Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om utökad matematikundervisning

Anf. 88 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Erik Bengtzboe har frågat mig hur jag ämnar följa upp beslutet om utökad matematikundervisning.

Låt mig först nämna att jag självklart delar Erik Bengtzboes oro över de sjunkande kunskapsresultat i bland annat matematik som syns i såväl nationella som internationella jämförelser. Resultaten i bland annat PISA-studien från 2012 ställer krav på oss att reagera och agera.

Svenska elevers resultat har sjunkit i de nationella och internationella kunskapsmätningarna. Grundskolan har i dag många mätpunkter, inte minst genom de nationella proven i årskurs 3.

Skolverkets statistik från 2014 visar att av de elever i årskurs 3 som deltog i alla delprov i matematik klarade endast 64,7 procent, varav 64,5 procent av pojkarna och 64,8 procent av flickorna, att nå upp till kravnivåerna. Regeringen ser allvarligt på detta.

Vi kommer att införa obligatoriska bedömningsstöd enligt den plan som den tidigare regeringen lagt fast, och dessa bedömningsstöd kan från 2017 ses som en naturlig del av en fullt utbyggd läsa-skriva-räkna-garanti för förskoleklass till årskurs 3.

Riksdagen har beslutat om ett tillkännagivande till regeringen om fler matematiklektioner i högstadiet.

Regeringen har också slutit en överenskommelse med Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna om att föra samtal om en ny timplan utifrån det uppdrag som Statens skolverk avlämnat till regeringen. Regeringen ser fram emot konstruktiva samtal i frågan.

Anf. 89 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Matematik är ett oerhört viktigt skolämne som förtjänar en särskild roll, även om det alltid är elakt att "singla ut" någon vid sidan av någon annan. Matematik bygger tillsammans med språk basen för mycket av det lärande som man behöver i framtiden och är därför oerhört viktigt, inte minst i de tidiga åldrarna, för att man ska klara att behärska resten av sin skolgång. De elever som halkar efter i språk eller matematik får av naturliga skäl följdproblem i andra ämnen där man har svårt att hinna med.

Sverige har tyvärr länge, ända sedan början av 80-talet, tappat när det gäller de faktiska matematikkunskaperna. Vi kan se i PISA-rapporten att det är just i matematik som vi har snabbast utväxling nedåt.

Svenska elever vittnar om att de tycker att matematik är svårt, jobbigt och tufft. De säger till och med att matematik inte är något för dem, som om det vore något medfött och som om det inte tillhör det som man ska lära sig och som ingår i utbildningen. Det är en ganska skrämmande inställning som vittnar om att vi inte har klarat av att hantera matematik på ett tillräckligt bra sätt i Sverige under de senaste decennierna.

Vi tappar överlag i matematik, men det som är kanske allra mest oroväckande är att de absolut duktigaste eleverna i matematik tappar oerhört snabbt i Sverige. Vi börjar närma oss en nivå som blir oroväckande låg ifall något inte görs.

Bedömningsstöd, tidiga insatser och lärarfortbildning är självfallet otroligt viktiga steg för att se till att det finns en grund att utveckla saker och ting på. Men duktiga lärare och bra bedömningsstöd och undervisning spelar väldigt liten roll om man inte har någon undervisning. Sverige har hundratals timmar mindre undervisning än jämförbara länder, och vi ligger långt efter inte minst när det gäller matematik.

Just nu skördar vi frukterna av det vi har sått. Vi har inte satsat på matematikundervisning i tid, och då får vi heller inte resultat.

Alliansregeringen utökade matematikundervisningen i de tidiga åldrarna för att se till att man tidigt i skolgången får in mer matematik och gör det naturligt och så att de elever som behöver mest stöd får det. Alliansregeringen fattade också beslut om att utöka matematikundervisningen i högstadiet, något som regeringen nu försöker återkalla och sätta sig på tvären mot.

Riksdagen har därför fattat beslut om ett tillkännagivande om att detta ska genomföras. Budgeten är antagen, och där finns pengar avsatta för att genomföra utökad matematikundervisning.

