EU:s klimatmål inför de internationella klimatförhandlingarna

Anf. 1 Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

Herr talman! Tack, Annie Lööf, för en viktig interpellation i ett ärende som nu är högaktuellt när det återstår bara några dagar innan toppmötet i Lima börjar. Annie Lööf har frågat mig hur jag avser att agera för att begränsa klimatkonsekvenserna av den stora tilldelningen av gratis utsläppsrätter till länder som Polen.

Vid Europeiska rådet i oktober bestämdes att utsläppen inom EU ska minska med minst 40 procent till år 2030, och att detta ska ske genom utsläppsminskningar både i den handlande och i den icke-handlande sektorn. EU:s målsättning har tagits emot positivt i de internationella klimatförhandlingarna.

Skrivningen om minst 40 procent är viktig då regeringen anser att 40 procent är en för låg ambition och att EU bör höja den totala ambitionen till 50 procent i enlighet med EU:s ansvar och förmåga. Regeringen anser att en ambitionshöjning bör påbörjas redan innan Parismötet 2015, och att detta genomförs via internationella krediter och genom inhemska åtgärder i enskilda medlemsstater.

Vid Europeiska rådet beslutades också att medlemsstater med en lägre bnp per capita än 60 procent av genomsnittet inom EU fortsatt ska kunna dela ut en andel av utsläppsrätterna gratis i syfte att modernisera sin energiproduktion. Trots att Sverige och andra medlemsstater var kritiska var detta en förutsättning för att kunna nå en överenskommelse vid den här tidpunkten. Jag delar interpellantens oro för vad detta kommer att innebära då det ännu inte tydliggjorts att den fria tilldelningen endast ska kunna stötta modernisering som ligger i linje med EU:s långsiktiga klimatmål. Det kvarstår att tydliggöra vad beslutet kommer att innebära i detalj. Regeringen kommer därför i det vidare arbetet med tilldelningsregler att verka för att detta undantag kommer att användas till verklig modernisering i form av energieffektivisering och förnybara bränslen.

Regeringens hållning är att regler för EU ETS så långt som möjligt ska vara harmoniserade inom EU. Med olika regler för olika medlemsstater i EU ETS ökar också risken för snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden. Detta måste också beaktas i det vidare arbetet med tilldelningsregler.

Anf. 2 Annie Lööf (C)

Herr talman! Alla som lyssnar här i dag kan nog vara eniga om en sak: Åsa Romsons svar är väldigt långt ifrån den retorik som Miljöpartiet använde mot mig och Centerpartiet i valrörelsen.

Min slutsats av statsrådets svar är att regeringen inte har en aning om hur man ska rädda den situation som man själv har försatt sig i. Regeringen har ställt sig bakom ett EU-beslut som ger Polen gratis utsläppsrätter utan att samtidigt ställa upp begränsningar för hur dessa utsläppsrätter kan användas. De krav som statsrådet nu pliktskyldigt nämner skulle regeringen självfallet ha fört fram under själva förhandlingarna, inte nu i efterhand när de stora ramförhandlingarna redan är avslutade.

Nu ser vi i praktiken vad det innebär att Sverige har en oförberedd vänsterregering som saknar gemensam miljöpolitik, och vårt klimat blir den stora förloraren. Jag tycker att det är uppseendeväckande att Miljöpartiet stöder den här politiken.

Men om jag ändå ska försöka förstå varför Miljöpartiet kunde ställa sig bakom denna politik tror jag att det handlar om brist på erfarenhet. Som så ofta tidigare gick Miljöpartiets strategi ut på att plocka inrikespolitiska poänger snarare än att uppnå reella resultat på EU-nivå. Miljöpartiets främsta kännetecken är trots allt att man sätter plakatpolitik framför resultat för miljön.

