Krav på kollektivavtal

Interpellation 2006/07:74 av Johansson, Bengt-Anders (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-11-16
Anmäld
2006-11-16
Sista svarsdatum
2006-11-30
Besvarad
2006-11-30

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 november

Interpellation

2006/07:74 Krav på kollektivavtal

av Bengt-Anders Johansson (m)

till statsrådet Sven Otto Littorin (m)

I Sverige har vi valt att låta fackföreningar och arbetsgivarorganisationer genom så kallade kollektivavtal komma överens om löner och andra anställningsvillkor. Avtalen är bindande för medlemmarna i respektive organisationer. Detta kallas också för den svenska modellen. Det är ungefär hälften av alla företag i Sverige som har kollektivavtal.

Den svenska modellen har dock en baksida eftersom den är baserad på tvång. Fackföreningar kan vända sig till enskilda företag och kräva att de ska ansluta sig till ett kollektivavtal. Företag som inte hörsammar kravet kan bli utsatta för stridsåtgärder i form av blockad och i förlängningen till sympatiåtgärder från andra fackförbund. Det är inte många företag som kan stå emot en längre tid. Man blir tvungen att skriva under. Alternativet är att företaget läggs ned eller går i konkurs.

Det ligger i sakens natur att det främst är mindre företag som är mest utsatta vid en stridsåtgärd.

När ett företag försvinner upphör också de arbetstillfällen som är knutna till det företaget men också till de underleverantörer och avnämare som är aktuella. Detta kan i någon mån sägas vara kontraproduktivt i den mån kollektivavtalens syfte är att skapa trygghet.

Det som kan anses märkligt är att stridsåtgärder kan utlösas oberoende av att företaget erbjuder sina anställda lika bra eller bättre villkor än vad branschavtalen erbjuder.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är därför:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av att ett företag kan drivas till nedläggning där arbetstagarpartens villkor är lika bra som eller bättre än branschvillkoren?

Debatt

(17 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:74, Krav på kollektivavtal

Interpellationsdebatt 2006/07:74

Webb-tv: Krav på kollektivavtal

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 122 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Bengt-Anders Johansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att företag kan drivas till nedläggning där arbetstagarpartens villkor är lika bra eller bättre än branschvillkoren. Som bakgrund till frågan anges att svenska företag enligt konfliktreglerna på den svenska arbetsmarknaden kan utsättas för stridsåtgärder med krav på kollektivavtal trots att företaget har lika goda eller bättre villkor för sina anställda än vad som följer av kollektivavtalet. Min uppfattning är att den svenska modellen på arbetsmarknaden fungerar väl och att några större förändringar inte bör göras vare sig i den individuella eller i den kollektiva arbetsrätten. Jag är övertygad om att arbetsmarknadens parter i de allra flesta fall använder sina rättigheter enligt konfliktreglerna på arbetsmarknaden på ett omdömesfullt sätt. Jag är också övertygad om att de allra flesta arbetsgivare faktiskt värdesätter att ha goda relationer med fackföreningsrörelsen. Annars tror jag inte att vi skulle ha den stabilitet på arbetsmarknaden som vi har i dag. Att föreslå lagändringar som innebär begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärder skulle i sig riskera att äventyra denna stabilitet. Jag har för närvarande inga planer på att vidta några sådana åtgärder som Bengt-Anders Johansson efterfrågar i interpellationen.

