anställa ungdomar, vilket sannolikt bidragit till att sysselsättningen bland ungdomarna, trots krisen, ändå inte sjunkit mer än vad den faktiskt har gjort. Jag känner inte till några belägg för att reformen i fråga är verkningslös, och regeringen har därför inga planer på att avskaffa den och därmed göra det dyrare att anställa unga.
Regeringen har, som jag redan nämnt, vidtagit en rad olika åtgärder för att arbetslösa ungdomar ska få ett aktivt stöd, och vi följer naturligtvis resultaten och utvecklingen av garantin för ungdomar mycket noga.
Anf. 77 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag höll på att säga att det är ett kärt problem, men det är det inte. Det är ett tråkigt problem med ungdomsarbetslösheten. Men vi har återkommit till det många gånger.
Jag såg på den senaste statistiken som SCB och AKU presenterade i januari att det är 167 000 ungdomar som är 24 år eller yngre som är anmälda enligt gängse statistik. Under det senaste året har antalet ungdomar utan jobb ökat med 31 000.
I Arbetsförmedlingens jobbgaranti är 51 000 ungdomar placerade. Av dessa får endast en av tio, alltså 10 procent, en aktiv insats i form av utbildning eller praktik. 751 får utbildning. En av fem har ingen insats alls. Resten, ca 30 000, får vägledning eller coachning. Det är detta som i statistiken, och som arbetsmarknadsministern i sin slutplädering tidigare pekade på, är aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Jag skulle vilja påstå att den här garantin är ett ganska fiffigt sätt att gömma undan ungdomar i statistik och säga att man har en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 25 procent av dessa ungdomar finns över huvud taget inte registrerade för någon åtgärd utan är passivt arbetslösa.
Endast 751 av 51 000 får en utbildning för att kunna gå vidare. Det är huvudproblemet när det gäller ungdomarna. Hur ska de komma in? Arbetsmarknadsministern vet lika väl som jag att många inte har en fullföljd gymnasieutbildning och att många saknar yrkesutbildning.
När konjunkturen vänder är många av industrijobben bortrationaliserade och kommer inte tillbaka. De jobb som kommer att finnas kommer att kräva högre kompetens. Borde inte utbildningsinsatsen vara större, arbetsmarknadsministern, än att 751 av 51 000 får en utbildning för att kunna komma ut på arbetsmarknaden? Är inte risken uppenbar, om det inte händer ett mirakel, att många av dessa ungdomar blir kvar med för låg utbildning och inte kommer att få jobb ens när konjunkturen tar fart och arbetsmarknaden vänder? Då hamnar vi i ett läge där det är arbetskraftsbrist samtidigt som många yngre människor inte har relevant utbildning för de jobb som finns.
I rådande läge gör man en generell skattesänkning på arbetsgivaravgiften med 10 miljarder kronor. Jag tror inte att vare sig Finanspolitiska rådet eller Riksrevisionen viftar bort det så enkelt som arbetsmarknadsministern som säger att det inte går att mäta när det är så här. De har väl gjort en relevant bedömning utifrån rådande situation. Vad har det gett i nya arbetstillfällen för ungdomar kontra om åtgärden inte funnits? Det är väl så Finanspolitiska rådet har bedömt åtgärden. Det är inte så enkelt att man bara har tittat på statistiken, för alla begriper att när det är lågkonjunktur och jobben blir färre är det svårare att få fram fler jobb. Åtgärden är väl bedömd utifrån vad den ger för effekt kontra om man gör på ett annat sätt.
Vi har föreslagit att det är bättre att ta resurserna och rikta dem ordentligt till dem som står utanför arbetsmarknaden än att subventionera rakt över, alltså även till dem som redan hade en anställning när detta började. Jag skulle vilja säga att regeringens satsning är ett ganska stort slöseri med skattepengar.
Anf. 78 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Jag tänkte tala lite om Gävleborg. Gävleborg har en arbetslöshet i dag på över 18 000 personer. Vi har en ungdomsarbetslöshet på 4 800 unga individer. Gävleborg är ett län med mycket teknik- och tillverkningsindustri. Vi har våra basindustrier, men grunden ligger i tillverkningsindustrin. Vi har fått ta del av sorgliga besked. Trima i Nordanstig, Ericsson i Gävle och SNA Europe i Bollnäs med flera lägger ned. För några år sedan lade Norrsundets massafabrik ned. Näringsminister Maud Olofsson kommenterade Ericssons nedläggning med: Det är ett teknikskifte; det kommer att hända igen.
