Till innehåll på sidan

Andelen ungdomar som går vidare till högre studier

Interpellation 2009/10:232 av Damberg, Mikael (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-08
Anmäld
2010-02-09
Besvarad
2010-02-16
Sista svarsdatum
2010-02-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 8 februari

Interpellation

2009/10:232 Andelen ungdomar som går vidare till högre studier

av Mikael Damberg (s)

till statsrådet Tobias Krantz (fp)

Enligt en färsk sammanställning från Högskoleverket varierar andelen ungdomar som börjar studera vid universitet och högskolor innan de fyllt 26 år kraftigt mellan olika kommuner i landet. I vissa kommuner har tre fjärdedelar av ungdomarna börjat en högskoleutbildning vid 24 års ålder. I andra kommuner är motsvarande andel bara en fjärdedel. Av de ungdomar som föddes 1984 hade 44 procent påbörjat högskolestudier vid 24 års ålder. Det är färre än årskullarna tidigare och en fortsatt nedåtgående trend.

Den tidigare socialdemokratiska regeringens målmedvetna satsning på flera högskoleplatser och nya universitet och högskolor i hela landet innebar att flera människor som traditionellt sett inte studerade vidare gjorde det. Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade dessutom satt upp ett 50-procentsmål för andelen ungdomar som läser vidare inom högre studier. Nu tvingas vi konstatera att andelen som fortsätter i högre studier har minskat sedan den borgerliga regeringen avskaffade målet. Högskoleverket har tidigare också konstaterat att det finns ett samband mellan närheten till ett lärosäte och andelen som studerar vidare.

Det finns fortfarande ett tydligt samband mellan social bakgrund och benägenhet att söka till högskolan. Barn till akademiker läser vidare i högre grad än barn till föräldrar med kort utbildning, vilket blir tydligt också i kommunstatistiken.

Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av att andelen ungdomar som väljer att studera vidare på universitet och högskolor varierar kraftigt mellan olika kommuner?

Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att öka andelen ungdomar som studerar vidare och minska den sociala snedrekryteringen till högre studier?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:232, Andelen ungdomar som går vidare till högre studier

Interpellationsdebatt 2009/10:232

Webb-tv: Andelen ungdomar som går vidare till högre studier

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 66 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Mikael Damberg har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att andelen ungdomar som väljer att studera vidare på universitet och högskolor varierar kraftigt mellan olika kommuner samt vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att öka andelen ungdomar som studerar vidare och minska den sociala snedrekryteringen till högre studier. Till att börja med vill jag betona att arbetet med breddad rekrytering till högskolan är prioriterat och viktigt. Den högre utbildningen ska vara öppen för alla som har intresse och förutsättningar för sådan utbildning. Detta gäller oavsett bostadsort och bakgrund. I det perspektivet kan jag hålla med Mikael Damberg om att det naturligtvis är problematiskt att övergången till högskolan skiljer sig kraftigt åt mellan kommuner. Utbyggnaden av den högre utbildningen runt om i landet har varit viktig för att öka tillgängligheten till högre utbildning och sänka trösklarna för att påbörja högskolestudier. Däremot håller jag inte med Mikael Damberg om vilka verktyg som ska användas för att möjliggöra att alla som har intresse och förutsättningar också ska kunna studera på högskolan. Den förra regeringen använde kvantitativa mått som pekpinnar. Resultatet blev ett stort antal outnyttjade platser inom högskolan. Jag är inte beredd att gå den vägen. I stället är den här regeringens utgångspunkt att universitet och högskolor själva kan och ska ta ett ökat ansvar för att säkerställa breddad rekrytering. Jag är övertygad om att våra lärosäten är fullt kompetenta att bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas. Inte minst för att nå ungdomar i de kommuner där övergången till högskolan är låg. Regeringen följer noga hur universitetens och högskolornas arbete fortskrider. Som en grund för lärosätenas arbete har regeringen också vidtagit åtgärder som är en del i arbetet med att bredda rekryteringen. Bland annat har universitet och högskolor fått i uppdrag att förbättra informationen och vägledningen om utbildningsvägar vid respektive lärosäte. En effektiv studie- och yrkesvägledning såväl inför som under studierna är inte minst viktig när det gäller studenter med icke-akademisk bakgrund. Regeringen genomför också en studiemedelsreform med höjda studiemedel och höjt fribelopp. Ett bra studiemedelssystem är viktigt för att motverka social snedrekrytering. När efterfrågan på högre utbildning nu ökar har regeringen också kraftigt ökat antalet platser. Utgångspunkten är då efterfrågan på utbildning. Antalet platser har för 2010 och 2011 ökat med ca 10 000. Jag vill understryka att arbetet med att bredda rekryteringen kräver ett helhetsgrepp där alla utbildningsnivåer innefattas. Universitet och högskolor kan inte ta hela ansvaret för att korrigera förhållanden som grundläggs i lägre åldrar. En grundförutsättning är högre kvalitet och bättre studie- och yrkesvägledning i grund- och gymnasieskolan. Regeringens bedömning är att den gymnasiereform som regeringen har sjösatt och som innebär en väsentlig kvalitetshöjning av utbildningen har goda förutsättningar att inverka positivt på arbetet med breddad rekrytering till högskolan.