Anf. 123 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern så mycket för svaret, även om det var något stramt. Låt oss ändå utveckla frågan något ytterligare. Först och främst vill jag slå fast att jag slår vakt om den svenska modellen och att vi har en avtalsmodell här i landet. Det är min grundläggande utgångspunkt för resonemanget. Det jag däremot pekar på är att det finns justeringar som behöver göras i det regelverk som finns. Jag tänker då i första hand på småföretagen. De stora företagen har alltid bättre förutsättningar. Är de dessutom multinationella kan de flytta olika verksamheter över gränser etcetera. Dessutom har de små företagen ofta väldigt små möjligheter att stå upp mot den kraft som ligger i en konflikt. Jag ska ge en liten bakgrund till vad det kan handla om. Jag ska trötta ministern med ett par exempel som har funnits, eftersom det finns ett antal fall från tid till annan. I ett fall strejkar Seko för att minska medarbetarnas inflytande. Trots att Sveriges Byggindustrier och Seko var överens om det materiella innehållet i det nya väg- och banavtalet valde Seko att strejka för att få bort en punkt i avtalet om medarbetarinflytande. Man vill alltså flytta upp det här till nivån för fackliga företrädare i stället för att det ska ligga hos medarbetarna på arbetsplatsen. Det hade alltså inget reellt innehåll, utan det handlade om att man minskade inflytandet för medarbetarna direkt. Ett annat fall var när fackförbundet Pappers varslade om konflikt när man riskerade att förlora ett kollektivavtal till Seko. Risken för att oförskyllt konfliktdrabbade företag skulle drabbas vägde lätt i Pappers kalkyl. Det handlade om mångmiljonbelopp. Svenska lokförareföreningen har vid upprepade tillfällen varslat Almega, tjänsteföretagarförbunden, om strejk för att få ett eget kollektivavtal. Det är alltså en strid mellan olika fackföreningar som sätter företagen i en mycket speciell situation. Just nu pågår det en blockad, arbetsmarknadsministern, på min hemort Smålandsstenar. Det är små företag med 17 anställda som nu har blockadvakter utanför sina grindar. Det är mycket välskötta företag, som är i blockad sedan den 1 november. Så sent som i går avfärdade facket medlemmarnas bud, där man skulle ha kunnat hitta en förlikning. I de här fallen uppfyller man alla krav på arbetsmarknaden. Man betalar till och med en högre avgift för att skapa trygghet för sina medarbetare än om man hade varit fackligt ansluten. Problemet är att man av religiösa skäl inte kan teckna avtal med tredje part, utan bara direkt med medarbetarna. Nu ska vi inte använda detta som ett explicit fall i vårt resonemang, utan jag vill bara belysa de olika exempel som finns på marknaden. Det här hotar i det här fallet att göra så att 16 medarbetare antingen blir utan arbete här hemma alternativt att det hela flyttar utomlands. Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Borde det ändå inte finnas någon form av ordning där man undviker uppenbart onödiga konflikter där det objektivt sett inte går att uppnå någonting högre eller bättre för vare sig den ena eller den andra parten?

Anf. 124 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Bengt-Anders Johansson för interpellationen om kollektivavtalen. Även om han och jag har olika syn på dem är det en angelägen fråga. Jag vill också tacka Littorin för ett jättebra och stramt svar, men jag vill ändå passa på att använda det här tillfället till att debattera kollektivavtalen med honom. Jag har nämligen känt mig orolig för de signaler som ministern skickar ut. Hittills har den borgerliga regeringen sagt att den värnar den svenska modellen på arbetsmarknaden. Samtidigt har vi sett väldigt lite av den varan. Littorin drar undan stödet för många av dem som i dag är arbetslösa med en kraftigt neddragen arbetsmarknadspolitik. Littorin attackerar de arbetslösa med en försämrad a-kassa. Littorin angriper facket indirekt genom kraftigt höjda avgifter samtidigt som han vill göra a-kassan obligatorisk på sikt. En mindre aktiv arbetsmarknadspolitik, försämrad inkomsttrygghet och ett försvagat fack - allt detta går stick i stäv med den svenska modellen på arbetsmarknaden. Det är ju den som Littorin hävdar att han värnar. Även om det i budgetpropositionen står att regeringen slår vakt om den svenska modellen där förhållandet mellan arbetsmarknadens parter i första hand regleras i avtal mellan parterna så vet man aldrig vad Littorin menar. Det kan ju bli något helt annat i slutändan. Jag blir ännu oroligare när jag följer ministerns agerande. LO:s och TCO:s chefsjurister Dan Holke och Ingemar Hamskär har begärt ett svar från ministern i en debattartikel som publicerades i Europaporten. Ministern väljer att inte svara, och duckar. Jag följer upp LO:s och TCO:s fråga med en skriftlig fråga till Littorin. Som svar får jag ungefär samma hyllning till den svenska modellen och det svenska kollektivavtalen som vi får höra här i svaret. Men Littorin skriver också att regeringen dock ännu inte har tagit slutlig ställning till hur den kommer att agera i ärendet. Då ringer Ekot Littorin och frågar: Vad är det nu? Littorin svarar: Det var ju den förra regeringen, som sagt. Jag vill gärna ta reda på bevekelsegrunderna för detta, och jag vet inte det! Ekot konstaterar att det nu är osäkert om regeringen ska tycka som den gamla regeringen i den här frågan. Littorin fortsätter: En sak är vad man har för grundinställning, och en annan är hur juridiken runtom det hela ser ut. Jag vill sätta mig in i detta innan vi fattar beslut om vilken slutgiltig ståndpunkt vi ska ha när vi företräder det här muntligt i förhandlingarna. Så säger Littorin. Nu har arbetsmarknadsministern en chans. Hur ska det bli? Kommer den nya regeringen att hålla fast vid den svenska linjen i Laval- och Vikingmålen? Jag vädjar till ministern att svara på frågan. Glid inte undan mer! Sveriges löntagare vill veta. Detta är en långt viktigare fråga än vem Moderaterna utser till årets arbetare och som får den stora äran att äta lunch med arbetsmarknadsministern.