Det jag vill lyfta fram i den här debatten, och som har en direkt koppling till ungdomar och utbildning, är hur vi ska kunna klara av att behålla och framför allt spetsa på den teknikkompetens som finns för att klara oss i framtiden. Det handlar om att klara jobben. Klarar vi dem så klarar vi ekonomin. Klarar vi ekonomin så kan vi bättra på välfärden.
Kommunerna är också i ett besvärligt läge när det gäller att kunna erbjuda ungdomarna inträde på arbetsmarknaden.
När statsministern besökte Gävle kommenterade han inte Ericsson, utan han besökte telemarketingföretag. Regeringen har kanske inriktningen när det gäller Gävleborg att det är den typen av service man ska satsa på. Annars hör vi inget från regeringen som har direkt koppling till tillverkningsindustrin.
Vilka volymer behövs för att täcka behovet av nya medarbetare inom till exempel Bäckströms underhållsarbete eller mekaniska bearbetning? Vad finns det för behov av ny teknik och nya människor när det gäller IT och annat?
Vi måste bredda vår arbetsmarknad i Gävleborg. Frågan är vad regeringen gör. Vad gör ministern åt alla de arbetslösa ungdomar som i många fall befinner sig i passivitet? Det är förskräckligt. Många behöver komplettera sin gymnasieutbildning för att stärka sin kompetens. Arbetsmarknadsministern satsar på jobbcoacher. Men var är den stora satsningen på riktad utbildning som har direkt relevans för den typ av jobb som finns i Gävleborg.
Det är ett besvärligt läge, och det är allvarliga frågor som kräver seriösa svar och inte i svepande ordalag. Jag vill betona för ministern att frågorna är ställda utifrån de jobb och den profil som finns i Gävleborg. Vad gör ministern för ungdomarna? Vad gör ministern för att vi ska kunna stärka kompetensen inom teknik- och tillverkningsindustrin?
Anf. 79 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det finns 1,2 miljoner ungdomar i åldern 16-24. 167 000 av dem är, som Sven-Erik Österberg sade, registrerat arbetslösa. Hälften av alla arbetslösa ungdomar har nytt jobb inom tre månader - även i krisen. Vi har fortsatt ett av OECD:s lägsta långtidsarbetslöshetstal när det gäller ungdomar, och det är glädjande. Syftet måste vara att se till att ungdomar, som tyvärr alltid är mer konjunkturkänsliga än vi andra, snabbare kommer tillbaka när ekonomin vänder. I USA, till exempel, som har en arbetslöshet som är något lägre än vår, ca 9 procent, har ungdomsarbetslösheten vuxit till 18 procent.
Jag reagerar lite grann på påståendet att det är passiva insatser. 76 procent av dem som finns i jobbgarantin för unga har någon typ av aktivitet, någon typ av insats. Exakt vilken insats är det dock inte jag som bestämmer. Garantin är upplagd så att Arbetsförmedlingen har stor flexibilitet och möjlighet att göra valet av vilken insats som är mest lämpad för den enskilda personen. Vi styr inte med volym eller med olika typer av mått vilka insatser som ska göras, utan det måste vara arbetsförmedlaren som träffar personen som avgör vilken åtgärd som är bäst.
Vi har hela tiden haft utgångspunkten att huvuddelen av utbildningsinsatserna inte bör ligga inom ramen för arbetsmarknadspolitiken utan inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet, vilket vi har debatterat i många år. Det gör att vi har dragit ned - det är helt riktigt - inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Varför då? Jo, för att samma typ av utbildning inom arbetsmarknadspolitiken är mellan två och tre gånger så dyr som motsvarande utbildning är inom det ordinarie utbildningssystemet. Det är en orsak. En annan orsak är att utbildningssystemet på grund av pedagogisk erfarenhet och kompetens bör vara mest lämpat att utbilda.