I EU-sammanhang är det nämligen helt nödvändigt att komma med förslag som andra länder ser en chans att ställa upp på, som gör att det blir möjligt att ta steg framåt. Det gäller förslag som inte skrämmer andra länder till ett fullständigt avståndstagande. Annars är man inte ens med på spelplanen. Är man inte ens med på spelplanen vinner den sida som har lägst ambitioner, i det här fallet Polen.

Ett exempel på Miljöpartiets kärleksförhållande till plakatpolitik är inställningen till tyskt kol. I valdebatterna var Miljöpartiet ständiga följeslagare en kolbit som skulle symbolisera Vattenfalls investeringar i kolkraft.

Nu är det Miljöpartiet som tillsammans med Socialdemokraterna är ansvarigt för styrningen av Vattenfall. Före valet var vi från Alliansens sida tydliga med att vi ville sälja Vattenfalls utomnordiska delar och därmed kolkraften. I och med att Vattenfalls vd Magnus Hall nu förbereder en försäljning är detta en fråga som återigen blir aktuell. Det verkar dock vara ännu en fråga där Socialdemokraterna och Miljöpartiet har olika ingångsvärden. Miljöpartiet har tidigare sagt att man vill stänga ned Vattenfalls kolkraft helt medan Socialdemokraterna varit ytterst otydliga med vad de faktiskt vill med Vattenfall.

Så till Miljöpartiet, den ena delen av regeringen, och deras politik gällande kolkraft. Med Miljöpartiets politik skulle statskassan åsamkas en förlust på upp emot 30 miljarder kronor. För att riktigt förstå hur mycket 30 miljarder kronor är kan jag säga att det motsvarar vad regeringen satsar på energiforskning under 23 år eller hela Åsa Romsons miljöbudget under drygt fyra år. Jag blir därför orolig över de inre slitningar som finns i regeringen gällande kolkraften, för det kräver beslut under den närmaste tiden. Än så länge är det väldigt oklart vad den samlade regeringen tycker i frågan.

När jag nu har vice statsminister och klimat- och miljöminister Åsa Romson här tänkte jag passa på att fråga henne: Kommer regeringen att sälja Vattenfalls utomnordiska del och därmed kolkraften i Tyskland, eller kommer regeringen att gå på Miljöpartiets linje att stänga ned verken och medvetet skicka en räkning på runt 30 miljarder kronor till skattebetalarna?

Anf. 3 Stina Bergström (MP)

Herr talman! För några veckor sedan var jag i Polen. I den lilla staden där jag tillbringade några kyliga höstdagar fanns en omisskännlig doft i luften. Det luktade kol. Det luktade brinnande och glödande kol. Även på många andra sätt var det tydligt att Polen ligger långt efter Sverige när det gäller klimat- och miljöarbetet. På gatorna gick bilar på tomgång, huset vi bodde i var dragigt och dåligt isolerat och i affärerna fick man förgäves leta efter miljömärkta varor.

Polen är ett land som hamnat på efterkälken i klimatarbetet. Polen är också ett land med lägre levnadsstandard än många andra EU-länder. De polska politikerna menar att de behöver dela ut utsläppsrätter gratis för att kunna modernisera sin energiproduktion, för att gå över till något annat än kol.

Jag kan förstå upprördheten över att andra EU-länder köpte Polens underskrift med gratis utsläppsrätter när EU:s klimatmål för 2030 beslutades vid sena nattmanglingar för några veckor sedan. Men jag kan också förstå att det var nödvändigt. Att EU nu reser till klimatmötet i Lima med ett gemensamt mål, ett bindande mål för minskande koldioxidutsläpp på minst 40 procent till 2030, är en styrka. Om Europeiska rådets möte i oktober hade slutat på en lägre nivå eller, vilket hade varit ännu värre, inte kommit fram till ett gemensamt mål hade det varit en katastrof.

Jag är en av de riksdagsledamöter som kommer att åka till Lima och ingå i den svenska delegationen. Det är första gången jag ska delta. Jag håller som bäst på att sätta mig in i hur förhandlingarna går till och vad som är viktiga pusselbitar på mötet i Lima, så att mötet blir ett steg i rätt riktning för att nå en bra uppgörelse i Paris nästa år.