Anf. 125 Patrik Björck (S)
Fru talman och åhörare! Den här debatten är, precis som Luciano var inne på, lite märklig. En fråga som vi känner igen som en moderat frågeställning i interpellationen - vad man ska göra åt fackets alldeles för starka makt på arbetsmarknaden - får ett svar som Luciano eller jag själv nästan skulle kunna ha avgivit. Det här ställer på något sätt till det i politiken. När medborgarna i demokratins namn ska välja vilket samhällssystem de vill ha är det naturligtvis viktigt att vi politiker är tydliga med vad vi står för och vilken ideologi vi har - alltså vilket samhällssystem vi företräder. Hittills har det varit ganska tydligt var högern har stått och vad den har velat. Jag kan inte påstå att jag tycker om åsikterna; jag tycker att de i många fall både är ganska samhällsfarliga och besvärliga för de individer som drabbas av politiken. Men det har varit ett tydligt val, och det är ju det demokratin är till för. Man ska kunna ta ställning för eller emot. Jag måste erkänna att Fredrick Federleys olika inlägg under dagen inte är sådana som jag delar. Men jag är förtjust i hans ideologiska tydlighet. Han gör det enkelt för medborgarna att välja sida när han agerar från talarstolen. Jag är inte riktigt lika förtjust i arbetsmarknadsministerns partibeteckning. Däremot är jag förtjust i hans svar. Det är där någonstans som schizofrenin blir total. När det gäller frågan om krav på kollektivavtal så är ett exempel som kommer upp ett företag som man säger har väldigt goda villkor - de överstiger till och med kollektivavtalets villkor. Man undrar varför ett sådant företag kan få utsättas för konfliktåtgärder. Den självklara frågan blir naturligtvis: Varför skriver inte företaget på avtalet? Jag skulle inte försvara ett företags agerande om det hade villkor som var sämre än kollektivavtalet. Men det skulle på något sätt vara mer logiskt om ett företag inte ville skriva under ett avtal om det skulle bli fördyrande. Jag tycker av många andra skäl att argumentet inte håller, och det tar kanske mer än fyra minuter att förklara det för den som inte har fattat det redan. Men om man nu har så goda villkor är det självklart att man skriver under avtalet. Om man skulle ta bort möjligheten för fackföreningarna att utsätta företag för blockad eller att ta till stridsåtgärder när de vägrar skriva under avtal så faller hela den svenska modell som interpellanten Bengt-Anders Johansson säger sig stå för. Man kan inte hylla den svenska modellen och vårt sätt att avtalsvägen skaffa en samhällsmodell som har varit väldigt framgångsrik, som har balanserat kravet från de anställdas rättigheter och kravet på flexibilitet från företagen samt möjligheten att bedriva effektivt och lönsamt företagande. Man kan inte försvara det och hävda det samtidigt som man tar bort det som är grunden för kollektivavtalsmodellen. Det som arbetsmarknadsministern också konstaterar i sitt svar är naturligtvis mycket riktigt. Problemet är att arbetsmarknadsministern måste övertyga regeringens medlemmar och ledamöterna om det här. Näringsminister Maud Olofsson förstår ju inte heller det här. Och riksdagsledamöterna, i det här fallet personifierade av Bengt-Anders Johansson, förstår det inte heller.

