Ett oberoende antidopningsarbete
Interpellation 2016/17:342 av Saila Quicklund (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2017-02-27
- Överlämnad
- 2017-02-28
- Anmäld
- 2017-03-01
- Svarsdatum
- 2017-03-21
- Sista svarsdatum
- 2017-03-21
- Besvarad
- 2017-03-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Den 22 februari svarade statsrådet på mina skriftliga frågor rörande dopningstester på gym samt skärpta straff. Statsrådet redogjorde bland annat för det förebyggande arbete som regeringen gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utföra.
Dock kan man uttolka av statsrådet, utifrån en intervju i Radiosporten den 18 februari, att det finns en vilja att inrätta ett nationellt oberoende antidopningsinstitut. Dock kan man göra tolkningen att bollen enligt statsrådet nu ligger hos Riksidrottsförbundet och dess ordförande; de måste således sätta ned foten. Statsrådet har tidigare menat att han ännu inte är beredd att ta ställning i frågan, en inställning som han återkommer i sitt skriftliga svar till mig den 22 februari.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:
När avser statsrådet att agera med anledning av förslaget om en nationell oberoende antidopningsorganisation?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:342
Webb-tv: Ett oberoende antidopningsarbete
Dokument från debatten
- Tisdag den 21 mars 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:83
Protokoll från debatten
Anf. 101 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Herr talman! Saila Quicklund har frågat mig hur och när jag avser att agera för att skärpa straffen för dopningsbrott samt när jag avser att agera med anledning av förslaget om en nationell oberoende antidopningsorganisation.
Jag har som bekant svarat på samma frågor av interpellanten så sent som i februari. Jag vidhåller att regeringen gör betydande insatser för att bekämpa dopningen i hela vårt samhälle. Under senare år har regeringen ökat bidragen till idrottens antidopningsarbete. Så sent som i februari i år gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, i det dopningsförebyggande arbetet genom att vidareutveckla arbetsmetoden "100 % ren hårdträning" och samordna nätverket Prodis, Prevention av dopning i Sverige. Därtill pågår en beredning i Regeringskansliet av frågan om en samlad nationell antidopningsorganisation.
Jag kan även meddela att regeringen för närvarande inte planerar någon proposition med förslag till ändring av lagen om förbud av vissa dopningsmedel.
När det gäller antidopningsorganisationen har jag träffat företrädare för Världsantidopningsorganisationen, Wada, och av de samtal jag haft har det framkommit att det finns en internationell strävan att stärka trovärdigheten i det nationella antidopningsarbetet inom idrotten, detta genom att antidopningsarbetet inte ska organiseras inom idrotten själv. Det finns en intressekonflikt i att samma organisation agerar för att uppnå höga idrottsliga prestationer och samtidigt genomför antidopningsarbetet riktat till samma målgrupp.
En utgångspunkt för att etablera en nationell oberoende antidopningsorganisation med ansvar även inom Riksidrottsförbundet är att förbundet samtycker och att den pågående beredningen i dialog med Riksidrottsförbundet och andra aktörer klargör hur vi kommer vidare i denna fråga.
Anf. 102 Saila Quicklund (M)
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är ju inte första gången vi står här i kammaren och diskuterar dopningsfrågor. Det var dock inte i februari - då var det möjligtvis en skriftlig fråga - utan tidigare.
Interpellationer är ett utmärkt sätt att få svar på frågor. Framför allt står jag här för att jag tycker att det, oavsett de svar som kommit tidigare, finns en otydlighet i vad ministern har uttryckt i dessa frågor. Vi kommer in på det strax.
I februari sa ministern till Radiosporten: Det är viktigt för trovärdigheten för antidopningsarbetet, inte minst i skenet av de skandaler som varit på internationell nivå de senaste åren. Det som ministern då kommenterade var i kölvattnet av den dopningsskandal vi har sett i Norge, där Therese Johaug stängdes av efter användning av ett dopningspreparat.
I Norge finns det, som jag har berättat för ministern tidigare, en oberoende nationell antidopningsorganisation. Ministern och hans eget parti, Socialdemokraterna, har i sitt idrottspolitiska program lyft fram vikten av en nationell antidopningverksamhet i samverkan med Riksidrottsförbundet. En oberoende nationell antidopningsverksamhet ligger utanför RF. Här finns det en otydlighet hos ministern.
Herr talman! Arbetet mot dopningen måste förnyas, och hur vi organiserar arbetet måste reformeras. Dopning är numera inte bara ett idrottsproblem utan något betydligt större - ett samhällsproblem.
