Företagens bekostande av sjukförsäkringen

Anf. 24 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig hur mycket av sjukförsäkringen jag anser att företagen ska betala, om jag anser att det finns någon smärtgräns för hur mycket man kan lägga på företagen när det gäller medfinansieringen, hur det blir mer jobb, färre sjukskrivna och fler företag med detta förslag samt vilka risker jag ser med detta förslag.

Låt mig inledningsvis påpeka att det från regeringens sida inte finns några planer på att införa en tredje sjuklönevecka. Däremot anser jag att det är angeläget att vid stigande sjukfrånvaro se över alla möjliga åtgärder som kan bidra till att få människor tillbaka i arbete och förhindra att nya sjukfall uppstår. Här menar jag att det är viktigt att kunna diskutera olika aktörers ansvar i sjukskrivningsprocessen, och där är arbetsgivarna en mycket viktig part.

Alla berörda aktörer måste bidra om vi ska lyckas bryta utvecklingen. Arbetsgivarna har en central roll i att både förebygga anställdas sjukfrånvaro och svara för att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Det finns tydliga belägg för att arbetsplatsen måste vara involverad för att en medarbetare som varit sjukskriven för psykisk ohälsa ska komma tillbaka på ett bra sätt, oavsett orsak till sjukskrivning. Det tycker jag är viktigt att hålla i åtanke.

Med detta sagt vill jag samtidigt lyfta fram att det från årsskiftet finns en ny ersättning till arbetsgivare för höga sjuklönekostnader. Syftet med kompensationen är att minska den börda sjuklönekostnaderna kan utgöra, inte minst för de riktigt små företagen. Genom reformen beräknas ersättning bli aktuell för dessa företag redan efter att arbetsgivaren har utbetalat sjuklön för två dagar per anställd och år.

Företagens börda har således minskat, om än i en annan form än genom att ta bort den andra sjuklöneveckan.

Anf. 25 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

När en minister uttalar sig i medierna skickas signaler ut i samhället. Socialförsäkringsministern har sagt både i Ekot och i Agenda att det inte är omöjligt att företag ska få betala den tredje sjuklöneveckan. Det har väckt stor oro. Jag har träffat en företagare som har sagt att han hade tänkt att anställa en person till men att han nu inte visste riktigt eftersom regeringen lovat en sak och sedan blev det något annat.

Med tanke på de vallöften som regeringen redan har hanterat på annat sätt förstår man att en oro uppstår. I Ekots lördagsintervju den 28 mars sa socialförsäkringsministern att hon övervägde att företagen och arbetsgivarna ska ta ett större ansvar för sjukskrivningar med en ytterligare sjuklönevecka. I Agenda den 24 maj sa socialförsäkringsministern att det i stället kunde bli tal om en tredje sjuklönevecka som företagen får betala. Det kom en dementi den 27 maj från närings- och innovationsminister Mikael Damberg, men då var skadan redan skedd.

Företagen reagerar direkt. I Alliansens budget, som nu gäller, finns lättnader för de mindre företagen avseende sjuklönekostnad med hjälp av ett högkostnadsskydd, vilket välkomnas i samhället och hos företagen. Men när det kommer sådana signaler återkommer oron, och företagen stannar upp inför tanken att anställa - framför allt personer med en sjukdomshistoria bakom sig.

Det är ungefär samma diskussion som i den föregående interpellationsdebatten om personer i aktivitetsersättning och inlåsningseffekter. Båda sidor vill att de ska bort. Men om arbetsgivarna inte vågar anställa en person med en sjukdomsbild - som kanske är kroniker - blir steget att komma in på arbetsmarknaden ännu större. Det blir absurt för den företagare som egentligen har behov av att anställa men som inte vågar därför att spelreglerna från regeringens sida är så otydliga. Det är därför jag har ställt denna interpellation med flera frågor till socialförsäkringsministern.

Nu måste företagen utanför detta hus få klart för sig vad som ska gälla framöver. Socialdemokraterna gick till val på att det inte skulle bli ytterligare pålagor för företagen avseende den tredje sjuklöneveckan. Sedan kommer ändå en sådan signal när ministern uttalar sig i medierna. Nu råder stiltje för framför allt de mindre företagen. De är mer sårbara när de anställer någon med en sjukdomsbild som måste vara borta lite nu och då för rehabilitering eller för att få medicinsk behandling.