Det känns som om förutsättningarna för Limamötet är bättre än för COP-mötet i Warszawa förra året. Vid gårdagens Foresseminarium om klimatförhandlingarna, som för övrigt vår klimat- och miljöminister inledde, berättade WWF:s klimatexpert Stefan Henningsson varför WWF tillsammans med Greenpeace, Jordens Vänner, Naturskyddsföreningen och andra frivilligorganisationer tågade ut från mötet i protest. Han sa: Botten var nådd. Vi hade nått en gräns där vi var tvungna att reagera. Aldrig tidigare har kontrasten mellan den långsamma takten och den hastighet som krävs för att bekämpa den globala uppvärmningen varit större.

Jag hoppas slippa ett sådant protesttåg i Lima. Jag har förstått att frågan om internationell finansiering är en viktig pusselbit i förhandlingarna. Därför vill jag fråga klimat- och miljöministern hur hon har agerat och tänker agera i den frågan. Hur rika länder ska hjälpa fattiga länder att minska sina utsläpp är också en fråga.

En helt annan fråga för mig är vem som sedan ska kunna tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna i sin bokföring. Är det rätt att vi i Sverige ska kunna tillgodoräkna oss utsläppsminskningar i andra delar av världen för att uppnå våra åtaganden? Den förra regeringen tyckte att det var okej. I sitt mål om 40 procents minskning till år 2020, räknat från 1990, menade regeringen Reinfeldt att det var okej att upp till en tredjedel av minskningarna görs i andra, fattigare länder i världen. Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som nu sitter i regeringen, delar inte den inställningen.

Jag vill fråga ministern hur det nu antagna EU-målet är utformat. Är det så att det gemensamma 2030-målet, som är antaget, skulle kunna urholkas genom att EU tillgodoräknar sig utsläppsminskningar i Asien, Afrika och Amerika?

Anf. 4 Jens Holm (V)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Annie Lööf för interpellationen och Åsa Romson för svaret. Det är viktigt att sätta press på regeringen inför klimattoppmötet i Lima. Jag ska själv resa dit, ditskickad av mitt parti, Vänsterpartiet. Det har varit rätt mycket oklarheter om vad det är för målsättningar som gäller för den nya S-MP-regeringen beträffande klimatpolitiken, både på Sverigenivå och på EU-nivå. En del av dessa frågor återkommer jag till i min interpellationsdebatt senare i eftermiddag.

Vid EU-nämndens sammanträde i mitten av oktober, då Stefan Löfven skulle bringa klarhet i vilken position Sverige skulle ha på EU-toppmötet, alltså vilka klimatmål den svenska regeringen skulle företräda på klimattoppmötet, var det allt annat än tydligt. Det var kort och gott ett extremt taffligt och amatörmässigt hanterande av de viktiga frågorna. Det måste sägas, och därför är den här interpellationen viktig.

När Stefan Löfven till slut kom fram till vilken position den svenska regeringen skulle driva sa han att det var 50 procents utsläppsminskningar till 2030, helt och hållet på hemmaplan. Borgarna tillsammans med Sverigedemokraterna fick igenom en lägre ambitionsnivå, och det var den som Stefan Löfven tvingades åka ned till Bryssel och framföra. Jag förstår därför inte hur Annie Lööf kan säga att regeringen har sänkt ambitionsnivåerna i klimatpolitiken när de till slut faktiskt lade fram en högre klimatmålsättning på EU-nivå än det som Alliansen och Sverigedemokraterna föreslog.

Ännu märkligare blir det, Annie Lööf, när du kritiserar den uppgörelse som har träffats av Europeiska rådet. Det gjorde även vi i Vänsterpartiet. Vi kritiserade det eftersom det innebar totalt sett sänkta ambitionsnivåer, till exempel blev målsättningen för energieffektivisering ännu lägre än ursprungsförslaget. Och mycket riktigt kommer Polen tillsammans med en del andra östeuropeiska länder att få utsläppsrätter gratis ända fram till 2030. Under 15 långa år kommer EU att dela ut utsläppsrätter gratis till deras kolbränning och andra tunga industrier.

