En europeisk strategisk autonomi
Interpellation 2020/21:555 av Pål Jonson (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2021-03-09
- Överlämnad
- 2021-03-12
- Anmäld
- 2021-03-16
- Sista svarsdatum
- 2021-03-26
- Svarsdatum
- 2021-04-06
- Besvarad
- 2021-04-06
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utrikesminister Ann Linde (S)
EU:s säkerhets- och försvarspolitik har utvecklats snabbt under de senaste fyra åren. Den europeiska försvarsfonden, det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) och den årliga översynen (Card) är exempel på nya initiativ som sjösatts för att vidareutveckla detta politikområde. Syftet är bland annat att stärka EU:s möjligheter att ta ett större ansvar för säkerheten i dess närområde.
Samtidigt är det angeläget att detta arbete inte hotar eller duplicerar den verksamhet som sker inom Nato. Nato utgör den militära ryggraden i den europeiska säkerhetsordningen, och det är enbart Nato som har ansvaret för det kollektiva försvaret i Europa. Natos styrka är att det binder samman Nordamerika och Europa, vilket skapar ett väsentligt mer kvalificerat och resursstarkt gemensamt försvar. EU:s medlemsländer kommer inte inom överskådlig tid att ha de nödvändiga militära resurserna för att ta ansvaret för det kollektiva försvaret i Europa.
I allt större omfattning talas om att EU bör öka sin strategiska autonomi. Det finns dock ingen enhetlig definition av vad som innefattas i detta koncept. Men det antyder att EU behöver minska sitt beroende av Nato och USA i dessa sammanhang. Samtidigt är behovet av det transatlantiska samarbetet högre än någonsin sedan det kalla krigets slut i ljuset av det försämrade säkerhetsläget i norra Europa under de senaste åren.
Statsministern har själv kommenterat de risker som regeringen anser vara förbundna med att EU utvecklar en strategisk autonomi. I Ekot den 26 februari anförde statsministern att det var viktigt att diskutera den här frågan noggrant ”så att vi inte i vår iver att skapa ett starkt försvar bygger en situation som blir mer hotfull”.
Den stora risken med strategisk autonomi är dock inte att Europa bygger ett så starkt försvar att det skulle hota något annat land. Risken är snarare att det skulle sända signaler till USA att EU inte ser något behov av ett transatlantiskt samarbete och därmed får en övermäktig uppgift att hantera det kollektiva försvaret. Ryssland å sin sida brukar ju välkomna olika initiativ som har potential att försvaga sammanhållningen inom Nato. Utvecklingen av en strategisk autonomi inom EU på säkerhets- och försvarsområdet skulle kunna generera detta.
Vid återrapporteringen från Europeiska rådet framhöll statsministern att ”EU har en viktig roll att spela för fred och gemensam säkerhet. Det måste till en bred ansats där vi arbetar förebyggande och förtroendeskapande för att minska spänningar. Målsättningen måste vara gemensam säkerhet i ett globalt perspektiv.”
Med anledning av ovanstående skulle jag vilja ställa följande frågor till utrikesminister Ann Linde:
Instämmer ministern i statsministerns uttalande att EU:s säkerhets- och försvarssamarbete kan riskera att hota andra länder och i så fall vilka länder?
Hur vill ministern att EU ska verka för att minska spänningarna i Europas närområde, och bör EU därvidlag ha en annan uppgift än Nato?
Instämmer ministern i statsministerns uttalande att målsättningen måste vara gemensam säkerhet i ett globalt perspektiv och i så fall, vad innebär detta?
Anser ministern att EU ska utveckla en strategisk autonomi inom EU:s säkerhets- och försvarspolitik?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:555
Webb-tv: En europeisk strategisk autonomi
Dokument från debatten
- Tisdag den 6 april 2021Kammarens föredragningslistor 2020/21:102
- Protokoll 2020/21:102 Tisdagen den 6 aprilProtokoll 2020/21:102 Svar på interpellation 2020/21:555 om en europeisk strategisk autonomi
Protokoll från debatten
Anf. 51 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Pål Jonson har frågat mig om jag instämmer i statsministerns uttalande att EU:s säkerhets- och försvarssamarbete kan riskera att hota andra länder och i så fall vilka länder. Pål Jonson har vidare frågat hur jag vill att EU ska verka för att minska spänningarna i Europas närområde, och om EU därvidlag bör ha en annan uppgift än Nato. Pål Jonson har även frågat om jag instämmer i statsministerns uttalande att målsättningen måste vara gemensam säkerhet i ett globalt perspektiv, och i så fall vad detta innebär. Avslutningsvis har Pål Jonsson frågat om jag anser att EU ska utveckla en strategisk autonomi inom EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
Regeringens hållning är tydlig: Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder.
EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattform. Genom ett starkt EU som bidrar till säkerheten i vår del av världen och globalt stärks också Sveriges säkerhet. Regeringen bejakar arbetet med att stärka den samlade europeiska försvarsförmågan och att EU:s förmåga att agera stärks.
Utgångspunkten är att Europa, i ljuset av rådande omvärldsläge, behöver ta ett större ansvar för sin egen säkerhet på ett sätt som stärker både EU och dess medlemsstater, samtidigt som samarbetet med strategiska partner främjas. Som statsministern uttalat och jag själv anfört många gånger, bland annat i denna kammare, behöver EU till exempel kunna samarbeta med både FN, Nato och USA. Likaså välkomnar regeringen att EU utvecklar samarbetet med europeiska partner såsom Norge och Storbritannien.
Den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet. Regeringen betonar därför att EU:s säkerhets- och försvarssamarbete bör utformas på ett sådant sätt att det europeiska och det transatlantiska samarbetet blir ömsesidigt förstärkande. EU-samarbetet utgör en solidarisk gemenskap men är till skillnad från Nato inte en militär allians med ömsesidiga försvarsförpliktelser.
Som konstaterats i regeringens totalförsvarsproposition är det samtidigt tydligt att ingen europeisk stat på egen hand kan möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar, eller få genomslag som global aktör. Att stärka EU:s handlingsförmåga som säkerhetspolitisk aktör och därmed unionens förmåga att ta ansvar för sin egen säkerhet och säkerheten i dess grannskap är avgörande.
Låt mig också understryka: ett stärkt säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inom EU står inte i motsatsförhållande till andra multilaterala, regionala och bilaterala samarbeten. Regeringen understryker kontinuerligt att användandet av begreppet strategisk autonomi inte ska uttolkas som att EU nu sluter sig mot omvärlden. Begreppet strategisk autonomi har inget egenvärde i sig. Fokus behöver läggas på att uppnå väl avvägda och ändamålsenliga åtgärder som bidrar till att stärka EU som global utrikes och säkerhetspolitisk aktör, en ökad konkurrenskraft och minskade sårbarheter. Inom det säkerhets- och försvarspolitiska området innebär det att vi gemensamt behöver agera för att öka EU:s handlingsförmåga samtidigt som samarbetet med partner stärks. Regeringen understryker också att det är av största vikt att EU inte hemfaller åt protektionism. Framtagandet av innovativa och kostnadseffektiva produkter på teknikens framkant - som är nödvändiga för att Europa och dess medlemsstater ska kunna möta dagens och framtidens hot - förutsätter globala leveranskedjor.
Anf. 52 Pål Jonson (M)
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för ett långt och utförligt svar. Det innehöll en hel del rätt så välkända positioner kopplade till regeringens syn på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Många av dem har vi en bred politisk samsyn kring i denna kammare. Men det var inte fullt ut ett svar just på de explicita frågor som jag ställde i min interpellation.
Jag ställde två tydliga frågor kopplade till statsministerns uttalande om EU:s strategiska autonomi. Han har bland annat sagt att EU inte får bygga upp en militär förmåga som blir hotfull. Han har även sagt att målet för EU ska vara gemensam säkerhet i en global kontext. Jag ställer mig mycket frågande till vad statsministern egentligen verkligen menar med dessa uttalanden. Jag hörde inte i det mycket omfattande svaret att man refererar till begreppet gemensam säkerhet och inte heller till statsministerns resonemang om att EU:s militära förmåga skulle kunna hota andra länder. I grunden kan naturligtvis inte en regering och en statsminister ha två olika positioner. Men jag ser fram emot att utrikesministern kan förtydliga och vägleda mig här.
