Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ansvaret för arbetslivsforskningen

Interpellation 2006/07:293 av Hultqvist, Peter (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-02-05
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2007-02-13
Svar fördröjt anmält
2007-02-14
Sista svarsdatum
2007-02-26
Besvarad
2007-02-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 februari

Interpellation

2006/07:293 Ansvaret för arbetslivsforskningen

av Peter Hultqvist (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Vad som ska hända med arbetslivsforskningen och hur forskningsarvet från ALI ska föras vidare är oklart. Arbetsmarknadsminister Littorin och utbildningsminister Leijonborg tycks eniga om att ALI ska läggas ned och säger sig i ord vara för en stark arbetslivsforskning. Motiven för nedläggningen skiftar dock och konkretionen kring vad som faktiskt ska hända har hitintills uteblivit.

Det finns uppgifter om att kontakter tagits med några universitet och högskolor men det är också lika klart att dessa givetvis vill ha nya eller särskilda medel för att ta på sig ansvaret för tillkommande personal, forskning och de administrativa kringkostnader som uppstår. Forskning är inte heller någon ideell verksamhet, det är en hård konkurrens om medel, tjänster och meritering. I princip har regeringen slagit undan benen på de forskare som finns på ALI. Utan någon institutionell tillhörighet, anställning eller ekonomiskt grundstöd är deras konkurrenssituation oerhört svag. Att söka forskningsmedel utan att kunna presentera sig som tillhörig någonting gör givetvis att anslagsgivare blir tveksamma om att deras projektansökningar har bärkraft, även om själva forskningsidén är god.

Forskning är en långsiktig verksamhet och att ansöka om forskningsmedel är också en tidsödande process. Forskningsfinansiärer vill ha in ansökningar långt i förväg, tar god tid på sig för bedömningar innan beslut och innan medel betalas ut till de lyckosamma. Det vore bra om statsrådet tydliggjorde hur överbryggningen sker. Vad som behövs är ju att ett antal universitet och högskolor från den 1 juli övertar de forskare och den forskning som de finner ”konkurrenskraftig”. Om tanken är att huvuddelen av de 200-250 forskarna ska befinna sig i en oavlönad personalpool ett halvår fram till 2008 så går faktiskt stora delar av svensk arbetslivs- och arbetsmiljöforskning till spillo. Även forskare behöver något att leva av under det att de ansöker om nya forskningsmedel.

Mina frågor till statsrådet är därför:

Vilken eller vilka myndigheter avser statsrådet att ge uppdraget att överta Arbetslivsinstitutets bibliotek och övriga utbildnings- och informationsinsatser som hitintills skötts av ALI?

Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att universitet och högskolor ska kunna överta forskare och forskning från ALI?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:293, Ansvaret för arbetslivsforskningen

Interpellationsdebatt 2006/07:293

Webb-tv: Ansvaret för arbetslivsforskningen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 92 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilken eller vilka myndigheter jag avser att ge uppdraget att överta Arbetslivsinstitutets bibliotek och övriga utbildnings- och informationsinsatser som hitintills skötts av ALI. Peter Hultqvist har även frågat vilka initiativ jag avser att ta för att universitet och högskolor ska kunna överta forskare och forskning från ALI. I frågan vilken myndighet som ska överta Arbetslivsinstitutets bibliotek kan jag informera om att arbetslivsbibliotekets samlingar kommer att flyttas till Stockholms universitet. När det gäller Arbetslivsinstitutets informations- och utbildningsinsatser ligger det ett ansvar på varje universitet och högskola att informera och sprida kunskap kring sin forskning. Detta ingår i lärosätenas så kallade samverkansuppgift. Arbetslivsinstitutet har också ansvarat för företagshälsovårdsutbildningen. I denna del konstaterar jag att det finns flera utbildningsorganisationer, till exempel universitet och högskolor, som har kapacitet beträffande utförandet av utbildningen. Frågan om vem som ska svara för att utveckla, upphandla och samordna utbildningen behöver dock djupare