Anf. 126 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Utgångspunkten för den här interpellationen är två företag i Smålandsstenar - jag har förstått att många av dem som är anställda och involverade i företaget sitter på läktaren. De är då satta i blockad därför att de inte, av religiösa skäl, vill sluta avtal annat än med enskilda personer. Nu kanske förre statsrådet Österberg ska lyssna. När Bengt-Anders Johansson sade orden "religiösa skäl" i sitt inlägg flabbade sex företrädare för det socialdemokratiska partiet som sitter här på första bänken. Ni flabbade. Varför flabbade ni när Bengt-Anders Johansson använde orden "religiösa skäl"? Jag tror att också de som sitter på läktaren är intresserade av ett svar på den frågan.

Anf. 127 Sven Otto Littorin (M)
Jag vill påminna om att det ska röra den fråga som har väckts i interpellationen.

Anf. 129 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Jag riktar ett tack till Carl B Hamilton för att han uppmärksammade den osmaklighet som gick mig förbi när jag stod här i talarstolen. Det var någon som talade här tidigare om att man blir schizofren. Och det är klart att när Astudillo och Björck kramar Littorin i den här frågan blir till och med jag lite mer konfunderad. Vart är vi på väg? Men låt oss återgå till det svar som arbetsmarknadsministern de facto har lämnat. Jag noterar ändå med tillfredsställelse att där finns någon öppning. Det är inte skrivet i sten. Det står att modellen på arbetsmarknaden fungerar väl och att några större förändringar inte bör göras, varken i den individuella eller i den kollektiva arbetsrätten. Det står också: Jag är övertygad om att arbetsmarknadens parter i de flesta fall använder sina rättigheter och så vidare. Detta skapar ändå, arbetsmarknadsministern, en möjlighet att tänka något vidare. Jag tror att det är viktigt att slå fast att det är farligt att bli avtalsfundamentalist. Man måste alltså kunna ha nyanser i det som sker i vår omvärld. Jag räknade upp ett antal exempel för en stund sedan. Men låt mig ge några tankar om möjligheter att i någon mån stadga upp det, så att det blir bättre ordning än vad det är i dag. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att man hade någon form av statlig byrå som skulle kunna utfärda någon form av intyg om att företag uppfyller arbetsmarknadens villkor, på ett objektivt sätt. Då är de inte, så att säga, ensidigt föremål för värdering av en motpart i förhållande till dem. Man skulle också kunna tänka sig att det skulle vara mindre lämpligt att fackliga organisationer driver en stridsåtgärd mot ett företag som de facto saknar fackliga medlemmar, vilket exempelvis är fallet i Smålandsstenar. Man skulle också kunna fundera på om man inte skulle kunna ge medlarinstitutet ökade befogenheter när det gäller att kunna skjuta upp konflikter etcetera när det finns skäl till detta. Man skulle också kunna fundera på att införa en tvångsskiljedomsmöjlighet för att den vägen upprätthålla ansvarsfulla avtal. Eller också skulle man kanske överväga möjligheten att inte tillåta sympatiåtgärder som innebär att företag som över huvud taget inte har med konflikten att göra dras in i en konflikt som för dem är fullständigt vid sidan om. Man kan också titta på möjligheten till någon form av proportionaliseringsregel, så att den ingående skada som kan uppstå i en konflikt måste stå i rimlig proposition till det som parterna anser sig vilja uppnå. Som jag sade inledningsvis borde man, där det uppenbarligen egentligen inte finns någonting att vinna, kunna låta medlingsinstitut eller liknande bida en sådan tvist. Jag har återigen, arbetsmarknadsministern, när det gäller det här axplocket fokus just på småföretagen. En facklig organisation kan nämligen döda det lilla företaget rent ekonomiskt på ganska kort tid till väldigt små kostnader. Återigen skulle jag vilja att arbetsmarknadsministern tittar närmare på bland annat de idéer som jag har framfört. Sedan ska en alliansregering självklart inte driva konflikter för konflikternas skull. Men i det här fallet kan det bidra till att vi behåller arbeten och att det inte försvinner arbeten. Det är lika viktigt som att skapa nya.