Anf. 67 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret på min interpellation! Den färska sammanställningen från Högskoleverket visar att det är stor variation mellan olika kommuner och län när det gäller hur många ungdomar som börjar studera vid universitet och högskolor. I min valkrets, Stockholms län, varierar det kraftigt. I Norrtälje kanske det är 25 procent, och i Danderyd kanske det är 70 procent. Det är enorma variationer i övergångsfrekvens från gymnasieskola till högre utbildning. Man kan naturligtvis fråga sig om det är ett problem eller om det är ett slags så-är-det. Jag tror att det är ett problem. Jag tror, av svaret, att statsrådet också tycker det. Eftersom jag inte tror att det är genetiskt betingat vilka som väljer att studera vidare vid universitet och högskolor tror jag att det finns andra hinder för barn och unga att välja att gå vidare. Det finns en risk att statistiken är en spegel av att vi slösar med talang, att vi slösar med en begåvningsreserv i Sverige. Det finns ett antal människor i olika kommuner som inte riktigt får den stimulans, det stöd eller kanske den uppbackning eller förebild som krävs för att man ska gå vidare till högre studier och kanske forska senare i livet. Jag tror att det är viktigt att se frågan på det sättet. Vad är det som har gjort Sverige starkt på andra områden? Jag brukar se på idrotten. Vad var det som gjorde att Sverige blev så oerhört framstående i tennis? En anledning var naturligtvis att Björn Borg och flera efter honom var stora förebilder. Vi satsade på tennis runt om i Sverige. Det fanns banor och hallar överallt. Man startade tennisklubbar där avgifterna inte var särskilt höga och där vanliga människor kunde spela tennis. Det blev en folksport till skillnad från i andra länder där tennis var en rikemanssport, det fanns få banor och man måste ha mycket pengar för att kunna spela tennis. Det förändrade bilden. Sverige blev världsledande i tennis. Tack vare att vi lyckades få en bredd lyckades vi vaska fram spetsen. På samma sätt måste vi se på utbildningssystemet. Vi måste ge alla begåvningar runt om i Sverige chansen. Här har vi ett problem i dag, enligt den undersökning som finns. Jag frågade om ministern avser att vidta några åtgärder. Jag får inte riktigt något svar på frågan vad regeringen tänker göra. Jag tvingas konstatera att regeringen under den första tiden vid makten har gjort ganska mycket som jag tror försvårar och förhindrar en ökad övergång och framför allt en minskad social snedrekrytering. Jag kan ge några exempel. De kraftiga besparingarna på komvux tror jag slår stenhårt mot de människor som i dag kanske hade velat gå in i en högre utbildning men inte fick chansen. Förändringarna av 25:4-regeln vid antagning till högre utbildning gör att arbetslivserfarenhet inte värderas på samma sätt som tidigare. Det är något som också universitet och högskolor beklagar. Studiemedelssystemet för yrkesverksamma förändrade verkligen möjligheten att gå vidare. Vi har också förändringen av gymnasieskolan. I slutet av svaret säger ministern att han ser att en förändring av gymnasieskolan ska ge goda förutsättningar att inverka positivt på arbetet med breddad rekrytering till högskolan. Det är spännande. Det är en spännande logik när två av tre utbildningslinjer i den nya gymnasieskolan inte ska ge allmän högskolebehörighet. Jag undrar om någon forskare över huvud taget tror att det kan minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Jag hoppas att ministern svarar på det, och framför allt att han svarar på frågan: Vilka åtgärder, om några, tänker regeringen vidta för att rätta till det begåvningstapp vi har i det svenska utbildningssystemet?