Jag tror inte att skillnaden mellan oss är så stor, åtminstone inte i ambitionsnivå, när det gäller utbildning. Jag tror också att utbildning är en lätt börda att bära. Det är bra, som Sven-Erik Österberg och Raimo Pärssinen säger, att se till att människor är utbildade för den typ av arbete som kommer framöver. Denna utbildning ska dock inte nödvändigtvis ske inom arbetsmarknadspolitiken.
Min stora oro gäller de ungefär 100 000 ungdomar som är helt sysslolösa, det vill säga som varken arbetar, pluggar eller finns inom jobbgarantin för unga. Av tidigare erfarenhet vet vi att ungefär hälften av dem är tillbaka om ett år. De kanske är skoltrötta, en del är sjuka, en del lever på sina föräldrar, en del har inte mognat eller vad det nu kan vara. Hälften av dem kommer tillbaka.
Men det finns ändå en stor grupp på ungefär 50 000 ungdomar som riskerar att bli permanent borta. Här finns naturligtvis många bekymmer. Ett bekymmer är att till skillnad från i till exempel Danmark där man har motsvarande problem fungerar inte informationsöverföringen så bra som den borde kunna ha gjort mellan kommunen, som ju har uppföljningsansvaret tills man är 20, och Arbetsförmedlingen som har i uppgift att hjälpa de här ungdomarna. Det är ett sådant problem.
Det ser också väldigt olika ut i olika delar av landet, och Raimo Pärssinen pekar väldigt klokt på problem som finns inom vissa delar av landet. Gävleborg är väldigt hårt drabbat.
Jag ser att min tid rinner ut, men jag ska gärna ta nästa tillfälle och svara mer på Raimo Pärssinens frågor om just Gävleborg. Jag återkommer till dem.
Anf. 80 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Arbetsmarknadsministern blandar och ger ur den arbetsmarknadspolitiska kortleken, så man vet inte vad som är spader och hjärter innan det här är färdigt. Skulle man tro på slutsatsen av det arbetsmarknadsministern säger är det egentligen inga stora problem, utan alla som vill ha utbildning får det.
Så är det ju inte. Det är inte så att det ordinarie utbildningssystemet har sugit upp de brister som finns i arbetsmarknadsutbildningen. I så fall skulle vi inte ha 51 000 personer i ungdomsgarantin varav endast 751 får utbildning. Jag skulle inte tro att över 50 000 personer inte skulle vilja ha utbildning om de blev erbjudna det. Det är väl också en resursbrist.
Det finns de som får till exempel vägledning eller coachning, och det är klart att det görs en bedömning utifrån de resurser som finns. Det är väl där bristen ligger, det vill säga att det finns för lite utbildningsinsatser där man stimulerar ungdomar och coachar dem på så sätt att de också går in i utbildningen. Det är en del av problemet. Det fungerar inte så att de sugs upp av det ordinarie utbildningssystemet.
Vi ser också att de som blir hårdast utsatta i den här lågkonjunkturen är de som har lägst utbildning. Vi ser att bland dem som bara har grundskoleutbildning har andelen av arbetslösheten ökat från 12 procent till nästan 30 procent under 2008 till 2009. Man ser att det är dessa som slås ut hårdast. Det är en signal om hur viktig utbildningen är just i de här grupperna, eftersom man med utbildning får en bättre etablering på arbetsmarknaden och också håller sig stadigare kvar.
Vi ser också att en av fem som finns hos Arbetsförmedlingen inte har någon fullständig gymnasieutbildning. Detta har också stegrats under det senaste året, från 14 till 20 procent. Det är ytterligare ett bevis på hur vi ser att det här löper iväg.
Den tydligaste signalen som jag möts av när jag är ute hos Arbetsförmedlingen och som de pekar på när det gäller ungdomsarbetslösheten är de 90 dagarna innan ungdomarna får komma in i garantin. Arbetsmarknadsministern gick inledningsvis ut och sade att det där var något slags bedömningsfråga för Arbetsförmedlingen, men så var det väl inte? Det var ganska tydligt skrivet att Arbetsförmedlingen inte fick ägna sig åt dem på 90 dagar.