Anf. 130 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag var inte här i första hand för att kommentera Bengt-Anders Johanssons enskilda affär som han har tagit upp här, utan det handlar framför allt om den osäkerhet som Sven Otto Littorin har spridit och den osäkerhet som han sprider med sina dubbla budskap kring kollektivavtalen. Visst, man kan upprepa som ett mantra att man värnar den svenska modellen. Man står upp för den svenska modellen. Men sakta men säkert urholkas dess betydelse. Det är det som jag känner stor oro inför. Jag noterade hans uttalande i Ekot, och jag noterar fortfarande att han väljer att passa i frågan. Vad gäller en reflexion kring Folkpartiets linje kring kollektivavtalen är för mig grunden likabehandlingsprincipen. Jag tycker att det är tragiskt att vi har företrädare för Folkpartiet, som var bland dem som stod upp för rätten till kollektivavtal, som här till exempel inte skulle kunna ge svar på en fråga om varför löntagare från andra länder ska ha sämre villkor och lägre lön för samma arbete när de jobbar här i Sverige. Den frågan skulle kanske folkpartisten Carl B Hamilton svara på i stället för att gå upp här och provocera kring andra frågor. Sven Otto Littorin, herr arbetsmarknadsminister, passa inte igen! Ge oss lite frid nu inför första advent! Svara oss nu! Kommer ni att hålla fast vid den svenska linjen i Lavalmålet? Det är viktigt för många löntagare, mycket viktigare än andra saker som Moderaterna ägnar sin tid åt. Snälla, detta är en viktig fråga. Passa inte mer! Ge oss ett svar!

Anf. 131 Patrik Björck (S)
Herr talman! Jag kan svara varför jag skrattade till. Jag skrattade till för att det var ett sällsynt korkat förslag. När man hör ett sällsynt korkat förslag kan man skratta eller gråta. Då föredrar jag att skratta. På den punkten är jag väldigt lik arbetsmarknadsministern. Om man inte förstår varför det var så korkat kanske det inte heller går att förklara på två minuters talartid. Men om man leker med tanken att man skulle skriva in i lagen att religiösa skäl skulle undanta en från lagregler eller avtalsregler eller något annat kan man fundera vidare på vart det skulle leda. När det gäller frågan som vi pratar om och att det är så dubbla budskap har jag och Luciano samma uppfattning där. Arbetsmarknadsministern sade att det var bekymmersamt att det störde mig när det handlade om den dubbla inställningen. Problemet är väl inte så mycket att det stör mig. Problemet är att det stör väljare när man ska lägga lappen i röstlådan. Vilken lapp ska man välja? Det är det som är problemet. Det andra problemet är att det uppenbarligen skapar stora problem inom den borgerliga alliansen, eftersom det kommer upp förslag här nu från interpellanten Bengt-Anders Johansson att man ska införa någon sorts statlig lönepolitik. Det var ju det som var förslaget. Samtidigt ska man upprätthålla kollektivavtalsmodellen. Det är en omöjlighet. Man kan inte åka åt två håll på samma gång. Luciano ställde frågan var arbetsmarknadsministern står i den här frågan. Jag tror att jag vet lite grann vad svaret kommer att bli. Det blir väl någonting i likhet med det som står i interpellationssvaret. Men då skulle jag vilja göra det här enklare och tydligare. Vad tycker arbetsmarknadsministern om blockaden i Smålandsstenar? Den är ju ett väldigt bra exempel på när man använder den självklara konflikträtten för att hävda kollektivavtalen. Vad arbetsmarknadsministern svarar där kommer att bli väldigt intressant, för det kommer egentligen att bli det riktiga svaret på frågan.

Anf. 132 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Luciano Astudillo svarade inte på frågan om varför han flabbade. Det gjorde inte heller Patrik som talade därefter, utan han hänvisade till ett förslag. Religiösa skäl är inget förslag, utan det är en hållning. Det är en beskrivning av en hållning hos en person. Jag vill varmt uppmana de socialdemokrater som nu har satt upp sig på talarlistan att tala om varför de flabbade. Allra helst ska ni be om ursäkt för den osmaklighet som detta har inneburit i denna debatt.