Frågan kvarstår: Hur tänker statsrådet hantera tillkännagivandet? Vad tänker statsrådet göra för att se till att det efterföljs och efterlevs? Eller tänker statsrådet helt enkelt strunta i vad riksdagen säger?

Anf. 90 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Nej, inget statsråd struntar i vad riksdagen säger.

Jag håller helt med om att matematiken har en särskild ställning därför att den ger de verktyg som krävs för att förstå andra ämnen. Det just därför vi talar om läsa-skriva-räkna-garantin under de tidiga åren.

Kunskaper inom språkutveckling och matematik hänger tätt samman. Det visar till exempel en tidigare djupstudie gjord av OECD över svenska PISA-resultat. Där kunde man konstatera att även problemen för eleverna i matematikprovet hängde tätt samman med problemen i läsförståelse.

Man behöver denna kompetens för att klara de olika ämnena i skolan, och därför ska man tidigt få det stöd man behöver. Sedan ska man, på precis det sätt som Erik Bengtzboe beskriver, ha möjligheten att nå sin fulla potential genom en god undervisning.

Då är det min uppgift - inte för att ringakta riksdagens tillkännagivande, för det ska behandlas i vederbörlig ordning - att just ställa ifråga den frågeställning som interpellanten har lagt fram och att något reflektera över om fler mattetimmar är det som gör att kvaliteten i matteundervisningen blir så god att alla har möjlighet att nå sin fulla potential.

Bland de länder som har bättre resultat än Sverige i PISA och andra internationella kunskapsmätningar kan vi se att det både finns dem som har fler lektioner i samtliga ämnen än vad Sverige har och dem som har färre lektioner i ämnena än vad Sverige har.

Kvaliteten i undervisningen behöver inte alltid hänga samman med kvantiteten i undervisningen. Det tror jag att vi kan vara överens om. Vi har i dag en stor brist på mattelärare som vi gemensamt måste ta ansvar för för det fall vi beslutar att ytterligare utöka den schemalagda undervisningen. Är vi då säkra på att kvaliteten på de timmarna blir bättre, om det är samma lärare som i dag som ska genomföra fler timmar enligt samma modell? Det riskerar ju att leda till att just det som skapar kvalitet i lektionerna, alltså lärares möjligheter till för- och efterarbetestid, blir lidande.

Givetvis måste man vid en sådan reform finansiera det fullt ut, men även vid en finansiering fullt ut kommer vi inte runt att vi har byggt upp en brist på lärare i just matematikämnet. Det är den typen av problematik vi måste kunna ta hand om och förvalta innan vi fattar ett sådant beslut.

Ett sådant beslut, alltså ett beslut om att utöka antalet matematiktimmar, anser jag att vi ska fatta tillsammans. Jag tycker att det är fullt rimligt att riksdagen uttalar sin åsikt på det sätt som man gör i ett tillkännagivande till regeringen. Det är en god ingång i de samtal som vi ska föra om just en ny timplan.

Det står i den överenskommelse om bland annat måluppfyllelse i skolan som är sluten mellan regeringens partier och de partier som bildade regering under tidigare mandatperioder att vi ska utgå från Skolverkets underlag som har haft ett uppdrag från den tidigare regeringen att just föreslå 100 timmar mer matematik i högstadiet. Från den utgångspunkten ska vi diskutera hur vi genomför detta och om vi är säkra på att detta är rätt antal timmar fördelade på rätt sätt över skolåren.

Varför, kan man fråga sig, är det så viktigt att vi kommer överens om det här? Varför är det så viktigt att vi tar det i den ordningen att vi tillsammans förvaltar Skolverkets uppdrag? Jo, helt enkelt därför att skolorna ska veta vad som gäller. Inte bara i år, inte bara nästa år utan i bästa fall för ganska många år framöver, och då krävs det en bred politisk uppslutning.

