Finlandssvenskarnas ställning i Sverige
Interpellation 2015/16:193 av Kerstin Lundgren (C)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-11-13
- Överlämnad
- 2015-11-15
- Anmäld
- 2015-11-17
- Svarsdatum
- 2015-11-27
- Besvarad
- 2015-11-27
- Sista svarsdatum
- 2015-11-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Statsrådet har sagt att hon ser de nationella minoritetsfrågorna som sin viktigaste fråga under mandatperioden. De nationella minoritetsfrågorna i Sverige har utvecklats utifrån Europarådets två konventioner, dels ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, dels stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. I Sverige har beslutet om de nationella minoriteterna kommit att starkt färgas av språkfrågan. Det har speciellt drabbat gruppen finlandssvenskar i Sverige. I förarbetena till minoritetsspråklagarna (prop. 1998/99:143) angavs att sverigefinnar var de personer som hade finska som modersmål och dess ättlingar. Ättlingarna behöver i sig inte behärska det finska språket för att tillhöra den nationella minoriteten. Däremot ansågs den finländska grupp som hade svenska som modersmål och dess ättlingar inte ingå i gruppen. Regeringen ansåg inte heller att finlandssvenskarna omfattades av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Därmed kom Sverige att dela den sverigefinländska minoriteten utifrån språkgrund och neka den svenskspråkiga gruppen skyddet för sin nationella minoritetsidentitet.
I Utredningen om finska och sydsamiska språkens delbetänkande berördes frågan och så även behovet att klargöra finlandssvenskarna status i förhållande till ramkonventionen. Något sådant klargörande har ännu inte gjorts utan finlandssvenskarna är fortfarande berövade den minoritetsrätt som deras finsktalande landsmän har. Konstitutionsutskottet som behandlade frågan senast pekade ändå på att det fanns vissa skäl som kunde anföras som grund för att finlandssvenskarna ska betraktas som en nationell minoritet.
Med hänvisning till vad som här anförts vill jag fråga kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke följande:
Anser ministern att det är rimligt att Sverige delar in sverigefinländarna som tillhörande eller exkluderad från nationell minoritetsstatus utifrån vilken av de nationella språkgrupperna i Finland de en gång tillhört?
Ser ministern i likhet med konstitutionsutskottet att det finns skäl som kan anföras för att finlandssvenskarna i Sverige ska betraktas som en nationell minoritet och i så fall vilka?
Är ministern beredd att ta initiativ till en förändring så att den nationella minoriteten blir sverigefinländare, det vill säga finländare och dess ättlingar i Sverige, alternativt att finlandssvenskarna i Sverige får egen minoritetsstatus?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2015/16:193
Webb-tv: Finlandssvenskarnas ställning i Sverige
Dokument från debatten
- Fredag den 27 november 2015Kammarens föredragningslistor 2015/16:35
- Protokoll 2015/16:35 Fredagen den 27 novemberProtokoll 2015/16:35 Svar på interpellation 2015/16:193 om finlandssvenskarnas ställning i Sverige
Protokoll från debatten
Anf. 64 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Herr talman! Kerstin Lundgren har frågat mig om jag anser att det är rimligt att Sverige delar in sverigefinländarna som tillhörande eller exkluderade från att tillhöra en nationell minoritet utifrån vilken av de nationella språkgrupperna i Finland de en gång tillhört och om jag ser att det finns skäl för att finlandssvenskarna i Sverige ska betraktas som en nationell minoritet och i så fall vilka dessa är. Vidare har Kerstin Lundgren frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en förändring gällande den sverigefinska minoriteten, alternativt att finlandssvenskarna i Sverige får egen status som nationell minoritet.
Grunden för politiken för de nationella minoriteterna i Sverige är två Europarådskonventioner: ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. När de fem nationella minoriteterna och de fem minoritetsspråken erkändes uttalades att det med sverigefinnar åsyftas personer som har finska som modersmål, vilket även överensstämmer med ändamålet med språkstadgan.
Åtagandena enligt ramkonventionen förutsätter att minoriteten i fråga på vissa grunder skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Det som främst skiljer den sverigefinska minoriteten från den svenska majoritetsbefolkningen är det finska språket, men även att det finns en särskild sverigefinsk kultur. Då den svensktalande gruppen inte har dessa särskiljande grunder bedöms den inte omfattas av ramkonventionen. Detta uttalades också i förarbetena när de fem nationella minoriteterna erkändes, en bedömning som delades av konstitutionsutskottet.
Riksdag och regering har vid följande behandling av frågan inte funnit skäl att revidera denna ståndpunkt. Inte heller har det framkommit några förändrade omständigheter sedan riksdagens senaste beslut i frågan 2009. Jag ser därför inga skäl att nu göra en annan bedömning än tidigare.
Anf. 65 Kerstin Lundgren (C)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation.
Det finns två skäl till att jag väckte interpellationen, herr talman. Ett är att vi med glädje noterade att statsrådet ville göra de nationella minoritetsfrågorna till sin viktigaste fråga under mandatperioden. Det lovade gott för en fråga som i den svenska debatten har varit en sten i skon rätt länge, nämligen Sveriges majoritetsbefolknings hantering av den sverigefinländska gruppen i Sverige.
