Agerande under coronapandemin

Anf. 29 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att spridningen av coronaviruset i Sverige ska minska, för att färre personer ska insjukna i covid-19, för att hälso- och sjukvården ska räcka till för dem som behöver denna och för att antalet infekterade av coronaviruset ska nå samma nivå i Sverige som i våra nordiska grannländer.

Jag vill inleda med att säga att det i dag är snart ett år sedan regeringen beslutade att klassificera det nya coronaviruset som allmänfarligt och samhällsfarligt. Sedan dess har många olika åtgärder vidtagits av regeringen, statliga myndigheter, regioner, kommuner och andra berörda aktörer för att hantera en av de största kriser som Sverige har ställts inför i modern tid. Många människor har också under hela året tagit ett mycket stort ansvar för att göra sitt för att hålla nere smittan.

Regeringens strategi och övergripande mål i sitt arbete med pandemin är att begränsa smittspridningen för att skydda människors liv och hälsa och säkra sjukvårdens kapacitet. Att säkerställa resurser till hälso- och sjukvård, begränsa inverkan på annan samhällsviktig verksamhet och lindra konsekvenser för medborgare och företag är också del av regeringens mål.

De åtgärder som regeringen vidtar ska baseras på kunskap och beprövad erfarenhet, och de åtgärder som vidtas omprövas löpande.

När åtgärder vidtas för att minska smittspridningen ska dessutom effekter på samhället och folkhälsan i stort beaktas.

Precis som flera av Europas länder har Sverige drabbats hårt av viruset, och som utvecklingen i världen och Sverige visar pågår pandemin fortfarande.

Regeringen och Folkhälsomyndigheten har därför nyligen återigen beslutat om skärpta restriktioner och förbud. Regeringen har sedan den 24 december 2020 förbjudit försäljning av alkohol på serveringsställen efter klockan 20.00. Folkhälsomyndigheten har begränsat antalet personer i samma sällskap på serveringsställen, och de får uppgå till som mest fyra personer. Från och med den 18 december 2020 råder också en skarp uppmaning att all verksamhet som drivs av staten, regioner och kommuner och inte är nödvändig ska vara stängd till och med den 24 januari 2021. En lika skarp uppmaning är riktad till landets arbetsgivare och löntagare: Gör allt det ni kan för att arbeta hemifrån. Vidare sker distansundervisning på landets gymnasieskolor till och med den 24 januari 2021.

Regeringen beslutade även om en proposition med förslag på en tillfällig covid-19-lag den 4 januari 2021. Lagen trädde i kraft den 10 januari 2021. Genom lagen har regeringen eller myndigheterna fått möjlighet att besluta om smittskyddsregler i fler verksamheter, som tidigare inte träffats av bindande regler. Det handlar bland annat om gym, campingar, museer, butiker, serviceinrättningar som frisörsalonger, festlokaler och kollektivtrafik som till exempel buss, tåg och tunnelbana där trängsel lätt uppstår.

Med stöd av lagen har regeringen beslutat om en förordning som reglerar smittskyddsåtgärder på handelsplatser, gym- och sportanläggningar, badhus och platser som hyrs ut för privata sammankomster. Förordningen började också gälla den 10 januari 2021.

Det här är ett axplock av åtgärder som regeringen och berörda expertmyndigheter nyligen har vidtagit för att begränsa smittspridningen för att skydda människors liv och hälsa och säkra sjukvårdens kapacitet.

Men precis som i alla länder är det avgörande att alla håller avstånd till varandra och drar ned på sina fysiska sociala kontakter för att bidra till minskad smittspridning.

Regeringen och myndigheterna fortsätter arbetet för att minska smittspridningen och ta oss igenom pandemin. Regeringen är beredd att besluta om fler åtgärder vid behov.

Sedan jul pågår också vaccinationer mot covid-19 som kommer att utökas allteftersom mer vaccin levereras till Sverige.

Anf. 30 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Lena Hallengren för svaret.

Coronapandemin har drabbat Sverige hårt, och den har drabbat världen hårt. Tyvärr ser vi i dag inget slut på pandemins härjningar och hur människor drabbas.

Regeringen har en strategi, Folkhälsomyndigheten har en strategi, MSB har en strategi och övriga myndigheter, som socialministern nämnde, har en strategi.

