RIKSDAGENS REVISORERS

Framställning / redogörelse 1944:SV

B E RÄTTE LSE

OM DEN ÅR 1943 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

STÅTSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1942-30 JUNI 1943

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1944

ISAAC MANGUS BOKTNYCKEUI-AKTI KISÖGA G
439807

;; . i"

n il, t *

iri’ < 3 i• t :i. ■ | *•’

nv"''V’”-;

U>: l> v::£U : -.i

■•''

: i ;;.*

'' . ■

;•

4: &''-3V

/ .*. ‘ V/Hi •■ V. • '' • f

S ä *•

■'' ■; ■

... ;; T ■•■;>/■■ . ••

. % /iö ■- ■: .

...

; t" :

:1’

m -y ■

■

•*** n

t :.

■•V*:siv

Si ■

Mä£

,*■. c- i/ y •

jK.

i ■■ >.■ -

‘■te-*

— III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Gåvomedel ställda till försvarsstabens förfogande............ 2

Mantalsskrivning av viss fast anställd personal vid försvarsvä sendet.

............................................... 3

Månadslön till bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren .... 8

Anställning av militär personal, som uppnått pensionsåldern . . 9

Intendenturdepartementets industribyrå .................... 12

Icke-ordinarie personals inom försvarsväsendet avlönande från

s. k. sakanslag ........................................ 15

Militärtjänstemännens tjänsteställning...................... 20

Personalvården inom försvarsväsendet .................... 22

Iakttagelser beträffande krigskassaväsendet ................ 28

Iakttagelser beträffande den militära tandvården............ 36

Brandskyddsåtgärder i byggnaden Slutvärnet i Karlsborg .... 43

Föreningen armé-, marin- och flygfilm..................... 44

Statsunderstöd åt skytteföreningar vid militära förband...... 48

Portionsersättning åt viss personal vid marinen under krigsper mission

och tjänstledighet .............................. 50

Tjänsteresor å järnväg i 2 klass vagn........................ 52

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Inrättande av ett centralt statligt organ för behandling av kollek tivavtalsfrågor

........................................ 54

Lån och bidrag till lantarbetarbostäder .................... 62

Sjukpenning och underhållsskyldighet...................... 65

Sjukpenning och sjukhusvård............................. 68

Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farmaceutiska
laboratorium ......................................... 72

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Vägdistriktens tillgångar och skulder ...................... 81

Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet . . 86

Häradsskrivares provisioner å vägskatt...................... 88

Sid.

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Kronouppbörden i magistratsstäderna..................... 91

Rätten till ränta vid restitution av utskylder................ 102

Stämpelbeläggning vid vissa fartygsöverlåtelser.............. 107

Telefonkostnader vid ämbetsverk och myndigheter .......... 110

Beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid

främmande makts härvarande beskickning m. m........... 116

Avlöningsförmåner för icke-ordinarie skriv- och kontorsbiträdes personal

vid nyanställning i statens tjänst m. m............. 117

Införande av fullföljdsavgift i fattigvårds- och barnavårdsmål . . 131

Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt .............. 133

Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning örn
straff för olovlig varuutförsel............................ 137

Nionde huvudtiteln.

J ord bruksdepartementet.

Statens centrala frökontrollanstalt ........................ 140

Avvecklingen av 1932—1934 års stödlåneverksamhet........ 150

Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område
m. ..................................................154

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Statens hantverksinstitut.................................. 173

Iakttagelser beträffande vissa stödåtgärder för hampindustrien 176

Elfte huvudtiteln.

Folkhushållningsdepartementet.

Svenska gengasaktiebolaget ...............................187

Tolfte huvudtiteln.

Pensionsväsendet.

Tvångspensionering av vissa ordinarie befattningshavare...... 207

Tjänstelivränta (uppskjuten livränta) ...................... 220

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor
...............................................229

Ekonomisk översikt.

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m. .. 235

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1942, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—439307. Rev. berättelse ane/, statsverket dr 1943. I.

FJÄRDE HUVUDTITELN.

F örs varsdepartementet.

§ i.

Gåvomedel
Btällda till
försvarsstabens
förfogande.

Till förmån för inkallad personal vid försvarsväsendet har inom landet
under åren 1939—1943 ett flertal insamlingar kommit till stånd. En del av
de sålunda insamlade gåvomedlen har överlämnats till försvarsstaben i akt
och mening att denna skulle förvalta medlen inom ramen av de eventuella
riktlinjer, som uppdragits av givaren. Till försvarsstabens förfogande har
under åren 1939—1943 ställts gåvomedel för sammanlagt omkring 275,000
kronor. De största belopp, som hava överlämnats till försvarsstaben, hava
erhållits från Radiotjänsts julinsamling (c:a 130,000 kronor), från statens industrikommissions
skrot insamling (c:a 55,000 kronor) samt från Stim (c:a
55,000 kronor). Huru sistnämnda tre belopp skulle användas har vederbörande
skriftligen meddelat försvarsstaben. Sålunda har fördelningskommittén
för Radiotjänsts julinsamling vid överlämnandet av sina gåvomedel bestämt,
att dessa skulle användas för inköp av radiomottagare och filmprojektorer
samt för reparation av radiomottagare. Stim däremot har blott föreskrivit,
att medlen i fråga skulle användas för bildnings- och förströelseverksamheten
inom försvarsväsendet. Statens industrikommissions skrotinsamling,
som ställt gåvan till chefens för försvarsstaben förfogande, har uttryckt
en önskan att medlen i första hand skulle komma den personal tillgodo,
vilken tjänstgjorde vid ensligt belägna förläggningar.

Intill den 1 oktober 1942 insattes de till försvarsstaben överlämnade gåvomedlen
tillsammans med diverse andra medel — härrörande från försäljning
av böcker, radiobatterier och radiorör — å sparkasseräkning i bank och bokfördes
i en från försvarsstabens krigskassaavdelning helt fristående redovisning.
Från och med nämnda datum har emellertid upplagts ett särskilt postgirokonto
för enbart gåvomedel — med ett den 26 november 1943 förefintligt
saldo å 9,809 kronor 3 öre — benämnt försvarsstabens personal vårdsavdelnings
gåvokonto. Redovisningen av dessa medel bär således icke skett genom
försvarsstabens krigskassaavdelning, vilket medfört, att hithörande verifikationer
icke återfinnas i stabens räkenskaper. Förvaltningen av gåvomedlen
har alltså —- med vissa smärre undantag — helt undandragits kontroll
från vederbörlig revisionsmyndighet. Revisorerna vilja i detta sammanhang
erinra om, att Kungl. Maj:t genom beslut den 12 februari 1943 förordnat,
att medel, som ställts till landshövdingarnas förfogande för hjälpverk -

— 3 —

samhet till förmån för de till militärtjänstgöring inkallades familjer, skola
redovisas i länsstyrelsernas räkenskaper.

Revisorerna, som tagit del av ovannämnda särskilda redovisning av gåvomedlen,
hava därvid gjort vissa iakttagelser. Sålunda hava i en del fall utan
vederbörande myndighets prövning utbetalts ersättningar till befattningshavare
vid personalvårdsavdelningen för skador å deni tillhörig egendom, vilka
skador uppstått i tjänsten. Vidare har uppmärksammats, att i ett flertal fall,
då arméförvaltningens revision utställt anmärkning mot av vissa krigskassaavdelningar
oriktigt gjorda utbetalningar för ändamål, vilka visserligen kunnat
i viss utsträckning tillgodoses av de till försvarsstabens disposition ställda
gåvomedlen, det anmärkta beloppet utan särskild prövning av utgiftens nödvändighet
i sin helhet ersatts med anlitande av gåvomedel. I andra fall har,
sedan arméförvaltningens revision hos försvarsstabens krigskassaavdelning
under hand påtalat vissa felaktiga utbetalningar, försvarsstaben använt gåvomedel
för att ersätta de sålunda anmärkta beloppen. Revisorerna hava
bland annat uppmärksammat, att sex inkallade fältartister, förutom fastställd
traktamentsersättning, i strid mot gällande bestämmelser erhållit ett kontant
tillägg å sammanlagt 808 kronor, vilket belopp ersatts från ifrågavarande gåvomedel.
Slutligen har iakttagits, att personal vid personalvårdsavdelningen
— utöver fastställda avlöningsförmåner — uppburit arvoden av ifrågavarande
medel med sammanlagt omkring 9,000 kronor.

Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndig- Revisorernas
hets disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom utta,andedet
i förevarande fall tillämpade förfaringssättet hava emellertid här ifrågavarande
gåvomedel helt undandragils statsverkets kontroll.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår även, att gåvomedel tagits i
anspråk för ändamål, för vilka de knappast varit avsedda. Särskilt anmärkningsvärt
synes det revisorerna, att personal, förutom författningsenliga avlöningsförmåner,
jämväl kommit i åtnjutande av särskilda arvoden, vilka
utgått av gåvomedel.

§ 2.

Jämlikt 5 § 1 mom. sista stycket krigsavlöningsreglementet utgår månads- Mantaisskrivlönen,
där lönen är beroende av löntagarens placering i ortsgrupp, till annan anställd
fast anställd personal än beställningshavare på aktiv stat samt innehavare personal vid
av arvodesbefattning efter den ortsgrupp, vederbörandes mantalsskrivnings- väsend”’
ort vid krigstjänstgöringens början tillhörde. Sedermera har enligt kungörelsen
den 11 oktober 1940 (nr 886) förordnats, att vid ombyte av mantalsskrivningsort,
efter det krigsavlöningsreglementet vunnit tillämpning, månadslönen
skall utgå efter den ortsgrupp, vartill den nya mantalsskrivningsorten
är att hänföra. Genom brev den 30 april 1942 bär Kungl. Majit slutligen
— med tillämpning från och med den 1 januari 1940 — föreskrivit, att
beställningshavare å övergångsstat, reservstat eller i reserven, som bosatt sig
a utrikes ort och i anledning därav icke är här i riket mantalsskriven, skall

4 —

vid tjänstgöring i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller krigstjänstgöring
äga uppbära månadslön efter den dyrortsgrupp, vartill Stockholm
hänföres.

Utöver månadslön äger ovan angivna personal enligt krigsavlöningsreglementet
och särskilda tillämpningskungörelsen den 19 januari 1940 (nr 51)
till nämnda reglemente jämte ändringar vid tjänstgöring under sådana
förhållanden, att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, åtnjuta terminslön
samt inkvartering in natura och fri portion eller däremot svarande ersättning
enligt särskilda bestämmelser.

I det år 1937 framlagda förslaget till reglemente angående avlöning för
personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet)
föreslogs att den fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalen
vid krigstjänstgöring skulle erhålla månadslön enligt ortsgrupp B eller
med andra ord samma ortsgruppsplacering som den personal, vilken i samband
med genomförandet av 1925 års härordning tvångsvis överfördes till
övergångsstat. Vid ställningstagande till frågan angående förstnämnda personals
ortsgruppsplacering har föredragande departementschefen i propositionen
nr 246 till 1939 års lagtima riksdag icke ansett det vara skäligt att hänföra
all ifrågavarande personal till någon av de billigaste ortsgrupperna. Valet
borde stå mellan mantalsskrivningsortens och förläggningsortens (depåns)
ortsgrupp. Vid övervägande av de skäl, som anförts för ett vart av dessa alternativ,
borde enligt departementschefens mening den synpunkten tillmätas
avgörande vikt, att månadslönen väsentligen vore avsedd för familjeförsörjning.
Därför förordade departementschefen, att månadslönen för ifrågavarande
personal bestämdes efter den ortsgrupp, till vilken mantalsskrivningsorten
hänfördes.

Närmare föreskrifter angående mantalsskrivning återfinnas i mantalsskrivningsförordningen
den 6 augusti 1894. Jämlikt § 3, mom. 1 nämnda förordning
skall envar mantalsskrivas där han är bosatt. Uppehåller sig någon
under olika delar av året inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt, betraktas
han såsom bosatt i det distrikt, där han vistas under sådana förhållanden, att
han med avseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses
därstädes hava sitt egentliga hemvist. Enligt samma paragraf mom. 6,
tredje stycket, må den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet
uppehåller sig å annan ort än den, där han är bosatt, ej av sådan
anledning mantalsskrivas å uppehållsorten.

Revisorerna hava uppmärksammat, att under nu rådande förstärkta försvarsberedskap
tolkningen av bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen
föranlett tvistigheter och oklarhet med avseende å avlöningsförmåner
åt militära befattningshavare å övergångsstat, reservstat och i reserven,
vilka inkallats till tjänstgöring under längre tidrymd i en följd. Till att börja
med må framhållas, att det varit omtvistat, huruvida beredskapstjänstgöring
skall hänföras till sådant arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet,
som omförmäles i mantalsskrivningsförordningens § 3 mom. 6. Detta har
medfört, att i vissa fall vederbörande blivit kyrkobokförd och mantalsskri -

5 —

ven å ort, tillhörande högre dyrortsgrupp än tjänstgöringsorten, oaktat han
icke vistats å den förra orien under sådana förhållanden, att mantalsskrivning
bort ske därstädes.

Till belysande av ifrågavarande spörsmål må följande exempel anföras.

En kapten i flygvapnets reserv S. hade sedan början av år 1940 utan avbrott
varit inkallad till beredskapstjänstgöring vid flygvapnet. Efter tjänstgöring
å olika platser hade S. sedan den 1 juli 1941 tjänstgjort i Luleå (Ilort)
med undantag för tillfälliga kommenderingar till Stockholm och Norrköping.
S. innehade sedan 1935 anställning i Stockholm och bebodde jämte
sin familj egen lägenhet därstädes intill den 1 juli 1941, från och med vilken
dag familjen erhöll bostad i Luleå. Bohaget magasinerades till en början
i Stockholm men flyttades sommaren 1942 till Luleå. Lägenheten i
Stockholm uthyrdes från och med den 1 oktober 1941. S., som tidigare varit
mantalsskriven i Stockholm, lät även för år 1942 mantalsskriva sig därstädes.
Häröver anförde Luleå stad besvär hos länsstyrelsen i Norrbottens län.
Överståthållarämbetet för polisärenden förklarade i yttrande över besvären
att, då S. icke sedan den 1 oktober 1941 haft bostad i Stockholm utan från
samma tid varit bosatt i Luleå, sistnämnda ort vore rätt mantalsskrivningsort
för år 1942, vilket jämväl blev länsstyrelsens i Norrbottens län beslut.
Mantalsskrivningen i Stockholm har sedermera i laga ordning undanröjts.
Över länsstyrelsens beslut anfördes besvär i kammarrätten, som emellertid
icke funnit skäl göra ändring. Genom ändringen av mantalsskrivningsort
har S. blivit återbetalningsskyldig till statsverket för för mycket erhållna
avlöningsförmåner med 2,700 kronor.

En officer F. på aktiv stat med förläggningsort i Linköping (E-ort) hade i
samband med övergång till reservstat den 1 oktober 1939 erhållit en civil
befattning i Stockholm. F., som är gift och har barn, hade låtit mantalsskriva
sig i Stockholm hösten 1939, under det familjen kvarbodde i Linköping.
Sedan januari 1940 hade F. oavbrutet varit inkallad till beredskapstjänstgöring
å skilda orter. Vid årsskiftet 1941—1942 var tjänstgöringsorten
Skövde (D-ort), där F. förhyrde ett möblerat ruin. I början av år 1942 erhöll
F. meddelande att han för år 1942 mantalsskrivits i Skövde genom dervarande
mantalsskrivningsmyndighet. Beslutet överklagades hos vederbörande
länsstyrelse, som emellertid förklarade Skövde såsom rätt mantalsskrivningsort
för F. under år 1942. F. anförde besvär över länsstyrelsens
utslag hos kammarrätten samt yrkade att — därest icke Stockholm vore att
anse såsom F:s rätta mantalsskrivningsort — Linköping, där familjen hela
tiden kvarbott, och icke Skövde skulle anses såsom rätt mantalsskrivningsort
för år 1942. Kammarrätten fann sedermera skäligt att med ändring av
länsstyrelsens beslut förklara Linköping för F:s rätta mantalsskrivningsort
för år 1942.

En fänrik i flygvapnets reserv G. var under sin utbildning till reservofficer
mantalsskriven i sitt föräldrahem i Ulricehamn (C-ort). Efter utnämning
till fänrik i reserven beordrades vederbörande till tjäntsgöring vid
Barkarby (D-ort), där inkvartering erhölls genom kronans försorg. G., som

— 6

var ogifi, lät härvid mantalsskriva sig under viss uppgiven adress i Stockholm,
där han vistades under tillfälliga besök i staden, dock utan att erlägga
någon hyra. Man talsavdelningen vid Överståthållarämbetet för polisärenden
förklarade sig icke kunna utfärda mantalsskrivningsbevis för G.,
alldenstund G. icke kunde anses hava bosatt sig i Stockholm. Beslutet överklagades
av G. hos Överståthållarämbetet, som i utslag den 14 september
1943 förordnade, att G. för år 1943 skulle mantalsskrivas i Stockholm. Utslaget
har vunnit laga kraft.

Revisorerna hava inhämtat, att överståthållarämbetets manialsavdelning numera
regelmässigt verkställer närmare undersökning av bosältningsförhållandena
beträffande samtliga militära befattningshavare, för vilka bevis angående
mantalsskrivning i Stockholm begäras av centrala förvaltningsmyndigheter
eller krigskassaavdelningar. Till ledning för ifrågavarande undersökningar
har upplagts ett särskilt kortregister omfattande den berörda personalen.
I registret föras noggranna anteckningar angående utfärdade mantalsskrivningsbevis,
under vilka omständigheter mantalsskrivning medgivits eller
förvägrats samt de närmare omständigheterna i samband därmed. Genom ifrågavarande
kontrollåtgärder har intill mars månad 1943 framkommit, att ett
femtiotal militära befattningshavare anmält inflyttning till Stockholm samt
avlämnat mantalsuppgift utan att hava bosatt sig därstädes. För ifrågavarande
personer, som således icke i egentlig mening verkställt flyttning till Stockholm,
har mantalsavdelningen icke ansett sig böra utfärda mantalsskrivningsbevis.
Åtgärder hava i stället vidtagits för deras mantalsskrivning å orter, där de
enligt mantalsskrivningsförordningen rätteligen bort föras i mantal. Under de
företagna undersökningarna har i en del fall framkommit, att vederbörande
velat mantalsskriva sig i Stockholm allenast i avsikt att under inkallelse till
beredskapstjänstgöring erhålla högre avlöningsförmåner än som eljest kunnat
påräknas.

De här berörda förhållandena hava föranlett framställningar tili Kungl.
Maj :t från såväl militära myndigheter som Överståthållarämbetet.

Chefen för flygvapnet har sålunda i skrivelse den 23 februari 1943 funnit
det principiellt oriktigt, att beredskapstjänstgöring åberopades såsom skäl för
en befattningshavares mantalsskrivning å tjänstgöringsort, samt hemställt örn
åtgärder däremot. Chefen för försvarsstaben har i skrivelse den 27 februari
1943 hemställt örn ändring av mantalsskrivningsförordningen i sådant avseende,
att beredskapstjänstgöring på annan ort än ordinarie bostadsort (tjänstgöringsort)
icke skulle kunna åberopas såsom skäl för vederbörandes mantalsskrivning
å den ort, där beredskapstjänstgöring fullgöres. Framställningarna,
som avstyrkts av bland annat Överståthållarämbetet och kammarrätten, hava
icke föranlett någon åtgärd. Nämnda myndigheter hava därvid framhållit, att
beredskapstjänstgöring i och för sig vore utan betydelse i mantalsskrivningsavseende,
men påpekat, att vistelse å viss ort för dylik tjänstgöring i samband
med andra omständigheter kunde konstituera bosättning å beredskapstjänstgöringsort.
Sålunda kunde exempelvis den, som i anledning av beredskapstjänstgöring
skaffat sig och sin familj så fast anknytning till viss kommun,

— 7 —

att han enligt vanliga regler måste anses vara där bosatt, jämväl komma att
där mantalsskrivas.

Överståthållarämbetet har slutligen i skrivelse den 13 mars 1943 ifrågasatt,
huru vida icke genom vederbörande militärbefäls försorg borde tillses,
att de militära befattningshavarna läte mantalsskriva sig å den ort, som enligt
mantalsskrivningsförordningen i varje särskilt fall vore den riktiga. Förslaget,
vilket avstyrkts av chefen för försvarsstaben, enär det ej finge anses ankomma
på militära utan på civila myndigheter att taga ställning till frågan om rätt
mantalsskrivningsort, har icke föranlett någon åtgärd.

Jämväl 1942 års krigsavlöningssakkunniga hava upptagit spörsmålet till
behandling samt övervägt möjligheten att på annat sätt än nu skett genom
en enkel regel bestämma den ortsgrupp, efter vilken lönen bör beräknas för
ifrågavarande personal. Av skäl, som av föredragande departementschefen
anförts vid framläggande av förslag till nu gällande krigsavlöningsreglemente
och för vilka ovan redogjorts, funno de sakkunniga lämpligast, att mantalsskrivningsorten
bibehölls såsom utgångspunkt för bestämmande av ortsgrupperad
lön till icke ständigt tjänstgörande personal.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava de militära förvaltningsmyndigheternas
revisioner under senare år utställt ett stort antal anmärkningar avseende
lill militära befattningshavare för mycket utbetalade förmåner enligt krigsavlöningsreglementet,
vilka utbetalningar grundat sig å felaktiga uppgifter
beträffande vederbörandes mantalsskrivningsort. Av ifrågavarande anmärkningsmål
hava under åren 1941 och 1942 ett tjugutal blivit föremål för prövning
i kammarrätten. Jämväl ett stort antal mål avseende tvistigheter beträffande
rätt mantalsskrivningsort för militär personal hava underställts kammarrätten.
Under år 1942 samt under tiden januari—september 1943 hade
sålunda ett trettiotal dylika mål avgjorts. Ytterligare omkring femton sådana
mål väntas bliva avgjorda före innevarande års utgång.

Under nuvarande beredskapsförhållanden hava förekommit långvariga
inkallelser med placering å annan ort än vederbörandes bosättningsort vid
tiden för inkallelsens början. I fråga örn den fast anställda, icke ständigt
tjänstgörande personalen har detta i många fall föranlett komplikationer med
hänsyn till mantalsskrivningsförordningens bestämmelser om rätt mantalsskrivningsort.
Enligt revisorernas mening kan det icke anses tillfredsställande,
att ifrågavarande personal under den tid, som förflyter innan kammarrätten
hunnit avgöra uppkommande tvister angående rätt mantalsskrivningsort, får
gå i ovisshet örn, med vilket belopp avlöningsförmånerna med hänsyn till
gällande bestämmelser om dyrortsgruppering komma att utgå. Vidare kan
denna ovisshet om rätta mantalsskrivningsorten, såsom framgår av det föregående,
medföra återbetalningsskyldighet av löneförmåner till betydande belopp.
Härvid uppkomma icke sällan svårigheter för vederbörande att fullgöra
sin återbetalningsskyldighet till statsverket. För redogörarna medför ovissheten
örn rätta mantalsskrivningsorten svårigheter vid avlöningsförmånernas
bestämmande.

Revisorernas

uttalande.

8 —

Utan att taga ståndpunkt till, huru frågan lämpligen bör lösas, hava revisorerna
ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att en rättelse av ovan påtalade
missförhållanden snarast kommer till stånd.

§ 3.

Månadslön Ä arméns personalförteckning för ordinarie tjänstemän äro under fältjonsveteri-
läkarkåren upptagna ett antal beställningar vid vissa särskilt uppräknade förnärer
vid band för bataljonsläkare i lönegraden Ca 22.
fäitveterinär- ^ personalförteckningen för icke-ordinarie personal m. fl. äro upptagna
vissa befattningar för bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Ifrågavarande befattningshavare
äro enligt instruktionen för fältläkarkåren (1937: 675) i fredstid
skyldiga att, när generalfältläkaren sådant anbefaller, årligen tjänstgöra
under högst 75 dagar. I fredstid utgår härför ett arvode om 2,400 kronor
årligen.

Beträffande månadslön till ifrågavarande båda kategorier av bataljonsläkare
vid tjänstgöring i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering
gäller enligt krigsavlöningsreglementet (1939:278), 5 § 1 mom. a)
och b), att bataljonsläkare å aktiv stat äger uppbära lön med en tolftedel av
årslönen enligt vederbörligt fredsavlöningsreglemente, varvid lönen skall utgå
efter den löneklass, vederbörande vid krigstjänstgöringens början tillhörde,
samt att bataljonsläkare vid fältläkarkåren äger uppbära lön efter lägsta
löneklassen av den för bataljonsläkare bestämda lönegraden.

På grund av dessa bestämmelser åtnjuta såväl bataljonsläkare å aktiv stat
som bataljonsläkare vid fältläkarkåren vid krigstjänstgöring lön i lönegrad
Ca 22.

Beträffande fältveterinärkåren äro å arméns personalförteckning för ordinarie
tjänstemän upptagna beställningar vid vissa uppräknade förband för
bataljonsveterinärer i lönegraden Ca 20. Vid krigstjänstgöring uppbära dessa
beställningshavare enligt ovan anförda bestämmelse i 5 § 1 mom. a) krigsavlöningsreglementet
mot fredslönen svarande månadslön enligt 20 :e lönegraden.

Genom 1942 års försvarsbeslut inrättades för tillgodoseende av behovet av
extra veterinärer vid armén ett antal icke-ordinarie befattningar såsom bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren. Innehavarna av dessa befattningar
skulle hava en årlig tjänstgöringsskyldighet omfattande 75 dagar. Beträffande
deras ställning anföres i proposition 1942 nr 210, s. 294, att de inom
fältveterinärkåren borde erhålla en ställning motsvarande bataljonsläkarnas
vid fältläkarkåren. Riksdagen har i skrivelse 1942 nr 374 förklarat sig icke
hava något att erinra häremot.

Befattningarna upptogos i följd härav å arméns personalförteckning för
icke-ordinarie personal m. fl. för budgetåret 1942/43, vilken i detta hänseende
skulle tillämpas från och med den 1 oktober 1942. Fredsarvodet fastställdes
härvid till 2,400 kronor örn året. I krigsavlöningsreglementet infördes
i samband härmed genom förordningen den 30 juni 1942 (nr 587) avlöningsbestämmelser
för ifrågavarande personal, varvid föreskrevs att lönen
skulle utgå »för bataljonsläkare vid fältläkarkåren, bataljonsveterinärer

— 9 —

vid fältveterinärkåren, marinläkare av 2:a graden, marinläkarstipendiater och
flygläkare av 2:a graden efter lägsta löneldassen av den för bataljonsläkare
bestämda lönegraden».

Med tillämpning av sistnämnda författningsrum har till bataljonsveterinärerna
vid fältveterinärkåren ander tjänstgöring utbetalts månadslön efter 22:a
lönegraden, under det att motsvarande befattningshavare på aktiv stat uppbära
lön enligt 20 :e lönegraden.

I fråga om berörda personals tjänsteställning stadgas i instruktionerna för
fältskär- och fältveterinärkårerna, att bataljonsläkare äger kaptens tjänsteställning
utom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, som äger löjtnants tjänsteställning,
intill dess att han fullgjort viss särskilt stadgad tjänstgöring. Bataljonsveterinär
äger löjtnants tjänsteställning, vilket även torde vara avsett
beträffande bataljonsveterinär vid fältveterinärkåren. I sistnämnda avseende
hava dock ännu icke bestämmelser influtit i vederbörlig instruktion.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att innehavare av de å ar- Revisorernas
méns personalförteckning uppförda beställningarna för bataljonsveterinär uUala''ldc''
vid vissa uppräknade förband äro placerade i lönegraden Ca 20 samt att dessa
veterinärer vid krigstjänstgöring jämlikt 5 § 1 mom. a) krigsavlöningsreglementet
äga åtnjuta mot fredslönen svarande månadslön enligt 20 :e lönegraden.
Innehavare av de å arméns personalförteckning för icke-ordinarie
personal upptagna befattningarna för bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren
äga emellertid under krigstjänstgöring, såsom framgår av 5 § 1 mom.
b) krigsavlöningsreglementet i dess lydelse enligt kungörelsen 1942: 587 åtnjuta
månadslön enligt lägsta löneklassen av den för bataljonsläkare bestämda
lönegraden eller 22 :a löneklassen. Ifrågavarande bataljonsveterinärer åtnjuta
således under krigstjänstgöring månadslön, som med två löneklasser
överstiger den för motsvarande beställnkigshavare å aktiv stat gällande lägsta
löneklassen. Denna lönegradsplacering för bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren
har även medfört den konsekvensen, att dessa åtnjuta månadslön
enligt samma lönegrad som regementsveterinärerna. Den för bataljonsveterinärerna
vid fältveterinärkåren bestämda löneklassplaceringen under krigstjänstgöring
innebär enligt revisorernas mening ett avsteg från den eljest i
krigsavlöningsreglementet genomförda principen, att i reserven utnämnda beställningshavare
ävensom bataljonsläkare skola åtnjuta lön enligt lägsta löneklassen
av den för motsvarande personal å aktiv stat fastställda lönegraden.

Då någon anledning ej synes föreligga att tillförsäkra ifrågavarande bataljonsveterinärer
en fördelaktigare löneställning under krigstjänstgöring än annan
motsvarande personal vid försvarsväsendet, anse revisorerna att en omprövning
bör ske av dessa veterinärers placering i löneklass under krigstjänstgöring.

§ 4.

I skrivelse den II november 1943 till Kungl. Majit bär statens krisrevision Anställning
till behandling upptagit vissa frågor rörande arbetsuppgifter och däremot pe/sönai^aom
svarande personalbehov inom högre militära staber och centrala förvaltnings- uppnått penmyndigheter.
sionhem.

— 10

Krisrevisionen har erinrat om att det nuvarande beredskapsläget samt
avsaknaden av fixerad kostnadsram för löpande försvarsutgifter medfört
stora möjligheter för vederbörande militära myndigheter att genom inkallelse
av reservpersonal och värnpliktiga utfylla och vidmakthålla personalbehovet.
Ehuru i princip intet vöre att invända häremot, syntes dock betydande
risker föreligga för en mer eller mindre utpräglad överdimensionering
av personalbeståndet. I samband härmed borde särskilt framhållas, att
en riklig tillgång på personal i och för sig icke framtvingade någon mer bestämd
strävan att åvägabringa en verkligt rationell personalorganisation. De
påtalade förhållandena syntes förutom en direkt verkan i form av mindre
rationellt arbetssätt och alltför höga kostnader (avlöningar, lokalhyror, expenser
m. m.) även innebära risk för att mindre nödvändiga arbetsuppgifter
tillskapades eller förefintliga sådana gåvos för stora proportioner.

I samband härmed har krisrevisionen berört det förhållandet, att för utförande
av vissa arbetsuppgifter inkallats eller avsetts personal, vilken antingen
varit överkvalificerad eller mindre lämplig för den tjänst i vilken vederbörande
placerats.

På grund härav har krisrevisionen hemställt, att Kungl. Maj:t ville låta
företaga utredning rörande arbetsuppgifter och därmed sammanhängande
personalbehov inom högre militära staber och centrala förvaltningsmyndigheter
i syfte att ernå en i möjligaste mån rationell personalorganisation.
Krisrevisionen bär föreslagit, att den nyinrättade statliga organisationsnämnden
skulle få till uppgift att verkställa denna utredning.

Med hänsyn till att nämnda frågor av krisrevisionen upptagits till behandling
och att en närmare utredning begärts, hava riksdagens revisorer icke
för avsikt att här närmare ingå på desamma. I samband med spörsmålet
om en rationell personalorganisation torde emellertid böra beaktas vissa förhållanden,
vilka icke av k risre vi sionen i förenämnda framställning närmare
berörts.

För en betydande del av den fast anställda militära personalen är pensionsåldern
fastställd till 50 år. Så är exempelvis fallet beträffande de flesta befattningshavare
med lägre grad än majors. Vid 50-årsåldern upphör sålunda
nämnda befattningshavares tjänstgöring å aktiv stat. Därefter vidtager obligatorisk
anställning i reserven, vilken i allmänhet varar, tills vederbörande
fyllt 65 år. Under denna period föreligger viss tjänstgöringsskyldighet under
fredstid, varjämte under nu rådande beredskapsförhållanden ifrågavarande
personal i stor utsträckning inkallats till tjänstgöring. För de pensionsavgångna
befattningshavarna, vilka önska mera sladigvarande anställning än
i reserven, öppnar sig möjlighet härtill genom de arvodesbefattningar för pensionerad
personal, vilka finnas inrättade. I dylik arvodesbefattning kan vederbörande
kvarstå intill utträdet ur reserven vid, såsom nyss nämnts, i allmänhet
65 års ålder. Tillstånd att kvarstå i reserven efter nämnda ålder beviljas
av Kungl. Majit endast i undantagsfall och på särskilda skäl. Härutöver
finnes emellertid möjlighet till anställning även vid högre ålder dels
såsom icke-ordinarie befattningshavare och dels, under nu rådande förhål -

— 11 —

landen, såsom frivillig. Sådan anställning meddelas av vederbörande militära
chefer.

För att bilda sig en uppfattning angående åldersfördelningen inom de
äldsta grupperna av här avsedda militära befattningshavare hava revisorerna
från vissa staber och förband infordrat uppgifter för år 1943, avseende berörda
personal. De verkställda utredningarna hava givit vid handen, att i
viss omfattning personal i relativt framskriden ålder tagits i anspråk för
nämnda befattningar. Härvid hava revisorerna icke tagit hänsyn till de äldre
befattningshavare i reserven, vilka i vanlig ordning inkallats till mer eller
mindre omfattande beredskapstjänstgöring, utan allenast till den personal,
som varit stadigvarande anställd för längre tjänstgöring såsom arvodister,
icke-ordinarie eller frivilliga.

Innehavarna av a r vo d e sb ofatt ilin ga r synas i allmänhet icke hava överskridit
den normala övre åldersgränsen för i reserven anställd personal. Ett betydande
antal arvodister synes dock hava tillhört de högsta åldersklasserna
av reservpersonalen.

Beträffande de båda andra grupperna befattningshavare, icke-ordinarie
och frivilliga, har personal i betydligt högre ålder i flera fall anställts. Några
exempel härå förtjäna anföras. Vid ett försvarsområde hava sålunda för
handräcknings- elier expeditionstjänst anställts ett antal befattningshavare
i ålder varierande mellan 63 och 69 år. Dessa hava i regel icke kunnat såsom
merit åberopa tidigare militär anställning. Vid ett visst infanteriregemente
har handräckningspersonal från 63—73 års ålder anställts, varvid dock
vederbörande i vissa fall kunnat åberopa tidigare såsom indelta innehavd anställning.
Vid ett annat förband har bland övrig handräckningspersonal såsom
frivillig varit anställd en handräckningsman född 1867, vilken dock den
1 oktober 1943 omedelbart före uppnåendet av 76 års ålder slutade sin anställning.

Bland den i expeditionstjänst använda personalen kan nämnas en 1868
född f. d. fanjunkare, vilken avgick med pension 1921 och 1933 uppnådde
åldern för utträde ur reserven. Vederbörande har sedan år 1921 varit anställd
såsom icke-ordinarie befattningshavare med ett arvode, som tidvis bestämts
enligt kontrakt och tidvis enligt muntlig överenskommelse. Under beredskapen
har han betraktats såsom krigsfrivillig.

Anställning av ur reserven avgången personal såsom icke-ordinarie befattningshavare
enligt särskilt kontrakt eller annorledes har i övrigt förekommit
inom såväl armén som marinen. I de flesta fall har det härvid rört sig
om i expeditionstjänst använd personal, varvid anställningen meddelats av
vederbörande depåchef, marindistriktschef eller varvschef.

Revisorerna vilja icke förneka, att det under nu rådande beredskapsförhållanden
varit nödvändigt att i viss utsträckning anställa personal, vilken
under normala förhållanden icke hade kommit i åtanke för motsvarande befattningar.
Icke heller vilja revisorerna bestrida fördelarna av att för vissa
militära expeditionsbefattningar disponera personal, som i tidigare tjänst

Revisorernas

uttalande.

Intendentnrdepartementets
industribyrå.

— 12 —

vunnit erfarenhet i militära förhållanden. Det synes revisorerna likväl icke
förenligt med en rationell personalorganisation att i tjänstgöring bibehålla
personal, som uppnått den för kvarstående i reserven bestämda åldersgränsen,
65 år, vilken även sammanfaller med högsta pensionsåldern för civila
befattningshavare. Förutom att personal över nämnda ålder knappast kan
anses inneha samma arbetskapacitet som yngre personal, bör på varje befattningshavare
i en modern militär organisation ställas vissa krav på tjänsteduglighet,
vilka knappast torde kunna fyllas av personal inom så höga åldersklasser.

På grund av vad sålunda framkommit synes det revisorerna angeläget, att
den av krisrevisionen begärda undersökningen av personalorganisationen
kommer till stånd, varvid även åldersfördelningen bland de militära befattningshavarna
torde få tagas under prövning.

§ 5.

Enligt instruktion för arméförvaltningen den 18 juni 1937 (nr 668) handläggas
gör omålen å intendenturdepartementet av sex byråer, varav en, utrustningsbyrån,
omhänderhar ärenden, som angå krigsintendenturmaterielen
(beklädnadsmateriel, personlig utrednings- och remtygsmateriel, lägermateriel,
musikmateriel, skidmateriel m. m.), konstruktion och kontroll av
intendenturmateriel samt krigsindustri- och krigsmaterielplaner, i vad berör
intendenturdepartementets verksamhetsområde. Ärenden rörande krigsförberedelser
(krigsindustri- och krigsmaterielplaner m. m.) bereddes före den 1
juli 1940 vid utrustningsbyråns krigsindustriavdelning, för vilken jämlikt
då gällande bestämmelser en regementsofficer vid intendenturkåren i kommandoväg
placerats såsom chef. Enligt av intendenturdepartementet i samråd
med rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap den 27 april
1938 fastställd krigsindustriplan skulle krigsindustriavdelningen efter inträdd
krigsorganisation handhava samtliga ärenden rörande anskaffning av erforderlig
intendenturmateriel bland annat genom krigsindustriens försorg. Sedan
Kungl. Maj:t den 15 december 1939 förordna! angående krigsindustriens
igångsättande, organiserades krigsindustriavdelningen enligt upprättad krigsorganisationsplan
på ett sekretariat, tre anskaffningssektioner, varav en för
textilvaror, en för lädervaror och en för övriga varor, en kontroll- och besiktningssektion
samt ett kamrerarkontor.

På grund av de omfattande arbetsuppgifter och den stora arbetsbörda,
som vid intagande av den förstärkta försvarsberedskapen kommo att åvila
krigsindustriavdelningen, hemställde intendenturdepartementet hos Kungl.
Majit i juni 1940 att en extra byrå för övertagande av krigsindustriavdelningens
arbetsuppgifter måtte inrättas inom departementet. Ifrågavarande
hemställan bifölls, och från och med den 1 juli 1940 övertogos krigsindustriavdelningens
uppgifter av en nyinrättad industribyrå. Sistnämnda byrå omfattade
från början ett sekretariat, en textil-, en läder- och en diversesektion
samt ett kamrerarkontor. Då — förutom den personal, som ingick i ovannämnda
avdelningar — viss juridiskt och ekonomiskt utbildad personal an -

— 13 —

ställdes inom byrån, kom så småningom även en särskild juridisk avdelning
till stånd. Innan en närmare redogörelse lämnas för sistnämnda avdelning
torde en kortare översikt vara på sin plats för att belysa i vilken omfattning
arméförvaltningen har tillgång till personal med juridisk eller ekonomisk utbildning.

Enligt gällande instruktion för arméförvaltningen är å civila departementet
placerad en för arméförvaltningen gemensam ombudsman. Denne åligger
att avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål av arméförvaltningens
plenum eller särskilda departement remitteras till honom, att,
när han därtill förordnas, närvara vid inspektioner och undersökningar, att
bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans
handläggning överlämnas — varvid ombudsmannen, när han själv ej utför
talan inför domstol och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har
att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud —
samt att handhava vården av handlingarna angående av lantförsvaret disponerade
fastigheter och föra förteckning över dessa fastigheter. Enligt praxis
bruka i allmänhet mål av rättslig art överlämnas till ombudsmannen. Revisorerna
hava under hand inhämtat, att under de senaste åren samtliga sådana
mål, som förekommit inom arméförvaltningen — med undantag av
industribyrån berörande — handlagts av ombudsmannen. Ombudsmannen
har under den förstärkta försvarsberedskapen till sitt förfogande haft dels
en biträdande ombudsman dels c:a 14 biträdande jurister.

Vad därefter beträffar tillgången på kvalificerad ekonomisk personal har
civila departementet genom kungl, brev den 10 maj 1940 med stöd av beredskapscirkuläret
den 10 februari 1939 erhållit tillstånd att inkalla ett visst
antal personer att tjänstgöra såsom revisorer vid departementet. I enlighet
härmed hava sedan juli 1940 ett antal auktoriserade revisorer varit anknutna
till arméförvaltningens civila departement. Ifrågavarande revisorer hava
jämväl anlitats av ombudsmannen vid handläggning av mål, som erfordra
särskilda ekonomiska kunskaper. Det ovan anförda synes giva vid handen,
att arméförvaltningen haft god tillgång till kvalificerad personal för handläggande
av mål av mera komplicerad juridisk och ekonomisk natur.

Personalen inom den ovan nämnda juridiska avdelningen å intendenlurdcpartementets
industribyrå består dels av arvodesanställda befattningshavare,
dels av värnpliktiga. Närmare uppgifter beträffande den personal, som under
olika lider tjänstgjort å ifrågavarande avdelning, återfinnas i nedanstående
tablå.

Som av tablån närmare framgår hava befattningshavarna A., B., C. och
— efter första februari 1943 — H. varit relativt fast knutna till byrån. Detta
beror på att dessa befattningshavare handlagt utredningen rörande Malmö
yllefabriks AB m. flis förfarande beträffande vissa leveranser till kronan.
Särskilt bör uppmärksammas, att H., vilken först placerats som värnpliktig
å avdelningen, efter en tid anställts mot ett månatligt arvode av 840 kronor
och en daglig arbetstid av 5‘A timmar samt att C., vilken i maj 1940
anställdes mot månadsarvodc, från och med februari 1943 i stället anlitats

14 —

Tablå över den personal, som tr. o. in. 1939/40 tjänstgjort å intendentur.
departementets industribyrås juridiska avdelning.

Namn	Anställningstid	Arvode1 (per månad) J	Summa kronor (lönetillägg inberäknat)
Arvodesan-
ställda:
A.	10/io 40- 3/n 40......................	4 400	j
	7u 40 ”/s 41......................	ö 6tf5	1 24.013
	7« 41 37’5 42......................	3 700
	7e 42 27i 43 2 ....................	• *1,000	!
B.	Vi 41 8/io 41......................	6 350
	9/io 41 S0/4 42......................	4 175
	Ve 42 31U 42......................	4 210
	*/s 42 ”/» 42............•..........	e 420	9,959
	7» 42 a2/i2 42......................	4 210
	23/i2 42 14/i 43......................	6 420
	15/» 43 13/io 43......................	4 210
C.	18/ö 40 6/io 40......................	6 625
	’/io 40 S1h 41......................	6 850
	7e 41 31/s 41......................	*1,000
	7a 41 so/n 41......................	tji-	16,040
	7i2 41 31/is 41......................	*1,000
	7i 42 30/ii 42......................	tji.
	7,a 42 37i 43 3 ....................	3 700
	7a 43 31/io 43......................		17,910
Värnpliktiga:
D.	3/s—23/e 41..........................
E.	Vs—“/a 41, 13/4—so/e 42, 25/i—‘V* 43 ..
F.	>78-7,2 41, »/t—15/» 42, V*-26/» 43....
G.	7,2 41—>7» 42, “/•—"Vn 42, “/•—“/• 43
H.	,5/s_i5/4 42t 21/U 42_»o/i 43_ arvodesan-
1	ställd fr. o. m. 8/s 43 t. v.........
I.	I CO TJI O»	5 700	7,560
	Summa kronor		75,482

såsom särskild sakkunnig mot ett arvode av 100 kronor per dag, beräknat
efter 7 timmars arbetsdag. C. har under tiden 1 februari—31 oktober 1943
från industribyrån uppburit ett sammanlagt belopp å 17,910 kronor. Utgifterna
för den juridiska avdelningens personal med undantag för de värnpliktiga
hava intill den 1 november 1943 uppgått till sammanlagt omkring
75,000 kronor.

1 Därtill kommer lönetillägg enligt nedan
den Vi-31/i 1941 — S %

, Vs—”/!» > —12 %

> i/i—S1/s 1942 —16 %

> 74—37« » —18 %

» 7, 42 t. v. —20 %.

2 j)å A avled.

3 Då anställningen upphörde. — G. anlitas fr. o. m. den ! - 1943 såsom särskild sakkunnig
för den fortsatta utredningen rörande Malmö Yllefabriks AB m. flis förfarande beti'', vissa leveranser
till kronan mot dagsarvode å 100: - kr., beräknat efter arbetsdag örn / tim. C. har i

'' arit ett sammanlagt belopp a lt,910:— kronor.

arvode fr. o. m.

Va t: o. m. 37io 1943 uppburit

4 Halvtid.

5 Trefjärdedelstid.
0 Heltid.

— 15 -

Enligt vad revisorerna erfarit Ilar anlitande av arméförvaltningens ombudsman
eller av de auktoriserade revisorer, som finnas knutna till civila
departementet, för handläggning av juridiska ärenden å industribyrån aldrig
ifrågasatts från byråns sida.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att vid arméförvaltningens intendenturdepartements
industribyrå anställts juridisk personal i den utsträckning
som skett, särskilt med hänsyn till det förhållandet, att inom arméförvaltningen
funnits tillgång till väl kvalificerad juridisk personal. Vidare
synes den utgivna ersättningen till ifrågavarande personal i flera fall
anmärkningsvärt hög.

Enligt revisorernas mening torde det böra övervägas, huruvida icke den
juridiska avdelningen inom industribyrån vid arméförvaltningens intendenturdepartement
nu skulle kunna avvecklas samt denna avdelnings arbetsuppgifter
överlämnas till advokatfiskal i försvarets civilförvaltning.

§ 6.

Jämlikt avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 276) för icke-ordinarie
tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) skola
de extra ordinarie befattningar, å vilka reglementet äger tillämpning, upptagas
i en av Kungl. Maj:t fastställd, vid reglementet såsom bilaga fogad
tjänsteförteckning. Antalet extra ordinarie befattningar skola bestämmas genom
stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av Kungl. Majit eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Antalet extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 bestämmes av
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, med iakttagande i förekommande
fall, att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad med samma
ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie
tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Föreligger behov att
hänföra extra tjänsteman till högre lönegrad än den 20:e, skall, där ej Kungl.
Majit bemyndigat vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i ärendet
besluta, frågan underställas Kungl. Majits prövning. Beträffande ickeordinarie
tjänsteman, vilkens avlöning utgår i form av arvode med av Kungl.
Majit fastställt belopp, meddelar Kungl. Majit de särskilda avlöningsföreskrifter,
som må erfordras, för såvitt icke Kungl. Majit för visst fall överlåtit
åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att utfärda sådana föreskrifter.
För tillfälligt anställd personal ävensom för andra icke-ordinarie
befattningshavare än förberörda äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Majit meddelat beslut
i sådant hänseende.

Personal med avlöning enligt militära icke-ordinarie reglementet finnes
för närvarande anställd vid såväl de centrala som de lokala militärmyndigheterna.

Avlöningskostnaderna för enligt förenämnda reglemente anställd personal
bestridas dels från de å fjärde huvudtiteln under rubriken C. Försvarskraf -

Revisorernas

uttalande.

Icke-ordinarie
personals
inom
försvarsväsendet
avlönande
från
s. k. sakanslag.

— lö -

terna uppförda förslagsanslagen till avlöningar eller avlöningar till aktiv personal
m. fl., dels från underhålls- och anskaffningsanslag. Avlöning till militär
icke-ordinarie personal vid de centrala förvaltningsverken och vid vissa
till försvaret hörande institutioner utbetalas från dessa myndigheters avlöningsansiag.
Nu omhandlade anslag till avlöningar benämnas i regel allmänna
avlöningsanslag, under det underhålls- och anskaffningsanslag bruka
sammanfattas under benämningen sakanslag.

I av Kungl. Maj:t årligen fastställda personalförteckningar m. m. för armén.
marinen och flygvapnet bestämmes bland annat antalet extra ordinarie
befattningar vid försvarsgrenarnas olika staber, förband och undervisningsanstalter
m. m. Ifrågavarande förteckningar omfatta dels för administrativa
uppgifter erforderlig personal såsom kontorister, kansli-, kontors- och skrivbiträden,
telefonvakter m. fl., dels viss teknisk personal såsom ritare, verkmästare,
förmän, eldare, montörer m. fl. samt dels husmödrar, sjuksköterskor,
förrådsmän, portvakter och vaktmästare m. fl. Avlöningar för nämnda
kategorier personal skola bestridas från de under respektive försvarsgrenars
anslag till avlöningar m. m. till aktiv personal m. fl. uppförda anslagsposterna
till avlöningar till extra ordinarie och extra tjänstemän.

Dessa anslagsposter voro för budgetåret 1942/43 upptagna i vederbörliga
avlöningsstater med följande belopp, nämligen:

för försvarsstaben ...................... kronor 160,000

» armén .............................. » 3,750,000

» marinen ............................ » 650,000

» flygvapnet .......................... » 1,320,000

Summa kronor 5,880,000

Utöver vad nu nämnts fastställer Kungl. Maj:t budgetårsvis särskilda personalförteckningar
upptagande vid de centrala förvaltningsmyndigheterna
ävensom vid vissa verkstäder, varv och andra militära anstalter erforderlig,
företrädesvis teknisk personal, som skall avlönas från sakanslag.

Beträffande anställandet av extra tjänstemän i lönegraderna 1—20 äga, såsom
ovan nämnts, de centrala myndigheterna att bestämma antalet sådana
tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna antingen i mån av tillgång å medel
under de förutnämnda anslagsposterna till avlöningar till extra ordinarie och
extra tjänstemän bestridas från dessa anslagsposter eller från underhållsoch
materielanskaffningsanslag. I samband med att förskottsstaten för försvarsväsendet
under nu rådande förstärkta försvarsberedskap ställts till de
militära myndigheternas förfogande, bestridas avlöningar i stor utsträckning
från krigstitlar för sådana extra tjänstemän eller tillfälliga befattningshavare,
vilka anställts för handhavandet av arbetsuppgifter, vilka äro direkt
förorsakade av beredskapens upprätthållande. Extra tjänstemän i 21 eller
högre lönegrad anställdes tidigare efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall
lämnat medgivande. Efter den förstärkta försvarsberedskapens intagande
hava de centrala förvaltningsmyndigheterna erhållit synnerligen vidsträckta

— 17 —

bemyndigande!! att utan Kungl. Majits tillstånd i varje särskilt fall anställa
även sådana tjänstemän, varvid avlöningskostnaderna bestridas från underhålls-
eller materielanskaffningsanslag eller krigstitlar. Även anställning enligt
kontrakt nied arvode må förekomma, där så visar sig oundgängligen erforderligt,
dock endast beträffande teknisk personal.

För tillfälligt anställande av tjänstemän finnas under försvarsgrenarnas anslag
till avlöningar särskilda anslagsposter, vilka budgetåret 1942/43 upptogos
med följande belopp, nämligen:

för armén ............................................ kronor 51,500

» marinen ..................................... » 12,000

» flygvapnet ........................................ » 14,000

Summa kronor 77,500.

För avlönande av extra ordinarie, extra och tillfälliga tjänstemän har från
försvarsgrenarnas avlöningsanslag sålunda beräknats sammanlagt 5,957,500
kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat uppgingo avlöningskostnaderna för sådan
icke-ordinarie personal vid de centrala militära förvaltningsmyndigheterna,
vilken avlönats från sakanslag, under budgetåret 1942/43 till följande belopp,
nämligen:

vid arméförvaltningen ........................... c:a kronor 4,500,000

» marinförvaltningen .......................... » » 1,670,000

» flygförvaltningen ............................ » » 5,100,000

Summa kronor 11,270,000.

Frågan örn anställande av icke-ordinarie personal vid olika institutioner
med anlitande av andra anslag än de allmänna avlöningsanslagen har varit
föremål för uppmärksamhet i samband med de utredningar angående ändrad
uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel m. m., som föregingo den
nuvarande sedan budgetåret 1941/42 tillämpade uppställningen av sagda huvudtitel.

En av chefen för finansdepartementet tillkallad utredningsman har sålunda
i en den 20 december 1937 avgiven promemoria med förslag till ändrad uppställning
av riksstatens fjärde huvudtitel närmare berört frågan. Enligt promemorian
borde den medelst materiel- och underhållsmedel avlönade personalen
uppdelas i principiellt två skilda kategorier, nämligen dels personal,
anställd för fullgörande av stadigvarande arbetsuppgifter, dels tillfälligt anställd
personal för utförande av särskilda uppdrag. Till den förstnämnda kategorien
höra arbetsledare, ritare, förrådsarbetare och kontorspersonal, som
äro anställda vid verkstäder och förråd, skrivbiträden vid vissa expeditioner,
husmödrar och maskinister vid marinen lii. fl. Till den mera tillfälligt anställda
personalen höra i främsta rummet konstruktörer, arkitekter, ingenjörer
och ritare. Efter att hava framhållit de vådor i form av inkonsekven2—439307.
Rev. berättelse ane/, statsverket är 1943. I.

— 18 —

ser och godtycklighet vid anslagsbelastningen, som gällande system medförde,
framhöll utredningsmannen jämväl svårigheten att underkasta personalbehov
och lönegradsplacering den omsorgsfulla prövning, som borde ske. varjämte
påpekades, att revision av räkenskaperna i vissa avseenden omöjliggjordes.
För att råda bot härför borde de centrala förvaltningsmyndigheterna anbefallas
att till Kungl. Majit inkomma med utredning i ärendet efter vissa närmare
angivna riktlinjer.

Sammanfattningsvis ville utredningsmannen beträffande den personal, som
avlönades från materiel-, underhålls- eller övningsanslag framhålla, nit all
anställning av dylik personal borde göras beroende av Kungl. Maj:ts beslut,
att kostnaderna för denna personal undantagslöst borde bestridas från avlöningsanslag,
att personal med stadigvarande arbetsuppgifter, för vilkens avlönande
medel icke anvisats under avlöningsanslag för centrala myndigheter,
borde upptagas i personalförteckningarna under vederbörande allmänna avlöningsanslag,
att kostnaderna härvid borde utgå från anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal, att vid tillfälligt anställande av personal
Kungl. Majit för vart särskilt fall borde förordna angående anställningstidens
längd samt att kostnaderna för tillfälligt anställd personal borde utgå från
en i staten för vederbörande allmänna avlöningsanslag uppförd anslagspost
till avlöningar till tillfälligt anställd personal.

Sedermera har Kungl. Maj :t den 22 juni 1939 tillkallat tre sakkunniga för
att inom finansdepartementet biträda med utredning och framlägga förslag
angående uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel och vissa därmed
sammanhängande frågor. Sistnämnda sakkunniga hava i den 6 maj 1940
avlämnad utredning jämväl upptagit den med konstruktionen av avlöningsanslagen
sammanhängande frågan om icke-ordinarie personals avlönande från
anskaffnings- och underhållsanslag till behandling. Efter en ingående redogörelse
för vad den ovan nämnda utredningsmannen anfört hava de sakkunniga
uttalat följande:

Till vad i förenämnda promemoria anförts vilja de sakkunniga foga följande
allmänna synpunkter, vilka i vissa viktiga hänseenden innebära en uppmjukning
av promemorians förslag.

Vad först beträffar de centrala förvaltningsmyndigheterna, armé-, marinoch
flygförvaltningarna, anse de sakkunniga, att principen om den icke-ordinarie
personalens avlönande från verkens egna avlöningsanslag bör i möjligaste
mån genomföras. Detta skulle medföra, att ett avsevärt antal extra
ordinarie och extra befattningshavare, som nu avlönas från anskaffningsanslag,
böra överföras till att i stället avlönas från delposten till »Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal» under ämbetsverkens avlöningsanslag.

Emellertid kan det naturligen bliva nödvändigt att i anledning av särskilda
förhållanden, såsom konstruktionsarbeten av extraordinär omfattning, exceptionellt
stor byggnadsverksamhet eller dylikt, tillfälligt anställa teknisk personal
m. fl. utöver det normala behovet. Det synes för sådana fall icke vara
oriktigt, att de anskaffningsanslag, som anvisats för de speciella ändamålen,
få belastas med kostnaden för sådan personal.

Vad beträffar den icke-ordinarie personalen vid truppförbanden, marin -

— 19 —

distrikten etc. bör denna principiellt i sin helhet avlönas från de allmänna
avlöningsanslagen. Detta bör även gälla i fråga om mindre verkstäder och förråd
etc. Däremot hävda de sakkunniga att vid sådana verkstäder och förråd,
som på grund av sin omfattning eller eljest böra redovisa inkomster och utgifter
å särskilda driftstitlar vid sidan av riksstaten, all personal utom ordinarie
beställningshavare skall avlönas från dylika titlar, detta för åstadkommande
av såvitt möjligt rättvisande självkostnadskalkyler.

Till förekommande av missuppfattning vilja de sakkunniga betona, att vad
i det föregående sagts om icke-ordinarie personals avlönande från avlöningsanslagen
icke har avseende å arbetarpersonal eller annan personal, vars anställning
regleras genom kollektivavtal. Sådan personal lärer alltjämt, där den icke
avlönas från verkstäders eller förråds driftstitlar, i allmänhet böra avlönas
från respektive sakanslag. Sålunda synas exempelvis köks- och servisbiträdena
vid matinrättningarna alltjämt böra erhålla sina löner från anslagen
till mathållning.

Den närmare utredningen örn vilken personal som med tillämpning av
de anförda principerna bör överföras från nuvarande avlöningssystem till att
avlönas från avlöningsanslag torde det böra ankomma på respektive förvaltningsmyndigheter
att verkställa, varefter förslag i ämnet i sinom tid torde böra
föreläggas Kungl. Maj:t för särskilt bedömande.

Vid framläggandet av 1941 års statsverksproposition, däri Kungl. Majit föreslog
ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel ävensom vissa ändringar
av de allmänna avlöningsanslagens konstruktion, ansågs emellertid frågan
om icke-ordinarie personals hänförande till sakanslag icke böra vid denna
tidpunkt upptagas till behandling. Sistnämnda fråga hade heller icke ansetts
böra göras till föremål för remissbehandling.

Enligt vad revisorerna erfarit, hava de militära centrala förvaltningsmyndigheterna
i sina anslagsäskanden för budgetåret 1944/45 föreslagit överförande
av avlöningar för viss hittills å sakanslag avlönad personal, huvudsakligen vid
de militära matinrättningarna, till de allmänna avlöningsanslagen.

Den från materielanskaffningsanslag (sakanslag) avlönade icke-ordinarie
personalen synes under nuvarande förhållanden kunna indelas i huvudsakligen
två grupper. Till den ena gruppen bör hänföras sådan personal, som
inom de centrala förvaltningsmyndigheterna ävensom lokahnyndigheterna —
företrädesvis verkstäder och varv — handhar löpande administrativa och konstruktiva
uppgifter av mera stadigvarande karaktär. Till denna grupp hör
i första hand den extra ordinarie personalen, vilken som ovan nämnts anställes
enligt av Kungl. Majit budgetårsvis upprättade tjänsteförteckningar, samt därutöver
i viss utsträckning extra tjänstemän. Till den andra gruppen åter böra
hänföras de extra och tillfälliga samt kontraktanställda tjänstemän, som anställts
för handhavande av uppgifter, som antingen föranletts av den pågående
utbyggnaden av rikets försvarsväsen eller sammanhänga med den ansvällning
av förvaltningen, som förorsakats av den förstärkta försvarsberedskap^!.

Vid marin- och flygförvaltningarna avföras avlöningskostnaderna för den
militära icke-ordinarie personalen i första hand från särskilda regleringstitlar
av diverse medels natur. Ifrågavarande titlar beredas sedermera ersättning
från vederbörliga sakanslag i förhållande lill den ungefärliga omfattning per -

— 20 —

Revisorernas

uttalande.

Hilitärtjänstemännens

tj änsteställning.

sonalen ansetts omhänderhava arbetsuppgifter, hänförliga till de sålunda ifrågakommande
sakanslagen. Vid arméförvaltningens olika departement synas
däremot avlöningskostnaderna i möjligaste mån avföras direkt å vederbörande
sakanslag.

Såsom framgår av det förut anförda uppgå avlöningskostnaderna för den
från sakanslag avlönade militära icke-ordinarie personalen för närvarande till
avsevärda belopp. Enbart vid de centrala förvaltningsmyndigheterna utgjorde
ifrågavarande kostnader under budgetåret 1942/43 c:a 11 miljoner kronor.

Vid den tidigare behandlingen av frågan, från vilka anslag avlöningskostnaderna
till icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet böra bestridas, har
med styrka framhållits de olägenheter i skilda hänseenden, som vidlåda det
nuvarande systemet. Särskilt det av vissa militära förvaltningsmyndigheter
tillämpade förfaringssättet att avföra avlöningskostnader från särskilda regieringstitlar,
vilka därefter beredas ersättning från vederbörande sakanslag,
synes lämna rum för en tämligen godtycklig och framför allt okontrollerbar
anslagsbelastning. De centrala förvaltningsmyndigheterna hava för närvarande
möjligheter att i obegränsad omfattning anställa extra tjänstemän även
i högre lönegrad än 20 :e eller mot kontrakt. Att detta i viss utsträckning under
nuvarande förhållanden inom försvarsväsendet varit nödvändigt med
hänsyn till det avsevärda behovet av kvalificerad administrativ och teknisk
personal torde icke kunna bestridas. I den mån för framtiden personal icke
längre erfordras i samma utsträckning som hittills, kan avlönandet av ickeordinarie
personal från sakanslag medföra risk för att sådan för mera tillfälligt
behov avsedd personal bibehålies alltför länge vid sin anställning. För
att kontrollen i nu berörda hänseenden skall kunna utövas fullt effektivt är
det av vikt att ifrågavarande icke-ordinarie personal avlönas från allmänna
avlöningsanslag.

Revisorerna finna det önskvärt, att här omhandlade spörsmål snarast bringas
till en sådan lösning, att de av revisorerna anförda synpunkterna bliva
tillgodosedda.

§ 7.

För tillgodoseende av befälsbehovet vid försvarsväsendet under mobilisering
finnas särskilda föreskrifter utfärdade angående konstituering av personal
och tilldelande av tjänsteställning. Fast anställd, värnpliktig eller krigsfrivillig
personal i sådan befälsbefattning, som enligt vederbörliga planer
skall beklädas med militär eller civilmilitär personal, må konstitueras till viss
tjänstegrad eller tjänsteklass. Värnpliktig eller krigsfrivillig, placerad i sådan
befattning, som enligt vederbörliga planer skall beklädas med civil personal,
må ävenledes tilldelas viss tjänsteställning.

Enligt § 1 tillämpningskungörelsen den 3 september 1939 (nr 655) till
krigsavlöningsreglementet äger civil personal, som, utan att på grund av
värnpliktslagens föreskrifter eller eljest vara krigstjänstgöringsskyldig, antagits
såsom frivillig eller anställts i särskild befattning vid mobiliserad del av

— 21

försvarsväsendet, uppbära krigslön såsom för fast anställd personal enligt
krigslöneklass motsvarande den tjänsteställning, lill vilken vederbörande hänförts.
Vidare äger till viss militär tjänsteställning konstituerad värnpliktig, vilken
anställts i civil befattning vid mobiliserad del av försvarsväsendet, uppbära
mot tjänsteställningen svarande krigslön för värnpliktig.

Tilldelandet av tjänsteställning enligt ovan har vidare reglerats genom vederbörliga
av Kungl. Majit i kommandoväg fastställda mobiliseringsplaner,
vilka ange den tjänsteställning, som skall tillkomma innehavaren av viss befattning.

