Anf. 51 Johan Hedin (C)
Fru talman! De senaste åren har omkring 300 personer rest från Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Daish. Det är 300 för många. Dessa människor förstör liv - oftast sina egna, men också i hög grad familjemedlemmars. Framför allt förstör de livet för offren för deras deltagande i den värsta terrorsekt vi känner till.
Samhällets insatser före och efter terrorkrigsresorna håller inte måttet. Det är bara att konstatera. Ungefär hälften av de 300 antas ha kommit tillbaka till Sverige. Hur vi hanterar dem har enormt stor betydelse för säkerheten i vårt land.
Fru talman! Man brukar säga att det krävs två egenskaper i förening för att en person ska anses vara en farlig potentiell terrorist. För det första ska personen vara motiverad att begå terrorhandlingar. För det andra behöver personen ha verklig förmåga att ställa till skada.
Någon kan förhoppningsvis ha blivit avskräckt av de skräckscener man varit delaktig i att skapa, men de flesta som deltar i terrorkrig blir nog dessvärre bara ännu mer förhärdade. Samtidigt har de haft möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper om hur den mörkaste ondska kan tillämpas i praktiken.
Det är enormt viktigt att vi håller koll på dem som kommer tillbaka, och de bästa stället för detta är rimligtvis i Kriminalvårdens regi men även andra ställen.
Den olyckliga föreningen av motivation och förmåga stärks av en annan olycklig utveckling i samhället. Den långsiktiga trenden för trygghetsutvecklingen är att det blir bättre. De senaste åren har i princip alla kriminella områden minskat i omfattning, men det finns ett allvarligt olyckligt undantag, och det är gängkriminaliteten.
Jag kan inte tänka mig en farligare situation än när två nätverk möts, dels det nätverk som ägnar sig åt att radikaliseras och hata tillsammans, dels ett kriminellt gäng som har lärt sig hur man på bästa sätt undviker polisen och skaffar vapen. De kan bli oerhört farliga för samhället.
I den stora överenskommelsen om terrorbekämpning, som diskuteras här i dag och som ingicks mellan allianspartierna och regeringen i december 2015, fastslogs en rad åtgärder. Några av dem är på plats - det tackar vi för - och andra är på väg. Men på ett par punkter saknas fortfarande en fullgod leverans.
Det är sant att kommunerna bär ansvaret för att förhindra radikalisering. Men för att detta ska ske måste de ha stöd. Detta ingår i överenskommelsen, och det är ingenting nytt. Regeringen ska återkomma med förslag på åtgärder om kommunerna inte tar detta ansvar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag tackar för svaret om att den nationella samordnaren under drygt ett år kom fram till att det är sant som vi skrev i överenskommelsen att kommunerna har detta ansvar. Det är naturligtvis också lovvärt att man fastställer detta till tre olika kategorier. Men jag skulle vilja höra mer om vilka åtgärder som faktiskt kan bli aktuella.
Fru talman! Det börjar bli dags att öppna ämnet igen. Vi ser hur terrorismen förändras, och vi måste anpassa vår strategi för att effektivt kunna bekämpa den.
Några av de åtgärder som vi har genomfört har kommit på plats, och vi bör snart kunna utvärdera dem.
Om det skulle visa sig att kriminalisering av de så kallade terrorkrigsresorna är alltför tandlöst måste vi se över vad det finns för alternativ. Där har Centerpartiet föreslagit en kriminalisering av samröre med terrororganisationer. Det ligger möjligen vid sidan av statsrådet Bah Kuhnkes beredningsområde, men det kan vara någonting att ta fasta på.
Jag vill därför koncentrera min följdfråga till kommunernas ansvar och vilka åtgärder som regeringen överväger. Finns det, enligt statsrådets uppfattning, några goda exempel på kommuner som gör detta arbete bra? I så fall: Vad är det som dessa kommuner gör och som andra kommuner borde ta efter? Vilka åtgärder överväger regeringen för de kommuner som inte fullt ut tar sitt ansvar?