Samtidigt kan vi se att sjuktalen i Sverige är höga. Jag jämför med andra nordiska länder, eftersom det är i denna region i världen som vi befinner oss i. Då kan jag konstatera att Sverige är hårdare drabbat än våra nordiska grannar. Sverige har en svårare situation än Danmark, Norge och Finland. Jag tar upp frågan därför att det är den vanliga medborgaren - alla - som drabbas. Det är viktigt att agera.

Precis som socialministern sa är det viktigt att veta vad man gör. Jag uppfattade att det som socialministern sa var att man ska vara beredd att ändra sig - att ändra strategi - för att skydda medborgarna.

Men jag hörde ingenting om instrumenten för att göra ändringar, det vill säga testning och smittspårning. Sverige kom igång sent med detta. Det finns de som hävdar att den situation som vi har i Sverige i dag beror på att vi började smittspåra och testa sent i förhållande till andra länder. Varför nämnde socialministern inte någonting om detta i sin strategi? Jag nämner frågan, eftersom det var någonting som även Ulf Kristersson tog upp i partiledardebatten i går.

Jag vill nämna en annan fråga som också är viktig. Den handlar om förebilder. Det är inte alltid vad vi säger som har betydelse, utan det är vad vi gör och hur vi agerar. Det är inte antalet presskonferenser. Jag tänker här förstås på MSB och den avgångne generaldirektören. Jag tycker att det var bra att generaldirektören avgick. Det hade varit ohållbart att vara generaldirektör för en krisberedskapsmyndighet och samtidigt inte leva som man lär.

Men jag ställer också frågan vad regeringen har för rutiner för att stå i nära kontakt med generaldirektörerna. Jag efterfrågar inte här att regeringen ska ha kontakt med medarbetarna, det är generaldirektörernas uppgift, men att man ska ha kontakt med generaldirektörer om vem som är i tjänst och på vilka villkor och att en generaldirektör faktiskt på något sätt rapporterar och står i kontakt med regeringen för att undvika att en situation som den som uppenbarligen har rått under hösten och julen uppstår - att generaldirektören är bortrest och att ansvaret för myndigheten åvilar andra tjänstemän. Jag tycker att detta är viktiga frågor som jag vill ta upp.

Jag vill också nämna några andra frågor som jag ser som väldigt viktiga. De åtgärder som har vidtagits och som ministern nämner tycker jag är bra, även om de har kommit sent. Här skulle jag faktiskt vilja nämna de åtgärder som det senast har beslutats om här i riksdagen den 10 januari om stängningar och om möjligheter för regeringen att agera kraftfullare. Varför har någon kommunikation uppenbarligen inte skett med länsstyrelserna?

Anf. 31 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag hör att Margareta Cederfelt har uppslag till många olika interpellationer. Det är väldigt mycket som dyker upp, och jag ska göra mitt bästa för att svara på hennes frågor och naturligtvis också ha en dialog. Jag uppskattar Margareta Cederfelts ton i diskussionen, och jag tror att det är viktigt att vi försöker ha en dialog och en god ton när vi är mitt i en pandemi och alla verkligen på bästa sätt försöker hantera en situation som är, vilket jag vill upprepa, den största krisen i modern tid. Det är inte bara en hälsokris för att det är fråga om ett virus, utan det är en samhällskris som har förlamat inte bara stora delar av det svenska samhället utan vår omvärld. Vi har tvingats ställa om vårt sätt att leva. Var och en av oss kan bara gå till oss själva och hur vi tillbringade vår jul, hur många födelsedagar som inte har firats, hur sällan man träffar andra och det faktum att man faktiskt helt enkelt lever sitt liv så annorlunda.

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt inte kan svara när det gäller kontakter specifikt med generaldirektören på MSB, för det ligger inte på mitt område. Men när det gäller Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, vilket är myndigheter som i allra högsta grad befinner sig mitt i pandemi- och krishanteringen och som ligger under Socialdepartementet, hade Socialdepartementets ledning dagliga avstämningar med dem under hela våren. Under hela hösten har det varit ett par dagar i veckan. Vi står alltså i väldigt nära dialog med dem.

Jag tror att presskonferenser och information av olika slag har varit av väldigt stor betydelse under den här krisen. Det handlar om att människor ska förstå pandemin. Man behöver förstå hur man själv ska agera, och det ska inte bara vara någon som säger att man ska göra något, utan man måste förstå varför. Det ökar naturligtvis följsamheten. Om någon bara säger att man inte ska träffa goda vänner kan man tycka att det verkar helt galet, men om man förstår varför, hur viruset sprids och vad konsekvenserna blir underlättar det förstås.

