Anf. 18 Anders Forsberg (SD)
Fru talman! Låt mig först citera en artikel i Svenska Dagbladet från den 27 juni 2015.
"En hektisk säsong drar snart igång för ett utdöende släkte företagare. Olle Robertsson har fyllt 67 år och har hela sitt liv försörjt sig som ålfiskare. Före honom gjorde hans släktingar samma sak. I fem generationer har verksamheten pågått i familjen. Men snart är det slut. - - - Nästan hälften av Sveriges ålfiskare har passerat pensionsåldern. Det känns hårt. Det är nästan så att jag vill gråta ibland. Att fem generationer har byggt upp något, med båtar och allt, och så försvinner alltihop. Det kommer aldrig mera tillbaka. Det är bara att riva och städa upp. Det känns fruktansvärt att vara den sista generationen."
Fru talman! I dag finns drygt 230 ålfiskare i Sverige. 170 av dem fiskar i havet och resten i sötvatten. Det är bara de som har fiskat föregående säsong som får förnyat tillstånd. Skulle till exempel Olle Robertsson välja att avstå från fisket en enda säsong är det slutfiskat för hans del för all framtid.
Inga nya ålfiskare tillåts och inga generationsskiften är därmed möjliga. Snittåldern på dem som innehar ålfisketillstånden är i dag hög. Nästan hälften av dem har passerat pensionsåldern, och antalet tillstånd och fiskare minskar för varje år.
Det generella förbudet mot ålfisket kom 2007. Orsaken var, som har nämnts tidigare, att ålbeståndet kraftigt hade minskat sedan 1970-talet. EU antog då en övergripande förordning, och varje medlemsland fick ta fram egna nationella förvaltningsplaner utifrån ländernas olika förutsättningar.
I Sverige ville många förbjuda ålfisket helt, men i stället blev det någon form av kompromiss. Vissa yrkesfiskare fick fortsätta fiska ål med särskilda tillstånd. Dessutom infördes krav på att tillståndet verkligen användes för att det skulle kunna förnyas nästa säsong, vilket i praktiken också innebar ett totalstopp mot nyetableringar. Om man inte använt ett ålfisketillstånd kunde man inte heller få ett.
År 2012 togs ett kompletterande beslut, då ålfisket på västkusten totalförbjöds. Ett hundratal ålfiskare fick lägga ned sin verksamhet helt utan kompensation.
Man kan notera att ministern nämner att det har vidtagits en hel del åtgärder för att minska dödligheten kring vattenkraftverken och öka kontrollen. Ålfiskarna vidtar också själva åtgärder genom att sätta ut yngel via den så kallade Ålfonden.
Man kan också se att det sker en utveckling. Den ål som främst fiskas i Sverige är blankål. Den har levt i vattendrag eller vid kusterna här i 15-25 år innan den fångas på sin återvandring till Sargassohavet, där den ska leka och fortplanta sig.
SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, följer ålens utveckling och kan rapportera att under fyra säsonger i rad har man sett en uppvandring med fler små ålar och glasålar i våra svenska åar. Från de flesta länder kommer liknande signaler.
Det är viktigt att vi inom EU har en samsyn och gemensamma mål när det gäller ålfisket och ålens fortlevnad.
Men hur kan det komma sig att en ål som svenska fiskare tar upp måste vara minst 70 cm lång, medan det räcker med 38 cm för deras kollegor i Danmark? Östersjön är ett innanhav med ett in- och utlopp som vi delar med Danmark, och det som de svenska fiskarna inte får fiska tar danskarna i stället. Vilken sorts samsyn är det här? Vad anser landsbygdsministern?