Av nu nämnda bestämmelser angående tilldelande av tjänsteställning beröres
i första hand personalkategorien militärtjänstemän. Med militärtjänsteman
förstås värnpliktig, tjänstepliktig eller frivillig i befattning, som enligt
gällande mobiliseringstabeller upptagits för bestridande av vissa uppgifter
av icke-militär art, men för vilka uniformering och viss bestämd tjänsteställning
med hänsyn till arbetets (verksamhetens) beskaffenhet är erforderlig.
Såsom exempel kunna nämnas präster, telegraf- och postpersonal, tolkar, vid
personalvården tjänstgörande befattningshavare etc.

För militärtjänstemän hava under innevarande kalenderår utarbetats nya
tillämpningsföreskrifter för konstituering av personal vid mobilisering eller
förstärkt försvarsberedskap, vilka komma att tillämpas från och med år
1944. Nämnda bestämmelser synas i förevarande hänseende innebära, bland
annat, att den hittillsvarande personalkategorien »militärtjänstemän» för
framtiden kommer att benämnas »försvarstjänstemän», Vidare skola nämnda
befattningshavare icke vidare tilläggas viss tjänsteställning eller befälsrätt
utan allenast likställas med militär personal av viss tjänstegrad.

De nya tillämpningsföreskrifterna synas emellertid icke vara avsedda att
medföra någon väsentlig förändring i förevarande hänseende. Det synes antagligt,
att de militärtjänstemän, vilka enligt nu gällande ordning tilldelats viss
tjänsteställning, för framtiden enligt mobiliseringsplanerna komma att såsom
försvarstjänstemän likställas med militär personal, tillhörande motsvarande
tjänstegrader. Icke heller synes någon minskning av hithörande personals avlöningsförmåner
vara avsedd. Vad i delta sammanhang anförts beträffande
militärtjänstemännens ställning, synes fördenskull även för 1 ramtiden hava
aktualitet.

Revisorerna hava från vissa staber, vid vilka militärtjänstemän finnas placerade,
infordrat uppgifter angående den tjänsteställning, till vilken berörda
befattningshavare hänförts. Ehuru någon fullständig och detaljerad
överblick över nu berörda frågor icke kunnat ernås, hava likväl vissa förhållanden
kunnat iakttagas, vilka revisorerna ansett sig böra upptaga till närmare
behandling.

I viss utsträckning hava här avsedda värnpliktiga inkallats allenast för
fullgörande av vissa, begränsade uppdrag. Särskilt gäller detta vid försvarsstabens
personalvårdsavdelning inkallad personal. Hithörande värnpliktiga
hava i stor utsträckning inkallats under mycket korta perioder för utförande
av arbete av i stort sett liknande beskaffenhet, sorn de haft att utföra i sin

22 —

civila verksamhet. Under tiden för inkallelsen har vederbörande icke sällan
tilldelats tjänsteställning som löjtnant eller kapten, i vissa fall till och med
major.

För att erhålla sin grad hava vederbörande i allmänhet icke behövt genomgå
någon egentlig militär utbildning, icke heller har i regel någon tids tjänstgöring
i befattningen uppsatts såsom villkor för tilldelande av tjänsteställning.

Härtill kommer, att militärtjänstemännens tjänstgöringsförhållanden, vilka
ofta äga ett nära samband med civila förhållanden i allmänhet, stå i utpräglad
motsats till den tjänstgöring och särskilda utbildning, som fordras av
i militära befattningar tjänstgörande värnpliktiga. För dessa senare utgör i
allmänhet fänriksgraden slutpunkten i befordringsgången.

Revisorernas Av det anförda framgår, att värnpliktiga eller frivilliga tillhörande kategonttalande.
rien militär tjänstemän i stor utsträckning tilldelats tjänsteställning i kompaniofficersgraderna.
Härigenom hava vederbörande, i den mån de varit
värnpliktiga, kommit i åtnjutande av mot tjänsteställningen svarande krigslön
för värnpliktiga, samt, i den mån de varit frivilliga, lön i likhet med motsvarande
fast anställda personal.

Ifrågavarande personal utövar i det övervägande antalet fall icke något
befäl, som i och för sig kunnat motivera den tjänsteställning, som tilldelats
den. Ofta synes tjänsteställningen ej heller stå i rimlig proportion till tjänstgöringens
art.

Revisorerna anse för sin del, att militärtjänstemännens tjänsteställning bör
tagas under omprövning. Härvid synes böra övervägas, huruvida icke en lägre
tjänsteställning vore tillfyllest för flertalet av dessa befattningshavare, detta
icke minst med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för statsverket.

§ 8.

Personal- Inom försvarsväsendet sammanfattas i regel under benämningen personalVäfSrsvars-m
vård den religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden örn de värnpliktiga
väsendet, och i viss utsträckning den fast anställda personalen. Ledningen av personalvårdsverksamheten
i såväl fred som krig handhaves under försvarsstabschefen
av en särskild avdelning inom försvarsstaben (högkvarteret), personalvårdsavdelningen.
Såsom chef för avdelningen i fråga tjänstgör en regementsofficer
å försvarsstabens stat.

I fredstid omfattar personalvårdsavdelningen en socialdetalj, en bildningsoch
förströelsedetalj samt en själavårdsdetalj. Såsom detaljchefer för de
förstnämnda båda detaljerna avses enligt för försvarsstaben gällande personalförteckning
två civila tjänstemän förordnade i lönegrad C 2. Själavårdsdetaljen
är huvudsakligen att betrakta såsom en mobiliseringsorganisation,
som emellertid redan under fredstid förestås av den vid detaljen krigsplacerade
fältprosten. På personalvårdsavdelningen skola därutöver tjänstgöra
ett kansli- och ett kontorsbiträde.

Den kulturella verksamheten vid truppförbanden omhänderhaves av sär -

— 23 —

skilt inrättade bildningsråd, bestående av fem ledamöter, nämligen en officer
såsom ordförande, utsedd av förbandschefen, vederbörande militärpastor, en
representant för det fast anställda manskapet, utsedd av chefen på förslag
av underbefälet samt två representanter från de statsunderstödda bildningsorganisationerna,
utsedda av personalvårdsnämnden, för vilken i det följande
skall redogöras. Kostnaderna för bildningsrådens verksamhet bestridas
ur läger- och manskapskassor. Vid regementen (motsvarande) finnas därjämte
inrättade befattningar för föredragande i personalvårdsärenden, motsvarande
övriga i vederbörande stab ingående tjänstegrenschefer. Då dessa
befattningar i fredstid icke torde vara förenade med någon större arbetsbörda,
avses desamma skola omhänderhavas av lämplig kompanichef eller motsvarande
chef vid sidan av den ordinarie verksamheten (personalvårdsofficer).
Personalvårdsofficeren biträdes av en personalvårdsassistent med i regel
officers tjänsteställning.

För omhänderhavande av religionsvården vid truppförbanden finnas i försvarsväsendets
fredsorganisation inrättade ett antal arvodesbefattningar för
militärpastorer. Sådana befattningar finnas sålunda i stort sett inom armén
vid regementen, kårer och fristående kompanier ävensom vissa skolor, inom
marinen vid kustartilleriregementena och Gotlands kustartillerikår, Västkustens
marindistrikt, kustflottan —- dock endast under sommarmånaderna
— och flottans långresefartyg samt inom flygvapnet vid flygflottiljerna och
flygkrigsskolan. För till Karlsborg förlagda truppförband tjänstgör härvarande
kyrkoherde såsom garnisonspastor. I Boden finnes särskilt förordnad garnisonspastor
för tjänstgöring vid samtliga förband å orten. Den militära
pastoralvarden vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer ombesörjes av
prästerskapet vid härvarande icke-territoriella militära församlingar, Skeppsholms
församling och Karlskrona amiralitetsförsamling. Avlöningen till här
ifrågavarande själavårdspersonal bestrides av kyrkofonden.

Vid sidan av försvarsstaben och direkt underställd Kungl. Majit har inrättats
en försvarsväsendets personalvårdsnämnd, vilken enligt för nämnden
den 30 juni 1942 fastställd instruktion (nr 565) har till huvudsaklig uppgift
att genom rådgivande och annan vägledande verksamhet främja den
religiösa, kulturella och sociala personalvården inom försvarsväsendet. Det
åligger bland annat personalvårdsnämnden särskilt att följa utvecklingen inom
de områden, som beröras av nämndens verksamhet, samt göra de framställningar,
som nämnden finner påkallade, att avgiva yttrande över förslag
\ id tillsättande av befattningshavare för den religiösa vården inom försvarsväsendet
i fred ävensom att avgiva förslag å värnpliktig personal, lämplig att
utbildas till ombud (assistenter) vid mobiliserade förband av krigsmakten,
och å civila ledamöter och suppleanter i bildningsråd samt att samarbeta med
frivilliga organisationer och enskilda, som utöva religiös, kulturell eller social
verksamhet bland försvarsväsendets personal, varvid speciellt soldathemsverksamlieten
skall stödjas. Personalvårdsnämnden består av följande ledamöter,
nämligen fältprosten, en präst i svenska kyrkan, en representant för
frikyrkliga samarbetskommittén, chefen för försvarsstabens personalvårds -

24 —

avdelning, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund samt
slutligen två representanter för folkbildningsverksamheten. Nämndens verksamhet
skall vara fördelad på två sektioner, en religionsvårdssektion samt en
kultur- och socialvårdssektion.

För bestridande av viss till personalvårdens område hänförlig verksamhet
finnas särskilda reservationsanslag uppförda under fjärde huvudtiteln, nämligen
ett anslag till fritidsundervisning och ett till personalvårdsverksamhet.
Ifrågavarande båda anslag vörö i riksstaten för budgetåret 1942/43 upptagna
med 200,000 respektive 60,000 kronor. Från det förstnämnda anslaget skulle
bestridas kostnader för erforderliga lokaler för fritidsundervisning, undervisningsmateriel
samt timarvode till lärare ävensom visst bidrag för deltagande
i korrespondensundervisning. Även lägerkassemedel eller däremot svarande
medel finge till viss mindre del tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

För deltagande i undervisning skulle elev erlägga en anmälningsavgift av
tre kronor, vilken skulle tillgodoföras anslaget.

Av anslaget till personalvårdsverksamheten skulle utgå bidrag till soldatliemsverksamheten
med 45,000 kronor, bidrag till marinhemmet i Stockholm
med 9,000 kronor samt omkostnader för försvarsväsendets personalvårdsnämnd
med 9,000 kronor. Återstående del av anslaget har ställts till Kungl.
Maj:ts disposition för ej närmare angivet ändamål.

Under nu rådande förstärkt försvarsberedskap har personalvårdsverksamheten
helt naturligt blivit av väsentligt större omfattning, än som avsetts
under fredsförhållanden. Verksamheten inom försvarsstabens personalvårdsavdelning
har sålunda uppdelats på fyra detaljer, nämligen en social-, en
upplysnings-, en bildnings- och en förströelsedetalj. Såsom detaljchefer för
social- och bildningsdetaljerna tjänstgöra samma befattningshavare som för
respektive socialdetaljen och bildnings- och förströelsedetaljen under fredstid.
Cheferna för upplysnings- och förströelsedetaljerna äro krigsplacerade å
befattningarna i fråga och utgöras för närvarande av en å personalförteckningen
för försvarsstaben upptagen stabsredaktör respektive en regementsofficer
i reserven.

Socialdetaljen biträder med ledningen av den sociala rådgivande verksamheten
inom krigsmakten samt följer utvecklingen i fråga örn social lagstiftning
och praxis, särskilt med hänsyn till krigsmaktens intressen inom förevarande
område, samt framlägger de förslag, som finnas påkallade. Å detaljen
tjänstgörande personal består av reservpersonal och värnpliktiga, vilka
i det civila hava erhållit juridisk utbildning eller innehava befattningar såsom
socialvårdstjänstemän.

Genom upplysningsdetaljens försorg utarbetas olika slag av meddelanden
och broschyrer i avsikt att lämna orienteringar till den militära personajen
angående olika förhållanden i samband med den förstärkta beredskapen
samt landets försörjningsproblem m. m., ävensom strategiska och militärpolitiska
orienteringar i samband med det pågående stormaktskriget och
dylikt. Å detaljen redigeras sålunda en särskild var fjortonde dag utkommande
skrift, vilken distribueras till samtliga militära chefer ned till kom -

— 25 —

panichefer. Innehållet är företrädesvis avsett att utgöra underlag för orientering
av truppen. Dessutom utgives en serie s. k. truppföredrag, behandlande
olika aktuella problem samt likaledes avsedda att meddelas truppen
i form av föredrag. I samverkan nied Radiotjänst dirigerar detaljen vidare
en radioserie benämnd »Kontakt med krigsmakten». Personalen å detaljen
består förutom chefen av värnpliktiga stabsredaktörer samt propagandaoch
reklamexperter.

Bildningsdetaljen har organiserats å i huvudsak tre underdetaljer. En underdetalj
handhar sålunda biblioteksverksamheten, vilken omfattar anskaffande
av böcker samt sammanställning och komplettering dels av mindre
fältbibliotek, avsedda för fältförband, dels ock av större bibliotek, avsedda
för mera fasta förläggningar. Underdetaljen för föredrags- och studieverksamheten
organiserar föreläsningsturnéer och sammanställer program för
s. k. kompaniaftnar samt fördelar bidrag till korrespondensundervisning
och läroböcker för studiecirklar vid fältförband. Genom en särskild underdetalj
utövas kontroll över den omfattande tidnings- och tidskriftsprenumerationen
för fältförband och förläggningar. Bildningsdetaljen omhänderhar
därjämte per sonal vårdsavdelningens distribution av trycksaker av olika
slag. Personalen å bildningsdetaljen består av krigsplacerade bibliotekstjänstemän
och folkbildningsspecialister samt erforderlig personal för tidningskontroll-
och distributionsverksamheten.

Jämväl förströelsedetaljens verksamhet har uppdelats å ett antal underdetaljer.
Underdetaljen för fältbioverksamheten ombesörjer förhyrning och
förevisning av film samt anskaffning och vård av filmprojektorer. En annan
underdetalj handhar fältteaterverksamheten, som omfattar organisation
av fältteaterföreställningar och fältartislpatruller. Visst samarbete har anordnats
med Folkparkernas turnéverksamhet och Riksteatern. Den omfattande
anskaffningen och underhållet av radioapparater, spel och slöjdlådor
handhaves av en särskild underdetalj. Genom förströelsedetaljen har
organiserats fem radioverkstäder på olika platser i landet för reparation och
tillsyn av radioapparater. Förströelsedetaljens personal utgöres av krigsplacerade
regissörer, skådespelare, musiker samt radioexperter jämte ett antal
civilanst.ällda biografmaskinister.

Vad beträffar personalvården vid de olika försvarsgrenarna, ledes densamma
inom armén direkt av försvarsstabschefen i samråd med chefen för
armén. Inom marinen och flygvapnet ledes personalvårdsverksamheten av
särskilda personal vårdsdetaljer i marin- och flygstaberna. Sistnämnda detaljer
bestå av vardera en officer, som biträdes av ett antal krigsplacerade
personalvårdsassistenter.

Under nu rådande förstärkta beredskap ingår i de högre förbandens staber
en personalvårdsavdelning. Såsom chef för avdelningen tjänstgör en
personalvårdsassistent med i allmänhet löjtnants tjänsteställning. Vid militärbefälsstaberna
finnas för närvarande organiserade särskilda s. k. soldatvårdsmaterieldepåer,
vilka handhava vård och distribution av fältbibliotek,

— 26

radioapparater, spel och slöjdlådor. Ansvaret för ifrågavarande materiel
åvilar särskilt kommenderade materielredogörare i sedvanlig ordning.

Personalvårdsverksamheten vid de lägre förbanden till och med bataljon
(motsvarande) omhänderhaves under vederbörande förbandschef av personalvårdsassistenter
(regements- och bataljonsassistenter), vilka vid regemente
innehava löjtnants eller fänriks samt vid bataljon underofficers
tjänsteställning. Den närmaste tillsynen över personalvården inom försvarsområde
utövas under vederbörande chef av särskild personalvårdsassistent.
vilken i regel tilldelas officers tjänsteställning.

Den inom försvarsstabens personalvårdsavdelning inrättade själavårdsdetaljen,
vilken, som ovan antytts, i fredstid huvudsakligen är att betrakta såsom
en mobiliseringsdetalj, har under den förstärkta beredskapen utbyggts till
en särskild avdelning. Chefen för personalvårdsavdelningen tjänstgör tillika
såsom chef för själavårdsavdelningen. Den direkta ledningen av sistnämnda
avdelning utövas emellertid av den krigsplacerade fältprosten. Till fältprostens
förfogande för utövande av ledningen av själavårdsverksamheten inom
de tre försvarsgrenarna stå särskilda chefspastorer, en för vardera förvarsgrenen.

För själavården vid förbanden under den förstärkta försvarsberedskapen
finnas fältpräster och fältpredikanter (marinpräster — marinpredikanter)
krigsplacerade vid såväl högre staber som vid regementen (motsvarande)
ävensom vid lägre självständiga förband. Såsom fältpräster och fältpredikanter
krigsplaceras i allmänhet yngre prästmän, tillhörande statskyrkan
eller frikyrkosamfunden. Vid mobiliseringsdepåerna ombesörjes själavården
av militärpastorerna även under nuvarande beredskap.

Kostnaderna för den under fredstid utövade personalvårdsverksamheten
bestridas, såsom tidigare omnämnts, av under fjärde huvudtiteln uppförda
reservationsanslag för ändamålet samt av lägerkassemedel, dock att avlöningskostnaderna
för den för ifrågavarande verksamhet avsedda personalen
utgår från vederbörliga avlöningsanslag eller, beträffande militärpastorerna,
ur kyrkofonden.

Den förstärkta försvarsberedskapen har helt naturligt medfört en väsentlig
utökning av personalvårdsverksamhetens omfattning. De därav föranledda
avsevärda kostnaderna hava, med undantag av kostnaderna för avlöningar
och familjebidrag m. m. för den fast anställda eller värnpliktiga
personalen, vilka kostnader belasta vederbörliga krigstitlar, bestritts av särskilda
av Kungl. Maj:t å förskottsstaten för försvarsväsendet anvisade, till
chefen för försvarsstabens förfogande ställda medel. Ifrågavarande medel
hava anvisats kvartalsvis och i görligaste mån anpassats efter inkallelsernas
omfattning under varje särskilt kvartal. Det torde emellertid böra observeras,
att medelsanvisningarnas storlek, allt efter det personalvårdsverksamheten
utökats att omfatta nya uppgifter, undergått en motsvarande ökning.
Av de särskilda anvisningarna för täckande av personalvårdsverksamhetens
kostnader hava under budgetåren 1940/41—1942/43 förbrukats följande
belopp, nämligen:

budgetåret 1940/41
» 1941/42

» 1942/43

— 27 —

kronor 784,480
» 1,731,580

» 2,072,279

Summa kronor 4,568,339.

En specificerad uppställning över kostnaderna under budgetåret 1942/43
återfinnes i bifogade tablå.

Kostnader för personal- och själavård vid organiserade förband under

budgetåret 1942/43.

	3 kvart. 1942	4 kvart. 1942	1 kvart. 1943	2 kvart. 1943	Summa
Verksamhet viel förbanden	62,000	72,500	92,000	98,200	324,700
Bildningsdetaljen ........	212,377	191,632	197,995	143,864	745,868
Fältbiografer ............	103,759	52,752 75,610 65,946	90,776	76,812	324,099
	38,254 50,632	72,191 174,801	98,739 73,120	284,794 364,499
Fältradio................
Själavård................	3,400	5,921	11,800	7,198	28,319
Summa	470,422	464,361	639,563	497,933	2,072,279

Utöver ovan nämnda medel hava till bestridande av kostnader för vissa —
i allmänhet av vederbörande givare särskilt angivna — ändamål gåvomedel
stått till förfogande. Detta har i synnerhet varit fallet beträffande själavården,
vilket förklarar de jämförelsevis låga siffrorna för denna del av personalvårdsverksamheten.

I de ovan angivna beloppen hava icke inräknats kostnaderna för avlöningar
och familjebidrag m. m. för den i personalvården sysselsatta personalen.

Exakta siffror härå ställa sig svåra att erhålla, men en approximativ beräkning
ger vid handen, att de berörda kostnaderna vid ett infanteriregemente
i fält uppgå till omkring 7,500 kronor i månaden. För försvarsstabens personalvårdsavdelning
hava motsvarande kostnader för budgetåret 1942/43
sammanlagt uppgått till c:a 180,000 kronor.

Under nämnda budgetår torde samtliga ifrågavarande avlöningskostnader
för organiserade förband hava uppgått till approximativt l1/» miljoner kronor.
I denna summa hava icke inräknats några kostnader för förplägnad,
utrustning eller förläggning för personal vårdspersonalen; icke heller har tagits
hänsyn till de befattningshavare utöver specialpersonalen, som tagit befattning
nied personalvårdsärenden.

Med hänsyn till den avsevärda omfattningen av personalvårdsverksam- Revisorerna»
heten inom försvarsväsendet ävensom de betydande kostnader, som äro för- uttalanc,°-enade med verksamheten i fråga, hava revisorerna ansett sig böra bringa
ovan nämnda redogörelse till riksdagens kännedom.

Revisorerna vilja framhålla vikten av att vid en avveckling av den förstärkta
försvarsberedskapen cn däremot svarande inskränkning av personal -

Iakttagelser

beträffande

krigskassa väsendet.

— 28 —

vårdsverksamheten snarast möjligt kommer till stånd, i följd varav planer
i god tid böra uppgöras för en snabb övergång till den för fredsförhållanden
avsedda personalvårdsveksamheten.

§ 9.

Grundläggande bestämmelser för krigsförvaltningen under nu anbefalld förstärkt
försvarsberedskap återfinnas i allmänna krigsförvaltningsreglementet
den 31 augusti 1939 (nr 595). Enligt nämnda reglemente äro armé-, marin- och
flygförvaltningarna centrala krigskassamyndigheter, vilka utöva ledningen av
och uppsikten över krigsförvaltningen samt utfärda härför erforderliga närmare
föreskrifter. Krigskassamyndighet är vid försvars-, armé- och flvgstaberna
chef för krigskassaavdelning, som betjänar nämnda staber. I övrigt utgöres
krigskassamyndighet vid armén av armékårs- och fördelningsintendent
samt annan befattningshavare, som har expedition för krigskassaärenden sig
underställd, samt regementsintendent eller annan befattningshavare, som är
chef för krigskassaavdelning. Krigskassamyndigheter vid marinen äro i stort
sett chef för kameralkontor, varvskamrerare, stabs-, regements-, sektionsoch
tygintendenter (med medelsförvaltning) och intendent vid sjökrigsskolan
samt redogörare vid stab och å fartyg, där kassa föres, ävensom innehavare
av stående förskott. Vid flygvapnet utgöras krigskassamyndigheterna av befattningshavare,
som antingen har expedition för krigskassaärenden sig underställd
eller är chef för krigskassaavdelning.

Föreskrifter för krigskassaväsendet vid mobilisering och i krig har Kungl.
Maj:t meddelat i särskilda krigskassareglementen, för armén den 19 maj
1939 — vilket enligt beslut den 14 oktober 1939 skall i tillämpliga delar
gälla även för flygvapnet — samt för marinen den 14 oktober 1939. Krigskassareglementena
skola enligt Kungl. Maj:ts förordnande gälla även vid nu
rådande förstärkta försvarsberedskap. Krigskassaväsendet omfattar enligt
nämnda reglementen in- och utbetalning av penningmedel, räkenskapernas
förande och verifiering samt kontrollen över och redovisningen av de medel,
som ingå i de till krigskassaväsendet hörande räkenskaperna.

Högsta uppsikten över och ledningen av krigskassaväsendet vid armén och
flygvapnet utövas av arméförvallningens civila departement respektive flvgförvaltningen,
vilka därjämte skola föranstalta om, att erforderliga penningmedel
äro tillgängliga för krigskassaavdelningarna samt fastställa behövliga
formulär och meddela de närmare bestämmelser, som utöver reglementets
föreskrifter må anses erforderliga. Därjämte innehåller krigskassareglementet
för armén bestämmelser angående krigskassaväsendets organisation, anordnandet
av krigskassaavdelningar, personalens åligganden samt krigskassaväsendets
handhavande, varmed avses förvaring av kassa och räkenskaper,
uttagning och insättning av penningmedel, kassauppbörd, utbetalningar, medelsredovisnig,
inventering m. m.

Vid marinen utövas högsta uppsikten över och ledningen av krigskassaväsendet
av marinförvaltningen, vilken i övrigt äger samma befogenheter med

— 29 —

avseende å krigskassaväsendet som ovan angivits för arméförvaltningens civila
departement och flygförvaltningen. I övrigt föreslcrives, att för krigskassaförvaltningen
i stort sett skall gälla dels i reglemente för marinen och
dels för kassaväsendet i fred meddelade föreskrifter.

Enligt förenämnda kassareglementen åligger det chef för förband och förvaltningschef,
att, därest brist eller förlust upptäckes i krigskassa eller utlämnade
förskottsmedel eller förlust däri uppkommit genom fiendens åtgöranden,
eldsvåda, stöld eller annorledes, låta anställa undersökning samt
vidtaga alla nödiga åtgärder för tryggande av kronans rätt. Vid undersökning
skall upprättas protokoll, vilket jämte förslag till ersättande eller avskrivning
av bristen eller förlusten skall insändas till vederbörande centrala
krigskassamyndighet, som äger förfara efter omständigheterna.

Krigskassamyndighet fullgör — under uppsikt av vederbörande militära
chef —- de med krigskassatjänsten sammanhängande göromålen på sätt stadgas
i krigskassareglementet och krigsavlöningsreglementet samt övriga reglementen
och föreskrifter. Inom armén och flygvapnet äro vid högre förbands
staber organiserade expeditioner för krigskassaärenden samt vid regementen
och likställda lägre förband samt försvarsområdesstaber krigskassaavdelningar.
Krigskassaavdelning är direkt underställd expedition för krigskassaärenden
vid vederbörligt högre förbands stab. Krigskassaförvaltningar
finnas vid marinen inrättade dels hos de större myndigheterna i land enligt
särskilda bestämmelser, varvid stundom två eller flera krigsförvaltningsmyndigheter
anslutits till en och samma krigskassaförvaltning, dels hos stab vid
sjöstyrka eller å fartyg. För bestridande av erforderliga utgifter vid ett förbands
underavdelningar tilldelas i allmänhet bataljons-, kompani-, batterioch
divisionschefer (motsvarande chefer) ävensom fartygschef å mindre fartygsenhet
stående eller tillfälligt förskott från vederbörande regementes, flottiljs,
marindistrikts, stabs vid sjöstyrka eller sektions (motsvarande) krigskassaavdelning
eller krigskassaförvaltning. Stående förskott, i regel högst
5,000 kronor, tilldelas i allmänhet vederbörande krigskassör (redogörare) för
bestridande av smärre löpande utgifter.

Erforderliga närmare föreskrifter för medelsredovisningen hava meddelats
av vederbörande centrala krigskassamyndigheter eller således armé-, marin-
och flygförvaltningarna. Medelsredovisningen är numera i stort sett lika
organiserad inom de tre försvarsgrenarna samt genomgående anknuten till
postgirorörelsen. Varje krigskassaavdelning — inom marinen krigskassaförvaltning
—■ har sålunda tilldelats ett postgirokonto för inbetalningar och
ett för utbetalningar. Allt eftersom utbetalningar verkställas å utbetalningskontot
tillföres kontot täckning från ett centralt utbetalningspostgirokonto,
å vilket medel insättas i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende av
det löpande behovet, av vederbörande centrala krigskassamyndighet genom
överföring från statsverkets checkräkning. I den mån kontanta medel oundgängligen
erfordras för utbetalning från krigskassaavdelning, erhållas dessa
genom s. k. direktuttag å utbetalningskontot, varmed avses att vederbörande
krigskassör å postkontor omedelbart enligt särskilda bestämmelser kan lyfta

— 30

kontanter mot företeende av postgiroutbetalningskor t. Därutöver må krigskassör
såsom tidigare nämnts innehava stående förskott av lämplig storlek.
Inbetalningar till krigskassaavdelning skola i regel ske genom insättning å
vederbörligt inbelalningskonto. Därest postgiro icke kunnat anlitas, må inbetalning
ske medelst kontanter till krigskassören, varvid det åligger nämnda
befattningshavare att enligt särskilda föreskrifter insätta sålunda emottaget
belopp å inbetalningskontot. Å inbetalningskontona förefintliga behållningar
gireras genom postgirokontorets försorg till ett centralt postgirokonto för
inbetalningar, där medlen av den centrala krigskassamyndigheten kunna
disponeras för överföring till det centrala utbetalningskontot och på så sätt
åter tagas i anspråk för det löpande medelsbehovet. Undantag från ovanstående
utgöra allenast krigskassaförvaltning hos stab vid sjöstyrka eller å
fartyg inom marinen, vilka erhålla rörelsemedel efter rekvisition från vederbörande
marindistrikt eller stab antingen kontant eller genom insättning
å särskilt för såväl in- som utbetalningar avsett postgirokonto. Enligt vad
som inhämtats komma sistnämnda kassaförvaltningar inom en nära framtid
att anknytas till marinens centrala postgirokonton.

Såsom av ovanstående redogörelse framgår komma kontanta medel att
omhänderhavas av krigskassörerna förutom i förekommande fall på grund
av det stående förskottet även efter direktuttag eller till följd av kontanta
inbetalningar, innan dessa vederbörligen insatts å inbetalningskontot. Hos
innehavare av stående förskott föreligga förskottsmedlen i allmänhet i form
av kontanter, i den mån utbetalningar ännu icke skett.

Den närmaste kontrollen över krigskassör och innehavare av stående förskott
utövas genom inventering, som bär till ändamål att utröna, huruvida
uppbörd och utbetalningar blivit i behörig ordning verkställda och bokförda,
huruvida vederbörlig kassabehållning förefinnes samt huruvida
värde- och säkerhetshandlingar äro i behörig ordning. Chef för krigskassaavdelning
eller krigskassaförvaltning åligger att, därest de lokala
förhållandena så medgiva, minst en gång i månaden inventera krigskassa
och därifrån utlämnade förskott, dock att vid marinen inventering av till
annan än krigskassör utlämnat stående förskott behöver ske endast en gång
i kvartalet. Inventering skall därjämte verkställas, enligt vad därom särskilt
föreskrivits, av regementschefen (motsvarande) beträffande underställd
krigskassa i regel en gång i månaden. Fördelningschef må uppdraga åt
lämplig person att minst en gång i månaden verkställa inventering av fördelningsstabs
kassa.

Den sedan början av september månad 1939 rådande förstärkta försvarsberedskapen
har medfört en väsentlig ökning av såväl antalet krigskassor
som antalet utlämnade stående förskott. Antalet krigskassor är givetvis beroende
av den grad av beredskap, som upprätthållits vid varje särskild tidpunkt,
samt därav föranledd uppsättning av förband och enheter, rustning
av fartyg o. s. v.

I den mån antalet krigskassor och innehavare av stående förskott ökat,
har antalet förskingringsbrott tilltagit. Revisorerna hava därför ansett det

— 31 —

vara av intresse, att med ledning av tillgängliga handlingar något närmare
belysa vissa fall av oegentligheter ävensom de förhållanden, vilka möjliggjort
desamma.

Till en början må framhållas, att ett riktigt omhänderhavande av krigskassatjänsten
förutsätter, att den för ifrågavarande tjänst avsedda personalen
besitter god kännedom örn gällande reglementen och föreskrifter, tillräcklig
rutin samt erforderliga personliga kvalifikationer. Det har icke kunnat
undvikas, att särskilt under den första tiden av förstärkt försvarsberedskap
ett stort antal befattningshavare, företrädesvis tillhörande reserven och
landstormen eller den konstituerade personalen, placerats såsom chefer för
krigskassaavdelningar, såsom krigskassörer eller redogörare utan att besitta
erforderliga kunskaper inom ovannämnda områden. Felaktiga utbetalningar
hava blivit en oundviklig följd härav. Det får emellertid ej förbises, att
vederbörande redogörare, i den mån revisionsanmärkning framställts mot
felaktiga utbetalningar, i regel själv blir ersättningsskyldig. Dessa förhållanden
hava i varje fall ansetts böra lämnas åsido i detta sammanhang.

I det följande skall redogöras för vissa fall, där statsverket genom förskingring
eller vårdslöshet frånhänts medel, för vilka kronan sedermera icke kunnat
beredas ersättning.

Löjtnanten i reserven A. var hösten 1939 fartygschef å en hjälpkanonbåt
samt tillika divisionschef. Divisionskassa hade varit anordnad. Ombord å
fartyget hade fartygsintendent — en värnpliktig fänrik — varit kommenderad.
Enligt gällande bestämmelser skall fartygsintendent, där sådan finnes,
vara redogörare. Då intendenten enligt A:s uppfattning varit alltför oerfaren,
hade A. själv omhänderhaft kassan, som från början utgjort 15,000
kronor. Då kassaskrin eller lämpligt skåp saknades ombord, hade A. förvarat
kontantkassan i sin plånbok. Vid ombyte av fartygschef hade A. befunnits
brista i redovisning för omkring 2,000 kronor. Vid åtal inför krigsrätt
dömdes A. mot sitt nekande för förskingring och vårdslöshet till sex
månaders suspension och två månaders fängelse samt förpliktades utge skadestånd
med 2,400 kronor. Utslaget vann laga kraft. Beloppet har hittills
icke kunnat indrivas.

Till fartygschefen å en hjälpvedettbåt, fänriken i reserven B. hade i augusti
1941 utlämnats stående förskott å tillhopa 8,000 kronor. B. hade en afton i
sin hytt varit sysselsatt med att skriva ut postanvisningar för likvidering av
räkningar avseende leveranser till fartyget. Enär fartygets elektriska belysning
varit avstängd, hade han därvid såsom lyse haft ett tänt stearinljus, placerat
i en raktvålshylsa. B. hade vid ett tillfälle under några minuter avlägsnat
sig från hytten. Vid återkomsten hade han funnit hyttinredningen i
ljusan låga. Han hade omedelbart försökt släcka elden, vilket så småningom
lyckats, dock först efter det avsevärda eldskador anställts å hyttinredningen.
Omedelbart efter eldsvådan hade B. låtit rengöra och städa hytten samt bortkasta
alla brandrester så när som på vissa räkningar och en del blanketter.
Några kontanter hade icke kunnat återfinnas. En rekonstruerad förskotlsredovisning
gav vid handen, att minst 3,120 kronor saknades. Enligt B:s ut -

— 32 —

sago hade elden uppstått därigenom att ljuset av vinddraget vid dörrens
öppnande fallit omkull och antänt papperen å bordet. B. dömdes i första
instans för förskingring samt för försök till uppsåtlig skadegörelse å krigsmakten
tillhörig egendom till avsättning från sin befattning som reservofficer
samt till två års straffarbete, varjämte B. förpliktades utge 3,120
kronor i skadestånd. Utslaget överklagades med avseende å ansvarsfrågan
i krigshovrätten, som icke fann det styrkt, att B. gjort sig skyldig till förskingring
eller anläggande av eld. Krigshovrätten upphävde för den skull
krigsrättsutslaget med avseende å straffet, som ändrades till tre månaders
fängelse. Högsta domstolen fastställde senare krigshovrättens utslag. Skadeståndet
har hittills icke kunnat indrivas.

En underofficer av 2 graden i flottans reserv C. hade hösten 1940 kommenderats
såsom redogörare och proviantuppbördsman å ett större fartyg.
Den kontanta kassan förvarades i ett skåp i redogörarens hytt. Till sitt biträde
hade C. haft värnpliktige D., som bland annat brukade städa C:s hytt.
En dag i juli 1940 konstaterades, att dels 1,000 kronor stulits ur fartygskassan,
dels kaffe och öl ur förrådet. Värnpliktige D., som enligt vad som framgick
vid polisundersökningen tidigare straffats för stöld, häktades, erkände
varustölderna samt dömdes till frihetsstraff men kunde icke mot sitt nekande
dömas jämväl för penningstölden. Under polisutredningen framkom, att
varken kassaskåpet eller C:s hytt eller förrådsrummet varit låsta vid de
tillfällen, då stölderna troligen begåtts. C. har genom marinförvaltningens
revision anmärkningsvägen förklarats återbetalningsskyldig för det stulna
beloppet.

Landstormsfanjunkaren E. hade i egenskap av adjutant vid en luftvärnsdivision
till förvaltning av divisionschefen, kapten F., mottagit två till F.
utlämnade stående förskott å tillhopa 12,500 kronor. Vid olika tillfällen under
januari—juli 1943 tillägnade sig E. sammanlagt 2,333 kronor av ifrågavarande
förskottsmedel. Tillgreppen hade möjliggjorts därigenom, att F. bemyndigat
E. att kvittera kontanta utfyllnader å förskotten. Någon kontroll
över förskottsmedlen hade med anledning härav icke kunnat utövas av F.
Vederbörande åklagare ställde E. under tilltal för grov förskingring, varjämte
ansvar yrkades på F. för tjänsteförsummelse. Krigsrätten dömde E.
till straffarbete i sex månader och avsättning samt förpliktade honom att
ersätta kronan 2,390 kronor. Talan mot F. ogillades av krigsrätten, varvid
dock rättens ordförande var av skiljaktig mening. Utslaget har av arméförvaltningens
ombudsman överklagats i krigshovrätten. E. hade tidigare ådömts
två månaders fängelse för förskingringsbrott.

Vid företagen granskning av räkenskaperna för krigskassaavdelningen vid
en försvarsområdesstab upptäckte arméförvaltningens revision, att chefen
för krigskassaavdelningen, landstormslöj diant G. vid skilda tillfällen genom
att utfärda fingerade räkningar, för vilka han själv uppburit likvid, tillskansat
sig omkring 14,000 kronor av statsmedel. Vid företagen utredning framkom,
att vederbörande krigskassör för ifrågavarande likviders verkställande
överlämnat kontanter till G., som uppgivit, att han haft för avsikt själv över -

— 33 —

bringa likviderna till betalningsmottagaren vid personligt sammanträffande.

G. hade emellertid behållit kontanterna samt förbrukat dem för egen räkning.

Ett liknande fall har iakttagits vid en annan krigskassaavdelning. Det förskingrade
beloppet utgjorde därstädes omkring 10,000 kronor.

Vid krigskassaavdelningen vid försvarsområdesstaben i F. upptäcktes i
mitten av oktober 1941, att verifikationer för omkring 40,000 kronor saknades
från den tid värnpliktige landstormsfänriken H. tjänstgjort såsom krigskassör.
H., vilken avgått såsom krigskassör den 11 oktober 1941, uppgav vid
förfrågan, att verifikationerna troligen funnos i stabens lokaler. Vid inom arméförvaltningen
i november 1941 företagen utredning framkom, att brist
förelåg, varför krigsrätt ifrågasattes. H., som den 4 november 1941 tillträtt
en befattning som frivillig vid ett luftbevakningskompani inom annat försvarsområde,
blev den 10 januari 1942, innan utredningen angående den
tidigare omnämnda bristen avslutats och målet hänskjutits till krigsrätt, åter
krigskassör, denna gang vid försvarsområdesstaben i S. Vid företagen inventering
den 30 april 1942 framkom, att H. återigen tillgripit medel. H. blev
sedermera dömd till två år sex månaders straffarbete samt förpliktad att ersätta
kronan 3,696 kronor, därav 2,023 kronor, som tillgripits i F., och 1,610
kronor som tillgripits i S. Vid utredningen framkom att H. 1935 dömts till
fem manaders straffarbete, villkorlig dom, för uppsåtlig! eldåsättande i avsikt
att bedraga försäkringsbolag.

Vid av arméförvaltningen företagen granskning av ett regementes räkenskaper,
avseende åren 1937 och 1938, befanns, att i ett stort antal verifikationer
företagits radering och ändringar. Sedan i anledning härav undersökning
företagits, åtalades i mitten av år 1939 depåintendenten vid regementet

K. för ifrågavarande förseelser inför krigsrätt. K. avgick den 1 april 1941
med pension och inträdde därefter i intendenturkåren reserv. Innan förenämnda
mål ännu avgjorts, förordnades K. den 10 juni 1941 såsom chef
för ett av arméns intendenturförråd. I oktober 1941 tillgrep K. ett sammanlagt
belopp av 2,441 kronor, vilket emellertid ersattes i december samma år.
I juni 1943 dömdes K. för de ovan nämnda båda brotten genom utslag i
högsta domstolen till avsättning från sin befattning som officer i intendenturkåren
reserv samt att hållas i straffarbete i två år och åtta månader, varjämte
han förpliktades att till kronan utgiva ersättning för vad därifrån tillgripits
och icke blivit ersatt, eller 2,013 kronor.

Under år 1940 tjänstgjorde en krigskassör L. vid krigskassaavdelningen
vid en försvarsområdesstab. Härunder anmälde L. en dag, att brist på 1,900
kronor förelåg, vilken troligen uppstått genom felräkning. L. ersatte emellertid
beloppet. I maj 1941 hemställde L. hos Kungl. Majit om utbekommande
av ifrågavarande belopp, vilket emellertid efter avstyrkande av arméförvaltningen
avslogs. L. förflyttades i juli 1941 till krigskassaavdelningen vid annan
försvarsområdesstab. I slutet av augusti anmälde L., att 600 kronor saknades
samt att han själv tillgripit medlen. Under utredningen framkom att

L. tidigare dömts till ett år två månaders straffarbete för förskingring.

3—i39307. Rev. berättelse ang. statsverket år 1943. I.

— 34

Landstormsfanjunkaren M. omhänderhade i egenskap av adjutant vid ett
luftvärnsbatteri till batterichefen, N., utlämnat förskott. Vid ombyte av batterichef
i november 1941 kunde M. icke i vederbörlig ordning redovisa förskottet
men sade sig snarast skola redovisa detsamma till vederbörande krigskassaavdelning.
I april 1942 erhöll N. meddelande, att förskottet ännu icke
redovisats. Efter ett flertal anmaningar redovisades förskottet slutligen under
sommaren 1942. I maj 1942 tjänstgjorde en kapten O. såsom chef för
förenämnda batteri. Jämväl denne överlät åt M. att omhänderhava batteriets
förskott. Enligt order skulle förskottet med anledning av det förestående
budgetårsskiftet slutredovisas den 27 juni 1942. Enär några utbetalningar
icke skett, skulle förskottet i sin helhet inbetalas till krigskassaavdelningen
vid vederbörlig försvarsområdessstab. Då så icke skedde, avfordrades M.
förklaring, varvid framkom, att förskottet, 500 kronor, i sin helhet tillgripits.
O. inbetalade då ifrågavarande belopp av egna medel till krigskassaavdelningen.
M. förflyttades därefter och placerades såsom batteriadjutant vid
ett luftvärnsbatteri inom annat försvarsområde. Även här anförtroddes M.
omhänderhavandet av förskottsmedel, denna gång sammanlagt 8,000 kronor.
Vid av chefen för vederbörande krigskassaavdelning i oktober 1942 företagen
inventering av förskotten saknades sammanlagt 1,100 kronor i kontanter.
M. åtnjöt vid tillfället tjänstledighet och uppgav vid telefonförfrågan i
anledning av den konstaterade bristen, att han medtagit förefintliga kontanter
till hemorten för förvaring därstädes. Vid senare hållet förhör med M.
och vederbörande förbandschef hade bristen täckts. M. ställdes senare under
åtal för förskingring och förfalskning. I februari 1943 placerades M. såsom
batteriadjutant vid ett depåbatteri, där han emottag batteriets materiel
och ransoneringskort men icke några förskottsmedel. I M:s åliggande ingick
emellertid att ombesörja utbetalning av vissa avlöningsmedel. Först i slutet
av augusti 1943 erhöll vederbörande depåchef kännedom om att M. stod under
åtal för förskingringsbrott.

Slutligen vilja revisorerna framhålla, att vissa fall uppmärksammats, där
personal i redogörarställning ännu icke uppnått myndig ålder. Sålunda må
nämnas, att vid en och samma krigskassaavdelning såväl chefen för avdelningen
som krigskassör en varit omyndiga.

Revisorernas Revisorerna hava genom den föregående redogörelsen velat belysa vissa
uttalande. missförhållande^ som framträtt inom det militära kassaväsendet. Revisorerna
förbise härvid icke, att på grund av den rådande förstärkta försvarsberedskapen
det militära kassaväsendet fått en mycket betydande omfattning, ej
heller de svårigheter, som i samband därmed uppstått beträffande rekryteringen
av redogörarpersonalen.

Vad som rimligen kan göras för att förebygga uppkomsten av sådana missförhållanden
måste emellertid strängt iakttagas. Stor vikt ligger otvivelaktigt
vid själva rekryteringen av kåren, varför de tillsättande myndigheterna
uppenbarligen hava att vinnlägga sig örn att till ifrågavarande uppdrag
utse endast sådana, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet. Huvudvik -

— 35 —

ten kommer emellertid i första hand att ligga på beskaffenheten av den kontroll,
som utövas inom den militära medelsförvaltningen.

Det vill synas, att i flera fall oegentligheter skulle kunnat undvikas eller i
varje fall upptäckas på ett betydligt tidigare stadium, därest föreskrivna inventeringar
fullgjorts med omsorg och noggrannhet. Mången gång torde
utövandet av föreskriven kontroll i form av inventeringar, granskningar av
rapporter och dylikt betraktas såsom en formsak. Detta förhållande synes i
sin tur ofta förlett kontrollanten att verkställa förrättningen under alltför
kamratliga former. Uppenbarligen förringas en inventerings värde genom ett
dylikt förfarande.

Enligt revisorernas mening torde effektivaste sättet att försvåra tillgrepp av
förskottsmedel vara att ofta och utan föregående tillkännagivanden företaga
inventeringar hos vederbörande.

De rent personliga kvalifikationerna måste såsom ovan nämnts tillmätas
den största betydelse, då det gäller att placera personal såsom krigskassachefer,
krigskassörer och redogörare. Allt eftersom tillgången på lämplig
personal ökats, hade en allmän översyn beträffande ifrågavarande personals
lämplighet bort komma till stånd samt i anslutning härtill erforderliga
personbyten äga rum. Enligt vad som inhämtats har även en dylik undersökning
i viss omfattning utförts genom krisrevisionens försorg beträffande
armén. Resultatet därav överlämnades till chefen för intendenturkåren, som i
regel verkställer kommenderingar av intendenter och krigskassörer för arméns
vidkommande. Även om genom denna undersökning en förbättring
tor tillfället ernåddes, synes vederbörande icke i fortsättningen tillräckligt
beaktat betydelsen av liknande kontrollåtgärder. För marinens vidkommande
har en undersökning påbörjats till utrönande av ifrågavarande förhållanden
beträffande krigskassörer, redogörare och vissa innehavare av stående förskott
efter det statsrevisorerna upptagit förevarande spörsmål till behand -

Såsom synnerligen anmärkningsvärt torde få betraktas det ovan relaterade
tall, dar en krigskassör, medan han ännu stod under åtal inför krigsrätt för
oegentligheter vid en krigskassaavdelning, efter ett kortare avbrott för annan
tjänstgöring ånyo placerades såsom krigskassör vid krigskassaavdelning. Samarbetet
mellan den granskande och den kommenderande myndigheten svnes
har hava brustit på ett betänkligt sätt. Likaledes finna revisorerna det anmärkningsvart
att personer, som icke uppnått myndig ålder, placeras å befattningar
med redogöraransvar.

En bidragande orsak till oegentligheter i de fall, då dessa närmast hava sin
grund i rent slarv, torde vara den betydande arbetsbörda, som, särskilt med
de nuvarande tidvis omfattande inkallelserna, åvila icke endast intendenter
och krigskassörer utan aven kompaniadjutanter m. fl. Ofta nog bliva ifrå"a
varande befattningshavare så överhopade med göromål, att de med nödvändighet
mäste anförtro förvaltningsuppgifter av olika slag åt underordnad
mindre kvalificerad personal. Erforderlig minskning av arbetsbördan torde
kunna ernns genom en rationalisering och förenkling av det militära för -

— 36 —

Iakttagelser
beträffande
den militära
tandvården.

valtnings- och expeditions väsendet. Då emellertid ifrågavarande spörsmål befinner
sig under utredning av den år 1942 tillsatta militära expeditionstjänstkommittén,
torde förslag till åtgärder i antydd riktning vara att vänta inom
en nära framtid.

För att i möjligaste mån förhindra fall av oegentligheter synes i första hand
en skärpning av kontrollen över krigskassor och utlämnade förskottsmedel
oundgängligen erforderlig. Vidare torde det böra åläggas vederbörande militära
myndigheter att införskaffa noggranna upplysningar beträffande de personliga
förhållandena i fråga örn sådan personal, som är avsedd att tagas i
anspråk för förvaltningsuppgifter. Därutöver borde genom ett bättre samarbete
mellan de räkenskapsgranskande myndigheterna och de olika militära myndigheter,
som bära ansvaret för kommendering av förvaltningspersonal, vinnas
möjlighet att på ett tidigt stadium avkoppla sådana befattningshavare
från handhavandet av kassamedel, som visa sig icke fylla måttet beträffande
kunskaper eller personliga kvalifikationer.

Det är enligt revisorernas mening angeläget, att åtgärder oförtövat vidtagas
för ernående av en tillfredsställande ordning inom ifrågavarande område.

§ 10.

Närmare bestämmelser beträffande tandvård åt personal vid armén, å vilken
reglementet den 20 oktober 1939 (nr 757) angående sjukvård åt personal
vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring är tillämplig, återfinnas i
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses föreskrifter angående tandvård åt personal
vid armén under krigstjänstgöring. Motsvarande bestämmelser hava
utfärdats för marinens och flygets personal.

För fältduglighetens vidmakthållande erforderlig tandvård enligt ovannämnda
föreskrifter beredes personal vid försvarsväsendet, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt, nämligen — med undantag av viss i § 3
krigsavlöningsreglementet omnämnd personal — militär och civilmilitär personal
på aktiv stat, på reservstat, på övergångsstat och i reserven, officerare
i väg- och vattenbyggnadskåren, i fredstid konstituerade landstormsofficerare
och värnpliktiga, samt annan personal, sorn, utan att på grund av värnpliktslagens
föreskrifter eller eljest vara krigstjänstskyldig, antagits såsom frivillig
eller anställts i särskild befattning. Vården åtnjutes förutom vid eget förband
även vid de fasta tandpolikliniker, som äro anordnade vid fördelningssjukhus,
etappsjukhus eller vissa krigs- (fästnings-) sjukhus, respektive vid mobiliseringsdepå
samt vid tillfälliga tandpolikliniker. Armépersonal tillhörande i
Stockholm förlagda truppförband och anstalter åtnjuter tandvård vid Karolinska
sjukhusets tandpoliklinik, vilken jämställts med vid mobiliseringsdepå
anordnad fast tandpoliklinik.

Överinseendet över den fackliga verksamheten vid arméns militära tandpolikliniker
utövar fördelningstandläkaren, i förekommande fall under kårtandläkaren.
Föreståndare för tandpoliklinik samt för proteslaboratorium ut -

— 37

ses, efter fördelningstandläkarens hörande, av chefen för det förband, till
vilket tandpolikliniken är ansluten.

Den militära tandvården avser sanering av munhålan, att förbättra eller att
återställa tuggförmågan hos vederbörande genom kirurgisk, konserverande
eller profetisk behandling, i den mån detta låter sig göra med till förfogande
stående personal och tandvårdsutrustning vid vederbörlig tandpoliklinik.

Vad först beträffar kirurgisk behandling verkställes extraktion vid akuta
fall, där annan behandling icke är lämplig eller möjlig. Total extraktion eller
annan mer omfattande extraktion får efter vederbörandes eget medgivande,
som skall skriftligen avgivas, företagas endast efter anmodan av
vederbörande truppförbandsläkare eller efter överenskommelse mellan denne
och tandpoliklinikföreståndare. Såsom villkor för erhållande av konserverande
tandvård gäller vidare, att patienten låter extrahera samtliga rötter
och karierade tänder, vilka icke kunna eller böra behandlas. Konserverande
behandling omfattar fyllningar med amalgam och cement samt rotfyllning
av tänder med aktiv betydelse för bettet. Profetisk behandling må
som regel enbart avse löstagbara kautschukproteser. Guld- och porslinsproteser
(guldinlägg, guldkronor, stifttänder, jacketkronor o. s. v. samt broar)
få, där så erfordras, utföras endast vid styrkt olycksfall i tjänsten. När
ofrånkomlig indikation därtill förekommer, kan dock även i andra fall insättning
av stifttänder medgivas.

I fråga om tandvård, som är oundgängligen nödvändig och av giltig anledning
icke inom rimlig tid kan erhållas genom tandläkare vid truppförband
eller vid militär tandpoliklinik, äger vederbörande truppförbandsläkare
att för erforderlig behandling hänvisa patient till folktandpoliklinik eller eljest
till närmast boende civil legitimerad tandläkare. Kostnadsförslag skall
därvid infordras och behandlingen må ej påbörjas, förrän vederbörande
myndighet prövat och godkänt förslaget. Värnpliktig, som vid militärtjänstgöringens
upphörande ännu icke avslutat vid tandpoliklinik påbörjad, för
fältduglighetens vidmakthållande erforderlig behandling, skall av vederbörande
truppförbandsläkare skriftligen hänvisas till fortsatt behandling vid
militär tandpoliklinik, folktandpoliklinik eller hos enskild tandläkare. I dylik
hänvisning skall tydligt angivas, vilken tandvård som får utföras på statsverkets
bekostnad. För vård hos enskild tandläkare utgår ersättning enligt folktandvårdstaxa
med eventuella tillägg, som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
medgiver.

Föreståndare för tandpoliklinik är ansvarig för arbetet vid polikliniken.
Utöver tandvårdande verksamhet åligger det honom alt efter fastställelse av
fördelningstandläkare (motsvarande) på lämpligt sätt anslå de dagliga tiderna
för tandpoliklinikens öppethållande samt att upprätta för vecka gällande
tjänstgöringsschema.

Då med hänsyn lill rådande förhållande så synes lämpligt, må vid tandpoliklinik
behandling utföras endast i sådan utsträckning, att återstående
arbete kan uppskjutas till senare tidpunkt eller fullföljas å tandpoliklinik
vid mobiliseringsdepå, vid folktandpoliklinik eller hos enskild tandläkare.

38 —

Enligt instruktion för kårtandläkare (militärbefälstandläkare) samt fördelningstandläkare
skall denne genom inspektioner eller annorledes övervaka
tandvården vid sjukvårdsformationer och tandpolikliniker inom militärområdet
(fördelningen). Han skall därvid utöva kontroll över tandvårdsverksamheten
samt bland annat tillse verksamhetens ändamålsenliga organisation,
personalens arbetsförhållanden, kapacitet och tjänstgöringstider. Över
verkställda inspektioner har han att till militärbefälhavaren avgiva till sjukvårdsstyrelsen
ställd redogörelse.

Enligt ovan nämnda föreskrifter erhåller viss personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring tandvård för fältduglighetens vidmakthållande.
Tandvården avser att förbättra eller återställa tuggförmågan hos vederbörande
i den män det låter sig göra med till förfogande stående personal och
tandvårdsutrustning vid vederbörlig poliklinik. Personalen har således ingen
ovillkorlig rätt till fullständig tandvård — en åsikt som dock är vida spridd
—- utan vederbörande truppförbandsläkare skall från fall till fall företaga
behovsprövning samt vid förekommande fall remittera patienten till tandpoliklinik.

Enligt vad revisorerna inhämtat har begreppet fältduglighetens bibehållande
ofta givits alltför stor vidd och även fått olika innebörd vid skilda kliniker.
Vidare har uppmärksammats, att truppförbandstandläkare, då tandvården
avsett sönderbitna tänder, varit betydligt mera villiga att betrakta denna företeelse
som olycksfall i tjänsten än riksförsäkringsanstalten, som vanligen ej
finner anledning att betrakta en vid måltid sönderbiten tand som olycksfall
i tjänsten.

Även i andra hänseenden synas vederbörande tandläkare ej tillräckligt
hava uppmärksammat gällande bestämmelser. Som exempel härå må anföras
vissa iakttagelser. Vid tandpoliklinik må, då med hänsyn till rådande
förhållanden så synes lämpligt, behandling utföras endast i sådan utsträckning
att återstående arbete utan skada kan uppskjutas till senare tidpunkt
eller fullföljas å tandpoliklinik vid mobiliseringsdepå, vid folktandvårdspoliklinik
eller hos enskilda tandläkare. Enligt vad revisorerna erfarit har ifrågavarande
bestämmelse ofta åsidosatts och mera komplicerade arbeten slutförts,
oaktat desamma mycket väl kunnat uppskjutas eller ett provisorium
varit tillräckligt. Vidare får enligt gällande författning guldprotes utföras
endast vid styrkt olycksfall i tjänsten. Vid depåpolikliniken vid I. 4 hava
emellertid utförts guldarbeten i mycket stor utsträckning. Av en med anledning
härav infordrad förklaring framgår, att utav det 30-tal patienter, som
erhållit guldinlägg under tiden från den 15 juli 1942 till den 30 juni 1943,
endast c:a 20 procent kunnat styrka olycksfall i tjänsten.

Ytterligare har uppmärksammats, att vid ett regemente tandläkare inkallats
under så korta perioder, att arbetseffektiviteten blivit lidande härpå.
En följd av sådana korta inkallelser bliva vidare ökade kostnader för resor,
traktamenten etc. Därjämte har iakttagits, att vid en ambulerande marin
tandpoliklinik under en månad arbete blott utförts under 9 dagar. Un -

39 —

der månadens återstående dagar har arbete icke kunnat utföras, enär antingen
tandläkaren varit tjänstledig eller sjukvårdare saknats.

Revisorerna hava på grundval av de rapporter, som enligt gällande bestämmelser
skola insändas från de olika tandpoliklinikerna till vederbörande
centrala sjukvårdsmyndighet och som uppenbarligen äro avsedda att möjliggöra
kontroll från sagda myndighets sida över arbetet vid poliklinikerna,
låtit uppgöra vidstående tablåer, vilka utvisa antalet patienter, extraktioner,
fyllningar m. m., som tandläkare vid olika militära tandpolikliniker i genomsnitt
medhunnit per arbetsdag. Tablåerna avse kliniker vid depåer, försvarsområden
vid armén samt fyra av marinens polikliniker. Vad beträffar
sistnämnda kliniker hava revisorerna ingalunda bortsett från att på grund
av materialets ringa storlek de genomsnittssiffror, som erhållits, icke giva
samma rättvisa resultat som ett material, som avser längre tid och flera
kliniker. Dessa uppgifter hava emellertid ansetts böra medtagas, enär rapporter
av ifrågavarande slag icke förekommit inom marinen före den 1 juli
1943.

Tages först patientfrekvensen i betraktande, befinnes densamma hava
varierat högst betydligt å olika tandpolikliniker. Vid depåerna har den sålunda
varierat mellan 8.56 och 18.07, vid försvarsområdesstaberna mellan
5.98 och 26.40 samt vid marinen mellan 6.63 och 23.55, allt per arbetsdag
och tandläkare. Om man med tillämpning av en bland enskilt praktiserande
tandläkare använd beräkningsgrund räknar med en genomsnittlig behandlingstid
per patient av 20 minuter, skulle arbetstiden enligt ovannämnda
tablåer hava varierat från c:a 2 timmar lill c:a 8 timmar per dag. Då emellertid
behandlingstiden för en patient kan variera högst betydligt, hava revisorerna
utgått från en förefintlig utredning beträffande arbetstiden vid
militära tandkliniker (se Svensk läkartidning nr 38 år 1941). Enligt denna
utredning skulle, även örn växlingar kunde förekomma åt olika håll, beroende
på den individuella arbetskapaciteten, vanligen förekommande tandarbeten
kunna utföras å följande tider, nämligen: extraktion 5 minuter, total
extraktion av halv käke 15 minuter, av hel käke 40 minuter, fyllning 20
minuter samt rotbehandling utan plomb 45 minuter. Därtill bär lagts 10
procent av summan av arbetstiden för att därmed lämna utrymme för växlingar
i den individuella arbetskapaciteten. Med utgångspunkt från dessa
beräkningsgrunder har under T 1, T 2 och T 3 i tablåerna erhållits timantalet
per dag. Antalet arbetstimmar efter denna beräkningsgrund har vid
depåerna varit lägst c:a 3V2 timmar per dag och högst 71A timmar. Vid försvarsområdesstaberna
däremot har lägsta arbetstiden per dag varit c:a 3 timmar
och högsta c:a 71/* timmar.

Beträffande arbetsfördelningen å de militära tandpoliklinikerna förekommer
det icke sällan, att en tandsköterska assisterar två tandläkare. Inom
folktandvården däremot har för ernående av största möjliga arbetseffektivitet
beräknats en tandsköterska per tandläkare. Dessutom bär uppmärksammats,
alt kvällsmottagningar funnits vid vissa tandpolikliniker men
att dessa numera upphört.

40 -

Under sina resor hava revisorerna bland annat besökt en tandpoliklinik
vid ett fältförband i Värmland. På kliniken tjänstgjorde vid besöket tre
tandläkare. Utrustningen bestod av två tandläkarstolar, varav en med elektrisk
borrmaskin och en med trampborrmaskin. Den med trampborrmaskin
försedda stolen befanns vara obrukbar, men hade genom en obetydlig reparation
kunnat iståndsättas, vilket dock ej skett. Vid förfrågan örn orsaken
härtill förklarades, att trampborrmaskinen vore besvärlig att arbeta med,
varför någon reparation icke ansetts böra komma till stånd. På förfrågan,
huruvida kvällsmottagningar förekommo, upplystes att så ej vore fallet,
enär förbandets personal icke ansåge sig skyldig att besöka kliniken för
tandvård efter vanliga arbetstidens slut. Arbetstiden per tandläkare å polikliniken
kunde därför maximalt uppskattas till 3 timmar per dag.

Beträffande den militära tandvården i övrigt hava revisorerna särskilt
fäst sig vid det förhållandet, att officerare och underofficerare för närvarande
erhålla fri tandvård. Enligt avlöningsreglemente för beställningshavare
vid försvarsväsendet (militära avlöningsreglementet) den 15 juni 1939
äger reglementet tillämpning dels å ordinarie officers- och underofficersbeställningar
å aktiv stat, dels å ordinarie beställningar i övrigt vid försvarsväsendet,
vilka bestämmas genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen, dels
å fänriksbeställningar, dels ock å extra ordinarie underofficersbeställningar.
Vid sjukvård erhålla beställningshavare på statens bekostnad läkarvård
jämte läkemedel, men där det ej är fråga om olycksfall i tjänsten, hänföres
tandvård till läkarvård endast örn sådan vård avser botande av sjukdom
i tändernas omgivningar eller anses vara av väsentlig betydelse för botande
av annan sjukdom, vilken står i orsakssammanhang med tändernas tillstånd.
Endast vid olycksfall i tjänsten samt vid ovan nämnda undantagsfall
kan således militär befattningshavare, å vilka militära avlöningsreglementet
är gällande, under fredsförhållanden erhålla fri tandvård. Avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring
(krigsavlöningsreglementet) tillämpas under krigstjänstgöring.
Dylik tjänstgöring anses enligt sistnämnda reglemente fullgöras av den, som
tillhör mobiliserad del av försvarsväsendet. Under nu rådande förstärkta
beredskap är alltså ej militära avlöningsreglementet utan krigsavlöningsreglementet
tillämpligt. Enligt krigssjukvårdsreglementet åtnjutes sjukvård
på statens bekostnad av personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tilllämpligt,
vilket reglemente bland annat gäller för fast anställda officerare
och underofficerare. Sistnämnda kategorier äga inom ramen för ovannämnda
tandvårdsbestämmelser fri tandvård, vare sig vederbörande tjänstgör
vid fältförband, depå eller annorstädes. En officer eller underofficer, som
exempelvis år 1938 tjänstgjorde vid sitt regemente, fick sålunda själv bekosta
sin tandvård, medan han däremot efter krigsavlöningsreglementets
ikraftträdande, med vissa mindre begränsningar, äger rätt till fri tandvård.