Vi i Vänsterpartiet sade att det var helt oacceptabelt, och vid telefonmötet den 24 oktober röstade vi mot förslaget. Vi var det enda parti som röstade mot det. Ni röstade inte mot det, Annie Lööf. De andra borgerliga partierna röstade inte mot det. Därför tycker jag att det är märkligt att du gör en så stor affär av detta i din interpellation då ni ju inte röstade nej till det förslag som till slut gick igenom i Bryssel.

I den överenskommelse som träffades i Bryssel lade man till en ny artikel - jag tror att vi kan kalla den artikel 1 eftersom den finns i början av texten - där det står att man kan revidera klimatöverenskommelsen. Vi i Vänsterpartiet var kritiska till det eftersom vi är rädda att ambitionerna kommer att sänkas ytterligare. Men det går att använda en sådan revideringsklausul till att höja ambitionerna.

Min konkreta fråga till klimat- och miljöminister Åsa Romson är: Kommer ni att använda den klausulen för att försöka skärpa ambitionerna i EU:s klimat- och energipaket för klimatpolitiken till 2030?

Anf. 5 Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

Herr talman! Ett stort tack till de engagerade ledamöterna! Vi är i mångt och mycket överens, vilket jag är väldigt glad för. I internationella klimatsammanhang träffar jag kolleger som minsann inte är bortskämda utan debatterar helt andra saker i sina parlament, till exempel huruvida klimatfrågan över huvud taget är viktig. Jag är väldigt mån om att vi behåller skärpan i debatten och försöker driva på med näbbar och klor i alla möjliga sammanhang. Så viktig är klimatfrågan.

Det är också viktigt att vi får en internationell process för förhandlingar. Det är visserligen inte det enda som kommer att lösa klimatproblemen. Det tas oerhört många viktiga initiativ på lokal och nationell nivå, även av företag och branschorganisationer. Men de internationella förhandlingarna håller ihop det. Och just nu är läget det att olika viktiga aktörer måste lägga manken till om det ska hända någonting i de här förhandlingarna.

Jag skulle vilja få tydliggjort här i kammaren vad Annie Lööf skulle ha tyckt om EU inte hade fattat något beslut om sina klimat- och energimål i oktober. Det skulle ha betytt att EU och vi från Sverige hade åkt till Lima utan att det funnits några som helst målsättningar på bordet.

Sverige har inga 2030-mål. Sverige har inte ens fått ett 2050-mål formellt i den här kammaren, trots att vi har en ganska långtgående vision som vi i stor utsträckning delar. Vi har inte haft någonting att bidra till. Det har varit den enskilt svåraste faktorn i alla internationella klimatförhandlingar som jag har följt, att inte viktiga aktörer och länder stigit fram tidigt och sagt: Ja, vi vill gå åt det här hållet.

Det finns ett parti här som inte håller med, men de flesta svenska partier är helt ense om att EU:s ambitioner på klimatsidan om minst 40 procents minskning till 2030 är för låga. Vi vill höja ambitionerna. Vi har landat i en gemensam position inför mötet i Lima. I EU-nämnden rådde bred enighet om att Sverige ska driva på för att EU:s position i Lima ska vara att man ska ha ett ambitionshöjande element. Det är viktigt för hela den internationella processen. Det är också viktigt för EU.

Jag skulle vilja fråga om man hade velat säga nej den där natten, som Vänsterpartiet gjorde. Ledamöterna i EU-nämnden, pådrivna bland annat av Centerpartiets ledamot, kunde inte komma överens utan uppehöll i ungefär 45 minuter ganska sent på natten 27 EU-ledare som var benägna att nå en uppgörelse och fatta ett beslut. Till slut lade de fyra allianspartierna ned sin röst.