analyseras. Regeringen har därför beslutat att ge en särskild kommitté i uppdrag att utreda och lämna förslag beträffande det framtida huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningar. Kommittén ska även fram till dess att huvudman utsetts svara för att pågående och planerad utbildning kan fortgå. Kommittén ska lämna sin slutrapport senast den 14 december 2007. För att underlätta för enskilda forskare och doktorander får Arbetslivsinstitutet använda högst 60 miljoner kronor för att lämna bidrag till annan organisation för sådan forskningsverksamhet som bedrivs vid institutet. Arbetslivsinstitutet, som har en regional spridning av sin verksamhet, för diskussioner med universitet och högskolor på bland annat de berörda orterna.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 93 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Ett konkret besked innehåller det här svaret, som jag också får tacka för. Det är att Arbetslivsinstitutets bibliotek går till Stockholms universitet. Fortsätter man att läsa i svaret och lyssnar på arbetsmarknadsministern förstår man att det är saker som ska utredas, analyseras och studeras och att det ska föras diskussioner med universitet och högskolor på berörda orter. Det hänvisas till att det är varje högskolas och universitets ansvar att sprida kunskap om sin forskning. På frågan om vem som tar ansvar för företagshälsovårdsutbildningen hänvisar man till en kommitté som ska komma med sitt förslag i december i år. Vidare finns det 60 miljoner kronor som ska underlätta för enskilda forskare. Jag tycker att bilden blir rätt så tydlig: Regeringen visste inte vad det var man gjorde när man trumfade igenom riksdagsbeslutet om att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Det fanns inga strategier för hur kunskaper, resurser, nätverk och forskningsresultat skulle tas till vara. I stället får nu det ena ge det andra i en lite ostrukturerad process med utredningar och analyser och med diskussioner som ska föras mellan olika institutioner. Det här kan innebära slutet för en strategisk, genomtänkt och målmedveten arbetslivsforskning. Resultatet av många års hårt arbete riskerar att spridas för vinden. Någon samlad miljö där arbetet kan bedrivas målmedvetet och långsiktigt kommer inte att finnas. I stället blir det upp till enskilda forskare och deras initiativ, välvilliga kommuner, välvilliga landsting och eventuellt välvilliga näringslivsföreträdare att försöka hitta på olika projekt och samla ihop pengar till olika insatser. Det är en för svag plattform. Det är för dåligt för att det ska bli någon kraft i den här utvecklingen. Den kommitté och de utredningar som ministern pekar på i sitt svar visar att det var ett omoget beslut, det här med nedläggning. Några fungerande alternativ från regeringens sida finns inte. På den här punkten är det så att kejsaren är naken. Nu blir Sverige tillsammans med Portugal det enda land i Europa som saknar ett sammanhållet institut för arbetsmiljöforskning. Det tycker jag är genant, och i takt med tiden kommer det också att visa sig att effekten av det som kortsiktigt går att rädda i enskilda projekt och enskilda initiativ sakta men säkert kommer att klinga av. Tyngden i den här forskningen är därmed mycket kraftigt försvagad. Ska det bli någon ordning på det här, ska det tas något samlat initiativ som gör att vi kan ha en arbetslivsforskning värd namnet i Sverige kan jag inte komma fram till något annat än att det krävs en ny regering. Då får en ny regering, s-märkt, efter år 2010, försöka samla ihop spillrorna av det som ni har skapat och bygga upp något nytt. Det är 400 personer på sju orter som berörs. I det perspektivet är 60 miljoner en begränsad summa. Verksamheten upphör den 1 juli i år. Ministern hänvisar till analyser och utredningar. Det går inte att ha forskare och andra anställda i något slags standbyläge. De har unika kunskaper som nu riskerar att splittras till andra sysselsättningar och aktiviteter. Min fråga när jag ser ditt svar, och när jag ser hur utvecklingen har varit, är: Var detta verkligen nödvändigt? Var detta verkligen genomtänkt? Och hur ser den konkreta handlingsplanen ut mer än i form av hänvisningar till diskussioner, analyser och utredningar?