Margareta Cederfelt får återkomma till sin fråga om pandemilag och länsstyrelser, tror jag, men frågan om Norge, Finland och Danmark låg ändå i själva interpellationen. Jag tycker att det finns två olika perspektiv.

Det ena är att det nog inte är säkert att man helt enkelt kan jämföra sig med det land som ligger allra närmast. Vi kan titta på Portugal och Spanien eller på hur annorlunda Italien drabbades jämfört med Schweiz, till exempel. Vi kan också se hur det ser ut i olika delar av länderna - inte bara i Italien, Spanien och Frankrike utan också i Sverige drabbas olika delar av landet olika. Det är ett förrädiskt virus och svårt att förutse.

Det andra perspektivet är att jag skulle säga att Sverige tyvärr är i gott sällskap av övriga Europa när det gäller både smittspridning, dödstal och att det är gruppen äldre som drabbas hårt. Vill man jämföra antalet per miljon invånare som har kommit att avlida ser man att Sverige ligger på någon typ av EU-snitt. Det är verkligen ingenting som någon är stolt över på något sätt, men det finns ett EU-snitt under en pandemi.

Vi gör alla gemensamt vad vi kan för att faktiskt få det där slutet. Margareta Cederfelt inledde med att säga att hon inte såg något slut på pandemin, men jag tycker nog ändå att godkännandet av vaccin och introduktionen av vaccinationer är början på slutet - även om jag vill ge Margareta Cederfelt helt rätt i att det inte betyder att alla åtgärder kan avslutas och att all smittspridning avtar. Men det är klart att en helt annan utveckling påbörjas.

Jag vill också säga att jag tycker att det finns ett visst missförstånd. Som jag beskrev här handlar en strategi om att minska och minimera smittspridning, om att skydda liv och hälsa och om att se till att samhället fungerar. Det handlar om att hela tiden kunna ompröva åtgärder. Jag återkommer gärna till det, men vi har inte samma åtgärder i dag som i början av pandemin; de har omprövats och förändrats.

Anf. 32 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Min fråga började med att jag läste i medierna om att finsk hälso- och sjukvård erbjuder Sverige sina tjänster. Det är väldigt bra. Vi ska vara oerhört glada för det goda samarbete vi har med våra grannländer och för att det finns ett sådant tänkande och en intention att hjälpa varandra. Men Sverige måste också se till att smittspridningen går ned.

Jag säger detta därför att det är regeringen som styr och leder landet. Jag säger detta därför att det är vanliga människor som drabbas. Vi kan läsa statistiken varje dag, och den är sorglig. Det handlar om någons förälder, och det handlar om någons mormor eller morfar. Det kan vara någons barn som drabbas - som blir sjuk och i värsta fall avlider.

Jag nämnde detta med länsstyrelserna som ett exempel. Det finns en ny lag, som visserligen bara har funnits några dagar, om att länsstyrelserna ska arbeta på regeringens uppdrag. Samtidigt presenterades det i dag en tidningsartikel som visar att 11 av de 15 länsstyrelserna inte har utfört några kontroller så här långt. Visserligen kan man alltså säga att lagen bara har funnits ett fåtal dagar, men med tanke på pandemins farlighet och hur den slår är det viktigt att uppföljningen kommer igång mycket snabbt. Detta arbete skulle naturligtvis ha påbörjats tidigt av regeringen. Man borde ha jobbat parallellt med att ta fram en lagstiftning om att kunna arbeta parallellt med länsstyrelserna för att se till att deras verksamhet kunde börja redan dag ett, utan fördröjning.

Jag säger detta därför att det åskådliggör att det finns fördröjningar i det svenska systemet. När jag har läst vad regeringen gör, vad den säger och hur den agerar handlar väldigt mycket om att man följer beprövad erfarenhet. Man följer metoder som andra länder har tillämpat och som visar sig ge resultat. Men här gäller det ju att ligga i framkant. Det gäller att våga agera och vara snabb för att få ned smittspridningen. Det är nämligen något som har kommit fram under resans gång: Det gäller att begränsa och se till att viruset inte får fäste i stora delar av samhället. Jag säger detta, för även om vi har expertmyndigheter är det regeringen som prioriterar. Det är regeringen som gör de politiska prioriteringarna och styr - regerar - landet.