Mina frågor kvarstår. Jag tycker fortfarande att statsrådets svar var otydligt. Ministern får gärna återkomma med fler svar. Säg tydligt att arbetsgivarna inte ska drabbas. Annars blir det på grund av oron stopp på anställningar i mindre företag.

Anf. 26 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag tycker att det här svaret är väldigt tydligt. Annika Strandhäll säger ju att regeringen inte har några planer på att införa en tredje vecka som företagen ska betala och att man från och med årsskiftet inför en ny ersättning där arbetsgivaren redan efter två sjukdagar, alltså utbetald sjuklön i två dagar per anställd och år, får ersättning. Jag tycker är det är väldigt tydligt.

Det är en intressant lösning. Även om man tar bort den ena sjuklöneveckan har man en kvar. Det kan fortfarande slå mot människor med sjukdomshistoria genom att företagen är rädda att behöva betala ut ersättning under den tiden. Jag tror att det är viktigt att se till att även människor med sjukdomshistoria kan få anställning.

Samtidigt måste vi lägga ett ansvar på arbetsgivarna. Mycket av de sjukskrivningar vi ser i dag, inte minst de psykiska diagnoserna som ökar, har sin direkta grund i dålig arbetsmiljö. Det är stress och press. Det är fysisk belastning helt i strid med arbetsmiljölagarna, psykisk stress och press och nedskärningar som innebär att kvarvarande personal får en mycket tyngre börda. Här ligger ett ansvar på arbetsgivarna.

Nu satsar regeringen på Arbetsmiljöverket och arbetsmiljöarbetet. Jag tror att det är viktigt att göra det. Det innebär ju att man i slutändan lägger ett större ansvar på arbetsgivarna att följa gällande lagar och regler. Jag tror att arbetsgivarna i längden vinner på det. De vinner ju inte på att arbetskraften slås ut. Det medför en inkörningssträcka att ta in ny personal, och det är väldigt dålig politik att slita ut trotjänarna.

Det är det här man har kunnat se i offentlig sektor när vi tidigare har haft mycket sjukskrivningar: Det är framför allt kvinnor i offentlig sektor som har stått för sjukskrivningarna. De blir inte sjukskrivna från dag ett, utan det kan ta flera decennier. De har arbetat hårt, och till slut orkar de inte längre. I detta finns ofta nedskärningar - de får göra kamraternas jobb; de får en tyngre börda och såklart också en osäkerhet i och med osäkra anställningar.

Vi kan också se att det har blivit mindre personal i offentlig sektor de senaste åren. Jag är rädd att det bidrar till ökade sjukskrivningar, så här gäller det att välfärden har tillräckliga resurser och tillräckligt mycket personal. Men det ligger ett ansvar på alla arbetsgivare, och vi har kunnat se att det är mycket arbetssjukdomar och mycket olyckor. Där har arbetsgivarna ett viktigt ansvar.

I den ofta återkommande debatten om tidigare förtidspensioneringar har man kunnat se att det egentligen inte var fler som blev förtidspensionärer eller som var sjuka. Däremot var man sjuk under längre tid och hamnade i förtidspension. En del av detta, eller den största delen av detta, berodde på att arbetsgivaren inte tog sitt ansvar.

Arbetsgivaren har ju ett rehabiliteringsansvar när någon på arbetsplatsen har blivit sjukskriven. Man ska anpassa arbetsplatsen och försöka få tillbaka personen. Gör man ett aktivt arbete där är chansen stor att man både förebygger utslagning och får tillbaka dem som redan har slagits ut. Arbetsgivaren har alltså ett väldigt viktigt ansvar i detta.

Anf. 27 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag tror att det är oerhört viktigt att påpeka att vad som har skett under den här våren, eller faktiskt ända sedan jag tillträdde i höstas, är att vi har försökt att väldigt tydligt sätta ljuset på den situation som vi har i Sverige med generellt sett ökande sjuktal ute på våra arbetsplatser. Vi har en väldigt oroande prognos framåt, en prognos som innebär att alla kommer att behöva dra sitt strå till stacken för att få ned de ökande sjuktalen.

Med det sagt vill jag vara oerhört tydlig: Åtgärden en tredje sjuklönevecka har jag, åtminstone inte i Agenda-intervjun, tagit i min mun. Däremot var det så att Anna Hedenmo som intervjuade mig frågade om det skulle kunna bli en tredje sjuklönevecka. Jag svarade så här: Jag utesluter inget.