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 94 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Det är inte första gången som det interpelleras i det här ämnet. Vi har gjort det tidigare. Motiveringen som Littorin lämnade i budgetpropositionen var att byråkratin måste minska. Samma skäl anförde man också när det gäller andra myndigheter. Och nu är alltså beslutet fattat av högermajoriteten i den här kammaren. Den 1 juli försvinner Arbetslivsinstitutet. I den förra interpellationsdebatten påstod Littorin att den här nedläggningen faktiskt är en nystart för forskningen. Därför passar jag nu på att fråga om Littorin kan beskriva den här nystarten. Vidare anförde statsrådet att nedläggningen också blir en kvalitetshöjning av forskningen. Då kan vi väl passa på att be att få höra hur det ska åstadkommas. Mindre byråkrati - vad menas? Nystart, berätta hur! Högre kvalitet, jaså, men på vilket sätt ska det åstadkommas? I svaret på dagens interpellation av Peter Hultqvist måste jag tyvärr säga att jag bara uppfattade ett mummel. Det är inte konkret. Hur universitet och högskolor ska överta forskare och forskning var ju frågan. I svaret kan vi läsa att universiteten och högskolorna ska informera sig. Men menar Littorin att det räcker för att rädda forskningen? Till slut blir det ju lite konkret i alla fall. Vi kan nu i det skriftliga svaret åtminstone få reda på att den 14 december är det en kommitté som ska berätta vem eller vilka som ska vara huvudman för företagshälsovårdsutbildningarna. Det kan jag knappast kalla för ett strålande besked. Det är ett litet, konkret besked som handlar om ett datum. Men hur blir det egentligen med forskning inom områden som hälsa och ohälsa i arbetslivet? Vem ska sköta den forskningen? Hur blir det med dem som har lagt ned mycket jobb, mycket kunskap och möda, på att forska kring arbetsmarknad och sysselsättning? Det är en oerhört viktig fråga som borde ligga centralt runt hjärtat på arbetsmarknadsministern. Hur blir det med forskningen kring arbetsrätt och hela den diskussion som finns om att det krävs ett omtag, en nydaning, ett nytänkande, i en globaliserad och konkurrensutsatt värld? Hur ska vi då hantera frågor som är kopplade till lagstiftning kring arbetslivet? Arbetets organisering är också en mycket viktig fråga för hur man ska klara konkurrensen. Vem ska ta hand om den? I fråga om ergonomi och belastning ligger vi också långt framme, eller har legat. Vem ska sköta detta? Det frågar jag statsrådet. Hur är det med fysikaliska och kemiska hälsorisker - eller varför inte integration och mångfald eller det djupa arbete som man har utfört kring utvecklingsprocesser i arbetslivet? Till det här kan man naturligtvis koppla vad som kommer att hända i Stockholm, på Gotland, i Östersund, Umeå, Lund, Göteborg och så vidare. Om vi ska ta Littorins favoritord, som tydligen är "nystart", måste vi ju få tillfälle att i den här kammaren fråga: På vilket sätt blir den här nystarten? Det kan ju inte bara vara så att det handlar om att universitet och högskolor ska informera sig. Beskriv nu då! Vad blir det för nystart? Hur kommer kvalitetshöjningen att se ut? Vem kommer att ansvara för de olika områdena? Passa på, snälla statsrådet. Berätta!