Arbetsmarknadsministern har sagt att han skulle ändra på detta, men det har vi fortfarande inte sett någonting av. De 90 dagarna ligger fast. I varje fall Arbetsförmedlingens personal bedömer att detta är ett av de allvarligaste hindren för att snabbt komma in i den här gruppen och se till att få fart på aktiviteter och stöd och hjälp för att de ska kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden.
I förra veckan hade vi en diskussion i något sammanhang kring den här gruppen som inte finns registrerad över huvud taget. Här behövs insatser. Arbetsmarknadsministern verkar väldigt tom när det gäller detta, åtminstone gjorde han det när han yttrade sig i medierna. Detta var tvunget att först utredas ordentligt i någon långbänk. Arbetsmarknadsministern har inte precis varit känd för långa utredningar, åtminstone inte när det gäller a-kassa och andra saker. Då har han klippt till från höften direkt, men det här måste utredas och läggas i något slags långbänk.
Jag tycker att det finns en ganska klar åtgärd man skulle kunna göra här: Ge Arbetsförmedlingen i uppgift att i samråd med kommunerna se efter vilka de här ungdomarna är! Jag minns att arbetsmarknadsministern och jag hade en debatt i radio för ungefär ett halvår sedan, där vi båda fick höra om ungdomar som gått på försörjningsstöd i tre fyra år. Under tiden hade de spelat fotboll och drällt omkring.
Detta är oacceptabelt i det svenska samhället, skulle jag vilja säga, och det tror jag att vi är överens om. Men man kan inte bara säga att man måste utreda det, utan man måste också börja fundera över vad man gör för att få tag på dem. Å ena sidan kan man fundera över hur socialsekreteraren fungerar som tillåter detta, å andra sidan har det kanske inte funnits någon på Arbetsförmedlingen som har varit i kontakt eller varit beredd att göra någonting heller.
Där måste kopplingen bli tydligare, och där skulle jag vilja ha lite klarare besked från arbetsmarknadsministern.
Anf. 81 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Det var synd att inte arbetsmarknadsministern gav sig tid att försöka svara mig, för jag har ingen möjlighet att i ett ytterligare inlägg kommentera sedan vad som händer i Gävleborg.
Vad jag skulle vilja säga är att om jag inte missminner mig så fanns det ungefär 8 000 platser inom yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning när högkonjunkturen började ta fart under 2005. Det är en åtgärd som har visat sig vara den mest effektiva av alla för att få arbetslösa in i jobb.
I dag, under lågkonjunkturen, finns det knappt 6 000 platser inom yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Den är för dyr, säger arbetsmarknadsministern, och det tycker jag är ledsamt att höra. Det är ju kanske den åtgärd som krävs mest i ett län med den profil som vi har i Gävleborg så att man kan lära sig mer av de här teknikjobben och kan gå in i dem på rätt sätt. Då är det tråkigt att ministern tycker att det är för dyrt.
Jag är övertygad om att det är just den typen av insatser som vi behöver mycket mer av i Gävleborg för att klara det jag tog upp tidigare, det vill säga att fylla på med nya människor som kommer in i de tillverkande företagen och kan mycket teknik.
Om jag får uttrycka mig så, Littorin, skulle jag vilja göra en jämförelse. Arbetsmarknadsministern tycker att de yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningarna är för dyra, men samtidigt har det inte blivit för dyrt att sänka skatterna kraftigt. Nog hade det väl varit bättre att kunna ha mer resurser till ungdomarna i Gävleborg och kunna ge dem bra på fötterna i form av en bra utbildning så att de kommer in i alla de här fantastiska företagen vi har på tekniksidan eller i basindustrin.
Hade det inte varit bättre att investera pengarna i människor?
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Var ska jag börja någonstans? Jag tror att i grunden är det så att utbildning bör ske i utbildningssystemet och kanske inte främst i arbetsmarknadspolitiken. Det är ingen ambitionsskillnad i detta, utan det handlar om att rätt system ska ta hand om rätt typ av uppgift.
Inom arbetsmarknadspolitiken ser jag framför mig att man ska ha kortare insatser för att förstärka möjligheterna att gå till ett arbete, men att lösa den typen av strukturdiskussioner som bland annat Raimo Pärssinen klokt framför tror jag är bättre att man gör inom ramen för utbildningssystemet. Där har man den pedagogiska kompetensen och erfarenheten av att arbeta med en god utbildning.