Jag kan förstå att jag kanske skulle ha formulerat mig ännu tydligare i mitt svar till henne. Men när man sitter i dialog med arbetsmarknadens parter om hur vi gemensamt ska kunna ta ansvar för de ökade sjukskrivningarna känns det märkligt att samtidigt sitta i Agenda och tala om för dem vad man ska eller inte ska göra. Men jag är olycklig över de konsekvenser som den uppfattade otydligheten möjligtvis kan ha fått. Jag har också fört samtal med såväl Svenskt Näringsliv som Almega och Vårdföretagarna om detta.

Däremot är det, precis som Hillevi Larsson säger, rimligt att även arbetsgivare har ett visst kostnadsansvar för ohälsan eller sjukskrivningarna på den arbetsplats man är ansvarig för. Det ska finnas drivkrafter att arbeta med de anställdas arbetsmiljö och hälsa. Men det måste naturligtvis vägas mot ens benägenhet att anställa generellt sett och även att anställa personer med olika typer av ohälsa eller funktionshinder.

Den nya ersättningen för höga sjuklönekostnader tycker jag är väldigt bra. Den genomförde vi redan från årsskiftet. Den riktar sig främst till just de små och medelstora företagen och fungerar de facto effektivare för dem än en andra sjuklönevecka hade gjort genom att den lättar på kostnadsansvaret för de små företagen redan under första veckan.

Det här kommer vi naturligtvis att få utvärdera efter en viss tid för att titta på vilken effekt det har haft, hur man uppfattar det och hur det har påverkat såväl benägenheten att anställa som insikten att man måste jobba förebyggande med ohälsan.

Men jag tycker också att det är väldigt viktigt, det som Hillevi Larsson säger om hur ohälsan i Sverige ser ut i dag och inom vilka sektorer vi främst ser den. Vi kan konstatera att kombinationen av ett alldeles för stort ansvar för barn, hem och familj kopplat till arbetsplatser som innebär stor såväl fysisk som psykosocial belastning leder till att människor blir sjuka. Så kan vi inte ha det. Man ska inte behöva bli sjuk på grund av sitt arbete. Om man blir sjuk ska man snabbt få hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Men vi måste också börja prata om hur vi kan skruva i de olika delarna när det gäller arbetsmiljön på de här arbetsplatserna såväl som det ojämställda ansvaret för barn, hem och familj för att få en situation som är hållbar även för kvinnor.

Anf. 28 Lotta Finstorp (M)

Fru talman! Då anser jag att vi här i kammaren och alla som tittar på den här sändningen nu vet att den tredje sjuklöneveckan för företagen inte kommer att genomföras. Ministern kommer inte heller att föreslå det.

Jag tror att det är många som har väntat på att få det ytterligare förtydligat. Svenskt Näringsliv, Småföretagarnas Riksförbund med flera gick ju ut och var väldigt upprörda över detta. Kommentarerna som man fick från företag var: "Nej, nu är det ytterligare ett vallöfte som har brutits!" Men detta vallöfte håller ni alltså fast vid. Det känns väldigt bra.

Det som Sverige behöver är att man skapar incitament för företagen att anställa fler. Det gäller att skapa drivkrafter för att just de människor som står längst från arbetsmarknaden ska komma in, framför allt utifrån det mål som regeringen har om att ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Då gäller det att i stället hitta bejakande åtgärder som gör att företagen vågar anställa fler, att fler företag startas och att de vågar anställa sin första arbetstagare.

Arbetsmiljöarbetet är oerhört viktigt, och de allra flesta företag och även kommuner och landsting har det högt upp på dagordningen. Sedan lyckas man mer eller mindre bra.

Sedan finns det naturligtvis avarter, men vi måste ändå utgå från att de allra flesta försöker göra vad de kan för att behålla sina anställda friska på arbetsplatsen. Det är de redskap man har i ett företag: anställda som mår bra.

Det finns mycket i detta. Fler ska kunna bli anställda, och arbetslösheten ska minska. Då är det förvånande att man gör som nu. Vi kan ta sociala avgifter för unga som en del som kommer att göra att man till stor del hindrar utvecklingen för unga när det gäller att komma in på arbetsmarknaden. Det finns åtskilliga rapporter som visar på det.