Jag blir inte riktigt klok på detta. Ville ni att Sverige skulle bromsa, lägga in veto och säga nej till ett klimatbeslut i EU, som Vänsterpartiet ville, för att det var en för dålig uppgörelse? Annie Lööf påpekade att gratis utsläppsrätter till Polen är ett otyg. Vi vet i dag ännu inte riktigt om de kan användas även till den gamla kolkraften, som är oerhört försåtlig. Eller ville ni att vi skulle få ett beslut i EU? Detta beslut har omfamnats internationellt som en väldigt viktig injektion. Jag skulle vilja få svar från Annie Lööf på frågan om hon hade velat stå upp för ett nej inför rådets beslut i oktober.

Ledamöterna har ställt väldigt många frågor, och jag återkommer till dem senare. Jag har tagit upp det jag tycker är kärnfrågan.

Vi är väldigt överens om problemet med kolet. Det är ingen nyhet att det svenska energibolaget Vattenfall har varit engagerat i kol i Tyskland och Polen väldigt länge. Detta är ett stort problem. Inte minst kommer en ambitiös klimatpolitik att tvinga kolkraftverken till ett stort omtänk. Det kommer inte att vara lönsamt och bör inte vara lönsamt på längre sikt att driva kolkraftverk i Europa, för då är vi rökta i klimatpolitiken.

Anf. 6 Annie Lööf (C)

Herr talman! Jag är fascinerad över att Åsa Romson inte lyckas svara på min fråga på fyra minuter. Jag ställde frågan vilken den samlade regeringens linje är angående hur man ska göra för att få ned utsläppen i Europa genom kolkraften i Tyskland, som Vattenfall äger. Är det genom att stänga kolkraften, som Miljöpartiet vill, eller är det genom någonting annat och diffust, som Socialdemokraterna vill? Jag tycker att den här kammaren förtjänar att få veta det, för det är viktigt kopplat till miljö- och klimatambitionerna i Sverige och EU. Jag hoppas att Åsa Romson svarar på frågan.

Jag tänkte svara på Åsa Romsons fråga. Jag är mycket väl medveten om hur de internationella och europeiska förhandlingarna går till inom miljö och klimat. Som bekant satt vi vid makten under åtta år och drev då ett ambitiöst arbete. Inför toppmötet i Köpenhamn 2009 hade EU en ambition om att man skulle kunna höja sina ambitioner efter toppmötet. Problemet är att den regering som Miljöpartiet och Åsa Romson nu ingår i har lyckats sänka de svenska målsättningarna i den europeiska kontexten. Man har också lyckats ge gratis utsläppsrätter till Polen. Dessutom har man skrivit under på att man efter toppmötet i Paris nästa år om möjligt kan justera ned de europeiska målsättningarna ytterligare. Det står i rak motsättning till hur den tidigare alliansregeringen agerade i frågan.

Jag kan garantera dem som nu lyssnar att tonen var något annorlunda för några månader sedan, då Miljöpartiet var i opposition och krävde olika saker av den då sittande regeringen. Jag är den första att skriva under på att det är viktigt med ett brett samförstånd och ett stort miljöengagemang. Det ska vara resultat snarare än plakat. Det är därför det är så intressant att se hur nu Miljöpartiet formerar sig i regeringsställning. De kan inte ge några besked, och de lägger sig på lägre nivåer än de alliansmålsättningar som de tidigare har kritiserat.

Jag skulle vilja fråga Åsa Romson vad hon tycker om Stefan Löfvens analys av läget efter toppmötet. Sedan ni tillträdde från vänsterregeringens sida har ni nämligen ägnat tiden åt att sänka de svenska och europeiska klimatambitionerna. När statsministern åkte ned till sitt första toppmöte med sina europeiska kolleger ställde han sig bakom den uppgörelse jag precis redogjort för. I medierna sa statsministern då att han var nöjd med resultatet och att han med glädje konstaterade att EU fått ett klimatramverk som gett unionen en position inför klimatförhandlingarna. Vice statsminister Åsa Romson sa dock mycket riktigt att det här var en besvikelse, att EU:s målsättning hade behövt vara betydligt tuffare för att EU skulle kunna ta ett större ansvar för den omställning som krävs.