Slutligen bör här erinras örn att Kungl. Majit genom beslut den 30 oktober
1941 bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att utse högst sex
utredningsmän att inom nämnda departement biträda med utredning rörande

— 41 —

tandvården vid försvarsväsendet ävensom avgiva det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Utredningsmännen, som antagit benämningen försvarsväsendets
tand vårdsutredning 1941, hava ansett sig böra i första hand
avgiva förslag till tandvårdens ordnande vid försvarsväsendet under fredstid
samt i andra hand till hur denna fredstandvård i händelse av krig lämpligen
skulle organiseras såsom krigstandvård. Den 20 mars 1943 framlades emellertid
ett förslag till vissa provisoriska åtgärder i allmänhet för förbättring
av tandvården inom försvarsväsendet. Förslaget torde kunna sammanfattas i
följande huvudpunkter nämligen:

1) inrättande av tjänster dels för en för försvarsväsendet gemensam
tandvårdsinspektör, dels för föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpolikliniker
samt dels för vissa tandteknici;

2) höjda arvoden för föreståndare för marinens tandpolikliniker;

3) anställande av ytterligare ett antal tandsköterskor.

Ovannämnda förslag till provisoriska åtgärder har från och med hösten

1943 i huvudsak genomförts. Sålunda finnes numera en tandvårdsinspektör
anställd vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt arvodesanställda föreståndare
vid ett antal militära tandpolikliniker. Därjämte har antalet
tandsköterskor utökats. Genom inrättandet av inspektörsbefattningen torde
en förbättring i den kontrollerande verksamheten vara att förvänta, samtidigt
som förstärkandet av personalen kommer att höja arbetseffektiviteten.

Utan att vilja föregripa den utredning i frågan, som för närvarande pågår,
anse sig revisorerna likväl böra framlägga vissa synpunkter å de brister
i avseende på den militära tandvården, som kommit till synes särskilt under
nu rådande förstärkta försvarsberedskap.

Betydelsen av en förbättrad tandvård i allmänhet är uppenbar. Revisorerna
hava emellertid fäst sig vid att bestämmelserna örn militär tandvård
genomgående givits en vidsträckt tillämpning, i det alt sådan synes hava
medgivits även i fall, där avhjälpandet av tandskadörna icke kan anses hava
varit erforderligt för vidmakthållande av fältdugligheten. På de militära
tandpoliklinikerna hava sålunda i stor utsträckning utförts arbeten, som varit
omfattande och dyrbara eller som utan men för vederbörande synas hava
kunnat uppskjutas eller ersättas med provisoriska åtgärder. Enligt revisorernas
mening böra därför förtydligande bestämmelser utfärdas i restriktiv
riktning.

På grund av vad som framkommit om frekvensen på de militära tandpoliklinikerna
hava revisorerna vidare funnit det anmärkningsvärt, att antalet
arbetstimmar per dag och tandläkare på de olika klinikerna varierar så väsentligt.
Revisorerna hava själva kunnat konstatera, att arbetseffektiviteten
på sina håll varit mindre tillfredsställande. Detta torde hava haft sin grund
i bristfällig organisation.

Det förhållandet, att arbetstakten vid vissa tandkliniker uppenbarligen varit
lägre än vad som kan anses normalt, synes även tyda på att vederbörande
myndigheter möjligen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt de arbets -

Revisorernas

uttalande.

— 42 —

rapporter, som inkomma från poliklinikerna. Revisorerna hava erfarit, att
de ojämnheter i förevarande avseende, som framkommit vid den statistiska
bearbetningen av tandrapporterna från poliklinikerna, delvis skulle bero på
att rapporternas uppgifter lämnats efter olika grunder och att siffermaterialet
icke skulle vara fullt jämförbart. Örn så är förhållandet, torde värdet
av tandrapporternas insändande överhuvud taget kunna ifrågasättas.

De fast anställda officerarna och underofficerarna böra enligt revisorernas
mening åtnjuta fri tandvård allenast då de tjänstgöra vid fältförband.
Den vida längre gående rätt till fri tandvård, som de nu åtnjuta, torde nämligen
sakna motsvarighet i fråga om övriga statliga befattningshavare. Denna
fråga synes lämpligen böra hänskjutas tili 1941 års tandvårdsutredning.

De iakttagelser i fråga örn den militära tandvården, för vilka revisorerna
här redogjort, synas revisorerna påkalla snara åtgärder för rättelses vinnande.

Tandpolikliniker vid olika depåer.

(Tablån är sammanställd av de rapporter, som var löte dag insändas till arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, och avser tiden l/i 1942—80/« 1943.)

Depåer	Beräknat per arbetsdag och tandläkare	T 1 Arbetstiden per dag
Patienter	Extraktioner	Fyllningar	Rotbehand- lingar
I. 2..................	10.51	5.03	4.37	1.53	3 tim.	19 min.
T. 2..................	10.23	5.74	4.82	1.58	3	>	36 .
P. 2 (K. 2) ..........	10.99	2.82	7.92	0.99	3	>	59 >
I. 7..................	10.32	3.01	6.29	1.79	4	>	4 »
1.14..................	8.56	6.74	8.01	0.74	4	>	10 »
I. 8..................	10.26	7.96	6.39	1.68	4	»	28 >
A. 5..................	12.86	10.92	6.30	1.44	4	>	31 »
I. 4..................	12.35	4.75	5.69	2.60	4	>	41 >
I. 12..................	9.11	5.04	7.21	2.09	4	2>	49 »
I. 6..................	12.75	7.46	6.63	2.10	4	>	52 >
I. 3..................	16.12	7.52	8.28	1.44	4	»	56 >
P. 3 (1.10)............	11.92	3.56	7.47	2.71	5	>	18 »
K. 1..................	12.86	5.29	8.20	2.24	5	>	20 >
I. 15..................	18.07	10.87	9.33	1.12	5	>	20 >
I. 13..................	13.02	5.42	10.31	1.32	5	>	21 »
I. 20..................	12.78	11.61	8.93	1.24	5	»	22 »
I. 18..................	14.52	7.76	9.40	1.62	5	7>	30 »
I. 5..................	15.91	12.72	8.92	1.29	5	>	30 »
I. 21..................	16.67	10.99	10.38	0.95	5	3>	37
I. 11..................	11.-	6.89	10.26	1.54	5	»	39 t.
T. 3..................	13.39	4.99	11.36	1.37	5		45 >
T. 4..................	14.55	6.37	6.74	3.30	5		48 »
I. 17..................	16.63	11.90	8.74	2.12	6	T>	8 »
A. 6..................	13.55	4.58	9.72	2.53	6	>	4 »
A. 2..................	12 41	4.92	10.25	2.42	6	>	13 »
I. 16..................	15.14	11.39	8.34	3.24	6	>	47 >
A. 3..................	16.36	9.62	10.87	2.39	6		50 »
L. 1 (A. 9)............	17.60	5.93	10.70	3.55	7	>	24 »

— 43 —

Tandpolikliniker vid olika lörsvarsområdesstaber.

(Tablån är sammanställd av de rapporter, som var 15:e dag insändas till armétörvaltningens
sjukvårdsstyrelse, och avser tiden l/j 1942—30/6 1943.)

Försvarsområdes-staben i	Beräknat per arbetsdag och tandläkare	T 2 Arbetstiden per dag
Patienter	Extraktioner	Fyllningar	Rotbehand- lingar
Sundsvall.............	7.50	4.62	5.67	0.47	2 tim. 53 min.
Karlshamn............	6.58	3.15	5.19	0.64	2	> 55 >
Kalmar...............	6.54	3.91	5.01	0.70	2	» 58 »
Ystad ................	5.98	2.96	4.65	1.25	3	i 14 •
Trelleborg ............	9.09	5.72	5.27	0.88	3	> 22 »
Hälsingborg ..........	12.12	6.16	6.61	1.85	4	> 44 >
Kiruna...............	15.21	6.51	8.55	1.85	5	» 18 »
Malmö................	26.40	12.68	10.70	2.23	7	> 16 »

Tandpolikliniker vid marinen.

(Tablån är sammanställd av ett mindre antal rapporter, som insänts till marinöverläkaren.)

Marina kliniker vid	Beräknat per arbetsdag och tandläkare	T 3 Arbetstiden per dag
Patienter	Extraktioner	Fyllningar	Rotbehand- lingar
Kustflottan...........	6.63	1.49	6.03	1.30	3 tim. 26 min.
Ö. S. K...............	11.56	4.23	6.21	1.18	3 > 38 »
K. A. 2 ..............	8.95	5.28	6.60	0.96	3 » 41 »
Lasarettsfartyget Prins
Carl................	23.55	7.60	4.62	7.73	8 » 46 >

§ 11.

Revisorerna hava avlagt besök vid Karlsborgs lufivärnsregemente och därvid
även besett den av regementet disponerade byggnaden Slutvämet.

Byggnaden i fråga är uppförd i två våningar jämte källare och vind och
användes i huvudsak som kasern. Vindsvåningen utnyttjas till förråds- och
verkstadslokaler.

Slutvärnets omkring 600 meter långa vindsvåning är uppförd med ytterväggar
av sten samt tak av trä med plåtbeklädnad. Golvet är murat i valvkonstruktion,
varå för vinnande av en plan golvyta träbeläggning lagts. Som
en följd härav hava mellan de båda golven uppstått genomgående tomma
utrymmen, i vilka ett kraftigt drag uppstår och genom vilka en utbruten
eldsvåda obehindrat kan sprida sig.

Vinden utgör ur brandskyddssynpunkt i övrigt ett enda slutet rum, allenast
avdelat genom trä- och spjälväggar. Några särskilda brandskyddsåtgärder
finnas icke vidtagna därstädes. På grund härav och med hänsyn
jämväl till den i stor utsträckning synnerligen brännbara materiel, som där
försvaras, synas stora risker föreligga för att en eldsvåda i förrådet svårligen
skall kunna släckas.

Brandskyddsåtgärder
i
byggnaden
Slntvärnet, i
Karlsborg.

Revisorernas

uttalande.

Föreningen
armé-,
marin- och
flygfilm.

— 44 —

Genom chefens för Karlsborgs luftvärnsregemente försorg har i samband
med vissa anslagsäskanden en undersökning av särskild brandskyddsexpert
utförts rörande de åtgärder, vilka i första hand borde vidtagas för att åstadkomma
ett någorlunda acceptabelt brandskydd å vinden i Slutvärnet. Utredningen
har givit vid handen, att i första hand vindsvåningen borde avdelas
i sektioner genom brandmurar. Därvid skulle takpanel eller annat trävirke
icke få gå vare sig över eller genom murarna. I dessa senare skulle branddörrar
insättas. Samtidigt härmed skulle vissa omläggningar av det elektriska
ledningssystemet vidtagas.

På grundval av de sålunda gjorda undersökningarna och därvid verkställda
kostnadsberäkningar begärde regementschefen för budgetåren 1942/43
och 1943/44 medel för nämnda arbeten med 38,000 kronor respektive 52,700
kronor. I samband härmed framhöll regementschefen, att vinden i nu ifrågavarande
byggnad överhuvud taget vore en så olämplig plats som förrådslokal,
att icke mera omfattande och kostsamma skyddsåtgärder borde vidtagas
å densamma än som ur brandteknisk synpunkt vore försvarbart i
fråga om vindar i allmänhet. De av regementschefen begärda anslagsbeloppen
hava emellertid icke av arméförvaltningen upptagits bland lantförsvarets
anslagsäskanden.

Av det anförda framgår, att nämnda vindslokaler ur brandskyddssynpunkt
äro synnerligen bristfälliga. Enligt vad revisorerna från sakkunnigt håll inhämtat
föreligger synnerligen stor risk för att en å vinden uppkommen eldsvåda
icke skall kunna begränsas, innan omfattande skador anställts.

Utan att ingå på frågan örn lämpligheten av att å vindslokaler upplägga
förråd av mera betydande omfattning anse revisorerna, att, därest ifrågavarande
lokaler fortfarande skola användas för sitt nuvarande ändamål, betryggande
brandskyddsåtgärder snarast böra vidtagas.

§ 12.

Föreningen armé-, marin- och flygfilm (AMF) bildades år 1920. Enligt föreningens
nu gällande stadgar har denna till ändamål att upptaga filmer över
verksamheten inom armén och marinen, att tillhandahålla truppförband och
skolor militära undervisnings-, bildnings- och nöjesfilmer, att genom filmen
verka för en allmännare kännedom om arbetet inom försvaret, att utgöra
central för försvarsväsendet berörande ljusbilder och fotografiska bilder
samt att tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar rörande inköp
och skötsel av projektionsapparater ävensom med filmförevisningar m. m.
Föreningens medlemmar äro dels aktiva, dels passiva. Aktiva medlemmar äro
arméns, marinens och flygvapnets truppförband, fartygsförband, skolor, anstalter,
militära föreningar m. fl., vilka erlagt stadgade avgifter. Årsavgiften
för aktiva medlemmar utgör 100 kronor, föreningens styrelse dock obetaget
att efter beprövande fastställa lägre avgifter för mindre förband, skolor
och dylikt. Vid lån genom föreningens bemedling av film eller bilder erlägges
en av styrelsen fastställd hyra, å vilken aktiv medlem erhåller rabatt. Me -

— 45 —

delstillgångar få endast användas för ändamål, som äro förenliga med föreningens
syften.

AMF erhåller sedan år 1922 statsbidrag, vilket första gången utgick med
ett belopp av 25,000 kronor.

Statsbidrag har därefter årligen tillerkänts föreningen och har under de
fem senaste budgetåren utgått med följande belopp, nämligen:

Budgetår Kronor

1938/39 .............................. 23,400

1939/40 .............................. 45,000

1940/41 .............................. 27,500

1941/42 .............................. 23,000

1942/43 .............................. 33,000

Bidragen, som hava uppdelats på armén, marinen och flygvapnet, utgå,
vad beträffar armén och marinen, ur anslaget för undervisningsmateriel m. m.
och för flygvapnet ur anslaget för övningar. Enligt meddelade kontroll- och
redovisningsbestämmelser skola redovisningarna för statsbidragen ske i form
av utgiftssammandrag med åtföljande verifikationer, vilka skola insändas till
vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.

Vid försvarsstaben organiserades i början av år 1940 en upplysnings- och
pressavdelning för handläggning av ärenden rörande orientering av och förströelse
för krigsmaktens personal samt rörande upplysning till allmänheten
genom press, bilddistribution, film och radio. I slutet av april samma år inrättades
en särskild detalj inom avdelningen, benämnd filmdetaljen. Filmdetaljens
huvuduppgift har varit och är att — med motiv huvudsakligen
från Sveriges försvarsväsende — producera och distribuera upplysnings-, propaganda-
och journalfilmer, avsedda att visas för allmänheten på de offentliga
biograferna inom landet men även för föreningar och sällskap ävensom
för inkallad personal. Filmdetaljen har således specialiserat sig på framställning
av propagandafilm, under det AMF huvudsakligen tillhandahåller undervisningsfilm.

Vid genomförandet av 1925 års härordning förlorade AMF genom förbandsindragningarna
en del av sina aktiva medlemmar, varigenom dess
ekonomi försämrades dels till följd av minskade medlemsavgifter och dels
till följd av minskade filmhyror. För att förbättra föreningens ekonomi bildades
år 1928 på initiativ av AMF:s styrelse Aktiebolaget Kinematografiska
anstalten (AKA). Vid bildandet av förenämnda aktiebolag övertog detsamma
AMF:s produktionspersonal och förhyrde föreningens materiel, varjämte
kostnaderna för gemensamt förhyrda lokaler skulle delas. AKA skulle därefter
ägna sig åt filmproduktion, under det AMF skulle uthyra producerade
filmer avseende försvaret samt handhava rådgivning beträffande filmverksamheten
inom försvaret. AKA:s aktiekapital, som från början utgjorde 5,000
kronor, ökades 1938 genom nyteckning till 10,000 kronor samt genom gratisemissioner
år 1940 och 1942 till 15,000 respektive 20,000 kronor. Under åren
1938—1942 har utdelning å aktiekapitalet lämnats med 15 procent årligen.

- 46

Såsom chef för försvarsstabens filmdetalj bär tjänstgjort verkställande
direktören i AMF och AKA. Filmdetaljen har varit inrymd i AMF:s och AKA:s
gemensamma lokaler. Även örn sagda anordningar i och för sig varit rationella
med hänsyn till de tre institutionernas likartade arbetsuppgifter, synas
de dock hava medfört vissa ur statsverkets synpunkt mindre tillfredsställande
konsekvenser dels i ekonomiskt hänseende, dels i kontrollhänseende. Efter
framställning av vederbörande avdelningschef inom försvarsstaben har inom
arméförvaltningens civila departement verkställts en utredning angående filmdetaljens
och AMF:s ekonomiska mellanhavanden. I samband härmed har
utredning även verkställts beträffande AMF:s förhållande till truppförbanden
samt AMF:s och AKA:s inbördes förhållande. Utredningen har i en promemoria,
som -—• efter det chefen för försvarsstaben yttrat sig över densamma
och ordförandena i AMF:s och AKA:s styrelser jämväl beretts tillfälle avgiva
yttranden — överlämnats till försvarsdepartementet.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare taga del av förenämnda
handlingar. Därvid har till en början iakttagits, att vid framställning
av filmer för AMF:s räkning AKA i viss utsträckning begagnat sig av
vid försvarsstabens filmdetalj inkallade fotografer. Som gottgörelse för disponerandet
av filmdetaljens fotografer tillämpar AKA emellertid sedan någon
tid gentemot AMF en prisreducering å 50 öre per filmmeter. Nämnda rabattering
började dock först att tillämpas samtidigt med igångsättandet av ovannämnda
revisionsutredning. Härigenom har AKA enligt arméförvaltningens
revision kunnat tillgodogöra sig viss vinst på filmdetaljens bekostnad.

Vidare har uppmärksammats, att AMF i flera fall försålt visningsrätten
till filmdetaljens filmer. Chefen för försvarstaben framhåller i sitt nyssberörda
yttrande till arméförvaltningen, att orsaken till att filmdetaljen ej själv
försålt visningsrätten till sina filmer, då tillfälle givits, vore den, att chefen
för filmdetaljen — vilken som ovan nämnts jämväl varit verkställande direktör
i AMF —.ansett, att detaljen såsom en statlig inrättning ej ägde rätt
att bedriva affärsverksamhet. Därjämte framhåller försvarsstabschefen, att
filmdetaljen i gengäld utan kostnad fått disponera ett antal av AMF:s filmer.
Oavsett värdet härav har emellertid chefen för AMF icke visat, att desamma
skulle på något sätt kvittas mot likviderna för ovannämnda visningsrätt.

Vid leverans av ett antal 16 mm smalfilmskopior har AMF debiterat chefen
för armén ett pris av 80 öre per meter. För nämnda kopior hade AMF betalat
50 öre per meter till AKA. AMF:s arbete har bestått i vidarebefordran
av chefens för armén beställning till AKA samt fakturering. Ordföranden i
AMF har åberopat att, eftersom AMF i nämnda fall stått som lägsta anbudsgivare
i konkurrens med andra företag, anmärkning mot priset icke torde
kunna göras. Härvid åberopas en firma, som framlagt anbud å filmframställning
inklusive 16 mm:s smalfilmskopia, varvid kopia betingat ett pris
av 1 krona 25 öre per meter. Nämnda firma har emellertid enligt arméförvaltningens
promemoria förklarat, att anbud icke infordrats å ett så stort antal
kopior, som sedermera kommit att beställas, utan att endast kostnadsförslag
å framställning av film med en eller några kopior begärts, och att firmans
höga pris bland annat berott på att första kopian ställer sig dyrare än övriga.

— 47

Ordföranden i AMF hade även i sitt yttrande framhållit, att sedan upptagningen
godkänts, chefen för armén beställt ytterligare ett antal kopior, vilka
levererats enligt det av AMF lämnade kostnadsförslaget. De senare beställda
kopiorna syntes emellertid få anses hänförliga till en helt ny leverans, varför
åberopade tidigare anbud saknade aktualitet i förevarande sammanhang.
Skillnaden mellan det pris, som chefen för armén betalat, och det pris, som
AMF i förevarande fall fått erlägga, utgjorde c:a 3,800 kronor.

I förenämnda promemoria har vidare anförts, att AMF försålt kamera- och
projektionsmateriel i stor utsträckning till försvaret. Det hade därvid i flera
fall hänt, att både AKA och AMF uppträtt såsom mellanhänder vid samma
leverans. Då enligt AMF:s stadgar föreningen skulle tillhandagå medlemmarna
med råd och upplysningar rörande inköp av projektionsapparater
m. m. hade det synts anmärkningsvärt, att AMF beträffande två omnämnda
leveranser av filmprojektorer debiterat ett pris, som varit c:a 50 procent
högre än föreningens inköpspris. AMF:s ordförande hade såsom motiv för
de höga prisen anfört, att AKA varit tvunget att tillämpa vissa av fabrikanterna
fastställda priser och rabatter och att återförsäljare, som bröte häremot,
skulle förlora rätten att vara återförsäljare. Statliga kunder skulle dock
enligt ifrågavarande bestämmelse kunna erhålla högst 10 procents rabatt.
Vid förfrågan hos olika företag inom branschen hade dessa emellertid uppgivit,
att återförsäljare före den 1 juli 1942 vid bestämmande av rabatten
endast behövt tänka på sina egna ekonomiska intressen och att rabattilllämpningen
icke hade någon inverkan på rätten att vara återförsäljare. De
bär omtalade leveranserna skedde i januari och februari 1942.

Slutligen framgår av arméförvaltningens promemoria, att AMF bekostat
en livränta åt sin verkställande direktör. Premien, vilken betalats i två poster
under 1942 och 1943, belöper sig på sammanlagt 11,740: 91 kronor. AMF:s
ordförande har lämnat följande förklaring till att ifrågavarande livränta inköpts.
Då vederbörande, som vöre officer, år 1928 lämnat den aktiva tjänsten,
hade han frånsagt sig alla utsikter tili fortsatt befordran och därmed förenad
högre pension vid avskedet. Vidare hade till övergångsstat överförda
officerare icke kommit i åtnjutande av de förhöjningar i pensionen, som
ägt rum efter 1928. Revisorerna hava emellertid inhämtat, att vederbörande
officer tvångsvis överförts å övergångsstat, varför AMF:s ordförandes uttalande
beträffande ifrågavarande officers avstående från befordran och därmed
följande högre pension icke synes förtjäna avseende.

Den av arméförvaltningens civila departement verkställda utredningen
beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan försvarsstabens filmdetalj
och AMF — vilken utredning revisorerna på sakens nuvarande ståndpunkt
ansetts förtjäna vitsord — synes giva vid handen, att dessa mellanhavanden
icke alltid handhafts på eli ur statsverkets synpunkt tillfredsställande
sätt. Den prissättning å film- och kameramateriel, som AMF tillämpat
vid leveranser lill försvarets myndigheter, synes därjämte hava medfört, all
statsverket fått vidkännas alltför höga kostnader. Det måste sålunda anses
anmärkningsvärt, att chefen för filmdetaljen, som samtidigt varit verkstäl -

Revisorernas

uttalande.

— 48 —

Statsunderstöd
å,t
skytteföreningar
vid
militära
förband.

lande direktör i AMF och AKA vid vissa leveranser till försvaret låtit nämnda
företag uppträda såsom mellanhänder, vilket fördyrat nyanskaffningen.

Med anledning av ovan relaterade förhållanden beträffande samröret mellan
AMF och AKA har utövandet av erforderlig kontroll från statsverkets
sida försvårats. Revisorerna hava på grund av det anförda kommit till den
uppfattningen, att statsbidrag till AMF :s verksamhet i fortsättningen bör
utgå endast under förutsättning att betryggande kontrollmöjligheter skapas.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringa till riksdagens
kännedom.

§ 13.

Det av staten understödda frivilliga skytteväsendets uppgift är enligt av
Kungl. Majit den 24 mars 1916 utfärdade grundstadgar att befrämja skjutskickligheten
bland svenska folket, att utveckla och höja dess fosterländska
anda samt att hos detsamma väcka och underhålla ett levande intresse för
fäderneslandets försvar. De frivilliga skyttarna äro sammanslutna i skytteföreningar,
vilka i regel länsvis äro sammanslutna till skytteförbund. Skytteförbunden
stå under en gemensam överstyrelse, som enligt närmare föreskrifter
i stadgarna själv eller genom sitt verkställande utskott leder det av
staten understödda frivilliga skytteväsendet.

Under en lång följd av år har å riksstatens fjärde huvudtitel funnits upp-.
fört ett anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande. Anslaget hade
för budgetåret 1942/43 upptagits till 1,325,000 kronor samt för budgetåret
1943/44 till 1,225,000 kronor.

Från anslaget skola bestridas administrations- och vissa övriga kostnader
för skytteförbundens överstyrelse och skytteförbunden, statsbidrag till svenska
pistolskytteförbundet samt understöd åt skytteföreningarna m. m. Sistnämnda
anslagspost hade för budgetåret 1942/43 beräknats till 880,000 kronor.
Understöd till skytteförening har under de senaste åren utgått med 4
kronor årligen för varje föreningen tillhörig skytt. Vid bestämmande av understödsbelopp
må endast sådan medlem tagas i beräkning såsom anslagsberättigande
skytt, som dels uppfyller något av följande villkor, nämligen

a) att hava fyllt 15 år men ej överskridit värnpliktsåldern och, därest han
befinner sig i nämnda ålder, att hava inskrivits såsom värnpliktig eller i
vederbörlig ordning erhållit anstånd med inskrivningen, b) att vara att hänföra
till de vid krigsmakten fast anställda eller c) att vara hemvärnsman
eller reservhemvärnsman, dels ock under nästföregående år hava skjutit
minst 50 protokollförda skott enligt vissa föreskrifter. Statsunderstöd må
icke beräknas för samma skytt i mer än en skytteförening under samma år.
Skytteförening skall vidare för att komma i åtnjutande av understöd hava
hos sig anställd godkänd instruktör. Understödsmedel må enligt föreningsstyrelsens
beprövande användas för skjutning med skarp ammunition, till
pris vid tävlingsskjutningar och till andra omkostnader för skytteverksamheten.
Storleken av skytteföreningarnas statsunderstöd bestämmes årligen av
skytteförbundens överstyrelse på grundval av antalet anslagsberättigande
skyttar enligt förut angivna grunder.

— 49 —

Revisorerna hava vid sin granskning av skytteföreningarna tilldelade statsunderstöd
för 1942/43, vilka beräknats med ledning av antalet anslagsberättigande
skyttar under år 1941, iakttagit, att understöd tilldelats skytteföreningar
vid militära förband med tillhopa 136,492 kronor på sätt närmare
framgår av nedanstående tablå. Som jämförelse har i tablån även upptagits
motsvarande uppgifter för budgetåret 1943/44.

Skytteförening	: Antal aktiva medlemmar	Antal anslags-berättigande	Statsbidrag kronor
1941	1942	1941	1942	1942/43	1943/44
Skånska Kavallerireg:s (Skånska pansarreg:s).................	484	504	417	467	1,668	1.868
Södra skånska inf.regis.........	654	557	436	393	1,744	1,572
Flygkrigsskolans...............	351	103	349	102	1,396	408
Norra skånska inf.reg:s........	1,861	1,668	1,829	1,668	7,316	6,672
Karlskrona kustart.reg:s.......	195	174	190	171	760	684
Flottans......................	99	143	86	103	344	412
Kronobergs reg:s..............	3,147	4,809	3,138	4,809	12,552	19,236
Jönköping-Kalmar regis........	983	1,503	976	1,503	3,904	6,012
Hallands regis.................	1,512	1,439	1,409	1,321	5,636	5,284
Flygförbandens å Malmen......	476	427	375	426	1,500	1,704
Östgöta luftvärnsregis..........	854	657	852	653	3,408	2,612
Livgrenadjärregis..............	1,934	2,804	1,877	2,766	7,508	11,064
Svea trängkårs................	676	705	675	705	2,700	2,820
Älvsborgs regis................	906	1,362	833	1,362	3,332	5,448
Bohusläns regis................	1,968	1,709	1,874	1,709	7,496	6,836
Göta flygflottiljs...............	—	136	—	134	—	536
Skaraborgs flygflottiljs.........	183	197	58	105	232	420
Livregis husarer...............	795	704	795	704	3,180	2,816
Skaraborgs pansarregis.........	2,003	1,527	2,003	1,527	8,012	6,108
Livregis till häst..............	258	525	88	264	352	1,056
Signalregis....................	174	364	53	182	212	728
Sjökrigsskolans................	371	393	219	393	876	1,572
Stockholms luftvärnsregis.......	—	29	—	29	—	116
Svea artilleriregis..............	866	690	283	605	1,132	2,420
Svea ingenjörkårs..............	598	812	311	462	1,244	1,848
Svea livgardes.................	510	1,149	510	1,095	2,040	4,380
Södermanlands regis...........	1,138	1,302	1,138	1,302	4,552	5,208
Infanteriskjutskolans...........	248	332	244	263	976	1,052
Krigsskolans..................	636	1,377	636	1,377	2,544	5,508
Roslagens flygflottiljs..........	336	503	336	503	1,344	2,012
Vaxholms kustart.regis.........	869	411	607	351	2,428	1,404
Arméns underofficersskolas.....	360	216	331	211	1,324	''844
Upplands regis................	1,069	2,275	1,069	1,850	4,276	7,400
Västmanlands flygflottiljs.......	104	447	100	393	400	1,572
Livregis grenadjärer............	1,272	856	1,107	849	4,428	3,396
Värmlands regis...............	642	608	642	608	2,588	2,432
Dalregis......................	1,974	2,553	1,974	2,553	7,896	10,212
Hälsinge regis.................	397	211	397	211	1,588	844
Jämtlands flygflottiljs..........	423	580	263	305	1,052	1,220
Jämtlands fältjägarregis........	462	959	314	934	1,256	3,736
Norrlands art.regis.............	128	157	83	140	332	560
Västernorrlands regis...........	938	835	938	544	3,752	2,176
Norrlands dragonregis..........	488	707	303	316	1,212	1,264
Västerbottens regis............	1,338	1,893	1,302	1,893	5,208	7,572
Bodens art.regis...............	1,048	1,032	725	872	2,900	3488
Bodens ingenjörkårs............	461	422	355	369	1,420	1,476
Luleå luftvärnskårs............	—	260	_	260		1,040
Norrbottens art.kårs...........	110	173	42	76	168	304
Norrbottens flygbaskårs........	—	400	—	400		1,600
Norrbottens regis..............	1,409	2,264	1,405	2,127	5,620	8,508
Gotlands kustart.kårs..........	185	109	176	101	704	404
Summa kronor 4—439307. Hcv. berättelse drif/, sta	tsverkel	Ir 1943. 1			136492	169,864

— 50 —

Såsom tablån utvisar åtnjuta 3 militära föreningar under budgetåret 1943/
44 statsunderstöd med belopp överstigande 10,000 kronor för var och en.
Såsom jämförelse kan nämnas, att landets största civila skytteförening,
Stockholms stads frivilliga skarpskytteförening, erhållit 9,948 kronor i understöd.
Vidare torde böra uppmärksammas, att skytteföreningar tillhörande
infanteriregementena, vilka med avseende å personalstyrkan vid depåerna
torde vara tämligen jämställda, förete avsevärda variationer beträffande
antalet anslagsberättigande skyttar. Hälsinge regementes skytteförening redovisar
sålunda allenast 211 anslagsberättigande skyttar, under det motsvarande
siffra för Kronobergs regementes skytteförening är 4,809. Förhållandet
torde giva vid handen, att vid den förstnämnda föreningen företrädesvis
den fast anställda personalen vid regementet tillhör föreningen, under det
att vid den senare föreningen icke endast vid regementet tjänstgörande årsrekryter
av de värnpliktiga utan även fältförbanden tillhörig personal räknas
såsom medlemmar. Jämväl Livgrenadjärregementets, Dalregementets och
Norrbottens infanteriregementes skytteföreningar redovisa ett högt antal anslagsberättigande
skyttar.

Revisorernas Såsom framgår av den inledande redogörelsen skall statsunderstödet i föreuttalande.
varande fau användas till skjutning med skarp ammunition, priser vid tävlingsskjutningar
och andra omkostnader för skytteverksamheten. Genom att,
såsom ovan påvisats, värnpliktiga i stor utsträckning jämsides med sin militära
skjututbildning även få deltaga i den frivilliga skjututbildningen — vilket
förhållande i och för sig förefaller revisorerna värt all uppmuntran —
komma de miltiära skytteföreningarna i vissa fall att bliva berättigade till
avsevärda understöd för täckande av med skytteverksamheten förenade kostnader
i betydligt större utsträckning än de civila skytteföreningarna.

Revisorerna vilja icke förringa värdet av den frivilliga skjututbildningen
för militär personal. De betydande variationerna i anslagsbeloppen till skytteföreningar
vid skilda militära förband av samma storleksordning synas
dock anmärkningsvärda. Med hänsyn härtill och då de militära skytteföreningarna
genom att åtnjuta statsunderstöd efter samma grunder som de
civila i vissa fall erhålla en bättre ekonomisk ställning än de senare, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke åt skytteförbundens överstyrelse borde
uppdragas att utarbeta förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser
i avsikt att i möjligaste män eliminera här påtalade ojämnheter.

§ 14.

Portionsersättning
åt

viss personal lat bestämmelser angående ledighet for personal, a vdken krigsavlomngsregle -

Genom brev den 6 december 1940 (SFS nr 986) har Kungl. Majit medde -

Mde^fai1611 men^el är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser). Enligt nämnda bestämpermission
melser beviljas ledighet bland annat i form av krigspermission och tjänst -

"ledFh”^" ledi§het Med

krigspermission avses sådan i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet

— 51 —

omförmäld permission, som meddelas personalen vid visst förband eller annan
personalgrupp. Sådan permission beviljas vid kortvarigare uppehåll i
tjänstgöringen samt eljest för att bereda personalen vila och rekreation. Med
tjänstledighet avses bland annat ledighet, som meddelas på grund av sjukdom,
angelägenhet av betydelse för det allmänna eller enskild angelägenhet
av vikt samt ledighet för beredande av vila och rekreation i fall, då ledigheten
ej är att hänföra till krigspermission. Under här ifrågavarande krigspermission
och tjänstledighet bibehålies rätt till krigslön och familjebidrag,

Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har den 3 december 1941
anbefallt bland annat, att sammanlagda tiden för krigspermission och tjänstledighet
för beredande av vila och rekreation i regel icke må överstiga sex
dygn för tjänstgöringsperiod om två månader, resdagar oräknade. Den sålunda
beräknade ledigheten må sammanslås till längre eller uppdelas på kortare
ledighetsperioder enligt närmare bestämmelser av vederbörande försvarsgrenschef.

Kungl. Maj:t har därutöver genom brev den 13 juni 1941, med tillämpning
från och med den 1 juli 1941 och tills vidare under tiden för anbefalld särskild
organisation, förordnat, att fast anställt manskap och värnpliktiga må
— utan hinder av vad däremot stridande finnes stadgat i gällande krigsförplägnadsbestämmelser
— vid krigspermission eller tjänstledighet av längre
varaktighet än två dygn, så framt rätt till krigslön bibehålies, komma i åtnjutande
av ersättning för krigsportion (krigsskeppsportion) enligt för dylik
ersättning meddelade särskilda föreskrifter. Av handlingarna till förenämnda
kungl, brev framgår, att ifrågavarande bestämmelser tillkommit för att bereda
personalen ersättning för i krigslönen ingående naturaförmåner. Det ansågs
nämligen icke rättvist att personal, som vid tjänstgöring under nu rådande
förstärkt försvarsberedskap normalt vore berättigad till fri portion,
skulle sakna medel för sitt uppehälle under beviljad ledighet av sådan natur
att krigslön därvid borde utgå.

Ersättning för krigsportion utgår från och med den 1 oktober 1942 med 1
krona 90 öre om dagen och för krigsskeppsportion (marinen) med 2 kronor
10 öre om dagen. Krigsportion åtnjutes av all personal med tjänstgöring i
land, under det krigsskeppsportion tillkommer all ombord å flottans fartyg
eller i s. k. sjöreserv å örlogsvarven tjänstgörande personal. Den högre kostnaden
för krigsskeppsportion föranledes därav, att i portionsstaten för nämnda
personal vid marinen ingår en tredjedels liter maltdryck, klass II, såsom
måltidsdryck till middagsmålet. Tillkomsten av denna förmån är att söka
långt tillbaka i tiden och torde få anses ytterst grunda sig på de äldre spisordningar,
enligt vilka manskapet ombord bestods brännvin och starköl som
ett enligt den tidens uppfattning nödvändigt komplement till skeppskosten.
Numera torde ölportionen till en del motiveras med svårigheten att ombord
förvara annan hållbar och billig måltidsdryck. Enligt särskilda bestämmelser
må personal, som är berättigad att erhålla portion in natura, under vissa förutsättningar
låta ölpor lionell »innestå» och i .stället uppbära kontant ersättning
med belopp motsvarande ölportionens penningvärde, vilket beräknas
utgöra 1(5 öre.

52 —

Revisorernas

uttalande.

Tjänsteresor
å järnväg i
2 klass vagn.

Med tillämpning av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, kommer
övrig personal att under krigspermission och tjänstledighet, under vilken rätten
till krigslön bibehålies, åtnjuta portionsersättning med 1 krona 90 öre för
dag medan däremot marinen tillhörig personal, som vid krigspermissions eller
tjänstledighets början tjänstgjort ombord å fartyg eller i sjöreserv åtnjuter
portionsersättning med 2 kronor 10 öre.

Av det ovan anförda framgår, att fast anställt manskap samt värnpliktiga
vid flottan, vilka tjänstgöra ombord å fartyg eller i s. k. sjöreserv å örlogsvarven
under krigspermission och tjänstledighet enligt krigsledighetsbestämmelsema,
komma i åtnjutande av högre portionsersättning än annan motsvarande
personal vid försvarsväsendet. Såsom förut framhållits grundar sig
den högre portionsersättningen på en särskild förmån i portionsstaten för
flottans ifrågavarande personal. Vid krigspermission och tjänstledighet föreligger
emellertid icke någon anledning att vid beräknandet av portionsersättning
taga hänsyn till denna förmån. Revisorerna anse därför, att portionsersättningen
i förevarande fall bör utgå allenast med samma belopp som till
övrig personal vid försvarsväsendet i motsvarande tjänsteställning.

§ 15.

Under de senaste 25 åren hava 3-klassvagnarna, särskilt vid statens järnvägar,
gjorts bekvämare och i alla avseenden mera tilltalande. Detta har
jämte den billigare avgiften medfört, att allmänheten alltmer övergått till
att använda 3 klass. Antalet sittplatser i 2 klass vid statens järnvägar har
också från år 1918 till år 1943 minskat från 16 till 6 procent av hela antalet.

Sedan år 1939 har antalet resande å järnvägarna starkt ökat i både 2 och
3 klass. Vid statens järnvägar var ökningen i 2 klass år 1942 ej mindre än
33 procent jämfört med år 1939. Till följd härav har utrymmet i 2 klass icke
räckt till, oaktat de planenliga vagnarna i flera fall utbytts mot vagnar med
större 2-klassutrymme eller förstärkningsvagnar insatts.

Anledningarna till det ökade antalet resande i 2 klass äro flera, bland annat
den rikligare penningtillgången, biltrafikens inskränkning och den under
krigsåren ofta förekommande trängseln i 3 klass, vilken i viss utsträckning
föranlett resande, som tidigare rest 3 klass, att färdas 2 klass. Enligt vad som
inhämtats från järnvägsstyrelsen torde dock den främsta anledningen vara
att söka i det ökade antalet militära resande. Under kriget har denna kategori
resande undergått en kraftig stegring, ej minst till följd av officers- och
kanske mest underofficerskårens ökning genom tillkomsten av s. k. konstituerade
officerare och underofficerare, vilka delvis utgöras av studenter och
värnpliktigt f. d. underbefäl. Vid de i stort sett varje månad förekommande
militära avlösningarna tages praktiskt taget hela reserven av vagnar med 2
klass utrymme i anspråk. Bristen på 2 klass utrymme i de ordinarie tågen
blir därför under nämnda tider mera kännbar än vanligt.

Med anledning av denna ökning ifrågasatte järnvägsstyrelsens militärbyrå i
skrivelse den 6 maj 1943 till avdelningschefen vid försvarsstabens kommuni -

— 53 —

kationsavdelning, huruvida icke på lämpligt sätt antalet militära resor i 2
klass möjligen skulle kunna nedbringas. I svaret härå anfördes, att det icke
torde vara möjligt att göra en ändrad gränsdragning mellan de kategorier,
som skulle bibehålla rätten till resa i 2 klass, och de kategorier, som icke
skulle tillerkännas denna förmån. Skäl för en ändring syntes icke föreligga av
den arten, att det skulle motivera, att de militära resandena måste avstå från
en tillerkänd förmån för att de civila resandena skulle beredas tillfälle att
resa i 2 klass.

Med den bekvämlighet, som numera i regel utmärker 3-klassvagnama, hava
dessa i allt mera ökad omfattning utnyttjats av allmänheten. Under sådana
förhållanden kan det knappast längre anses försvarligt, att, i så stor utsträckning
som för närvarande är fallet, medgiva statens befattningshavare rätt att
vid tjänsteresor å järnväg åtnjuta ersättning för biljett till 2:a vagnsklassen.
Utan att närmare taga ståndpunkt till vilka grupper tjänstemän och beställningshavare,
som lämpligen vid tjänsteresor å järnväg böra åtnjuta ersättning
för biljett till högre vagnsklass än 3:e, anse dock revisorerna såsom sin
mening böra framhålla, att med de lägsta officers- och underofficersgraderna
— fänrikar och sergeanter — icke bör förenas rätt till reseersättning i
högre vagnsklass än den 3:e. Härav skulle givetvis följa, att ersättning efter
samma grunder utginge till konstituerade värnpliktiga i motsvarande grader.
Med hänsyn till nu förekommande olägenheter beträffande persontrafiken å
statens järnvägar synes en förändring av bestämmelserna på förevarande område
snarast böra komma till stånd.

Revisorernas

uttalande

— 54 —

Inrättande
av ett

centralt statligt
organ
för behandling
av
kollektivavtalsfrågor.

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 16.

Frågan om ett statligt förhandlingsorgan i kollektivavtalsfrågor Ilar gjorts
till föremål för behandling i en inom besparingsberedningen den 9 januari
1942 upprättad promemoria.

I promemorian har inledningsvis framhållits, att genom tidsutvecklingen
kollektivavtalet blivit förhärskande för arbetsvillkorens reglering icke blott
å den enskilda arbetsmarknaden utan även för arbeten, som bedrivas av det
allmänna, vare sig genom statliga eller kommunala organ. Detta förhållande
hade framkallat strävanden att skapa organ för handhavande av den för
det allmännas ekonomi synnerligen betydelsefulla uppgiften att träffa överenskommelse
om och biträda med verkställigheten av arbets- och löneavtal,
som träffats på kollektiv väg. På det kommunala området hade dessa strävanden
fullföljts ganska långt; vid de kommunala lönenämnderna hade åtminstone
i de större städerna knutits personal med erfarenhet och expertis
på det kollektiva avtalsväsendets område. Såsom ett centralt organ tillkom
år 1920 svenska städernas förhandlingsorganisation, som vöre ansluten till
svenska stadsförbundet. Svenska landstingsförbundet hade under utvecklingens
lopp likaledes sökt anpassa sig efter de ändrade förhållandena och
genom överenskommelse mellan stadsförbundet och landstingsförbundet hade
bestämts, att städernas förhandlingsorganisation skulle biträda även
landstingens organ med vad som rörde det kollektiva avtalsväsendet. Någon
liknande institution funnes icke inrättad för statsverket. Allteftersom utvecklingen
fortskridit hade emellertid kollektivavtalet vunnit terräng även inom
de statliga verksamhetsgrenarna och de avlöningar, som utbetalades av staten
enligt kollektivavtal, hade efter hand kommit att uppgå till betydande
belopp; den genom dylika avtal reglerade lönesumma, som statsverket årligen
utgåve, kunde antagas belöpa sig till omkring 100 miljoner kronor. Sammanlagda
antalet kollektivavtalsanställda arbetare i statens tjänst uppginge
vid årsskiftet 1940/41 till ungefär 45,000.

Med hänsyn till storleken av sagda utgifter anfördes i promemorian vidare,
torde det utan vidare vara klart, att det vore ett betydande statligt intresse
att kunna enhetligt kontrollera och granska de avtal, som läge till
grund för medelsutbetalningen, samt att utveckla och förbättra redan befintliga
granskningsmöjligheter. I syfte att utröna vilka åtgärder, som här -

vidlag kunde anses lämpliga, hade inom besparingsberedningen verkställts
en undersökning rörande den praxis, som inom de centrala statliga inrättningar,
till vilka de flesta arbetarna vore knutna, nämligen försvarsverken,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och domänverket,
tillämpades i fråga om slutandet och tolkningen av kollektivavtal. Enligt
vad utredningen gåve vid handen, hade vid ifrågavarande verk en koncentration
av dessa ärenden på några få händer framstått som den mest ändamålsenliga
lösningen. Härvid hade emellertid olika vägar valts. Medan sålunda
försvarsverken funnit det lämpligast att — åtminstone vid ärenden av
stor omfattning —- anlita utomstående expertis vid kollektivavtals slutande,
hade de affärsdrivande verken inom sig utsett och skolat personal för ifrågavarande
ändamål. Emellertid vore att märka, att den anordning, som sålunda
tillämpades av de fyra affärsdrivande verken och som givetvis innebure
en viss garanti för att dessa verk skulle vara väl skickade att vid avtalsförhandlingar
på ett sakkunnigt och erfaret sätt tillvarataga statens arbetsgivarintressen,
icke kunde anses ekonomiskt försvarlig, då det gällde statliga
institutioner med allenast ett mindre antal kollek tivavtalsanställda arbetare.
Den vid dylika mindre institutioner förefintliga bristen på förhandlingsvana
personer med förmåga att handlägga tolknings- och tvisteärenden rörande
kollektivavtal kunde lätt komma att medföra att i avtalen inflöte bestämmelser,
som vore ägnade att försvåra tillämpningen och någon gång till och med
motverka det friktionslösa förhållandet mellan parterna, till vars skapande
kollektivavtalet vore avsett att lämna en betydelsefull medverkan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes man kunna antaga, att staten
såsom kollektivavtalspart i åtskilliga fall vore mindre väl rustad i fråga örn
förhandlingsvana personer, och detta förhållande accentuerades än mera om
man betänkte, att övriga arbetsgivare samt arbetarparterna under utvecklingens
gång uppbyggt centrala förhandlingsorganisationer, som vore synnerligen
väl försedda beträffande personal med förhandlingsrutin och tolkningsskicklighet.
Ett utsträckande av det av försvarsverken tillämpade systemet
— anlitande av tillfällig expertis — syntes icke tillrådligt, helst som en
dylik utifrån tillkallad sakkunnig knappast kunde fylla den funktion, som
vore minst lika viktig som biträdet med avtalens upprättande: att följa kollektivavtalens
tillämpning och därvid i råd och dåd verka utjämnande och
bidraga till en fast och enhetlig praxis.

För att avhjälpa de sålunda påtalade bristerna har besparingsberedningen
i promemorian ifrågasatt inrättande av en statlig förhandlingsbyrå. Denna
skulle i stort sett få följande uppgifter:

1) att förbereda och medverka vid kollektivavtals upprättande;

2) att i fråga örn kollektivavtalens tolkning och tillämpning biträda med
råd och anvisningar;

3) att lämna den förhandlingshjälp, som vöre erforderlig för slitande av
tvister på grund av avtalen, samt

4) att uppsamla och sammanställa för löneförhandlingar erforderlig lönestatistik.

56 —

Av promemorian framgår vidare, att den tilltänkta avtalsbyrån skulle bliva
ett centralt organ för såväl försvarsverken som allmänna civilförvaltningen
samt att den skulle avlasta åtminstone en del av den arbetsbörda, som åvilade
de befattningshavare hos de af färsdrivande verken, vilka hade att syssla
med avtalsfrågor. Vad anginge organisationen av byrån, som avsetts skola
intaga en självständig ställning under finansdepartementet, föreslogs i promemorian
att byrån skulle erhålla en styrelse, bestående av representanter
för vissa myndigheter och verk, vilka sysselsatte kollektivavtalsavlönad personal.
Den direkta ledningen av byrån skulle anförtros åt en byråchef. Kostnaderna
för byrån beräknades i runt tal till 40,000 kronor om året.

Yttranden över den nu återgivna promemorian inhämtades från femton
myndigheter ävensom svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige.

Arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets
verkstadsnämnd, socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
krisrevision, vattenfallsstyrelsen och arbetsgivareföreningen förordade i
avgivna utlåtanden inrättandet av en förhandlingsbyrå. Statskontoret framställde
erinran mot förslaget endast i en anslagsteknisk detaljfråga. Byggnadsstyrelsen
ansåg att en förhandlingsbyrå kunde bliva till gagn särskilt
för befordrande av enhetlighet. Generalpoststyrelsen hade ingen erinran mot
förslaget i princip, under förutsättning att byråns befogenheter icke komme
att beröra annan postverkets personal än den som anställts enligt kollektivavtal.
Järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, telegrafstyrelsen och skolöverstyrelsen
ansågo den ifrågasatta byrån obehövlig för sina förvaltningsområden.
Jämväl landsorganisationen hade avgivit avstyrkande utlåtande. Åtskilliga
myndigheter framhöllo, att förhandlingsbyråns funktioner huvudsakligen
skulle bli av rådgivande karaktär och att byråns tillkomst knappast kunde
medföra inskränkningar i den personal inom vederbörande verk som sysslade
med kollektivavtalsfrågor.

Enligt en i socialstyrelsens ovannämnda yttrande — dagtecknad den 10
mars 1942 — intagen uppgift uppgick antalet kollektivavtal för statliga verk
och myndigheter samt av desamma berörda arbetare till följande.

Grupp I Kraftverk m. m.

Vattenfallsstyrelsen (utom städerskepersonal).......

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (utom städerskepersonal) a)

vägbyggnader .............................

b) hamn- och farledsbyggen m. m.............

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen
..........................

Antal	Antal
avtal	arbetare
10	3,972
8	1,500
1	1,000
1	1,500
20	7,972

— 57 —

Antal Antal

avtal arbetare

Grupp II Telegrafverket (utom städerskor)

a) Linje- och rikskabelsarbeten................... 2 4,900

b) Verkstadsarbeten ............................ 1 1,302

c) Marketenteripersonal ........................ 1 9

d) Telefonister ............................... 1 4,004

5 10,215

Grupp III Statens Järnvägar (utom städerskepersonal)

a) Ban- och byggnadsarbeten..................... 1 3,990

b) Verkstads- och förrådsarbeten.................. 1 3,973

c) Omlastningspersonal ......................... 1 75

d) Personal vid tvättinrättning.................... 1 49

e) Verkstads- och garagepersonal vid bilrörelsen.... 1 100

f) Trafikpersonal vid bilrörelsen.................. 1 600

6 8,787

Grupp IV Försvarsverken .......................... 19 13,844

Grupp V Postverket (utom städerskepersonal)........ 2 234

Grupp VI Lotsverket ............................. 1 70

Grupp VII Landskrona tvångsarbetsanstalt............ 2 65

Grupp VIII Domänverket1

Skogsavverknings-, kolnings- och körningsarbeten . . 37 7,427

Grupp IX Städerskeavtal........................... 94 1,940

Grupp X Övriga statliga arbeten

Bergianska trädgården........................... 1 20

Botaniska institutionen, Lund .................... 1 8

Djurgårdsförvaltningen ......................... 1 28

Offers försöksgård .............................. 1 8

Statens reproduktionsanstalt...................... 3 87

Sveriges geologiska undersökning.................. 1 64

Uppsala universitet för extra skogvaktare.......... 1 4

9 219

Tillhopa 195 50,773.

Socialstyrelsen uppgav samtidigt, alt de ovan angivna uppgifterna angående
antalet arbetare i vissa fall kunde anses för låga, beroende på arbetsuppgifternas
användning under tiden efter uppgifternas insamlande. Så exempelvis
torde arbetarantalet vid domänverkets skogsavverkningar under dåvax-ande
avverkningssäsong hava betydligt utökats, och även försvarsverkens arbetarstam
torde hava ökat. Styrelsen fi-amhöll vidale, att såsom framginge av
det av landsorganisationen i ärendet avgivna yttrandet uppskattade arbetar -

1 Anin.: Av domänverket träffade avtal för vissa sågverk m. m. hava här ej medtagits.

— 58 —

parten det av kollektivavtal vid statsjärnvägarna berörda arbetarantalet till
15,000, och även på detta arbetsområde kunde det i tabellen angivna arbetarantalet
anses för lågt beräknat. På grund härav kunde man enligt styrelsens
mening uppskatta antalet arbetare, som direkt folie under kollektivavtal,
upprättade och tillämpade av statliga verk och myndigheter, till närmare
60,000.

Vid beredning inom finansdepartementet av det framlagda förslaget hade
övervägts att lösa frågan örn enhetlig behandling av kollektivavtal sålunda,
att ett mindre organ inrättades för handhavande av kollektivavtalsfrågor
inom förvaltningsområden, där förhandlingsteknisk sakkunskap ej vore tillfinnandes.
Nämnda organ borde äga rätt att såsom konsulterande deltaga i
förhandlingar, vilka handhades av verk, utrustade med förhandlingsteknisk
expertis. Det kunde ifrågasättas huruvida ej ett dylikt organ lämpligen
borde med hänsyn till sin relativt ringa omfattning inordnas i ett större verk.
För den händelse ett organ för statlig sakrevision skulle upprättas, syntes
detta närmast böra ifrågakomma som ramorganisation.

Genom remiss den 9 maj 1942 överlämnade statsrådet och chefen för finansdepartementet
handlingarna i ärendet till 1941 års revisionsutredning att
tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningen meddelat uppdrag.

I anledning härav hade inom revisionsutredningen särskilt övervägts frågan,
huruvida en statlig förhandlingsbyrå lämpligen kunde anknytas till det
blivande sakrevisionsorganet (statens sakrevision). Revisionsutredningen kom
emellertid till den uppfattningen, att ett dylikt inordnande icke vore lämpligt
och anförde härom följande:

Frågan, huruvida ett centralt organ för handhavandet av kollektivavtalsfrågor
bör inordnas under statens sakrevision, sammanhänger i första hand
med spörsmålet angående de uppgifter, som avses skola tilldelas nämnda
båda organ.

Enligt revisionsutredningens mening bör statens sakrevision även omfatta
kontroll över, att frågor rörande löneavtal mellan å ena sidan statliga myndigheter
och å andra sidan hos dem anställd arbetarpersonal bliva så långt
möjligt enhetligt behandlade och att onödiga kostnader icke åsamkas staten.
För dylik granskning erfordras tillgång till en utförlig statistik rörande
arbetarnas tjänste- och löneförhållanden. Därest fråga vore enbart om insamlande
och bearbetande av uppgifter för en dylik statistik ävensom sammanställande
av det statistiska materialet, skulle enligt revisionsutredningens
mening detta arbete med viss fördel kunna förläggas till statens sakrevision,
som därigenom skulle sättas i stånd att lättare följa avtalsfrågornas behandling.
Det föreslagna centrala avtalsorganet avses emellertid, även om dess
uppgifter begränsas på sätt ifrågasatts i departementspromemorian, därjämte
kunna själv handhava kollektivavtalsfrågor och i egenskap av konsulterande
deltaga i myndigheternas förhandlingar rörande dylika frågor. Detta innebär,
att avtalsorganet skulle få sig ålagt att deltaga i handläggning av egentliga
förvaltningsärenden, vilka ärenden sedermera kunde bliva föremål för
granskning av statens sakrevision.

Enligt revisionsutredningens mening är det emellertid icke lämpligt att pålägga
statens sakrevision uppgifter av förvaltningsmässig natur. Utredningen
måste fördenskull avstyrka inordnandet i sakrevisionen av en särskild organisation
för handläggning av kollektivavtalsfrågor.

Numera har inom försvarsväsendets område organ tillskapats för att handlägga
uppkommande frågor rörande avlöningsvillkor m. m. för genom kollektivavtal
anställda arbetare, nämligen försvarets avtalsnämnd. Rörande denna
nämnds tillkomst må här anföras följande.

I gemensam skrivelse den 18 november 1941 hemställde arméförvaltningens
tyg- och intendenturdepartement samt fortifikationsstyrelse, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och försvarsväsendets verkstadsnämnd på närmare
anförda skäl att Kungl. Maj:t måtte medgiva sagda myndigheter att
anlita en sakkunnig för handläggande av avlönings- och anställningsfrågor
rörande arbetarna vid försvarsväsendet intill dess efter från någondera sidan
verkställd uppsägning av då gällande kollektivavtal mellan försvarsväsendets
myndigheter å ena samt försvarsverkens civila personals förbund å andra
sidan nya dylika slutits. För befordrande av enhetlig bedömning av uppkommande
tolkningsfrågor funne myndigheterna det vidare önskvärt, att vid
sidan av en dylik avtalsexpert även fungerade en särskild rådgivande nämnd,
bestående av en representant för envar av de avtalsslutande myndigheterna
med experten såsom ordförande vid nämndens överläggningar.

I anledning av berörda myndigheters framställning uppdrog Kungl. Majit
i brev den 19 december 1941 åt dåvarande verkställande ledamoten i försvarsväsendets
verkstadsnämnd, professorn vid tekniska högskolan i Stockholm
R. Woxén, att såsom sakkunnig biträda vid handläggning av i framställningen
avsedda frågor rörande avlönings- och anställningsvillkor för
arbetare vid försvarsväsendet. I anslutning till ifrågavarande beslut hade
de militära förvaltningsmyndigheterna, försvarsväsendets verkstadsnämnd
och statens krigsmaterielnämnd, under hand bildat ett rådgivande organ
för avtalsfrågor, benämnt försvarsväsendets avtalsnämnd, vilken stått under
ordförandeskap av nyssnämnde sakkunnige. Då det emellertid syntes
myndigheterna önskvärt att denna avtalsnämnd ersattes av en nämnd med
fastare organisation och närmare fastställda arbetsuppgifter, underställde
myndigheterna i skrivelse den 13 mars 1943 Kungl. Maj:ts prövning ett förslag
till organisation av dylik nämnd ävensom till riktlinjer för nämndens
verksamhet i framtiden. I skrivelsen anfördes bland annat följande:

En central handläggning av försvarsväsendets avtalsfrågor och därmed
sammanhängande spörsmål hade visat sig vara synnerligen betydelsefull.
Ett organ för handläggning av sådana uppgifter syntes därför även i framtiden
erforderligt. Då den under hand bildade avtalsnämnden i stort sett
visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt, torde berörda uppgifter liksom
hittills lämpligen böra anförtros åt en dylik nämnd. Det syntes emellertid
vara önskvärt, alt åt avtalsnämnden bereddes en fastare organisation
än hittills samt att nämndens uppgifter närmare fixerades. Vad anginge
sammansättningen av nämnden syntes i princip var och en av försvarsväsendets
kollektivavtalsslutande myndigheter böra utse en ledamot i nämnden
jämte en suppleant för denne. Vid tiden för skrivelsens avlåtande funnes
följande kollektivavtalsslutande myndigheter inom försvarsväsendet, nämligen
arméförvaltningens samtliga departement och styrelser, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statens krigsmaterielnämnd samt försvarsväsendets
verkstadsnämnd. Med hänsyn lill det ytterligt ringa arbetarantal, vilket

60 —

vöre underställt arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, syntes det myndigheterna,
som om denna styrelse knappast vore i behov av att ha egen representant
i nämnden. Enligt myndigheternas förmenande borde sjukvårdsstyrelsen
i stället uppdraga åt ordföranden eller annan ledamot i nämnden att
företräda styrelsens intressen. Suppleant borde äga rätt att närvara vid
nämndens sammanträden samt att deltaga i överläggningarna. Ledamot borde
vid behov kunna åtföljas av särskild sakkunnig, vilken därvid även borde
äga rätt att deltaga i överläggningarna. Enligt myndigheternas mening borde
nämndens ordförande förordnas av Kungl. Maj:t. Därest till ordförande
skulle utses en av myndigheternas representanter i nämnden, borde ny
representant för myndigheten utses. Härigenom syntes ordföranden komma
att intaga en i förhållande till de representerade myndigheterna mera obunden
ställning. Nämnden syntes böra inom sig utse ställföreträdare för ordföranden.

Beträffande avtalsnämndens uppgifter hava myndigheterna framhållit,
att nämnden i första hand borde vara ett rådgivande organ, till vilket de
anslutna myndigheterna skulle hänskjuta alla uppkommande tolkningsfrågor
av principiell art ävensom andra frågor av större ekonomisk räckvidd,
vilka sammanhängde med gällande kollektivavtal. Till nämnden borde i förväg
anmälas alla frågor, beträffande vilka centrala förhandlingar utsatts
att äga rum mellan i nämnden representerad myndighet och arbetarorganisation.
Nämndens ordförande och sekreterare borde äga rätt att närvara vid
dylika förhandlingar. Protokoll över centrala förhandlingar borde alltid tillställas
nämnden. De berörda myndigheterna borde berättigas att utan egen
prövning följa avtalsnämndens beslut eller rekommendationer. Önskade
myndighet göra sådan prövning och bomme myndigheten därvid till annan
uppfattning, skulle ånyo samråd ske med avtalsnämnden, innan beslut fattades.
Nämnden borde vidare vara myndigheternas förhandlingsorgan vid
förhandlingar örn nya kollektivavtal och äga att med för myndigheterna
bindande verkan träffa avgörande i fråga om nya avtal.

Avtalsnämnden borde sammanträda på kallelse av ordföranden. Beslut
borde inom nämnden fattas med enkel majoritet, varjämte vid lika röstetal
ordföranden borde äga utslagsröst. För beslutmässighet borde erfordras,
att minst hälften av nämndens ledamöter eller suppleanter för dem vore tillstädes.

Nämnden borde samarbeta med andra statliga kollektivavtalsslutande organ,
exempelvis de affärsdrivande verken.

Genom beslut den 3 september 1943 förordnade Kungl. Maj:t att frågor
rörande avlönings- och anställningsvillkor för arbetare vid försvarsväsendet
skulle i huvudsaklig överensstämmelse nied de i framställningen angivna
riktlinjerna handläggas av en nämnd, försvarets avtalsnämnd. Avtalsnämnden
skulle bestå av ordförande och åtta ledamöter. Ordförande skulle förordnas
av Kungl. Maj:t. En ledamot jämte suppleant för honom skulle utses
av var och en av följande myndigheter, nämligen arméförvaltningens tygdepartement
(tygavdelning), arméförvaltningens intendenturdepartement (intendenturavdelning),
arméförvaltningens civila departement (försvarets civilförvaltning),
arméförvaltningens fortifikationsstyrelse (arméns fortifikationsförvaltning),
marinförvaltningen, flygförvaltningen, krigsmaterielverket och
försvarets fabriksstyrelse.