Sverige saknar nu en jobbpolitik som gör att det blir fler jobb. När det då kommer en sådan här plump i protokollet om att det ska bli dyrare att anställa blir det vips ett signalsystem som gör att det hela stannar upp. Utifrån den debatt vi hade tidigare om aktivitetsersättning blir det exakt så som man inte vill, nämligen att dessa människor hamnar utanför och ännu längre från att få ett arbete.

Jag tackar för debatten. Jag är tacksam för att vi har fått ett tydligt och klart svar att det inte kommer att bli en tredje sjuklönevecka för företagen.

Anf. 29 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att människor med en sjukdomshistoria och med funktionsnedsättningar också ska ha en chans på arbetsmarknaden. Företagen ska egentligen inte ha några skäl för att tacka nej till att anställa dem.

Men då talar vi om steget före anställning. Ett företag kan såklart inte ta ansvar för vad som har hänt med en människa innan han eller hon blir anställd. När man hamnar på arbetsplatsen har företagen däremot ett stort ansvar. Det är viktigt att vi ser till att de tar det, för nu ökar sjukskrivningarna ordentligt. Det är inte bara de medelålders och äldre kvinnorna som vi har sett tidigare, som har blivit utslitna i offentlig sektor. De har slitits ned under decennier, och till slut orkar de inte mer. Den vanligaste kategorin nu är i stället unga kvinnor i 30-årsåldern som får en psykisk diagnos.

Det visar att någonting är väldigt fel i arbetslivet och även i samhället i stort. Precis som Annika Strandhäll framhöll finns inte bara arbetslivet, utan även den privata delen med hem och familjeliv. Bland de unga kvinnor som nu blir sjukskrivna är det vanligaste att de inte har någon tidigare diagnos. De har aldrig varit sjukskrivna tidigare i sitt liv, utan de har uppfattat sig själva som kärnfriska. Det är ofta ambitiösa kvinnor som har arbetat hårt. Till slut går det inte längre, och då har de ändå kanske inte arbetat i så många år.

Detta visar att någonting är väldigt fel i arbetslivet i dag. Arbetsgivaren har ett stort ansvar, framför allt för att förebygga ohälsan, men även ett rehabiliterande ansvar. Dessa kvinnor ska inte bara behandlas som slit-och-släng, utan de måste få en chans att komma tillbaka.

Anf. 30 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Man kan säga så här: Det finns naturligtvis bra och dåliga arbetsgivare såväl i offentlig som i privat sektor. Dock tror jag - och det är verkligen min bild - att vi alltmer ser ett arbetsliv i Sverige där allt fler företag inser att det är i kompetensen hos de anställda som företagets kapital sitter. Man tycker också att det är viktigt att investera i det och värna det. Det är dyrt, inte minst för små företagare, om en medarbetare blir sjukskriven. Det tror jag är en viktig drivkraft.

Samtidigt vet vi att allt fler, inte minst unga, välutbildade människor, när de söker ett jobb sätter högt på sin agenda en sjyst arbetsgivare som gärna får vara engagerad i samhällsfrågor, som tror på ett jämställt arbetsliv och som vill leverera en sjyst arbetsmiljö som gör att man kan kombinera barn och familjeliv med arbete. Det tycker jag är en sund riktning, som vi nu ser att delar av arbetslivet nu går i. Det är mycket av det här jag uppfattar när jag för samtal med arbetsmarknadens parter och arbetsgivare nu. Man ser detta, och man ser att det är viktigt.

Hur kan vi i så fall förstärka de sjysta och bra arbetsgivarna och lyfta fram de goda exemplen men också skapa stimulanser som gör att arbetsgivare som inte är riktigt så långt fram ännu kan få stöd och hjälp att bli ännu bättre? Det gäller såväl i offentlig som i privat sektor, skulle jag vilja säga.

Jag hoppas att jag har varit tydlig. En tredje sjuklönevecka är inget begrepp som jag har lyft fram, utan det har kommit från andra håll. Vi vill se en mobilisering från samhället där arbetsgivare, fack och myndigheter tar tag i ohälsan i samhället och ute på våra arbetsplatser. Vi ska se till att vi skapar hållbara arbetsplatser där människor utvecklas och där företagen känner att de på så sätt får ut det mesta möjliga.

Överläggningen var härmed avslutad.