Lars Lilja (S)
Anf. 95 Lars Lilja (S)
Herr talman! Jag kanske inte ska tala om "vi", för jag har inte deltagit tidigare, men jag är väl medveten om att ALI har debatterats ett antal gånger i kammaren. Därför kände jag ändå att det var viktigt att delta. Jag hade ett anförande om ALI i samband med debatten om budgeten. Jag har alltså deltagit i den här diskussionen tidigare. Det som har framkommit under många av de här debatterna är ju att statsrådet faktiskt har talat sig varm för hur viktig den här forskningen är och hur bra det är att Sverige ligger långt framme i arbetsmiljöforskning. Det är ju så att Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap har utvärderat Sveriges arbetsmiljöforskning. Den här rapporten är alldeles färsk. Den kom förra månaden. Det man konstaterar är att sedan flera decennier har den svenska arbetsmiljöforskningen tillsammans med den i övriga nordiska länder en internationell särställning i förhållande till våra länders storlek. Man konstaterar också att samverkan mellan arbetsmarknadens parter på arbetsmiljöområdet och den närmast obegränsade tillgången till arbetsplatser för undersökning av såväl exponeringar som exponerade arbetare har gjort att man har kunnat komma långt i den här forskningen. Det är dessutom så att svenska forskare bidrar med 8 procent av världsproduktionen av vetenskapliga artiklar inom arbetshälsa och ergonomi. Vi ligger etta i världen inom belastningsergonomi och på andra plats inom arbetsmiljöområdet. Men i den här utredningen gör man också en del andra konstateranden som jag tycker är viktiga att lyfta fram i dag. Man säger så här: Svensk arbetsmiljöforskning upplever för närvarande flera hot inför framtiden genom den kraftiga minskningen under den senaste tioårsperioden av sökbara forskningsmedel, nedläggningen av ALI samt osäkerheten om den framtida inriktningen för de enheter som utlokaliserades till universiteten i början av 2000-talet. Det är klart, tittar man lite längre bakåt kan inte vi stå och säga att vi är oskyldiga. Men det är nu det går att göra något. Man konstaterar dessutom att de tillgängliga medlen för forskning inom den klassiska arbetsmiljöforskningen har minskat sedan 80-talet, och troligen ännu mer det senaste decenniet. De sektorsinriktade medel som kan sökas i fri konkurrens har påtagligt minskat. Det är ju det här som är Arbetslivsinstitutets, arbetsmiljöforskningens, stora problem; att man sysslar med tillämpad forskning. För tillämpad forskning är det mycket små medel som står till förfogande. Sedan har ju även arbetsmiljöforskningen i Sverige utvärderats internationellt. Den internationella utvärderingen kom med följande rekommendation när det gäller finansieringen: För att kunna behålla den höga standarden på arbetsmiljöforskningen är det viktigt att särskilda medel anvisas till denna. Det förefaller lämpligt att åtminstone återgå till den storleksordning på sökbara medel som fanns för fem år sedan. Det här är alltså vad internationella utvärderingar av svensk arbetsmiljöforskning säger. Då blir naturligtvis min fråga till statsrådet: På vilket sätt kommer regeringen att se till att dessa medel kommer att finnas till förfogande så att vi fortsatt kan ligga i framkant på det här området?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 96 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Vi har, som sagt, debatterat frågan om ALI flera gånger förut. Jag ska försöka undvika att dra hela argumentationskedjan ytterligare en gång. Utgångspunkterna för förslaget var i grund och botten två. Det handlade dels om att frigöra forskningen från nära politisk styrning, dels om att mycket tydligt prioritera att det är flera hundra miljoner kronor som vi hellre lägger på åtgärder för att minska utanförskapet och få folk i arbete. Det beskrivs som en stor slakt, men fyra femtedelar av forskningen på det här området bedrivs i dag inom ramen för universitet och högskolor. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Jag tar inte ställning till den här forskningens kvalitet eller innehåll. Jag är inte rätt person att göra det. Jag tycker att den här forskningen måste kunna leva på sina egna meriter och söka anslag som all annan forskning i Sverige gör. På den sista frågan som Lars Lilja ställde vill jag svara att vi har skjutit till ytterligare 1 miljard till det högre utbildningssystemet. Inom ramen för det kan det finnas möjlighet att söka medel för den här typen av forskning. Så går jag över till det som Raimo Pärssinen och Peter Hultqvist pratade om. Vi lovade när beslutet fattades att vi skulle komma tillbaka med besked i kammaren på det sätt som vi