Slutligen torde i detta sammanhang få erinras att genom en den 15 januari

— 61 —

1943 dagtecknad överenskommelse av chefen för kommunikationsdepartementet
utsedda delegerade för statliga myndigheter och institutioner, å ena,
samt delegerade för statstjänarkartellen, å andra sidan, enats örn att förorda
ett vid överenskommelsen fogat förslag till kollektivavtal angående arbetsoch
löneförhållanden för städningspersonal att gälla i de fall, där överenskommelse
träffas mellan statlig myndighet eller institution samt personalorganisation
örn utförande av städningsarbete. Genom cirkulär den 22 januari
1943 (SFS nr 15) anbefallde Kungl. Maj:t statliga myndigheter och
institutioner att, då kollektivavtal träffades om städningsarbete, i huvudsak
tillämpa det förslag till kollektivavtal, som funnes fogat vid nämnda överenskommelse.
Vidare förordnades i cirkuläret att statliga myndigheter och
institutioner med undantag av de affärsdrivande verken skulle vara skyldiga
att, därest avsevärd avvikelse från avialsförslaget ifrågasattes, härutinnan
samråda med byggnadsstyrelsen, som jämväl hade att i erforderlig omfattning
lämna myndigheter och institutioner upplysningar i samband med
respektive kollektivavtals upprättande och tillämpning. Nämnas må att byggnadsstyrelsen
helt nyligen föreslagit anställande av en konsulent för nämnda
ändamål, avsedd att placeras i lönegraden Ex 21.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är för närvarande ett stort
antal kollektivavtal i tillämpning vid statsförvaltningen och antalet personer,
vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden regleras genom sådana
avtal, torde uppgå till närmare 60,000. Den statliga verksamheten visar emellertid
tendens att alltmera utvecklas. I den mån nya områden av företagsamhet
läggas under statens förvaltning kommer kollektivavtalsväsendet inom
statsförvaltningen att ytterligare utbredas. Så blir t. ex. fallet, då staten från
och med den 1 januari 1944 övertager vägväsendet. Med kollektivavtalets
ökade tillämpning ökas även svårigheterna att överblicka materialet. Risk
föreligger därvid för betydande ojämnheter i såväl avtalsformer som lönesättning,
vilket kan medföra betydande utgifter för statsverket, som skulle kunna
undvikas genom en central överblick och, i de fall där sådant visar sig
lämpligt, förliandlingshjälp till de statsorgan, som därav äro i behov. För
åstadkommande av enhetlighet och reda skulle ett centralt statligt organ,
med uppgift att informera sig örn gällande avtalsbestämmelser och lönesättning
såväl inom olika statliga verk och myndigheter som inom motsvarande
företag på den privata arbetsmarknaden samt att i övrigt följa utvecklingen
på hithörande område vara till synnerlig nytta, helst som ett av
dess väsentliga uppgifter skulle bliva att tillhandahålla för förhandlingsverksamheten
erforderlig statistik, främst lönestatistik, och bistå den statliga
kollektivavtalsslutande parten med råd, upplysningar och kollektivavtalsjuridisk
expertis.

Revisorerna anse sig ej kunna taga närmare ställning till utformningen
av ett sådant organ, men hava med största intresse tagit del av det av besparingsberedningen
framlagda förslaget örn inrättande av en särskild byrå.
Vad besparingsbercdningen anfört i denna fråga anse revisorerna till sina

Revisorernas

uttalande.

62 —

Lån och
bidrag till
lantarbetarbostäder.

huvuddrag vara av bärande värde och ägnat att av statsmakterna beaktas.

Då emellertid denna byrå — utom i ovan angivna fall — i allmänhet
knappast skulle bliva direkt förhandlande organ, kommer den expertis i avtalsfrågor,
som för närvarande finnes inom de olika verken och myndigheterna,
i allmänhet icke att bliva obehövlig.

Revisorerna ansluta sig även till besparingsberedningens förslag angående
en särskild styrelse för det planerade organet. Självfallet torde det icke låta
sig göra att i denna styrelse intaga representanter för samtliga de myndigheter,
vilka sysselsätta kollektivavtalsavlönad personal. Det synes revisorerna,
att representationen därstädes bör kunna begränsas till de största avtalsslutande
myndigheterna, såsom de affärsdrivande verken och försvarsverken
m. fl.

Då ett statligt organ med de arbetsuppgifter, som här ovan angivits, enligt
revisorernas mening skulle på ett verksamt sätt bidraga till en rationellare
behandling av avtalsfrågorna, anse revisorerna, att åtgärder snarast böra
vidtagas för inrättande av ett dylikt organ.

§ 17-

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och
lantarbetarbostadsbidrag med däri sedermera vidtagna ändringar (nr 1939:
674, 1940:671, 1941:633 och 1943:632) gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Lantarbetarbostadslån utgår av statsmedel till ägare eller brukare av jordbruksfastighet
för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens
lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande föi''bättringsarbete
å dylika bostäder. Som förutsättning för lån gäller, att de bostadsutrymmen,
som skola iordningställas, skola, såvitt kan bedömas, vara behövliga för
framtiden.

Lägenhet, som skall iordningställas, skall omfatta minst två rum och kök
av lämplig storlek och skall inrättas så, att den ur hygienisk synpunkt och med
hänsyn till möjligheterna att underlätta det husliga arbetets bedrivande utgör
en god och ändamålsenlig bostad. Där så kan ordnas inom rimlig kostnad,
skall lägenheten förses med vatten och avloppsledningar samt anordningar för
centraluppvärmning.

Lån må ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade
kostnaderna, därvid till byggnadsföretaget må räknas jämväl förbättring av
vattentäkt.

För lånet skall i första hand lämnas inteckningssäkerhet i fastigheten inom
taxeringsvärdet. Har fastigheten ej särskilt taxeringsvärde, godtages värdering
av två trovärdiga män, avseende tiden för lånets beviljande. Till taxeringsvärdet
eller det uppskattade värdet får läggas vad fastigheten kan antagas
komma att öka i värde genom det åsyftade byggnadsföretaget.

Lånet är räntefritt under tio år från lyftningsdagen. Därefter erlägges ränta
efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes av Kungl.

— 63 —

Majit. För lån, som beviljats efter ingången av budgetåret 1941/42, utgör
räntan 3.25 procent.

Lånet skall amorteras på tjugo år med 1/20 årligen de tio första åren och
därefter med en fast annuitet.

Lån beviljas av vederbörande egnahemsnämnd, som dock skall underställa
sina beslut egnahemsstyrelsens prövning, vare sig de avse bifall eller avslag.

Beviljat lån utbetalas av egnahemsstyrelsen, med hälften, då styrelsen fattat
sitt beslut, och med återstoden, sedan byggnadsföretaget avslutats och godkänts
av egnahemsnämnden. Låntagaren skall till egnahemsstyrelsen avlämna
en förbindelse att fullgöra med lånet förbundna villkor, bland annat att bostaden
skall användas som lantarbetarbostad.

Lantarbetarbostadslån utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder. Av kapitalinvesteringar avskrivas genom anslag
å driftbudgeten 27 procent. Nämnas må, att motsvarande före den 1 juli 1939
beviljade lån — vilka löpte med ränta under hela lånetiden — utgingo från
en statens utlåningsfond, benämnd lånefonden för lantarbetarbostäder, vars
disponerade behållning sedermera överfördes till nyssnämnda anslag under
fonden för låneunderstöd.

Av nedanstående uppställning framgår storleken av till lantarbetarbostadslån
anvisade och beviljade belopp samt antalet beviljade lån under nedannämnda
budgetår.

Budgetår	Anslag	Beviljade lån
kronor	kronor	ant. lån	ant. lag.
1935/36 ............................	250.000 300.000 400.000	30,850	3)
1936/37 ............................	43,330	lil	omkring 40
1937/38 ............................	57,950	lif
1938/39 ............................	500,U00	39,000	7\|
1939/40 ............................	3,000,000	1,849,960 749,800	203	485
1940/41 ............................	74	195
1941/42 ...........................	3,000,000	809,100	78	172
1942/43 ............................	1,238,600	86	212
1943/44 ............................	_	1799j0Ö0	>43	U01
Summa	7,450,000	5,617,590	516	omkr. 1,200

Av lånen hava ett 30-tal, till ett sammanlagt belopp av omkring 265,000
kronor, antingen ej blivit utnyttjade av låntagarna eller också förverkade.

Per den 1 november 1943 återstodo av anvisade medel omkring 2,150,000
kronor att disponera till ytterligare lån.

Lantarbetarbostadsbidrag må beviljas av statsmedel i samband med beviljande
av lantarbetarbostadslån. Bidraget utgår med 300 kronor för lägenhet,
som förses med vatten, avlopp och centralvärme, eller för lägenhet örn minst
tre rum och kök. Uppfyller lägenhet båda dessa villkor må bidrag utgå med
600 kronor. Numera kan bidrag även utan samband med lån beviljas till anordnande
av vatten- och avloppsledningar.

1 Intill den 1 november 1943.

— 64 —

Bidraget skall återbetalas vid uppsägning av lånet. Det utgår från det under
femte huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till bidrag till främjande av
bostadsbyggande å landsbygden, som emellertid huvudsakligen är avsett för
andra ändamål.

Till lantarbetarbostadsbidrag har under nämnda anslag beräknats de belopp,
som framgå av följande framställning. Av denna framgår även storleken av
beviljade bidrag och antalet låntagare, som erhållit bidrag (före den 1 juli
1939 utlämnades ej bidrag utan endast lån).

Budgetår	Avsedda an-slagsbelopp kronor	Beviljat belopp kronor	Antal lån-tagare som erhållit bidrag
1939/40 ....................	200,000	153,300	190
1940/41 ....................	150,000	60.900	70
1941/42 ....................	300,000	58,800	74
1912/43 ....................	100.000	75,300	86
1943/44 ....................	100,000	133,000	140
Summa	850,000	881,300	teo

Vid innevarande års riksdag väcktes en motion (1943:1:308), vari bland
annat i anslutning till ett av besparingsberedningen framlagt förslag yrkades,
att lantarbetarbostadsbidrag ej vidare skulle utgå samt att den med lantarbetarbostadslånen
förknippade räntefriheten under tio år måtte upphöra ävensom
att i fortsättningen lån icke måtte beviljas andra än dem, som vid verklig
behovsprövning befinnas vara i behov därav. Riksdagen (skr. 1943: 449 s. 6),
som för innevarande budgetår icke beviljat anslag för ifrågavarande ändamål,
ville i likhet med motionären ifrågasätta, huruvida icke understödet till lantarbetarbostäder
borde göras beroende av behovsprövning rörande sökandens
ekonomi. Riksdagen förutsatte emellertid, att Kungl. Majit toge detta spörsmål
ävensom frågan örn räntevillkoren för lantarbetarbostadslån under övervägande,
då fråga uppkomme om ytterligare anslag till låneverksamheten.

Revisorerna hava från egnahemsstyrelsen infordrat förteckning å de lån
och bidrag till lantarbetarbostäder, som beviljats sedan år 1939, samt låtit
verkställa en summarisk undersökning av låne- och bidragstagarnas ekonomiska
förhållanden. Av denna framgår, att lån och bidrag i ett flertal fall
utlämnats till sökande i synnerligen god ekonomisk ställning. Till belysande
härav har gjorts följande sammanställning över en del dylika fall.

Lånebelopp kronor	Bidragsbelopp kronor	Sökandens taxering till statlig inkomst- och för-mögenhetsskatt samma år kronor
12,000	1,200	185,000
5,000	1,500	169,000
8,000	600	145,000
20,000	1,500	71,000
14,600	600	57,000
8,700	900	56,000
38,800	1,700	56,000
6,000	1,200	52,000

1 Intill den 1 november 1943.

— 65

Statens lån och bidrag till lantarbetarbostäder utgå för närvarande utan
behovsprövning. Även om sökande utan svårighet med egna medel bör kunna
finansiera byggandet av lantarbetarbostäder, kan han erhålla sådant lån och
bidrag. Att lånevillkoren äro förmånliga framgår av att 27 procent av de
för ändamålet under kapitalbudgeten anvisade medlen måste uppföras å avskrivningsanslag.
Dessutom utgår oftast samtidigt med lån även bidrag utan
återbetalningsskyldighet. Det kan också i detta sammanhang förtjäna erinras
örn att jordägare, som nedlagt kostnader på lantarbetarbostäder, kan tillgodoräkna
detta för avdrag vid krigskonjunkturbeskattningen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att i flera fall låntagare haft en
sådan ekonomisk ställning, att de bort kunna uppföra lantarbetarbostäder
utan statens medverkan. I nuvarande statsfinansiella läge anse revisorerna,
att — oberoende av spörsmålet angående ytterligare anslag till ifrågavarande
låneverksamhet -—- en sådan ändring i villkoren för dessa lån utan uppskov
bör komma till stånd, att lån och bidrag endast få utlämnas efter en verklig
prövning av sökandenas förmåga att med egna medel bekosta uppförandet av
bostäder. Dock bör möjligen oberoende härav bidrag fortfarande få utgå
till anordnande av vatten- och avloppsledningar. Någon risk för att genom en
sådan inskränkning av rätten till lån erforderliga nybyggnader eller förbättringar
av lantarbetarbostäder skulle komma att eftersättas, torde icke föreligga,
då enligt hälsovårdsstadgan hälsovårdsnämnderna tilldelats vittgående
befogenheter att ingripa, där bostäder icke äro ordnade på ett tillfredsställande
sätt.

§ 18.

I 1 § lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta
stadgas, att där någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom
äktenskapet avlat barn, och underlåter att betala förfallet belopp, äger den
till underhåll berättigade erhålla införsel i den underhållsskyldige tillkommande
avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande av såväl
förfallet belopp som bidrag i övrigt, i den mån det förfaller till betalning.

Enligt 19 § nämnda lag skall vad i lagen är stadgat örn införsel i avlöning
äga motsvarande tillämpning i fråga örn införsel i underhållsskyldig
tillkommande pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta
enligt lag eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för
gäld.

På grund av sistnämnda stadgande kan införsel ske i livräntor, som utgå
enligt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, oaktat ersättning enligt förordningen
icke kan överlåtas eller för gäld tagas i mät (5 §). Motsvarande gäller
beträffande livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen (31 §).

Införsel kan däremot icke ske i sjukpenning.

5—430307. Itel’, berättelse alif), statsverket är 1943. 1.

Revisorernas

uttalande.

Sjukpenning
och underhållsskyldighet.

— 66 —

I lagberedningens förslag år 1915 till revision av giftermålsbalken och
vissa delar av ärvdabalken (Del III, s. 232) anfördes beträffande införsel
i sjukpenning, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej införsel borde medgivas
även i åtskilliga med pension och livränta besläktade inkomster, särskilt
sjukhjälp, som skulle utgå enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, förordningen den 18 juni
1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
eller enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor, ävensom i födoråd.
Beredningen hade dock icke föreslagit några bestämmelser härom, då
de belopp, som på grund därav kunde uttagas, antagligen bleve ytterst obetydliga,
men bestämmelsernas tillämpning i många fall vore förenad med
icke ringa svårigheter. Mot införsel i sjukhjälp talade särskilt det förhållandet,
att denna i regel utginge endast under en kortare tid, mot införsel i födoråd
den omständigheten, att födorådet vanligen skulle gäldas in natura.

Enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års militärersättningsförordning
skall sjukpenningen utbetalas till den sjuke. Om denne yrkar att få
sjukpenningen utbetalad till sig, äga sålunda riksförsäkringsanstalten och
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen icke utbetala sjukpenningen till den
eller dem, gentemot vilka den sjuke är underhållsskyldig. Sjukpenningen
kan icke heller utmätas.

Sjukpenningens dagbelopp är numera i många fall icke obetydlig. Enligt
olycksfallsförsäkringslagen utgår hel sjukpenning med lägst 1 krona 50 öre
och högst 7 kronor för dag, beroende på den skadades årliga arbetsförtjänst.
Enligt 1927 års militärersättningsförordning utgår sjukpenning till fast anställda
med samma belopp och efter samma grunder som enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Till värnpliktiga utgår sjukpenning med 3 kronor 50 öre
eller 4 kronor örn dagen, beroende på deras militära tjänsteställning eller
i vilken utsträckning de fullgjort militärtjänst. Dessutom utgives 30 procent
dyrtidstillägg å sjukpenning, som utgår i anledning av olycksfall eller sjukdom,
som efter ingången av år 1941 drabbat värnpliktig (förordningen 1941:
943). Från och med den 1 januari 1944 skall dyrtidstillägget utgå med 40
procent (förordningen 1943:449). De värnpliktiga uppbära sålunda för närvarande
hel sjukpenning med sammanlagt 4 kronor 55 öre respektive 5 kronor
20 öre om dagen. Från och med den 1 januari 1944 kommer hel sjukpenning
att uppgå till sammanlagt 4 kronor 90 öre respektive 5 kronor 60
öre om dagen.

Under sjukhusvistelse må visst avdrag å sjukpenningen enligt ifrågavarande
författningar ske till täckande av kostnaderna för sjukhusvården, dock
med högst hälften av sjukpenningen.

Sjukpenning utgår numera nied tillhopa avsevärda belopp. Enligt senaste
officiella statistik utgavs på grund av olycksfall i arbete under år 1940
— bortsett från statens arbetare — sjukpenning med i runt tal 12.5 miljoner
kronor. Av c:a 142,250 olycksfall i arbete hos större arbetsgivare (utom staten)
år 1940 föranledde 680 fall en sjuktid av V*—1 år, 179 fall en sjuktid
av 1—2 år och 19 fall en sjuktid av mera än 2 år.

Sjukpenning enligt 1927 års militärersättningsförordning utgavs 1941 med
omkring 1,708,000 kronor. Sedan dess hava ersättningsbeloppen ökat.

Vid sjukdomar, ådragna under militärtjänstgöring, förekomma ofta, exempelvis
vid fall av tuberkulos, långvariga sjukhus- eller sanatorievistelser.

De kunna uppgå till ett eller ett par år. Under denna tid utgår oftast sjukpenning.
Från sjukpenningen skall visserligen avdragas kostnaderna för sjukhusvården,
men då legosängsavgiften å santorierna vanligen är låg och
enligt försäkringsrådets praxis avdrag sker med högst tre fjärdedelar av
den för civila gällande legosängsavgiften, oaktat statsverket betalar vida
högre ersättningar för de s. k. krigsskadade, få dessa behålla större delen av
sjukpenningen.

Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom hava sjuka, som uppbära
sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet
gentemot maka och barn, oaktat de haft möjlighet därtill. Såsom exempel
må anföras följande fall.

En person, som under militärtjänst ådragit sig lungtuberkulos, intogs i
juli 1940 å sanatorium, där han alltjämt vårdas. Sjukpenningen har hela
tiden utgjort 4 kronor örn dagen, varifrån dock avgå 75 öre om dagen till
täckande av statsverkets kostnader för sanatorievården. Därtill kommer från
och med den 1 januari 1942 30 procent dyrtidstillägg. Han uppbär sålunda
från och med år 1942 4 kronor 45 öre om dagen eller c:a 135 kronor i månaden.
Dessutom har han kostnadsfri sanatorievård.

Mannen, som är änkling och född år 1901, har tre barn utom äktenskapet.

Det första föddes år 1927. Det har vuxit upp hos sina morföräldrar, en kreatursskötarefamilj.
Modern har haft små möjligheter att lämna något bidrag.

Det andra barnet föddes i december 1940. Modern, som redan förut hade
ett barn utom äktenskapet, arbetar som städhjälp, men förtjänsten kan ej
bliva stor, då hon måste sköta barnen. Det tredje barnet föddes i augusti
1943. Modern är en 22-årig patient på det sanatorium, där mannen vistas.

I december 1940 begärde vederbörande fattig vårdsstyrelses ordförande hos
riksförsäkringsanstalten, att viss del av sjukpenningen skulle innehållas för
att reglera ogulden hyra. Den sjuke meddelade emellertid, att han från december
1940 förhyrde en lägenhet för sin fästmö och dotter, varför han icke
kunde avvara någon del av sjukpenningen. Mot den sjukes bestridande kunde
anstalten icke villfara fattigvårdsstyrelsens begäran. Han slutade emellertid
snart att underhålla sin nämnda dotter. I februari 1942 hemställde
nämligen barnavårdsmannen om införsel för underhållsbidrag å 30 kronor
i månaden till barnet, vilket anstalten emellertid icke kunde bifalla, då sjukpenning
utgick under sanatorievistelsen.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att en person såsom i det anförda Revisorerna?
fallet under en mer än treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium kunnat nttalandcundandraga
sig sin underhållsskyldighet gentemot sina barn, oaktat han
själv av sjukpenningen uppburit omkring 135 kronor i månaden. I förevarande
fall har i stället utgått bidragsförskott lill barnens underhåll, som den

Sjukpenning
och sjukhusvård.

— 68 —

sjuke icke torde kunna ersätta. Om denna hjälpform icke funnits, hade sannolikt
fattigvården måst ingripa.

Revisorerna äro väl medvetna om betydelsen av att sjukpenning som regel
verkligen tillfaller den sjuke såsom hjälp under hans sjukdom och att
den till följd härav bör undanhållas den sjukes borgenärer. Skyddet bör
emellertid icke bereda den sjuke möjlighet att åsidosätta sin lagstadgade underhållsskyldighet,
i de fall han utan olägenhet bör kunna fullgöra denna.
I sådana fall bör införsel i sjukpenning kunna ske.

Vid införsel förbehålles emellertid den betalningsskyldige visst belopp per
vecka eller månad för sitt eget uppehälle. Detta belopp torde ofta — utom
vid sjukhusvistelse — uppgå till eller överstiga sjukpenningen, valdör någon
införsel icke kan komma till stånd. Stundom kan det likväl föreligga skäl
till att sjukpenningen ej tillställes den sjuke utan dem, för vilka hail är underhållsskyldig.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen böra medgivas rätt att,
där skäl därtill föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del
därav direkt till den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

På grund av vad nu anförts finna revisorerna önskvärt, att frågan örn införsel
i sjukpenning samt frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagen alt utbetala sjukpenning till den sjukes
familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig, göres till föremål
för utredning.

§ 19.

Enligt i 10 § 2 stycket av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete äger försäkringsinrättning att, då den skadade intagits å sjukvårdsanstalt,
å sjukpenningen för samma tid avdraga högst hälften till täckande
av kostnaderna för vården, varvid skäligt hänsynstagande skall ske
till den skadades försörjningsplikt mot make, barn och adoptivbarn under
16 år samt föräldrar och adoptivföräldrar.

Enligt försäkringsrådets cirkulär den 10 juli 1919 må som regel högst tre
fjärdedelar av sjukhusavgiften sålunda avdragas.

Bestämmelsen, att avdragets storlek skall bestämmas med skäligt hänsynstagande
till den skadades försörjningsplikt, tillkom genom lag den 19 december
1941 (nr 940).

I förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, samt i flera andra författningar finnas
liknande föreskrifter som nämnda bestämmelse i olycksfallsförsäkringslagen.

I de fall, då den skadade icke är gift och icke heller har försörjningsplikt,
blir alltså enligt gällande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen storleken
av den sjukpenning, som den skadade får uppbära under sjukhusvistelse,
beroende av storleken av den sjukhusavgift försäkringsinrättningen har att

69 —

erlägga. Som regel utgår endast ersättning för vård å allmän sal. Landstingens
taxor härför äro emellertid sins emellan mycket olika och avgiften är
ofta lägre efter viss tids sjukhusvistelse. En betydligt högre taxa brukar tilllämpas
för patienter från annat landstingsområde. Alla dessa omständigheter
inverka på den skadades sjukpenning under sjukhusvistelsen.

I följande tablå upptages den sjukpenning, som en icke gift och icke försörjningspliktig
sjuk efter vederbörligt avdrag äger uppbära vid vård å olika
landstings sjukhus. Hel sjukpenning antagen härvid utgöra sex kronor. Legosängsavgifternas
storlek äro angivna enligt landstingsbeslut år 1942 och
tidigare.

Landsting	Legosängsavgift å allmän sal för patient från landstingsområdet kronor	Behållen sjukpen-ning (Hel sjukpen-ning av 6 kronor minskat med 8/4 av legosängsavgiften) kronor
Stockholms läns.......................	3: —- t. o. m. 10:e dagen	3: 75
	2:— Ilie—30:e dagen	4: 50
	1: — utöver 30:e dagen	5: 25
Uppsala läns..........................	3: 50 beroende på taxeringens	3: 38
j	2: 50 storlek	4: 13
	1: 25	5: 07
Södermanlands, Gotlands, Örebro, Väst-
manlands, Kopparbergs och Gävleborgs
läns.............................	3: — t. o. m. 10:e dagen	3: 75
	2:— Ilie—30:e dagen	4: 50
	1: 25 utöver 30:e dagen	5: 07
Östergötlands läns.....................	3: •— t. o. m. 10:e dagen	3: 75
	2:— Ilie—20:e dagen	4: 50
	1: ■— utöver 20:e dagen	5: 25
Jönköpings läns .......................	2: 50 t. o. m. 15:e dagen	4: 13
	1: 50 16:e—30:e dagen	4: 88
	1:— utöver 30:e dagen	5: 25
Kronobergs läns.......................	2: 50 t. o. m. 15:e dagen	4: 13
	1: 50 utöver 15:e dagen	4: 88
Kalmar läns norra.....................	2: — t. o. m. 30:e dagen	4: 50
	1: 50 utöver 30:e dagen	4: 88
Kalmar läns södra.....................	2: 50 t. o. m. 15:e dagen	4: 13
	2: ■— utöver 15:e dagen	4: 50
Blekinge läns.........................	2: 50 t. o. m. 20:e dagen	4: 13
	1: 25 utöver 20:e dagen	5: 07
Kristianstads läns.....................	2: — t. o. m. 20:e dagen	4: 50
	1: 25 utöver 20:e dagen	5: 07
Malmöhus läns........................	1: —	5: 25
Hallands läns........................	2: 50	4: 13
Göteborgs- och Bohus samt Älvsborgs läns	2: — t. o. m. 30:e dagen	4: 50
	1:-—• utöver 30:e dagen	5: 25
Skaraborgs läns .......................	3: — t. o. m. 10:e dagen	3: 75
	2:— ll:e—45:e dagen	4: 50
	!: 50 utöver 45:e dagen	4: 88
Värmlands läns.......................	2: — t. o. m. 20:e dagen	4: 50
	1:50 utöver 20:e dagen	4: 88
Västernorrlands läns...................1	1: 50 t. o. m. 30:e dagen	4: 88
	1: — utöver 30:e dagen	5: 25
Jämtlands läns........................	2: 50	4: 13
Västerbottens läns.....................[	2: —	4: 50
Norrbottens läns......................	1:— t. o. m. 30:e dagen	5: 25
0: 50 utöver 30:e dagen	5: 63

— 70 —

För patient från annat landstingsområde är legosängsavgiften som regel
vida högre, från 3 till 8 kronor per dygn. Till följd härav blir avdraget å
sjukpenningen vanligen större, än om vården ägt rum å sjukhus inom det
landstingsområde, där den skadade är bosatt. Så t. ex. minskas sjukpenning
å 6 kronor om dagen med blott 37 öre till 5 kronor 63 öre om dagen för en
icke försörjningspliktig skadad, som är bosatt inom Norrbottens läns landstingsområde
och där vårdats å landstingets sjukhus mer än 30 dagar. Är den
skadade däremot bosatt i annat landstingsområde, men vårdas å sjukhus inom
Norrbottens läns landstingsområde, är avgiften 4 kronor om dagen och
sjukpenningen blir då blott 3 kronor örn dagen.

Tillämpningen av dessa bestämmelser medför praktiska olägenheter, då
försäkringsinrättningen vanligen icke kan bestämma sjukhusavdraget förrän
sjukhusräkningen inkommit. Till en början kan därför endast utbetalas den
del av sjukpenningen, minst hälften, som under alla omständigheter skall
utgå, medan med återstoden får anstå, tills sjukhusräkningen inkommit och
avdraget definitivt kan bestämmas. Två utbetalningar av sjukpenning måste
sålunda ofta äga rum för samma tidsperiod, varvid det ofta dröjer en avsevärd
tid, innan den sista utbetalningen kan ske. Uträkningen av sjukpenningens
belopp är ganska invecklad och föranleder ofta förfrågningar eller erinringar
från de skadades sida.

Ifrågavarande bestämmelser innebära enligt ordalagen, att i varje särskilt,
fall hänsyn skall tagas till den skadades försörjningsplikt. Som regel framgår
emellertid detta icke av de handlingar, som i anledning av olycksfall insändas
till försäkringsinrättningarna, utan undersökning måste verkställas
genom skriftväxling med den skadade eller andra, som känna till hans förhållanden.
Försäkringsinrättningarna hava emellertid icke ansett sig kunna
verkställa en sådan undersökning i varje särskilt fall, då detta skidle avsevärt
tynga deras arbete och dessutom fördröja skaderegleringen. Vanligen skulle
arbetet icke stå i rimlig proportion till de ersättningsbelopp, det gäller. Med
hänsyn härtill hava inrättningarna beslutat tillämpa vissa generella regler.

Från och med den 1 juli 1943 tillämpar riksförsäkringsanstalten följande
principer: Är den skadade gift, sker icke något sjukhusavdrag, om den dagliga
sjukpenningen utgör högst 2 kronor 75 öre, vilket motsvarar en årlig
arbetsförtjänst av intill 1,485 kronor. Utgör den dagliga sjukpenningen 3
kronor 25 öre eller mera, skall under första månaden av sjukhusvistelsen
avdrag göras endast sålunda, att sjukpenning å

kronor 3: 25 nedsättes till................. kronor 2: 75

» 3:50 » » » 3: —

» 4: — » » » 3:25

» 4:50 » » » 3:75

» 5: — » » » 4: —

s 5:50 » » » 4:50

» 6: — » » » 4:75

» 6:50 » » » 5:25

» 7: — » » » 5: 75

71 —

Om dagkostnaden för vården, minskad med en fjärdedel, skulle understiga
det sålunda för varje fall bestämda avdraget å sjukpenningen, skall avdraget
minskas med hänsyn därtill.

Vid sjukhusvistelse under mer än en månad skall från och med andra
månaden något avdrag icke äga rum, örn uppgift inkommer, att den skadade
har barn under 16 år, som av honom underhålles. Därjämte skall hänsyn
tagas till den skadades försörjningsplikt mot föräldrar.

Är den skadade icke gift, skall från och med den andra månaden av sjukhusvistelsen
något avdrag å sjukpenningen icke ske, därest den skadade har
försörjningsplikt mot barn eller föräldrar. För första månaden av sjukhusvistelsen
kan, därest vistelsen varat eller kan antagas vara minst 14 dagar
samt den skadades försörjningsplikt mot barn eller föräldrar därtill giver
särskild anledning, avdraget å sjukpenning reduceras till det belopp, som enligt
vad ovan angivits i varje fall skall utgå i sjukpenning under första månaden
till skadad, som är gift.

Liknande regler tillämpas av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.

Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen om avdrag å sjukpenning till
täckande av kostnaderna för sjukhusvård äro enligt revisorernas mening väl
invecklade och kräva för sin tillämpning ett avsevärt arbete, som i många fall
icke står i rimlig proportion till de ändringar i ersättningarnas belopp, som
kunna komma i fråga. Därtill kommer, att reglerna för den skadade mången
gång måste verka svårförståeliga, exempelvis att han får uppbära sjukpenning
med olika belopp, om han vårdas å sjukhus i eller utom det landstingsområde,
där han är bosatt, eller örn sjukhusavgiften, såsom ofta är fallet,
sänkes efter viss tids sjukhusvård. Då sjukpenningens storlek eljest fastställes
utan hänsyn till den skadades försörjningsplikt, kan det även ifrågasättas,
om hänsyn härtill bör tagas vid de som regel relativt kortvariga tider,
då han vårdas å sjukhus.

En enklare och mera lättillämpad regel skulle enligt revisorernas mening
vara, att avdraget å sjukpenningen fastställdes till ett belopp motsvarande
minskningen i den skadades levnadskostnader till följd av sjukhusvistelsen.
En sådan avdragsgrund tillämpa de allmänna domstolarna vid utdömande
av ersättning för mistad arbetsförtjänst, då ersättning för sjukhuskostnader
jämväl skall utgå. Nämnda kostnadsminskning torde i flertalet fall kunna
uppskattas till ett och samma belopp. Revisorerna inse väl, att härigenom icke
i alla fall nås ett fullt rättvist residtat. Avvikelserna torde emellertid bliva
relativt obetydliga.

På grund av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda, att frågan örn
förenkling av bestämmelserna örn avdrag å sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
med flera författningar, då den sjuke är intagen å sjukhus,
göres till föremål för utredning.

Revisorernas

uttalande.

72 —

Avgifterna
för specialitetskontrollen
vid
statens farmaceutiska

laboratorinm.

§ 20.

Genom tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga nödvändiggjordes en
fortgående kontroll av de läkemedel, som tillverkades å läkemedelsfabriker,
vilken kontroll genom ifrågavarande stadga uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att ombesörja. Som organ för kontrollverksamheten inrättades enligt beslut
av 1914 års riksdag en ny avdelning inom den dåvarande statsmedicinska
anstalten, vilken avdelning trädde i funktion med ingången av år 1915. Avdelningen
stod under tillsyn av rättskemisten. Genom beslut av 1926 års riksdag
inrättades en självständig föreståndarebefattning för det farmaceutiska laboratoriet,
som sålunda blev sidoordnat med det rättskemiska laboratoriet. Det
farmaceutiska laboratoriet lämnade år 1939 de lokaler, det en tid disponerat
i medicinalstyrelsens ämbetsbyggnad, och överflyttade till förhyrda lokaler.
Från och med den 1 juli 1938 uppdelades laboratoriet i två avdelningar, en
kemisk och en biologisk, ett uttryck för den allt större betydelse, som
biologiska undersökningsmetoder erhållit vid granskningen av viktiga läkemedel,
särskilt av nyare datum.

Statens farmaceutiska laboratorium står under medicinalstyrelsens överinseende
och ledning och har till huvudsaklig uppgift att på uppdrag av
styrelsen verkställa undersökningar inom de områden som beröra tillverkning
och försäljning av läkemedel.

Laboratoriet tillkommer särskilt att utföra de undersökningar, som behövas
för att avgöra om ett som läkemedel utbjudet ämne är att anse som
apoteksvara eller inte. Det har vidare att kontrollera tillverkningen av och
handeln med s. k. specialiteter, alltså fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel.
Det har att biträda vid revisionen av gällande farmakopé samt att medverka
vid kontrollen av även andra apoteksvaror än specialiteter och vid
kontrollen överhuvud taget av apoteken. Det åligger laboratoriet även att upptaga
särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande forskningsuppgifter
efter medicinalstyrelsens beprövande samt att, i den mån så lämpligen kan
ske, erbjuda möjligheter även till självständig forskning inom laboratoriets
verksamhetsområde. Ett läkemedelshandeln berörande område, som emellertid
undantagits från laboratoriets verksamhet, är vitaminkontrollen, i fråga
om vilken erforderliga bestämningar överlåtits åt statens institut för folkhälsan.
Laboratoriets två avdelningar, den kemiska och den biologiska, sortera
under var sin särskilda avdelningsföreståndare. Den ene av dessa förordnas
att för viss tid vara föreståndare för laboratoriet.

Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i samband med specialitetskontrollen.

Gällande stadga (medicinalstyrelsens författningssamling 1934 nr 54 och
1938 nr 62) föreskriver, att farmaceutisk specialitet icke får försäljas utan
att vara registrerad. Vid ansökan om registrering skall en ansökningsavgift
å 40 kronor erläggas. Efter vunnen registrering utgår en årlig avgift av 15
kronor. Såväl vid inregistrering som efterkontroll tillkommer dessutom en
tilläggsavgift för de specialiteter, som erfordra biologisk eller klinisk prov -

— 73

ning. Tilläggsavgiften skall avpassas så, att kostnaderna för efterkontrollen
täckas.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna
ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.
Detta innebär att ej endast det farmaceutiska laboratoriets kostnader därför
borde täckas utan att så även skulle vara fallet med vissa andra kostnader,
nämligen de som belöpa sig på medicinalstyrelsens specialitetsavdelning samt
de som avse arvoden åt specialitetsnämndens ledamöter.

Kostnaderna för specialitetskontrollen i dess helhet komma ej till samlat
uttryck i någon fortlöpande redovisning utan få sålunda beräknas.

Enligt uppgift i en av professor Torsten Thunberg på uppdrag av besparingsberedningen
år 1942 verkställd utredning rörande statens farmaceutiska
laboratorium beräknades totala kostnaden för kontroll av de farmaceutiska
specialiteterna uppgå till omkring 133,000 kronor per år. De inbetalda avgifterna
hade under åren 1939—1941 ej inbringat mer än i medeltal 71,300 kronor
per år. Underskottet utgjorde vid sådant förhållande 61,700 kronor per
år.

Frågan om kontrollavgifterna aktualiserades genom en socialdepartementets
skrivelse den 24 november 1941 angående avgifterna över huvud för de undersökningar,
som utföras vid medicinalstyrelsens laboratorier.

I anledning av nämnda skrivelse framhöll medicinalstyrelsen i ett preliminärt
svar den 6 december 1941, att örn underskottet å verksamheten med specialitetskontrollen
skulle täckas, detta innebure att kontrollavgifterna finge öka
med omkring 86 procent. Frågan om vilken inverkan en sådan avgiftshöjning
skulle utöva på specialiteternas försäljningspris diskuterades av styrelsen på bas
av antagandet, att specialiteterna komme att försäljas i samma omfattning även
efter en sådan avgiftsstegring. Styrelsen utgick från att apotekens inköp av
specialiteter kunde beräknas till omkring 14 miljoner kronor per år. Ökades
kontrollavgifterna för läkemedlen i fråga från det belopp på 71,300 kronor,
som ovan angivits som årligt medeltal till det dubbla, alltså med 100 procent,
alltså till och med mer än de för utjämning növändiga 86 procent, innebure
detta ej höjning med knappt 1 procent av apotekens försäljningssumma.
Medicinalstyrelsen ansåge under sådana förhållanden den diskuterade fördubblingen
av kontrollavgifterna ej spela någon väsentlig roll vare sig med
hänsyn till fabrikanternas omkostnader eller specialiteternas försäljningspris.

Mer utförligt och definitivt behandlade medicinalstyrelsen frågan örn åtgärder
för att täcka statens omkostnader för kontroll av farmaceutiska specialiteter
i en skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet den
3 mars 1942. Före avgivandet av denna hade medicinalstyrelsen i ärendet
hört dels föreståndaren för statens farmaceutiska laboratorium och dels specialitetsnämnden.

Styrelsen lämnade här en tablå över laboratoriet beviljade anslag från tiden
före specialitetslagstiftningens tillkomst. Tablån må bär återges med någon
ändring med hänsyn till uppställningen samt kompletterad i avseende å
budgetåret 1942/43.

74 —

Budgetår	Avlöningar	Omkost- nader	Summa	Ytterligare beviljade
1933/34 ..............................	18,540	5,960	24,500
Kemisk specialitetskontroll tillkommer. 1934/35 ..............................	36,500	11,500	48,000
1935/36 ..............................	37,300	11,500	48,800
1936/37 ..............................	37,800	11,500	48,300
1937/38 ..............................	37,500	21,500	59,000
Biologisk specialitetskontroll tillkommer. 1938/39 ..............................	76,000	30,000	106,000	+ 13,000
1939/40 ..............................	92,800	30,000	122,800
1940/41 ..............................	97,000	30,000	127,000
1941/42 ..............................	97,800	30,000	127,800
1942/43 ..............................	99,400	30,000	129,400

Av tablån framgår tydligt, vilken inverkan specialitetslagstiftningen utövat
på laboratoriets anslagsbehov. I och med att den systematiska kontrollen av
specialiteter ur kemisk synpunkt ordnades, fördubblades avlönings- och omkostnadskontot.
När så även biologisk kontroll infördes, fördubblades ännu
en gång anslagsbeloppet. Men även under senare år, alltså utan liknande
vidgning av laboratoriets program, hava anslagen måst avsevärt höjas.

Vid specialitetskontrollens tillkomst fastslogs av statsmakterna som en allmän
grundsats, att de med densamma förenade kostnaderna helt skulle
täckas genom lämpligt avpassade avgifter. I sitt utlåtande till 1938 års riksdag
i hithörande fråga, vilket utlåtande av riksdagen godtogs, uttalade jämväl
första lagutskottet att erforderlig jämkning av avgifterna till laboratoriet
borde tagas i övervägande, därest de för specialitetskontrollen inflytande medlen
antingen skulle visa sig otillräckliga eller överstiga behovet. Under dessa
förhållanden finge det anses fullt befogat att fastställa sådana avgifter för
specialitetskontrollen att laboratoriets kostnader för densamma fullt täcktes.
Samtidigt finge avgifterna ej göras högre än kostnaderna i fråga.

På grundval av detta resonemang framlade medicinalstyrelsen ett förslag
till höjda taxor, för vars närmare innebörd skall redogöras i det följande.
Härvid utgick man från följande beräkning av utgifterna för specialitetskontrollen
och av inkomsterna för densamma enligt de föreslagna höjda
avgifterna.

A. Beräknade årliga utgifter.

I. Statens farmaceutiska laboratorium.

a. Egna undersökningar, anslag för avlöningar
+ omkostnader för budgetåret

1941/42 kronor 127,800

b. Undersökningar genom Institutet för
folkhälsan (Vitaminundersökningar)

Därför erlagt..................... » 4,700

Avgår kostnader för andra ärenden än

specialitetsärenden ................ » — 29,500 kronor 103,000

II. Specialitetsnåmnden.

Arvoden och ersättningar åt ledamöter.................. »

3,800

— 75 —

lil. Medicinalstyrelsen.

Föredraganden, 2 amanuenser, 1 skrivbiträde
— avlöningar .............. kronor

Kontorskostnader ................... *__

Avgår Va av föredragandens och V5 av

amanuensernas avlöningar .......... kronor

27,356

500

27,856

6,233 kronor

21,623

Summa kostnader kronor 128,423.

B. Beräknad årlig inkomst enligt föreslagna avgifter.

Ansökningsavgifter ....................................

Därvid ev. tillkommande tilläggsavgifter för specialprövnmg

Årsavgifter ..........................................

Avgift för efterkontroll av speciell art..................

Summa inkomster

kronor 11,400

> 5,700

» 94,500

» 16,200

kronor 127,800.

Medicinalstyrelsens förslag till höjda taxor innebar, att ansökningsavgiften
skulle höjas från 40 till 60 kronor per beredningsform, att årsavgiften för
registrerad farmaceutisk specialitet skulle höjas från 15 kronor till 35 kronoi
per beredningsform samt att årsavgiften för specialitet, som icke registrerats
men som jämlikt övergångsbestämmelserna i specialitetskungörelsen finge försäljas,
likaledes skulle höjas från 15 kronor till 35 kronor och föreskrivas
utgå per beredningsform i stället för per specialitet. Förslaget överensstämde
i huvudsak med ett av laboratoriets föreståndare tidigare uppgjort förslag till
taxehöjning.

Vid remissbehandlingen av medicinalstyrelsens förslag till taxehöjning hemställde
Skånes handelskammare, att frågan rörande täckning av farmaceutiska
laboratoriets kostnader, i den mån densamma ej redan i annan ordning vore
föremål för utredning, måtte upptagas till förnyat övervägande, särskilt för
fastställande av rationella beräkningsgrunder för kostnadsfördelningen samt
att i avvaktan härpå frågan örn en avgiftshöjning finge anstå eller i varje
fall endast gåves provisorisk giltighet. Handelskammaren invände vidare, att
en kontrollkostnad å 130,000 kronor utgjorde en mycket avsevärd del av läkemedelsföretagens
behållna vinst och därför måste inkalkyleras i priset. Kostnaderna
närmade sig i själva verket en storleksordning, ungefär motsvarande
halva omsättningsskatten, och den föreslagna avgiftshöjningen kunde ur industriens
synpunkt ej bagatelliseras.

Professor Thunberg framhåller på tal härom i sin utredning, att det emellertid
vore svårt alt förstå, att kontrollavgifterna annat än i absoluta undantagsfall
skulle skapa verkliga svårigheter för något företag eller behöva kompenseras
med mer väsentlig prisstegring. Det borde för övrigt betonas, alt
specialitetskontrollen ur läkemedelshandelns synpunkt ej förtjänade att ses
uteslutande som en börda. För den lojala läkemedelshandeln innebure den
även en fördel i förhållande till firmor, som fabricera otillförlitliga varor
och som driva ovederhäftig reklam. Tack vare den statliga specialitetskon

— 76 —

trollen bleve den marknad, som det svenska apoteksväsendet utgjorde, förbehållen
den läkemedelshandel, som stöde sig inför kontrollen. För läkemedelshandeln
bleve fördelen av kontrollen allt större, ju större den marknad vore,
till vilken tillträdet öppnades. Även ur läkemedelshandelns synpunkt vore det
därför fördelaktigt, om resultatet av en kontrollundersökning i t. ex. ett av de
nordiska länderna skulle godtagas i de andra. I dessa andra skulle då registreringen
ej behöva kräva större avgift än vad som motsvarade själva den administrativa
kostnaden. — Även örn strävandena i denna riktning för tillfället
vore skrinlagda, borde de ej bortglömmas. De representerade en god utgångspunkt
för rationaliseringssträvanden av större mått.

Skånes handelskammare framhöll i sitt yttrande vidare, att den nuvarande
specialitetskontrollen tyngdes genom dubbelarbete, bland annat därigenom, att
visst arbete skedde parallellt både på farmaceut i ska laboratoriet och i medicinalstyrelsen.
Vidare saknades en verklig utredning om i vilken utsträckning
laboratoriets kostnader rättvisligen borde påföras specialitetskontrollen. I
avsaknad av en godtagbar utredning om faktiska kostnaden för kontrollen,
kunde förutsättningen för kontrollavgifternas riktiga beräkning ej anses föreligga.

En ledamot av specialitetsnämnden, ingenjör Cyrén, ansåg likaså, att varje
höjning av taxorna borde föregås av närmare utredning. Han betonade, att
de ständiga ändringarna medfört ett osäkerhetstillstånd för tillverkarna. Den
föreslagna höjningen skulle innebära den tredje höjningen under den korta
tid specialitetsförordningen varit i kraft. I första hand måste enligt ingenjör
Cyrén en möjligast detaljerad stat för farmaceutiska laboratoriet framläggas.
Etan en sådan stat bleve varje bedömande av de olika avdelningarnas arbete
respektive kostnader omöjligt.

Professor Thunberg har till behandling upptagit de tidigare väckta frågorna,
huruvida en arbetsbesparande fördelning av ärendena kunde låta sig göra
genom lämpligt samarbete mellan farmaceutiska laboratoriet, apotekarnas
kontrollaboratorium och medicinalstyrelsens specialitetsavdelning, men har
framhållit, att det vore högst osäkert, huruvida rimlig enighet skulle kunna
ernas mellan representanter för skilda intressen. Det enda något så när säkra
vore, att utredningen komme att kräva tid. Vad beträffar en ävenledes ifrågasatt
närmare granskning av laboratoriets räkenskaper, kvarstode det faktum,
att dessa ej fördes med tanke på att möjliggöra en beräkning av kostnadsfördelningen,
vadan den vägledning som de kunde .skänka ej vore invändningsfri.
Härtill komme den inverkan på siffrornas giltighet, som dyrtiden medförde.
Sammanfattningsvis uttalar utredningsmannen, att de åtgärder, som ifrågasatts
föi en taxehöjning, skulle ställa sig hindrande i vägen för ett snabbt genomförande
av önskvärda statliga besparingsåtgärder och att man ej heller
hade större behov av dem, då det gällde att ordna upp frågan om en taxeändring.
Det bör här tilläggas, att professor Thunberg särskilt undersökt,
huruvida någon besparing kunde göras med hänsyn till personalen. Resultatet
härav har sammanfattats så, att erhållna upplysningar örn att alla behövdes
och alla vöre fullt sysselsatta synts honom godtagbara.

77 —

Professor Thunberg konstaterade sålunda, att tillräcklig grundval för en
taxeändring redan funnes och uttalade härom följande:

Utan att underkänna de invändningar, som gjorts mot taxeändring utan
ytterligare utredning, får jag uttala, att hittillsvarande erfarenhet dock skänker
tillräcklig ledning för den föreslagna taxeförhöjningen. Jag ansluter mig till
det förslag, som medicinalstyrelsen framfört under modifikation på vissa
punkter av det ursprungliga förslaget från farmaceutiska laboratoriet. Samtidigt
förutsätter jag, att sedan nu en bokföring, som möjliggör kostnadernas
fördelning på de olika uppgifterna, efterlysts, bokföringen omlägges med
hänsyn därtill i samband med att taxeändringen träder i kraft. Laboratoriearbetet
bör också organiseras på sådant sätt, att kostnadsuppdelningen möjligast
underlättas. Även bör specialitetskontrolltaxornas revision ej ske tidigare
än efter t. ex. fem år. Jag har med detta förslag sökt taga möjligaste hänsyn
till de från olika håll framförda invändningarna.

Örn man också ej disponerar detaljerade upplysningar rörande varje på
taxesättningen eventuellt inverkande faktor, så synes man mig dock ha tillräcklig
ledning. Den erfarenhet på detta område, som nu står till förfogande,
skänker åtminstone bra mycket säkrare ledning än vad som stod till buds, då
specialitetskontrollen först startades.

Det vore en överdrift att påstå, att de föreslagna taxorna skulle innebära
ett alltför tyngande moment för läkemedelsindustrien. Utgår man från att
specialitetskontrollen skall bekostas av fabrikerna, kan man ej beräkna dem
lägre. Detta innebär ej, att de föreslagna taxorna på varje punkt få anses
lika väl motiverbara. Genom dessa taxor kan staten ej anses lia på läkemedelsindustrien
avlastat vad staten själv borde betala. Snarare kan man fråga sig,
om ej taxorna borde så avpassas, att även en skälig andel av den till 50,000
uppgående lokalhyran uttoges genom taxeförhöjningen. I direktiven för beräknandet
av kontrolltaxorna finns intet, som kan tydas i den riktningen, att
staten skulle avstå från att även lokalhyran proportionerlig! Indes på kontrollkostnaderna.

Förslaget att kontrolltaxorna fastställas för en lämplig period, t. ex. för
fem år, innebär hänsynstagande till industrien. Det innebär att staten avstår
från att på denna punkt söka ersättning för den prisstegring man med åtskillig
sannolikhet måste motse. Frågan är, om ej kontrolltaxorna redan nu borde
höjts över de föreslagna, örn hänsyn till pågående prisstegring tagits.

Som en sammanfattning av resultatet av den verkställda utredningen uttalade
professor Thunberg, att utredningen givit vid handen, att de till staten
inflytande avgifterna för specialitetskontrollen hörde ökas under tillämpning
av riksdagens direktiv i samband med kontrollens införande, gående ut på
att statens utgifter skulle täckas genom avgifterna, att han anslöte sig till
medicinalstyrelsens förslag, vilket torde tillföra statsverket utöver nu inflytande
belopp ytterligare c:a 60,000 kronor, och att förslagets genomförande
ej torde orättmätigt tynga läkemedelsindustrien, ej heller oskäligt stegra liikemedelspr
isenia.

Med anledning av alt det såsom tidigare berörts ifrågasatts, huruvida .specialitetskontrollen
vore tillfredsställande organiserad, samt framförts krav på
utredning härom, innan en eventuell taxehöjning vidtoges, uppdrog Kungl.
Maj:t den 30 juni 1942 åt medicinalstyrelseutredningen att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande dc lämpligaste anordningarna för kontroll av

— 78 —

farmaceutiska specialiteter. I skrivelse den 16 februari 1943 har medicinalstyrelseutredningen
redogjort för resultatet av sin undersökning samt framlagt
förslag till viss ändrad organisation av kontrollen.

Förslaget gick i huvudsak ut på att de göromål beträffande specialitetskungörelsen,
som åvila medicinalstyrelsens specialitetsutredning, skulle överflyttas
på statens farmaceutiska laboratorium samt att föredragningsskyldigheten
beträffande specialtietsärendena skulle övertagas av föreståndaren för
den biologiska avdelningen. I samband härmed skulle laboratoriets organisation
förstärkas i administrativt hänseende medan i stället inom medicinalstyrelsen
viss arbetskraft skulle kunna frigöras för andra behov och vissa
befattningar indragas.

Medicinalstyrelseutredningen framhöll emellertid även, att det under utredningsarbetet
visat sig önskvärt att en översyn av specialitetskungörelsen
komme till stånd i syfte att begränsa antalet specialiteter. En dylik översyn
kunde emellertid icke företagas utan ingående undersökningar i skilda avseenden,
bland annat i fråga örn de ekonomiska konsekvenserna för läkemedelsindustrien
och apoteksorganisationen. Medicinalstyrelseutredningen hade
därför begränsat sig till att med utgångspunkt från gällande bestämmelser
angående kontrollens omfattning och huvudsakliga innebörd pröva möjligheterna
för en förenkling av det nuvarande kontroliförfarandet.

Vid den remissbehandling av förslaget, som ägt rum, har medicinalstyrelsen
bestämt motsatt sig den föreslagna omändringen av specialitetskontrollens
organisation, framför allt av det skälet att den nya ordningen icke skulle
innebära tillfredsställande garantier för att de administrativa synpunkterna
på specialitetskontrollen bleve vederbörligen beaktade.

I övriga yttranden har medicinalstyrelseutredningens organisationsförslag
med större eller mindre jämkningar tillstyrkts men samtidigt har, särskilt
från apotekarhåll, betonats angelägenheten av att en skärpning av specialitetskungörelsen
komme till stånd i syfte att åvägabringa en sanering beträffande
specialiteternas benämning. Från den kemiska och farmaceutiska industriens
sida har hävdats, att en översyn av specialitetskungörelsen, som
toge sikte på en reglering av specialiteternas benämning eller en begränsning
av antalet specialiteter, vore av väsentlig ekonomisk innebörd för såväl läkemedelsindustrien
som apoteken och därför måste taga hänsyn till hithörande
problem i hela dess vidd, innebärande jämväl en omprövning av medicinaltaxegrunderna
samt arbetsfördelningen mellan fabrik och apotek.

Emellertid föreslog farmaceutiska laboratoriet våren 1943 en höjning av
avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna, vilken höjning
översteg den av professor Thunberg föreslagna. Detta laboratoriets förslag
godtogs av medicinalstyrelsen. Priskontrollnämnden ställde sig emellertid avvisande
till detsamma.

I proposition nr 273 till 1943 års riksdag har chefen för .socialdepartementet
förklarat sig icke vara beredd att taga ställning till frågan om en översyn
av specialitetslagstiftningen, detta med hänsyn till de konsekvenser, som
ovan antytts. Vid sådant förhållande har det synts departementschefen lämpligt
att med prövning av frågan om specialitetskontrollens organisation även -

79 —

ledes borde tills vidare anstå, tor vilket även vissa andra anförda skäl ansågos
tala. Då en höjning av avgifterna för kontrollen av de farmaceutiska
specialiteterna i nuvarande läge torde böra undvikas, påkallade ej heller avgiftsfrågan
ett omedelbart ställningstagande till organisationsförslaget.

Inkomsterna av kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna liksom farmaceutiska
laboratoriets utgifter under de senaste tio budgetåren framgå av
nedanstående sammanställning.

U t g i

f t e r

Summa

utgifter

Budgetår

Inkomster

Avlöi

Ord. stat

lingar

Utbetalat

Omkostnader

Ord. stat j Utbetalat

1933/34

1934/35

1935/36

1936/37

1937/38

1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

44,185: —
12,910: —
19,325: -46,185: —
54,995: —
57,120: -91,487: -69,629:50
60,600: —

456,436: 50

18,540: —
36,500: —
37,300: -37,800: —
37,500: —
76,000: —
92,800: —
97,000: —
97,800: —
99,400: —

630,640: -

17,908: 76
20,242: 90
32,293: 64
34,985:10
45,870: 24
63,077:54
89,555: 09
93,551:20
95,492: 25

108,367: 96

601,344: 68

5,960: —
11,500: —
11,500: —
11,500: —
21,500: —
30,000: —
30,000: —
30,000: —
30,000: —
30,000: —

211,960: —

5,917: 09
28,249:91
12,025: 51
17,056: 31
27,960: 48
29,875: 48
44,327:52
29,827: 40
31,750: 99
32,780: 41

259,771:10

23,825:85
48,492:81
44,319:15
52,041 41
73,830: 72
92,953:02
133,882:61
123,378: 60
127,243:24
141,148:37

861,115: 73

Specialitetskungörelsen trädde i kraft V? 1934. Alla anmälningsavgifter för
registrering av det stora antal farmaceutiska specialiteter, som då fanns i
svenska handeln, inflöto under detta år. Detta förklarar, att inkomsterna under
budgetåret 1934/35 vida överstego inkomsterna under de två följande
budgetåren med relativt få nyanmälda farmaceutiska specialiteter. Följande
förhållanden hava särskilt medverkat till den därpå följande ökningen av
laboratoriets inkomster:

V? 1937. Dubblad anmälningsavgift. Vissa tilläggsavgifter;

7i 1938. Årsavgifter för icke registrerade specialiteter;

V? 1938. Omorganisation;

7i 1939. Vissa avgifter för efterkontroll. Årsavgift per beredningsform
för registrerad specialitet; febr. 1939. Inflyttning i nuvarande lokaler. Att
under budgetåret 1940/41 redovisats särskilt höga inkomster sammanhänger
med det stora antalet nyanmälda farmaceutiska specialiteter och biologiska
prövningar, vilka erfordra tilläggsavgifter. Antalet i handeln varande specialiteter
var detta budgetår ovanligt stort.

Redan vid specialitetskontrollens införande förutsattes att verksamheten
härmed borde vara självförsörjande, vilken princip jämväl kommit till klart
uttryck från statsmakternas sida. Utgifterna för denna verksamhet utgöras
av kostnaderna för dels farmaceutiska laboratoriets verksamhet i avseende
på densamma, dels viss medicinalstyrelsens verksamhet (apoteksbyråns specialitetsavdelning)
och dels specialitetsnämndens verksamhet. För farmaceutiska
laboratoriets vidkommande bar specialitetskontrollen kommit att utgöra
den dominerande delen av hela verksamheten. Inkomsterna av verksamheten
utgöras av de avgifter enligt särskilda av Kungl. Majit fastställda taxor,
som skola erläggas i form av ansökningsavgifter, årsavgifter samt tilläggsavgifter
för specialprövningar av farmaceutiska specialiteter.

Revisorernas

uttalande.

- 80 —

I detta som i liknande fall, där kostnaden för viss verksamhet i statlig regi
förutsattes skola täckas av inflytande inkomster av verksamheten, är det
givetvis i princip önskvärt, att redovisningen sker på sådant sätt, att av densamma
klart framgå beloppen av de utgifter, som avses skola täckas med
inflytande inkomster. Av praktiska skäl torde detta emellertid icke låta sig
göra i fråga örn farmaceutiska laboratoriet, där verksamheten med specialitetskontrollen
och övriga arbetsuppgifter äro inflätade i varandra. Den beräknade
kostnaden för kontrollen av farmaceutiska specialiteter synes innebära,
att för närvarande av laboratoriets årliga utgifter omkring 100,000 kronor
skulle falla på nämnda verksamhet. Härtill kommer kostnader för medicinalstyrelsens
specialitetsavdelning och för specialitetsnämndens verksamhet,
ävensom avgifter till statens institut för folkhälsan, tillhopa beräknade
till 30,000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för specialitetskontrollen
utgöra sålunda för närvarande omkring 130,000 kronor örn året. Inkomsterna
under budgetåren 1939/40—1942/43 hava uppgått till i genomsnitt omkring
70,000 kronor och utgjorde under budgetåret 1942/43 endast 60,600 kronor.
Det är att märka, att man då vid beräknandet av utgifterna för specialitetskontrollen
icke tagit hänsyn till kostnaderna för laboratoriets lokalhyra, omkring
50,000 kronor örn året. Revisorerna äro emellertid av den uppfattningen,
att även denna utgiftspost bör belasta specialitetskontrollen till så stor
del, som svarar mot fördelningen av laboratoriets kostnader i övrigt på specialitetskontroll
och övrig verksamhet. På grund härav anse sig revisorerna
kunna konstatera, att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för närvarande
icke ens till hälften täcka kostnaderna för densamma.

Den i det föregående åberopade utredning, som av professor Torsten Thunberg
på uppdrag av besparingsberedningen verkställts rörande statens farmaceutiska
laboratorium, synes giva vid handen att några väsentligare besparingar
i driften icke lämpligen kunna göras med undantag av att laboratoriet
borde kunna avstå vissa lokaler. Sistnämnda synpunkt har emellertid
redan tillgodosetts därigenom att det blivit bestämt, att även rättskemiska
labox-atoriet snarast skall flytta till fannaceutiska laboratoriets lokaler. Professor
Thunberg har vidare uttalat, att det torde vara ett statsintresse, att
laboratoriet behålles i möjligast effektiva form.

Revisorerna hava avlagt besök vid farmaceutiska laboratoriet för att närmare
sätta sig in i dess verksamhet. Revisorerna hava härvid för sin del
icke funnit någon anledning till anmärkning utan fastmera fått det intrycket,
att laboratoriet är välskött och under skicklig och intresserad ledning.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omprövning bör
ske, huruvida icke avgifterna för kontroll av farmaceutiska specialiteter borde
kunna omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt
tidigare ansetts medföra.

Den mycket betydande andel av utförsäljningspriset, som apotekens försäljningsprovision
i många fall utgör, liksom även det förhållandet, att i
vissa fall kostnaderna för reklam i fråga om hithörande läkemedel måste uppgå
till betydande belopp, böra härvid icke förbises.

— 81 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 21.

I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen på
landet skola vägdistriktens tillgångar och skulder avvecklas på sådant sätt,
att staten utan ersättningsskyldighet övertager vägdistriktens alla tillgångar
ävensom ansvaret för distriktens samtliga skulder.

Det sammanlagda uppskattade värdet av vägdistriktens tillgångar vid årsskiftet
1939/1940 uppgick enligt infordrade uppgifter till 52.16 miljoner kronor.
Vägdistriktens skulder utgjorde vid samma tid 71.31 miljoner kronor. Under
1940 gjordes betydande avbetalningar å skulderna, så att dessa den 1
januari 1941 nedgått till 51.13 miljoner kronor. Tillgångarna utgjorde vid
samma tid 48.55 miljoner kronor.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att undersöka förändringarna
i vägdistriktens ekonomiska ställning under år 1942, hava låtit verkställa en
sammanställning beträffande nettotillgångarna och nettoskulderna vid 1942
års ingång respektive utgång. Resultatet framgår av efterföljande tablå, i vilken
även intagits utdebiterad skatt per vägskattekrona för åren 1941—1943.

Län och vägdistrikt	Väg- skatt 1941	Väg- skatt 1942	Väg- skatt 1943	Nettotillgångar ( + )resp. skulder (—) den Vi 1942	Nettotillgångar ( + ) resp. skulder (—) den Vr 1943
1	2	3	4	5	6
\| Stockholms län.
'' Norra.....................	1.87	1.85	1.50	—1,271,812: 42	—1,076,076: 09
Östra.....................	1.20	0.90	0.40	—1,112,201: 41	— 922,747:73
Västra....................	1.00	0.60	—	— 184,918:85	— 184,090:55
Södra .....................	1.30	1.00	0.30	—1,070,821: 20	— 786,898:30
Säger	1.24	0.95	0.35	—3,639,753: 88	—2,969,812: 67
Uppsala län.
j Norra.....................	1.50	1.30	—	+ 653,096:25	+ 796,128:97
\| östra.....................	1.75	1.75	0.90	+ 37,160:19	+ 116,175:90
\| Västra....................	1.60	1.60	0.90	— 12,839:67	+ 195,684:76
! Södra .....................	1.70	1.40	0.50	+ 161,791:52	+ 388,512:29
1 Säger	1.60	1.45	0.43	+ 839,208:29	+ 1,496,501:92
Södermanlands län.
Norra.....................	1.40	1.30	—	+ 203,692:39	+ 310,265:64
Västra....................	1.30	1.10	—	+ 559,668:25	+ 435,546:90
Mellersta..................	1.10	0.60	—	+ 626,374:87	+ 411,412:87
Södra.....................	1.50	1.30	0.50	+ 198,200:23	+ 91,213:90
Säger	1.34	1.10	0.15	+1,587,935: 74	+ 1,248,439:31

6—439307. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1943. I.

Vägdistriktens
tillgångar
och
skulder.