I augusti förra året ställde sig Sverige bakom kravet på en uppgradering av den internationella antidopningsbyrån Wadas program. Det tycker jag var väldigt bra.
Kristina Olinder, som var en de svenska representanterna på mötet, poängterade då att det inte bara är Wada som behöver förändras. Olinder sa: Det handlar om att frigöra antidopningsarbetet från idrottsorganisationer, så att det blir mer objektivt - helt i rätt riktning. Det är naturligtvis händelserna i Ryssland som ligger till grund för hennes uttalande.
Jag håller med om det till 100 procent. Det är viktigt att arbetet med antidopningsfrågor ska separeras från idrottsorganisationer för att förhindra de intressekonflikter som annars kan vara naturliga när en idrottsorganisation ska marknadsföra sig och dessutom granska sin egen verksamhet. Dock tycks ministern alltför mycket luta sig på vad ordföranden i Riksidrottsförbundet har att säga. Idrottsministern har tidigare uttryckt att han väntar på att Björn Eriksson, som är ordförande för RF, ska sätta ned foten. Är det RF som ska sätta ned foten? Varför ska vi vänta på RF, frågar jag ministern. Naturligtvis ska vi använda den kunskap som RF besitter och ha en god dialog med dem, men jag skulle vilja se mer kraftfullt agerande från regeringen i den här frågan.
Om RF nu fortsatt vill behålla denna verksamhet som den finns i dag, alltså inom organisationen, hur kommer ministern då att agera, och när får vi besked om det?
Anf. 103 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Herr talman! Jag utgår från att vi har en debatt om hur antidopningsarbetet ska organiseras för att både jag och interpellanten har en önskan om att göra mer för att komma åt den dopning som trots allt existerar i vårt land. Här finns det som sagt mycket mer att göra. Även om vi har kommit långt, inte minst när det gäller antidopningsarbetet inom den organiserade idrotten, växer det i omfattning när det gäller den oorganiserade idrotten, inte minst på ett antal gym runt om i landet. Här har den nuvarande organisationen när det gäller antidopningsarbetet ibland svårigheter att vidta effektfulla åtgärder.
Samtidigt som vi diskuterar vad vi skulle kunna göra för att förbättra antidopningsarbetet - jag delar nog fullt ut interpellantens mening att vi behöver ha en fristående antidopningsorganisation - måste vi också värdera vad vi redan har och vad som fungerar väl i vårt land i dag. Då kan vi konstatera att antidopningsarbetet har gått framåt under lång tid och att vi har en verksamhet som fungerar väl när man studerar den i stor omfattning. När man ska göra förändringar tror jag att det är väldigt viktigt att bygga på de goda erfarenheter och den goda organisation som finns i dag, så att man inte riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Det är därför jag och regeringen är så måna om att föra en ingående dialog med Riksidrottsförbundet, att vrida och vända på för- och nackdelar med olika lösningar och att hitta en gemensam väg framåt.
När väl en fristående antidopningsorganisation etableras kommer den, trots att den är fristående, att vara beroende av att ha ett gott samarbete med svensk idrottsrörelse i bred bemärkelse. Det tror jag är en förutsättning för att man ska kunna bedriva ett gott antidopningsarbete generellt.
Just med tanke på att antidopningsarbetet i Sverige fungerar så väl som det gör har jag lite svårt att förstå varför Saila Quicklund har så bråttom som hon har med att hitta en helt ny ordning för antidopningsarbetet i Sverige. Vi ser inte att det finns enorma brister som skulle rättas till med hjälp av en fristående organisation eller, för den delen, att vi skulle få enorma vinster i praktisk betydelse av inrättandet av en fristående organisation.
Saila Quicklund tar upp Norge som exempel. Jag vet inte, men jag tycker själv att Norge kanske inte är det bästa exemplet, med tanke på de skandaler som har förekommit i det landet just när det gäller dopning inom den organiserade idrotten. Det visar väl att en fristående antidopningsorganisation inte behöver vara någon garant i sig för att det genomförs ett gott antidopningsarbete.
I övrigt kan jag konstatera att jag och Saila Quicklund på många sätt är överens om grundinställningen. Det handlar mer om med vilken metod och med vilken fart vi ska närma oss målet och om vad vi är beredda att offra för att uppnå målet om en fristående antidopningsorganisation.