har gjort. Biblioteket har hittat en ny famn. Företagshälsovården utreds. Det hade man säkert behövt göra oavsett vad som hänt. Företagshälsovården kan i ett längre perspektiv få lite andra arbetsuppgifter. Det är viktigt att studera det mer noggrant och långsiktigt. Jag kan möjligen tycka att företagshälsovården mer hör hemma inom ramen för det socialpolitiska arbetet snarare än inom det arbetsmarknadspolitiska arbetet. Det har vi anledning att återkomma till när det arbetet är avslutat. Ledningen för ALI arbetar nu hårt. Jag är glad att vi lyckades se till att anslagssparandet kunde användas för just den här typen av lösningar för att överbrygga detta. Raimo Pärssinen tog upp frågan om nystart. Jag sade ny famn. Det tror jag var det begrepp som jag använde. Att hitta nya famnar är vad som nu möjliggörs. Det kan naturligtvis där ute i de fyra femtedelar av forskningen som bedrivs på andra ställen finnas synergieffekter som kan vara bra. Bedömningen av forskningen och forskningsprojekten ska, enligt min mening, inte göras av arbetsmarknadsministern eller Arbetsmarknadsdepartementet eller av arbetsmarknadsutskottet. Det är ju det man gör när man fördelar medel på det sätt som man har gjort tidigare. Det bör göras på vetenskapliga meriter på samma sätt som för all annan forskning.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 97 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Jag kan garantera ministern att det inte har varit arbetsmarknadsutskottet eller arbetsmarknadsministern som tidigare har diskuterat och strukturerat vad man ska syssla med inom ALI i form av forskningsprojekt. De direktiv som har getts har varit mycket vida. De konkreta projekten har man tagit ställning till i verksamheten. Det tror jag att du känner till. Jag har träffat personalen som har sysslat med detta. De upplevde inte att det var något problem med det som du kallar politisk styrning. Det som har varit intressant i tidigare debatter som jag har deltagit i när det gäller den här frågan har varit att lyssna på Lennart Levi. Han är riksdagsledamot för Centerpartiet. Jag vet ju inte vad han tycker innerst inne, men jag har uppfattat honom som att det är viktigt att hitta en ny plattform för den här typen av forskning. Han har också argumenterat för sammanhållna forskningsmiljöer som något viktigt om man ska komma någonstans. Man kanske ska fundera på det och ta det med sig i det kommande arbetet. Det som nu sker är något som kan sägas vara både intressant och fundersamt. Umeå kommun, landstinget och universitetsstyrelsen, har gjort ett avtal som innebär att nio forskare från ALI engageras inom området tillämpad arbetsmiljöforskning. Man avsätter 7,4 miljoner från Arbetslivsinstitutet, 4,5 miljoner från fakulteterna vid Umeå universitet och 6,8 miljoner från kommunen, landstinget och universitetsstyrelsen. Det är väl bra. Men det visar hur det är när välvilligt inställda offentliga aktörer försöker värna en verksamhet utifrån de nya omständigheter som verkligheten erbjuder. Är det så vi ska ha det i framtiden? Är det rimligt att arbetsmiljöforskningen är beroende av kommuner och landsting? Är det ett sätt att åstadkomma en långsiktighet som fungerar? Ska inte detta i grund och botten vara statens ansvar? Jag vet, efter många år i kommunalpolitiken, att de pengar som man använder till den här typen av aktioner - räddningsaktioner, framtidssatsningar, eller hur man nu betecknar det - är marginaler i den kommunala budgeten. När det ekonomiska trycket ökar är det väldigt lätt att skära bort de här pengarna. Satsningarna blir ofta kritiserade och ställs i relation till verksamhet inom äldreomsorg, förskola och skola. Då kan man än en gång fråga sig: Är det sådant hopplock som ska vara garant för arbetsmiljöforskningen i Sverige i framtiden? Det måste finnas ett rikspolitiskt perspektiv på den här frågan. Forskningsarbete är långsiktigt. Det kräver sammanhållna miljöer. Jag tycker att man har gjort en bra insats i Västerbotten i den uppkomna situationen, men det löser inte det grundläggande problemet med att man lägger ned Arbetslivsinstitutet. Arbetsmarknadsministern har ett särskilt ansvar för det här beslutet och ett särskilt ansvar för vad som ska hända. Utvecklingslinjen verkar vara att situationen är sådan att det finns risk för att många händer och många projekt leder till en sönderplottrad forskning och ett sönderplottrat praktiskt utfall av svag slagkraft där helhetsgreppet och strategin kommer att saknas. Vem kommer i framtiden att ansvara för helheten när vi som ett av två länder i Europa inte har ett statligt institut för arbetsmiljöforskning längre?