Jag tror, precis som Raimo Pärssinen säger, att vi behöver mer utbildning. Vi behöver också den typen av utbildningsinsatser som är mer lokalt inriktade på det man kan tro kommer att växa framöver.
Låt mig peka på några goda exempel som finns. Det är lätt att döma ut regioner, bygder, städer, kommuner och landsändar, men det gör jag absolut inte under några som helst omständigheter. När Electrolux drog ned i Västervik för ett antal år sedan var det näst intill panik i Västervik, men efter fem-åtta år kunde man se att det var fler personer som arbetade i privat sektor än vad det var när krisen där bröt ut. Det byggde på att man slöt sig samman och hittade olika möjligheter, naturligtvis med det företag som lade ned, men också med det lokala näringslivet, och så byggde man vidare på det.
Det finns många sådana goda exempel runt om i Sverige. Vi kan ta Söderhamn och kanske Åre och Östersund som exempel på bygder som har gjort många goda saker.
Jag tror att med en kombination av utbildning av olika slag, med lärlingssystem som ju Irene Wennemo utreder åt regeringen just nu, med ökade insatser i grund- och gymnasieskola, yrkeshögskola, yrkesvux och komvux så når vi det resultat som Raimo Pärssinen tar upp och pratar om.
Låt mig nämna de sysslolösa som Sven-Erik Österberg tar upp. Det finns tyvärr integritetsaspekter på detta som sätter en del käppar i hjulet. Jag stöter på det dagligdags när jag är ute på Arbetsförmedlingen och talar. Jag brukar ofta ställa kontrollfrågan hur samarbetet med kommunen fungerar. I många fall fungerar det bra, men det finns en integritetsaspekt som vi inte ska bortse från när det gäller att lämna över information om dessa ungdomar. Det menar jag att man inte ska ta alltför lättvindigt på, utan det måste utredas och funderas igenom om vi på något sätt kan lösa det problemet. Vi har exakt samma problem till exempel i Holland men inte i Danmark där man samkör registren mellan kommunerna och arbetsförmedlingen på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige. Det kan vara en sådan sak vi måste fundera på.
Sedan noterar jag att Sven-Erik Österberg i någon intervju sade att man kanske ska villkora försörjningsstödet för ungdomar som står helt utanför. Det är ett radikalt brott mot den svenska traditionen. Det är intressant, men jag vet inte om det är i överensstämmelse med övriga internationella åtaganden vi har. Det vågar jag inte svara på, utan den frågan måste man naturligtvis se över. Försörjningsstödet, det gamla socialbidraget, är i grunden ett skyddsnät som vi sagt ska gälla lika för alla som en lägsta nivå. Om man ska börja villkora det är det egentligen en rätt stor sak. Men det ska naturligtvis inte uteslutas att vi kan hitta någonting där vi kan vara överens. Vi är nog alla oroliga för de personer som nu riskerar att bli permanent utanför för att de aldrig haft möjlighet att komma in.
Jag tror att man måste arbeta på många olika fronter. Det måste finnas kapacitet. Det måste finnas morötter i systemet; man måste känna att det lönar sig, att dessa ungdomar känner att de får den hjälp de behöver. Och det måste kännas att det finns en framtid att se fram emot. Ofta när jag är ute och reser handlar det om att tala med dessa ungdomar och säga att varenda kotte kommer att behövas på svensk arbetsmarknad framöver om vi ska ha råd med pensioner, barnomsorg och allt det andra som vi sedan kan käbbla om hur det ska fördelas. I grunden behöver vi varenda själ på arbetsmarknaden, och det hoppet behöver vi ge.
Anf. 83 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! När det gäller det sista kan jag säga att där är arbetsmarknadsministern och jag helt överens ur den aspekten att det finns en stark koppling mellan arbetade timmar och vad välfärden kan erbjuda människor. Därför är det oerhört viktigt att vi tar till vara all den arbetskraft som finns tillgänglig. Inte minst viktigt är det om vi tittar framåt och ser hur de demografiska siffrorna kommer att bli framöver. Då behöver vi få dessa ungdomar ut på banan.