Herr talman! Jag har hört svaren på mina frågor och konstaterar att det måhända finns en del att göra när det gäller granskandet av ramkonventionen. Ramkonventionen markerar nämligen tydligt att det inte bara handlar om språk utan också om kultur och självidentifikation - en bild av lång historia som man kan se, så att säga.
Det är lite spännande att den svenska majoriteten här i riksdagen inte ser en stor del av den finländska nationen, nämligen den del som pratar svenska. Vi från den svenska majoriteten i Sverige gör dem alla till svenskar därför att de talar språket svenska. Vi tar bort deras rätt till sin egen kultur och sin egen historia.
Om vi tittar på den definition statsrådet hänvisar till ser vi att man för att tillhöra den nationella minoriteten i Sverige inte behöver prata finska, utan det räcker att man är ättling till någon som talar finska. Där blir språket alltså inte avgörande. Är man ättling till någon som talar finska är man del av den nationella minoriteten. Är man däremot ättling till någon som har pratat svenska - någon som förmodligen också kunnat finska men som har uppfattats prata svenska, vilket är ett av de två erkända språken i Finland - berövas man sin historia, sin kultur och sin hemvist i Finland.
Det tycker jag är mycket märkligt. Helt plötsligt gör Sverige och Sveriges riksdag mumintrollen svenska, herr talman - för de pratar ju svenska. Tove Jansson pratar svenska, så då är det klart att det inte finns någon speciell finsk historia. Det finns ingen koppling.
Jag tycker att det finns skäl för statsrådet att fundera ytterligare på hur vi har hanterat den fjärdedel av sverigefinländarna som haft svenska språket som sin bakgrund. Vi berövar dem deras historia, deras kulturella identitet och deras rätt att vara en del av Finland. De blir nämligen helt plötsligt inte en del av den nationella minoriteten, som vi har definierat utifrån språkkonventionen och när det gäller språkstadgan i allt väsentligt.
Herr talman! Statsrådet har uppenbarligen missat att KU i sitt senaste betänkande, 2014/15:KU16, valde att säga att det finns skäl att titta på hur definitionen har sett ut. Man sa att det bör vara en fråga som utreds i en framtida översyn av minoritetspolitiken. När jag väcker frågan här hänvisar dock statsrådet inte till detta betänkande, och hon ger ingen kommentar till det uttalandet. Snarare hänvisar hon till ett ställningstagande som gjordes 2009. Men det har ju hänt en del sedan dess. Borde det inte finnas skäl att utvärdera och överpröva om definitionen var riktig?
Anf. 66 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Herr talman! Riksdagsledamot Lundgren har ställt frågor om finlandssvenskar, och med tanke på den bristande kännedomen om våra nationella minoriteter finns det skäl att poängtera några grundläggande fakta. Jag är helt övertygad om att riksdagsledamot Lundgren kan allt om detta, men det behöver betonas eftersom det finns många och stora missuppfattningar. Endast 66 procent av den vuxna befolkningen i Sverige kan nämna en nationell minoritet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Inledningsvis: Syftet och målet med den nationella minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna, stärka deras möjlighet till inflytande och stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Det är själva grunderna.
Regeringen aviserade redan i regeringsförklaringen 2014 att de nationella minoriteterna är viktiga och att vi under mandatperioden ska stärka deras förutsättningar. I Sverige finns det fem nationella minoriteter: judar, samer, sverigefinnar, romer och tornedalingar. Det finns också fem nationella minoritetsspråk: jiddisch, romanichib, samiska, meänkieli och finska.
Det ska också betonas att samerna är ett urfolk. Några av grunderna för att utses till en nationell minoritet är att det ska finnas en uttalad samhörighet och en egen identitet samt att man har funnits i landet i hundratals år. Vanligtvis används riktmärket för statsbildningen av Sverige 1523, och samerna har funnits i territoriet Sápmi i tusentals år. Det ska betonas.
Med sverigefinnar, det vill säga en av våra nationella minoriteter vars språk behöver skydd - det har Sverige förbundit sig till via konventionerna - avses personer av finsk härkomst boende i Sverige och med finska som modersmål, liksom deras ättlingar. Med finlandssvenskar avses personer boende i Finland som har svenska som modersmål samt även personer med svenska som modersmål som flyttat till Sverige från Finland, liksom deras ättlingar.
Då kommer vi till frågan varför finlandssvenskar inte är en nationell minoritet. Det är för att den särskiljande egenskapen, som är en grund för att sverigefinnar är en nationell minoritet, är språket. Då den finlandssvenska dialekten inte särskilde sig från majoritetssvenskan i tillräckligt hög grad omfattas inte personer av finskt ursprung med svenska som modersmål av statusen nationell minoritet. Det skrivs fram i konventionerna, och det är därför både tidigare regeringar och riksdagen har tagit detta beslut.
Anf. 67 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Jag satt med i KU när vi diskuterade frågorna, och jag satt med och diskuterade när vi lade fram förslag till en ny regeringsform som just hanterade till exempel frågan om urfolk och nationella minoriteter. Den diskussionen är alltså naturligtvis närvarande. Jag finns också i Europarådssammanhang och följer den bild man arbetar med när det gäller dessa konventioner och denna stadga i Europa.