Därför är jag glad att de borgerliga partierna har gjort klart att man tänker sätta sig i sådana samtal. Jag hoppas på samtal i en konstruktiv anda och att vi sedan gemensamt kan presentera en timplan som gäller för den svenska grundskolan under många år framöver.

Anf. 91 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Tack så mycket, statsrådet! Vikten av matematik i undervisningen går inte att överdriva, även om många av mina matematiklärare i grundskolan gärna gjorde ett försök. Det är väl ganska naturligt att enskilda lärare tycker att just deras ämne är det absolut viktigaste.

Framför allt ser vi att bristen på matematikkunskaper utgör ett enormt hinder för många elever, inte bara i egenskap av att det är det kärnämne som man i störst utsträckning saknar godkänt i när man ska söka vidare till gymnasiet och därmed är det största enskilda hindret för att faktiskt komma in på ett gymnasieprogram, inte i egenskap av att det är någonting som många behöver traggla med i många timmar för att man halkar efter i, utan framför allt i egenskap av att det ofta är någonting som slår väldigt hårt mot självförtroendet när man inte klarar av det ens klasskamrater klarar av, när man känner att man halkar efter och att det stöd man behöver inte finns där.

Då behövs det absolut bedömningsstöd. Då behövs det absolut kompetenta lärare. Då behövs det till och med vid vissa tillfällen speciallärare, så det är ju tur att alliansregeringen återstartade den utbildningen.

Det behövs också undervisning. Det behövs också timmar. Och det är absolut inte så att fler timmar av kvalitativt dålig undervisning ger bättre resultat, men det måste ju rimligtvis vara så att till och med utbildningsministern håller med mig om att många timmar med bra kvalitet är bättre än få timmar med dålig kvalitet. Det borde vara en självklarhet.

Vi har brist på lärare i matematik i Sverige. Det var därför alliansregeringen genomförde examenspremierna för att se till att fler lärare valde att gå den vägen där behoven är absolut störst. Lärare som valde att utbilda sig inom bristämnen fick en skattefri bonus direkt när de var färdiga med sin utbildning.

Detta har den rödgröna regeringen nu aviserat att man tänker ta bort. Det försvinner alltså i och med den budget som ligger på riksdagens bord och som ska antas nästa vecka, och det kommer tyvärr att leda till att vi framåt får svårt att avhjälpa den bristen när det gäller matematiklärare.

Det är lite grann det här som är problemet och anledningen till att utbildningsministern och jag för tredje gången, tror jag, står här i kammaren och diskuterar just matematik. Det upplevs nämligen som en tendens hos den sittande regeringen att de försöker skjuta problemen på framtiden. Man ser bristen på matematiklärare, men man tar bort de insatser som ger oss fler matematiklärare och ersätter det med i praktiken ingenting, om vi ska vara ärliga.

Utbildningsministern har nu varit utbildningsminister i 249 dagar. Hittills har de flesta besluten handlat om att skjuta saker och ting på framtiden. Utredningar ska tillsättas, saker ska funderas över och vi ska vanka fram och tillbaka här i kammaren i stället för att se till att vi landar någonstans.

Jag förstår att utbildningsministerns inställning är att han inte vill genomföra den förändring som riksdagen har fastslagit utan att först sätta sig ned och ha blocköverskridande samtal och ta det här i en bredare kontext. Men för att citera vår statsminister: Vad är i så fall ingångsvärdena i den diskussionen?

Att sätta sig ned och samtala är absolut någonting vi kan göra varje dag när vi inte står här i kammaren och debatterar. Men om dessa samtal ska leda till någonting behöver vi veta vad regeringen tycker. Vill man se fler undervisningstimmar? Vill man se fler matematiklärare? Vill man se fler insatser? Hur tänker man sig i så fall att de ska komma till?

Jag förväntar mig inte att man här på stående fot langar fram ett förslag som vi har efterfrågat i sex månader. Men det kanske åtminstone finns ett embryo, en tanke om vad man faktiskt vill göra.