Däremot kan vi diskutera - och det är den diskussionen vi nu för - om vi gör rätt saker för att få ut dem. Jag tycker ju inte det, vilket väl också framgått av diskussionen. Jag tycker att det är för lite utbildningsinsatser. Jag vill återigen säga att det inte går att säga att det ordinarie utbildningssystemet ska ta hand om det. Jag har ingenting emot det, men se då till att det sker! Då ska vi inte ha garantier där de flesta är tämligen passiva och väldigt få får utbildningar. Jag är inte absolut låst vid att det måste vara fråga om arbetsmarknadsutbildningar. Om man kan coacha och vägleda ungdomar i dessa garantier så att de kan gå in i det ordinarie utbildningssystemet och utbilda sig är det en jätteviktig uppgift. Men där har man väl inte lyckats särskilt väl hittills eftersom så pass stora volymer finns i garantierna.
När det gäller kommunerna har regeringen själv bidragit till att avlöva kommunernas intresse i arbetsmarknadspolitiken. Man tog bort arbetsförmedlingsnämnderna. Det togs väl inga våldsamma beslut i de sammanhangen, men under en period i mitt liv satt jag med i en sådan. Det hette någonting annat på den tiden som jag nu har glömt, men det var ett väldigt bra dialogforum på kommunbasis där man diskuterade hur det såg ut på arbetsmarknadspolitikens område. Man fick vanliga kommunpolitiker av differentierad politisk bakgrund och partitillhörighet att tillsammans med arbetsförmedlingen diskutera arbetslösheten från kommunens synpunkt och hur man skulle göra för att komma åt problemet. Det blev ett engagemang. Det är till stor del borta nu när enbart myndigheter ska prata. Lekmännen är helt borta från det. Jag tror att det var ett radikalt misstag att göra den ändringen.
När det sedan gäller sekretessfrågor och sådant kan man naturligtvis titta på det. Vi har tidigare i andra system lyckats med informationsutbyte, och det borde vi kunna klara mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen också om vi vill.
Anf. 84 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Vi har under alldeles för lång tid, egentligen under decennier, haft en ungdomsarbetslöshet som i statistiken varit högre än i andra länder. Det har varit ett strukturellt bekymmer att få in ungdomar på arbetsmarknaden skulle man kunna säga. Då kan man naturligtvis resonera kring det, fördjupa analysen av siffrorna och se att det är många men att det samtidigt är fråga om korta tider. Vi har inte alls lika många långtidsarbetslösa ungdomar som i många andra länder, och det är förstås glädjande. Ändå tror jag att det kokar ned till en gemensam oro över dem som är helt sysslolösa, som varken får utbildning eller hjälp från Arbetsförmedlingen eller arbetar. Jag skulle vara oerhört glad om man kunde ta en mer fördjupad diskussion om just den gruppen, för jag tror att vi är överens om att vi är väldigt oroliga över den.
Beträffande dialogforum vill jag säga att det finns kvar olika dialogforum på lokal nivå kopplade till arbetsmarknadsområdena. Där kan lokala politiker och lokala partsföreträdare diskutera och försöka hantera dessa frågor. Jag tror att det måste börja på just lokal nivå, för det är på den lokala nivån, som i Gävleborg till exempel, som man vet hur det ligger till, vilka som är arbetsgivare, vilka som kan komma att bli det och på vilket sätt man kan strukturera det hela. Men det är inte lätt, det håller jag helt med om.
Många mindre kommuner som jag besökt, sådana som ligger i närheten av större kommuner, har problem att till exempel anordna olika typer av komvuxutbildningar; om de ska skicka elever till andra kommuner fungerar inte överföringen av resurser riktigt bra. Det är sådana strukturella frågor som jag tror att man skulle kunna titta betydligt djupare på för att möjliggöra för fler att få det som vi nog i grunden är överens om, nämligen rätt stöd och rätt typ av utbildning, alltså rätt typ av hantering för att dessa ungdomar ska känna att också de behövs. De måste få tillbaka hoppet om att det inte är kört för dem. Det tror jag är uppgiften framöver.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.