Fru talman! Ända sedan EU presenterade sin globala strategi 2016 har begreppet strategisk autonomi florerat. Det har växt i styrka och omfattning efter att britterna lämnade EU. I grunden handlar det om att EU ska göra sig mer oberoende och autonom i förhållande till andra internationella partner. Det är klart att den som man har närmast internationellt partnerskap med i dag är framför allt USA.
Jag tror att det i grunden ligger i allas intresse att EU har bättre militära resurser för att kunna ta ett större politiskt och militärt ansvar för säkerheten i och kring Europa. Men jag tror också att vi noga behöver tänka igenom implikationerna och de långsiktiga konsekvenserna av den strategiska autonomin. Framför allt får vi inte landa i en situation där EU:s ambitioner på något sätt skulle hota eller duplicera Natos roll och inte heller hota det mycket viktiga försvarspolitiska samarbetet över Atlanten. Det är ändå så att Nato och den transatlantiska länken är oersättliga på det försvarspolitiska området och sannolikt kommer att vara så under överskådlig tid i grunden, eftersom de europeiska länderna inte har den nödvändiga militära förmågan och en stark krigsavhållande förmåga gentemot Ryssland. Jag vågar påstå att Natos roll för både Europas och Sveriges säkerhet nu är viktigare än den kanske någonsin har varit efter kalla krigets slut. Det tror jag är ett faktum som kommer att bestå.
En annan sak som är viktig är vi snarast behöver mer och inte mindre transatlantiskt samarbete för att ta oss an de globala utmaningarna. Det handlar givetvis om att hantera klimatförändringarna och om att möta hot mot frihandeln men också om att stå upp mot auktoritära och aggressiva stater som Ryssland och Kina. Världen tenderar helt enkelt att bli bättre när Europa och Nordamerika samarbetar.
Fru talman! Jag har inget behov av att vare sig märka ord, vantolka eller misstolka någon. Men jag lyssnar mycket noga på när statsministern pratar om utrikes- och säkerhetspolitik. Sådana uttalanden kräver en hög grad av precision.
I Ekot den 26 februari sa statsministern när han kommenterade strategisk autonomi att vi inte i vår iver får skapa ett så starkt försvar som bygger upp en situation som blir mer hotfull.
Jag har svårt att se att EU på något sätt skulle hota andra länder. Jag tror att de som arbetar med militära frågor oftast landar i synpunkten att problemet med EU inte är att man är för stark på det militära området utan för svag.
Därför skulle jag vilja ha ett förtydligande av utrikesministern. Vad är det egentligen statsministern menar när han är orolig inför att EU ska bygga upp en militär förmåga?
Anf. 53 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Jag tror att Pål Jonson förstår att jag inte kommer att stå här i kammarens talarstol och tolka vad statsministern säger. Det finns en säkerhetspolitik i regeringen, och både jag och statsministern ger naturligtvis uttryck för den. Den handlar om att säkerhet byggs tillsammans med andra. Vår politik är baserad på gemensamt ansvarstagande, engagemang och solidaritet. Betoningen på gemensam säkerhet innebär att vi fördjupar våra samarbeten, både bilateralt och multilateralt. Vår utrikes- och säkerhetspolitik vilar på sammanhållningen i EU och samarbeten på bred front.
Just när det gäller EU-Nato-samarbetet är regeringen positivt inställd till ett fördjupat EU-Nato-samarbete. Jag kan också berätta att jag och den finska utrikesministern för bara en vecka sedan, eller möjligen för två veckor sedan, var inbjudna till Natos utrikesministermöte tillsammans med EU:s höge representant för att delta i Natos Rysslandsdiskussion, vilket visar just att man önskar ett sådant fördjupat samarbete. Vi samarbetar om en rad olika frågor. Det handlar om operativt samarbete i fält och gemensamma övningar men också hybridhot och annat.
När vi säger att vi har en gemensam säkerhet betyder det också att vi vill stärka det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i EU men också understryka den transatlantiska länken.
