Anf. 50 Ali Esbati (V)
Herr talman! Jag tackar Ylva Johansson för svaret. Jag är tyvärr ganska besviken över det, möjligen mer än vad Moderaternas Christian Holm kommer att vara.
Otryggheten på den svenska arbetsmarknaden är ett allvarligt problem för stora grupper. Det är det för de individer som går långa tider med ständig stress utan att få fast mark under fötterna och för samhällsekonomin och den sociala sammanhållningen i stort. Den som går långa perioder utan fast anställning får också svagare anknytning till socialförsäkringssystemet, längre steg till facklig organisering och får det generellt sett svårare att räkna in sig själv i det som vi med rätta med viss stolthet har kallat den svenska modellen.
Dessutom är de otrygga anställningarna inte slumpmässigt utspridda på arbetsmarknaden. Det är vanligare med sådana anställningar i LO-grupperna än bland tjänstemän och akademiker. Det är vanligare bland kvinnor än bland män. Det är vanligare bland unga än bland gamla. Och det är vanligare med otrygga anställningar i sektorer som i övrigt präglas av låga löner och lösliga förhållanden, till exempel hotell och restaurang, lokalvården och detaljhandeln.
Sett över tid har de tidsbegränsade anställningarna ökat, och det är just anställningsformen allmän visstid som står för ökningen. Vikariat har till exempel minskat, och provanställningar är ungefär lika vanliga som tidigare.
Den samlade bilden är att otryggheten i anställningsförhållandet har vuxit, men framför allt har den fördjupats, särskilt inom de sektorer som jag nyss nämnde, det vill säga att de icke-fasta anställningarna har i regel blivit mer otrygga. Vi har behovs- och timanställningar, sms-anställningar, olika typer av utstuderade arrangemang som designas för att arbetsgivaren ska betala exakt för den tid som den anställde jobbar, men i praktiken får man stå till arbetsgivarens förfogande mycket längre. Problemet här är att allmän visstid som anställningsform gör att en del arbetsgivare kan sätta sådant i system och göra det fullt lagligt.
Jag noterar att Ylva Johansson i sitt svar tar upp detta med staplingen av visstidsanställningar, och det är jättebra att det äntligen finns ett arbete för att fixa detta. Det är ju pinsamt att Sverige riskerar att dras inför domstol av EU-kommissionen, som inte direkt har stått högst på barrikaderna för att försvara arbetstagares villkor. Det säger väl framför allt en del om den tidigare regeringens aktiva handfallenhet. Men det kan väl inte vara där en socialdemokratiskt ledd regering sätter ribban?
Jag ska vara tydlig här. Precis som Ylva Johansson menar också jag och Vänsterpartiet att den flexibilitet som visstidsanställningar ger kan behövas. Därför är det viktigt att det finns möjligheter till vikariat, provanställningar och andra typer av tidsbegränsade anställningar som parterna kan reglera i kollektivavtal. Men allmän visstid som anställningsform är ju en ensidig gåva till arbetsgivarsidan. Det är denna obalans som jag hade hoppats att regeringen var intresserad av att räta upp.
Man kan säga att det finns en parallell till andra delar av lagen om anställningsskydd. Arbetsgivare har rätt att säga upp personal, men det ska finnas saklig grund. Om tillsvidareanställning ska vara grundprincip, norm och betyda något borde det på samma sätt vara så att anställning på visstid kan förekomma men ska motiveras på något sätt. Det är detta som jag menar att frågan handlar om.
Dagens regelverk sanktionerar godtycke, och det går ut över dem som har det slitigt på arbetsmarknaden till att börja med. Min fråga blir: Är detta någonting som bekymrar regeringen och Ylva Johansson?