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 98 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Först klarlägger vi att Littorin sitter i regeringen. Vi har rätt att som riksdagsledamöter ställa frågor här i kammaren och få besked. Jag förväntar mig att få svar på de frågor som jag ställde tidigare. Ett besked som vi fick nu var att vi har fått ett nytt argument för att lägga ned Arbetslivsinstitutet: Vi använder hellre pengarna till att bekämpa utanförskapet än att forska om arbetslivet. Är arbetsmarknadsministern totalt ovetande om att det sker en stor utslagning inom arbetslivet? Känner inte ministern till alla de behov som finns att modernisera, öka kunskaper och stärka konkurrenskraften? De pengarna ska tas till att bekämpa utanförskapet. Hur kommer det sig då att gladast vinner, som ministern sade i en annan interpellationsdebatt. De som är gladast och de som vinner är alla de som får de här stora skattesänkningarna. Varför använder man inte de pengarna och säger att man inte sänker skatten så mycket för dem som redan har, utan tar lite av dem för att rädda den viktiga forskningen? Ministern har ju många gånger sagt att det är viktigt med den här forskningen. Men den ska läggas ned, och det blir en nystart. Därför ställer jag frågorna igen. Hur kan det förresten vara så att företagshälsovården skulle vara socialpolitik? Jag trodde att den skulle vara mer arbetsplatsrelaterad. Det handlar om företag och arbetsliv. Jag ställer återigen frågorna. Jag kommer att med en bulldoggs intensitet fortsätta att ställa dem tills jag får svar. Hur blir det med forskningen? Vem kommer att ta hand om arbetsmarknad och sysselsättning? Vem kommer att forska om arbetsrätt? Vad kommer att hända på Gotland, i Östersund, Umeå, Lund och Göteborg? Snälla statsrådet, svara på frågorna!
Lars Lilja (S)
Anf. 99 Lars Lilja (S)
Herr talman! Vi har ju diskuterat politisk styrning av forskning. Vi skulle kunna ägna lång tid åt att fundera kring om och hur den så kallade politiska styrningen av forskningen sker. Diskuterar man frågan om 1 miljard mer till forskning är det också något som man kan vrida och vända på några varv om man studerar budgeten lite noggrannare. Poängen med min fråga är, för att citera arbetsmarknadsministern, det jag sade tidigare. Huvuddelen av den arbetslivsinriktade forskningen är tillämpad forskning. För tillämpad forskning finns det mycket lite medel att söka. Man kommer inte åt den eventuella miljarden extra till forskning. Orsaken till att Sverige har legat i framkant på området är just det faktum att vi har haft öronmärkta medel för den tillämpade forskningen. Det har gjort att vi har nått sådana framsteg. Som jag sade i mitt tidigare anförande har arbetsmarknadsministern vid ett antal tillfällen talat om hur viktig den forskningen är. Det försvinner nu ett stort antal miljoner från forskningen. Min fråga är: Hur ska forskningen finansieras i framtiden? Den är uppenbarligen viktig. Det har vi arbetsmarknadsministerns ord på. Men vi har fortfarande inget svar på hur den ska finansieras. Det tror jag vi alla som för debatten här i dag vill ha ett svar på.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 100 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Raimo Pärssinen har naturligtvis rätt att ställa frågor. Självklart är det så. Jag har rätt att svara. Det är precis det jag tycker att jag har gjort. Jag är dessutom skyldig att svara. Det har jag försökt att göra i det interpellationssvar som är avgivet. Jag tänker inte upprepa det genom att läsa upp det en gång till. Fyra femtedelar av forskningen inom området finansieras redan i dag via universitet och högskolor. Den finansieras på det sätt som all annan forskning i Sverige. Man söker anslag genom olika organ, till exempel genom FAS som vi hörde Lars Lilja referera till tidigare. Det är svaret på frågan. Det är så det bör gå till. Man bör göra ansökningar om forskningsfinansiering på det sätt som görs för all annan forskning inom området. Då