Anf. 68 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! I den förra interpellationsdebatten var vi överens om målen. I den här interpellationsdebattenen är vi inte riktigt överens ens om målen. Det kräver därför en ideologisk diskussion och föranleder oss att ta en sådan. Jag vill rikta ett stort tack till statsrådet för svaret som i allt väsentligt säger det jag själv skulle vilja ha sagt. Jag fokuserar på det sista stycket där statsrådet poängterar att breddad rekrytering kräver ett helhetsgrepp där alla utbildningsnivåer innefattas. Herr talman! Låt mig utvidga det och säga att det inte bara handlar om utbildningsnivåerna utan om alliansens hela politik för att stödja det som berör högre utbildning och forskning. Interpellanten gör gällande att 50-procentsmålet är det heliga mål som hans parti har satt upp för att vi ska läsa vidare inom högre studier. Man måste då fundera lite grann på varför det ska vara just 50 procent. Ska det inte vara 52 procent eller 58 procent? Vad är det som gör att just hälften i ungdomskullarna ska gå vidare till högre studier? Är det en naturlag? Nu försöker interpellanten leda det som han påstår i bevis. Han skriver följande i sin interpellation: "Nu tvingas vi konstatera att andelen som fortsätter i högre studier har minskat sedan den borgerliga regeringen avskaffade målet." Innebär detta enligt interpellanten att det finns en orsak och verkan här som är strikt? Om man menar att alliansregeringen har stigit av från 50-procentsmålet för att inte primärt styra högre utbildning och forskning efter kvantitetsmått utan i stället rikta in sig på kvalitetsmål tror jag att man möjligen har rätt. Det är viktigare att värna kvaliteten i första hand. Sedan får kvantiteten följa bland annat det arbetsmarknadspolitiska läget. Men kvantiteten är klart underordnad upprätthållandet av kvaliteten. Därför arbetar också alliansregeringen enträget med kvalitetsreformer på högskoleområdet. Det som då anknyter till helhetsgreppet är, precis som statsrådet sade, att det också gäller att få kvalitet i utbildning som för människor fram till högskolan, så att vi inte sänker kraven, för på det sättet sänker vi all trovärdighet när det gäller vår internationella status som utbildare i denna nation. Här är det ganska tydligt att utbildningsminister Jan Björklund som kollega till ministern driver ett arbete för kvalitetshöjning inom utbildning som ska leda fram till högre utbildning. En annan tes som drivs av Socialdemokraterna via Mikael Damberg i denna interpellation är att närheten till ett lärosäte har betydelse för hur stor andel som studerar. Nå, vad menas konkret med detta? Om 50 procent i ungdomskullarna ska studera, vill Socialdemokraterna då förfäkta att vi ska ha en geografisk spridning av lärosäten för högre utbildning och forskning som motsvarar ungefär 50 procent i fråga om ungdomarnas befintlighet i detta land? Hur många lärosäten är det i så fall fråga om? Hur många lärare ska lärarkadern bestå av? Ska vi ha en lärarkader som upptar hälften av den vuxna befolkningen? Detta är frågor som hela tiden ställs och lyfts fram när det gäller kvantitetsmåttet. Därmed faller man på egna grepp eftersom detta blir orimligt om det ska finansieras med offentliga medel, vilket jag hoppas att vi är överens om. Till sist vill jag ta upp en fråga som också är viktig när man lyfter fram den sociala snedrekryteringen. Vad är det egentligen för villkor för den som investerar i högre utbildning och tar studielån som Socialdemokraterna erbjuder? Det enda som jag kan se av den politik som man har fört i regeringsställning är att man alltid försöker få en särskild skatt på högre utbildning. Det senaste exemplet är värnskatten. Här arbetar regeringen för att sänka skatterna i första hand för låg- och medelinkomsttagare. Men man riktar också ett stöd till dem som investerar tid av sitt liv då de inte har någon löneinkomst men som förhoppningsvis får högre inkomster av tjänst efter meriter inom högskolan. Hur tänker sig Socialdemokraterna kunna påverka den sociala snedrekryteringen och människors möjligheter att göra karriär och också få en rättmätig del av den löneökningen genom att höja skatterna för dem som har genomgått en högskoleutbildning?