82 —

Län och vägdistrikt	Väg- skatt 1941	Väg- skatt 1942	Väg- skatt 1943	Nettotillgångar ( + ) resp. skulder .(—) den Vi 1942	Nettotillgångar ( + ) resp. skulder! (—) den 7,1943
l	2	3	4	5	6
Östergötlands län.
Göstrings..................	1.30	0.90	—	+ 263,681:67	+ 240,462:43
Valkebo...................	1.45	0.80	—	+ 166,891:31	+ 175,493: *5
Aska.....................	0.85	0.50	—	+ 329,896:63	+ 191,096:64
Finspångs läns .............	0.80	0.70	0.25	— 88,683:13	— 78,565:29
Vikbolandets..............	1.40	1.00	0.30	+ 72,218:45	+ 33,293:83
Hammarkinds.............	1.00	0.7 0	—	+ 172,679:91	+ 64,939:42
Bankekinds................	1.35	0.80	0.25	— 26,792:21	— 36,089:83 i
Kinda....................	1.10	0.50	—	+ 133,111:39	+ 155,116:96
Ydre.....................	1.60	1.60	1.10	— 213,486:48	— 210,125:06 1
Säger	1.10	0.73	0.12	+ 808,517:54	+ 535,622:35
Jönköpings län.
Tveta.....................	1.00	—	—	+ 633,398:15	+ 616,905:11
Norra Vedbo och Vista.....	1.60	0.40	—	+ 252,224:68	+ 233,439:85
Visingsö...................	1.00	0.40	—	+ 15,601:73	+ 11,421:17
Södra Vedbo ..............	1.50	1.25	—	+ 355,506:63	+ 364,415:21
östra härads..............	1.30	0.50	—	+ 251,687:80	+ 151,638:29
Västra härads.............	1.85	1.10	0.20	+ 219,735:14	+ 175,770:56
Östbo.....................	1.60	1.00	0-50	+ 221,505:04	+ 223,728:32
Västbo....................	1.20	0.70	—	+ 591,822:64	+ 475,894:70
Mo.......................	1.70	1.00	—	+ 191,627:12	+ 209,757:57
Säger	1.39	0.66	0.09	+2,733,108: 93	+2,462,970: 78
Kronobergs län.
Konga....................	1.50	1.00	—	+ 471,234:75	+ 485,270:68
Uppvidinge................	1.50	1.00	0.70	+ 495,018:36	+ 201,899: 23
Norrvidinge...............	2.10	1.50	—	+ 85,912:65	+ 107,855:96
Kinnevalds................	2.15	1.50	0.80	+ 92,132:49	+ 41,092:76
Allbo.....................	1.10	0.50	—	+ 308,449:46	+ 290,451:23
Sunnerbo..................	1.90	1.00	1.00	+ 312,900:17	+ 308,632:41
Säger	1.58	0.96	0.45	+1,765,647: 88	+1,435,202: 27
Kalmar län.
Norra Tjusts..............	1.85	1.30	—	+ 103,205:64	+ 95,234:07
Södra Tjusts..............	1.40	0.60	—	+ 358,646:83	+ 314,059:96
Sevede och Aspelands.....	1.40	0.20	—	+ 330,029:97	+ 366,559:42
Handbörds m. fl...........	1.54	0.90	—	+ 290,392:87	+ 291,668:09
Södra Möre...............	1.32	—	—	+ 546,105:71	+ 391,807:21
Ölands....................	1.25	0.50	—	+ 283,449:41	+ 46,801:15
Säger	1.45	0.56	—	+1,911,830: 43	+ 1,506,129: 90
Gotlands län.
Norra.....................	1.60	1.40	0.25	+ 101,422: —	— 5,082:59
Södra.....................	1.70	1.05	—	+ 142,726:95	+ 143,830:82
Säger	1.64	1.26	0.15	+ 244,148:95	+ 138,748:23
Blekinge län.
östra härads..............	1.89	1.50	—	— 4,285:49	— 39,476:88
Medelsta..................	1.10	—	—	+ 289,740:21	+ 258,454: tö
	1.50	1.50	1.30	— 233,297: 55	— 149,598:49
Listers ....................	1.75	1.60	1.00	— 155’053:18	— 151,631:48
Säger	1.53	1.07	0.56	— 102,896:01	— 82,252: —

— 83

Län och vägdistrikt	Väg- skatt 1941	Väg- skatt 1942	Väg- skatt 1943	Nettotillgångar ( + ) resp. skulder (—) den ‘/i 1942	Nettotillgångar ( + )resp. skulder (—) den Vi 1943
1	2	3	4	5	6
Kristianstads län.
Södra Åsbo och Bjäre......	1.20	1.00	0.20	— 308,936:59	— 382,441:43
Norra Åsbo...............	1.20	1.00	0.50	+ 1,564:84	+ 118,650:60
Västra Göinge.............	1.50	1.00	0.10	+ 176,843:83	+ 146,648:53
Östra Göinge..............	1.50	1.00	0.50	+ 110,466:92	+ 59,874:23
Villands...................	1.40	1.20	—	— 230,418:42	— 268,118:17
Gärds och Albo............	1.50	1.00	0.20	+ 329,311:53	— 64,981:53
Ingelstads och Järrestads ..	1.38	1.00	—	+ 232,679:07	— 456,440:44
Säger	1.37	1.03	0.21	+ 311,511:18	— 846,808:21
Malmöhus län.
Oxie och Skytts...........	0.90	0.25	—	+ 861,651:73	+ 434,243:52
Vemmenhögs..............	1.30	0.50	—	— 54,195:20	— 267,444:42
LJunits och Herrestads ....	1.40	0.90	0.42	— 220,401:19	— 330,407:90
Färs......................	1.50	1.20	0.70	— 12,772:08	— 134,807:25
Frosta....................	1.50	1.20	0.70	— 175,869:53	— 224,898:14
Torna.....................	1.20	0.70	0.7 0	— 118,284:22	— 421,396:33
Bara......................	0.90	0.50	—	+ 375,844:50	+ 81,829:30
Rönnebergs och Harjagers .	0.85	0.15	0.15	+ 677,669:24	+ 560,239:21
Onsjö.....................	1.00	0.50	0.50	+ 30,963: —	— 228,427:72
Luggude..................	—	—	—	+1,546,609:13	+1,337,500:19
Vens......................	—	—	—	+ 7,322:49	+ 6,061:69
Säger	0.95	0.48	0.24	+2,918,537: 87	+ 812,492:15
Hallands län.
Höks.....................	1.00	0.50	_	— 441,503:22	— 457,451:15
Tönnersjö.................	1.50	1.20	—	— 58,809:29	— 111,228:35
Halmstads................	1.50	1.20	—	+ 398,540:86	+ 251,909:06
Årstads...................	1.40	1.20	—	+ 143,472:54	+ 156,347:92
Faurås....................	1.40	0.80	0.30	+ 26,247:26	— 20,701:87
Himle och Viske...........	1.50	1.30	—	— 151,345:91	— 129,488:91
Fjäre.....................	1.90	1.00	0.80	—1,293,809:15	—1,159,899: 26
Säger Göteborgs och Bohus län.	1.46	1.00	0.18	—1,377,206: 91	—1,470,512: 56
Göteborgsbygdens..........	0.65	0.60	—	— 447,226:11	— 315,174:50
Öckerö och Styrsö.........	0.50	1.00	0.65	+ 2,948:65	— 26,654:84
Inlands...................	2.30	1.57	1.30	— 346,164:19	— 468,607:33
Orusts och Tjörns.........	2.03	1.50	1.50	— 284,304:12	— 165,786:83
Sunnervikens och Bullarens.	2.17	2.15	1.50	—1,643,046: 69	—1,622,654:84
Norrvikens................	2.47	2.12	1.69	—1,256,829: 80	—1,292,217: 55
Säger	1.37	1.23	0.79	—3,074,622: 26	—3,891,095: 89
Älvsborgs län.
Kinds.....................	1.10	0.40	—	+ 382,303:58	+ 332,896:01
Marks....................	1.50	1.00	—	+ 589,759:26	+ 737,604:20
Ås och Redvägs...........	1.00	—	—	+ 287,132:08	+ 268,157:94
Boråsbygdens..............	1.70	0.80	—	+ 67,375:27	+ 66,476:04
Kullings och Vättle........	1.00	0.80	—	+ 189,072:94	+ 299,179:74
Väne och Ale.............	1.30	1.00	0.50	+ 826,201:56	+ 884,538:83
Östra Dals................	1.70	0.80	—	+ 297,141:74	+ 359,447:48
Valbo.....................	2.25	1.70	1.00	— 91,216:15	— 25,663:82
Vedbo ....................	1.95	1.70	—	— 284,928:88	— 115,216:76
Säger	1.39	0.88	0.14	+ 2,262,841: 40	+ 2,807,419: 66

— 84 —

1 Län och vägdistrikt 1	Väg- skatt 1941	Väg- skatt 1942	Väg- skatt 1943	Nettotillgångar ''( + ) resp. skulder (—) den >/i 1942	Nettotillgångar (+) resp. skulder (—) den Vi 1943
_ _	2	3	4	5	6
i Skaraborgs län.
i Södra .....................	1.50	0.50	—	+ 397,078:70	+ 327,763:24
i Östra .....................	1.50	0.50	0.20	+ 543,521:15	+ 311,116:69
i Norra.....................	1.30	0.50	0.20	+ 201,695:64	+ 182,417:79
j Mellersta..................	1.40	0.50	0.10	+ 266,484:93	+ 112,266:60
j Nordvästra................	1.20	0.50	—	+ 220,461:29	+ 193,878:72
[ Västra....................	1.30	0.50	—	+ 571,036:56	+ 488,391:99
Säger	1.37	0.50	0.10	+2,200,278: 27	+1,615,835: 03
Värmlands län.
Östersysslets...............	1.00	1.00	—	+ 241,311:14	+ 196,859:63
Värmlandsbergs............	1.50	0.45	—	+ 422,340:20	+ 414,206:60
Mellånsysslets..............	1.50	1.30	—	— 29,949:97	+ 40,933:89
Klarälvdalens..............	1.60	1.00	0.20	+ 196,438:46	+ 127,880:73
Fryksdalens...............	1.65	1.10	—	+ 377,137:52	+ 290,994:23
Jösse .....................	1.70	1.00	—	+ 497,993:55	+ 490,755:68
Södersysslets..............	1.00	0.40	—	+ 731,484:85	+ 662,308:43
Nordmarks................	2.10	1.30	0.60	+ 58,145:11	+ 25,944:43
Säger	1.44	0.91	0.07	+2,494,900: 86	+2,249,883:62
örebro län.
Mellersta..................	1.20	0.60	0.50	— 792,787:82	— 739,484:65
Sydöstra..................	1.30	0.90	0.50	+ 8,954:03	— 7,863:82
Södra .....................	1.20	0.80	0.20	+ 206,059:71	+ 90,270:82
Västra....................	1.35	0.90	0.60	+ 231,061:87	+ 200,518:24
Nordvästra................	0.86	0.80	—	+ 52,631:97	+ 79,999:23
Nordöstra.................	1.20	0.90	—	+ 332,241:77	+ 287,339:16
Säger	1.15	0.81	0.25	+ 38,161:53	— 89,221:02
Västmanlands län.
• Västra....................	1.20	0.80	—	+ 304,898:18	+ 340,001:16
Norra.....................	1.20	1.00	—	+ 403,082:23	+ 642,508:10
östra.....................	1.50	1.10	—	+ 222,574:03	+ 306,511:07
Södra .....................	1.20	0.60	—	+ 519,514:58	+ 695,844:59
Säger	1.25	0.83	—	+1,450,069: 02	+ 1,984,864: 92
Kopparbergs län.
Folkare...................	1.30	0.50	0.20	+ 67,259:69	+ 130,385:16
Kopparbergs...............	1.50	0.60	—	+ 445,185:33	+ 187,036:76
Tuna.....................	0.75	0.10	—	+ 245,052:38	— 42,434:93
Västerbergslags............	0.75	O.io	—	+ 618,066:14	+ 509,553:49
Nås......................	1.50	0.50	—	+ 97,696:89	+ 20,746:24
Malungs...................	1.60	0.70	0.45	+ 183,273:57	+ 97,100:07
Nedansiljans...............	1.50	O.io	0.10	+ 365,968:15	+ 275,553:72
Ovansiljans................	0.70	0.20	0.10	+ 131,672:38	+ 116,872:96
Älvdalens.................	2.31	1.50	0-20	+ 69,160:04	+ 20,847:77
Säger	1.10	0.32	0.08	+2,223,334: 57	+1,315,661: 24
Gävleborgs län.
Gästriklands...............	1.00	0.50	—	+1,427,755: 57	+1,282,538:38
Hälsinglands sydöstra......	1.00	0.80	0.50	+ 21,054: —	— 56,399:27
* sydvästra.....	1.10	1.00	0.15	+ 210,839:26	+ 194,807:64
* nordöstra.....	1.65	1.65	1.50	+ 144,400:24	+ 29,641:54
» nordvästra____	1.30	1.30	—	+ 279,342:29	+ 379,312:61
Säger	1.12	0.82	0.30	+2,083,391: 36	+1,829,900: 90

— 85 —

Län och vägdistrikt	Väg- skatt 1941	Väg- skatt 1942	Väg- skatt 1943	Nettotillgångar ( + )resp. skulder (—) den Vi 1942	Nettotillgångar (+)resp. Skulder (—) den ''/i 1943
l	2	3	4	5	6
Västernorrlands län.
Medelpads östra...........	1.50	1.50	1.25	—1,632,452:10	—1,079,558:49
» mellersta........	1.90	1.90	1.20	— 21,009:80	— 35,708:72
9 västra..........	1.20	1.10	1.10	— 84,136:82	— 87,160:35
Ådalens nedre.............	1.85	1.85	1.50	—1,120,588: 55	—1,061,839:57
» övre..............	2.10	2.00	1.20	—1,456,321: 93	—1,138,387: 71
Ramsele..................	2.20	2.20	2.20	— 501,160:84	— 482,393:29
Nätra och Nordingrå......	1.95	1.75	1.35	+ 217,153:10	+ 306,293:12
Själevads och Arnäs......	1.60	1.20	0.40	+ 429,406:73	+ 527,792:12
Säger	1.72	1.62	1.20	—4,169,110: 21	—3,050,962- 89
Jämtlands län.
Ragunda ..................	1.00	1.00	—	+ 555,977:23	+" 521,157:17
Revsunds.................	2.24	1.83	0:25	— 93,523:85	+ 66,394:97
Bergs.....................	2.20	1.40	—	+ 315,537:01	+ 400,345:26
Svegs .....................	1.50	1.02	1.00	+ 99,167:12	+ 125,847:65
Hede.....................	3.54	3.35	2.69	— 39,802:47	— 26,525:80
Undersåkers...............	2.00	2.00	1.25	+ 42,313:09	— 102,575:47
Offerdals..................	2.01	1.42	0.36	-i- 255,319:86	+ 388 303:40
Lits......................	2.35	1.50	0.70	+ 376,310:67	+ 288,918:05
Hammerdals...............	2.31	1.91	0.60	— 20,829:66	+ 52,092:39
Säger	1.94	1.55	0.52	+1,490,469: —	+ 1,713,957:62
Västerbottens län.
Nordmalings...............	1.60	1.50	1.25	— 307,927:75	— 263,182:82
Umebygdens...............	1.73	1.20	0.40	+ 418,628:50	+ 269,301:06
Holmöns..................	2.70	2.30	2.50	— 10,440:60	— 12,447:02
Degerfors.................	2.00	1.90	1.85	— 272,204:49	— 236,969:04
Nysätra...................	2.40	1.50	1.00	+ 187,978:19	+ 294,710:23
Skelleftebygdens...........	1.63	0.80	0.35	+ 362,053:12	+ 401,708:40
Norsjö....................	2.20	1.65	1.45	— 840,871:08	— 801,246:09
Lycksele..................	1.90	1.50	1.35	— 178,768:69	— 112,437:49
Åsele.....................	2.50	1.95	0.30	+ 142,462:72	+ 192,453:92
Dorotea...................	2.35	1.95	1.50	—* 36,360:08	— 122,681:62
Vilhelmina................	2.80	2.00	1.20	+ 123,662:58	— 14,471:47
Stensele...................	2.50	2.20	1.70	+ 256,691:31	+ 152,223:02
Sorsele....................	3.38	2.40	1.50	+ 64,865:11	+ 61,699:31
Tärna....................	4.30	4.30	1.50	+ 31,697:35	+ 25,633:62
Säger	1.95	1.39	0.86	— 58,533:81	— 165,705:99
Norrbottens län.
Pitebygdens...............	2.21	0.75	1.85	— 123,713:82	— 215,214:02
Älvsbyns..................	2.60	2.13	1.70	+ 2,025:78	— 48,688:58
Nederluleå................	2.65	2.00	—	+ 242,133:54	+ 117,378:39
Överluleå.................	2.27	2.27	1.90	— 222,439:44	— 284,282:37
Råneå....................	3.03	2.22	1.50	+ 165,462:89	+ 170,843:55
Kalix.....................	2.33	1.83	2.00	— 187,080:77	— 168,915:35
Torneå ....................	3.30	2.10	2.00	+ 28,788:80	— 84,771:05
Pajala....................	3.20	2.10	2.00	+ 196,983:83	+ 150,758:92
Jukkasjärvi...............	0.30	0.20	0.10	+ 651,568:80	+ 555,193:97
Gällivare..................	1.50	1.50	—	+ 642,221:01	+ 361,034:25
Jokkmokks................	2.96	1.45	1.05	+ 122,814:82	+ 59,500:86
Arvidsjaurs................	2.24	1.81	1.50	+ 81,867:78	+ 114,166:77
Arjeplogs..................	2.58	2.14	1.96	— 251,627:30	— 675,397: —
Säger	1.24	1.14	0.70	+ 1,349,005: 92	+ 61,608:34
Utdebitering i medeltal för
hela riket respektive summa
nettotillgångar...........	1.33	0.91	0.33	15,390,775: 66	10,638,867: 01

Statene
övertagande
av den allmänna
väghållningen

på landet.

— 86 —

Av tablån framgår, att nettotillgångarna under år 1942 sjunkit från
15,390,775 kronor vid årets början till 10,638,867 kronor vid årets slut eller
med 4,751,908 kronor.

§ 22.

I lagen den 30 juni 1943 (nr 435) örn vad iakttagas skall i anledning av
kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet stadgas bland
annat följande. Från och med den 1 januari 1944 skall vägdistriktens rätt
till väg med vad därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser
övertagas av kronan (6 §). Har vägdistrikt efter den 1 januari 1942 i
syfte att å kronan överföra väghållningskostnader, som bort gäldas genom
utdebitering av vägskatt, underlåtit att utdebitera dylik skatt i den utsträckning,
som påkallats av omständigheterna, eller försummat underhållet av
allmän väg i sådan grad, att vägen den 1 januari 1944 icke befinner sig i
vederbörligt skick, må ersättning uttagas genom påförande av särskild vägskatt.
Detsamma gäller, där distrikt efter den 1 januari 1942 förfogat över
distriktets tillgångar för andra ändamål än dem, distriktet haft att tillgodose,
eller utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, vilka avse
även tid efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan tillskyndas avsevärt
förfång (7 §). Frågan om sådan ersättningsskyldighet prövas av Konungen
(8 §).

I sitt yttrande över förslaget till nämnda lag ifrågasatte riksräkenskapsverket,
örn icke arbetet med att utreda hithörande ersättningsfrågor borde
med hänsyn till dess speciella art anförtros åt en särskild av Kungl. Majit
tillsatt nämnd, så sammansatt att fackkunskaper på olika områden bleve
representerade. Frågan om ersättningsskyldighet, där sådan ansåges föreligga,
borde slutligt avgöras av nämnden.

I proposition nr 223 till 1943 års riksdag anförde vederbörande departementschef
(sid. 140), att det slutliga avgörandet av sådant ärende borde ankomma
på Kungl. Majit i statsrådet. Frågan, på vilket organ utredningen
och anhängiggörandet borde ankomma, syntes lämpligen böra tills vidare
lämnas öppen med befogenhet för Kungl. Majit att — sedan revisionsarbetets
omfattning kunde bättre överblickas -— avgöra vilken utväg, som
borde väljas.

Då den allmänna väghållningen å landsbygden från och med den 1 januari
1944 skall övertagas av staten, hava revisorerna ansett det vara av intresse
att göra en undersökning av vägdistriktens förvaltningsutgifter under åren
1942 och 1943. Vid sin undersökning hava revisorerna uppmärksammat, att
vissa vägdistrikt beslutat utbetala särskild gratifikation eller annan extra
ersättning till vägdistriktens förtroendemän.

Sålunda har Kullings och Vättle vägdistrikt vid vägstämma den 30 september
1943 tillerkänt vägstyrelsens ordförande 1,200 kronor i ersättning för
extra arbete under 1943 i anledning av vägförstatligandet.

Älvsby vägdistrikt har vid vägstämma den 4 oktober 1943 tillerkänt vägstyrelsens
ordförande, som under 23 år tillika varit sekreterare och som lång

— 87 —

tid även varit kassör, 4,000 kronor i gratifikation. Beslutet har överklagats
hos länsstyrelsen.

Överluleå vägdistrikt har vid vägstämma den 22 augusti 1942 tillerkänt
vägstyrelsens ordförande och kassör vardera 4,000 kronor samt en var
av fem vägarbetare 2,500 kronor eller tillhopa 20,500 kronor i gratifikationer.

Kalix vägdistrikt har vid vägstämma den 17 april 1943 tillerkänt vägstyrelsens
ordförande 5,000 kronor i gratifikation. Beslutet har överklagats.

Torneå vägdistrikt bär vid vägstämma den 25 augusti 1943 tillerkänt vägstyrelsens
ordförande ett lönetillägg å 3,000 kronor.

Jokkmokks vägdistrikt har vid vägstämma den 9 november 1943 tillerkänt
ordföranden, som tillika är sekreterare, dels 6,000 kronor i gratifikation
och dels 3,000 kronor i ersättning för extra arbete i anledning av vägdistriktets
avveckling.

I vissa fall hava ersättningarna till distriktens förtroendemän höjts efter
den 1 januari 1943. Sålunda har ordförandens arvode höjts med 1,000 kronor
i Västbo vägdistrikt och i Onsjö vägdistrikt. Med 750 kronor hava arvodena
höjts för ordföranden, tillika sekreterare, i Skaraborgs läns mellersta
vägdistrikt och för ordföranden i Hede vägdistrikt. Ordföranden, tillika
sekreterare, i Skaraborgs läns nordvästra vägdistrikt har på grund av ökat
arbete och krisförhållandena beviljats lönetillägg med 750 kronor för år 1942
och 875 kronor för år 1943.

Vissa vägdistrikt hava tillförsäkrat ordförande, kamrerare eller sekreterare
särskilda pensionsförmåner eller livräntor.

Uppsala läns östra vägdistrikt beslöt sålunda å vägstämma den 29 april
1943, att å »Pensionsstyrelsens Frivilliga försäkring» skulle insättas 5,310
kronor, utgörande vägdistriktets bidrag för att tillförsäkra kamreraren, tilllika
sekreterare, årlig pension av 1,200 kronor från uppnådda 65 års ålder.

Marks vägdistrikt har vid vägstämma den 29 augusti 1942 bemyndigat vägstyrelsen
att för »ordföranden-kassaförvaltaren-sekreteraren» inköpa en livränta
för högst 20,000 kronor.

Vidare hava revisorerna uppmärksammat, att i åtskilliga vägdistrikt medel
— stundom till påfallande höga belopp — anvisats till representation i anledning
av statens övertagande av vägväsendet.

Gotlands norra och södra vägdistrikt hava sålunda vartdera anvisat förslagsvis
2,500 kronor för gemensamt anordnande av en s. k. vägdag, varvid
skulle avtäckas två minnesstenar.

Allbo vägdistrikt har anvisat högst 2,000 kronor till en måltid för distriktets
arbetsledare, arbetare och vägstämmoombud alt hållas vid sista vägstämman
i december 1943.

Sunnerbo vägdistrikt har anvisat förslagsvis 2,000 kronor till bestridande
av kostnader för anskaffande av patriotiska sällskapets medalj till ett antal
personer i vägdistriktets tjänst samt för en festmåltid.

Ragunda vägdistrikt har anslagit 1,500 kronor till anordnande av en avslutningsfest
i anledning av vägförstatligandet.

— 88 —

Revisorernas

uttalanden.

Häradsskrivares

provisioner
å vägskatt.

Ölands vägdistrikt har till samkväm anvisat förslagsvis 1,500 kronor.

Listers vägdistrikt har anslagit 1,500 kronor till kostnader, däribland representationskostnader,
som kunde föranledas av vägförstatligandet.

Södermanlands mellersta vägdistrikt har anslagit medel dels till en middag
för distriktets funktionärer, för vilken middag kostnaden belöpt till 1,052
kronor 5 öre, och dels till en festmåltid för distriktets arbetare, för vilken
kostnaderna torde uppgå till omkring 600 kronor.

Bräkne vägdistrikt har anslagit 1,000 kronor till en avskedsfest för vägstämmans
ledamöter och 600 kronor till en sådan fest för distriktets arbetspersonal.

Södermanlands södra vägdistrikt har till representation i anledning av statens
övertagande av vägväsendet anvisat tillhopa 1.500 kronor.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
vissa vägdistrikt hava anvisat medel till utgifter, som icke synas vara motiverade
för den allmänna väghållningen. Sålunda hava vägmedel tagits i anspråk
till utdelning av gratifikationer eller andra ersättningar åt vägdistriktens
förtroendemän, utöver vad i enlighet med vägdistriktslagen fastställts,
eller till representationskostnader i anledning av statens övertagande av vägväsendet.

Revisorerna, som förutsätta, att vägdistriktens förvaltning göres till föremål
för enhetlig granskning i samband med statens övertagande av vägväsendet,
vilja understryka vikten av att de vägdistrikt, som därvid befinnas hava
på ett mindre tillfredsställande sätt handhaft vägdistriktens medel, åläggas
särskild ersättningsskyldighet.

§ 23.

Enligt 56 § lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall för varje skattekrona
och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts skattskyldig såsom
underlag för fastighetsskatt, påföras honom, såvitt angår jordbruksfastighets
jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde så ock annan fastighet, en och
en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt vägskatteöre samt, såvitt
angår jordbruksfastighets skogsvärde, en och tre fjärdedels vägskattekrona
respektive ett och tre fjärdedels vägskatteöre. Vad som icke uppgår till
helt vägskatteöre bortfaller. Etthundra vägskatteören bilda en vägskattekrona.
För varje skattekrona och skatteöre, som enligt kommunalskattelagen påförts
skattskyldig såsom underlag för kommunal inkomstskatt, påföres honom
en vägskattekrona respektive ett vägskatteöre; dock skall i fråga om fysisk
person, som för kommunal inkomstskatt i hemortskommunen påförts mindre
än tre skattekronor, sådan påföring därstädes icke äga rum.

Enligt 58 § lagen örn vägdistrikt skola häradsskrivarna till ledning för
vägskattens bestämmande varje år efter slutade taxeringsförrättningar före
juni månads utgång till vägstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun
inom vägdistriktet summariskt upptager antalet vägskattekronor. Väg -

89 —

styrelsen låter därutöver upprätta sammandrag, upptagande summan för hela
vägdistriktet.

Slutligen stadgas i 59 § sistnämnda lag, att vad örn debitering, uppbörd, indrivning
och redovisning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande vägskatt.

Beträffande landstingsmedlen återfinnas i nämnda hänseenden bestämmelser
i § 48 lagen om landsting den 20 juni 1924, enligt vilka bestämmelser länsstyrelsen,
på landstingets därom framställda begäran, ombesörjer, att av
landstinget till uttaxering beslutade medel skola genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna varda debiterade och indrivna samt i riksbanken
insatta inom den tid och med det ansvar, som är för kronans uppbörd
stadgat. Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete skall
gäldas enligt bestämmelserna i förordningen den 30 juni 1933 om ersättning
för debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt denna förordning utgår
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel till häradsskrivare
med en procent å den del av det debiterade beloppet, som ej överstiger
etthundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av debiterade beloppet,
som överstiger etthundratusen men ej tvåhundratusen kronor, två tiondels
procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen men
ej fyrahundratusen kronor, och en tiondels procent å den del av debiterade
beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor. Nämnda ersäitningar skola
efter rekvisition utbetalas av vederbörande länsstyrelse.

Enligt kungörelsen den 13 augusti 1936 nr 485 äger vägdistrikt besluta att
låta verkställa debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt
annorledes än genom länsstyrelsens försorg. Häradsskrivarna äro i dylika
fall det oaktat skyldiga att för varje till vägskatt skattskyldig i fastighetstaxeringslängden
angiva antalet vägskattekronor och vägskatteören. Härför
äga de icke rätt till särskild ersättning.

Jämlikt lagen den 30 juni 1943 (nr 435) örn vad iakttagas skall i anledning
av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet skall
den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen
om vägdistrikt, icke upprättas under år 1943, då staten övertager nämnda väghållning
från och med år 1944 och särskild vägskatt icke vidare skall uttagas.

Av en utav revisorerna verkställd undersökning framgår, att för år 1943
ej mindre än 74 av landets 170 vägdistrikt icke utdebiterat någon vägskatt. I
några fall har vägskäl! icke heller utaebiterats för åren 1941 och 1942. Det
oaktat har i många fall viss ersättning utgått från vägdistrikten till häradsskrivarna
för förberedande arbete beträffande debitering av vägskatt. Denna
ersättning har utgått efter mycket varierande grunder. I flera fall har emellertid
ersättningen utgått efter 0.2 procent av det närmast föregående år debiterade
vägskattebeloppet. En redogörelse för de belopp, varmed ersättning utgått,
lämnas i nedanstående sammanställning.

— 90 —

Revisorernas
atta! ande.

Vägdistrikt Häradsskrivaren i

Södermanlands	norra.......		fögderi kronor 498: —
»	»		..... Gripsholms	»	»	385: 86
»	västra......		»	»	700: —
»	mellersta____	..... Gripsholms	»	»	lil: 92
»		» ____	..... Rekarne	»	»	258: 30
Valkebo......				»	»	157: 85
Aska........				»	»	120: —
Hammarkinds .			..... Norrköpings	»	»	200: —
Kinda.......				»	»	93: 83
Tveta........				»	»	100: —
Medelsta.....			..... Karlskrona	»	»	86: 84
» .....				»	»	355: 94
Villands......				»	»	600: —
Oxie och Skytts ..		.....Malmö	»	»	159: 30
Vemmenhögs .				»	»	187: 47
Höks (beslutat	men den 18/u	ännu
ej utbetalt) .				»	»	109: 50
Kullings och Vättle........		»	»	398: 53
Vedbo .......			.....Vedbo	»	»	422: 47
Mellansysslets .				»	»	872: 72
Fryksdalens ...			..... Fryksdal	»	»	350: —
Jösse.........				»	»	294: 36
Södersysslets . .				»	»	403: 06
»				»	»	235: 16
Västmanlands läns	västra . .	..... Kungsörs	»	»	319: —
»	»	norra ...		»	»	472: 52
»	»	»	..... Salbergs-Väsby	»	»	64: 91
»	»	östra . . .	..... » »	»	»	354: 42
»	»	södra ...		»	»	385: 75
»	»	» . . . ,	..... Bergslags	»	»	42: 84
Gästriklands ...				»	»	811: 12
»			..... » västra	»	»	616: 14
Hälsinglands nordvästra ....	..... Ljusdals	»	»	464: 86

Summa kronor 10,632: 67

För häradsskrivarnas arbete med uppbörd och debitering av vägskatt utgår
ersättning i form av viss procent av debiterade belopp på sätt i förordningen
den 30 juni 1933 om ersättning för debitering och uppbörd av
landstingsmedel stadgas. Nämnda ersättning utbetalas av länsstyrelserna. Den
verkställda undersökningen visar, att vägdistrikten i ett flertal fall, då debitering
under senare år icke behövt äga rum, likväl till häradsskrivarna
utbetalat ersättning för förberedande arbete med debitering av vägskatt,
oaktat häradsskrivarna icke varit berättigade till särskild ersättning härför.
Enligt revisorernas mening borde i varje fall frågan örn sådan ersättning
först hava underställts Kungl. Maj:ts prövning.

— 91 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 24.

Tillgänglig statistik över uppbördsresultatet i magistratsstäderna utvisar,
att antalet skattskyldiga, som betalat skatten i rätt tid, sedan länge varit
förhållandevis mindre än på landsbygden. Skatteuppbörden i magistratsstäderna
har därför i större utsträckning än på landet kommit att falla på
restindrivningen. Statistiskt material över resultatet av skatteindrivningen i
dessa städer, som av revisorerna under hand infordrats från riksräkenskapsverket,
har givit vid handen, att resultatet av restindrivningen i städerna
under de senaste åren i mångå fall starkt försämrats och att betydande olikheter
i avseende på uppbördens förlopp förefinnas olika städer emellan. Vidare
hava revisorerna uppmärksammat, att under senare år i vissa fall
framkommit omständigheter, som tyda på en mindre tillfredsställande kontroll
över befattningshavare, vilka hava att i sin tjänst taga befattning med
kronouppbörden i städerna.

På grund av vad ovan nämnts hava revisorerna funnit anledning att ägna
särskild uppmärksamhet åt kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed
sammanhängande förhållanden.

Den väsentliga omständighet, som måste hållas i minnet, då man gör en
jämförelse mellan kronouppbördens bedrivande på landsbygden och i magistratsstäderna,
är att handhavandet och bekostandet av uppbörden i städerna
icke åligger staten utan vederbörande magistratsstad att själv ombesörja.

Här skall till en början i korthet erinras om huvuddragen av de för kronouppbörden
i stad gällande reglerna. Enligt § 8 i uppbördsreglementet den
14 december 1917 förrättas för stad med magistrat uppbörden av magistraten
eller, där särskild tjänsteman finnes därtill förordnad, av denne under
magistratens inseende och ansvar.

Uppbördsbok upprättas av magistratsstad av vederbörande stadens tjänsteman,
vanligen benämnd kronouppbördskassör. Magistraten har att fyra dagar
före första uppbördsstämmans början ingiva uppbördsboken till länsstyrelsen,
som, efter det att å landskontoret tagits erforderlig kännedom örn
densamma, återställer den till magistraten före uppbördsförrättningens början
tillika med föreskrift om uppbördens förrättande. Debetsedlar skola i
stad tillhandahållas de skallskyldiga senast sju dagar före första upp -

Kronouppbörden

magistrats
städerna.

— 92 —

bördsstämmans början. 1 vissa städer finnas särskilda stadganden meddelade
beträffande utfärdande och utdelning av debetsedlar.

Medan på landet, vartill i förevarande sammanhang även räknas fögderistad,
den ordinarie uppbörden sker genom postverkets försorg under uppbördsterminer
av relativt lång varaktighet, vilka för hela riket äro förlagda
till enhetliga tider, nämligen den första från och med den 10 till och med
den 20 november och den andra från och med den 25 april till och med den
5 maj, förrättas motsvarande uppbörd i stad vid två allmänna uppbördsstämmor,
som äga runi den första viss dag eller vissa dagar under tiden
från och med den 5 till och med den 20 november och den andra viss dag
eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med den 5
maj. Magistraten skall inkomma till länsstyrelsen med förslag till tider och
ställen för uppbördens hållande, och åligger det länsstyrelsen att inom åtta
dagar efter sådant förslag inkommit lämna magistraten besked, huruvida
förslaget godkänts eller i vilka avseenden det ändrats ävensom att senast
fjorton dagar före första allmänna uppbördsstämman låta genom allmän
kungörelse på lämpligt sätt underrätta de skattskyldiga om tider och ställen
för de allmänna uppbördsstämmorna och den ordning, som därvid kommer
att iakttagas.

Inbetalning vid uppbördsstämma skall ske kontant eller genom avlämnandet
av postremissväxel ställd till eller överlåten å uppbördsmannen. Inbetalning
vid uppbördsstämma må ock kunna fullgöras sålunda, att skattskyldig
i betalt brev med posten på eget ansvar insänder, jämte debetsedel eller debetsedlar,
utskyldsbeloppet i postremissväxel, ställd till eller överlåten å magistraten.
För att sådan inbetalning skall anses verkställd vid uppbördsstämman
skall försändelsen hava kommit uppbördsmannen tillhanda senast
å uppbördsstämmans sista dag. Likaledes må inbetalning kunna fullgöras
därigenom, att skattskyldig på egen bekostnad insätter utskyldsbeloppet
å vederbörande uppbördsmans tjänstepostgirokonto. För att dylik inbetalning
skall anses fullgjord vid uppbördsstämman skall inbetalningskortet
hava avlämnats å postanstalt eller, där inbetalningen sker medelst girokort,
detta hava ankommit till postgirokontoret i Stockholm senast å uppbördsstämmans
näst sista dag. Uppbördsmannen skall vid allmän uppbördsstämma
i uppbördsboken anteckna verkställd inbetalning av utskylder jämte
den avkortning, vartill han med stöd av givna stadganden och på grund av
förhållanden, som yppa sig vid uppbördsstämman, anser anledning föreligga,
dels ock å företedd debetsedel meddela kvitto å det erlagda utskyldsbeloppet
med anteckning örn den avkortning, som kan ifrågakomma. Med
posten insänd debetsedel skall ofördröjligen återsändas i kvitterat skick till
den skattskyldige under uppgiven adress.

Vid uppbördsstämma skall en ledamot av magistraten eller annan av
magistraten särskilt utsedd person närvara med åliggande att därvid i särskild
längd, benämnd kontrollängd, anteckna det av den skattskyldige erlagda
och av uppbördsmannen kvitterade beloppet samt att därom meddela
bevis å debetsedel, som företetts vid uppbördsstämma eller insänts till upp -

— 93 —

bördsmannen. Det åligger postgirokontoret att till magistraten översända
för uppbördsmannen avsedda kuponger, vilka höra till inbetalnings- eller
postgirokort och som avse inbetalning av utskylder vid uppbördsstämma i
stad, varefter magistraten har att tillhandahålla kupongerna åt kontrollanten,
som har att efter verkställd granskning överlämna dem till uppbördsmannen.
Över postremissväxlar, som under uppbördsstämman inkomma med
posten till uppbördsman i stad, skall denne upprätta förteckning, vilken,
försedd med attest av magistraten eller av magistraten utsedd person, för
granskning uppvisas för kontrollanten. Kontrollängden skall för varje uppbördsdag
summeras, och åligger det kontrollanten att med näst avgående
post till länsstyrelsen insända rapport örn den under samma uppbördsdag
influtna uppbördssumman samt att efter uppbördsstämmans slut omedelbart
överlämna kontrollängden till magistraten att av denna förvaras. Inbetalning
över postgiro, varom uppbördsman i stad erhåller underrättelse först
efter uppbördsstämmans slut men som likväl skall anses fullgjord vid stämman,
antecknas av kontrollanten i särskild kontrollängd. Även örn sålunda
influtna utskylder skall kontrollanten underrätta länsstyrelsen i nyss nämnd
ordning samt ofördröjligen överlämna den särskilda kontrollängden till
magistraten för förvaring.

Över till betalning förfallna men vid vederbörande uppbördsstämma icke
guldna kronoutskylder åligger det uppbördsmannen att genast låta upprätta
restlängd. Ett exemplar av restlängden skall senast en månad efter uppbördsstämmans
slut av uppbördsmannen överlämnas till utmätningsmannen för
indrivning av däri upptagna belopp.

Det åligger magistraten att så snart ske kan och senast inom åttonde
söckendagen efter den, då medlen influtit, insätta vid uppbördsstämman influtna
medel i riksbanken för vederbörande länsstyrelses räkning. Varje månad
skall magistraten vidare till landskontoret insända uppgift å de kronoutskylder,
som influtit efter avgivandet av näst föregående månads motsvarande
uppgift. Medan för landet motsvarande uppgift skall upptaga varje
utskyldspost med dess fördelning på särskilda utskyldstitlar, är det i fråga
om stad tillfyllest, att uppgiften summariskt anger, huru de influtna medlen
fördela sig på olika utskyldstitlar. Enligt kungörelsen örn medelsförvaltningen
i länen har magistraten att varje månad avgiva s. k. månadsräkning
över samtliga kronouppbördsmedel.

Tre gånger örn året, i februari, juni och oktober, skall magistraten hos
länsstyrelsen anmäla till avkortning sådana utskylder, som enligt då tillgängliga
intyg eller andra handlingar må avkortas. Motsvarande gäller örn anmälan
till avskrivning av kronoutskylder, avseende sådana skattskyldiga, om
vilkas vistelseort upplysning icke kunnat vinnas eller vilka antagits uppehålla
sig å viss ort men icke där kunnat anträffas. Anmälningar örn avkortning
eller avskrivning prövas av länsstyrelsen, som äger förordna örn utskyldernas
avkortning eller avskrivning. Örn skattskyldig, som icke i behörig
ordning erlagt sina utskylder, icke kan anträffas inom staden, åligger det
till en början utmätningsmannen att ombesörja viss undersökning, huruvida

94 —

annan är pliktig att svara för utskylderna eller om tillgång för deras gäldande
eljest finnes och i så fall uttaga dem. Är så ej fallet, har utmätningsmannen
att vända sig till vederbörande pastorsämbete med begäran örn de upplysningar,
som kunna lämnas örn den skattskyldiges vistelseort. Dessa överlämnas
av pastorsämbetet till magistraten, som har att hos utmätningsmannen
å den ort, där den skattskyldige sannolikt vistas, begära handräckning
för utskyldernas uttagande.

Då utskylder enligt vad nyss nämnts anmälas till avkortning på grund av
bristande tillgång i den ort, där utskylderna påförts den skattskyldige, skall
avkortningslängd, åtföljd av utmätningsmans bevis om bristande tillgång
till utskyldernas gäldande, vara granskad av dels en magistratsperson och
dels två ledamöter i årets taxeringsnämnd, örn vilken granskning och vad
därvid förekommit intyg skall tecknas å längden av dem som verkställt
granskningen.

Enligt § 30 mom. 2 i uppbördsreglementet är i stad magistraten ansvarig
för debiteringens, uppbördens och redovisningens behöriga verkställande,
dock ansvarar postverket för att kronoutskylder, som i stad inbetalas över
postgiro, bliva insatta å vederbörande uppbördsmans postgirokonto.

Beträffande uppbörden i Stockholm gälla de särskilda regler, som återfinnas
i uppbördsreglementet för Stockholm den 17 april 1936.

För ett antal magistratsstäder hava under de senaste tio åren utfärdats särskilda
bestämmelser i fråga örn kronouppbörden av innebörd att jämväl banker
tagits i anspråk för den ordinarie uppbördens förrättande. Organiserandet
av uppbörden har i dessa fall skett efter två olika linjer. I ena fallet har
drätselkammaren bemyndigats att träffa avtal härom, varvid staden iklätt
sig ansvaret för den sålunda bedrivna uppbörden. Så är fallet i Lund och
från och med innevarande höst även i Kalmar. I andra fallet har magistraten
bemyndigats att träffa avtal med bankerna, vilket först medgavs för staden
Kristianstad. Bestämmelser av enahanda innebörd som beträffande Kristianstad
hava utfärdats i fråga om kronouppbörden i Karlstad, Hälsingborg, Uppsala,
Halmstad, Visby, Karlskrona, Södertälje, Landskrona, Sundsvall, Östersund,
örebro, Malmö, Filipstad, Falun och innevarande höst Oskarshamn
och Härnösand.

Såsom inledningsvis framhållits har sedan gammalt antalet skattskyldiga,
som i rätt tid erlagt sina kronoutskylder, varit förhållandevis mycket mindre
i städerna än på landet. Så har åtminstone varit fallet, alltsedan uppbörden
på landet uppdrogs åt postverket. I.fråga om 1940 års utskylder erlade omkring
75 procent av de skattskyldiga på landet sin skatt i behörig tid, medan
motsvarande siffra för städernas del, Stockholm inräknat, utgjorde endast
omkring 63 procent. Det är i detta sammanhang av intresse, att i Stockholm
övergången till det nya systemet med inbetalning genom postverkets och bankernas
försorg medförde en avsevärd förbättring. Beträffande 1935 års kronoutskylder
inbetalades i Stockholm endast 56.7 procent av antalet debetsedlar
i behörig ordning, medan — efter övergången lill det nya systemet —
i fråga om 1936 års utskylder siffran stigit till 65.3 procent. För Göteborg,

— 95

där någon sådan omläggning ej skett, utgjorde motsvarande siffra endast
56.4 procent. Det nu sagda synes revisorerna tala för att systemet med uppbördsstämmor
är föråldrat och mindre effektivt och att det vore önskvärt,
att man genomgående överginge till att låta uppbörden ske genom postverkets
och bankernas försorg.

I detta sammanhang vilja revisorerna dröja något vid de ovan återgivna
regler, som för närvarande gälla i fråga om likvid över postgiro, nämligen
att inbetalningskort skall hava avlämnats å postanstalt, respektive girokort
hava ankommit till postgirokontoret senast å uppbördsstämmans näst sista
dag. Dessa bestämmelser stå i visst motsatsförhållande dels till de allmänna
bestämmelser om när likvid gentemot statsverket skall anses vara i behörig
ordning fullgjord, vilka återfinnas i kungörelsen den 17 december 1937 (nr
974), dels ock till vad som gäller enligt uppbördsreglementet för Stockholm.
Enligt förstnämnda bestämmelser anses betalning vara gentemot statsverket
fullgjord den dag inbetalningskort avlämnats å postanstalt eller girokort blivit
bokfört å postgirokontoret. Enligt uppbördsreglementet för Stockholm anses
skattelikvid fullgjord i rätt tid, örn girokort ankommit till postgirokontoret
å uppbördsstämmans sista dag. Normalt erlägges skatten i Stockholm,
om inbetalning ej sker i bank, genom anlitande av det vid debetsedeln fästade
giroinbetalningskortet, varför det givetvis är tillfyllest, att sådan inbetalning
sker å stämmans sista dag. Genom pressen har uppmärksamheten
nyligen kommit att fästas vid ett fall, då ett medelst girering guldet skattebelopp
blivit i enlighet med uppbördsreglementet bokstavliga tolkning restfört
och indrivningsavgift påförd, emedan beloppet ankommit till postgirokontoret
först under uppbördsstämmans sista dag, detta oaktat vederbörande
kronokassör enligt uppgift före stämmans utgång varit medveten om likviden.
Revisorerna vilja fästa uppmärksamheten vid att enligt det förslag till
uppbördsförordning, avsedd att ersätta, bland annat, det nu gällande uppbördsreglementet,
som framlades av 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938:
46) skattelikvid medelst girering skulle anses vara fullgjord i rätt tid, örn
girokort avlämnats till postbefordran senast å uppbördsstämmans sista dag.

Vad beträffar den förut omnämnda kontrollängd, som skall föras vid uppbördsstämma,
torde densamma trots det omständliga förfarandet icke erbjuda
tillräcklig kontroll. Uppbördskommittén påpekade, att kontrollantens
längd upprättas enligt de skattskyldigas vid uppbördsstämman företedda debetsedlar,
men alt det icke ingår i kontrollantens åligganden att granska de
inbelalda skatteposterna mot den i uppbördsboken verkställda debiteringen.
Någon kontroll över alt debetsedlarna upptaga det belopp, som påförts den
skattskyldige i uppbördsboken, torde därför ej utövas. Härtill kommer, att
kontrollen över den post, som ingår till kronouppbördskassören, i många fall
iir svag eller belt saknas. Omständigheterna kring en förskingringsaffär, som
för ett pär år sedan inträffade i en mellansvensk stad, utvisa, att kronouppbördskassören
— i detta fall tillika rådman och stadsfogde —■ utan hinder
av någon kontroll kunnat inlösa postremissväxlar, antingen dessa varit ställda
till kronouppbördskassören eller till magistraten, och för egen del behålla

— 96 —

skattemedel, som översänts på sådant sätt. Vid utredningen av frågan, huruvida
skattskyldiga, som på ettdera av nämnda sätt fullgjort sin skattebetalning
utan att likvid kommit kronan tillhanda, vore skyldig att ånyo erlägga
beloppen, har viss vikt fästs vid om remissan varit ställd till kronouppbördskassören
eller till magistraten. Kontrollen synes emellertid hava varit lika
liten i ena och i andra fallet.

Magistratens kontroll över uppbörden är givetvis av olika värde i olika
städer, beroende på hur den organiserats. Länsstyrelsens möjlighet att utöva
kontroll är i varje fall mycket begränsad. Detta gäller icke enbart i avseende
på uppbörden vid stämmorna utan även i avseende på restindrivningen. En
fortlöpande kontroll över att icke ett och samma belopp anmäles till avkortning
eller avskrivning flera gånger och redogöraren därigenom erhåller ett
tillgodohavande är praktiskt taget omöjlig, alldenstund länsstyrelsen icke erhåller
något exemplar av restlängden för anteckningars verkställande.

Vad särskilt beträffar den viktiga kontrollen över att utskylder icke obehörigen
bliva föremål för avkortning, emedan utsikter till deras uttagande icke anses
förefinnas, må framhållas, att länsstyrelserna, som dock hava att besluta örn
avkortningar, tidigare knappast haft någon möjlighet till saklig prövning av
s-ederbörandes omständigheter. Personkännedom har knappast kunnat förutsättas,
annat än möjligen i begränsad omfattning beträffande själva residensstaden.
Möjligheter till en effektivare prövning hava emellertid vunnits
genom de utförligare formulär till hindersbevis, som för ett par år sedan kommit
till stånd genom samarbete mellan riksräkenskapsverket och blankettkommissionen
och som avse att garantera, att viss utredning förebringas rörande
den skattskyldiges ekonomi och försörjningsförhållanden, eventuell arbetslöshet,
sjukdom m. m. Som nyss nämnts äro länsstyrelsernas möjligheter
lill kontroll gentemot direkta falsarier, sådana som att ett och samma utskyldsbelopp
flera gånger anmäles till och blir föremål för avkortning, starkt
begränsade genom att länsstyrelserna själva icke erhålla något exemplar av
restlängden. Här bör än en gång framhållas, att, medan landsfiskalerna i
sina månadsräkningar redovisa sådana utskylder, som influtit efter indrivning,
specifikt, alltså post för post med angivande av den skattskyldiges
namn, magistraten endast redovisar till länsstyrelsen i en klumpsumma beloppet
av de utskylder, som sålunda influtit under månaden. Från länsstyrelsehåll
torde det vara ett gammalt önskemål, att en ändring härvidlag kommer
till stånd.

Den granskning av bevis om hinder för utskylders uttagande, som för närvarande
åligger magistratsledamot att utöva, måste anses föga effektiv med
hänsyn till att vederbörande magistratsperson ju i allmänhet har sin egentliga
verksamhet förlagd till helt andra arbetsuppgifter och fördenskull endast
i undantagsfall torde hava någon kännedom örn de skattskyldigas ekonomiska
förhållanden. Det hela stannar sålunda ofta vid en ren pappersgranskning.
Det värdelösa i densamma framträder särskilt starkt i sådana fall då det,
såsom har förekommit, gällt en tillförordnad och med stadens förhållanden
tidigare helt obekant person, för vilken en av de första ämbetsuppgiftema

— 97

kanske blivit alt just granska dylika hindersbevis. Vidare har inhämtats, att
den liknande granskning, som det åligger ledamöter i taxeringsnämnd att
utöva, vid verkställda undersökningar ofta befunnits vara utan egentligt värde.
Det förhållandet, att en magistratsperson tillika tecknat attest, och ansvaret
sålunda blivit »delat» har härvid snarast befunnits vara ägnat att minska
värdet av den från början åsyftade kontrollen.

Frågan om handhavandet av kronouppbörden i magistratsstäderna har tidigare
vid flera tillfällen varit föremål för viss utredning. Sålunda må till en
början erinras, att styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare redan år
1914 hemställde till Kungl. Majit, att magistraterna måtte befrias från ansvaret
för kronouppbörden m. m. I anledning av det samband denna fråga ägde
med den större frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i
förhållande till staten uppdrogs år 1919 åt dåvarande byråchefen för lagärenden
i justitiedepartementet, numera överståthållaren T. Nothin att verkställa
en förberedande undersökning rörande denna fråga. Till fullgörande av detta
uppdrag avgavs ett i november 1921 dagtecknat betänkande, vari förordades
en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten. Enligt den för denna avveckling framlagda planen skulle — genom
omorganisation av städernas uppbördsväsen, åsyftande i huvudsak uppbördens
uppdragande åt postverket — frågan om magistraternas ansvar med
avseende på kronouppbörden få sin lösning. Omorganisationen ansågs emellertid
icke kunna genomföras utan tidsutdräkt och i avbidan härpå tillkallades
år 1922 inom finansdepartementet sakkunniga att biträda med utarbetande
av förslag, avseende magistraternas befriande i visst avseende från
ansvar för kronouppbörden m. m. Utredningen ledde till ett den 30 december
1922 avgivet betänkande med förslag härutinnan, vilket förslag emellertid,
utöver inhämtandet av remissyttranden, icke ledde till vidare åtgärd.

1924 års uppbördssakkunniga föreslogo (SOU 1929: 17), alt magistrats befattning
med kronouppbörden skulle upphöra. Det förutsattes, att vederbörande
länsstyrelse skulle omhänderhava debitering och redovisning av skatterna.
I Göteborg och Malmö skulle emellertid inrättas särskilda uppbördsförvaltningar,
underordnade magistraten, vilka skulle organiseras i huvudsaklig
överensstämmelse med länsstyrelsernas föreslagna uppbördsavdelningar.

1936 års uppbördskommitté anförde i denna fråga (SOU 1938: 46), att det
skulle vara mest rationellt, att uppbörden av krono- och kommunalutskylder
i magistratsstäderna ordnades på samma sätt som för riket i övrigt. Kommitténs
förslag beträffande skatteuppbördens ordnande i allmänhet innebar
bland annat, att krono- och kommunaluppbörd skulle sammanföras. Kommittén
framhöll, att magistratsstäderna visserligen av ålder ombesörjt och bekostat
uppbörden jämväl av kronoutskylder, men starka skäl kunde enligt
kommitténs mening åberopas flir magistratsstädernas likställande med riket
i övrigt beträffande kostnaderna för kronouppbörden. Magistratsstädernas
särställning i uppbördshänseende sammanhängde emellertid med andra frågor
rörande dessa städers rättigheter och skyldigheter i förhållande till slaten,

7 ~t39307. lifv. b frän else avg. statsverket år 1943. I.

— 98

och samtliga dessa frågor syntes böra lösas i ett sammanhang. Kommittén
förutsatte för den skull, att kostnaderna för kronouppbörden även i fortsättningen
tills vidare skulle åvila magistratsstäderna. Den av kommittén föreslagna
sammanslagningen av krono- och kommunaluppbörden bomme emellertid
att nödvändiggöra vissa organisatoriska förändringar i städernas uppbördsväsen.
Ett enhetligt uppbördsverk för alla slags utskylder finge upprättas
under ledning av en stadens tjänsteman, förslagsvis benämnd uppbördskamrerare.
Magistraten borde befrias från befattningen med och ansvaret för
uppbörden.

Även i avseende på uppbördens verkställande i städerna och kontrollen över
densamma föreslog uppbördskommittén vissa reformer. Sålunda skulle utskylder
icke få inbetalas till uppbördskamrerare^ utan skulle uppbörden
verkställas enbart genom postverket eller genom bank, med vilken staden
träffat avtal. Influtna medel skulle av postverket eller vederbörande bank
direkt insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken. Influtna restantier
skulle redovisas till länsstyrelsen med angivande av varje särskild
utskyldspost. Beträffande magistratsstäder med mindre invånarantal än
10,000 förutsatte kommittén regelbunden kontroll över indrivningen från vederbörande
länsstyrelses sida genom avprickning i eli länsstyrelsen tillställt
exemplar av restlängden. I avseende på större städer förutsattes länsstyrelse
endast kunna medhinna en stickprovsgranskning. Kommittén framhöll, att
efter den föreslagna sammanslagningen av krono- och kommunaluppbörden
komme magistratsstäderna själva att få ett starkt intresse av alt genom
egna kontrollanordningar övervaka uppbördskamrerare^ medelsförvaltning.
Inventering av denna förvaltning borde ske genom av länsstyrelsen förordnad
tjänsteman, såsom fallet redan vore beträffande kronouppbördstjänsteman i
magistratsstad. Vad beträffar inventering hos stadsfogde, syntes det kommittén
knappast lämpligt, att magistraten i fortsättningen toge befattning därmed,
sedan densamma avkopplats från uppbördsväsendet. Lämpligen borde
inventering i stället kunna ske genom uppbördskamrerare^ försorg, men
även länsstyrelse borde —• i motsats mot vad som då gällde och allt fortfarande
gäller — kunna genom någon sin tjänsteman verkställa inventering.

De förslag till ändrade grunder för kronouppbördens liandhavande och
organisation i magistratsstäderna, för vilka nu redogjorts, hava ej lett till något
resultat, vilket torde sammanhänga med att de ingått som detaljförslag
i större sammanhang, vilka till sin väsentliga del innefattat försök till lösning
av uppbördsfrågans centrala problem, nämligen frågan örn skatteuppbördens
förläggande närmare inkomstkällan. Då förslagen härutinnan av
olika skäl ej kunnat realiseras, hava även detaljförslag, som bort kunna för
sig röna beaktande, i allmänhet kommit att lämnas åt sitt öde.

Det förhållandet, att magistratsstäderna själva hava att vidkännas kostnaderna
för kronouppbörden, har lett till att uppbördsorganisationen i städerna
kommit alt variera högst avsevärt, varvid städernas växlande storlek och
ekonomiska bärkraft med flera förhållanden spelat en avgörande roll.

I mindre städer har det sedan gammalt varit vanligt, att samma person

— 99

bestritt flera olika befattningar. Dylika kombinationer, motiverade ur försörjningssynpunkt
eller — från vederbörande stads sida — ur besparingssynpunkt,
hava i många fall visat sig högst olyckliga, så Hilvida som arbetets
effektivitet blivit lidande därpå och nödig kontroll blivit eftersatt. Det
har sålunda varit ganska vanligt, att en ledamot av rådhusrätten tillika
varit kronouppbördskassör och stundom även stadsfogde. Denna kombination
förefanns, såsom förut berörts, i en mindre magistratsstad, där för något
år sedan innehavaren av sysslorna befanns hava gjort sig skyldig till falsarier,
vilka kunnat pågå sedan lång tid utan att bliva upptäckta. Det visade
sig i detta fall att det förhållandet, alt vederbörande tjänsteman själv varit
magistratsledamot, gjort den avsedda kontrollen från magistratens sida i
det närmaste helt värdelös. Kombinationen kronouppbördskassör — stadsfogde,
vilken numera, även örn den ej är så vanlig som förr, likväl förekommer
i ett antal städer, är ur vissa synpunkter mindre lämplig. Stadsfogden
har ju att redovisa till kronouppbördskassören, och det säger sig självt, att
viss kontroll går förlorad, om sysslorna innehavas av en och samma person.
Revisorerna hava tagit del av de erfarenheter, som gjorts vid en av riksräkenskapsverket
nyligen företagen inventering och undersökning beträffande
uppbörden av kronoutskylder i en stad, där resultatet av restindrivningen
befunnits vara direkt otillfredsställande. Jämväl riksdagens revisorer hava
innevarande år besökt här avsedda stad och därvid med vederbörande länsstyrelse
dryftat uppbördsförhållandena i staden. Av redogörelsen för riksräkenskapsverkets
förrättning framgår, att vederbörande stadsfogde tillika
beklädde sysslorna såsom stadsfiskal, polischef och luftskyddschef. Det förefaller
naturligt, att under dylika förhållanden stadsfogden icke kan ägna tillbörlig
tid och uppmärksamhet åt det, särskilt under nuvarande förhållanden,
i och för sig maktpåliggande arbetet med restindrivningen. Det visade sig också
i detta fall, att föreskrivna tider för redovisningens och balanslängders
avgivande icke kunnat hållas, att indrivningsåtgärder i stor utsträckning försummats
och att de föreskrivna anteckningarna i balanslängderna om orsakerna
till att beloppen ej kunnat indrivas voro i hög grad ofullständiga och
intetsägande. Här må ytterligare tilläggas, att i ifrågavarande stad av 1940
års kronoutskylder redan under första indrivningsåret mer än 34 procent
av det restförda beloppet blivit föremål för avkor (liing. Av 1941 års kronoutskylder
hade däremot endast 1 procent blivit avkortade. Det bör upplysas,
att enligt de undersökningar beträffande restindrivningens förlopp, som publicerats
av 1936 års uppbördskommitté, i normala fall omkring 25 procent av
det totalt restförda beloppet under indrivningens hela förlopp sammanlagt
brukar avkortas, och att avkortningarna givetvis bruka företagas först sedan
indrivningen visat sig sia slint och icke redan i början av den för indrivning
av ett visst års skatt disponibla tidsrymden. Ansvaret för dylik lättvindig
avkortning åvilar givetvis i viss mån vederbörande länsstyrelse, som enligt
vad tidigare nämnts har att besluta örn avkortning. Såsom även framhållits
hava emellertid länsstyrelsens möjligheter att ingå på en saklig prövning av
avkortningsfrågor ända tills hell nyligen varit obetydliga, eftersom de s. k.

— 100

hindersbevisen icke haft något att upplysa om vederbörande skattskyldiges
omständigheter utöver det schablonmässiga bestyrkandet att han saknat utmätnings-
och införselbara tillgångar, varigenom uppbördsreglemenlets förutsättningar
för avkortning formellt förelegat. Frågan, huruvida avkortning
skulle ske, kan sålunda tidigare sägas i realiteten hava avgjorts av vederbörande
exekutionsbiträde. Formellt har krävts en attestering av utmätningsmannen,
men värdet härav får, åtminstone i allmänhet, anses vara ringa med
hänsyn till det stora antalet restförda skattskyldiga. För sistnämnda attestering
har i allmänhet en namnstämpel kommit till användning. Genom de förut
omnämnda åtgärder, som av riksräkenskapsverket och blankettkommissionen
vidtagits i syfte att ernå en skärpt kontroll över hindersbevisens riktighet,
har användningen av namnstämpel förbjudits vid den föreskrivna attestering
å bevisen, som utmätningsmännen hava att verkställa. Emellertid
har sedermera efter framställning från vederbörande tjänstemannasammanslutnings
sida av Kungl. Majit medgivits, att namnteckningen må utbytas mot
signatur, detta på grund av det stora antalet hindersbevis.

Vad beträffar den stad, som varit föremål för nyss omförmälda närmare
kontrollundersökning genom riksräkenskapsverkets försorg, bör framhållas,
att vederbörande länsstyrelse under senaste åren framställt erinringar mot
att föreskrivna redovisningar och längder icke avgivits i rätt tid ävensom hos
magistraten påtalat det dåliga indrivningsresultatet. I upprepade framställningar
till stadsfullmäktige har magistraten framhållit behovet av ytterligare
arbetskraft för ändamålet och önskvärdheten av en bättre avvägning av exekutionsväsendets
organisation inom staden. För utredning av frågan har staden
tillsatt en kommitté. Vid samtal med representanter för riksräkenskapsverket
har stadsfullmäktiges ordförande framhållit, att man väntade på uppbördsreformen
och att man, innan resultatet därav bleve bekant, icke ville
ändra på organisationen.

Från länsstyrelsehåll har framhållits de stora svårigheter för kronouppbördens
rationella bedrivande i städerna, som föranledas av att vederbörande
befattningshavare äro stadens tjänstemän, varav följer, att vissa intressekonflikter
uppkomma. Vidare brukar i detta sammanhang allmänt framhållas,
att länsstyrelsernas maktmedel äro ytterst begränsade, när det gäller att
öva tillsyn över uppbördens och indrivningens behöriga handhavande i magistratsstäderna.

De inledningsvis berörda statistiska sammanställningarna beträffande restindrivningens
förlopp i magistratsstäderna under de senare åren utvisa en
högst betydande ökning av hela indrivningsmaterialet, såväl i avseende på
belopp som antal debetsedlar. Utvecklingstendensen äger givetvis visst
samband med de särskilda bestämmelser angående anstånd med erläggande
av skatter beträffande skattskyldiga, som äro inkallade till militärtjänst, vilka
gällt från och med hösten 1939. Den i många fall ytterst betänkliga utvecklingen
liksom de påtagliga ojämnheter olika städer emellan, vilka med
all tydlighet framgå av materialet, låta sig emellertid icke förklaras härmed
utan peka med bestämdhet på en eftersatt skatteindrivning, till vilken åt -

101

skilliga av de i det föregående berörda förhållandena i avseende på skatteindrivningen
i magistratsstäderna med all sannolikhet medverkat.

Den redogörelse för kronouppbörden i magistratsstäderna jämte därmed Re^ti8,ore™a8
sammanhängande förhållanden, som i det föregående lämnats, synes revisorerna
giva vid handen, att den nuvarande ordningen för kronouppbörden
i dessa städer i flera avseenden är otillfredsställande.