Instämmer vice statsministern nu i statsministerns uttalande? Han är nöjd och glad över resultatet i förhandlingarna. Eller har vice statsministern en annan uppfattning än statsministern? Är hon fortfarande besviken över den överenskommelse som regeringen som helhet ställt sig bakom och som innebär att Polen får frikort att skita ned under tio år genom gratis utsläppsrätter?

Anf. 7 Stina Bergström (MP)

Herr talman! Det är fascinerande att lyssna till Annie Lööf och det höga tonläge hon har efter att hennes parti i åtta år suttit med i en regering som prioriterat ned klimatpolitiken. De flesta av de förslag som alliansregeringens egen klimatberedning föreslog 2008 gick direkt ned i Reinfeldts papperskorg. Men den centerledda utredning om en fossiloberoende fordonsflotta som kom förra året går nu ett bättre öde till mötes, eftersom många av den utredningens förslag redan stod på Miljöpartiets och Socialdemokraternas att-göra-lista för en bättre klimatpolitik.

Transporterna står för 30 procent av Sveriges inhemska klimatutsläpp. Lägger vi till våra flygresor och sjöfarten börjar vi närma oss hälften av våra klimatutsläpp. Samarbetsregeringen har redan lagt fram flera viktiga åtgärder i höstens budget för att minska utsläppen, både från trafiken och från andra sektorer. Det är viktigt att höja Sveriges klimatambitioner av flera anledningar. Det gör oss också starkare och trovärdigare som föregångare och pådrivare i klimatförhandlingarna.

Jag vill fråga vår klimat- och miljöminister Åsa Romson vilka politiska åtgärder som är viktigast att vidta nu för att öka ambitionen för Sveriges klimatpolitik.

Anf. 8 Jens Holm (V)

Herr talman! Annie Lööf är fascinerad över att klimat- och miljöministern inte svarar på hennes frågor. Jag är fascinerad över att Annie Lööf inte svarar på mina frågor, så jag tar dem igen. Hur, Annie Lööf, kan ni i Centerpartiet komma till slutsatsen att regeringen har sänkt klimatambitionerna på EU-nivå? Regeringen vill minska utsläppen med 50 procent till 2030. Ni ville minska utsläppen med 40 procent till 2030. Sedan ville ni köpa internationella krediter för 10 procent också.

Jag förstår inte hur ni får ihop det till en ambitionssänkning. Jag förstår inte heller hur du får ihop det när du kritiserar överenskommelsen så ihärdigt, vilket vi i Vänsterpartiet också gör. Varför röstade ni då inte emot den?

Jag tror att du har fel i din slutsats, Åsa Romson. Ibland är ett förslag så genomuselt att någon måste stå upp och bara säga nej. Det förslag om klimatmålen till 2030 som EU-toppmötet röstade om var så urvattnat och dåligt att något land borde ha röstat nej.

Då hade man fått ta ett omtag och fått rösta vid ett senare tillfälle. Det hade då blivit så, precis som du säger, att man åkt till Lima utan målsättningar för 2030. Men det är inte så att EU inte har några klimatmål över huvud taget.

EU har alltid lyft fram sina klimatmål till 2020 på de internationella klimattoppmötena. Vi i Vänsterpartiet tycker att de har varit för lågt satta. Men det blir felaktigt när du försöker beskriva det som att detta var enda chansen att anta målsättningar för EU.

Det har varit många andra gånger då toppmöten havererat när man ska fatta ett beslut därför att medlemsländer har varit missnöjda. Sverige borde ha stått upp för klimatet i det här fallet. Det gjorde vi tyvärr inte.

Anf. 9 Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

Herr talman! Det är sannerligen ett brett spektrum med frågor. Jag ska försöka att svara på ledamöternas frågor, men jag är också glad att jag kommer att återkomma till detta under flera interpellationsdebatter.