Jag kan väl avslöja för Pål Jonson att det inte finns en färdig definition av vad strategisk autonomi är. Vi har diskuterat det i olika omgångar med EU:s utrikesministrar. Det är ett favoritdiskussionsämne i politiska tankesmedjor. Jag har själv varit inbjuden och kan konstatera att olika länder har olika synpunkter. Till exempel sammanfaller vår syn inte alltid med Frankrikes syn på vad strategisk autonomi är.
För oss är det viktigt att säga att vi vill att strategisk autonomi ska vara med partner när helst det är möjligt, på egen hand om nödvändigt. Det tycker jag är en väldigt bra sammanfattning av hur vi ser på EU:s strategiska autonomi.
Anf. 54 Pål Jonson (M)
Fru talman! Om inte utrikesministern kan ge mig vägledning om hur jag ska tolka statsministern när han gör ett uttalande i Ekot om att ett kraftfullt EU militärt skulle kunna hota andra länder, då vet jag faktiskt inte vem som ska vägleda mig.
Låt oss då ta begreppet gemensam säkerhet. Det var ju det statsministern refererade till i återrapporten från Europeiska rådets möte - att EU ska verka för avspänning och gemensam säkerhet i ett globalt perspektiv. Utrikesministern var förvisso inne på vad man lägger i begreppet gemensam säkerhet, men när statsministern talar om avspänning förutsätter jag att det är avspänning i förhållande till relationen med Ryssland.
Vi vet ju båda varifrån begreppet gemensam säkerhet kommer historiskt. Det kommer naturligtvis från Palmekommissionen 1982. Då handlade det mycket om att återupprätta kärnvapenfria zoner, om kärnvapennedrustning och konventionell nedrustning och om trupptillbakadraganden. Det var också kraftigt influerat av Willy Brandt, dåvarande förbundskansler i Västtyskland, som talade om Ostpolitik och så vidare.
Vi kan säkert ha olika uppfattningar om detta var en bra idé då. Men när vi pratar om gemensam säkerhet i dag skulle jag vilja ha lite bättre vägledning om hur regeringen resonerar om det.
Vi har tidigare inte haft någon skiljelinje i den här kammaren i fråga om Rysslandspolitiken. Det förutsätter jag att vi fortfarande har samsyn kring. Den ska vila på de fem grundläggande principer som EU har i sin gemensamma Rysslandspolitik. Det handlar om att vi ska stå upp för de mänskliga rättigheterna, att vi ska fördöma folkrättsbrotten och den illegala annekteringen av Krim och att sanktionerna ska vara kvar.
Jag hör ibland andra politiska aktörer inom EU prata mycket om gemensam säkerhet tillsammans med Ryssland. Då tänker jag faktiskt främst på president Macron, som tid efter annan har sagt att nu är det dags för en återstart i relationerna med Ryssland. Man pratar om att kanske luckra upp sanktionsregimer och annat. Jag tror inte att detta vore en klok politik att bedriva. Det skulle skicka en signal till Ryssland att EU nu backar hem.
I grunden handlar detta om att Ryssland precis som alla andra länder måste bedömas för sitt internationella agerande. Det internationella agerandet lämnar mycket att önska, fru talman. Det senaste i raden är behandlingen av Aleksej Navalnyj, men vi ser nu också oroväckande trupprörelser utmed gränsen till Ukraina. Gång efter annan har Ryssland visat sig benäget att utmana internationell rätt och invadera och ockupera andra länder. Det är totalt oacceptabelt.
Låt mig återigen ställa frågan till utrikesministern: När regeringen pratar om gemensam säkerhet i en global kontext och att det är en roll för EU, har det alltså ingenting att göra med global säkerhet på det sätt man pratade om för 20-30 år sedan? Det tror jag skulle vara helt malplacerat i förhållande till de säkerhetspolitiska utmaningar som Europa står inför i dag.
Anf. 55 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! När vi pratar om gemensam säkerhet menar vi att vi ska fördjupa våra samarbeten, både multilateralt och bilateralt, med alla de organisationer och länder som vi samarbetar med - inom EU, med Norge, i Östersjöområdet, inom FN, inom Europarådet, inom OSSE och med Nato. Vi har stora bilaterala samarbeten med både Storbritannien och USA, men det är det med Finland som är det viktigaste.