Anf. 104 Saila Quicklund (M)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Herr talman! Vi har slagit ihop två interpellationer. Därför finns det inte utrymme nu att kommentera den frågan mycket mer. Men det handlar om idrottens trovärdighet. Jag säger inte att det inte fungerar bra i Sverige vad gäller antidopningsarbetet. Men att man lägger det utanför idrottsrörelsen handlar om idrottens trovärdighet.
Jag ska då gå över till nästa interpellation. I Socialdemokraternas idrottspolitiska program lyfter man förslaget - ministern har kommenterat det också - om att höja straffen för dopningsbrotten. Jag har tidigare frågat ministern om det. Jag tycker inte att jag fick något bra svar om tillvägagångssätt och tanken bakom det. Dopningsbrott är ett samhällsproblem - det var vi inne på tidigare. Det är inte bara ett idrottsproblem. I genomsnitt - hör och häpna - gör man 1 500 beslag av dopningspreparat i Sverige varje år. Det är enorma summor. Det handlar alltså om 400 000 otillåtna tabletter. Vi ser att det är en katastrofal utveckling på just den här sidan. Det väller in dopningspreparat i landet. Då ska vi också veta att det finns ett stort mörkertal - absolut.
Ministern har tidigare lyft fram att regeringen i februari gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att stödja Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, Stad, och även nätverket Prevention av dopning i Sverige, Prodis. Idrottsministern pratar också om ökade satsningar från regeringen på dopningsområdet. Sanningen är egentligen att regeringen har tagit bort medel till Dopingjouren, de 3 miljonerna. Den verksamheten måste nu läggas ned i en tid när behoven är som störst. I stället ska en enda anställd person på Folkhälsomyndigheten, till exempel i Östersund, stödja både Stad och Prodis. Det är orealistiskt små resurser. Det är en stor minskning som också de själva uppger kommer att slå väldigt hårt mot övriga delar av landet. Fokus kommer att vara på Stockholm.
Ministern har även lyft fram förslaget om oanmälda dopningstester på gym även om det saknas brottsmisstanke. Det är ett anmärkningsvärt förslag, som dessutom strider mot rättsstatliga grundprinciper, regeringsformen och Europakonventionen om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Integritetsaspekten är oerhört stark. Hur tänkte ministern här?
Moderaterna har egentligen ingen invändning mot hårdare straff, men de måste vara proportionerliga mellan dopningsbrotten och narkotikabrotten. Det har vi pratat om tidigare. Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är uppbyggd på motsvarande sätt som den straffrättsliga regleringen av narkotikabrotten. Det finns alltså ingen anledning att särskilja dopningsbrotten och narkotikabrotten från varandra. Polisen har redan i dag möjlighet att genomföra dopningskontroller på gym när någon är skäligen misstänkt. Det är då viktigt att polisen har resurser för att kunna utföra dessa kontroller. För ministern är det kanske värt att samtala med kollegorna på Justitiedepartementet, så att det finns resurser för polisen.
Men för att få tydlighet i detta viktiga ämne vill jag fråga ministern: Hur tänker ministern agera med anledning av sitt förslag om att skärpa straffen för dopning? Om det inte blir ett skärpt straff, vilket jag nu fick veta i svaret, undrar jag: Var ministerns tidigare uttalande bara ett slag i luften?
Anf. 105 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sa i interpellationssvaret. Just nu utreder vi inte några skärpta straff på just detta område. Däremot ska man komma ihåg en sak när det gäller möjligheten att göra dopningskontroller på gym, till exempel. Det förekommer redan i dag. Det förekommer på Friskis & Svettis. Det gör det tack vare att Friskis & Svettis är medlem i Riksidrottsförbundet. Då räknas det som en organiserad idrottsverksamhet.
Det är en modell som man skulle kunna titta vidare på. Då får man nämligen en automatisk möjlighet att göra olika typer av kontroller men naturligtvis också att genomföra ett mycket mer genomgripande förebyggande arbete när det gäller dopning. Det är klart att en sådan ordning blir extra intressant att diskutera i samband med att man diskuterar en fristående antidopningsorganisation. För då skulle man komma ifrån något av den problematik som Saila Quicklund tog upp i sitt senaste inlägg.
Generellt tror jag att dopningsfrågorna mår väldigt bra i den meningen att det förebyggande arbetet mot dopning mår väldigt bra av att göras gemensamt med det förebyggande arbetet när det gäller till exempel narkotika och alkohol. Det är därför som regeringen har en samlad strategi på det området. Vi har just sammanfört arbetet på dessa olika områden med en gemensam målstruktur. De människor som jobbar med det förebyggande arbetet i kommuner, länsstyrelser, landsting och så vidare kan också känna sig uppdaterade på det som händer inom dopningsområdet. Det tror jag är en fördel.