Anf. 133 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Jag hade inte alls tänkt delta i den här debatten, men eftersom Carl B Hamilton gör ett påhopp - visserligen blev han tillrättavisad av talmannen att man inte gör det - kan jag inte undgå att bemöta detta. Jag tror att Carl B Hamilton blir så störd för att han alltid blir störd om det är någon som har någon annan uppfattning än den Carl B Hamilton har. Därför tar han till överord i hela den här diskussionen också. Vilka uttryck vi har på den socialdemokratiska bänken tycker jag Carl B Hamilton fullständigt ska strunta i. Det tillhör den demokratiska rätten att både applådera, le, skratta och till och med gråta. Det har inget med den saken att göra över huvud taget. När det gäller själva sakfrågan har jag den djupaste respekt för dem som har en religiös uppfattning, vare sig man tillhör Svenska kyrkan, frikyrkoförbund eller om man tillhör en annan religion. Det tillhör varje människas rättighet att göra. Men om man sätter upp att religiösa bevekelsegrunder ska stå över ordning på svensk arbetsmarknad eller svensk lag tycker jag att det är att dra den konsekvensen alldeles fullständigt för långt. Det betyder att man ständigt med den hänvisningen skulle kunna säga att man inte behöver följa svenska regler: Jag behöver inte följa svensk lag, för jag har en religiös bevekelsegrund. Det är det jag tycker är så absurt så det faktiskt kommer till ett sinnesuttryck. Det förvånar mig stort att Carl B Hamilton i denna kammare står och försvarar detta på något sätt. Det tillhör väl inte den liberala delen om man tittar historiskt tillbaka i tiden. Jag tycker Carl B Hamilton faktiskt är skyldig ett svar på frågan om vilken bevekelsegrunden är när det gäller det här. Sedan skulle jag vilja säga att jag inte har frammanat någon politisk strejk mot arbetsmarknadsministern. Jag har fått frågan om jag tycker att facket har agerat tillräckligt när det gäller a-kassan. Jag tycker att de kunde ha agerat lite mer, har jag sagt. Jag fick frågan av journalister om jag tycker att man skulle använda politisk strejk. Jag har sagt att när det gäller den arsenal som finns tillkommer det den som ska använda den att göra bedömningen när den ska användas. Jag som politiker kan aldrig säga att det är rätt eller fel. Det måste den göra som ska använda den. Det är ett redskap som finns, och det tillkommer facket att göra bedömningen när det ska användas. Jag vill rätta till den delen för att det inte ska råda något missförstånd på den punkten.

Anf. 134 Anna König Jerlmyr (M)
Herr talman! Det blir lite märkligt när man lyssnar på debatten här i dag om kollektivavtal. Det man hör hela tiden från Socialdemokraterna är att deras svar och deras politik för att öka antalet människor i arbete är plusjobb. Om vi tittar närmare på dessa plusjobb som verkar vara den stora lösningen på den stora arbetslöshet som finns så omfattas de inte av LAS. De har också lönetak, vid sidan av att det är staten som betalar för de jobben. Min fråga till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är: Hur ska vi säkerställa att kollektivavtalen inte blir det godas fiende som tvingar bort arbetstillfällen och företag där människor kanske till och med har bättre villkor än vad kollektivavtalet säger?

Anf. 135 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Herr talman! Som smålänning har jag följt företaget i det sista exemplet som har varit uppe på tapeten här i dag. Jag blev chockad första gången när jag såg fackets agerande mot ett litet företag. Ministern skriver i sitt svar: Jag är övertygad att arbetsmarknadens parter i de allra flesta fall använder sina rättigheter på ett omdömesgillt sätt. Men då undrar jag: Är det viktigare för facket att visa sin makt än att det finns arbetsmöjligheter på en liten ort? Om man ska behålla den svenska modellen måste man ändå hitta en balans i det här så att vi inte slår ut småföretagen.

