Anf. 42 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Jag får upprepa det jag sade tidigare, Krister Hammarbergh. Jag tar gärna en debatt med dig. Jag förstår hur förtvivlat gärna du vill det. Jag tar allmänna debatter, budgetdebatter och så vidare. Däremot tar jag inte alla debatter i riksdagen därför att vi är sju socialdemokrater, så du får återkomma till dem.
En interpellation innebär att man granskar en minister. Det står i regeringsformen som du talade om. Därför får vi ta det här i ett annat sammanhang. Jag hoppas att du förstår att jag gärna vill följa regeringsformen. Jag kunde kanske förvänta mig att även en ledamot av justitieutskottet skulle göra det, men så är uppenbarligen inte fallet.
Nu till den granskning som en interpellation är till för. Det är inte så, Beatrice Ask, att det bara är åklagarna som har bekymmer. Vi talade tidigare om den enorma kris som finns inom bland annat Stockholmspolisen. Det handlar om 200 miljoner.
Vi fick rapporter för ett par veckor sedan från Ekobrottsmyndigheten. De får nu sluta bedriva viktig verksamhet på grund av att de inte har pengar. Kriminalvården står för ett stort underskott de närmaste åren. Åklagarna är bara en del av detta. Där handlar det om 50 miljoner, vilket faktiskt är förhållandevis lite jämfört med andra myndigheters kris.
Till och med i borgerliga tidningar talar man om regeringens passivitet. Det är en sak att vi i opposition gör det. Men i Dagens Nyheter i dag står det: Nödropet från åklagarna. Sedan står det: Regeringen passiv medan rättegångar ställs in.
En åklagare som anges i artikeln talar om att högarna växer med 100 i veckan. En annan, Carina Maxson, kammarchef i Kalmar, talar om att det har försvunnit åklagare på föräldraledighet. Ingen får ersättas.
Nedskärningarna är alltså ett faktum, det som Beatrice Ask förnekade så sent som i januari. Jag kan försäkra dig om att de nu vill ha ett klart och tydligt besked. Kommer det att öka på det sätt som behövs? Vilka åtgärder kommer att göras för att rädda ekonomin? Jag vill återigen säga att det inte bara handlar om pengar. Det handlar om en budget på 30 miljarder, så även en del mindre åtgärder kan vara precis det som behövs.
Nu försöker man återigen, när man blir pressad, iklä sig oppositionsrollen. Jag tror att det upplevs som nästan det värsta av allt, att en minister retroaktivt försöker lägga ansvaret på andra.
Sanningen är, Beatrice Ask, att vi gjorde förändringar då vi gick från sex åklagare till en, just för att få ut så mycket resurser som möjligt. Det finns naturligtvis fler saker som ska göras. Vi kommer att presentera det inom kort, som ett stöd till regeringen. Det är förslag till åtgärder som kan behövas just för att man inte kan sitta så passiv som Beatrice Ask och regeringen nu gör, vilket kritiseras från många fler håll än från oppositionen.
Det är därför som det är så viktigt att åklagarna som arbetar på fältet nu får veta om de även fortsättningsvis ska lämna beskedet: I dag blir det ingen rättegång för vi har ingen åklagare att skicka. Är det detta besked som väntar brottsoffer och vittnen? Eller kommer det att bli den förändring som förväntas från åklagarna, nämligen att situationen blir sådan att man inte ska behöva ställa in, i varje fall inte av ekonomiska skäl?
Man skulle kunna tro att det här är en angenäm situation för oppositionen. Det är det inte. Det är inte kul, när man arbetar i rättsväsendet, att se krisen inom område efter område. Det är långt mycket mer än en åklagarkris. Den finns nu inom alla delar i rättsväsendet.
Visst kan man skoja om det, om man är på det humöret. Man kan säga: Fortsätter det så här har oppositionen justitieministern i en liten ask. Det tycker jag ibland är ganska roligt. Men det här är alldeles för allvarligt för att skoja om. Här förväntar vi oss åtgärdsprogram så att vi får veta hur Åklagarmyndigheten ska klara sig ur denna kris och kunna bli en fungerande åklagarmyndighet igen.