Anf. 92 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Regeringen gör insatser för att komma till rätta med lärarbristen och för att öka attraktiviteten i läraryrket. Vi genomför just nu en nationell samling för läraryrket där vi är beredda att tillskjuta 3 miljarder för att ge parterna möjlighet att höja lärares löner. Det är alltså lite mer än dubbelt så mycket som hela karriärtjänstmodellen som fortsätter att byggas ut enligt vad den första planeringen innebär, så det är klart att det är en stor insats för att höja attraktiviteten i läraryrket.

Erik Bengtzboe sammanfattar det som att det är självklart att många timmar av bra kvalitet är bättre än få timmar av dålig kvalitet. Ja, det är självklart. Problemet är bara om antalet timmar riskerar att påverka kvaliteten i timmarna negativt. Det är den frågan vi måste ställa oss när vi nu ska hantera det tillkännagivande som riksdagen har gett oss.

Om det blir samma mattelärare som på skolorna avkrävs fler timmar riskerar de att behöva ta den tiden någonstans ifrån. Risken är då att man behöver ta det från sin för- och efterarbetestid, alltså just den tiden där man kan skapa kvalitet i undervisningssituationen och just den tiden där man jobbar enskilt med den elev som behöver extra stöd vid sidan av lektionen, alltså precis de eleverna som Erik Bengtzboe brinner för och talar om i denna debatt.

Det är precis därför vi måste ställa oss de här frågorna innan vi fattar beslut om timplanen. Vad innebär kravet? Hur ska det finansieras? Hur ska vi säkerställa att det leder till att vi får fler timmar av bra kvalitet, att nya krav inte leder till att kvaliteten i de timmar som finns i skolan i dag påverkas negativt?

Jag har varit tydlig med att jag vill att vi ska kunna bli överens om en timplan för grundskolan. Anledningen till det är kanske lättast att söka i det meningsutbyte vi precis hade om insatserna för att motverka kränkningar och stärka fortbildningen för lärare. Där påpekade vi i enighet vikten av att regeringens och statens insatser för skolan är strukturerade och tydliga och att man som huvudman vet vad man har att förhålla sig till.

Det har alltför länge varit så i skolpolitiken att nya direktiv och krav ständigt har uppkommit. Det har förändrats, dag efter annan, vad som gäller för den enskilda huvudmannen i den enskilda skolan. Det har skapat en upplevelse bland huvudmän och rektorer av att man kan spekulera i om statens krav egentligen håller och hur länge de kommer att hålla innan de förändras nästa gång.

När den upplevelsen finns lägger vi inte grunden för bästa möjliga skolutveckling. För att säkerställa att en ny timplan verkligen tas emot väl i skolsystemet, att skolorna får möjlighet att bygga upp den bästa kvaliteten att fylla timmarna i timplanen med - det måste ändå vara syftet - är det av avgörande vikt att vi skapar en bred uppslutning bakom den. Om det blir så att skolorna är osäkra på vilken timplan som egentligen gäller, hur länge den kommer att gälla, när nästa förändring kommer, när nästa ämne ska få några nya timmar, när nästa ämne ska avskaffas, när nästa ämne ska läggas till eller dras ifrån, då kommer inte skolutvecklingen med systematiskt kvalitetsarbete och kvaliteten i de enskilda lektionerna att påverkas positivt.

Det är just därför vi behöver de breda samtalen, och det är därför som regeringen är så glad över att de borgerliga partierna har gjort klart att de är beredda att delta i sådana samtal. Jag hoppas att samtalen är konstruktiva. Ingångsvärdena är, för att svara på Erik Bengtzboes fråga, precis som vi beskriver dem i den uppgörelse som partierna har. Det är ett uppdrag som gick till Skolverket och som nu har avlämnats till regeringen.

Anf. 93 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Jag tror inte att det finns någon lärare som har missat det faktum att Gustav Fridolin har utlovat höjd lön. Jag tror inte heller att det finns någon svensk lärare som tackar nej till den höjningen av lönen. Men man måste ändå erkänna, fru talman, att 800 kronor i höjd lön inte är riktigt jämförbart med en examensbonus på 75 000 kronor skattefritt.