Regeringens linje om Vattenfall är helt enig. Det var två olika frågor som var ställda till statsministern och mig som gällde förhandlingen. Vi har vid flera intervjutillfällen sagt väldigt tydligt att vi delar linjen att det var väldigt viktigt att få till ett beslut.

Det är jag tyvärr ledsen att behöva säga att vi i regeringen blev ensamma om den natten i EU-nämnden. Vi fick inte stöd från allianspartiernas och Centerpartiets representanter i EU-nämnden att det var viktigt att fatta ett beslut, utan man fegade och lade ned rösterna.

Det var viktigt att få ett beslut. Med det var vi nöjda. Däremot var beslutet svagt. Det var en besvikelse. Det borde ha varit kraftfullare. Jag har all respekt för att det kan finnas uppgörelser som är så urvattnade att man bör ställa sig upp och säga nej, Jens Holm. Ni från Vänsterpartiet tyckte att det var ett läge där det var så urvattnat att man var tvungen att säga nej.

Vi har sett det utifrån konsekvenserna, och de hade blivit ganska stora. Vi hade inte fått möjligheten att sätta igång med Limaförhandlingarna på allvar. Vi hade riskerat, tror jag, en process som möjliggör ett avtal i Paris nästa år. Om detta kan man göra olika bedömningar. Men det är min ärliga och trovärdiga bedömning.

Herr talman! Jag fick en fråga som också interpellanten ställde om Sveriges ökade klimatambitioner. Regeringen har ökade klimatambitioner. Vi ser fortfarande att vi behöver stärka de internationella förhandlingarna. Där är jag glad att bygga på en lång historisk grund för svensk engagerad miljö- och klimatpolitik internationellt. Men jag ser också att vi behöver stärka arbetet hemma.

Vi behöver stärka genom att öka klimat- och miljöinvesteringarna i Sverige. Det gör vi i den budget som riksdagen just nu diskuterar med ungefär 4 miljarder av reformutrymmet. Vi behöver för att stärka just de internationella förhandlingarna tydliggöra stödet från Sverige till den internationella klimatfinansieringen. Det är en nyckel för att få fler länder med på båten och, i ärlighetens namn, ett globalt avtal i Paris.

Jag blir fortfarande inte riktigt klok, eftersom Annie Lööf inte svarar på frågan, på om Centern egentligen hade velat ha ett beslut eller inte. Den ordinarie beslutsprocessen med EU:s klimat- och energipolitik skulle ha varit klar i mars förra året. Hela den processen har i stort sett legat under den period när alliansregeringen och Centerpartiet har varit ansvariga för frågorna.

Jag är medveten om att vi har haft en tät dialog. Vi har till stora delar varit eniga under en lång del av processen. Sverige måste ligga på och driva på och täppa till de hål som finns när det gäller kolkraft i Europa och säkerställa att klimatambitionerna hålls väldigt högt.

Vi har haft olika sätt att driva det på. Alliansregeringen drev det som att man var nöjd med 40 procents minskning till 2030 men att man ville säkerställa de internationella krediterna, medan den socialdemokratiska och miljöpartistiska samarbetsregeringen i stället hade velat se högre ambitioner totalt sett.

Det är en lägre ambitionsnivå som man tvingar Sveriges regering att åka till Bryssel med när man röstar på det sätt man gör i EU-nämnden. Det ansvaret ligger hos de ledamöter som sitter där och röstar.

Jag fick från ledamoten Bergström en fråga om inriktningen för hur man ska räkna utsläppsrätter. Det är väldigt viktigt att vi nu övergår till det system som EU har slagit fast. De klimatambitioner som man anger ska man ha en strategi för att genomföra inhemskt. Sedan ska man ha kompletterande strategier med klimatfinansiering och internationella mekanismer för att stödja tekniköverföring och fattiga länder.