Sålunda måste själva uppbördsförfarandet, sådant detsamma regleras i
gällande uppbördsreglemente, anses vara föråldrat. Bestämmelserna härom
torde vara i behov av en allmän översyn. Det måste anses befogat, att allt
göres för att ersätta det i flertalet magistratsstäder alltjämt tillämpade inbetalningsförfarandet
vid uppbördsstämmor i den gamla ordningen med mera
smidiga inbetalningsformer. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt
erinra örn det väsentligt förbättrade resultat av den ordinarie uppbörden,
som enligt vad i det föregående nämnts omedelbart ernåddes i Stockholm,
när man i denna stad övergick från den tidigare tillämpade ordningen med
uppbörd genom postverkets försorg eller genom inbetalning i bank. Vad särskilt
beträffar inbetalning över postgiro, vill det förefalla revisorerna som
om bestämmelserna härom, vilka tillkommit på en tid, då postgirorörelsen
ej nått den omfattning, som nu är fallet, vore i behov av omedelbar översyn
med hänsyn särskilt till att gällande regler om när skattelikvid över postgiro
sist skall vara verkställd för att anses hava skett i behörig tid, icke stå
i överensstämmelse med gällande regler om inbetalning av medel till statsverket
över länsstyrelses postgirokonto och över huvud taget torde sakna
stöd i det allmänna medvetandet.

Gällande regler om kontrollen beträffande skattelikvider över post till
kx-onokassör eller magistrat annorledes än över postgiro måste enligt revisorernas
mening i belysning av omständigheterna vid under senare år inträffade
förskingringsfall anses vara otillfredsställande.

Magistratens befattning med kronouppbörden synes revisorerna vara ett
uppdrag, som i mångt och mycket ligger helt vid sidan av magistratsledamöternas
egentliga arbetsuppgifter. Detta gäller i särskilt hög grad örn den skyldighet
att meddela attest å bevis om hinder för utskylders uttagande, som
åvilar magistratsledamot. Ur kontrollsynpunkt torde denna skyldighet i allmänhet
kunna betecknas som fullständigt värdelös. Vad beträffar den kontroll
över stadsfogdens verksamhet, som det åligger magistrat afl ulöva,
bland annat genom skyldigheten att föranstalta örn inventeringar hos nämnde
befattningshavare, vill det förefalla revisorerna som om denna vöre av
växlande värde och i många fall lämnade mycket att önska i avseende på
effektiviteten.

Revisorerna inse väl de svårigheter, som med nuvarande ordning förefinnas
att, särskilt i mindre och mellanstora städer ordna de olika arbetsuppgifternas
handhavande i avseende på kronouppbörden på ett fullt tillfredsställande
sätt. Den kombination av olika arbetsuppgifter hos en och samma

— 102 —

befattningshavare, som revisorerna i det föregående påtalat, är emellertid
i princip att anse som mindre tillfredsställande eller rent av förkastlig.

Länsstyrelsernas möjligheter att följa förloppet vid kronouppbörden i städerna,
såväl i avseende på stämmorna som framför allt i avseende på restindrivningens
handhavande, äro för närvarande obetydliga. De förslag till
förbättring härutinnan, vilka framlades av 1936 års uppbördskommitté och
som i det föregående i korthet återgivits, synas revisorerna ägnade att medföra
en bättre ordning. De böra därför enligt revisorernas mening snarast
genomföras. Att dessa förslag kommit att ställas på framtiden i avbidan på
en allmän uppbördsreform, synes revisorerna vara att beklaga. Att en reform
av grunderna för själva skatteuppbörden icke ännu kunnat komma till stånd,
bör enligt revisorernas mening icke utgöra hinder för att sådana partiella
reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart genomföras, vilka äro ägnade
att ur den gällande uppbördsordningen utvinna bästa möjliga resultat.
Under alla förhållanden förefaller det revisorerna önskvärt, att länsstyrelserna
beredas möjlighet att i en eller annan form verksamt ingripa mot påtaglig
likgiltighet från vederbörande stads sida, när det gäller indrivningen
av kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande, effektivt ordnad central kontroll
över uppbördens förlopp och handhavande i de olika magistratsstäderna
synes revisorerna uppenbart.

De spörsmål i avseende på kronouppbördens organisation i magistratsstäderna,
som revisorerna i det föregående hava berört, sammanhänga givetvis
i viss mån med den större frågan om magistratsstäders särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten. Emellertid kunna revisorerna icke
finna, att det måste anses nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på
framtiden i avbidan på en lösning i ett sådant större sammanhang. Enligt
revisorernas mening bör snarast undersökas, dels huruvida icke uppgörelser
örn en effektivare uppbördsorganisation skulle kunna träffas med åtskilliga
städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden i vissa mindre magistratsstäder
skulle kunna inordnas under den för landsbygden gällande ordningen,
oberoende av övriga med vederbörande stads ställning som magistratsstad
sammanhängande förhållanden.

Revisorerna hava funnit de här påtalade förhållandena vara av sådan betydelse
för det allmänna, att de velat bringa dem till riksdagens kännedom.

§ 25.

Rätten till Under § 34 i sin berättelse påtalade 1937 års revisorer vissa förhållanden,

räntä vid

restitution sorn hänförde sig till tillämpningen av förordningen den 2 maj 1919 angåav
utskyld er. ende rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

Enligt nämnda förordning skall envar, som efter besvär över taxering eller
debitering vinner nedsättning i eller befrielse från annan allmän utskyld eller
avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika
äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och med den dag,
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag detsamma återbekommes.
Dock må ej ränta utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit, efter

— 103 —

det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmål meddelats eller underordnad myndighets
beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Nämnda års revisorer uppehälle sig särskilt vid det förhållande, som i det
följande relateras. Genom vissa kammarrättens utslag hade vissa ändringar
skett i fördelningen av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten
för Allmänna svenska elektriska aktiebolaget (Asea). Enligt dessa
utslag hade kammarrätten på besvär av Västerås stad m. fl. ändrat vissa beslut
av mellankommunala prövningsnämnden därhän, att fördelningen av
bolagets för kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomst av rörelse fastställts
på det sätt, att vissa belopp, som taxerats inom en och samma församlings
olika taxeringsdistrikt i Stockholm, i stället slagits ut på samtliga kommuner
respektive taxeringsdistrikt, vari bolaget bedrivit rörelse. På grund
av dessa kammarrättens utslag verkställdes efter debitering av bolaget i Västerås.
Därvid påförde staden bolaget ränta å de efterdebiterade beloppen, beräknad
efter fem procent från och med dagarna för de uppbördstillfällen, då
de särskilda beloppen skolat erläggas, därest bolaget redan av mellankommunala
prövningsnämnden blivit taxerat i enlighet med kammarrättens utslag.
Denna ränta, tillhopa något mer än 8,000 kronor, betalade bolaget men
besvärade sig och begärde, att staden måtte förpliktas återbetala densamma.
Regeringsrätten undanröjde räntedebiteringarna, emedan det lagligen
icke ålegat bolaget att gälda ränta å de efterdebiterade utskylderna och staden
således icke ägt att, såsom skett, påföra bolaget och verkställa uppbörd
av räntebeloppen. Revisorerna funno det vara av särskilt intresse, att Överståthållarämbetet
vid restitutionen av för mycket erlagd skatt jämte ränta
därå innehållit ett belopp, som motsvarade den ökning av skatten, vilken
blivit en följd av den ändrade fördelningen av den beskattningsbara inkomsten
inom Stockholms stads olika taxeringsdistrikt. Å detta belopp, som i
verkligheten en och samma dag restituerats till bolaget och av detsamma
återbetalats till staden, hade bolaget uppburit men icke erlagt någon ränta. I
sitt uttalande framhöllo revisorerna, att förarbetena till 1919 års förordning
angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. utvisade, att man
vid förordningens tillkomst närmast haft uppmärksamheten riktad på sådana
fall, där en skattskyldig erhållit en verklig nedsättning av eller befrielse från
erlagda utskylder. Däremot innchöllo förarbetena icke något uttalande örn
de fall, där befrielsen från eller nedsättningen av de erlagda utskvldsbeloppen
endast berodde på ändrad fördelning mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.
På grund av gällande bestämmelser i ämnet kunde därför
skattskyldig uppbära ränta å skattebelopp, som endast överflyttats från en
kommun till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom samma
kommun. Ovan relaterade av revisorerna gjorda iakttagelser syntes (lern
otvetydigt giva vid handen, att ett reglerande av rätten till ränta i hithörande
fall måste verkställas. En utredning borde fördenskull utan dröjsmål komma
till stånd, framhöllo revisorerna slutligen i sitt uttalande.

I anledning härav anhöll 1938 års riksdag i skrivelse nr 308 •— vari riksdagen
helt ansii»! sig till de av revisorerna anförda synpunkterna — att

104

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning i syfte att åvägabringa ändring i
gällande bestämmelser i av revisorerna anmärkta avseenden. Såvitt innevarande
års revisorer kunnat finna, har denna framställning hittills ej föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vad som föranlett innevarande års riksdagsrevisorer att upptaga frågan
till behandling, är följande.

En direktör L. hade för år 1940 mantalsskrivits såväl i Stockholm sorn i
Arvika och som följd härav blivit taxerad av vederbörande taxeringsnämnder
i båda städerna. Mellankommunala prövningsnämnden hade, enär Arvika
finge anses utgöra Lis hemortskommun för år 1940, undanröjt taxeringarna
i Stockholm samt höjt taxeringarna i Arvika till att överensstämma med de
i Stockholm åsätta. Kammarrätten, som ansett Stockholms stad utgöra rätt
mantalsskrivningsort, hade genom utslag den 6 november 1941 med undanröjande
av de L. i Arvika åsätta taxeringarna fastställt de beskattningsåtgärder,
som vidtagits av taxeringsnämnden i Stockholm.

L. hade i behörig ordning erlagt inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt,
särskild skatt å förmögenhet samt landstingsmedel till de belopp, som
påförts honom i Arvika. I Stockholm hade några skatter icke påförts honom
förrän efter kammarrättens utslag.

Hos länsstyrelsen i Karlstad yrkade L. att utbekomma ränta å de utskylder,
han på grund av de honom åsätta taxeringarna erlagt i Arvika för år
1940. Genom resolution fann länsstyrelsen skäligt endast i så måtto bifalla
ansökningen, att till L. skulle utanordnas ränta å restituerade landstingsmedel.
Länsstyrelsen hänvisade härvid till en av vederbörande länsbokhållare
upprättad promemoria, vari framhölls, bland annat, följande. På grundval
av kammarättens utslag hade länsstyrelsen utanordna! 21,196 kronor 47 öre,
utgörande inom Arvika stad för år 1940 erlagda kronoutskylder, avseende
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, värnskatt
och landstingsmedel. L. hade vid samma tidpunkt erhållit debetsedlar
å kronoutskylder, värnskatt samt kommunalskatt att inom viss föreskriven
tid erläggas i Stockholm för år 1940. Det utanordnade beloppet hade av
länsstyrelsen översänts direkt till Överståthållarämbetet. Räntefrågan hade
på grund av ärendets brådskande natur ej hunnit upptagas till prövning i
samband med anordningen i fråga, men L. hade underrättats örn att han
ägde göra särskild framställning örn ränta. 1919 års förordning om rätt lill
ränta vid restitution av utskylder m. m. syntes hava tillkommit för att
.skydda skattebetalare för ränteförlust å de utskylder han genom oriktig taxering
fått erlägga. I förevarande fall kunde den skattskyldige knappast påstå
sig hava fått vidkännas sådan förlust, då utskylderna, som erlagts i Arvika,
i stället skolat erläggas i Stockholm. Emedan Stockholm tillhörde högre
ortsgrupp i taxeringshänseende, bleve de beskattningsbara beloppen och således
även skattebeloppen något lägre i Stockholm. Denna differens utgjorde
i fråga om statsskatternas belopp 171 kronor 72 öre. Å detta belopp syntes
ränta kunna utgå, men å andra sidan infölle uppbördsterminen för värnskatt
i Stockholm en månad tidigare än i Arvika, där skatten erlagts, och L. hade

— 105 —

härigenom kunnat bereda sig ränta under denna tid å värnskattebeloppet,
vilket utgjorde 7,581 kronor 80 öre. Härigenom hade han erhållit sådan
kompensation, att någon ränta icke borde utgå å någon av de statliga utskylderna.
Å de erlagda landstingsmedlen borde däremot ränta utgå och tillstyrktes
i anledning därav utanordning av ränta med 101 kronor 6 öre.

L. anförde besvär hos kammarrätten över länsstyrelsens resolution under
framhållande av att 1919 års förordning icke tillagt vederbörande myndighet
någon befogenhet att pröva skäligheten av räntebetalning i visst fall. Enär
L. efter taxeringsbesvär vunnit befrielse från honom i Arvika stad påförda
kronoutskylder med 21,196 kronor 47 öre, vore han berättigad till ränta
därå. Huruvida han skolat erlägga utskvlder i Stockholm, vore utan betydelse
för räntefrågan. Till stöd för riktigheten av denna uppfattning åberopades
det rättsfall, som refererats i regeringsrättens årsbok för 1926 under
nr 32. Vad skälighetsfrågan beträffade, hade L. till följd av den oriktiga
taxeringen haft kostnader och besvär, vilka ingalunda kompenserades av
det yrkade räntebeloppet.

Genom utslag har kammarrätten, enär L. utan avseende därå, att han häftat
för oguldna utskylder i Stockholm, varit jämlikt förordningen den 2 maj
1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. berättigad
till ränta å de i målet omförmälda utskylder, som han erlagt i Arvika, efter
fem för hundra om året från och med den dag, utskyldsbeloppen visats hava
av honom guldits, till den dag desamma inbetalats till Överståthållarämbetet
eller av honom återbekommits, funnit skäligt att, med undanröjande av länsstyrelsens
resolution, i vad den överklagats, visa målet i denna del åter till
länsstyrelsen för ny behandling.

Över kammarrättens utslag anförde vederbörande landskamreraie besvär
och bestred därvid, att det av L. åberopade rättsfallet vore prejudieerande
för nu förevarande fall. Däri vore fråga örn kvittning mellan den .''kattskyldiges
restitutionsfordran och en skuld för utskylder av annat slag på grund
av annan taxeringsåtgärd. Här vore däremot fråga om utskylder till staten
av samma slag på grund av ett och samma taxeringsutslag. L. hade icke
vid något tillfälle vidkänts någon dubbel betalning av skatt till staten på
grund av 1940 års taxering. Kammarrättens utslag syntes icke vara förenligt
med vare sig ordalagen eller innebörden i åberopade förordningen den 2
maj 1919. Landskamreraren yrkade därför, att ränta skulle utgå lill L.
allenast å det belopp, denne för mycket erlagt i skatter till staten på grund
av 1940 års taxering.

I underdånig förklaring framhöll L., att genom regeringsrättens nyssberörda
utslag fastslagits, att-ränta skulle utgå å restituerade utskylder ulan avseende
därå, att den skattskyldige häftade för oguldna utskylder, samt bestred
avseende vid landskamrerare^ invändning, att utslaget i fråga ej vöre
tillämpligt, enär det här vore fråga örn ulskylder på grund av ett och samma
taxeringsutslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län hemställde för sin del örn bifall till landskamrcrarens
besvär under framhållande av att den omständigheten, att

— 106 —

tvist förevarit om — huvudsakligen —- platsen, varest prestationerna skolat
fullgöras, icke syntes länsstyrelsen böra leda till att den skattskyldige skulle
gottgöras ränta vid omplacering av ifrågavarande medel myndigheterna
emellan, då han ju i verkligheten icke fått betala honom åliggande utskylder
tidigare eller med (nämnvärt) högre belopp än han bort.

I infordrat yttrande förklarade riksräkenskapsverket, att ämbetsverket i
det åberopade, under nr 32 i regeringsrättens årsbok för 1926 refererade
rättsfallet framhållit som sin åsikt, att det för att ränta å restituerade skattebelopp
överhuvud taget skulle kunna förvägras med hänsyn till motfordringar
måste förutsättas, att de fordringar, som skulle inverka på rätten till
ränta, blivit genom en författningsföreskrift bestämt avgränsade. Så vore för
det dåvarande icke fallet. Någon ändring i sådant avseende hade icke sedermera
skett. I nu ifrågavarande besvär hade landskamreraren framhållit, att
det i nyssberörda fall — i vilket statsverkets motfordran avsåg restförd,
ogulden krigskonjunkturskatt för samma år som den inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. som skulle restitueras — gällde kvittning mellan den
skattskyldiges restitutionsfordran mot skuld för utskylder av annat slag
på grund av annan taxeringsåtgärd. Här vore det däremot fråga om utskylder
till staten av samma slag på grund av ett och samma taxeringsutslag.
Såvitt riksräkenskapsverket kunde finna, kunde denna synpunkt icke tillmätas
någon avgörande betydelse. L. hade först blivit taxerad i Arvika, där
utskylder påförts honom och blivit av honom erlagda. Genom ett kammarrättens
utslag hade denna taxering undanröjts och L. blivit jämlikt § 21 i
uppbördsreglementet berättigad att återbekomma vad han för mycket erlagt.
Att kammarrättens utslag icke skulle vara förenligt med ordalagen i förordningen
den 2 maj 1919 kunde riksräkenskapsverket icke finna. I förordningen
utsädes, att envar, som efter besvär över taxering eller debitering vunne
nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift vid
återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tillika skulle äga
erhålla ränta därå.

Riksräkenskapsverket framhöll emellertid härutöver, att riksdagens år 1937
församlade revisorer framfört vissa synpunkter på nu ifrågavarande spörsmål
-—- vilka synpunkter innevarande års revisorer här inledningsvis berört
— samt fäste vidare uppmärksamheten därå, att 1936 års uppbördskommitté
i sitt betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet m. m.
(SOU 1938: 46) framhållit, att det måste anses som ett missförhållande, att
utskylder, som felaktigt påförts en person i en kommun och blivit där erlagda,
på ansökan skulle restitueras, därvid vederbörande tillika skulle
åtnjuta ränta även i fall, då samma person hade att i stället erlägga utskylder
— måhända till högre belopp — i annan kommun eller häftade för
restförda utskylder. Enligt kommitténs förslag skulle den skattskyldige endast
utfå den del av erlagt belopp, som överstege det utskyldsbelopp, vilket
han i stället rätteligen hade att utgöra i annan ort eller som restförts,
och skulle äga att erhålla ränta allenast å det belopp, som utfinges. Alldenstund
en uppbördsreform efter av kommittén angivna linjer icke ansågs böra

— 107 —

komma till stånd, blev emellertid detta detaljförslag icke föremål för närmare
prövning.

Statskontoret framhöll i infordrat utlåtande, att L:s anspråk på ränta på
hela det i Arvika erlagda skattebeloppet icke kunde anses sakligt motiverat.
Vidkommande frågan, huruvida L. kunde på förordningen den 2 maj 1919
angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. grunda någon formell
rätt att uppbära ränta i förevarande fall, finge bemärkas, att sagda förordning
syntes bygga på den förutsättningen, att den skattskyldige fått erlägga
för hög skatt, i vilket fall det ansetts rimligt, att han vid återbekommandet
av det för mycket erlagda skattebeloppet tillerkändes ränta såsom
ersättning för den honom genom feldebiteringen åsamkade ränteförlusten. Då
rätten till ränta inträdde först »vid återbekommandet» av det för mycket erlagda
beloppet, syntes jämväl förutsättas, att detta belopp verkligen utbetalats
till den skattskyldige. I nu förevarande fall rörde det sig däremot i huvudsak
örn en överföring av skattemedel från Arvika till Stockholm utan att den
skattskyldige beträffande dessa medel vållats någon ekonomisk förlust. Någon
rätt till ränta å det sålunda överförda, av L. aldrig återbekomna skattebeloppet
torde denne därför enligt statskontorets mening icke vara berättigad
till. På grund härav tillstyrkte ämbetsverket bifall till de anförda besvären.

Regeringsrätten fann ej skäl göra ändring i kammarrättens utslag.

Den översyn av bestämmelserna i 1919 års förordning örn rätt till ränta
vid restitution av utskylder m. m„ som 1937 års revisorer i anslutning till
vissa fall, då ränta utgått vid restitution av kommunalutskylder, vilka skolat
erläggas inom annan kommun eller annat taxeringsdistrikt, funno vara
av behovet påkallad, och som 1938 ars riksdag i full anslutning till vad
revisorerna anfört begärde hos Kungl. Maj:t, har ännu icke kommit till
stånd. Regeringsrättens nyligen meddelade utslag i det mål, för vilket ovan
redogjorts, giver vid handen, att rätt till ränta föreligger även i fall, då utskylder
till kronan till visst belopp erlagts å en ort, men till följd av att
taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat till ett och samma belopp
erläggas å annan ort.

Revisorerna, som ej kunna finna en sådan ordning tillfredsställande, hava
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

§ 26.

Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall vid överlåtelse av fartyg till värde av minst 6,000 kronor eller lott i
sådant fartyg utgå stämpelavgift med en krona för varje fulla 100 kronor
av fartygets eller lottens värde vid tiden för överlåtelsen. Även vid försäljning
av fartyg till utlandet äger stämpelbeläggning rum; däremot upplages
icke stämpelavgift vid köp av fartyg från utländsk ägare eller vid den första
överlåtelsen av nybyggt fartyg. Stämpelfria äro jämväl överlåtelser av fartyg,
som äro avsedda för skeppsbrutnas räddning och för statens befattningshavare
i och för tjänsten.

Revisorernas

uttalande

Stämpelbeläggning

vid vissa
fartygsöverlåtelser.

— 108 —

Beträffande fartyg, som äro införda i fartygsregister fullgöres avgiftsskyldigheten
som regel i samband med den anmälan om köpet, som skall
ske till kommerskollegium, på vilken myndighet det ankommer att föra registret.
I fartygsregistret finnas införda alla svenska fartyg, som äro avsedda
att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en
dräktighet av minst 20 registerton (nettoton). Jämväl fartyg, som icke fylla
angivna förutsättningar, kunna, därest ägaren så önskar, upptagas i registret.
Dylik frivillig registrering torde främst förekomma i samband med inteckning
i fartyget. Fartygsinteckning kan nämligen icke meddelas med mindre
fartyget är registrerat. Undantagsvis kunna även andra skäl föranleda frivillig
registrering.

I 34 § samma förordning stadgas, att om anmälan om köp av fartyg eller
fartygslott icke, då den inkommer till kommerskollegium, är försedd med
stämpel till behörigt belopp och ej genast efter erhållen tillsägelse penningar
erläggas till felande stämpelbelopp, det åligger kommerskollegium att hos
vederbörande ämbetsmyndighet påkalla åtgärd för uttagande av stämpelbeloppet
jämte viss indrivningsavgift. Anmälan till fartygsregistret skall vara
åtföljd av skriftlig, såväl av köpare som säljare meddelad uppgift å köpeskillingen
ävensom på heder och samvete avgiven förklaring att icke i någon
form därutöver lämnats eller skall lämnas annan betalning för köpet. Underlåtenhet
att anmäla fånget till fartygsregistret medför bötesskyldighet till
belopp motsvarande den undandragna stämpeln.

Beträffande stora grupper av värdefulla fartyg föreligger emellertid icke
registreringsplikt. Så är förhållandet med bland annat fiskefartyg och bogserfartyg,
vilka icke kunna anses vara avsedda för handelssjöfart. De bruka
förekomma i registret allenast i den mån de skola bliva föremål för inteckning.
Enligt av kommerskollegium tilämpad praxis äro ej heller pråmfartyg
registreringspliktiga och förekomma för den skull i regel icke i registret.
De synnerligen talrika för nöjesändamål avsedda fartygen äro endast undantagsvis
införda i registret.

Vad angår stämpelpliktiga fartyg, som icke förekomma i fartygsregistret,
är i fråga örn stämpelskyldigheten stadgat i 34 § 2 mom. stämpelförordningen,
att säljaren och köparen senast inom en månad efter det avtal träffats
örn köp av dylikt fartyg hos åklagaren i den ort, där fartyget vid försäljningen
hade sin hemort, gemensamt skola göra skriftlig anmälan om det
träffade avtalet. Anmälan skall avgivas i två exemplar, av vilka det ena förses
med stämpel till behörigt belopp. Vederbörande åklagare skall tillse, att anmälan
dels är åtföljd av uppgift om köpeskillingen och förklaring alt ytterligare
vederlag icke förekommit, dels ock är försedd med stämpel till behörigt
belopp; är det sistnämnda icke förhållandet, skall han anmana kontrahenterna
att åsätta felande stämpel. Underlåtenhet att göra dylik anmälan eller
att förse densamma med stämpel medför bötesskyldighet enligt samma bestämmelse
som gäller för underlåtenhet att anmäla fartygsfång till fartygsregistret.

Genom kommerskollegiets försorg företages en viss löpande kontroll över

— 109 —

att överlåtelser av registrerade fartyg vederbörligen anmälas och stämpelbeläggas.
Beträffande fartyg, som icke förekomma i registret, saknas däremot
dylik kontroll.

Revisorerna hava låtit utreda, i vilken omfattning ståmpelbeläggning i
verkligheten sker vid överlåtelse av icke registrerade fartyg. Härvid hava
revisorerna infordrat uppgifter bland annat fran de tulldistrikt i riket, där
fiskefartyg till ett värde av över 6,000 kronor förekomma i något större antal,
ävensom från sjöförsäkringsföretag, fartygsmäklare och sammanslutningar
av ägare till nöjesbåtar. Det har härvid kunnat konstateras, att stämpelbe1
äggning vid stämpelpliktig överlåtelse av icke registrerade fartyg allenast
undantagsvis äger rum. Ägare av dylika fartyg underlåta nämligen regelmässigt
att anmäla fartygsfång hos stads- och landsfiskaler och att förse
anmälan därom med stämpel. Genom uppgifter fran ett flertal åklagarmyndigheter
hava revisorerna fått berörda förhållande bekräftat. Vederbörande
åklagare synas ej heller iakttaga skyldigheten att väcka åtal för utebliven
anmälan. Ej heller torde de på annat sätt utöva nämnvärd tillsyn över bestämmelsernas
efterlevnad. Åklagarmyndigheternas underlåtenhet härvidlag
torde delvis förklaras av att ifrågavarande fartygsöverlåtelser icke komma
till deras kännedom.

I juli 1942 har kommerskollegium tillställt samtliga stads- och landsfiskaler
i riket ett cirkulär med erinran örn den anmälningsplikt som i förevarande
fall föreligger. Ämbetsverkets åtgärd synes emellertid icke hava lett till åsyftat
resultat.

De stämpelbelopp, som sålunda undandragas statsverket, skifta givetvis
med prisläget och livaktigheten på fartygsmarknaden men äro under alla
omständigheter av den storleksordning, att de icke sakna betydelse.

Såsom ovan framhållits lämnar kontrollen över stämpel pliktens fuHgö-aevisorernM
rande vid överlåtelser av icke registrerade fartyg åtskilligt att önska. Viss
förbättring härutinnan lärer kunna förväntas, därest vederbörande åklagare
ägna uppmärksamhet åt att avgiftsskyldigheten iakttages. På grund av vad
erfarenheten givit vid handen, synas emellertid ytterligare åtgärder erforderliga.
I första hand torde man böra bibringa allmänheten kännedom örn
här ifrågavarande stämpelskyldighet. En viss löpande kontroll genom offentlig
myndighets försorg torde därjämte vara av behovet påkallad. Sådan
kontroll torde lämpligen kunna grundas på samarbete med exempelvis tullkammare,
hamnkontor, sjöförsäkringsföretag, varv, fartygsmäklare och föreningar
eller sällskap för båtägare. Möjligen kail därvid något vara att vinna
genom införande för nämnda organ eller vissa av dem av uppgiftsplikt i viss
•utsträckning beträffande fartygsöverlåtelser. Det synes jämväl vara förtjänt
att övervägas, örn icke samarbetet med myndigheter och organisationer, som
företräda sjöfarten, borde ankomma på ett centralt organ, närmast då kommerskollegium.

— Ilo —

§ 27.

Telefon- De betydande årliga kostnader, som av statliga ämbetsverk och myndigkostnader
vid . .

ämbetsverk heter utbetalas tor telefonabonnemang och samtalsavgifter hava givit revi Mhb“terdlg’

sorerna anledning att underkasta hithörande förhållanden en närmare
granskning. Utredningen har synts revisorerna vara av betydelse, då, såvitt
revisorerna hava sig bekant, någon sådan undersökning icke tidigare förekommit.
Det hade givetvis varit av stort intresse, om granskningen kunnat
omfatta statsförvaltningen i sin helhet. På grund av den korta tid, som stått
revisorerna till buds, har så ej kunnat ske, utan har utredningen begränsats
till vissa den civila statsförvaltningen tillhörande verk och myndigheter i
Stockholm samt ett tiotal länsstyrelser, beträffande vilka revisorerna här
framlägga vissa iakttagelser.

Till en början torde böra erinras, att Kungl. Majit genom cirkulär den 1
december 1939 (nr 841) anbefallt statsmyndigheterna att noggrant undersöka
möjligheterna att nedbringa utgifterna för omkostnader samt att skyndsamt
vidtaga de besparingsåtgärder, vartill undersökningen kunde föranleda.
I nämnda cirkulär åberopades en inom finansdepartementet upprättad promemoria,
i vilken till ledning för besparingsarbetet angivits vissa allmänna
riktlinjer. För nedbringande av statsverkets utgifter för expenser och publikationstryck
anvisades sålunda vissa åtgärder, exempelvis begränsning ifråga
om inköp och underhåll av inventarier, sparsamhet med skrivmaterialier,
elektrisk belysningsström, inskränkning vid anskaffning av lagböcker, kalendrar
och almanackor m. m. I promemorian anbefalldes däremot icke några
åtgärder för nedbringande av den del av statsverkets expenser, som utgöres
av telefonkostnader. Det står sålunda vederbörande ämbetsverk fritt
att inom ramen för därtill anslagna medel verkställa telefonabonnemang i
den utsträckning, som verket finner lämpligt. Någon begränsning i fråga örn
avgiftsbelagda samtal har icke heller föreskrivits.

Enligt kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535) med vissa föreskrifter angående
bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga
verk och myndigheter m. m. skola telefonkostnader bokföras å en under
anslagsposten till expenser för eget behov upptagen undertitel: telegram,
telefon och annonsering.

För fortlöpande abonnemang å huvudapparat utgå, förutom inträdesavgift
å 100 kronor, abonnemangsavgift enligt följande taxor.

Abonne mangsklass -

För nedan avgivna antal avgående
lokalsamtal samt avgiftsfria landsoch
avgiftsfria rikssamtal om året

Abonnemangsavgift för kvartal, kronor

i»	1.	B.	C.
20		20		17: 50
26	—	25	50	22:50
32	50	31	50	27:50
41	50	40	—	34: 50
55	—	52	50	45: —
73		69	—	58: 50
100		93	50	78: —
36		32	50	26: —

6.
7.

Högst 1,200.......................

1.800.......................

2.500 .........................

3.500 ..........................

5.000 ..........................

7.000 ........................

10,000..........................

För varje påbörjat 4,000-tal samtal örn
året utöver 10,000 tillkommer ......

— lil —

Taxa A. tillämpas vid av telegrafverket bekostade stationer inom Stockholms,
Göteborgs och Södertälje taxeområden.

Taxa B. tillämpas vid av telegrafverket bekostade stationer inom Eslövs,
Hälsingborgs, Klippans, Landskrona, Lunds, Malmö, Trelleborgs och Ängelholms
taxeområden.

Taxa C. tillämpas vid övriga av telegrafverket bekostade stationer.

I samband med abonnemang å huvudapparat kan abonnemang tecknas
å anknuten apparat varmed förstås åt abonnent upplåten telefonapparat, som
genom en av honom abonnerad huvudapparat är förbunden med station,
ävensom å extra apparater. För abonnemang å anknutna och extra apparater
utgå tillsvidare dels inträdesavgift samt dels abonnemangsavgift för kvartal.
Sålunda utgår exempelvis för anknuten apparat en inträdesavgift av 50 kronor
samt abonnemangsavgift för kvartal nied 10 kronor. För extra apparater
variera såväl inträdesavgift som abonnemangsavgift för kvartal beroende på
om abonnemang exempelvis tecknats å extra apparatförbindelse, sidoapparat,
signalapparat eller stolpapparat.

För manuell och automatisk växel utgå för själva växeln inträdes- och
abonnemangsavgifter i förhållande till växelns omfattning. Vid linjeväljaranläggning
utgår för varje apparat — utöver kostnad för erforderlig apparatoch
väggkabel — inträdesavgift med 100 kronor samt abonnemangsavgift
med 15 kronor per kvartal. Dessutom tillkomma inträdes- och abonnemangsavgifter
för till ifrågavarande anläggningar anslutna huvudledningar, anknytningar,
extra apparater, ytterledningar till anknytningar m. m, För
första huvudledningen till en dylik anläggning utgår abonnemangsavgift enligt
ovannämnda tabell, beräknad efter totala avgående samtalsantalet, samt
för envar av de övriga huvudledningarna med belopp, som med 2 kronor
50 öre per kvartal understiger avgiften i abonnemangsklass vid vederbörande
station.

Där nummeranrop tillämpas, kan abonnent vid station erhålla rätt till
namnanrop, under förutsättning att summan av abonnemangsavgifterna för
de av abonnenten för egen räkning vid stationen i fråga abonnerade apparater
och ledningar uppgår till ett visst fastställt minimibelopp eller, när detta ej är
fallet, erforderlig fyllnadsavgift erlägges samt mot erläggande därutöver av
en särskild namnanropsavgift. Storleken av dessa avgifter utgå med olika belopp
vid olika stationer alltefter abonnentantalet.

Med ledning av infordrade uppgifter har inom revisionen upprättats nedanstående
tabell, utvisande telefonkostnaderna för olika ämbetsverk och myndigheter
under budgetåret 1942/43.

— 112 —

Myndighet	\| Vaxel \|	Direkta apparater antal	Abonne- mangs- avgift	Samtals- avgifter	Summa telefon- kostnader	Anmärkningar
! 1	2	3	1 i	Ö	6	7
j Justitiedepartementet ... Justitiekanslersämbetet.. Svea Hovrätt..........	i	26 6 14	2,643: 60 715: 55 2,462: —	2,236: 39 975: 80 2,738: —	4,879: 99 1,691: 35 5,200: —	Kostnad för telefonväxel för kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.
Fångvårdsstyrelsen.....	i	10	3,791: 07	8,635: 50	12,426: 57	11 huvudledn. med 12 linje-väljare.
Utrikesdepartementet ...	2	37	11,826: —	■13,091: —	24,917: —	Kostnad för telefonväxel för kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet. Dessutom egen växel.
Försvarsdepartementet ..		22	2,256: —	2,077: 16	4,313:16	Kostnad för telefonväxel för kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.
Socialdepartementet ....	1	8	1,034: 60	3,346: 20	4,380: 80	Kostnad för telefonväxel för kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.
Socialstyrelsen.........	1	15	15,930: 80	17,524: 90	33,455: 70	18 huvudledn. med 89 ankn.
Statens Byggnadslåne-
byrå................	1	—	4,148: 78	4,380: 45	8,529: 23	10 huvudledn. med 48 ankn.
Riksförsäkringsanstalten.	1	10	20,051: 95	9,167: 25	29,219: 20	20 huvudledn. med 175 ankn.
Pensionsstyrelsen.......	1	4	15,359: 72	5,342: 60	20,702: 32	17 huvudledn. med 133 ankn. varav 47 spärrade. !
Medicinalstyrelsen, Sta-tens Rättskemiska an-stalt och Medicinalsty-
relsens materielnämnd.	1	15	10,145: 15	11,593: 25	21,738: 40	16 huvudledn. med 71 ankn.''
Statens Bakteriologiska					1
Laboratorium........	1	1	4,600: 70	4,519: 45	9,120:15	8 huvudledn. med 61 ankn. därav 32 spärrade.
Statens Institut för folk-
hälsan...............		14	2,779: 05	979:10	3,758:15
Luftskyddsinspektionen..	1	9	8,670: —	11,343: 05	20,013: 05	18 huvudledn. med 55 ankn.
Statens Utrymningskom-
mission..............	1	6	5,267: 08	3,561: 75	8,828: 83	15 huvudledn. med 9 ankn. och 13 linjeväljare.
Statens Hyresråd.......	1	3	2,302: 58	1,672: 55	3,975:13	6 huvudledn. med 9 linje-väljare.
Kommunikationsdeparte -
mentet..............	2	12	1,040: —	1,401: —	2,441: —	69 huvudledn. med 602 ankn. Kommunikationsdeparte-mentet betalar dessutom kostnaderna för kanslihu-sets och utrikesdeparte-mentets gemensamma te-lefonväxel med til hopa 70,046 kronor.
Statens Väginstitut.....	1	—	2,665: 89	646: 65	3,312: 54	5 huvudledn. med 28 ankn. därav 8 spärrade.
Väg- och Vattenbygg-
nadsstyrelsen.........	1	17	22,611: 52	30,466: 90	53,078: 42	29 huvudledn. med 178 ankn.
Byggnadsstyrelsen......	1	8	14,073: 30	8,648: 60 22,721: 90	25 huvudledn. med 110 ankn.
Finansdepartementet....	1	10	968: —	1,836: 80	2,804: 80	Kostnad för telefonväxel för kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.

1 Häri ingå ej avgifter för samtal med utlandet.

113 —

Myndighet	\|\| Växel	Direkt a apparater antal	Abonne- mangs- avgift	Samtals- avgifter	Summa telefon- kostnader	Anmärkningar
1	2	3	4	5	6	7
Kammarkollegium......	1		3,686: —	1,831: 25	5,517: 25	16 huvudledn. med 25 linje-
					väljare.
Statskontoret..........	1	i	8,763: —	5,184: —	13,947: —	16 huvudledn. med 69 ankn.
					därav 15 spärrade.
Kammarrätten.........		n	1,960: 30	784: 75	2,745: 05
Statistiska Centralbyrån.		18	2,987: 13	778: 10	3,765: 23
Riksräkenskapsverket ...		27	4,204: 90	1,746: 55	5,951: 45	10 huvudledn. med 20 linje-
Statens Krisrevision ....	1	—	3,885: 80	1,336: 05	5,221: 85
					väljare.
Generaltullstyrelsen .... Centraltullkammaren i		52	7,295: 21	4,856: 85	12,152: 06
Stockholm...........		112	26,329: 83	1,156: 55	27,486: 38
Kontrollstyrelsen.......	1	1	4,360: 50	5,897: 22	10,257: 72	8 huvudledn. med 37 ankn.
Mynt- o. Justeringsverket Ecklesiastikdepartemen-		11	1,687: —	240: 10	1,927: 10 3,089: 70
tet..................	1	8	856: —	2,233: 70	Kostnad för telefonväxel för
				kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.


Riksarkivet............		14	2,130: —	178: 30	2,308: 30
Kungl. Biblioteket..... Vitterhets-, Historie- och		10	1,732: 30	63: 85	1,796: 15
Antikvitetsakademien .	1	2	6,422: —	2,305: 72	8,727: 72	9 huvudledn. med 69 ankn.
				därav 19 spärrade.
Karolinska Institutet . ..		25	3,780: —	215: 95	3,995: 95
Tandläkarinstitutet.....		17	3,359: —	82: 45	3,441: 45
Karolinska Sjukhuset ...	1	4	55,671: 62	2,431: —	58,102: 62	49 huvudledn. med 515 ankn.
				därav 188 spärrade.
Serafimerlasarettet......	1	19	17,653: 37	2,115: 05	19,768: 42	22 huvudledn. med 106 ankn.
Tekniska Högskolan ....	1	17	17,120: 56	1,855: 90	18,976: 46	18 huvudledn. med 119 ankn.
Skolöverstyrelsen.......	1	10	10,348: —	11,506: 02	21,854: 02	16 huvudledn. med 95 ankn.
Jordbruksdepartementet.	1	7	1,212: 22	1,895: 95	3,108: 17	Kostnad för telefonväxel för
					kanslihuset betalas av kommunikationsdeparte-mentet.


Lantbruksstyrelsen.....	1	—	5,167: 37	2,410: 85	7,578: 22	10 huvudledn. med 47 ankn.
					därav 9 spärrade.
Statens Växtskydds-					2,714: 50
anstalt..............	1	—	2,074: 60	639: 90	4 huvudledn. med 16 ankn.
Veterinärhögskolan.....	1	5	8,949: 20	1,738: 11	10,687: 31	14 huvudledn. med 71 ankn.
					därav 2 spärrade.
Statens veterinärmedicin-
ska anstalt..........	2	8	4,248: 70	4,044: 59	8,293: 29	4 huvudledn. med 12 ankn.
Statens centrala frökon-trollanstalt .......... Statens lantbrukskemiska	1	—	3,765: 60	3,283: 05	7,048: 65	5 huvudledn. med 19 ankn.

anstalt.............. Svenska Spannmålsaktie-		3	481: 60	250: 30	731: 90
bolaget..............	1	2	16,717: —	62,589: 90	79,306: 90	40 huvudledn. med 78 ankn.
Egnahemsstyrelsen......	1	3	4,944: —	6.365: 80	11,309: 80	8 huvudledn. med 17 ankn.
					samt 15 linje välj are.
Skogsstyrelsen.........	1	1	1,497: 79	1,564: —	3,061: 79	5 huvudledn. med 7 linje-
					väljare.
Domänstyrelsen........	2	3	15,723: —	15,851: —	31,574: —	30 huvudledn. med 109 ankn.
					därav 5 spärrade.
Lantmäteristyrelsen.....	1	—	3,674: 40	3,423: 10	7,097: 50	15 huvudledn. med 25 linje-
					väljare.
Rikets Allm. Kartverk.. Statens Meteorologisk-	2	10	3,056: —	578: 05 496: —	3,634: 05 4,746: —	4 huvudledn. med 10 ankn. 21 huvudledn. med 71 ankn.
Hydrografiska anstalt.	1	4	4,250: —

8—439307. Rev. berättelse äng. statsverket är 1943. /.

— 114 —

Revisorernas

uttalande.

! <

Myndighet ;

Direkta

apparater

antal

Abonne-

mangs-

avgift

Samtals-

avgifter

Summa

telefon-

kostnader

Anmärkningar

Handelsdepartementet. .. 1

Kommerskollegium..... 1

Sveriges Geologiska Undersökning
........... 1

Statens Provningsanstalt 1

Statens Hantverksinstitut 1
Ingenj örsvetenskaps akademien.

.......... 1

Lotsstyrelsen...........

Patent- och Registreringsverket
............... 1

Folkhushållningsdepartementet.
............. 1

Statens Handelskommis sion.

................ 1

Statens Pensionsanstalt . 1

Länsstyrelsen i

Östergötlands län..... 1

Kronobergs »..... 1

Kalmar *..... 1

Malmöhus »..... 1

Göteborgs o. Bohus län 1

Värmlands län..... 1

Kopparbergs »..... 1

Gävleborgs »..... 1

Västerbottens »..... 1

Norrbottens »..... 1

8	754:	—	708: 10	1,462: 10
8	11,179:	—	5,965: 30	17,144: 30
1	2,094:	__	266: 65	2,360: 65
2	4,531:	—	1,195: —	5,726: —
1	3,044:	—	1,060: —	4,104: —
2	2,628:	—	884: 75	3,512: 75
19	2,303:	50	3,657: 36	5,960: 86
2	11,874:	20	220: 70	12,094: 90
7	1,011:	56	618: 80	1,630: 36
24	14,642:	83	14,794: 25	29,437: 08
—	1,566:	—	114: 69	1,680: 69
1	4,843:	55	7,543:17	12,386: 72
6	4,238:	79	5,027: 50	9,266: 29
_	4,356:	25	10,182: 45	14,538: 70
9	14,723:	53	11,108: 35	25,831: 88
9	14,399:	28	19,254: 82	33,654: 10
6	6,637:	61	15,140: 80	21,778: 41
2	9,147:	29	10,059: 90	19,207: 19
5	6,221:	85	13,162: 90	19,384: 75
8	6,605:	67	19,224: 44	25,830:11
9	5,669:	01	15,013: 05	20,682: 06

Kostnad för telefonväxel för
kanslihuset betalas av
kommunikationsdepartementet.

17 huvudledn. med 88 ankn.

4 huvudledn. med 25 ankn.
9 huvudledn. med 43 ankn.

därav 9 spärrade.

5 huvudledn. med 24 ankn.

6 huvudledn. med 19 linjeväljare.

18 huvudledn. med 118 ankn.

Kostnad för telefonväxel för
kanslihuset betalas av
kommunikationsdepartementet.

24 huvudledn. med 60 ankn.

4 huvudlinjer med 11 linjeväljare.

11 huvudledn. med 43 ankn.
2 ankn. från direkta app.

17 huvudledn. med 22 linjeväljare.

8 huvudlinjer med 32 ankn.

19 huvudledn. med 92 ankn.

17 huvudledn. med 46 ankn.

12 huvudledn. med 41 ankn.

13 huvudledn. med 55 ankn.

10 huvudledn. med 54 ankn.
därav 9 spärrade.

11 huvudledn. med 49 ankn.

9 huvudledn. med 38 ankn.

Utöver abonnemangsavgiften för telefonväxel tillkomma vid vissa ämbetsverk
och myndigheter kostnader för avlöning av särskilt anställd personal för
betjäning av telefonväxeln.

De avsevärda fördelar i form av tidsbesparing och lättnad i arbetet, som
användandet av telefon medför, äro uppenbara. Revisorerna äro också av
den uppfattningen, att detta kommunikationsmedel bör utnyttjas i så stor utsträckning
som är förenligt med en rationellt och tidsenligt, ordnad verksamhet
inom statsförvaltningen. Revisorerna hava dock icke kunnat undgå att
finna, att telefonväsendet på flera håll erhållit en onödigt vidlyftig och dyrbar
omfattning, som icke står i överensstämmelse med de allmänna besparingssträvanden,
vilka tagit sig uttryck i, bland annat, utfärdandet av ovan
omförmälda cirkulär till statsmyndigheterna angående besparingsåtgärder i

- 115 —

avseende å omkostnadsanslagen. Till bemötande av den invändningen att här
i allt fall är fråga om medel, som genom telegrafverket tillgodoföras statsverket,
bör framhållas, att en stegring av utgifterna för vederbörande ämbetsverk
på förevarande område visserligen för telegrafverkets del och därmed
även för statsverket motsvaras av en höjning av inkomsterna men även medför
ökat arbete och högre personalkostnader.

Revisorerna hava uppmärksammat, att telefon ofta inrättats även i tjänsterum,
avsedda för befattningshavare — huvudsakligast i lägre lönegrader
— vilka icke för sin tjänst hava någon nämnvärd användning av en dylik
anläggning. Detta gäller såväl ämbetsverk, som endast hava direkta apparater,
som sådana, där telefonväxel finnes införd. I sistnämnda fall blir det
härigenom visserligen icke någon utgiftsökning i form av abonnemangsavgift
för varje telefon, men det föranleder extra kostnader dels därigenom att särskild
avgift utgår för varje anknytning och dels på grund av att växeln genom
den ökade samtalsbelastningen kan komma att hänföras till en dyrare
abonnemangsklass. Enligt vad revisorerna hava sig bekant hava även fall inträffat,
där telefonapparat, som från början varit avsedd för viss tjänsteman
men sedermera efter dennes förflyttning till annat tjänsterum blivit obehövlig,
fått kvarstå i stället för att abonnemanget å densamma bort uppsägas.
Ofta är telefonväxel kombinerad med lokaltelefon inom verket. På en del
håll har i sådant fall den besparingsåtgärden vidtagits att vissa apparater
spärrats för in- och utgående samtal, varför apparaten endast kan användas
för samtal inom verket. På andra håll däremot har någon dylik spärr icke
införts, utan varje anknytningsapparat är öppen för obegränsad in- och utgående
samtalstrafik. De av revisorerna gjorda iakttagelserna giva vid handen
att på flera håll tillräcklig kontroll på förevarande område icke utövats.

Av utredningen framgår vidare, att flera ämbetsverk och myndigheter, som
hava telefonväxel med därtill hörande anknytningar, utbetala icke obetydliga
belopp i abonnemangsavgifter även för direkta apparater. Det förekommer
sålunda, att befattningshavare ofta utom anknytningsapparat till växeln även
tilldelats sådan direkt apparat. Revisorerna, som icke kunna inse nödvändigheten
av en dylik anordning annat än i undantagsfall, anse att i sådana
fall telefonabonnemangen å de direkta apparaterna snarast böra avvecklas.

Frågan örn vilken typ av telefonabonnemang, som bör väljas, är beroende
av olika faktorer, såsom ämbetsverkets arbetsuppgifter, antal befattningshavare,
samtalsfrekvens, allmänhetens behov av förbindelse med ämbetsverket
m. m. Som regel bör givetvis gälla, att icke dyrbarare telefonanläggning
inrättas än som motsvarar verkets praktiska behov. Vid generaltullstyrelsen
och centraltullkammaren i Stockholm finnes icke telefonväxel utan i stället
har upprättats abonnemang å sammanlagt 164 direkta apparater. Det vill
förefalla revisorerna, att den ur alla synpunkter lämpligaste formen av telefonanläggning
i detta fall hade varit en gemensam telefonväxel med namnanrop.

De iakttagelser och synpunkter, som revisorerna här framhållit beträffande
telefonabonnemang, anse revisorerna böra föranleda till en allmän över -

— 116 —

syn snarast möjligt över de statliga ämbetsverkens och myndigheternas telefonanläggningar
i syfte att nedbringa kostnaderna för desamma. Det bör i
detta sammanhang även utredas, huruvida icke genom inrättande av gemensam
telefonväxel för statliga ämbetsverk och institutioner, som äro belägna i
samma byggnad eller i närheten av varandra, besparingar i telefonkostnaderna
skulle kunna uppstå.

En avsevärd del av telefonkostnaderna utgöras av samtalsavgifter, av vilka
icke obetydliga belopp utbetalats för ilsamtal. Revisorerna äro visserligen,
såsom förut framhållits, av den uppfattningen, att telefonering bör användas
för underlättande av arbetet i tjänsten, men fråga är örn icke på vissa
håll i detta avseende rena bekvämlighetsskäl alltför mycket fått göra sig gällande.
Det kan givetvis icke vara meningen, att telefon skall begagnas för
avgiftsbelagda samtal i sådana tjänsteärenden, som icke kräva särskill skyndsam
behandling, utan där skriftväxling mycket väl kan ske, exempelvis vid
infordrande av uppgifter av mindre brådskande natur m. m. Särskilt under
innevarande tider måste det framstå såsom angeläget att icke genom onödiga
telefonsamtal statsverkets expenskostnader stegras eller att telegrafverket
åsamkas ökat arbete till förfång för samtalstrafiken i övrigt i landet.
Ämbetsverk och myndigheter böra därför anbefallas att utöva kontroll över
att missbruk i förevarande hänseende icke förekommer.

§ 28.

Beskattning i kommunalskattelagens § 70, mom. 2, och förordningen om statlig in medborgare

komst- och förmögenhetsskatt § 27, moni. 2, stadgas, att svensk medborgare,

för inkomst som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat

vid fram- eller beskickningens eller konsulatets betjäning, är frikallad från skattskyl mande

makts feghet för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten,
h ärv^rande

beskickning Denna bestämmelse örn skattefrihet för även svensk medborgare, som är
m m- anställd vid främmande makts härvarande beskickning och konsulat, för
inkomst åtnjuten av denna anställning tillkom i 1883 års bevillningsförordning.
Skatteregleringskommittén hade icke föreslagit dylik skattefrihet, utan
den tillädes i propositionen (1883: 6) med den motiveringen, att förändringen
avsåge att bringa stadgandet i full enlighet med i den internationella rätten
antagna plägseder.

I sitt betänkande angående den kommunala beskattningen föreslog 1921
års kommunalskattekommitté, att denna skattefrihet för svensk medborgare,
som tillhör främmande makts härvarande beskickning och konsulat eller dess
betjäning, skulle borttagas. Kommittén anförde, att även om för utlänning,
som tillhörde främmande makts härvarande beskickning och konsulat, gällande
undantagsbestämmelser i skattskyldighetsavseende borde av internationella
hänsyn bibehållas, syntes i varje fall giltiga skäl saknas för att svensk
undersåte, som toge anställning hos främmande makt eller hos dess härvarande
representant, skulle vara befriad från skattskyldighet för den inkomst,
som anställningen beredde honom.

I 1927 års proposition med förslag till kommunalskatlelag m. m. före -

117

slogs emellertid bestämmelsens bibehållande med den enda motiveringen, att
hänsyn till främmande makter föranledde, att jämväl svensk medborgare,
som vore anställd å främmande makts härvarande beskickning eller lönade
konsulat, ej borde beskattas för inkomst av tjänst hos den främmande makten.

Antalet svenska medborgare, som på grund av dessa bestämmelser nu undgå
skatt för sin tjänsteinkomst, torde uppgå till närmare 200. Den samlade
inkomst, som sålunda undandrages beskattning, synes därför kunna beräknas
till inemot en miljon kronor. Ä andra sidan uppgår antalet utländska
medborgare, som äro anställda vid svenska beskickningar och lönade konsulat
i utlandet till omkring 130. Såvitt känt är, beskattas de i regel icke i
sina respektive hemländer för den inkomst, de åtnjutit vid svenska beskickningar
och konsulat. Någon säker uppgift härom har emellertid under rådande
förhållanden icke stått att erhålla.

Revisorerna finna för sin del, att tillräckliga skäl knappast föreligga för Revisorerna
skattefrihet för svensk medborgares inkomst av tjänst vid främmande makts utta!anäehärvarande
beskickning eller lönade konsulat. Denna skattefrihet torde näppeligen
medföra, att den främmande makten här kan erhålla personal tili
lägre kostnad än vad som annars skulle varit fallet. Ej heller synes det för
svenska staten medföra några fördelar, om utländsk medborgare, anställd
vid svenska beskickningar och konsulat, icke beskattas i sitt hemland folden
inkomst, han i denna sin tjänst åtnjuter. Revisorerna vilja därför ifrågasätta,
om icke bestämmelserna om skattefrihet för svensk medborgare,
som är anställd vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade
konsulat, för inkomsten av denna tjänst böra upptagas till omprövning.

'' § 29.

\ id bestämmandet av avlöningsförmåner till icke-ordinarie personal i bi- Aviuningsträdesgraderna
hava myndigheterna tillhörande elen civila statsförvaltningen ^^ordi-*
att iakttaga bestämmelserna i civila icke-ordinariereglementet den 15 juni Harie skriv1939
(nr 273). I nämnda reglemente meddelas detaljerade avlönings- och an- “^iträdes-^
ställningsföreskrifter för följande kategorier icke-ordinarie tjänstemän, nälli- personal viii
ligen extra ordinarie tjänstemän, extra tjänstemän, aspiranter samt övriga “^“^teSs”8
icke-ordinarie tjänstemän, vilka sistnämnda utgöras dels av tjänstemän med tjänst m. m.
arvode bestämt av Kungl. Majit, dels ock av tillfälligt anställd personal. Bestämmelserna
angående extra tjänstemän må tillämpas allenast vid annat
verk än kommunikationsverken, under det bestämmelserna angående aspiranter
må tillämpas allenast vid sistnämnda verk. De olika slag av extra
ordinarie befattningar inom lönegraderna 1—20, som skola finnas vid varje
verk, ävensom antalet dylika befattningar bestämmas av vederbörande myndighet,
där ej Kungl. Majit meddelat beslut i sådant hänseende. Kungl. Majit
bestämmer, lill vilka lönegrader olika slag av extra ordinarie befattningar äro
ali hänföra, för såvitt icke Kungl. Majit bemyndigat vederbörande verk alt
besluta härutinnan. I anledning av sistnämnda stadgande hava i cirkulär
den 15 juni 1939 (nr 517) meddelats föreskrifter för de till allmänna civil -

— 118 —

förvaltningen hörande statsmyndigheterna i fråga om placering i lönegrad
av vissa extra ordinarie tjänstemän m. m. Sålunda har bland annat bestämts,
att extra ordinarie skrivbiträde och extra ordinarie kontorsbiträde må hänföras
högst till lönegrad Eo 2 respektive Eo 4. Extra tjänstemän och aspiranter
åter må hänföras högst till lönegrad med samma ordningsnummer
som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie tjänstemän med närmast
jämförliga arbetsuppgifter. För sådan tillfällig personal, som är anställd mot
arvode, ankommer det på vederbörande verk att fastställa ersättningen. Ehuru
bestämmelser härom saknas, har det i allmänhet ansetts såsom självfallet,
att ersättningen icke må bestämmas till högre belopp än som i förhållande
till arbetstiden motsvarar avlöningsförmånerna för jämförlig extra tjänsteman.

Berörda bestämmelser lämna åt myndigheterna inom den allmänna civilförvaltningen
en viss frihet att bestämma antalet icke-ordinarie befattningar
i biti’ädesgraderna ävensom avlöningsförmånerna för dem. Begränsning åstadkommes
därigenom, att den i avlöningss laterna upptagna anslagsposten till
avlöningar till icke-ordinarie personal i regel är maximerad. Det av riksdagen
från och med år 1940 lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t att för
visst fall medgiva överskridande av anslagsposten ifråga äger giltighet allenast
under vissa, strängt begränsade förutsättningar. Från huvudregeln att
myndigheterna inom ramen av anvisade medel äga bestämma avlöningen till
icke-ordinarie befattningshavare i lönegraderna 1—20 och därmed jämförlig
personal har i praxis förekommit vissa undantag. Sålunda har Kungl.
Maj:t i regleringsbrev fastställt antalet extra ordinarie befattningar vid ett
flertal förvaltningsgrenar, exempelvis hovrätterna, häradsrätterna, fångvårdsstaten
och statens sinnessjukhus. Än längre gående föreskrifter beträffande
avlöningsförhållandena för icke-ordinarie personal hava av Kungl. Majit
i enahanda ordning meddelats beträffande exempelvis biträdespersonal hos
länsstyrelserna samt hos landsfiskalerna. I detta avseende gäller beträffande
personal hos länsstyrelse, att befattningshavare, som antagits till extra
kontorsbiträde, må under första tjänsteåret åtnjuta lön högst enligt lönegrad
Ex 2 och under påföljande tre år högst enligt lönegrad Ex 4. Därefter må
befattningshavaren av länsstyrelsen antagas till extra ordinarie kontorsbiträde
med placering högst i lönegrad Eo 4. Enligt 18 § kungörelsen den
27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden
tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter, gäller
vidare, att personal, som av länsstyrelse anställes för vissa uppgifter sammanhängande
med rådande krisläge, icke må anställas annorledes än såsom extra
tjänstemän.

Bestämmelser angående avlöning till befattningshavare vid statens krisorgan
finnas meddelade i kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med däruti
vidtagna ändringar. Kungl. Majit har genom särskilda beslut bestämt,
för vilka organ kungörelsen skall äga tillämpning. Förordnande härom har
meddelats beträffande de centrala kriskommissionerna ävensom beträffande
ytterligare ett antal myndigheter med karaktär av krisorgan: det samman -

— 119 —

lagda antalet är för närvarande 14. I samband härmed har Kungl. Majit för
flertalet av sagda organ fastställt löneplaner; någon sådan finnes alltså icke
intagen i avlöningskungörelsen. En dylik löneplan innehåller som regel sju
lönegrupper, envar omfattande två eller flera grupper av befattningshavare,
och stadgar för varje lönegrupp den lägsta och den högsta lön per månad,
som må utgå till de befattningshavare, som lönegruppen avser. För skrivbiträden
(lönegrupp I) äro nämnda belopp vanligen bestämda till 175 respektive
325 kronor och för kontorsbiträden (lönegrupp II) till 225 respektive
375 kronor. Inom dessa gränser äger alltså vederbörande myndighet att
bestämma avlöningen till anställd personal. Statens reservförrådsnämnd, statens
krigsförsäkringsnämnd och kristidsstyrelserna hava icke bundits vid
dylika löneplaner; beträffande nämnda myndigheter har Kungl. Majit allenast
föreskrivit, att avlöningen icke för någon befattningshavare må utan
Kungl. Majits medgivande bestämmas till högre belopp än 700 kronor i månaden.
För kristidsstyrelsernas del har bemyndigandet att anställa personal
med avlöning intill nämnda belopp, 700 kronor, lämnats åt livsmedelskommissionen.
Beträffande medicinalstyrelsens materialnämnd, för vilken myndighet
kungörelsen med avlöningsbestämmelser för krisorganen jämväl fastställts
att gälla, synas några bestämmelser örn maximi- eller minimibelopp
för biträdespersonal icke hava meddelats.

För försvarsväsendets icke-ordinarie personal gällande avlönings- och anställningsföreskrifter
återfinnas i avlöningsreglementet för icke-ordinarie
tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) av den
15 juni 1939 (nr 276). I sagda reglemente meddelade föreskrifter överensstämma
i huvudsak med motsvarande föreskrifter för personal tillhörande
den allmänna civilförvaltningen. Löneplanerna benämnas MEo och MEx. De
extra ordinarie befattningar, å vilka reglementet äger tillämpning, upptagas
dock i en av Kungl. Majit fastställd tjänsteförteckning, vari angiven till vilken
lönegrad varje särskild befattning är att hänföra. Antalet extra ordinarie befattningar
bestämmes genom stater eller personalförteckningar, vilka fastställas
av Kungl. Majit eller, undantagsvis, efter Kungl. Majits bemyndigande, av
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Antalet extra tjänstemän i lönegraderna
1—20 bestämmes av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
med iakttagande i förekommande fall, att sådan tjänsteman må hänföras
högst till lönegrad med samma ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd
för extra ordinarie tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter.
För tillfälligt anställd personal äger vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Majit meddelat beslut
i sådant hänseende.

I sin år 1941 avgivna berättelse framlade revisorerna resultatet av en undersökning
beträffande den icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden
samt därmed sammanhängande spörsmål inom skilda
delar av den civila förvaltningen. Undersökningen hade begränsats till att omfatta
de två stora personalgrupper, som utgöras av administrativa amanuenser
samt skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen. Revisorerna

— 120 —

erinrade, att behovet av reglerande föreskrifter ifråga om anställningsformer
och avlöning till icke-ordinarie personal redan tidigt uppmärksammats och
att frågan därom vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling, men
att utfärdade föreskrifter likväl icke syntes på ett tillfredsställande sätt reglera
förhållandena inom ifrågavarande område. Revisorernas utredning visade
nämligen, att såväl anställningsformer som avlöningsförhållanden för den
icke-ordinarie personalen inom olika verk företedde mycket stora ojämnheter.
Personal med amanuensgöromål funnes sålunda placerad i alla lönegrader
från och med 10 till och nied 18 och kvinnlig biträdespersonal i lönegraderna
1—4 samt i vissa fall även i högre lönegrader. Medan befattningshavare i
vissa verk anställdes såsom tillfällig personal och kvarstode i denna anställningsform
under lång tid, antoges personalen i andra verk redan från början
såsom extra eller till och med som extra ordinarie tjänstemän. Dessa förhållanden,
som i och för sig vore otillfredsställande, förde bland annat nied
sig, att personal, som efter viss tids tjänstgöring inom ett verk vunnit förtrogenhet
med arbetsuppgifterna därstädes men ansåge sig mindre väl tillgodosedd
i avlöningshänseende, sökte sig till andra verk med förmånligare avlöningsvillkor,
oaktat arbetsuppgifterna vore i stort sett likartade. Ehuru revisorerna
icke bortsåge från att omfattningen och kvaliteten av arbetsuppgifterna
inom vissa verk understundom motiverade större förmåner än de genomsnittliga,
kunde revisorerna likväl icke finna hinder föreligga för att
större likformighet eftersträvades de olika verken emellan i fråga om avlöningen
till nyanställd personal. Revisorerna framhöllo i detta sammanhang
särskilt lämpligheten av att befattningshavare icke, utan att särskilda omständigheter
därtill föranledde, vid den första anställningen antoges lill extra
ordinarie tjänsteman. Med hänsyn till att tjänstemannens första anställning
i flertalet fall utgjorde en utbildnings- och prövotid, borde vidare enligt revisorernas
mening vid nyanställning såsom extra tjänsteman den för jämförlig
extra ordinarie tjänsteman ifrågakommande lönegraden i allmänhet icke
omedelbart komma till användning utan vederbörande i stället placeras i en
lägre lönegrad. Vid nyanställning av kvinnlig biträdespersonal borde i möjligaste
mån eftersträvas anslutning till det för sådan personal i allmänna arbetsmarknaden
gällande löneläget.