Den fråga som här är aktuell är dock Sveriges tolkning. En tolkning gjordes, och vi var överens då. Men det jag försöker väcka, herr talman, är statsrådets nyfikenhet på om den tolkningen var den enda sanna. Vilka vetenskapliga grunder finns det för att säga att det inte finns en kulturell skillnad, som man talar om i ramkonventionen, mellan Sverige och Finland?
Är det statsrådets mening att det för den som har haft sitt liv i Finland, oavsett vilket språk man pratar, och den som har sina anfäder i Finland, oavsett vilket språk man pratar, inte finns någon skillnad jämfört med svenskar när det gäller kulturell bas och identitet? Finns det inga andra skillnader mellan Sverige och Finland än språket? Är det alltså bara om man har språket som man är en del av Finland och har rätt att ses som nationell minoritet?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag tycker att det är en märklig hållning att Sveriges majoritetssamfund, Sveriges riksdag, inte vågar öppna dörren för att se att det finns finlandssvenskar som har en kultur som skiljer sig från vår. Språket må vara detsamma, men kulturen, identiteten och självupplevelsen är någonting annat. Vi delar Finlands nation i två delar när människor kommer till Sverige. Är man en del av det finskspråkiga Finland blir man en del av den nationella minoriteten, och är man en del av det svenskspråkiga Finland blir man utesluten ur den minoriteten.
Jag tycker att det är märkligt, herr talman. Jag tycker att det, som KU faktiskt sa, finns skäl att se över frågan - speciellt om man har ett engagemang för nationella minoriteter. Fastna inte i språkstadgan! Se även ramkonventionen och intentionerna bakom den! Det skulle jag råda statsrådet, herr talman.
Anf. 68 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Herr talman! Jag fastnar vid språkstadgan och tar fäste på den. Språket - och det skrivs också i konventionerna - är en av de avgörande indikatorerna och det som bär de åtaganden som Sverige har förbundit sig att leva upp till gentemot de nationella minoriteterna.
Merparten av de lagstiftade rättigheterna på området tar sikte på minoritetsspråken. De är nyckeln i arbetet med att säkra de nationella minoriteternas rättigheter. Det är inget tyckande, det är fakta. Det är staten, i detta fall Sverige, som enligt bestämmelserna i de två konventionerna väljer vilka minoriteter och minoritetsspråk som ska erkännas som nationella minoriteter och minoritetsspråk.
Precis som för alla grupper som söker erkännande som nationell minoritet är det en förutsättning att det finns en tydlig särart gentemot majoritetsbefolkningen och majoritetsspråket. Denna särart kan vara traditionell, religiös, etnisk eller kulturell, men språket är en oerhört viktig faktor och en utgångspunkt. Gällande den sverigefinska gruppen är det finska språket den främsta grunden till statusen som nationellt minoritetsspråk. När det gäller den finlandssvenska gruppen som talar svenska skiljer sig den som dialekt inte från majoritetsspråket.
Eftersom det främst är språkliga rättigheter som lagen ska garantera ser jag ingen anledning till att göra en annan bedömning än den som tidigare har gjorts.
Anf. 69 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Det innebär då att KU:s signal om att se över frågan uppenbarligen inte har hörsammats av statsrådet.
I artikel 5, del 2, sägs det att parterna ska främja förutsättningar som är nödvändiga för att personer ska kunna behålla väsentliga beståndsdelar av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. Här fastnar statsrådet bara vid språk. De andra delarna blir därmed exkluderade.
Det är märkligt att vi i Sverige, när Finlands sak är vår, så ofta väljer att dela den finska befolkningen i två delar. Man behöver inte prata finska för att tillhöra den nationella minoriteten i Sverige. Man behöver bara ha haft en ättling som har talat finska.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Av två svensktalande från Finland med finsk bakgrund kan den ena tillhöra den nationella minoriteten, medan den andra inte tillhör den och är exkluderad. Jag tycker, herr talman, att det är en märklig hållning från det svenska samhället och från den svenska riksdagen.
Jag tycker att det vore klädsamt om statsrådet såg över den här frågan en gång till.
Anf. 70 Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
Herr talman! Det är ju så, vilket riksdagsledamot Lundgren vet, att den eller de som vill ta del av kulturella eller andra aktiviteter och som tillhör den sverigefinska gruppen har all möjlighet att göra det. Men för att utses till nationell minoritet och till ett nationellt minoritetsspråk är språket en av de viktigaste faktorerna, och det ska särskilja sig tydligt från majoritetsspråket.
Återigen: Jag ser inte någon anledning att se över detta ytterligare. Jag är glad över engagemanget och lägger vikt vid att Sveriges riksdag, och inte minst utskotten, driver frågor kring våra nationella minoriteter. Till exempel kan kulturutskottet arbeta för att främja ett Sverige fyllt av mångfald där alla får möjlighet att ta del av olika kulturer och också att utveckla sin kulturer och särarter. Det tror jag att vi alla tjänar på.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.