Denna struktur behöver vi utveckla på olika sätt. Inte minst handlar det om att se över vilka resurser vi fördelar hit i framtiden, men det handlar också om hur vi kan få en bättre struktur på arbetet. Då handlar det inte minst om hur vi kan se till att den kunskap som finns bland annat hos Folkhälsomyndigheten når ut till dem som arbetar i länsstyrelser, landsting, kommuner, frivilligorganisationer med mera på ett mycket bättre sätt än i dag. Det är ett arbete som just nu pågår i Regeringskansliet. Jag hoppas att det ska kunna resultera i att vi, som sagt, får en bättre struktur för antidopningsarbetet i hela landet.
Anf. 106 Saila Quicklund (M)
Herr talman! Jag tror att det finns en samsyn mellan oss om vikten av antidopningsarbetet. Det finns en samsyn i retoriken, men den syns inte i praktiken. Jag tycker fortfarande att det finns en viss otydlighet.
Ministern har gjort utspel och talat om en nationell antidopningsorganisation i samverkan med RF. Det är inte vad Wada vill. I nästa andetag pratar man om en nationell oberoende organisation, vilket jag förespråkar. Där finns en otydlighet. Vi är många som vill veta vad ministern egentligen avser att genomdriva.
Ministern har också gjort utspel om hårdare straff för dopningsbrott, men det finns ingen proposition eller förslag på gång. Det finns inte heller något arbete framåt kopplat till det utspelet.
Regeringen talar om satsningar på dopningsområdet, men i stället sker nedskärningar på Dopingjouren. 3 miljoner kronor dras in, vilket ger stora konsekvenser. Det ska utövas en oberoende antidopningsverksamhet, men vi ska vänta på RF. Är verksamheten då oberoende? Vad vill ministern?
Vad ministern säger är fortfarande otydligt - detta i en tid när införseln av hälsovådliga preparat till landet är enorm. Vi ska också lägga till kosttillskotten som flödar in okontrollerat. Det är också många ungdomar som använder preparaten. Jag är klart oroad.
Jag kommer säkert att få anledning att återkomma i frågan igen. Den är viktig för idrottens trovärdighet. Det handlar också om folkhälsan i landet. Insatser behövs nu, och vi kan inte vänta längre.
Jag tackar i alla fall för debatten så här långt.
Anf. 107 Statsrådet Gabriel Wikström (S)
Herr talman! Det är alldeles riktigt att insatser behövs nu. Det är också därför som regeringen har gjort ett antal insatser på området för att öka inte minst det förebyggande arbetet.
Jag tror inte att en fristående antidopningsorganisation skulle betyda så stora förbättringar i praktiken i ett kort perspektiv. Däremot skulle den öka trovärdigheten för antidopningsarbetet i ett mer långsiktigt perspektiv. Det skulle renodla rollerna gentemot idrottsrörelsen.
Jag har flera gånger upprepat att när en förändring ska göras på ett område som i stort fungerar väl är det viktigt att gå varligt fram så att man inte riskerar att det blir försämringar där man vill att det ska bli förbättringar. Det är därför som regeringen har vinnlagt sig om att ha en god dialog med Riksidrottsförbundet för att se hur vi kan bygga vidare på det goda antidopningsarbete som utförs i dag.
Jag är helt övertygad om att även om en antidopningsorganisation är helt fristående behöver den ett gott samarbete med idrottsrörelsen i ett land. Det är vad jag har syftat på när jag i uttalanden har sagt att detta måste ske i olika typer av samverkan med Riksidrottsförbundet. Det måste finnas en god samsyn, man måste kunna utbyta information och det måste finnas ett gemensamt ägandeskap över antidopningsarbetet.
Förslaget om straffskalor och liknande finns, som interpellanten också påpekar, beskrivet i Socialdemokraternas idrottspolitiska program. Detta program är ett visionsdokument som anger en långsiktig inriktning för idrottsrörelsen. Det betyder inte att regeringen från dag ett, när programmet har antagits, ska genomföra allting. Just när det gäller straffskalorna har vi ingen utredning på gång. Men, som sagt, det är ett långsiktigt visionsdokument.
Svar på interpellationer
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.