Anf. 69 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Som jag sade i interpellationssvaret delar jag verkligen uppfattningen att den sociala snedrekryteringen är ett mycket stort problem. Det är ett stort problem ur ett samhälleligt perspektiv därför att alla talanger och begåvningar inte tas till vara. Vi behöver alla de talanger som finns oavsett vilken social, etnisk eller geografisk bakgrund som människor i vårt land har. Alla dessa människor behövs, och vi ska ta till vara alla deras kunskaper och erfarenheter. Men för mig som liberal är det ännu viktigare ur ett individuellt perspektiv. Alla människor ska ha rätt att nå sin fulla potential. Det ska inte ligga några hinder i vägen. Alla som har intresse och fallenhet för högre studier ska i princip kunna läsa vid högskolan. Det måste naturligtvis vara grundprincipen. Därför blir jag lite bekymrad över det kvantitetsmått som Socialdemokraterna hänger mycket av sin argumentation på. Det märks också i interpellationen såsom den är skriven. Hur vet vi att det är just 50 procent som har intresse och fallenhet för att bedriva högre studier? Det kanske är 60 procent eller 40 procent. Målet måste vara att alla som har intresse och fallenhet för högre studier ska läsa vid högskolan, inte en viss procentsats. Mikael Damberg säger att vi skär ned på komvux. Det är precis tvärtom. Vi gör jättestora satsningar både på högskolan och på en utbyggnad av komvux just nu därför att det är ett sådant arbetsmarknadsläge och därför att det finns en sådan efterfrågan på det. Därför gör vi en mycket stor utbyggnad där. Men låt oss fundera lite grann på hur den sociala snedrekryteringen har sett ut. Mycket av Mikael Dambergs argumentation går ut på att det faktum att man byggde ut den högre utbildningen och ökade antalet platser kraftigt under många år har minskat den sociala snedrekryteringen. Frågan är: Är det verkligen så? De siffror som Högskoleverket och Statistiska centralbyrån har tagit fram pekar snarare åt det motsatta hållet. Under den senaste tioårsperioden har exempelvis andelen studenter inom den högre utbildningen som har högutbildade föräldrar ökat när det gäller män och legat på ungefär samma nivå när det gäller kvinnor. Sammantaget har den sociala snedrekryteringen i praktiken ökat under de senaste tio åren. Man kan naturligtvis diskutera exakt hur bördefördelningen ser ut, men så ser siffrorna ut när det gäller den sociala snedrekryteringen. Om vi har en säkerhetsmarginal när det gäller dessa siffror tror jag att vi åtminstone kan vara överens om att den sociala snedrekryteringen inte har minskat. Den är fortsatt mycket stor. Den sociala snedrekryteringen har förmodligen ökat, och den ligger åtminstone kvar på samma nivå. Slutsatsen av detta måste vara att den socialdemokratiska politik som bedrevs under många år, då man byggde ut den högre utbildningen utan att satsa på kvaliteten, inte har minskat den sociala snedrekryteringen. Mikael Damberg frågade vad regeringen gör för att minska den sociala snedrekryteringen. Vi gör massvis med saker. Först och främst ser vi till att stärka studiemedelssystemet genom en kraftig studiemedelsreform. Det är en efterlängtad reform som vi nu genomför i olika steg. Vi genomför skärpningar i regelverket när det gäller karriärrådgivning vid universitet och högskolor, och vi satsar på kvaliteten i den högre utbildningen. Men - på den punkten tror jag i och för sig att jag och Mikael Damberg är överens - mycket måste göras utanför själva högskolesektorn för att minska den sociala snedrekryteringen. Jag ska peka på tre saker som jag tror är särskilt viktiga. För det första handlar det om att föra en ambitiös och kunskapsinriktad skolpolitik. Man måste alltså mycket tidigt fokusera på kunskap, tidiga utvärderingar och tidiga betyg och se till att ungdomar tidigt lär sig det som de behöver för att ta sig ut i livet. Ett viktigt skäl till att det finns en social snedrekrytering ligger nämligen i övergången mellan grundskola och gymnasieskola. Mikael Damberg försvarar sitt eget partis gymnasiepolitik. Problemet var att det gamla gymnasiet var en utslagningsmaskin. Massvis med människor slogs ut från gymnasiet. Det leder inte till någon högskolebehörighet om man slås ut. För det andra är det viktigt att vi, som Finn Bengtsson pekade på, funderar på incitament när det gäller hur skattesystemet ser ut. Om vi vill bryta den sociala snedrekryteringen kan vi inte straffbeskatta människor som ägnar sig åt högre studier. För det tredje tror jag att det är viktigt att vi ser till att lönebildningen fungerar bättre, så att de yrken som har många akademiker faktiskt får bättre ekonomiska villkor så att vi på så sätt stimulerar utbildning. Det är ingen politisk uppgift, men det är en samhällelig uppgift.