Anf. 136 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Bengt-Anders hade några förslag. Jag kan förstå utgångspunkten, att man vill hitta en balans, eller vad det nu kan vara. Men problemet är att om man gör det är man dessvärre inne på statlig inkomstpolitik, och man är inne på en väg som inte tillhör den svenska traditionen och heller inte har visat sig vara framgångsrik, tycker jag, i de länder som har försökt med lagreglering av arbetsmarknaden i stället. Jag har nyligen varit nere i Bryssel och diskuterat och förhandlat arbetstidsdirektivet med ett stort antal länder i EU och noterar att vi inte kunde komma överens, delvis just därför att vi har en tradition som är olika andra länders. En del av Sveriges framgångar under de senaste 70 åren vilar ändå på att vi har hållit de politiska fingrarna borta från stora delar av detta. Därför kan jag också konstatera att vi i Sverige har en av Europas mest liberala arbetsmarknadslagstiftningar totalt sett. Diskussionen om proportionalitet och sympatiåtgärder landar också någonstans i frågeställningen: Vem ska avgöra det? Då är man inne på att vi ska ha en myndighet som gör det, och jag är inte för det. Jag tror ändå att det är bäst att detta görs i förhandling - och med medling via Medlingsinstitutet om man har ett förhandlingsordningsavtal. Luciano Astudillo säger att jag sprider osäkerhet i den här frågan. Jag tror att jag har gjort 500 intervjuer sedan jag började, och jag har sagt samma sak varje gång. Gör jag det en gång till får Luciano Astudillo blodstörtning, tror jag, med tanke på att du tycker att jag säger samma sak om och om igen. När det gäller Laval kan jag försäkra dig om att du kommer att få ett mycket klart och tydlig besked inom kort, dock ej här och nu. Patrik Björck är inte konfunderad för egen del så mycket som för väljarnas del. Han skulle naturligtvis önska att jag hade tyckt någonting fullständigt vansinnigt så att det hade blivit en tydlig skiljelinje mot det Patrik Björck själv tycker. Man kan ju välja om man ska vara tydlig eller om man ska säga någonting som man faktiskt tror leder någon vart, och då har jag valt det senare. När det gäller den enskilda konflikt som har varit föremål för en stor del av denna diskussion vill jag inte kommentera den, just eftersom jag tror att det är parterna som ska hantera den. Jag ska försöka hålla mig borta från den. Jag inser naturligtvis att detta innebär - för att koppla till Eva Bengtson Skogsbergs frågeställning - att jag blir lite grann av busen i den här diskussionen. Det är klart att man alltid kan hitta enskilda fall och ärenden som man ömmar för och som på goda grunder kan ifrågasättas, vilka de nu kan vara. Min uppgift är dock att försöka hålla de grundläggande spelregler på plats som är en av förutsättningarna för att vi ska kunna ha en arbetsmarknad och en arbetsrätt som vi tror fungerar. Anna König ställer slutligen frågan vad vi ska göra för att säkerställa att kollektivavtalen inte blir det godas fiende. Ja, det här är ju ett sätt - alltså att vi har en livaktig debatt och diskussion om vilka konsekvenser detta kan leda till i olika fall för enskilda företag. Det är inte samma sak, tycker jag, som att säga att vi ska riva upp grunden för den svenska arbetsmarknadspolitiken och arbetsrätten. Men att ha en debatt och en belysning av frågeställningarna och konsekvenserna tycker jag är det bästa sättet att också mana parterna till ansvar och till att göra rätt saker.

Anf. 137 Bengt-Anders Johansson (M)
Herr talman! I delar av denna debatt har det visats bristande respekt, enligt mitt sätt att se det. Jag tycker att det är lite synd. Det framgår också att formerna, inte minst för den socialdemokratiska sidan, är viktigare än innehållet, och då blir det lite fundamentalism i botten. Jag beklagar att man inte kan vara mer lyhörd och mer öppen och visa prov på mer konstruktivt tänkande. Jag vill bara lägga till lite fakta, om vi återgår till Smålandsstenar i tio sekunder. Det är för närvarande två företag som är satta i blockad, och ett tredje är på väg in i detta debacle. Vi vet i nuläget inte var det slutar. Återigen kan jag bara vädja till arbetsmarknadsministern: Det här handlar om de riktigt små företagen som inte har de muskler som de stora företagen har. De stora företagen ger man sig inte på, av det skälet att de är för stora. Det jag lite grann efterlyser är en balans på den svenska arbetsmarknaden så att det blir någorlunda jämlikt i de här avtalsgrunderna. Jag värnar den svenska avtalsmodellen. Jag vill inte bryta upp den, men jag vill nyansera den i viss mån. Jag värnar också företagandet och marknadsekonomin i det här landet. Vi behöver flera jobb och flera medarbetare, inte färre. Vi behöver flera företag, inte färre. Vi behöver flera företagare, inte färre. Jag förväntar mig att en alliansregering följer denna fråga väldigt noga och beaktar de riktigt små företagens situation. Om det är något jag skulle vilja ha med mig från arbetsmarknadsministern vore det väl att ministern lovade att följa de små företagens situation just när det gäller den här typen av frågor.