Anf. 10 Annie Lööf (C)

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka Åsa Romson för en bra och viktig debatt. Det är intressant att se hur Miljöpartiet vänder och vrider sig i regeringsställning. Man sänker ambitionerna - för det gör man, Jens Holm. Man gav ett sifferbingobesked, om ni minns. Det var två olika besked som man ville förankra i EU-nämnden, och ett var att stödja kommissionens förslag. Nu lägger man sig till och med under det om förhandlingarna brakar samman nästa år i Paris.

Det är intressant att se hur Miljöpartiet agerar i regeringsställning. Man ger gratis utsläppsrätter för Polen. Det är bitter ironi, skulle jag vilja säga. Man sänker klimatambitionerna. Nu förs det till och med samtal internt i Miljöpartiet om att överge sin bensinskattelinje. Man har insett att den inte håller. På många punkter överger nu Miljöpartiet sin gröna profil när man sätter sig i regeringsställning.

Det är viktigt att fokusera på resultat snarare än prat. Därför är jag stolt över att vi under Alliansens tid lyckades bli EU-bäst på andel förnybar energi i energisektorn. Vi lyckades kraftigt öka miljöbilarna i Sverige från 23 000 till nästan 700 000. Vi gjorde steg för steg skyddad skog, satsade på havet och stärkte både den biologiska mångfalden och den förnybara energin men också transportsektorn.

Mycket mer behöver göras. Men det är ingen bra första höst för Miljöpartiet i regeringen när man steg efter steg både sänker ambitionerna och inte kommer överens med Socialdemokraterna. Återigen, Åsa Romson: Första frågan gällde kolkraften i Tyskland, eller för den delen i Polen. Vad är regeringens samlade åsikt om Vattenfall? Ska kolkraften säljas, eller ska den stängas ned? Jag tycker att vi förtjänar ett svar.

Anf. 11 Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)

Herr talman! I grundfrågan om ägarstyrning av Vattenfall, Annie Lööf, ved du mer än många andra här i salen med fog vad en minister kan antyda om den ägarstyrningen i ett öppet samtal här i kammaren. Jag kan garantera att det är gemensam linje från regeringen när det gäller att säkerställa att vi får ett energibolag med en tydligare politisk styrning och också ett bolag som gör verklighet av att dra energisystemen åt en hållbar riktning.

Man kan inte säga att det var någon fjäder i hatten för Centerpartiets energistyrning av Vattenfall att man både påbörjar projekteringen och lämnar in ansökan om ny kärnkraft i Sverige och har starka planer på att utöka sin kolkraft i Tyskland. Det är utökningar som innebär planer på utsläppsökningar redan efter 2030. Det är årtal där Miljöpartiet är tydligt med att EU och EU:s klimatpolitik måste tydliggöra att det inte kan vara aktuellt.

Vi kan inte i Europa tydliggöra gentemot resten av världen att vi tar klimatproblemen på allvar om vi inte samtidigt är med och har en ambitiös klimatpolitik på hemmaplan. De steg som man har tagit i de klimatbeslut som man nu fattade kan vi i kammaren vara ense om var för små, men de gick åt rätt håll.

Herr talman! Jag har i debatten inte fått något svar på om Centerpartiet hellre hade sett att Sverige lagt sitt veto och stoppat de klimatbeslut som man nu fattade under hösten och som ändå gör att EU har ett klimatmål till 2030. Det är helt nödvändigt när vi nu går in i de internationella förhandlingar som vi ska ha och som jag kommer att leda Sveriges delegation i till Lima.

Jag välkomnar en debatt här i kammaren om hur vi ytterligare kan skärpa EU:s klimatpolitik tillsammans. Jag hoppas därmed få stöd från Centerpartiet för att vi kommer att arbeta vidare för tilldelningsregler som tar bort undantagen. Det gäller att skärpa reglerna så att det inte ska vara möjligt för Polen eller någon annan att använda gratis utsläppstilldelning till annat än att modernisera sin energitillförsel i enlighet med beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.