Jag vill nämna en annan sak som jag tycker är oerhört viktig, och det är information till medborgarna. De presskonferenser som har hållits dagligen och som nu är något nedbantade är bra; det är oerhört viktigt. Vi har även tv-program som har inkluderat information. Men samtidigt har det ju kommit fram att stora grupper i samhället har stått utan tillgång till information och fortfarande inte nås. Vad finns det för tankar kring detta? Det är viktigt att alla nås. I flera andra länder - däribland USA, som dock har större smittspridning än Sverige, så det kanske inte är ett bra exempel - har man regelbundet skickat ut information via olika kanaler. Det sker via e-post och via sms på ett annat sätt än i Sverige. Kanske är det viktigt att ompröva det här och se hur vi kan kommunicera med medborgarna på ett bättre sätt än i dag.

Ytterst handlar det nämligen om att färre människor faktiskt ska bli sjuka. Det är viktigt att ta vara på när hälso- och sjukvården faktiskt slår larm. De säger: Vi orkar inte mer. Hur ska vi kunna hantera situationen om fler bli sjuka? Det börjar bli fullt, och vi är trötta.

Anf. 33 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det är klart att länsstyrelserna ska sätta igång med sitt tillsynsarbete. Jag tror att Margareta Cederfelt egentligen har ganska stor förståelse för att det tar tid att utifrån en omfattande lagstiftning som beslutas kunna utöva tillsyn och hitta den strukturen. Jag vet inte om vi ska avvakta med lagstiftningen, som förstås behövs för att vi ska kunna reglera verksamheter som vi tidigare inte nådde, för att alla länsstyrelser ska ha hunnit anställa fler. När man gjorde den här undersökningen hade det gått tre dagar, och jag tycker kanske att vi får se att det i den största krisen i modern tid - även om den har pågått ett tag - inte finns något facit.

Nu ska länsstyrelserna hitta en strategi och ett systematiskt förhållningssätt för att kunna utöva tillsyn i verksamheter som också de befinner sig i ett läge där de ska anpassa sig efter de nya föreskrifterna. Jag känner ändå en tillförsikt i att länsstyrelserna är införstådda med detta. Det är klart att de inte överraskades av riksdagens beslut, men det är en omfattande arbetsuppgift.

Återigen: Det blir mycket diskussion, och även om Margareta Cederfelt använder lite andra ord än sin partiordförande är det lite grann att allting kunde ha gjorts lite fortare, att regeringen är långsam och att regeringen inte tar ansvar. Det är lite grann mantrat från Moderaterna, men jag tycker inte att det är en rättvisande bild. Jag tycker att vi ska komma ihåg hur det såg ut i början av pandemin och att de åtgärder som då infördes hade omedelbar effekt till en början.

Oavsett var vi bor kommer vi väl ihåg hur gatorna tömdes på människor och hur kollektivtrafiken gapade tom. I många kommuner kom det larm om att 30, 40 eller 50 procent var hemma, korttidssjukskrivna, med lätta symtom. Människor var alltså oerhört receptiva. Vi fick en effekt som kanske inte motsvarade en lockdown, men jag tror att det var ganska nära på många håll. Människor reagerade och undanhöll sig från fysiska kontakter med i princip alla. Distansarbete, som tidigare kanske hade varit några få förunnat, blev någonting som gällde för alla. Det var också distansundervisning på gymnasiet.

När Margareta Cederfelt och även många andra - jag ska säga att också jag är väldigt nyfiken - tittar på andra länder för att se vad de gör som vi kunde ha gjort annorlunda är den springande punkten att det är svårt att hitta åtgärder som man kan känna sig trygg med ger vissa effekter. De ger nämligen kanske en effekt på våren men inte samma på hösten, för då är tröttheten - pandemic fatigue, som man säger - stor. Människor orkar inte riktigt, av många mänskliga orsaker, avhålla sig från olika typer av aktiviteter. Då behöver man skruva upp åtgärderna, vilket vi också har gjort i Sverige.

Det handlar också om det faktum att länder kan ligga nära varandra - det kan till och med vara ett och samma land, som omfattas av samma regelverk - men ändå få väldigt olika effekter.

Det har ibland beskrivits som att våra nordiska grannländer reagerade hårdare och stängde ned mer. Men det gjorde man också i Belgien, som är ett land som verkligen har lidit mycket hårt under denna pandemi. Jag vill säga "lidit hårt", för utan att veta tror jag inte att deras regering på något sätt har varit njugg eller tänkt att den inte ska ta det här på så stort allvar. Man har verkligen vidtagit de åtgärder som man i Belgien tycker krävts, men ändå har Belgien drabbats väldigt hårt både i den första och i den andra vågen.