Anf. 138 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Först skulle jag vilja ta upp resonemanget kring bristande respekt. Jag hoppas verkligen att det inte bottnar i att vi har olika uppfattning - om vi inte tycker som Moderaterna eller som Carl B Hamilton har vi bristande respekt. Jag hoppas att en öppen debatt kring en väldigt viktig fråga faktiskt får innehålla att vi har olika uppfattning i sakfrågan. Att vi har det har ju tydligt framgått av den här debatten. Vi har demokratisk rätt att tycka som vi faktiskt gör i det här fallet. Jag blir lite störd av att man tar till nödargument som bristande respekt när vi inte håller med interpellanten fullt ut. Sedan skulle jag apropå arbetsmarknadens parter vilja säga att styrkan med den svenska modellen faktiskt är att parterna har tagit ett stort ansvar. Där ligger vi långt framme jämfört med många andra länder. Både arbetsgivar- och arbetstagarsidan har haft en stor respekt för förhållandena på arbetsmarknaden. Man har sett till att den fungerar och också sett till landets bästa. Om vi tittar tillbaka på statistiken över strejker, åtgärder och så vidare kan vi se att Sverige har haft det väldigt lugnt den senaste tioårsperioden. Jag hoppas att den kommande tioårsperioden också blir lika lugn. Det är naturligtvis också avhängigt vilken politik regeringen för, och kanske i det här fallet också hur mycket man utmanar och pressar den ena parten på arbetsmarknaden. Däremot skulle jag liksom Patrik Björck vilja berömma arbetsmarknadsministerns svar. Jag tycker att det är ett alldeles utmärkt svar. Så länge arbetsmarknadsministern håller fast vid det och värnar kollektivavtalet och den svenska modellen finns det en bred majoritet i denna kammare. Du har hela den socialdemokratiska gruppen bakom dig i detta. Det tycker jag är väldigt viktigt att se i det här fallet. När det däremot gäller funderingen kring väljarna oroar det även mig att detta budskap inte ska hålla utan vackla, såsom har hänt i andra frågor. Jag tycker att det är helt okej om man står fast vid detta. Då kan vi faktiskt bygga en allians i denna fråga och ha en stark grund. Om det däremot ändras när det sätts under tryck vet inte väljarna vad de har lagt sin röst på, och det är väl där oron ligger.

Anf. 139 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag tycker nog i grunden - väldigt snabbt och avslutningsvis - att man ska ta rätt konflikt och inte konflikt för konfliktens skull. Det borde naturligtvis också vara en utgångspunkt för parterna när de befinner sig i ett sådant läge. Jag kommer naturligtvis att följa den här utvecklingen. Det är klart att man ska göra det. Grunden är ju att vi alla vill, ungefär som Sven-Erik Österberg sade, fortsätta bygga på det vi har påbörjat i den meningen att vi har haft väldigt få konfliktdagar i Sverige jämfört med exempelvis Frankrike eller andra länder som har en annan ordning, där man har en statlig inkomstpolitik och en mycket kraftfullare lagreglering på området. Tittar man på den totala omslutningen, både i form av kollektivavtal och i form av andra avtal på arbetsmarknaden, ser man att det på en väldigt stor del av arbetsmarknaden fungerar alldeles utmärkt. Men så har vi enskilda fall där det finns en del problem. Jag tror att det bästa sättet inte är att rucka på modellen utan i stället att ta en ordentlig diskussion och följa upp och se: Vad är det som har hänt? På vilket sätt ställs frågeställningarna mot varandra? Är det rimligt? Proportionalitetsdebatten får tas i medierna och inte i lagtext - det är min slutsats.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.