Anf. 70 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Nu börjar debatten bli intressant. Här har alliansen tydligen två helt olika bilder. Finn Bengtsson säger att vi inte är överens om målen när det gäller att minska den sociala snedrekryteringen. Ministern säger: Interpellanten och jag är överens om att detta är ett allvarligt problem. Jag tror att alliansen har lite problem att reda ut vad det är som egentligen gäller. Jag tror att det är ett problem att vi slösar med talanger och begåvningar. Att vi har sådana skillnader mellan Norrtälje och Danderyd i Stockholms län kan inte bara vara en fråga om fallenhet och begåvning. Det handlar också om att vi har hinder i vägen så att människor med talanger inte får chansen att studera vidare. Jag tror att det krävs ett aktivt arbete för breddad rekrytering: att se mångfald i högre utbildning också som en kvalitetsfråga och att utbildningar faktiskt befruktas av att människor med olika erfarenheter och bakgrunder har någonting att tillföra i utbildningarna. Det är ett perspektiv som jag tycker helt saknas i denna diskussion hitintills. Sedan blir det lite märkligt. Man säger att alla som har fallenhet ska studera vidare. Men är det färre som har fallenhet i dag än när ni tillträdde? Vi har just fått höra att det är en större ungdomsgeneration nu än tidigare. Då måste ungdomarna vara mycket mer korkade och ha mindre fallenhet nu eftersom den andel som går över till högre utbildning successivt minskar. Följande fråga ställs: Varför är ni så fixerade vid mål? Det är vi därför att politik handlar om att styra samhällsutvecklingen i en riktning. Tror man att framtidens arbetsmarknad och arbetsliv kommer att ställa större krav på kunskap och kompetens och att fler arbetsgivare i morgondagens arbetsliv kommer att vilja anställa människor med högskolebehörighet? Jag tror att det är så. Tror ni i alliansen någonting annat förstår jag varför andelen ungdomar som nu går vidare till högre utbildning minskar, om det inte är så att de inte har fallenhet för högre studier. Då förstår jag varför man gör det. Men tror man att det kommer att bli ett mer högkvalitativt arbetsliv måste man också bestämma sig för vart man ska. Många andra länder runt om i världen sätter upp mål därför att de tycker att det är så viktigt för det egna arbetslivet, för industrin, för näringslivet, för tjänstesektorn och för den offentliga förvaltningen att kunna rekrytera tillräckligt duktig arbetskraft. Man säger att man som nation har som mål att bli ännu mer välutbildad. Regeringen verkar ha en annan ambition på området. Det tycker jag är konstigt. Danmark - ni behöver inte gå längre än så - och den borgerliga regeringen där har ett 50-procentsmål och tycker att det är viktigt. Deras globaliseringsråd - jag kommer inte ihåg exakt vad det heter - satte upp ett sådant mål. Många andra länder runt om i världen gör likadant. Vi vet att geografisk spridning är ett hinder på vägen till högre utbildning. Det vore intressant att höra om ministern har en annan uppfattning också i den frågan. Högskoleverket har konstaterat att det finns en barriär. Vi socialdemokrater valde tillsammans med Centerpartiet att målmedvetet bedriva ett arbete för att bygga upp starka högskolemiljöer runt om i Sverige, alltså för att kunna ge utbildning i hela landet och för att ge en tillväxtmotor regionalt och samtidigt minska steget till högre utbildning. Det var en klok politik. Det var tur att Moderaterna, som på den tiden talade om bygdehögskolor, inte fick rätt i fråga om sin politik för detta. Jag tvingas konstatera att det enda man nu kommer fram till är att det är en massa andra som ska göra saker och ting. Det talas om en kraftig studiemedelsreform. Mmm, det är väl lite magstarkt. 12 kronor i bidragshöjning tror jag inte får studenterna i gymnasieskolorna att stå och banka på dörren till högre utbildning. Jag tror att det i stället behövs ytterligare studiemedelsreformer, framför allt med tanke på de studenter som har barn och som har det ganska tufft när det gäller att få det att gå ihop under studietiden. Jag tror också att man måste börja tänka nytt. Vi har talat om treterminssystem. Inom högskolesektorn har vi pratat om det hur länge som helst. Nu börjar det bli dags att ta lite initiativ för att både förbättra för studenterna och göra det hela mer effektivt.