Det finns också länder - till exempel Tjeckien, Bulgarien och Slovenien - som knappt drabbades under våren och som nästan inte synts i mätningar men som tyvärr har hamnat i en situation där de har fått väldigt höga dödstal, en enorm smittspridning och ett enormt tryck på sin sjukvård, trots att de kan tänka att de vet hur de ska göra eftersom de klarade sig i första vågen.

Det är inte bara förrädiskt, utan det är genuint svårt. Det finns egentligen ingen som kan säga att det handlar om någon exakt åtgärd, utan det handlar om tajmningen, hur kontexten i landet ser ut och hur man styr sitt land.

Anf. 34 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag tackar Lena Hallengren för svaret, men jag vill för tydlighetens skull säga att jag helt står bakom mitt partis politik och Ulf Kristerssons uttalande. Jag tycker att det är viktigt, och han sätter fingret på någonting som är oerhört angeläget.

Vad jag också vill lyfta upp, som socialministern nämnde här, är vaccinationer. Detta är oerhört viktigt för att bryta smittspridningen och för att inte fler ska bli sjuka.

Jag vill samtidigt säga att jag är bekymrad när jag nu läser om att allt fler är rädda för att vaccineras och kanske avstår från vaccination. Då blir det inte det skydd som vi behöver i befolkningen. En medicinskt ansvarig sjuksköterska i Burlöv uttalade sig just om att personalen inom äldreomsorgen till stora delar inte vill vaccinera sig. De äldre har tagit sprutorna, för de inser allvaret.

Vad kommer regeringen att göra för att fler svenskar faktiskt ska vara beredda att vaccinera sig och ta sitt ansvar? Annars blir det inte stopp på infektionen. Det är en viktig del.

Kanske kan det vara så att det behövs en morot i form av ett intyg? Även här är Sverige sent ute. Danmark är igång med sitt arbete för att ta fram ett intyg som ska underlätta rörlighet och som ska kunna användas i olika sammanhang till stöd för rörlighet.

Det gäller att tänka till här, socialministern. Det gäller att se till att motivera fler människor att vaccinera sig. Vi kan inte sitta i en situation där vi ska lita på att våra grannländer vill hjälpa oss när deras smittal går ned medan den svenska hälso- och sjukvården går på högvarv när människor i Sverige fortfarande insjuknar i högre grad än vad som sker i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt att regeringen står på tå här och agerar snabbt.

Anf. 35 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag försökte att berömma Margareta Cederfelt för att hon var väldigt nyanserad i diskussionen, men på slutet körde hon lite vanliga moderatpamfletter.

Faktum är ju att det inte är så att Sverige är sent ute med vare sig vaccinationsstrategi eller vaccinationer. Norge och Island får vaccin tack vare att Sverige har tecknat avtal också för deras del; det har också tagit mycket tid och kraft. Man kan ju bistå varandra på olika sätt.

Det är inte heller så att den svenska sjukvården inte räcker till i meningen att vi i stället belastar övriga nordiska länder, men det är naturligtvis otroligt viktigt att vi samarbetar och samverkar i alla lägen.

Jag ska ta fasta på det sista inspelet som Margareta Cederfelt gjorde, som handlade om att allt fler är rädda för att vaccinera sig. Jag känner inte igen den bilden - tvärtom visar det sig i mätningar att allt fler vill vaccinera sig. Detta har förändrats dramatiskt från i oktober, då vi var nere på 55-56 procent som sa att de absolut eller troligen ville vaccinera sig. Nu är vi uppe i 77 procent, och det är en betydligt mindre del - och en krympande del - som bestämt säger nej.

Här är information väldigt centralt. Här är också alla vi politiska företrädare för alla partier viktiga när vi ska tala om för människor att vi inte chansar eller gör några nödgodkännanden. Vi ska se till att alla de granskningar och studier som behöver göras verkligen görs. Vi använder bara de vaccin som är godkända enligt konstens regler.

Vi ska se till att vi har försäkringsstrukturer på plats, men vi ska också se till att detta blir tillgängligt för människor. Oberoende av vem man är och var man befinner sig ska man ha lätt att vaccinera sig. Den informationen behöver gå ut på många olika sätt.

Inte minst behöver man i varje region titta på vilka utsatta områden man har och vilka utsatta grupper som finns. Vad finns det för grupper som har en risk för att i mindre utsträckning än andra vilja vaccinera sig? Hur kan man på ett bättre sätt nå dem?

Jag är väldigt hoppfull om detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.