Med anledning av vad revisorerna anfört, uttalade 1942 års riksdag (skr.
nr 423), att den funne angeläget, att reglerande föreskrifter meddelades för
att, i den mån så vore möjligt, åvägabringa enhetlighet i anställnings- och
avlöningshänseenden för den icke-ordinarie personalen inom de olika verken
vid den civila statsförvaltningen. Frågan på vad sätt detta lämpligen borde
ske syntes riksdagen böra bliva föremål för närmare utredning. Riksdagen
anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder för åvägabringande
av enhetlighet i berörda avseende.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava några ytterligare bestämmelser, som
reglera anställningsformerna för nyanställd personal, alltjämt icke meddelats.
Det vill emellertid förefalla, som om anställningsförhållandena för ny tillträdande
befattningshavare icke blott äga oförminskad aktualitet utan jämväl
äro föremål för ett alltmer stegrat allmänt intresse. Grunden härtill torde

- 121 —

vara att söka i det förhållandet att under nu radande ansvällning av veiksamheten
inom såväl det offentliga livet som på det enskilda näringslivets
olika områden en påtaglig knapphet på arbetskraft av ifrågavarande sing
gjort sig gällande. Till följd härav har en viss konkurrens om tillgänglig arbetskraft
kommit till synes mellan olika statliga myndigheter inbördes och
mellan statliga myndigheter å ena samt enskilda företag å den andra sidan.
I detta sammanhang lia givetvis de statliga avlöningsvillkoren för nytillträdande
personal blivit föremål för intresse. Ofta har därvid gjorts gällande,
att vissa statliga organ tillämpat en lönesättning, som främst varit ägnad
att tillgodose vederbörande organs behov av arbetskraft, utan att samtidigt i
tillbörlig grad beaktats, att löneförmånerna böra avpassas efter arbetets art
och den anställdes kvalifikationer. Främst har en sådan tendens ansetts
förefinnas hos sådana statliga organ, vilka på grund av sin med krisläget
sammanhängande verksamhet varit nödsakade att pa kort tid fylla ett förhållandevis
stort personalbehov, såsom de militära myndigheterna och den centrala
krisförvaltningen. Understundom har jämväl framhållits, att samma
företeelse kunnat spåras hos statliga myndigheter, hos vilka sagda förutsättningar
icke varit för handen.

Revisorerna hava velat undersöka i vad mån de avlöningsvillkor, som av
olika statliga myndigheter tillämpas beträffande nytillträdande personal, kunna
antagas hava ägt någon betydelse för fördelningen av tillgänglig arbetskraft
mellan skilda verk och förvaltningsgrenar. Samtidigt hava revisorerna
även ägnat någon uppmärksamhet åt frågan, huruvida den tillämpade lönesättningen
givit de statliga myndigheterna ett särskilt förmånligt läge i förhållande
till det privata näringslivet vid konkurrensen på arbetsmarknaden.
Utredningen, som inriktats allenast på den grupp av befattningshavare, som
ur angivna synpunkt kan tillmätas den största betydelsen, nämligen ickeordinarie
skriv- och kontorsbiträdespersonal, har omfattat såväl civilförvaltningen
i dess helhet som de militära förvaltningsmyndigheterna. Härigenom
har undersökningen jämväl kunnat resultera i en aktuell inventering av den
statliga personalen i ifrågavarande befattningar.

För att kunna erhålla en uppfattning om förhållandena på ifrågavarande
område hava revisorerna låtit inhämta uppgilter fran den statliga förvaltningens
olika områden angående anställnings- och avlöningsförhållanden för
icke-ordinarie skriv- och kontorsbiträdespersonal. Uppgifterna hava avsett
antalet anställda i ifrågavarande befattningar vid skilda tider under de senaste
fyra åren samt antalet nyanställda och avgångna under samma tidsperiod
nied angivande tillika, i vad mån anställning eller avgång skett från
respektive till annan statlig befattning.

I nedanstående tabell återgivas några av de inkomna uppgifterna angående
av statliga myndigheter tillämpade begynnelseavlöningar. Därvid hava i regel
medtagits allenast myndigheter eller grupper av myndigheter, vilka den
1 juli 1943 hade åtminstone tio biträden i ifrågavarande befattningar. Enär
det ansetts önskvärt att få sammanställningen överskådlig samt representativ
för statsförvaltningen i sin helhet hava sådana uppgifter, som kunnat betraktas
såsom undantagsfall, uteslutits.

122 —

För att underlätta en jämförelse mellan å ena sidan avlöningsbelopp, som
utgå enligt någon av löneplanema i civila eller militära icke-ordinarieregleinentena
och å andra sidan arvoden, som bestämts till visst belopp, lämnas
här nedan uppgifter — avrundade till jämna krontal — angående storleken
av de kontanta avlöningsförmåner, som i de olika ortsgrupperna utgå i lägsta
löneklassen för vissa angivna lönegrader. I beloppen äro inräknade rörligt
tillägg med 15 procent och kristillägg med 16 procent, varjämte, beträffande
löner enligt löneplan Eo och MEo, hänsyn tagits till ifrågakommande pensionsavdrag.

Dyrortsgrupp		Avlöning i lägsta löneklassen	inom lönegrad
Eo 4 MEo 4	Ex 4 MEx 4	Eo 2 MEo 2	Ex 2 MEx 2	Ex 1 MEx 1
A.............	229	211	201	197	190
B.............	238	220	210	205	197
C.............	248	228	218	213	205
D.............	258	237	227	221	212
E.............	268	245	235	228	220
F.............	278	254	244	236	227
G.............	287	263	252	244	235
H.............	297	271	261	252	243
I .............	307	280	269	260	250

Av vissa statliga myndigheter tillämpade begynnelseavlöningar beträffande ickeordinarie
skriv- och kontorsbiträdespersonal.

Myndighet	Begynnelseavlöning Lönegrad eller månadsarvode
1939	1940	1941	1942	1943
Allmänna civilförvaltningen:
Centrala myndigheter.
Fångvårdsstyrelsen....................	190	195	203	203	225
	195		215	225
				260
Socialstyrelsen.........................	Eo 2	Ex 2	Ex 2	Ex 2
	175	190	200	215	215
Statens byggnadslånebyrå..............	—	—	200	200	225
Riksförsäkringsanstalten................	165-175	175-180	180-200	200-225	200-225
Pensionsstyrelsen......................	180	—	—	—	—
Medicinalstyrelsen.....................	170	180	195	200	200
			200	225	225
Överståthållarämbetet.................	Ex 4	Ex 4	Ex 4	Ex 4	Ex 4
		180		Ex 2	Ex 1
				200	200
				225	225
Luftskyddsinspektionen................	Eo 4	Ex 2	Ex 2		Ex 4
	Ex 2	175-275	200-250	225	Ex 2
	150-250				225
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.......	206	204	239	260	262
Byggnadsstyrelsen.....................	185	185	185-210	200-250	230-250
Statskontoret.........................	150	175	190	210	210
Statistiska centralbyrån................	175	175	175	175	200
Riksräkenskapsverket..................	191	190	200	200	200 \|

123 —

Myndighet	Begynnelseavlöning Lönegrad eller månadsarvode
1939	1940	1941	1942	1943
Generaltullstyrelsen....................	Ex 2 i		_	_	_
Kontrollstyrelsen......................	ISO	180-200	180-200	200-220	200-220
i Skolöverstyrelsen......................	206	206	206	206	Eo 4
Lantbruksstyrelsen.....................	200	200	200	200	220
Statens veterinärmedicinska anstalt.....	191	191	191	235	235
Statens centrala frökontrollanstalt......	175	175	210	210	210
\| Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt	—	—	156	182	208
Kommerskollegium....................	191	191	190	205	205
Patent- och registreringsverket.........	175		200	200	200 250
Allmänna civilförvaltningen:
Lokala myndigheter.
Länsstyrelserna1.......................	150-210	150-210	150-210	150-210	150-250
\| Universiteten.........................	150-175	175-200	130-185	155-185	200-230
1 Egnahemsnämnderna..................	—	150	150	175	175
			Ex 2	Ex 2	Ex 2
Statens affärsdrivande verk:
Centralförvaltningar.	V
Järnvägsstvrelsen......................	182	200	210	225	235
Generalpoststyrelsen...................	150	160	175	185	185
	180	200	210	225	225
	200	220	230	250	250
Vattenfallsstyrelsen....................	200-225	200-250	200-275	200-275	225-250
Domänstyrelsen.......................	200	175	200	220	190
		190	210	225	260
Telegrafstyrelsen......................	150	175	175	190	190
Statens affärsdrivande verk:					.
Lokalförvaltningar vid:
Statens järnvägar.....................	150-195	160-215	170-225	185-240	185-240
Postverket2...........................	130-185	145-200	155-210	165-225	165-225
Statens vattenfallsverk.................	185-190	180-230	180-230	180-230	200-240
Telegrafverket........................	135-175	135-175	135-175	140-185	145-190
Statens krisorgan:
Statens informationsstyrelse............	—	223	237	238	225
Statens arbetsmarknadskommission......	185-205	200-250	200-250	200-250	200-250
Statens utrymningskommission.........	—	200-225	225	225	250-270
Valutakontoret........................	—	210	220	230	230
Statens reservförrådsnänmd............	175	275	200	200-225	225-300
			275	300
Statens industrikommission.............	—	135-250	145-265	155-275	160-300
Statens bränslekommission.............	—	175-350	175-350	175-350	175-350
Statens livsmedelskommission...........	—	175-200	175-200	175-300	175-300
Statens priskontrollnämnd..............	—	250	248	263	252
Statens handelskommission.............	—	175-325	175-325	175-325	175-325
Statens trafikkommission...............	—	200	225	225	250
Kristidsstyrelserna.....................	150-175	150-175	150-200	150-225	150-250

1 Någon gång förekommer placering i Ex 2.

2 Vissa variationer med hänsyn till ålder.

— 124

Myndighet		Begynnelseavlöning Lönegrad eller månadsarvode
	1939	1940	1941	1942	1943
Försvars v äsendet: 1 Centrala myndigheter.
Arméförvaltningen.....................	Ex-MEx2 Eo 2	Ex-MEx2	Ex-MEx2	Ex-MEx2	Ex-MEx2
	Ex-MEx4	Ex-MEx4	Ex-MEx4	Ex-MEx4	Ex-MEx4
1 Marinförvaltningen.................... i	150-300	175-300	175-300	175-300	175-300 1
175-200	MEx 2 MEx 4 175-200	MEx 2 MEx 4 175-210	MEx 2 MEx 4 210-250	MEx 2 MEx 4 235-250
\| Flygförvaltningen.....................	MEx 1	MEx 1	MEx 1	MEx 1	MEx 1
	Ex 2	Ex-MEx2	Ex-MEx2	Ex-MEx2	Ex-MEx2
	MEx 4	MEx 4	MEx 4	MEx 4	MEx 4
Övriga myndigheter...................	175-250	175-250	175-250	150-250	150-250
MEx 4	MEx 2	MEx 2	MEx 2	MEx 2
		MEo 2	MEo 2	MEo 2	MEx 4
	210	MEx 4 225-250	MEx 4 MEo 4 220-260	MEx 4 275-280	255-285
Försvarsväsendet: Lokala myndigheter.
Staber och militära förband i Stockholm	MEx 2	MEx 2	MEx 2	MEx 2	MEx 2
	MEx 4 210	MEx 4 225	MEx 4 243	MEx 4	MEx 4
Staber och militära förband utom Stock-
holm...................	MEx 2	MEx 2	MEx 2	MEx 2	MEx 2
	MEo 2	MEo 2	MEo 2	MEo 2 MEx 4 MEo 4	MEo 2 MEx 4 MEo 4 j

En jämförelse med avseende å begynnelseavlöning mellan de olika centrala
ämbetsverken tillhörande den allmänna civilförvaltningen utvisar beträffande
flertalet av dem en tämligen enhetlig lönesättning. Som regel synes personalen
anställas såsom tillfälliga befattningshavare mot arvode, som understiger
vad som utgår enligt lägsta löneklassen i lönegraden Ex 1 i civila
icke-ordinariereglementet. Avvikelser förekomma dock i viss utsträckning.
Sålunda erhålles i vissa fall redan från anställningens början ställning som
extra tjänsteman. Då så sker, kommer som regel någon av lönegraderna
Ex 2 eller Ex 4 till användning. Exempel finnas även på nyanställning direkt
i lönegraderna Eo 2 och Eo 4. En under fyraårsperioden fortlöpande höjning
av de utgående arvodena till de nyanställda har jämväl kunnat iakttagas.
Höjningen motsvarar som regel den ökning med 25 procent, som på
grund av reglerna om rörligt tillägg och kristillägg inträtt beträffande de
löner, som utgå enligt löneplanerna i civila icke-ordinariereglementet. Vid
den civila lokalförvaltningen förekomma skriv- och kontorsbiträden i större
antal huvudsakligen vid länsstyrelserna. De infordrade uppgifterna utvisa,
att länsstyrelserna som regel icke redan från anställningens början antaga
biträden till extra tjänstemän. Vederbörande anställes i stället såsom tillfällig
befattningshavare mot lägre arvode än det, som tillkommer tjänste -

— 125 —

man i lönegraden Ex 1. Efter viss tids tjänstgöring sker förbättring av avlöningsförmånerna,
vanligen i form av förhöjning av arvodet och understundom,
ehuru mindre vanligt, genom att vederbörande antages till extra
tjänsteman. Personal, som av länsstyrelse anställes för vissa uppgifter, vilka
sammanhänga med rådande krisläge, erhåller icke ställning som extra tjänstemän
utan anställes undantagslöst mot arvode.

De affärsdrivande verkens centralförvaltningar i Stockholm förete med
avseende å begynnelseavlöningen i genomsnitt samma lönenivå som den allmänna
civilförvaltningens myndigheter. Uppgifterna från affärsverken innehålla
dock mindre skiljaktigheter, synbarligen beroende därpå, att vid dessa
verk stora personalgrupper hava i stort sett likartade arbetsuppgifter. Nyanställning
sker vid de affärsdrivande verken i större utsträckning eller så
gott som undantagslöst mot arvode, ofta bestämt såsom viss ersättning per
dag. Vid postverket och telegrafstyrelsen sker rekryteringen till skriv- och
kontorsbiträdesgrad som regel från personal med enklare arbetsuppgifter,
såsom postbiträden respektive telefonister.

Mera skiftande förhållanden beträffande avlöning åt biträdespersonal
synas däremot vara att finna inom krisförvaltningen. Till denna grupp hava
räknats alla de myndigheter, vid vilka de i kungörelsen den 18 april
1941 meddelade avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statens
krisorgan äga tillämpning. Betecknande för lönesättningen vid krisorganen
är främst den stora frihet, som de gällande löneplanerna medgiva. För
skrivbiträden äga myndigheterna som regel att röra sig mellan 175 och 325
kronor per månad. För kontorsbiträden äro gränserna 225 respektive 375
kronor. För krisorganens del tillkomma jämväl vissa omständigheter, som
icke i samma utsträckning gälla beträffande myndigheter av mera stadigvarande
karaktär. Särskilt hos de större krisorganen torde det främst möta
svårigheter att avgränsa den personal, som kan anses hänförlig till grupperna
skriv- och kontorsbiträden, enär personalen hos dessa myndigheter
synes vara mera specificerad med hänsyn till skilda arbetsuppgifter. Tvekan
kan därför råda, huruvida vissa kategorier skola betraktas såsom jämförliga
med ifrågavarande biträden. Nämnda uppdelning av personalen i
skilda kategorier med olika arbetsuppgifter och därefter avpassade kvalifikationer
är anledningen till alt begynnelseavlöningen i den ovan intagna
tabellen beträffande några av de större kriskommissionerna angivits med
så stora marginaler som mellan 175 och 300 kronor. Dylika uppgifter säga
egentligen icke mera än alt vederbörande myndigheter för att tillgodose sitt
personalbehov icke hava nödgats tillämpa de av Kungl. Maj:t medgivna
maximilönerna för de olika lönegrupperna. För att möjliggöra ett mera detaljerat
omdöme i sagda avseende torde här kunna lämnas följande exemplifierande
uppgifter beträffande principerna för lönesättningen vid några av
de större krisorganen.

Hos statens livsmedelskommission hava nybörjare med ordinär skrivbiträdesutbildning
tidigare kunnat påräkna en begynnelselön av 7 kronor per
arbetsdag eller 175 kronor per månad. Efter tre års tjänstgöring har lönen

— 126 —

i medeltal utgått med 285 kronor per månad. Mera rutinerad personal, varmed
likställts stenografer, har erhållit en begynnelselön av 8 kronor per arbetsdag
eller 200 kronor per månad. Efter tre års tjänstgöring hava beloppen
vanligen höjts till 285—300 kronor eller till högst 320 kronor per
månad. Under det senaste året har emellertid uppstått en alltmer utpräglad
brist på arbetskraft och därmed följande svårighet att anskaffa personal på
ovan angivna lönevillkor. Det har därför blivit nödvändigt att vid nyanställning
i flertalet fall tillämpa begynnelseavlöningar på 200 kronor för nybörjare
med ordinär skrivbiträdesutbildning, 225 kronor för mera rutinerad
personal och 250—300 kronor per månad för stenografer.

Hos statens bränslekommission sker nyanställning som regel mot dagarvode
linder en prövotid av tre månader, varefter arvodet omräknas till ersättning
per månad. Dagarvodet för nybörjare med ordinär skrivbiträdesutbildning
utgör som regel 8 kronor, för mera rutinerad personal 9—10 kronor
och för stenografer 11—14 kronor. Efter omräkning till månadsarvoden
sker, efter särskild kvartalsvis eller halvårsvis vidtagen prövning, viss förhöjning
av beloppen upp till 300 kronor för den förstnämnda gruppen och
325 respektive 375 kronor för envar av de övriga.

De militära myndigheterna förete vid jämförelse med de civila sinsemellan
en synnerligen likformig lönesättning för ifrågavarande personalgrupper. Nyanställning
sker i regel genom att vederbörande antages såsom extra tjänsteman
i 2 lönegraden. Dessutom förekommer icke sällan anställning i 4 lönegraden
eller extra ordinarie anställning i någon av lönegraderna MEo 2 eller
MEo 4 (vid armé- och flygförvaltningarna även Eo 2 och Eo 4). Anställning
mot arvode synes mera undantagsvis förekomma.

Att märka är, att detta förfarande medför en genomgående högre lönenivå
för biträdespersonalen inom försvarsväsendet såväl i jämförelse med den
civila centralförvaltningen som med de civila lokala myndigheterna.

Vad angår förhållandet mellan avlöningsförmånerna åt personal i biträdesgraderna
vid statsförvaltningen å ena sidan och det privata näringslivet å
den andra, torde till en början böra erinras, att — såsom understrukits av
1936 års lönekommitté —- möjligheterna att jämföra lönenivåerna för olika
personalgrupper inom allmän och enskild tjänst med nödvändighet äro begränsade.
Det är för det första svårt att i det statistiska materialet så renodla
yrkestyperna, att man med tillräcklig säkerhet kan påstå, att en viss
sysselsättning inom enskild tjänst är helt jämförlig med en viss befattning
inom statlig verksamhet. Vid försök att jämföra löner i statlig och enskild
tjänst framträder detta förhållande särskilt däri, att lönesättningen är betydligt
mera differentierad inom den enskilda verksamheten än inom den statliga.
Sålunda kan man konstatera en starkare lönespridning inom privat tjänst
än inom statlig; detsamma är förhållandet beträffande korrelationen mellan
lön samt ålder och anställningstid. Härtill kommer, att man bland löneförmånerna
har att inräkna även åtskilligt, som icke alls eller endast i begränsad
utsträckning kan evalveras i pengar, såsom pensionsförmåner samt rätt lill
semester och sjukersättning. I detta senare avseende intaga de statliga befattningshavarna
en förhållandevis mycket gynnad ställning, även om på

— 127

senare tid de i enskild tjänst anställda hava kunnat tillgodoräkna sig avsevärda
förbättringar i dessa förmåner utöver lönen.

Om än reservationer av i det föregående angiven art måste göras, lärer det
likväl vara av intresse att jämföra den statliga löneutvecklingen under de
gångna krisåren med det enskilda näringslivets löneförhållanden under samma
tid. Därvid torde man kunna utgå från, att de löneförmåner för extra
ordinarie och extra tjänstemän i 2 och 4 lönegraderna, som fastställts att
gälla från och med den 1 juli 1939 anpassats att motsvara eller något överstiga
medianlönerna för privat anställda kontorister med specialiserat enklare
arbete. Under tiden från den 1 juli 1939 hava lönerna enligt löneplanerna
i de civila och militära avlöningsreglementena genom höjning av utgående
rörligt tillägg och kristillägg stigit med 25 procent. Höjningen av de
till statliga befattningshavare i biträdesgraderna utgående arvodesbeloppen
torde, enligt vad utredningen synes utvisa, kunna uppskattas till i stort sett
samma procenttal. Inom det enskilda näringslivet åter synes höjningen av
lönenivån för motsvarande befattningshavare hava begränsats till omkring 20
procent. Enligt vad som uppgivits från industritjänstemannaförbundet angående
löneutvecklingen under åren 1940—1943 skulle medianlönerna per
månad för kontorspersonal med enklare arbete under ettvart av nämnda år
uppgå till 165, 175, 180 och 195 kronor samt medianlönerna för stenografer
(svensk stenograf!) under samma tid till 200, 215, 225 och 245 kronor. (Uppgifter
för år 1939 saknas.) En något större höjning av lönenivån för kontorspersonal
i enskild tjänst kan utläsas ur socialstyrelsens årliga lönestatistik,
vilken för närvarande föreligger utarbetad till och med år 1942.

I nedan införda tabell hava revisorerna på grundval av infordrade uppgifter
velat lämna en översikt beträffande storleken av den statliga ickeordinarie
skriv- och kontorsbiträdespersonalen under fyraåi sperioden 1939—
1943 ävensom beträffande personalens rörlighet inom statsförvaltningen.

Uppgifterna i kolumnerna 1—3 utvisa, i vilken utsträckning ifrågavarande
personal utökats under den angivna tiden. Från att den 1 juli 1939 hava
uppgått till omkring 3,200, har antalet den 1 juli 1941 stigit till nära 5,700
och den 1 juli 1943 till 9,850. Man torde kunna utgå från att ökningen så
gott som uteslutande sammanhänger med av krisläget föranledda nya eller utökade
arbetsuppgifter. Minskning av personal på grund av inskränkning i
arbetsuppgifterna hava förekommit vid allenast några få myndigheter; det
största antalet faller på tullverket och statistiska centralbyrån. I fråga örn
uppgifterna rörande antalet nyanställda och avgångna torde böra beaktas, att
av de befattningshavare, vilka angivits såsom nyanställda »med tidigare anställning
i statens tjänst» ett mindre antal icke frivilligt växlat anställning
ulan utgöres av sådan personal, som på grund av minskade göromål inom en
förvaltningsgren erhållit annan statlig verksamhet. Härtill kommer, att vissa
andra uppgifter icke kunnat lämnas med önskvärd noggrannhet. Sålunda
hava myndigheterna ofta icke kunnat angiva, i vad mån de nyanställda tidigare
innehaft annan statlig befattning, särskilt beträffande sådana fall, där
den ifrågavarande befattningshavaren även lämnat anställningen. I tveksam -

— 128 —

Icke-ordinarie skriv- och kontorsbiträde!! med heltidsanställning inom

statsförvaltningen.

	Antal biträden	Nyanställda under tiden V: 1939—V, 1943	Avgångna under Uden j V, 1939—1/, 1943
Myndighet	V? 1939	Vt 1941	V7 1943	med tidigare anställn. i statens tjänst	utan tidigare anställn. i sta-tens tjänst	Summa	till annan anställn. i sta-tens tjänst	icke ve-terligen till an-nan an-stäiln. i statens tjänst	Summa ;
	i i	2	3	4	5	6		8	9
Allmänna civilför-valtningen ! Centrala myndigheter. Statsdepartementen utom utrikesdep:t . .	42	46	47	20	27	47	16	15	31
i Utrikesdepartementet .	34	74	81	10	172	182	*35	66	101
! Socialstyrelsen.......	115	157	195	94	215	309	90	123	213
Riksförsäkringsanstal-ten...............	210	218	257	18	159	177	8	100	108
t Pensionsstyrelsen.....	187	157	135	2	1	3	22	19	41
Medicinalstyrelsen ....	37	46	46	2_	100	100	10	81	91
Väg- och vattenbygg-nadsstyrelsen .......	32	50	53	8	32	40	2_	19	19
Byggnadsstyrelsen ....	28	28	32	6	19	25	7	13	20
Statskontoret........	18	22	26	1	15	16	2	4	6
Statistiska centralbyrån	125	122	72	52	135	187	41	213	254
Riksräkenskapsverket .	16	21	40	14	24	38	5	7	12
Generaltullstyrelsen .. .	212	135	96	3	24	27	96	34	130
Kontrollstyrelsen.....	11	34	22	7	36	43	5	27	32
Riksantikvarieämbetet och Statens historis-ka museum........	12	10	10	1	1	2		4	4
Skolöverstyrelsen.....	13	12	13	1	8	9	3	6	9
Lantbruksstyrelsen . . .	15	13	15	3	9	12	2	6	8
Lantmäteristyrelsen ...	12	9	8	—	—	—	—	2	2
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt	16	20	20	5	19	24	11	7	18
Kommerskollegium . . .	38	42	40	29	34	63	330	232	62
Patent- och registre-ringsverket ........	40	25	24	4	13	17	8	15	23
Övriga myndigheter . .	121	167	254	65	272	337	38	138	176
Summa	1,334	1,408	1,486	343	1,315	1,658	429	931	1,360
Allmänna civilför-valtningen: Lokala myndigheter. 1 Länsstyrelser.........	188	421	499	41	737	778	90	363	453
Övriga lokala myndig-heter ..............	70	Ilo	128	27	148	175	17	82	99
Summa	258	531	627	68	885	953	107	445	552
Statens aifärsdri- vande verk. Generalpoststyrelsen ..	756	1,132	1,726	55	1,669	1,724	21	437	458
Telegrafstyrelsen.....	32	37	39	1	16	17	1	3	4
Järnvägsstyrelsen.....	32	40	54	10	34	44	—	5	5

1 Ca 30 till beskickningar och konsulat.

2 Uppgift saknas.

3 Cirka.

— 129 —

. Nyanställda under Avgångna under tiden

Antal biträden , ti(Jen ,/? 1939—1/, 1943 1/, 1939—V, 1943

Myndighet	V7 1939	V» 1941	V. 1943	med tidigare anställn. i statens tjänst	utan tidigare anställn. i sta-tens tjänst	Summa	till annan anställn. i sta-tens tjänst	icke ve- terligen till an-nan an-ställn. i statens tjänst	Summa
	1 j	2 !	3 I	4	5	6	7	8	9
Vattenfallsstyrelsen ...	38	40	48	4	78	82	8	24	32
Domänstyrelsen......	62	63	62	7	40	47	7	31	38
Statens reproduktions-anstalt............	7	9	13	_	13	13	_	7	7
Distriktsförvaltningar-na m. m...........	386	526	888	33	593	631	22	99	121
Summa	1,813	1,847	2,83!)	115	2,443	2,558	59	606	665
Krisförvaltningen. Centrala myndigheter (kommissioner m. fl.)	44	526	1,088	334	1,650	1,984	104	792	896
Lokala myndigheter (kristidsstyrelser) ...	5	183	964	54	1,756	1,810	78	787	865
Summa	49	709	2,052	388	3,406	3,794	182	1,579	1,761
Försvarsväsendet: Centrala myndigheter. Arméförvaltningens ci-vila departement . ..	9	66	101	44	78	122	1_	29	29
Arméförvaltningens for tifikationsstyrelse. . .	5	11	62	29	54	83	5	18	23
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse . ..	1	8	16	10	13	23	2	6	8
Arméförvaltningens tygdepartement ....	26	93	261	74	351	425	37	134	171
Arméförvaltningens in-tendenturdeparte-ment..............	4	95	128	27	178	205	21	60	81
Marinförvaltningen....	19	62	109	25	102	127	7	29	36
Flygförvaltningen.....	36	69	213	60	184	244	16	46	62
Krigsmaterielverket. ..	28	39	102	39	93	132		55	55
Försvarets fabrikssty-relse ..............		12	22	6	34	40	1_	18	18
övriga centrala mynd-digheter ...........	29	65	73	31	112	143	5	74	79
Summa	157	520	1,087	345	1,199	1,544	93	469	562
Försvarsväsendet: Lokala myndigheter. Armén..............	12	446	1,270	203	1,416	1,619	148	293	441
Marinen.............	44	162	364	79	383	462	47	113	160
Flygvapnet..........	15	64	131	34	154	188	21	37	58
Summa	71	672	1,765	316	1,953	2,269	216	443	659
Summa för statsförvalt-ningen	3,182	5,687	9,847	1,575	11,201	12,776	1,086	4473	5,559

1 Uppgift saknas.

9—’i39307. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1943. I.

— 130

Eevieorernas

uttalande.

ma fall har vederbörande därför hänförts till gruppen »utan tidigare anställning
i statens tjänst». Härigenom har en viss förskjutning ägt rum i
förhållandet mellan kolumnerna 4 och 5. Än mera ovissa torde de uppgifter
vara, som angiva, huruvida en avgången befattningshavare övergått till annan
statlig tjänst eller icke. Enär i kolumnen »avgångna till annan anställning
i statens tjänst» redovisats allenast sådana fall, beträffande vilka visshet
härom förelegat, men myndigheterna ofta icke erhålla kännedom örn
sagda förhållande, måste antalet av dem, som övergått från en statlig befattning
till en annan, vara betydligt större än vad som framgår av kolumn
7 i tabellen.

En jämförelse mellan å ena sidan antalet befattningshavare i kolumnerna
1—3 och å andra sidan antalet nyanställda och avgångna i kolumnerna 6
och 9 ger vid handen, att en synnerligen livlig omsättning på biträdespersonal
förekommit vid ett flertal förvaltningsgrenar. Exempelvis må framhållas, att
vid åtskilliga myndigheter antalet av dem, som lämnat sin anställning under
fyraårsperioden, är lika stort som hela antalet befattningshavare den 1 juli
1943. Även om sagda förhållande delvis förklaras av att tillfälliga biträden
anställas under semestertiden, synes likväl proportionen påfallande hög. Särskilt
täta personalbyten synas hava ägt rum vid några av de större centrala
ämbetsverken i Stockholm, vid länsstyrelserna samt inom krisförvaltningen.

Såsom framgår av revisorernas utredning har under nu rådande krisförhållanden
en betydande ansvällning skett i fråga om antalet icke-ordinarie
befattningshavare i skriv- och kontorsbiträdesgraderna och därmed jämförlig
personal, vilken ökats från omkring 3,200 den 1 juli 1939 till icke mindre
än omkring 9,850 vid början av innevarande budgetår. Den inträdda ökningen
har varit särskilt påfallande i fråga om krisorganen och de militära
myndigheterna, vilkas personalbestånd under de senast förflutna fyra åren
ökat med i runda tal 2,000 respektive 2,600, motsvarande tillhopa 70 procent
av den på hela statsförvaltningen belöpande ökningen. En del av den på de
militära myndigheterna fallande ökningen av antalet skriv- och kontorshiträdesbefattningar
torde emellertid vara föranledd av en särskilt på senare
tid framträdande tendens att i möjligaste mån söka utbyta de värnpliktiga
skrivbiträdena mot kvinnliga befattningshavare.

Av utredningen framgår vidare, att åtskilliga skiljaktigheter mellan olika
myndigheter i avseende å begynnelseavlöningen för ifrågavarande personal
alltjämt föreligga. Detta förhållande synes vara mindre framträdande inom
den civila statsförvaltningen. Krisorganen och de militära myndigheterna
tillämpa däremot en lönesättning, som icke obetydligt överstiger den, som
förekommer vid andra statliga myndigheter. I fråga örn krisförvaltningen
synes detta i viss mån förklarligt med hänsyn till rådande förhållanden. Dess
organ äro betingade av nuvarande krisläge och kunna därför icke erbjuda
sina tjänstemän de förmåner i form av stadigvarande anställning och pension
m. m., som stå befattningshavare inom andra statliga verk och myndigheter
till buds. Krismyndigheterna torde även ofta hava varit nödsakade

— 131 —

att inom en mycket begränsad tid tillgodose ett stort personalbehov. Några
bärande skäl för en dylik lönesättning torde däremot knappast kunna åberopas
av de militära myndigheterna. Dessa myndigheter — med undantag
möjligen för dem, som äro förlagda i Stockholm — torde icke haft svårare
än civilförvaltningens myndigheter att anskaffa erforderlig biträdespersonal.

De nu relaterade förhållandena i fråga om lönesättningen för den lägre biträdespersonalen
synas revisorerna icke tillfredsställande. Genom den olika
lönesättning, som förekommer vid statliga verk och myndigheter, uppstår
nämligen konkurrens dem emellan örn arbetskraften med därav följande personalbyten,
vilket i och för sig är föga tilltalande men som i än högre grad
är ägnat att menligt inverka på arbetsförhållandena inom statsförvaltningen.
Detta påtalades även i revisorernas berättelse år 1941. De upprepade klagomål
i detta hänseende, som från såväl den centrala som den lokala civilförvaltningen
framförts till revisorerna, hava även givit påtagliga bevis för olägenheterna
av nu rådande system. Revisorerna anse sig därför ånyo böra
kraftigt understryka behovet av att reglerande föreskrifter på förevarande
omåde snarast komma till stånd, varå revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

I detta sammanhang vilja revisorerna slutligen framhålla att med hänsyn
till det avsevärda antal statliga befattningshavare, som det här rör sig örn,
stora svårigheter kunna uppstå i samband med en övergång till fredsförhållanden,
då med all sannolikhet ett betydande antal av de nu i krisorganens
eller försvarets tjänst anställda befattningshavarna icke vidare kunna beredas
fortsatt anställning i statens tjänst. Frågan om denna personals överförande
till andra arbetsområden innebär ett betydelsefullt socialt problem, vilket
bör ägnas särskild uppmärksamhet i samband med förberedandet av åtgärder
ägnade att motverka den blivande fredskrisen på arbetsmarknadens
område.

§ 30.

Ett av de påräknade resultaten av de genomgripande ändringar, som genom
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården gjordes i fattigvårdslagstift-''
ningen, var att de s. k. fattigvårdsmålen d. v. s. huvudsakligen tvister mellan
fattigvårdssamhällen, myndigheter eller anstalter, som bestritt fattigvård,
å ena sidan och den, som skall stå för fattigvårdskostnaden, å andra sidan,
skulle minska i antal. De olägenheter, som funnits vara förenade med den
fortgående ökningen av mängden av dylika mål, voro framför allt att de
myndigheter, nämligen länsstyrelserna och kammarrätten, som hade alt handlägga
dylika tvister, överhopades av arbete. Vederbörande fattigvårdsstyrelse!’
och .särskilt deras ordförande måste använda en stor del av sin tid och
arbetskraft till behandling av fattigvårdsmålen, varigenom den egentliga vården
av nödställda hade kommit att eftersättas. De understödstagare, som berördes
av tvisterna, hade i mångå fall fått utstå onödiga obehag och lidanden
under den ofta långa processtiden. Och slutligen hade ifrågavarande tvister
ej sällan lett till slitningar och misshälligheter mellan fattigvårdssamhällena,

Införande
w fullföljdsavgift
i
fattigvårdsoch
barnavårdsmål.

något som verkat i hög grad hindrande för det behövliga samarbetet dem
emelian å ifrågavarande område, ej minst i fråga örn ansialtsväsendets ordnande.

Förhoppningarna örn att efter genomförande av nämnda lag antalet fattigvårdsmål
skulle nedgå hade emellertid icke infriats. Tvärtom hade detta
antal även efter nämnda tidpunkt befunnit sig i stigande och detta gällde
inte minst de i kammarrätten fullföljda målen. Åtgärder till motverkande av
den sålunda pågående ökningen av antalet fattigvårdsmål togos därför under
övervägande. I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 5 april 1922
införskaffade dåvarande chefen för socialdepartementet uppgift angående,
bland annat, huruvida den nya fattigvårdslagstiftningen haft någon inverkan
å fattigvårdstvisterna, så att de i allmänhet blivit mindre invecklade och tidsödande,
samt, därest fattigvårdstvisternas antal ökas, vilka anledningarna därtill
kunde anses vara. Samtidigt anmodades länsstyrelserna att i ärendet avgiva
de yttranden, vartill de funnit anledning. I ett den 14 juni 1923 avgivet
utlåtande med anledning av länsstyrelsernas skrivelser ifrågasatte kammarrätten,
huruvida icke en fullföljdsavgift, analog med den, varom stadgades i
30 kap. 19 § rättegångsbalken, lämpligen borde kunna införas. En sådan
anordning skulle — ehuru den måhända å en hel del håll bomme att förefalla
osympatisk — hava den fördelen, utom att i allmänhet verka stävjande
å processandet i fattigvårdsmål, att förhindra fullföljd till kammarrätten i
mål, där tvisten rörde sig örn rena bagateller. Beloppet av fullföljdsavgiften,
om sådan infördes, borde sättas lägst till 25, högst till 50 kronor. Från erläggande
av densamma borde enskild part på grund av fattigdom vara fri. I de
fall kammarrätten gjorde ändring i överklagade utslag, skulle kammarrätten
ilga tillika förordna att part ägde återbekomma nedsatt avgift.

Ett steg i syfte att minska fattigvårdsprocessernas antal togs genom tillkomsten
av förordningen den 11 juni 1926 (nr 205) om ändring i vissa delar
av 1914 års förordning angående stämpelavgiften, varigenom den dittills förefintliga
stämpelfriheten i vissa fall borttogs. Enligt nämnda kungörelse skall
sålunda stämpelfrihet icke äga rum i mål mellan fattigvårdssamhällen eller
mellan allmän anstalt eller inrättning och fattigvårdssamhälle angående tillämpning
av lagen om fattigvården. Stämpelfrihet skall icke heller äga rum i
sådana fall, då barnavårdsnämnd för talan för kommun i mål mot annan
kommun eller mot allmän anstalt eller inrättning angående tillämpning av
lagen om samhällets barnavård. Likaså skall stämpelfrihet icke föreligga i
mål mellan kommuner eller mellan allmän anstalt eller inrättning och kommun
angående tillämpning av sistnämnda lag. Stämpel utgår för kammarmarrättens
utslag i mål, varom nu nämnts, med 20 kronor för första arket
och med 4 kronor för vart och ett av de övriga.

Enligt vad revisorerna inhämtat har under åren 1929—1942 till kammarrätten
inkommit följande antal fattigvårds- och barnavårdsmål.

— 133

1929 ..	......... 1,070	1935 • •	........ 2,053	1939 ...	....... 743
1931 . .	......... 924	1936 ..	........ 1,705	1940 • • ■	....... 670
1932 ..	......... 1,290	1937 ..	........ 1,321	1941 ...	....... 1,115
1933 . 1934 . .	......... 1,656 ......... 1,940	1938 ..	........ 986	1942 ...	....... 955
Det	förhållandevis	låga antalet	mål från och med	år 1938	torde främst

bero på den relativt goda arbetstillgången under senare år men även därpå,
att andra hjälpformer anlitats, exempelvis mödrahjälp m. m.

De åtgärder, som hittills vidtagits för minskning av kammarrättens arbets- Revisorernas
börda beträffande fattigvårds- och barnavårdsmål, synas icke hava lett till Httalandenågot
större resultat. Såsom framgår av ovan lämnade uppgifter är tillströmningen
av dylika mål alltjämt oskäligt stor och torde under en kommande
fredskris kunna förväntas ytterligare stiga. Detta är ägnat att ingiva
betänkligheter, i synnerhet som, enligt vad revisorerna inhämtat, en betydande
del av dessa mål kan betecknas som s. k. okynnesprocesser. Revisorerna
anse därför, att det av kammarrätten tidigare väckta förslaget om
införande av fullföljdsavgift i dylika mål bör upptagas till förnyat övervägande.
Enligt revisorernas mening skulle en sådan avgift å lägst 50 kronor
tillsammans med nu utgående stämpelavgift utgöra ett verksamt korrektiv
mot okynnesprocesser på förevarande område.

§ 31.

1 1 § Kungl. Maj:ts förordning örn nöjesskatt den 14 juni 1940 (nr 478) Tillämpning stadgas,

att för nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot av-en -av förord''

ningen örn

gift, skall kommun, inom vars område tillställningen hålles, uttaga en sär- nöjesskatt,
skild avgift, benämnd nöjesskatt, vilken fördelas mellan staten och kommunen.

Såsom nöjestillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, skall jämlikt
4 § nämnda förordning anses jämväl tillställning, till vilken tillträde
är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen
uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för
anordnande av dylika tillställningar driven rörelse eller tillställningen eljest,
såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor, varunder tillträde lämnas,
är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

Anordnas tillställning av en till viss organisation ansluten förening, skall den
omständigheten, att utom föreningens egna medlemmar jämväl medlemmar
i andra till organisationen anslutna föreningar äga tillträde, icke föranleda,
att tillställningen skall vara att anse såsom sådan till vilken allmänheten har
tillträde.

Till nöjestillställning hänföres enligt 2 § icke tillställning, som tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger icke heller tillämpning å nöjestillställning, anordnad
av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som

— 134 —

stadigvarande begagnas för teaterns verksamhet i huvudstaden (3 §). Om
avgift för sådan nöjestiilställning gälla särskilda föreskrifter, innebärande
bland'' annat att influtna medel skola användas för dessa teatrars verksamhet
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.

Enligt 2 och 5 §§ av förordningen gäller i fråga örn nöjesskatten bland
annat följande. Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett eller annat
bevis, som berättigar till deltagande i nöjestiilställning. Skatten beräknas i
förhållande till bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten, och utgör:

Taxa I: vid konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning,
dramatisk och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans, uppvisning
eller tävling i icke professionell idrott samt hästkapplöpning och travkörning:
15 procent av biljettpriset;

Taxa II: vid biografföreställning:

när biljettpriset icke överstiger 1 krona: 15 procent av biljetpriset:

när biljettpriset överstiger 1 krona: 15 procent av 1 krona samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset;

Taxa III: vid cirkus-, varité- och kabaretföreställning samt uppvisning eller
tävling i professionell idrott; bal, maskerad och annan danstillställning; uppvisning
eller tävling med motorfordon, motorbåt eller luftfartyg; förevisning
av djur, trolleriföreställning, akrobatikföreställning samt förevisning av vaxkabinett,
marionetteater och dylikt; hållande av karusell, skjutbana, rutschbana,
ringkastning samt andra liknande marknads- och livolinöjen, i vilka
allmänheten äger deltaga mot en efter deltagandets omfattning beräknad
avgift:

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset;

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent
av återstoden av biljettpriset.

Jämlikt stadgande i 6 § av förordningen skall såsom biljettpris anses det
ordinarie priset för den tillställning, som är i fråga, utan hänsyn till förhöjning
vid s. k. förköp eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare
eller därtill, att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett). I sistnämnda avseende
är emellertid att märka (7 §), att skatt icke utgår för sådana fribiljetter,
som utlämnas till begagnande av polismyndighet, ortens brandväsende
eller den, som eljest å tjänstens vägnar skall närvara, eller i viss omfattning,
till tidningsredaktion för recension eller anmälan av nöjestiilställning, för
fribiljett till konsert, operaföreställning och annan musikalisk föreställning,
dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans, allt
för såvitt fribiljetten utlämnats i studiesyfte, samt slutligen för fribiljett ål
barn under tolv år. Äger nöjestiilställning rum utselutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål, må länsstyrelsen, när kommunen det tillstyrkt,
medgiva befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets användande för det
ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats (11 §).

Vidare må nämnas att den, som anordnar nöjes tillställningen, svarar för
nöjesskattens inbetalande (9 §) samt att det åligger kommun att till statsverket
inleverera hälften av influten nöjesskatt (10 §).

— 135

Genom beslut av 1943 års riksdag har nöjesskatteiörordningens tillämplighetsområde,
räknat från och med den 1 januari 1944, utvidgats till att omfatta
sådana danstillställningar, till vilka allmänheten äger tillträde och som
anordnas i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker må äga rum.

Närmare bestämmelser örn inbetalning och indrivning av nöjesskatt, om
kontroll över skattens utgörande samt om ordningen för anförande av besvär
över ålagd eller uttagen skatt hava meddelats genom kungörelsen den 14
juni 1940 (nr 481).

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att något närmare ingå på
frågan om tillämpningen av gällande nöjesskatteförordning. Vad i det följande
anföres härom tager i allmänhet närmast sikte på förhållandena i
Stockholm.

Vad till en början beträffar det för förordningens tillämplighet uppställda
villkoret, att nöjestillställningen skall vara offentlig, eller med andra ord att
allmänheten skall äga tillträde till densamma, har det i praktiken ibland visat
sig möta betydande svårigheter att avgöra, under vilka förhållanden en tillställning
är att betrakta som enskild eller offentlig. Medan nöjesskatten ännu
var en rent kommunal pålaga — såsom fallet var enligt 1919 års nöjesskatteförordning
— tolkades dessa bestämmelser ej så strängt. Härvid tillämpades
åtminstone i Stockholm den principen, att endast sådana tillställningar ansågos
offentliga, som annonserades i pressen under rubriken offentliga nöjen
och till vilka biljetter såldes vid ingången.

Begreppet offentlig tillställning har sedermera fått en mera vidsträckt omfattning.
Enligt gällande praxis är t. ex. en teaterföreställning, som abonnerats
av en klubb eller förening, att anse såsom offentlig tillställning, för vilken
nöjesskatt skall utgå. Numera uttages även dylik skatt för danstillställningar
anordnade av idrottsklubbar och ideella föreningar. Till en början
föranledde detta stark opposition under motivering att biljetter så gott som
undantagslöst såldes endast till föreningens medlemmar. Därest i dylikt fall
även andra än föreningsmedlemmar haft tillträde, anses emellertid tillställningen
vara att jämställa med sådan, till vilken allmänheten har tillträde.
Till belysande av rådande praxis må omnämnas följande fall. En tidning i
Stockholm hade utverkat tillstånd att såsom enskild tillställning för medlemmar
av en viss organisation få med en teaters ensemble uppföra viss
teaterpjäs. Biljetter hade försålts icke endast bland organisationens medlemmar
utan även till helt utomstående personer. Tidningen i fråga har med
anledning härav avkrävts 4,200 kronor i nöjesskatt, över detta beslut har
arrangören sedermera anfört besvär, som emellertid ännu icke blivit avgjorda.
Det bör i detta sammanhang omnämnas, att genom den av skatteverket i
Stockholm i förevarande hänseende tillämpade praxis icke oväsentliga belopp
tillförts stat och kommun. Sålunda har under säsongen 1942/43 i nöjesskatt
för abonnemangsföreställningar å teatrar och danslokaler i Stockholm
uttagits ett belopp av sammanlagt 21,086 kronor.

Vidkommande därefter frågan örn vilken taxa, som skall tillämpas vid

— 136 —

debitering av nöjesskatt, hava revisorerna konstaterat, att den i nöjesskatteförordningen
förekommande uppräkningen av nöjestillställningar — vilken
endast obetydligt skiljer sig från motsvarande uppräkning i den ursprungliga
nöjesskatteförordningen av år 1919 — i viss mån är föråldrad och ofullständig,
en omständighet som givetvis i förekommande fall kan medföra svårigheter,
när det gäller att bestämma den taxa, efter vilken skatten för en viss
tillställning rätteligen bör utgå. Sålunda må nämnas, att vissa numera allmänt
förekommande nöjesfomier icke omnämnas i förordningen. Däremot
äro däri upptagna sådana nöjesformer som varieté- och kabaretföreställningar,
förevisning av vaxkabinett, marionetteater och dylikt, varav de två förstnämnda
knappast längre förekomma i sin ursprungliga form, medan de övriga
nöjesformerna, i de sällsynta fall de ännu förekomma, väl snarast äro
att hänföra till marknads- och tivollnöjen. Begreppet dans har i förordningen
utförligt rubricerats som »bal, maskerad och annan danstillställning».

Såsom ovan angivits skall förekommande förköpsavgift icke inräknas i det
till grund för nöjesskatten liggande biljettpriset.

Revisorerna hava emellertid funnit det påkallat att närmare undersöka frågan,
huruvida icke dylika förköpstillägg rätteligen böra, åtminstone i viss
utsträckning, beläggas med nöjesskatt. Revisorerna hava därvid icke bortsett
trän det förhållandet, att en extra avgift utöver biljettpriset i många fall
är erforderlig för täckande av de ökade personalkostnader etc., som ett
öppethållande av biljettkassorna vid en tidigare tidpunkt för tillgodoseende
av allmänhetens krav på att kunna försäkra sig om biljett i god tid mäste
föra med sig. Men fråga är, örn inte förköpstillägget i många fall kommit
att sättas till vida högre belopp, än som kan anses erforderligt för
merkostnadernas täckande. I dylika fall, där man alltså med skäl kan tala
örn en maskerad prisförhöjning, kommer tydligen nöjesskatten att beräknas
på ett lägre belopp, än vad som rätteligen bort ske. Frågan, huruvida för sådana
fall en ökning av det till grund för nöjesskatteberäkningen liggande
beloppet kan ses motiverad ur fiskalisk synpunkt, sammanhänger givetvis
med förköpssystemets omfattning. För att närmare utreda denna fråga hava
revisorerna låtit verkställa vissa beräkningar rörande omfattningen av de
förköp, som förekomma vid vissa större nöjesetablissement i Stockholm.

Bortsett från de kungliga teatrarna (Operan och Dramatiska teatern), för
vilka som ovan nämnts särskilda bestämmelser gälla i nöjesskattehänseende,
hava totalsummorna av de under år 1942 vid teatrar i Stockholm uppburna
förköpspriserna beräknats till sammanlagt omkring 130,000 kronor, varav
enbart å en teater omkring 70,000 kronor, vid en annan omkring 23,000 kronor
och vid en tredje omkring 22,000 kronor.

Vad biograferna i Stockholm beträffar, förekommer förköpstillägg endast
vid de större s. k. premiärbiograferna och utgår med 20 å 25 öre per biljett
i alla prislägen. För av vissa koncerner ägda biografer i Stockholm hava förköpssummorna
för år 1942 beräknats uppgå till omkring 127,000 kronor.

Utom vid teatrar och biografer förekomma förköpstillägg tämligen sällan.
Vid vissa tillställningar, där efterfrågan på biljetter väntas bliva mycket
stor, såsom nyarsvakor med eller utan dans — samt en del större idrotts -

— 137 —

tävlingar, tillämpas emellertid ofta förköp. Sålunda förekommo förköpstilllägg
vid nyårsvakor på en del biografer i Stockholm nyårsafton 1942. Samtliga
biljetter hade därvid försålts i förväg med ett förköp av 25 öre per biljett.
Sammanlagda förköpssumman för dessa nyårsvakor beräknades till c:a
1,000 kronor.

I en annan större lokal i Stockholm har under de senaste åren anordnats
nyårsbal. Antalet besökande har härvid brukat uppgå till mellan 3,000 och
3,500 personer. Biljettpriset den 31 december 1941 var 5 kronor för herre
och 4 kronor 50 öre för dam. Emellertid erlades nöjesskatt allenast å 3 kronor
50 öre respektive 3 kronor under motivering att 1 krona 50 öre per
biljett utgjorde förköp och således enligt nöjesskatteförordningen icke vöre
beskattningsbart. Samtliga biljetter hade försålts flera dagar i förväg. Förköpssumman
torde i detta fall hava uppgått till c:a 5,000 kronor.

Vid större idrottsevenemang, t. ex. landskamper i fotboll eller märkligare
boxningsmatcher, förekomma även förköpspriser. Sålunda utgår exempelvis
vid en landskamp på Råsunda fotbollsstadion, vilket rymmer icke mindre
än 36,000 platser, förköpspris å 1 krona 50 öre för sittplats och 1 krona
för ståplats. Då vid ett dylikt tillfälle flertalet biljetter vanligen försäljes i
förköp, torde man kunna utgå ifrån att de sammanlagda förköpsavgifterna
uppgå till åtskilliga tusen kronor.

I detta sammanhang torde det vara av intresse att även omnämna en i
Råsundastadion under innevarande år anordnad boxningsmatch. Härvid betingade
en sittplats närmast intill boxningsringen ett pris av 50 kronor.
Övriga priser varierade från 40 till 10 kronor. Ett stort antal biljetter försåldes
med förköp. För en 50-kronorsplats betalades därvid 60 kronor, och
för de övriga platserna gällde förköpspriser i proportion härtill.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den gällande nöjesskatteförordningen
i väsentliga delar är föråldrad och ofullständig, vilket medför
svårigheter vid tillämpningen av densamma. Revisorerna finna det därför
önskvärt, att förordningen blir föremål för en översyn i syfte att i möjligaste
män undanröja dessa tillämpningssvårigheter.

Vidare framgår av utredningen, att de vid s. k. förköp betingade pristilläggen
äro befriade från nöjesskatt. Revisorerna hava emellertid kommit
till den uppfattningen, att förköpstilläggen i stor utsträckning kommit att
bliva ett normalt tillägg till det »ordinarie» biljettpris, å vilket nöjesskatt
enligt gällande regler skall beräknas. Vid sådant förhållande finna revisorerna
det rimligt, afl nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl förköpslilläggen.

§ 32.

I samband med att avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare
vid statsdepartement m. fl. verk förklarades tillämpligt på tjänstemän
vid tullverket, förordnades genom kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 377),
att samtliga slag av tulltjänsteman tillkommande extra inkomster med undanlag
av s. k. beslagarandelar skulle från och med den 1 januari 1923 upphöra
att lill dem utgå. Beträffande beslagarandelarna ansågos emellertid .särskilda

Revisorernas

uttalande.

Angivares
andel i böter
m. m. enligt
1916 års
förordning
om straff för
olovlig varuutförsel.

— 138 —

omständigheter föreligga, som gjorde en indragning av dessa slag av extra
inkomster mindre önskvärd. De ansågos nämligen innebära en värdefull
sporre för vederbörande tjänstemän till särskilda ansträngningar för ertappande
av lagbrytare.

Beslagarandelar utgingo tidigare till tull tjänstemän enligt två skilda lagrum,
nämligen dels lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig
varuinförsel (19 §) och dels lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (23 §). I
sagda författningar funnos bestämmelser meddelade av huvudsaklig innebörd,
att böter ävensom behållna försäljningssumman för förverkad egendom
skulle fördelas mellan kronan och beslagaren, varvid beslagaren som
regel ägde uppbära två tredjedelar och i vissa fall en tredjedel av ifrågakommande
belopp. Beslagarandelen fick dock icke överstiga 1,000 kronor; överskjutande
belopp skulle ställas till generaltullstyrelsens och eventuellt även
till andra myndigheters förfogande för att användas till uppmuntran av
tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av
olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av sådan
införsel.

Mot de tidigare gällande reglerna om beslagarandelar i böter m. m. hade
emellertid anmärkningar i olika hänseenden framförts. Förefintligheten av
en dylik andelsrätt för tjänstemän inom tull- och polisväsendet ansågs nämligen
medföra ett flertal mindre önskvärda och även mindre tilltalande
konsekvenser. Med anledning härav stadgades genom kungörelsen den 10
juni 1938 (267), att ifrågavarande beslagarandelar icke längre skulle utgå.
Av böter och liknande belopp, som utdömas enligt ovan berörda båda
författningar, tillfaller numera en tredjedel kronan, varefter återstoden ställes
till vissa myndigheters — främst generaltullstyrelsens — förfogande för
uppmuntran av tulltjänstemän och polismän eller till särskilda åtgärder för
motverkande av olovlig varuinförsel.

Den princip, som, på sätt ovan sagts, föranlett upphörande av rätten till
beslagarandelar, har även kommit till uttryck i den successiva avvecklingen
av vissa åklagares andel i böter och förverkat gods. Däremot har någon erinran
icke riktats mot det förhållandet, att enskild angivare äger att uppbära
viss andel i böter m. m.

I 7 § förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) om straff för olovlig varuutförsel
m. m. stadgas, att av böter, som adömas enligt denna förordning, samt
av behållna försäljningssumman eller i dess ställe utgivna värdet av förbrutet
gods och forslingsredskap skall en tredjedel tillfalla kronan och två
tredjedelar åklagaren. Örn särskild angivare finnes, skall han taga hälften
av åklagarens andel. Denna kungörelse trädde i kraft den 8 mars 1916, men
förklarades skola tillämpas endast såvitt föreskrift därom meddelades i
författning angående förbud mot utförsel ur riket av visst gods. Enligt särskilt
stadgande (kung. 28/1933) är angivarens andel numera maximerad till
500 kronor.

Föreskrift om tillämpning av bestämmelserna i 1916 års förordning om

139 —

straff för olovlig varuutförsel har före år 1939 meddelats allenast i samband
med införande av utförselförbud för viss krigsmateriel. I nu rådande
försörjningsläge har däremot författningen erhållit ökad aktualitet. Från
och med år 1939 hava nämligen utfärdats ett flertal kungörelser med förbud
att ur riket utföra vissa varor (se kungörelserna 65/1937, 692/1939,
837/1939, 98/1940, 802/1940 och 168/1941). Därvid har tillika föreskrivits,
att, i fråga om det i respektive författningar stadgade förbudet, 1916 års
förordning örn straff för olovlig varuutförsel m. m. skall äga tillämpning.

Överträdelser av förbud att ur riket utföra vissa varor äro för närvarande
icke ovanliga. Antalet vid domstolarna under år 1943 handlagda mål angående
ansvar för brott av ifrågavarande slag har sålunda överstigit 300.
Givetvis är det främst tulltjänstemän och polismän, som komma i tillfälle
att ingripa mot dylika brott och verkställa beslag av gods. Därvid tillgår
vanligen så, att tulltjänstemännen anmäla förhållandet till åtal. Enligt av
domstolarna tillämpad praxis är därigenom vederbörande tulltjänsteman
att betrakta som särskild angivare. Till följd därav tillerkännes denne andel
i utdömda böter eller värdet av förbrutet gods.

I senare års lagstiftning har förelegat en genomgående tendens till avveckling
av rätten för åklagare och beslagare att erhålla andel i utdömda böter
och därmed likställda belopp. Grunden härtill har varit, att det ansetts mindre
lämpligt, att personer, som hava att i tjänsten utföra åtal eller verkställa
beslag, erhålla direkt ekonomisk vinning av den vidtagna åtgärden.

Under rådande förhållanden förekommer det icke sällan, att bötesstraff
vid domstolarna utdömas enligt förordningen örn straff för olovlig varuutförsel
och att gods i samband därmed förklaras förverkat. I den mån angivarandel
därvid uppbäres av polis- eller tulltjänstemän eller liknande personal,
vilka det i tjänsten åligger att förhindra eller motverka olovlig varuutförsel,
föreligger uppenbarligen ett avsteg från ovannämnda princip. Då
enligt revisorernas mening någon anledning till en sådan avvikelse icke
förefinnes, synes stadgandet om rätt till angivarandel i berörda förordning
böra inskränkas att gälla allenast enskild angivare i egentlig bemärkelse.

Revisorernas

uttalande.

— 140 —

. Statens
centrala frökontrollanstalt.

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 33.

Genom beslut vid 1924 års riksdag inrättades en statens centrala frökontrollanstalt.
Huvudsyftet med nämnda anstalt var att få till stånd en utsädeskontroll,
som i avseende på omfattning, enhetlighet och tillförlitlighet var
så organiserad att den fullt motsvarade de alltmer ökade kraven på en dylik
för jordbruket så betydelsefull verksamhet, vilka krav enligt vad vunna erfarenheter
från de lokala frökonlrollanstalternas dittillsvarande verksamhet
givit vid handen icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fyllas enbart av
sistnämnda anstalter. Vidare beslöt 1928 års riksdag inrättandet av en filial
till centrala frökontrollanstalten, vilken förlädes till Alnarp.

Statens centrala frökontrollanstalt står under överinseende av lantbruksstyrelsen,
som äger meddela de särskilda föreskrifter, som utöver i annan
ordning träffade bestämmelser må för anstaltens verksamhet finnas erforderliga.
Enligt för anstalten gällande instruktion den 3 februari 1939 (nr
71, ändr. 1940: 16) bär anstalten till uppgift dels att tillhandagå med undersökningar
och andra arbeten inom de områden, som i instruktionen närmare
angivas, dels ock att, i den mån omständigheterna sådant medgiva, bedriva
forskning inom anstaltens verksamhetsområde. Anstalten tillkommer huvudsakligen: 1)

att på begäran eller eljest, då omständigheterna därtill föranleda, verkställa
undersökningar av utsädesvaror — inbegripet utsädespotatis -—- såväl
beträffande sådana egenskaper som vid undersökning av själva varan kunna
fastställas som ävenledes beträffande sådana, för vilkas utrönande odlingsförsök
erfordras;

2) att, därest vid skiljaktiga resultat emellan olika lokala frökontrollanstalters
undersökningar av en och samma utsädesvara utslagsgivande analys
beträffande varan påfordras, verkställa sådan analys;

3) att, om sådant påfordras, med plomb förse utsädesparti, som vid av
anstalten företagna undersökningar befunnits vara av beskaffenhet att, enligt
vad därom särskilt stadgas, kunna plomberas (statsplombering);

4) att, örn sådant påfordras, med kemiskt ämne märka utsädesparti av
statskontrollerad köksväxtstam, som vid av anstalten företagna undersökningar
befunnits vara av beskaffenhet att kunna underkastas dylik kontrollåtgärd; 5)

att på begäran, i den mån ske kan, dock i regel endast i samband med
kontrollodling, verkställa besiktning (insyning) av växande gröda;

— 141 —

6) att på begäran, i den mån ske kan, verkställa undersökning av kvarnspannmål; 7)

att på begäran, i den mån ske kan, verkställa kvalitetsanalys av matpotatis; 8)

att verkställa undersökning av för tillsynen å efterlevnaden av lagen
den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel med utsädesvaror rättsgiltig^ uttagna
prov samt att då härvid förseelse mot nämnda lag befunnits hava
ägt rum, därom göra anmälan till vederbörande allmän åklagare;

9) att med sådan utsädesfirma, vars organisation det medgiver, efter framställning
ingå avtal om kontroll över firmans hela utsädesförsäljning i enlighet
med de närmare föreskrifter lantbruksstyrelsen meddelar;

10) att tillhandagå allmänheten ined råd och upplysningar i ämnen, som
tillhöra anstaltens verksamhetsområde, ävensom i övrigt verka för att fullgoda
utsädesvaror framställas och komma till användning;

11) att verka för åstadkommande av nödigt samarbete mellan de lokala
frökontrollanstalterna ävensom för tillämpning av enhetliga principer för
frökontrollverksamheten inom riket;

12) att noggrant följa utvecklingen inom frökontrollväsendet, jämväl i utlandet,
samt söka genom undersökningar fullständiga och förbättra frökonIrollmetoderna; 13)

att med uppmärksamhet följa de åtgärder, som vidtagas för utsädesvarornas
rensning, torkning, smittrening och lagring, ävensom, i den mån
förhållandena det medgiva, i sådant syfte själv utföra undersökningar; samt

14) att genom upplysningsverksamhet söka främja kunskap om och intresse
för de spörsmål, som falla inom anstaltens verksamhetsområde.

Taxa för analyser och andra arbeten, som utföras av anstalten, fastställes
av lantbruksstyrelsen enligt av Kungl. Majit bestämda grunder.