Anf. 71 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Låt oss inte kollra bort korten här! Det handlar om att vi, såväl i alliansen som mellan alliansen och oppositionen, är överens om att den sociala snedrekryteringen är ett problem. Problemet med målen är att vi inte är överens om det 50-procentsmål som interpellanten sätter upp och med envishet förespråkar. Varför inte - precis som ministern uttryckte det - 60 procent? Jag kan skärpa till det och säga: Om Mikael Damberg tror att politiker ska styra mot målen med så fast hand att människans egna önskemål om att välja här i livet försvinner måste väl målet när det gäller utbildning vara att 100 procent går i högskola, att 100 procent forskar och att 100 procent blir Nobelpristagare. Därmed har vi uppnått nirvana - ett politiskt nirvana som vi i alliansen inte tror på men som kanske socialisterna tror på. Frågan är snarast: Vart tar alla tennisspelare vägen om alla ska bli Nobelpristagare? Vi måste ha en mångfald av möjligheter när det gäller att välja och när det gäller olika ambitioner att uppnå målen här i livet. Här vill man styra entydigt i varje riktning för att alla mål ska bli uppfyllda men då på ett sådant sätt att samhället inte fungerar på individens villkor. Precis som ministern lyfte fram har vi inom alliansen tagit tag i den utbildning som ligger till grund för att man ska ha högskolebehörighet och också vidgat synen på detta med att bejaka dem som vill ha en yrkesinriktad utbildning. Är det så orimligt att dessa kommer in i arbetslivet utan att kanske gå just en högskoleutbildning? I stället får de praktisera inom det yrke som de valt och där de önskat att få arbeta. Detta stimulerar vi med jobbskatteavdrag. När vi övertog regeringsmakten var det världens högsta löneskatter i det här landet. Nu har vi lyckats styra ned dessa. Slutfrågan blir: Vad gör Mikael Damberg och hans parti, kanske i samarbete med Lars Ohly och Vänsterpartiet, för att minska skatteuttaget när det gäller dem som har investerat i en högskoleutbildning och när det gäller den stimulator som skapats och som behövs för att fler ska kunna komma in på en utbildning mot högre mål?