får forskningen som i dag bedrivs inom ALI bedömas på samma sätt som all annan forskning inom området som redan i dag bedrivs. Det är naturligtvis så som Peter Hultqvist poängterade. Jag utgår från att vi inte ska sitta och titta igenom forskningsfinansieringsanslagen. Men det finns en politisk styrning i den meningen att när budgetramarna för ALI diskuteras i kammaren, i utskott och på Arbetsmarknadsdepartementet tar man implicit ställning till de forskningsprojekt som finns däri. Man kommer alltid att få frågan: Varför lägger ni inte ytterligare 10 miljoner på ALI, eller vad det nu kan vara? Är det så att ni inte gillar forskningsprojekten som står i pipelinen? Den diskussionen kan vi få. Jag tänker inte återupprepa argumenten. Jag bara konstaterar att fyra femtedelar av forskningen bedrivs utanför. Det finns ett system för finansiering av forskningen. Däremot kan jag hålla med Lars Lilja om en dimension. Det handlar om tillämpad forskning och också om tvärvetenskaplig forskning. Den har naturligtvis olika bekymmer. Så är det. Det inser också jag. Då kan det finnas anledning att på olika sätt intressera andra som också är intresserade av den här typen av forskning att delta på olika sätt. Det har man gjort på en hel del andra forskningsområden. Jag skulle välkomna om så skedde.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 101 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger när det gäller den så kallade politiska styrningen i sammanhanget att det är en diskussion vi kan få. Det är en diskussion som egentligen bara har förts av moderater som i något syfte att svartmåla verksamheten har använt den typen av argument. Jag har inte uppfattat att man bland dem inom Arbetslivsinstitutet som jobbar med de här frågorna har upplevt att den så kallade styrningen har varit ett problem. Den har av dem uppfattats som i stort sett obefintlig. Det är ett konstruerat argument det handlar om. Jag kan konstatera att det inte finns något svar på frågan om vem som tar det samlade ansvaret. Det finns ingen konkret handlingsplan för hur man ska klara ut hela ALI:s verksamhet. Det handlar om 400 personer i personalen och ungefär 250 forskare. Här finns det inte ordentliga svar på frågorna. Det är ett hänvisande till utredningar och analyser av olika slag. Det visar bara en sak. Det är att beslutet inte var moget. Det var inte färdigberett på ett sådant sätt som man skulle kunna kräva i ett sådant viktigt sammanhang. Det handlar om att vi lägger ned ett helt arbetslivsinstitut. Det vi ser i dag är inte svårt att få bekräftat. Det är bara att ringa några telefonsamtal och tala med dem som är inblandade i verksamheten. Det är ett sönderfall som pågår. På något sätt blir det pengar till enskilda aktörer och enskilda forskare och tillfälliga insatser från olika håll av det slag som jag har beskrivit tidigare. I Umeå går man in från kommun och landsting och universitetsstyrelsen, Jag säger precis det som Lennart Levi säger. Det behövs sammanhållna forskningsmiljöer med uthållig finansiering. Det är här någonstans som problemen sitter. Man ska inte glömma bort att vi låg i fronten i världen när det gällde den här forskningen. Det Sverige har gjort och det ni har drivit igenom i riksdagen har uppfattats som mycket märkligt runt om i världen. Jag hoppas att du nu tar till dig en del av den här debatten, där vi har betonat att en konkret handlingsplan behövs. Den måste vara konkretare än det allmänt hållna svaret.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 102 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Det finns svar. De är återgivna i interpellationssvaret och i den övriga redovisning som har gjorts inför kammaren. Men det kommer naturligtvis inte att göra mina socialdemokratiska motdebattörer nöjda. Det inser också jag. Jag tänker nu inte återupprepa argumenten utan hänvisar till interpellationssvaret och de andra redovisningar som har gjorts i kammaren.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.