När det gäller Ryssland är det inte så att vi har något annat synsätt där. Jag har varit minister i snart fem år och haft det här uppe på olika EU-ministermöten och utrikesministermöten, och jag kan glädja Pål Jonson med att jag sällan upplevt att vi varit så eniga. Jag skulle säga att den spricka som Pål Jonson mer än antyder, den finns inte där längre. Det beror bland annat på att det blev en sådan väldigt stor enighet efter Borrells besök i Moskva, när EU slöt sig och sa att vi måste hålla oss till de fem principerna - som handlar om att vara tydliga när det gäller fortsatta sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och aggressionen i östra Ukraina - men också föra dialog om till exempel miljö och klimat och hälsa.
I gemensam säkerhet ingår också ett stort element av nedrustning. Därför jobbar vi nu väldigt mycket med kärnvapennedrustning inom till exempel Stockholmsinitiativet inför NPT-konferensen, för gemensam säkerhet innebär också att vi vill att man ska minska och så småningom helt eliminera användandet av kärnvapen i världen.
Anf. 56 Pål Jonson (M)
Fru talman! Borrells resa till Moskva borde ju ha hällt kallt vatten på alla aspirationer för dem som trodde att Ryssland hade något seriöst intresse av att återengagera sig i ett strategiskt partnerskap med EU. Jag finner heller inga skäl att belöna det mycket allvarliga ryska agerande som vi ser i dessa dagar, inte minst på marken i Ukraina.
Men, fru talman, efter att ha kritiserat två som jag tyckte otydliga ställningstaganden från statsministern ska jag ge honom rätt på en punkt: Vi behöver ha en välinformerad debatt i Sverige om EU:s roll i världen men även om begreppet strategisk autonomi.
Vi befinner oss i ett läge med ökad stormaktskonfrontation. Den ökar i både styrka och omfattning. Vi genomgår en pandemi som sannolikt är den största kris vi genomgått efter andra världskriget, politiskt, socialt och ekonomiskt. Vi har tyvärr också sett en åternationalisering av delar av EU-samarbetet under pandemin. Jag känner oro för både hur omvärlden ska se på EU på grund av detta och hur det påverkar den långsiktiga sammanhållningen inom EU.
När vi diskuterar strategisk autonomi behöver vi sätta problemen i centrum. Problemet för EU är enligt min uppfattning inte att EU inte är tillräckligt autonomt eller självständigt eller oberoende. Problemet är att EU inte är tillräckligt resursstarkt och att det inte finns en tillräckligt stark gemensam politisk vilja.
Nu är det på gång en strategisk kompass. Det skapar en hel del möjligheter för regeringen att driva på. Utrikesministern vet ju att en av de korgar som ligger i den strategiska kompassen är partnerskap. Det vore utmärkt om regeringen kunde ta initiativ för att bjuda in Storbritannien, USA och Norge till strategiska dialoger men också ge dem möjlighet att delta inom ramen för Pesco-projekt.
Tack, utrikesministern, för debatten!
Anf. 57 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Tack, Pål Jonson, för att du tog upp denna viktiga fråga till diskussion!
Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. Grundläggande är att hot mot freden och säkerheten bäst avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har över tid försämrats. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Som ett svar på utvecklingen genomför regeringen en historisk satsning på totalförsvaret samtidigt som våra internationella säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten fördjupas.
EU är vår viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska plattform. Svenskt medlemskap i Europeiska unionen har stärkt både vårt välstånd och vår säkerhet. Samtidigt kan vi inte ta detta samarbete för givet. Det ligger i Sveriges intresse att vara en trovärdig, pålitlig och solidarisk samarbetspartner.
Rådande omvärldsläge understryker behovet av europeiskt samarbete då det är tydligt att ingen medlemsstat har förmågan eller resurserna att bemöta alla komplexa hot och utmaningar på egen hand. Att stärka EU:s handlingsförmåga som säkerhetspolitisk aktör och därmed unionens förmåga att ta ansvar för sin egen säkerhet och säkerheten i sitt grannskap är avgörande. Likaså är det av vikt att samarbetet fortsatt utformas så att det europeiska och det transatlantiska samarbetet kan bli ömsesidigt förstärkande.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.