Anf. 72 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Låt oss försöka reda ut några saker här. För det första är det så att mellan 2007 och 2008 ökade andelen ungdomar som läste i den svenska högskolan. Dessförinnan sjönk siffrorna något, väldigt mycket beroende på - detta skriver det högskoleverk som Mikael Damberg hänvisar till i sin interpellation - det goda arbetsmarknadsläget och därmed ungdomarnas möjligheter att få arbete. Det handlar naturligtvis inte om att ungdomars fallenhet för högre studier på något sätt förändrats under dessa år, utan det handlar självfallet om att intresset för att läsa vid högskola åtminstone delvis är beroende av hur det ser ut beträffande arbetsmarknadsläget. Det är vad Högskoleverket skriver i sin analys. På den punkten har Mikael Damberg enligt min uppfattning inte korrekta uppgifter. Vi talar om studiemedelsreformen. Studiesociala kommittén föreslog en höjning av studiemedlen med 400 kronor. Vi har höjt studiemedlen med 431 kronor och har finansierat den höjningen. Men det är klart att man alltid kan önska större studiemedelshöjningar. Jag tror att de flesta av oss kan önska större utgifter på flertalet ämnesområden. Det finns ju många angelägna behov i samhället. Men allting måste finansieras, och allting måste göras inom ramen för en ansvarsfull ekonomisk politik. Nämnda höjning var det som Studiesociala kommittén ansåg sig kunna finansiera. Vi överträffade det målet när regeringen lade fram sin studiemedelsreform. Det är alltså en ambitiös reform som regeringen har genomfört när det gäller studiemedlen. I fråga om kunskap är regeringens uppfattning naturligtvis, skulle jag vilja säga, att det viktigaste sättet att möta den globala verklighet vi nu lever i är att satsa på kunskap. Det är därför vi för en mycket ambitiös utbildningspolitik på alla områden. Det är därför vi så kraftigt reformerar grundskolepolitiken och politiken för gymnasieskolan. Vi ser till att skapa tidiga utvärderingar och tidiga betyg och att alla hänger med och får den kunskap som behövs för att komma vidare i livet - komma vidare på gymnasiet och komma vidare på högskolan. Därför reformerar vi gymnasiet som tidigare var en utslagningsmaskin; många fick inte chansen. Vad spelar det för roll att ange exakt hur många program eller linjer som är högskoleförberedande om en stor andel ändå slås ut? Verkligheten talar ett annat språk än den utopi som Mikael Damberg pekat ut. Den tidigare gymnasieskolan var en utslagningsmaskin, och det var Socialdemokraterna som skapade den. För det andra måste vi fundera på skattepolitiken. När vi talar om att minska den sociala snedrekryteringen måste vi också fundera på hur utbildningspremien ser ut. Utbildningspremien i Sverige har varit alldeles för låg. Regeringen har vidtagit åtgärder just för att se till att utbildningspremien ökar. Det har skett genom skattesänkningar framför allt riktade till låg- och medelinkomsttagare men också till de grupper som särskilt utbildar sig. De ska inte behöva bli straffbeskattade på grund av att de skaffar sig en högre utbildning. Men detta vägrar Socialdemokraterna att se. Här finns det en blind fläck i Socialdemokraternas syn på den sociala snedrekryteringen. För det tredje handlar det om det mycket svårgripbara för politiker. Vi ska inte lägga oss i lönebildningen, men frågan måste diskuteras. Parterna måste ta ett mycket större ansvar när det gäller de yrken på den svenska arbetsmarknaden som omfattar många akademiker. Inte minst många lågavlönade kvinnor med lång utbildning måste få bättre ekonomiska villkor. Här har arbetsmarknadens parter ett mycket större ansvar. Jag tycker att vi alla borde se till att uppmana arbetsmarknadens parter att ta ett mycket större ansvar för att förändra de här relationerna. Det tror jag är otroligt centralt och otroligt viktigt. Det här är regeringens huvudstrategi för att komma till rätta med den sociala snedrekryteringen - detta tillsammans med de åtgärder som jag redan redogjort för och som kan vidtas inom ramen för högskolesektorn. Det är ett mycket offensivt program för att minska den sociala snedrekryteringen. Såvitt jag förstår är det som Socialdemokraterna erbjuder att vi ska ha ett 50-procentsmål och en satsning på ett ökat antal studieplatser. Det kan vara bra på många sätt. Vi genomför just nu en sådan satsning, men åtminstone hittills har den sociala snedrekryteringen inte minskat. I värsta fall är det precis tvärtom.