Att göra breda insatser för att stärka läraryrket är absolut viktigt, men det är inte det som avhjälper bristen på matematiklärare. Det är inte så vi ser till att de elever som väljer att studera till lärare hamnar på rätt utbildning. Det är absolut inte så att vi ska skapa en konflikt mellan kvalitet och kvantitet så att fler matematiklärare kommer att riskera att brista i kvalitet i sin undervisning om de tvingas undervisa mer.

Det behövs en viljeriktning för att veta vart vi är på väg. För att vi ska kunna diskutera insatser och dimensionera utbildningar måste vi veta hur skolan faktiskt ska användas. Om det hade stått en statsminister här hade jag kunnat ställa den klassiska frågan: Vad vilja Socialdemokraterna? Men frågan kvarstår: Vad vilja regeringen?

Vill utbildningsministern och regeringen se mer undervisningstid i Sverige? Det är en enkel fråga som det krävs ett ja- eller nej-svar på. Är det så att utbildningsministern tycker att det är ett problem att svenska elever får mindre undervisning överlag än andra elever får och därmed halkar efter i en allt hårdare tilltagen internationell konkurrens? Det är en enkel fråga - ja eller nej. Om svaret på frågorna är ja för mer undervisningstid och att det är ett problem med mindre undervisningstid, är man villig att tillföra pengar för att satsa? Det kan gärna vara en bred uppslutning, men då behöver vi veta vad regeringen faktiskt tycker.

Anf. 94 Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Fru talman! Jag önskar att riksdagsledamoten Bengtzboe ändå kan tilltro parterna om mer när de får ansvar för att fördela 3 miljarder på ett sådant sätt att det främjar skolutveckling och leder till ökad attraktivitet för läraryrket än vad han här ger sken av. Det är klart att parterna har förutsättningar att fördela dem på ett sådant sätt att de stärker utvecklingen i yrket och säkerställer att lärare stannar i yrket. Inte minst våra mattelärare är många gånger attraktiva för andra yrken. Det är en av anledningarna till att många har valt att utveckla sig bort från skolan snarare än att utvecklas i skolan.

I dag jobbar nästan 40 procent av våra legitimerade lärare utanför skolan. Därför behövs satsningar på lönen och arbetsmiljön, och det är precis de satsningarna vi är beredda att göra. Här ger vi parterna möjlighet att fördela dem på ett gott sätt.

Erik Bengtzboe ställde två frågor. Jag ska svara rakt.

Den första frågan gällde om vi vill se mer undervisningstid. Svaret är: Ja, vi vill se mer undervisningstid av hög kvalitet. Varje beslut vi fattar ska leda till att undervisningstidens kvalitet säkras och att man kan driva undervisning av så god kvalitet som möjligt. Det är inte alltid, som jag har försökt att förklara i den här interpellationsdebatten, säkert att kravet på fler timmar leder till mer undervisningstid av högre kvalitet om det går ut över lärarnas möjligheter att genomföra planerad undervisning på ett gott sätt.

Den andra frågan från Erik Bengtzboe gällde om regeringen ser det som ett problem att svenska elever får mindre undervisningstid än andra. Svaret är: Nej, delvis därför att det finns länder som har såväl mer som mindre undervisningstid än Sverige. Nej, därför att problemet är att svenska elever inte får med sig de kunskaper de behöver. Det kan vara så att mer undervisningstid är sättet att se till att de får med sig den kunskap de behöver. Det kan också vara så att mer tid enskilt för eleverna med kunniga lärare är sättet att se till att de får med sig den kunskap de behöver. Det är det problemet vi ska hålla fokus på. Ska vi utöka antalet timmar i ett ämne ska vi vara säkra på att det också leder till att eleverna får med sig kunskaperna.

Överläggningen var härmed avslutad.