Anf. 73 Mikael Damberg (S)
Herr talman! Det här med statistik är inte enkelt. Jag vet inte om Utbildningsdepartementet har en särskild avdelning för statistik. Om jag läser Högskoleverkets rapport rätt har andelen av respektive årskull som senast vid 24 års ålder påbörjat en högskoleutbildning konsekvent minskat. Högskoleverket skriver om en viss marginell ökning i den yngsta åldersgruppen under det senaste året. I övrigt har det varit en minskning. Det är möjligt att jag läser rapporten fel. I alla fall är det så här jag sammanfattar det hela. Det intressanta är att regeringen nu säger: Vi har inga nya förslag. Vi har ingenting nytt för att bryta snedrekryteringen. Man säger också: Den utbyggnad som skedde av högskolorna spelade ingen roll. Men på tio år fördubblades antalet arbetarbarn som studerade vid högskola. Vi nådde en situation där barn med utländska föräldrar i lika stor utsträckning som andra i samhället studerade vidare vid högskola. Fortfarande är det dock sex eller sju - jag minns inte exakt - gånger vanligare att barn med akademiska föräldrar studerar vidare än att barn som har lågutbildade föräldrar gör det. Det här får väl inte bli bara en statistikfråga. Det handlar väl om människor. Om vi fördubblar antalet människor med arbetarbakgrund som kan gå vidare och studera vid universitet och högskola innebär det en enorm förändring för de här människorna. Jag hoppas att också högskoleministern tycker det. Sedan vill jag bara nämna de skattesänkningar som har diskuterats, till exempel att avskaffa värnskatten, vilket Finn Bengtsson lade upp. Det vill inte ens din egen statsminister göra. Någonstans får ni alltså ha ordning på argumentationen. Antingen har ni sänkt skatten mycket för dem med höga inkomster och hög utbildning, som vi brukar hävda att ni har gjort, eller så har ni sänkt skatten för dem med låg utbildning och låga inkomster. Ni får inte riktigt ordning på det där. Jag kan dela högskoleministerns uppfattning att det finns ett antal framför allt kvinnodominerade yrken på högskolesidan som behöver en rejäl löneutveckling. Vi fattar inte beslut om det politiskt, men förutsättningarna är viktiga. Jag tror att regeringen bedriver en politik som kommer att öka den sociala snedrekryteringen under de kommande åren, och jag tycker att det är synd.

Anf. 74 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Först vill jag tacka både interpellanten och meddebattören för en mycket viktig och bra debatt. Det är ett angeläget ämne vi har pratat om. Vi måste minska den sociala snedrekryteringen av de skäl jag har nämnt. Det handlar om att vi ska ha den samhälleliga begåvningsreserven till nytta i det svenska samhället. Det blir inte minst viktigt i globaliseringens tidevarv, där vi vet att kunskap och utbildning blir allt viktigare. Vi har inte råd att tappa en enda begåvning om vi ska klara den internationella konkurrensen. Det andra och för mig allra viktigaste skälet är ett starkt ideologiskt sådant, nämligen att alla människor har rätt att nå sin fulla potential. Då måste vi också se till att alla de hinder som ligger i vägen - sociala skäl, etniska skäl, geografiska skäl eller vad det kan vara - röjs undan. Det måste vara vårt yttersta mål för politiken. Därför har jag ett mycket starkt engagemang för att bryta den sociala snedrekryteringen. Jag vill säga någonting om utbyggnaden. Jag håller naturligtvis med Mikael Damberg om att utbyggnaden, eftersom den gav ett antal fler platser, ledde till att fler personer fick tillgång till högre studier. Där fanns naturligtvis också de vi kallar arbetarbarn och även människor från andra kategorier. Den intressanta frågan är dock: Har vi genom utbyggnaden lyckats bryta mönstret att det i större utsträckning är akademikerbarn som läser vidare på högskolan eller inte? Mitt svar på den frågan är: Nej, det finns inga sådana belägg. I värsta fall är det till och med så att det mönstret har blivit värre. Vi måste alltså fundera på om det är det bästa sättet. Vi kanske ändå måste bygga ut högskolan av andra skäl, åtminstone tillfälligt som vi gör nu, men frågan är om det löser problemen med den sociala snedrekryteringen. Jag tror inte att det gör det, utan det finns andra, djupt liggande orsaker som är viktiga. Vi måste ha en mer kunskapsinriktad skolpolitik, vilket vi nu genomför. Mikael Damberg sade att vi inte gör någonting, men vi gör massvis. Vi har en kunskapsinriktad skolpolitik och en skattepolitik som ökar utbildningspremien. Vi genomför också en kraftig studiemedelsreform som jag tror kommer att påverka. Mycket ligger dock på annat håll också. Lönebildningen måste fungera bättre. Här har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar att se till att inte minst lågutbildade akademiska kvinnor får en bättre löneutveckling. Tack för en viktig debatt!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.