Ledningen av anstalten utövas av en styrelse, bestående av sex utav Kungl,
Majit för en tid av tre år förordnade ledamöter samt anstaltens föreståndare.
Nämnda sex ledamöter, av vilka en skall vara ledamot av styrelsen för
lantbrukshögskolan, böra representera jordbruksvetenskap och försöksverksamhet
på växtodlingsområdet, praktiskt jordbruk och skogsbruk ävensom
utsädeshandeln. Kungl. Majit utser en av ledamöterna av anstaltens styrelse
att vara ordförande i styrelsen; ägande styrelsen att inom sig utse vice ordförande.

Centrala frökontrollanstaltens verksamhet är uppdelad på tvenne laboratorieavdelningar,
den ena huvudsakligast för renhets- och den andra huvudsakligast
för groningsundersökningar, samt en fältkontrollavdelning. Härtill
komma rent administrativa avdelningar, nämligen dels för bokföring, kassa
och registrering och dels analysexpedition.

Renhetsavdelningen har att fastställa sådana egenskaper som renhetsgrad,
antal ogräsfrön per kilogram, härkomst, volymvikt, innerkornshalt hos havre,
halten skalade frön m. m., varjämte denna avdelning verkställer alla analyser
av kvarnspannmål och foderspannmål med undantag av vattenhalt.

Groningsavdelningen har först och främst att fastställa grobarhet, groningsenergi
och skjutkraft samt angrepp av sådana växtsjukdomar, vilka
kunna iakttagas direkt på groningsbäddarna såsom fusarios hos stråsäd, rotbrand
hos beta, olika lagersvampar o. d. Vidare är till denna avdelning för -

— 142 -

lagd undersökning av vattenhalt hos utsäde och kvarnspannmål samt 1,000-kornvikt.

Fältkontrollavdelningen har i första hand att fastställa sådana egenskaper,
som i regel endast kunna konstateras vid odling på fritt fält, såsom sortrenhet
och sortäkthet hos strå- och trindsäd saint potatis, sort- och stamäkthet hos
vall-, rotfrukts- och köksväxter samt vidare angrepp av sådana smittosamma
sjukdomar som olika slag av sot hos havre, korn och vete, stråsot hos råg,
strimsjuka hos korn samt olika slag av sjukdomar hos potatis. Denna avdelning
utför också sådana laboratorieanalyser som bestämning av sortäkthet
hos korn och potatis, artäkthet hos gröe och rajgräs, kokningsundersökning
av matpotatis m. m., varjämte densamma omhänderhar fältbesiktningar
av grödor utav olika växtslag.

På samtliga avdelningar utföras de vetenskapliga forskningar, vartill omständigheterna
kunna giva anledning.

Envar av nu nämnda avdelningar förestås av en vetenskapligt utbildad
tjänsteman, frökontrollant eller fältkontrollant, varjämte en föreståndarinna
utövar den närmare ledningen av analyspersonalen samt fördelar arbetet
bland densamma. Samtliga avdelningar hava sin särskilda personal, varför
den sorn har sitt arbete på en avdelning icke eller endast undantagsvis tjänstgör
på annan avdelning. Vidare söker man så långt det är möjligt och med
arbetet förenligt specialisera personalen, enär härigenom givetvis större säkerhet
och bättre arbetseffekt ernås.

Av de administrativa avdelningarna handhar bokförings- och registreringsavdelningen
all bokföring och debitering samt registrering av alla inkommande
och utgående skrivelser, under det att analysexpeditionen inregistrerar
alla inkommande prov, insamlar och registrerar från analysavdelningarna
erhållna analysresultat, utskriver analysattester samt expedierar
dessa och plomberingsbevis.

Kontrollen och kontrasigneringen av analysattesterna är fördelad på de
trenne avdelningsföreståndama liksom också övervakandet av statsplomberingen,
varvid dock fältkontrollanten enbart handhar alla åtgärder i fråga
om statsplombering av utsädespotatis samt kontrollodlingsbevisen för övriga
växtslag.

Den i det föregående omförmälda märkningen av köksväxtfrö sorterar
ävenledes under fältkontrollavdelningen, varvid dock är att omnämna, att
all i samband härmed stående kontrollodling på grund av särskilt avtal verkställes
utav statens trädgårdsförsök på Alnarp.

Vad beträffar anstaltens filial, så har denna ävenledes en renhets- och en
groningsavdelning; analysarbetet och statsplomberingen för en del skånska
firmor övervakas av filialens föreståndare med tillhjälp av en assistent. Under
sommarhalvåret biträder filialens personal huvudanstaltens fältkontrollavdelning
med sådd av och undersökningar i till Alnarp förlagda kontrollodlingar,
ävensom med fältbesiktningar i södra Sverige.

Centrala frökontrollan staltens personal utgöres (1943) vid huvudanstalten
av 11 ordinarie, 30 extra ordinarie och 40 extra befattningshavare jämte ett

— 143

på grund av verksamhetens säsongartade karaktär växlande antal timavlönade
analysbiträden, vilka under högsäsong uppgå till 80—100 personer. Vid filialen
i Alnarp består personaluppsättningen av föreståndare och assistent samt
en extra ordinarie, två extra och tio—femton timavlönade analysbiträden.

Dessutom har anstalten i olika delar av landet i och för provtagning av utsädesvaror
anställt ett 70-tal personer såsom provtagare, och dylik anställes
för övrigt för undvikande av onödiga resekostnader på varje plats, där så visar
sig vara av behovet påkallat.

Då centrala frökontrollanstalten år 1925 började sin verksamhet, ställdes
till dess förfogande mangårdsbyggnaden på kronoegendomen Bergshamra i
Solna socken, belägen cirka 10 minuters bilfärd från Stockholm utmed landsvägen
till Djursholm. Då nämnda byggnad snart visade sig otillräcklig och
dessutom ej motsvarade anspråken på en modern institutionsbyggnad, beslöt
1929 års riksdag att anvisa medel för uppförande av en dylik. Denna, som
uppfördes under åren 1929 och 1930 och togs i anspråk på hösten sistnämnda
år, är uppförd av tegel i tvenne våningar med en fullständig källarvåning på
en basyta av 37 X 15 meter jämte en envåningsflygel örn 16X8 meter. Byggnadskostnaderna
för ifrågavarande nybyggnad, som beräknades till 383,000
kronor, uppginge till 418,000 kronor.

Filialen i Skåne, som trädde i verksamhet den 1 juli 1928, erhöll till sitt förfogande
som institutionsbyggnad en på Alnarps egendom befintlig, tidigare
som ärftlighetsinstitution för professor H. Nilsson-Ehle använd byggnad, belägen
cirka 5 minuters gångväg från Åkarps järnvägsstation. Byggnaden innehåller,
förutom källarutrymmen och bostad för vaktmästare, inalles åtta runi,
varav tre disponeras för renhets- och tre för groningsundersökningar.

Då det visat sig, att anstaltens lokalutrymmen i Stockholm numera äro otillräckliga,
har framställning gjorts hos Kungl. Majit angående om- och tillbyggnad
av anläggningen. Kostnaderna för de föreslagna byggnadsarbetena hava
beräknats till inalles 380,000 kronor.

I fråga om statens centrala frökontrollanstalts kontrollodlingar må framhållas,
att då centrala frökontrollanstalten år 1925 började sin verksamhet,
erhöll den för dessa odlingar en areal av cirka 1.5 hektar utav Bergshamra
kronoegendom. År 1929 tillerkändes anstalten förfoganderätten över cirka
8 å 10 hektar av nämnda egendom och år 1935 så gott som hela egendomen
cirka 15 hektar. Anstalten har emellertid utarrenderat denna med villkor att
få förfoga över för kontrollodling erforderliga arealer. Då emellertid kontrollodlingarna
alltmera tilltagit i omfattning och då alla skiften å Bergshamra
egendom ej lämpa sig för dylik odling samt då för övrigt en viss växling av
grödorna självfallet måste företagas, har anstalten under senare år överenskommit
med Tibble och Enebybergs egendomar vid Roslags-Näsby om erhållande
av vissa arealer. Sedan år 1926 har anstalten vidare träffat avtal med
Alnarps egendom om arrende av vissa arealer, enär det visat sig nödvändigt
att hava samma kontrollodlingar utlagda på tvenne olika platser i landet.
Kontrollodlingen av köksväxter, för vilken i en del fall vissa anordningar såsom
varmväxthus och drivbänkar äro erforderliga, har hela tiden verkställts

— 144 —

av statens trädgårdsförsöksverksamhet. Under år 1943 omfattade samtliga
kontrollodlingar en areal av cirka 30 hektar.

Nedanstående data torde giva ett begrepp om centrala frökontrollanstaltens
hittillsvarande verksamhet och utveckling.

Totala antalet undersökta prov har under de gångna budgetåren varit följande: -

Antal prov

Budgetår	Huvudan- stalten	Filialen	Summa
1924/25 .........	....... 2,254	—	2,254
1925/26 .........	........ 4,791	—	4,791
1926/27 .........	........ 5,311	—	5,311
1927/28 .........	....... 9,059	—	9,059
1928/29 .........	........ 19,766	3,482	23,248
1929/30 .........	........ 15,034	3,441	18,475
1930/31 ........	........ 19,742	3,071	22,813
1931/32 .........	........ 28,196	3,015	31,211
1932/33 .........	........ 21,929	3,163	25,092
1933 34 ........	........ 21,839	3,017	24,856
1934/35 ........	........ 21,276	2,612	23,888
1935 36 ........	........ 25.505	3,222	28,727
1936/37 ........	........ 26,000	3,254	29,254
1937/38 ........	........ 25,132	3,011	28,143
1938,39 ........	........ 27,177	2,973	30,150
1939''40........	........ 27,787	2,849	30,636
1940/41 ........	........ 42,067	2,934	45,001
1941/42 ........	........ 58,728	4,451	63,179
1942/43 ........	........ 72,462	7,087	79,549

Omfattningen av analyseringsverksamheten under tiden Vt 1941—3% 1942
samt verksamhetens fördelning på olika kategorier av uppdragsgivare framgår
av nedanstående tablå:

Analysens art	A	n a 1 y	ser u	t f ö r	da fö	r	Summa analy- ser
jordbru- kare	utsädes-o. kvarn-firmor	institu- tioner	utsädes- utställ- ningar	tillsyn av frö-lagen	anstal-tens egen räkning1
Fullständiga ................	985	21,038	25	1,722		4	23,774
Partiella avseende
sortrenhet och artäkthet ..	14	169	10	16	—	—	209
renhet....................	113	2,808	7	—	—	2	2,930
grobarhet ................	7,053	8,858	375	1	165	25	16,477
renhet och grobarhet......	1,526	2,654	226	—	167	12	4,585
vattenhalt................	42	1,903	87	—	—	—	2,032
innerkornshalt............	—	105	—	—	—	—	105
övriga egenskaper..........	641	11,301	733	23	—	369	13,067
Summa analyser	10,374	48,836	1,463	1,762	332	412	63,179

1 Dessutom har för anstaltens forskningsverksamhet undersökts ett stort antal icke registrerade
och i denna tabell icke medtagna prov.

— 145 —

Kontrollodlingarna hava visat följande omfattning:

1925 ................... 409 prov

1926 ................... 506 »

1927 ................... 611 »

1928 ................... 964 »

1929 ................... 1,168 »

1930 ................... 1,479 »

1931 ................... 1,563 »

1932 ................... 1,715 »

1933 ................... 1,722 »

1934 ................... 2,298 prov

1935 ................... 2,464 »

1936 ................... 3,383 »

1937 ................... 3,452 »

1938 ................... 3,726 »

1939 ................... 3,478 »

1940 ................... 2,979 »

1941 ................... 5,125 *

1942 ................... 8,076 »

1943 ................... 9,505 »

Plomberingsverksamheten har haft följande omfattning:

Provtagna Plomberade

Budgetår partimängder partimängder

kg kg

1924/25 ..................... 915,934 374,389

1925/26 ..................... 1,505,443 670,773

1926/27 ..................... 892,983 562,500

1927/28 ..................... 685,493 413,174

1928/29 ..................... 3,333,355 1,287,277

1929/30 ..................... 4,780,163 3,163,634

1930/31 ..................... 12,280,692 8,614,049

1931/32 ..................... 13,696,804 10,448,933

1932/33 ..................... 11,764,690 8,737,433

1933/34 ..................... 12,780,036 9,126,427

1934/35 ..................... 13,289,564 9,692,901

1935/36 ..................... 20,824,635 15,324,721

1936/37 ..................... 19,087,621 14,844,806

1937/38 ..................... 17,605,736 13,256,351

1938/39 ..................... 18,306,778 13,627,459

1939/40 ..................... 17,003,642 12,452,474

1940/41 ..................... 26,878,385 19,940,549

1941/42 ..................... 41,193,029 30,914,292

Dessutom har i stor utsträckning och för olika ändamål verkställts uttagning
av generalprov; under säsongen 1941—1942 provtogos på så sätt cirka
26 milj. kg.

Märkningen av statskontrollerat köksväxtfrö har visserligen visat stora
växlingar under olika år och utgjorde i genomsnitt under följande perioder:

1924/25—1928/29 ...................... 35,543 kg.

1929/30—1933/34 ...................... 69,236 »

1934/35—1938/39 ...................... 70,385 »

1939/40—1941/42 ...................... 53,478 »>

Fältbesiktningarna hava under åren 1936—1942 i runt tal omfattat 3,000
hektar årligen.

10—439307. licv. berättelse ang. statsverket dr 1943. I.

— 146 —

Av nedanstående sammanställning framgå inkomster och utgifter vid frökontrollanstalten
under budgetåren 1924/25—1942/43.

Budgetår	Utgifter	Inkomster	Underskott
kronor	kronor	kronor
1924/25 .............	............ 40,170	4,294	35,876
1925/26 .............	............ 148,433	72,474	75,959
1926/27 .............	............ 169,596	86,785	82,811
1927/28 .............	............ 185,926	84,635	101,291
1928/29 .............	............ 313,295	137,495	175,800
1929/30 .............	............ 311,835	168,300	143,535
1930/31 .............	............ 327,271	149,001	178,270
1931/32 .............	............ 357,365	174,539	182,826
1932/33 .............	............ 317,573	172,332	145,241
1933/34 .............	............ 309,948	165,490	144,458
1934/35 .............	............ 329,542	169,384	160,158
1935/36 .............	............ 367,187	201,266	165,921
1936/37 .............	............ 403,571	231,947	171,624
1937/38 .............	............ 442,586	292,230	150,356
1938/39 .............	............ 465,057	243,340	221,717
1939/40 .............	............ 492,526	238,972	253,554
1940/41 .............	............ 609,010	329,963	279,047
1941/42 .............	............ 836,088	509,122	326,966
1942/43 .............	............ 989,919	655,132	334,787

I detta sammanhang bör erinras om att i ovannämnda utgiftsbelopp icke
inräknats hyra för anstaltens lokaler, vilken redovisas som utgift för statens
allmänna fastighetsfond sedan budgetåret 1938/39 till ett belopp av 42,600
kronor.

Vad centrala frökontrollanstaltens utgifter angår, må framhållas, att under
senare år kostnaderna för övertidsersättning åt anstaltens egen personal
vid anstalten uppgått till avsevärda belopp. Sålunda uppgingo enligt anstaltens
räkenskaper övertidsersättningar under budgetåren 1938/39—1942/43 till
följande belopp:

1938/39 .............................. 8,089

1939/40 .............................. 2,775

1940/41 .............................. 12,997

1941/42 .............................. 17,604

1942/43 .............................. 23,833

Såsom framgår av tablån uppgå övertidsersättningarna under budgetåret
1942/43 till inemot det tredubbla beloppet av dylika ersättningar under budgetåret
1938/39. Beträffande övertidsersättningarna förtjänar påpekas, att
Kungl. Maj:t i särskild proposition, nr 360, till 1943 års riksdag framlagt förslag
om höjning av övertidsersättningarna, vilken höjning av riksdagen beslutats.

— 147 —

Av centrala frökontrollanstaltens räkenskaper framgår vidare, att en stor
del av lönekostnaderna vid anstalten utgöres av timavlöningar och arvoden
åt tillfälligt anställd personal. För vartdera av budgetåren 1938/39—1942/43
uppgingo dessa lönekostnader till följande belopp:

1938/39 94,822

1939/40 109,758

1940/41 169,573

1941/42 284,350

1942/43 315,499

Timersättningar utgå i regel med belopp motsvarande i civila avlöningsreglementet
fastställda ersättningar för övertidsarbete å befattning inom lönegraderna
1—5.

Vid inrättandet av statens centrala frökontrollanstalt förutsattes, att kostnaderna
för anstaltens verksamhet skulle i stort sett täckas av inkomsterna
vid anstalten. Kungl. Maj:t har också i brev den 31 december 1924 till lantbruksstyrelsen
angående grunder för taxa för av anstalten utförda arbeten
föreskrivit, att dylik taxa skulle så avvägas, att inkomsterna av anstaltens
verksamhet så vitt möjligt täckte utgifterna för densamma. Kostnaderna för
anstalten hava emellertid under den fortsatta verksamhetstiden avsevärt överstigit
de beräknade. Detta förhållande påpekades av 1932 års granskningsnämnd,
vilken förordade en justering uppåt av taxorna. Med anledning därav
fastställde lantbruksstyrelsen den 21 september 1932 förhöjda taxor för
statens centrala frökontrollanstalt ävensom för de med statsmedel understödda
lokala frökontrollanstalterna, innefattande jämväl sänkning i vissa fall av
utgående rabatter å analys- och plomberingsavgifter. Samtidigt höjdes de i
riksstaten beräknade avlönings- och omkostnadsanslagen för att dessa anslag
skulle bringas i bättre överensstämmelse med de verkliga utgifterna. Oaktat
ovannämnda taxehöjningar minskades emellertid ej de årliga underskotten
å anstaltens verksamhet. I stället hava underskotten alltmer ökats, beroende
främst på att anslagen till anstaltens avlöningar och omkostnader i betydande
omfattning överskridits. Den 29 september 1941 utfärdade lantbruksstyrelsen
en ny taxa för frökontrollarbeten, vilken innebar en höjning av analysavgifterna
med ungefär 20 å 25 procent.

I detta sammanhang må omnämnas, att en av anstaltens största uppdragsgivare,
Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget i Svalöv, vars försäljning av
utsädesvaror är helt underkastad centrala frökontrollanstaltens kontroll, erlägger
ersättning härför enligt särskilt avtal. Nämnda ersättning uppgick för
budgetåret 1942/43 till ett sammanlagt belopp av 89,473 kronor. Under år
1943 har med nämnda bolag ingåtts ett nytt avtal för perioden 1 juli 1944—
30 juni 1950. Avtalet torde innebära en höjning av ersättningen från bolaget
med omkring 30 procent.

Ej heller den år 1941 genomförda taxehöjningen kunde åstadkomma, att
underskotten å anstaltens verksamhet minskades. I stället har anstaltens sär -

— 148

skilt under nuvarande kristid starkt utvecklade verksamhet medfört allt högre
tillskott av statsmedel.

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet
vid behandling av inkomsterna å driftbudgeten (sid. 33) att i anslutning till
budgetarbetet upptagits frågan om en allmän översyn av de läxor, som olika
statliga institutioner tillämpa vid utförandet av provningar, undersökningar
och andra arbeten. Syftet hade därvid i första hand varit att tillse i vilken
utsträckning avgifterna under nuvarande förhållanden beredde skälig ersättning
för institutionernas kostnader. Vidare hade avsetts en prövning av frågan,
örn institutionerna, i den mån deras verksamhet uteslutande eller huvudsakligen
bestode i att gå allmänheten tillhanda, kunde genom anpassning av
taxorna bli självförsörjande i större utsträckning än vad som vore fallet.
Från olika myndigheter och verk hade infordrats yttranden i ämnet, och i
förekommande fall förslag till åtgärder. Ytterligare utredningar eller överväganden
i fråga örn avgiftsrevisionen ifrågakomme beträffande ett flertal angivna
inkomsttitlar, däribland inkomster vid statens centrala frökontrollanstalt.

Det sålunda påbörjade arbetet med taxerevisionen har emellertid såsom
framgår av chefens för finansdepartementet uttalande i 1943 års statsverksproposition
(inkomsterna, s. 43) avbrutits i anledning av vidtagna åtgärder
för stabilisering av pris- och lönenivån. Enligt vad revisorerna under hand
inhämtat, har anstaltens föreståndare i augusti 1943 gjort en förfrågan hos
lantbruksstyrelsen rörande möjligheterna för höjning av provtagnings- och
plomberingsavgifter, varvid hänvisades till ovannämnda uttalande i 1943 års
statsverksproposition samt till Kungl. Maj:ts cirkulär tili statsmyndigheterna
den 4 juni 1943 angående storleken av vissa statliga taxor och avgifter.

Vid sidan av statens centrala frökontrollanstalt utöva ett antal med statsmedel
understödda lokala frökontrollanstalter kontrollverksamhet. Dessa lokala
anstalter voro före år 1925 till antalet sexton och statens årliga bidrag
utgjorde 10,000 kronor. Sedan statens centrala frökontrollanstalt år 1924 inrättats,
hava de flesta statsunderstödda lokala anstalter så småningom avvecklats.
För närvarande finnas dylika anstalter i Linköping, Skara, Örebro,
Torsta (Jämtland) och Luleå. Det sammanlagda statsbidraget till dessa anstalter
utgör 5,000 kronor för år. Enligt reglementet den 18 juni 1926 (nr 259)
för med statsmedel understödda lokala frökontrollanstalter har sådan anstalt
till huvudsaklig uppgift:

att på begäran verkställa undersökning (analys) av frövara, däri jämväl
inbegripet strå- och trindsäd, rörande dess lämplighet till utsäde;

att, om sådant påfordras, med plomb förse fröparti, vilket vid undersökning,
som utförts å anstalten, befunnits vara av beskaffenhet att, enligt vad
därom är särskilt stadgat, kunna plomberas (statsplombering); samt

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i de ämnen, som
falla inom anstaltens verksamhetsområde.

Lokal frökontrollanstalt, som står under inseende av lantbruksstyrelsen,
äger verkställa ovan nyss nämnda plombering endast inom område, som av

149 —

lantbruksstyrelsen bestämmes. Taxa för analys och plombering, som verk ställes

av lokal frökontrollanstalt, fastställes av lantbruksstyrelsen. ■ -v.

Provtagnings- och plomberingsverksamheten vid de lokala frökontrollanstalterna
har under de senaste åren betydligt ökat. Sålunda uppgingo under
budgetåret 1941/42 antalet analyser, utförda vid dessa anstalter, till 33,515
eller något mer än hälften av antalet vid den centrala frökontrollanstalten.
Anledningen härtill är givetvis densamma som vid den centrala frökontrollanstalten,
nämligen de statliga förordningar, som numera reglera utsädesoch
spannmålshandeln. Enligt vad som framgår av de lokala anstalternas
årsredogörelser hava utgifterna för verksamheten vid dessa anstalter mer än
väl täckts av influtna avgifter.

Vid inrättandet av centrala frökontrollanstalten förutsattes, att kostnaderna Revisorernas

.. . . . j uttalande.

för anstaltens verksamhet skulle i stort sett tackas av inkomsterna vid anstalten.
I anslutning härtill har också Kungl. Maj:t föreskrivit, att taxorna
skulle så avvägas, att dessa så vitt möjligt täckte utgifterna för anstalten. Taxehöjningar
hava även vid skilda tillfällen genomförts och, såsom förut framhållits,
har under innevarande år från anstalten ifrågasatts en höjning av
provtagnings- och plomberingsavgifterna, men detta förslag har i anledning
av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1943 till statsmyndigheterna
angående storleken av vissa statliga taxor och avgifter hittills icke
föranlett någon åtgärd. Ehuru taxehöjningar sålunda förekommit, framgår
likväl, att utgifterna alltsedan anstaltens inrättande väsentligt överstigit inkomsterna
och att statens bidrag till anstaltens verksamhet år från år måst
ökas. Allt detta synes tyda på, att taxorna genomgående hållits för låga och
att de vidtagna taxehöjningarna varit otillräckliga. Enligt revisorernas mening
är det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för genomförande av den från
början förutsatta ordningen, att kostnaderna för centrala frökontrollanstalten
skola bestridas av inkomsterna av dess verksamhet. En höjning av taxorna
synes revisorerna därför ofrånkomlig. Utan att taga ställning till frågan örn
vilka taxor, som böra göras till föremål för höjning, anse revisorerna, att
förevarande spörsmål snarast bör upptagas till prövning.

Det synes emellertid revisorerna icke uteslutet, att även andra faktorer än
taxorna medverkat till att underskottet av frökontrollanstallens verksamhet
år från år ökat. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, huruvida
verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm innebär en fullt
ändamålsenlig och praktisk anordning. I första hand torde därför böra undersökas,
huruvida icke anstaltens filial i Skåne skulle kunna utnyttjas i högre
grad än vad hittills skett. Vidare bör tagas under övervägande, om icke en
överflyttning av vissa undersökningar till befintliga lokala frökontrollanstalter
bör kunna ske. Sistnämnda spörsmål torde böra utredas, innan frågan örn
nybyggnad för centrala frökontrollanstalten upptages till avgörande.

— 150 —

Avvecklingen

av 1932-1934 års
stödlåneverksamhet.

§ 34.

Med hänsyn till de svårigheter, vari jordbruksnäringens utövare befunno sig
i början av 1930-talet, framlade den då arbetande jordbruksutredningen den
12 april 1932 förslag om vissa hjälpåtgärder. Sedan proposition i ämnet underställts
riksdagen och denna fattat sitt beslut, utfärdade Kungl. Maj:t den 30
juni 1932 kungörelse (nr 366) om ackordslån och stödlån till jordbrukare.
Sedermera utfärdades nya kungörelser i samma ämne den 21 april 1933 (nr
135) och den 23 mars 1934 (nr 54).

Bestämmelserna voro av följande huvudsakliga innehåll.

Som allmänna förutsättningar för att lån skulle kunna beviljas gällde,
att sökanden vore jordbrukare, att han på grund av rådande jordbrukskris
kommit i ekonomiska svårigheter, alt han vore i trängande behov av ekonomiskt
bistånd samt att han kunde antagas hava själv gjort vad på honom
skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt funnes
förtjänt av bistånd. Lån kunde beviljas dels för underlättande av genomförande
av ackord (ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes
än vid ackord eller för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande
oundgängligen nödiga levande eller döda inventarier (stödlån). Utöver vad
som framgår av det nyss sagda fordrades för erhållande av stödlån, att det
skulle synas sannolikt, att sökanden, örn dylikt lån erhölles, skulle kunna
fortsätta att driva sitt jordbruk. Jordbrukare, som ägde möjlighet att tillgodose
sitt penningbehov genom inteckning i sin fastighet inom dennas normala
belåningsvärde, uteslöts från rätt att erhålla stödlån. Stödlån borde i
främsta rummet beviljas för betalning av annan gäld än ränta och amortering
å lån ur egnahemslånefonden. Stödlån fick ej överstiga ett belopp av 750 kronor
(enligt 1932 års kungörelse 1,500 kronor). Den, som erhållit stödlån enligt
tidigare bestämmelser om ackordslån och stödlån till jordbrukare eller kungörelsen
den 17 juni 1932 om stödlån till egnahemslåntagare, kunde ej beviljas
stödlån till högre belopp än som motsvarade skillnaden mellan 750 kronor
och förut tilldelat belopp. Stödlån skulle enligt kungörelserna återbetalas med
en sjundedel årligen med början respektive år 1936, 1937 och 1938, d. v. s.
vara slutbetalade vid utgången av respektive år 1942, 1943 och 1944. Ränta
å stödlån skulle i regel ej erläggas. Åtog sig låntagaren att enligt godkänd
plan och kostnadsberäkning utföra visst, närmare angivet förbättringsarbete
å den av låntagaren brukade fastigheten, skulle emellertid så stor del av lånet
•—- enligt 1932 års kungörelse högst 750 kronor — som motsvarade beräknade
kostnaden för arbetet, anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid
vederbörligen utförts. Förbättringsarbete kunde ej föreskrivas i större omfattning
än som motsvarade det beviljade lånets belopp. Den tid, inom vilken
förbättringsarbete skulle vara utfört, skulle ej få bestämmas längre än till
dess tre år förflutit från lånets beviljande. Med ändring av nyss återgivna
bestämmelser medgavs genom kungörelser den 5 april 1935 (nr 97) och den
18 juni 1937 (nr 596), att jordbrukare, som erhållit stödlån enligt 1932, 1933
eller 1934 års kungörelser, under vissa förutsättningar skulle kunna medgivas

— 151 —

att utföra förbättringsarbete även som betalning av sådant lånebelopp, som
skulle hava erlagts kontant. Den tid, inom vilken sådant arbete skulle vara
slutfört, skulle icke få utsträckas utöver två år från medgivandets lämnande.

Handläggningen av ärenden rörande stödlån liksom ackordslån ankom på
en av Kungl. Maj:t utsedd centralnämnd för ackords- och stödlåneärenden
samt på likaledes av Kungl. Majit utsedda lånenämnder, en för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde. Ansökan om stödlån skulle göras hos
lånenämnden i orten före vissa angivna tidpunkter, enligt 1934 års kungörelse
före den 1 juni 1934.

Kungl. Majit fastställde, efter framställning av lånenämnd, de belopp inom
vilka stödlån finge av nämnden beviljas. Framställningen insändes av lånenämnden
till centralnämnden, som hade att med eget utlåtande överlämna
densamma till Kungl. Majit.

I den mån av Kungl. Maj :t för ändamålet fastställda belopp därtill förslogo,
ägde sedan lånenämnden bevilja lån. Jämlikt 1932 års kungörelse skulle för
beviljat lån ställas säkerhet, som lånenämnden funne sig kunna godtaga. I
de två senaste författningarna gjordes ställandet av säkerhet beroende av,
om lånenämnden fann så skäligen kunna påfordras. Beviljat lånebelopp
skulle utbetalas av länsstyrelsen. Förfallen ränta och amortering skulle för
varje kalenderår före årets utgång av låntagaren inbetalas till länsstyrelsen.
Där lån skulle helt eller delvis gäldas genom utförande av förbättringsarbete,
skulle det åligga låntagaren att inom två månader efter den för arbetets avslutande
bestämda tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig, på heder och
samvete avgiven försäkran, att arbetet vederbörligen utförts. Försäkran skulle
vara till riktigheten bestyrkt av sakkunnig och trovärdig person, som länsstyrelsen
godtoge. I 1934 års kungörelse upptogs en närmare bestämmelse örn att
försäkran skulle vara till riktigheten bestyrkt av egnahemsombud, jordbrukskonsulent,
vandringsrättare, ordförande i styrelse för hushållskrets, landsfiskal,
nämndeman, ordförande i kommunalnämnd, god man vid lantmäteriförrättningar
eller av lånenämnd utsett låneombud. Dock skulle länsstyrelsen
kunna, där särskilda skäl funnos därtill, medgiva eller fordra, att försäkran
bestyrktes på annat sätt. Det skulle åligga länsstyrelsen att övervaka, att låntagaren
fullgjorde sina skyldigheter i avseende å honom beviljat lån.

Beviljade stödlån utgingo från av riksdagen anvisade reservationsanslag till
ackordslån och stödlån åt jordbrukare.

Genom Kungl. Majits beslut den 30 juni 1938 bestämdes, att hos vederbörande
länsstyrelse skulle per den 30 juni 1938 inrättas en diversemedelsfond,
benämnd Fonden för stödlån åt jordbrukare, att å denna fond skulle uppdebiteras
de vid nämnda tidpunkt utestående stödlån, som utlämnats från
de för budgetåren 1932/33—1934/35 anvisade reservationsanslagen till ackordslån
och stödlån till jordbrukare, att, därest för stödlån stadgade villkor uppfylldes
och återbetalningsskyldighet förty icke kunde inträda, lånet skulle
avföras från fonden samt att förekommande räntor och avbetalningar å
stödlån skulle över diversemedelsfonden lillgodoföras riksstatens inkomsttitel
»övriga diverse inkomster».

152 —

Län	Antal lån	Lånebelopp
budgetåret		budgetåret
1932/33	1933/34	1934/35	S:a	1932/33 kronor	1933/34 kronor	1934/35 kronor	S:a kronor
Stockholms.....	231	323	217	771	142,095: —	106,490: 26	71,200		319,785: 26
Uppsala.......	397	252	272	921	246,170: —	101,880: —	119,450	_	467,500: —
Södermanlands..	371	313	324	1,008	281,350: —	133,400: —	143,600	_	558,350: —
Östergötlands...	474	466	364	1,304	321,050: —	144,525: —	122,475	_	588''050: —
Jönköpings.....	1,021	1,180	1,263	3,464	531,550: —	460,599: —	453,770	_	1,445,919: —
Kronobergs.....	1,093	1,238	986	3,317	658,120: —	462,280: —	352,530	_	1,472,930: —
Kalmar........	422	428	291	1,141	311,200: —	180,450: —	138,250	_	629,900: —
Gotlands.......	395	557	370	1,322	199,000: —	127,900: —	91,650	_	418,550: —
Blekinge.......	671	736	784	2,191	357,345: —	243,800: —	250,600	_	851,745: —
Kristianstads . . .	1,647	1,518	1,616	4,781	801,800: —	475,650: —	472,550	_	1,750,000: —
Malmöhus......	792	443	242	1,477	586,700: —	228,800: —	145,400	_	960,900: —
Hallands.......	694	595	670	1,959	421,060: —	221,850: —	228,050	_	870,960: —
Göteb. o. Bohus	656	464	194	1,314	370,747: —	163,290: —	78,874	_	612;911: —
Älvsborgs ......	1,266	1,077	917	3,260	763,005: —	375,145: —	340,700	_	1,478,850: —
Skaraborgs.....	860	719	368	1,947	520,900: —	270,650: —	156,400	_	947,950: —
Värmlands.....	589	310	480	1,379	467,707: —	148,450: —	241,495	_	857,652: —
örebro........	523	1,040	978	2,541	224,960: —	223,350: —	253,700	_	702,010: —
Västmanlands . .	342	359	330	1;031	211,198: —	120,900: —	110,650	_	442,748: —
Kopparbergs....	337	204	127	668	263,340: —	89,800: —	58,650	_	411,790: —
Gävleborgs.....	821	836	469	2,126	515,050: —	239,050: —	170,085	_	924,185: —
Västernorrlands.	1,393	1,509	1,282	4,184	696,200: —	465,315: —	374,030	_	1,535,545: —
Jämtlands.....	1,209	2,184	1,982	5,375	586,295: —	545,670: —	651,850	_	1,783,815: —
Västerbottens...	2,538	3,802	3,895	10,235	1,314,980: —	1,319,210: —	1,214,920	_	3,849,110: —
Norrbottens ....	3,203	3,716	3,350	10,269	1,685,629: —	1,307,860: —	1,109,640	—	4,103,129: —1
Summa	21,945	24,269	21,771	67,985	12,477,451: —	8,156,314: 26	7,350,519	—	27,984,284: 26

Återstående ej slutlikviderade lån

Län		Anta	llän		Lånebelopp att gäldas genom	Avskrivna lånebelopp summa kronor
1932/33	1933/34	1934/35	S:a	arbete summa kronor	kontanta av-betalningar summa kronor
Stockholms.....	13	13	13	39	2,085	75	4,957: 97
Uppsala.......	—	6	4	10	—		1,028: 20	1,007	10
Södermanlands..	0	18	23	41	_		4,214: 45	3,300	70
Östergötlands. . .	2	40	14	56	—		3,194: 65	13,349	82
Jönköpings.....	2	11	9	22	2,200	—	1,195:52	6,200	79
Kronobergs.....	—	23	23	46	1,830	—	2,496: —	1,330
Kalmar........	9	15	16	40	5,493	28	3,171:16	6,123	64
Gotlands.......	—	—	8	8	—		425: —	634
Blekinge.......	1	2	6	9	500	—	442: 69	1,111	82
Kristianstads . ..	37	47	79	163	42,278	14	3,542: 76	11,279	45
Malmöhus......	10	34	21	65	7,327	—	5,951: 52	18,512	05
Hallands.......	4	62	80	146	2,050	—	10,253: 41	8,504	80
Göteb. o. Bohus	13	35	23	71	475	—	6,436: 69	4,396	30
Älvsborgs ......	164	112	157	433	154,610	10	8,829: 44	6,524	91
Skaraborgs .....	6	90	36	132	6,025	99	8,128: 01	8,892	_
Värmlands.....	120	53	83	256	67,497	37	14,165: 02	4,687	50
örebro........	2	8	5	15	400	—	743: 94	_
Västmanlands . .	9	11	16	36	—		2,595: 72	3,158	28
Kopparbergs....	4	32	15	51	878	58	3,890: 78	1,067	68
Gävleborgs.....	2	63	32	97	625	_	5,979: —	4,404	11
Västernorrlands.	56	31	64	151	37,344	13	6,926: 50	12,738	64
Jämtlands.....	13	16	89	118	40,163	45	850: —	900	_
Västerbottens...	3	9	6	18	5,064	28	1,700:20	10,745	_
Norrbottens ....	7	36	71	114	25,051	—	5,711: 60	29,627	91
Summa	477	767	893	2,137	401,899	07	106,830: 23	158,496	50

153 —

Att	gäldas genom	arbete	Att gäldas	genom	kontanta	avbetalningar
budgetåret	budgetåret
1932/33	1933/34	1934/35	S:a	1932/33	1933/34	1934/35	S:a
kronor	kronor	kronor		kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
111,719: 45	96,578	74	65,990	05	274,288: 24	30,375: 55	9,911	52	5,209	95	45,497:02
221,270:19	96,424	20	116,268	—	433,962: 39	23,892: 71	5,113	29	2,496	31	31,502:31
236,595: —	119,930	—	134,695	—	491,220: —	44,755: —	13,470	—	8,905	—	ö7,l30: —
258,931: 09	134,716	_	117,126	—	510,773: 09	62,118: 91	9,809	—	5,349	—	77,276: 91
512,217: 44	456,224	_	451,244	35	1,419,685: 79	19,332: 56	4,375	—	2,525	65	26,233: 21
584,446: 66	458,220	—	350,365	—	1,393,031: 66	73,673: 34	4,060	—	2,165	—	79,898:34
253,663:80	168,443	_	129,437	25	651,544: 05	57,536:20	12,007	—	8,812	75	78,355: 95
186,693: 60	125,367	—	90,018	—	402,078: 60	12,306: 40	2,533	—	1,632	—	16,471: 40
339,928: 50	242,918	—	250,600	—	833,446:50	17,416: 50	882	—	—		18,298: 50
775,359:38	469,588	84	467,074	95 1,712,023:17	26,440: 62	6,061	16	5,475	05	37,976:83
489,168: 50	208,123	—	136,839	—	834,130:50	97,531: 50	20,677	—	8,561	—	126,769: 50
352,678:86	187,068	15	193,941	40	733,688: 41	68,381:14	24,781	85	34,108	60	127,271: 59
317,625: 95	147,364	18	73,103	25	538,093:38	53,121: 05	15,925	82	5,770	75	74,817: 62
682,422: 35	361,945	—	332,318	60 1,376,685:95	80,582: 65	13,200	—	8,381	40	102,164: 05
420,852:83	230,201	68	139,106	50	790,161: 01	100,047:17	40,448	32	17,293	50	157,788: 99
359,023: 04	129,440	_	224,872	—	713,335: 04	108,683: 96	19,010	—	16,623	—	144,316: 96
206,715: 65	222,100	_	252,900	—	681,715: 65	18,244: 35	1,250	—	800	—	20,294: 35
199,316:62	117,790	—	106,140		423,246: 62	11,881:38	3,110	—	4,510	—	19,501:38
205,947: 29	74,764	29	51,956	14	332,667: 72	57,392: 71	15,035	71	6,693	86	79,122: 28
300,833:18	206,347	13	140,944	41	648,124: 72	214,216: 82	32,702	87	29,140	59	276,060: 28
638,887:32	449,338	80	359,825	60	! 1,448,051:72	57,312:68	15,976	20	14,204	40	87,493: 28
569,645: —	545,670	—	651,850		1 1,767,165: —	16,650: —	—		—		16,650: —
1,295,280: —	1,319,210	—	1,214,920		\| 3,829,410: —	19,700: —	—		—		19,700: —
1,603,953: —	1,306,440	—	1,108,540		i 4,018,933: —	81,676: —	1,420: —	1,100: —	84,196: —
11,123,174: 70	7,874,212	01	7,160,075	50 26,157,462: 21	1,353,269: £0	271,759:74	189,757:81	1,814,786: 75

Vid utgången av budgetåret 1942/43 utestående restantier å stödlån	Antal vid utgången av budgetåret 1942/43 utestående stödlån, för vilka åtaget arbete ej presterats
	Anta	1 lån		Restantie- belopp kronor
1932/33	1933/34	1934/35	S:a	1932/33	1933/34	1934/35	S:a
15	14	13	42	7,350: 61	3		2	5
2	7	4	13	1,270:88	1	1	2	4
1	_	_	1	107: 10	—	—	—	—
2	—	—	2	485: 74	1	18	5	24
2	12	9	23	3,431: 23	1	1	3	5
	24	23	47	4,928: —	—	3	1	4
9	16	17	42	9,414: —	4	4	5	13
	9	8	17	687: —	—	—	—	—
_	—	2	2	394: 98	1	—	—	1
43	64	87	194	53,788: 42	32	45	76	153
16	34	21	71	16,972: 52	11	8	10	29
3	6	8	17	693:36	1	2	2	5
1	_	1	2	85:01	13	12	4	29
16	2	2	20	4,472:38	153	75	137	365
3	2	—	5	1,314: 29	5	4	4	13
53	35	40	128	8,505:12	74	18	43	135
2	1	2	5	379: 81	—	1	1	2
7	3	7	17	883: 63	—	—	—	—
9	33	15	57	8,798: 17	2	1	1	4
2	67	32	101	6,723: —	—	1	1	2
137	67	131	335	100,017: 05	90	58	lil	259
14	80	89	183	67,259: 06	12	80	89	181
7	10	11	28	9,626: 64	5	6	7	18
11	39	74	124	33,718: 45	4	22	41	67
355	526	696	1,476	831,806: 45	413	860	545	1,818

— 154 —

Revisorernas

uttalande.

Forskningsoch
försöksverksamheten

på jordbrukets
om''
råde m. m.

Revisorerna hava från länsstyrelserna infordrat vissa uppgifter beträffande
stödlånen till jordbrukare. Dessa uppgifter hava sammanställts i vidstående
tablåer.

Av uppgifterna i tablåerna framgår, att sammanlagt beviljats i runt tal
68,000 stödlån å tillhopa omkring 28 miljoner kronor. Av lånebeloppen skulle
omkring 26.2 miljoner kronor gäldas genom arbete å den fastighet låntagaren
brukar och resten eller 1.8 miljoner kronor betalas genom kontanta
avbetalningar. Av de beviljade lånen återstodo vid tiden för uppgifternas lämnande
i runt tal 2,100 lån, som icke slutlikviderats.

Vid utgången av budgetåret 1942/43 utestodo oredovisade till betalning förfallna
lånebelopp å tillhopa omkring 330,000 kronor. Vid samma tidpunkt
funnos omkring 1,300 lån, för vilka åtaget arbete, vilket i allmänhet bort
fullgöras senast före 1939 års utgång, ännu ej presterats. Å stödlånen hava
enligt särskilda Kungl. Maj:ts beslut avskrivits inemot 160,000 kronor. I
vissa län torde ytterligare avskrivningar visa sig nödvändiga.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att bilda sig en uppfattning
om huru länsstyrelserna handhaft tillsynen över de till jordbrukare utlämnade
stödlånen. Att döma av de svar, som länsstyrelserna a'' givit med anledning
av revisorernas förfrågningar, har denna tillsyn icke alltid varit tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län redovisar sålunda restantier å stödlån
till ett belopp av i runt tal 100,000 kronor eller inemot tredjedelen av samtliga
utestående restantiebelopp i riket, oaktat i stödlån sammanlagt inom
länet utbetalats allenast ungefär 1.5 miljoner kronor eller omkring en tjugonde!
av lånesumman för hela riket. I fråga om lån, för vilka åtaget arbete ej
fullgjorts, sammanlagt omkring 1,300, hänföra sig icke mindre än 365 till
Älvsborgs län. Länsstyrelserna i Jämtlands och Kristianstads län redovisa
höga restantiebelopp och samtidigt ett betydande antal lån i fråga om vilka
åtagna arbetsprestationer icke fullgjorts.

Sedan den år 1932 inrättade centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
med utgången av juni 1940 upphört, överflyttades ackordslåneverksamheten
till egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna. För överinseendet
över stödlåneverksamhetens avveckling finnes däremot icke längre något
centralt organ. Revisorerna vilja för sin del förorda, att jämväl denna uppgift
tilldelas egnahemsstyrelsen.

§ 35.

Under § 34 i sin berättelse redogjorde 1942 års revisorer för vissa förhållanden
beträffande forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens
område. Revisorerna påtalade därvid dels den splittring av verksamheten
på olika organ, som förekom på detta område, och dels att något organisatoriskt
samarbete mellan dessa organ icke förelåg, vilka omständigheter enligt
revisorernas mening måste leda till dubbelarbete, bristande effektivitet och
sålunda slöseri med medel. Det syntes revisorerna ofrånkomligt att åtgärder

155 —

vidtagas för avhjälpande av de påtalade olägenheterna och föreslogo i detta
syfte vissa utvägar till lösande av detta spörsmål.

Sedan 1943 års riksdag anslutit sig till revisorernas uttalande, har statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet efter av Kungl. Majit givet bemyndigande
den 15 november 1943 tillkallat vissa sakkunniga för utredning
av frågan.

Revisorerna hava även ansett sig böra företaga en närmare undersökning
av den statliga och statsunderstödda forsknings- och försöksverksamhet, som
bedrives på jordbrukets område. I detta syfte må först lämnas en redogörelse
för utvecklingen och organisationen av den statliga verksamheten på detta
område.

I proposition nr 143 till 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
till ordnande av den högre lantbruksundervisningen. Förslaget innebar, bland
annat, att vid Ultuna skulle inrättas en lantbrukshögskola och en centralanstalt
för försöksväsendet å jordbruksområdet, vid Experimentalfältet en
växtskyddsanstalt samt vid Alnarp ett lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Beträffande frågan om den högre lantbruksundervisningens ställning
till centralanstalten för jordbruksförsök hade vid en tidigare utredning olika
förslag varit föremål för övervägande. Ett av dessa var emellertid, att jordbruks-
och husdjursavdelningarna skulle tillsammans bilda en till platsen för
lantbrukshögskolan förlagd fristående försöksanstalt, medan avdelningarna
för kemi och bakteriologi skulle införlivas med lantbrukshögskolan. Ett annat
förslag gick ut på att samtliga fyra avdelningar skulle införlivas med
högskolan. I nyssnämnda proposition anförde vederbörande departementschef
i frågan bland annat följande:

Vidkommande nu först förhållandet mellan lantbrukshögskolan och centralanstaltens
avdelningar för försöksverksamhet i jordbruk, husdjursskötsel,
kemi, botanik och bakteriologi vore det att märka, hurusom under ärendets
beredning från alla håll vitsordats, att det ur undervisningens synpunkt skulle
vara enbart fördelaktigt med en samorganisation av högskola och centralanstalt.
Någon nackdel i detta avseende av en dylik samorganisation hade icke
påvisats. De fördelar, som skulle komma lantbrukshögskolan till godo, vore
mycket betydande. Först och främst skulle högskolan komma att bliva utrustad
med för forskningsändamål bättre försedda institutioner, varjämte en
längre driven specialisering skulle komma till stånd i fråga om lärarna. Men
även den närmare kontakten med försöksverksamheten vore ur såväl lärarnas
som elevernas synpunkt en fördel för lantbrukshögskolan. Lärarna skulle härigenom
komma att få lättare att hålla kontakt med försöksverksamheten och
dess resultat. Eleverna skulle få vistas i en miljö, på vilken försöksarbetet
starkt komme att trycka sin prägel, något som otvivelaktigt skulle komma att
bliva till stor nytta i elevernas kommande verksamhet. Genom en sådan koncentration
av de på jordbruksområdet verksamma vetenskapliga krafterna
skulle slutligen kunna skapas ett för forskningen långt gynnsammare läge, än
örn dessa krafter splittrades på två anstalter.

Departementschefen utvecklade härefter hur förhållandena skulle komma
att te sig ur försöksverksamhetens synpunkt. Vid en samorganisation mellan
lantbrukshögskolan och centralanstalten komme såväl fördelar som nackdelar
att inställa sig för försöksverksamheten. Såsom ett huvudskäl emot en

— 156 —

samorganisation hade sålunda från åtskilliga håll anförts svårigheten för en
person att samtidigt vara huvudlärare i ett viktigt ämne vid iantbrukshögskolan
och försöksledare, och det hade förmenats, att antingen skulle endera
eller båda uppgifterna komma att lida härav. Troligen skulle det främst bliva
försöksverksamheten, som komme att sitta emellan, enär undervisningens
krav lättare kunde göra sig gällande. Vid ett bedömande av frågan, huruvida
nyssnämnda farhåga kunde anses hava skäl för sig, torde man nödgas skilja
emellan å ena sidan centralanstaltens jordbruks- och husdjursavdelningar
och å andra sidan den kemiska, den botaniska och den bakteriologiska avdelningen.
De båda förstnämnda avdelningarna måste nämligen såsom ett led
i sin verksamhet räkna med att anställa försök i landets olika delar. För
dessa försöks planläggande, igångsättande och övervakande måste avdelningarnas
föreståndare göra ett stort antal resor varje år. Dessutom torde
dessa avdelningsföreståndare behöva hålla sig i viss kontakt med den lokala
försöksverksamhet, som icke vöre direkt underställd centralanstalten, en
uppgift som troligen komme att ställa allt större krav på centralanstalten,
desto mera den lokala försöksverksamheten utvecklades. Under dessa omständigheter
finge det anses uteslutet, att föreståndarna för jordbruks- och
husdjursavdelningarna skulle kunna med bibehållande av sina dittillsvarande
uppgifter även övertaga ansvaret för undervisning och examination i huvudämnen
vid högskolan. Det skulle emellertid även kunna tänkas, att en förändring
i fråga örn de statliga jordbruks- och husdjursförsöken skedde sä
till vida, att de rena forskningsuppgifterna avskildes och lades till högskolan,
medan själva försöksverksamhetens mera tekniska handhavande ombesörjdes
av en central försöksanstalt. Det syntes dock departementschefen som om
denna utväg icke skulle kunna beträdas. En dylik försöksanstalt bleve alltför
beroende av impulser och initiativ utifrån för att den skulle kunna fylla
sin uppgift. Erfarenheten från andra länder syntes också giva vid handen,
att försöksverksamhet måste vara förenad med forskning i detta ords egentliga
bemärkelse för att ett gott resultat skulle kunna vinnas. Då departementschefen
å ena sidan icke ansåge, att någon principiell förändring i det
s!.a^ma försöksväsendets organisation, i vad gällde jordbruks- och husdjursförsöken,
borde komma till stånd under den närmast överskådliga framtiden,
och då det ej heller förefölle möjligt att låta föreståndarna för centralanstaltens
förevarande avdelningar med bibehållande av dittillsvarande uppgifter
övertaga undervisningen i visst huvudämne vid högskolan, kunde departementschefen
icke förorda, att dessa båda avdelningar inordnades i lantbrukshögskolan.

Jordbruksutskottet (uti. nr 80) ansåg goda skäl tala för att frågan löstes
enligt Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebar, att anstaltens kemiska och bakteriologiska
avdelningar ävensom den botaniska avdelningen, utom i vad
densamma rörde växtpatologiens område, skulle införlivas med lantbrukshögskolan
såsom särskilda institutioner under det alt dels avdelningen för
jordbruk och växtodling, dels ock avdelningen för husdjursskötsel och mejerihantering,
i vad rörde underavdelningen för husdjursskötsel, skulle bilda
en i förhållande till högskolan helt fristående central jordbruksförsöksanstalt.
Centralanstaltens dåvarande entomologiska avdelning och den i botaniska
avdelningen ingående växtpatologiska delen skulle ombildas till en
statens växtskyddsanstalt.

Förslaget lämnades av riksdagen utan erinran.

— 157

Några närmare föreskrifter om anstaltens organisation meddelades dock
icke. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 18 december 1931 givna bemyndigande tillkallades
emellertid vissa sakkunniga för utredning angående en mer enhetlig
organisation av försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område.
Enligt de direktiv, som meddelades dem, skulle utredningen även utsträckas
till att omfatta frågan om den allmänna organisationen av de enskilda
institutioner, vilka berördes av utredningen.

Utredningsmännen avgåvo den 16 december 1933 betänkande med utredning
och förslag i frågan (SOU 1934: 4). Med utgångspunkt från 1931 års
riksdagsbeslut föreslogs därvid, bland annat, att svenska mosskulturföreningen
samt svenska betes- och vallföreningen skulle inorganiseras i den statliga
försöksverksamheten samt att denna skulle handhavas av en till Ultuna förlagd
centralanstalt, statens lantbruksförsöksanstalt, i vilken skulle inordnas
icke blott den försöksverksamhet, som bedrevs för jordbruk och husdjursskötsel,
utan även mosskulturföreningens och betes- och vallföreningens
verksamhet. Till denna lantbruksförsöksanstalt borde enligt utredningsmännens
mening anknytas ett system av fasta försöksgårdar, varjämte förordades,
att i intimt samband med lantbruksförsöksanstalten och försöksgårdarna
den statsunderstödda lokala försöksverksamheten skulle organiseras. För
åvägabringande av närmare samarbete mellan de personer, som företrädde
försöksverksamheten, skulle inrättas lokala försöksnämnder och centrala försöksråd.
Högsta ledningen av den statliga försöksverksamheten såväl på jordbruksområdet
som på trädgårdsområdet skulle utövas av en särskild styrelse.

Beträffande försöksverksamheten på trädgårdsområdet föreslogo utredningsmännen
inrättande vid Alnarp av en försöksverksamhet, statens trädgårdsförsöksanstalt,
anordnande av fasta trädgårdsförsöksstationer samt fasta
försöksträdgårdar och lokala försök. Lokalt samarbete skulle anordnas genom
inrättande av distriktsnämnder. För planläggning av hela landets försöksverksamhet
på nu ifrågavarande område skulle inrättas ett trädgårdsförsöksråd.
Härjämte förutsattes att samarbete skulle organiseras med annan
statlig försöksverksamhet. Utredningsmännen förordade slutligen gemensam
styrelse för statens lantbruksförsöksanstalt och statens trädgårdsförsöksanstalt.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 25 januari 1935 givna bemyndigande tillkallades
dåvarande statssekreteraren, numera landshövdingen C. Mannerfelt för
att verkställa fortsatt utredning om dels sambandet mellan lantbruksförsöksverksamheten
och lantbrukshögskolan, dels särskiljande av å ena sidan upplysnings-
och propagandaverksamheten samt å andra sidan den egentliga
forsknings- och försöksverksamheten på betes- och vallodlingens samt mossodlingens
områden ävensom föreningsväsendets bibehållande för sistnämnda
slag av verksamhet, dels ock anordnandet av husdjursförsöksverksamheten.

Utredningsmannen avlämnade härefter dels med skrivelse den 13 juni 1935
betänkande angående husdjursförsöksverksamhetens organisation (SOU
1935: 29), dels med skrivelse den 28 augusti 1935 promemorian angående

158 —

upplysnings- och försöksverksamheten på betes- och vall- samt mossodlingsområdena
ävensom angående den centrala organisationen av jordbruksförsölcsverksamheten
i övrigt.

I betänkandet uppställdes olika alternativ till husdjursförsöksverksamhetens
framtida organisation. Enligt ett alternativ (alternativ I) tänktes försöksverksamheten
— med egna befattningshavare och institutioner — i princip
åtskild från högskolan men samarbetande med denna i viss utsträckning.
I ett andra alternativ (alternativ II) hade försöksverksamheten och undervisningsverksamheten
sammanförts inom gemensamma institutioner. Enligt
ett tredje alternativ (alternativ lil) skulle försöksverksamheten anordnas helt
fristående från undervisningen. Efter framhållande av de skilda alternativens
för- och nackdelar hemställde utredningsmannen, att åtgärder måtte
vidtagas för omorganisationens genomförande enligt alternativ I.

I promemorian angående upplysnings- och försöksverksamheten på betesoch
vall- samt mossodlingsområdena ävensom angående den centrala organisationen
av jordbruksförsöksverksamheten i övrigt föreslogs, att föreningarna
med uppgifter inom betes- och vall- samt mossodlingsområdena skulle
kvarbliva med i stort sett samma uppgifter som de då hade, men att ökade
anslag skulle beredas dem samt möjligheter att vid statliga försöksgårdar få
försök utförda. Vidare förordades, att centralanstaltens jordbruksavdelning
skulle ombildas till en institution för jordbruksförsök vid lantbrukshögskolan
med uppgift att handhava försöksverksamheten inom de områden, som ej
företräddes av föreningarna samt att utöva ledning av arbetet å de statliga
försöksgårdarna ävensom av hushållningssällskapens lokala försök. Utredningsmannen
förordade vidare inrättande av ett jordbruksförsöksråd.

I proposition nr 167 till 1936 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till
ordnande av försöksverksamheten på jordbrukets område m. m. Beträffande
frågan om jordbruks- och husdjursförsökens allmänna organisation yttrade
vederbörande departementschef, bland annat följande:

Den anknytning till lantbrukshögskolan, som skulle följa enligt 1931 års
riksdagsbeslut om försöksverksamhetens på jordbruks- och husdjursområdena
förläggning till Ultuna, avsågs ej skola bliva av allenast lokal natur.
Jämväl i organisatoriskt hänseende åsyftades ett sammanförande av lantbrukshögskolan
och försöksorganisationen, i det bådas verksamhet, som till
stor del förutsatte gemensamma resurser, skulle sortera under samma styrelse.
Det förslag örn särskild styrelse för försöksorganisationen, vilket framlagts
av 1931 års utredningsmän, innebär därför ett väsentligt avsteg från
förutsättningarna vid 1931 års riksdag. Den enligt nämnda förslag uppkomna
klyftan mellan lantbrukshögskolan och försöksverksamheten markeras än
mer genom anordnandet av försöksverksamhetens organisation i övrigt som
en sluten administrativ enhet. Denna organisationsform förutsätter helt naturligt
i princip egna tillgångar, även där ett gemensamt begagnande av sådana
till undvikande av kostsamma dubbeluppsättningar synes ligga närmast
till hands. Såsom framgår av återgivna yttranden över förslaget har
detta också, i vad däri förordats skilda styrelser för lantbrukshögskolan och
försöksorganisationen, allmänt mött invändningar, varjämte i flertalet av
yttrandena givits uttryck åt uppfattningen, att en närmare anknytning även
i övrigt mellan högskolan och försöksverksamheten borde komma till stånd.

— 159 —

Sistnämnda uppfattning delas av mig, och detta ej blott därför, att gemensam
ledning och i avsevärd utsträckning gemensamma materiella resurser
för båda ifrågavarande verksamhetsgrenar utan tvivel möjliggöra de
lägsta driftkostnaderna. Jag anser tillika, och framför allt, att undervisningsverksamheten
och i samband därmed bedriven forskning på lanthushållningens
område samt den på samma område inriktade försöksverksamheten
genom ett närmare sammanförande erhålla bättre förutsättningar att tillfredsställande
fylla sina uppgifter. Det har i åtskilliga av de avgivna yttrandena
särskilt framhållits nyttan ur högskolans och undervisningens synpunkt
av det krafttillskott ett tillförande till högskolan av den praktiska
försöksverksamheten skulle utgöra. Av vad jag redan anfört torde framgå
att jag tillfullo biträder en sådan mening. Även lantbrukshögskolans verksamhet
torde böra väsentligen vara inriktad på praktiska mål. För dessas
uppnående erfordras emellertid ingående studium av teoretiska discipliner,
vilka bilda grundlag för lösande av praktiska uppgifter. Men är det riktigt,
att teoretisk och praktisk verksamhet komplettera varandra på undervisningens
och den i samband därmed stående forskningens område, bör motsvarande
gälla beträffande den vid högskolan bedrivna forskningen, å ena
sidan, och den på mera omedelbart praktiska uppgifter inriktade försöksverksamheten,
å den andra. Det torde härvid böra ihågkommas, att centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, vars uppgift angivits
vara att genom försök och utredningar lösa praktiska spörsmål, före lantbrukshögskolans
tillkomst i sig inneslöt avdelningar för teoretisk verksamhet
inom kemiens, botanikens och bakteriologiens områden. Dessa avdelningar
hava alltså inrättats emedan de ansetts behövliga för försöksverksamheten.
Med denna erfarenhet för ögonen torde det vara befogat påstå,
att liksom en anknytning till lantbrukshögskolan av försöksverksamheten nå
lantbruksområdet skulle i hög grad gagna högskolans verksamhet, på samma
sätt skulle försöksverksamheten vinna i effektivitet genom en sådan anordning.

Då jag alltså förordar en närmare samverkan mellan lantbrukshögskolan
och försöksverksamheten, måste frågan om sättet härför övervägas. Härvid
må erinras örn de alternativa förslag, som framställts av 1935 års utredningsman
i betänkandet angående husdjursförsöksverksamheten. Jag torde därvid
få bortse från hans såsom alternativ III betecknade linje, vilken i princip
innebär ett förslag, som jag enligt det anförda funnit oantagbart.

Vid en jämförelse ur kostnadssynpunkt mellan alternativ I och II visar
det sig, att de beräknade såväl engångskostnaderna som sammanlagda årskostnaderna
skulle vid genomförande av alternativ II ställa sig något lägre
än vid en lösning enligt alternativ I. I själva verket äro skillnadsbeloppen
så små, att de vid ett ställningstagande till förslagen knappast kunna anses
giva utslag till förmån för det ena eller det andra alternalivet. Härtill kommer
att en dylik jämförelse på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet
är möjlig allenast i avseende å organisationen av husdjursförsöksverksamheten,
då alternativa förslag ej utförts beträffande jordbruksförsöksverksamheten.
Det torde emellertid vara befogat utgå från, att en organisation
av sistnämnda försöksverksamhet enligt alternativ II ej heller skulle
medföra väsentliga olikheter ur kostnadssynpunkt i jämförelse med alternaliv
I.

Med hänsyn till det anförda torde frågan örn det inbördes företrädet mellan
alternativen I och II få bedömas huvudsakligen ur synpunkten av alternativens
praktiska lämplighet. Det torde härvid kunna sägas, att den samverkan
mellan högskolan och försöksverksamheten, jag nyss förordat, skulle
mest fullständigt uppnås enligt alternativ II. Men enligt min mening, vilken

— 160

jag delar med de flesta av dem, som yttrat sig över de gjorda utredningarna,
skulle detta alternativ föra för långt och innebära stora risker för både undervisning
och försöksverksamhet genom splittring av de ledande befattningshavarnas
uppgifter. Berörda olägenheter skulle undvikas genom tillämpning
av alternativ I, utan att därför det mera väsentliga av de fördelar, alternativ
II vill vinna, torde behöva gå förlorat.

På grund av vad nu anförts tillstyrker jag —- i huvudsaklig överensstämmelse
med alternativ 1 av 1935 års utredningsmans förslag — att såsom
centralorgan för försöksverksamheten inrättas vid lantbrukshögskolan två
särskilda institutioner, underställda högskolans styrelse men med avgränsade
uppgifter, den ena för jordbruksförsök, den andra för husdjursförsök.
Den från högskolans övriga institutioner avvikande ställning dessa institutioner
komme att intaga, torde föranleda, att deras utgifter och inkomster
böra regleras i specialstater ungefär på motsvarande sätt, som nu sker beträffande
de till centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
hörande avdelningarna. Något hinder torde ej heller böra möta, att försöksinstitutionernas
särställning utåt markeras genom särskilda från undervisningsväsendets
terminologi avvikande beteckningar, exempelvis »anstalten för
jordbruksförsök» och »anstalten för husdjursförsök».

I anslutning till vad lantbrukshögskolans styrelse framhållit torde hinder
ej möta, att försöksinstitutionernas ledande befattningshavare under ett
mindre antal timmar årligen vid högskolan föreläsa rörande försöken och i
samband därmed utföra lämpliga demonstrationer av desamma, under förutsättning
att deras egentliga uppgift därigenom ej åsidosättes. Likaledes synes
det naturligt, att lantbrukshögskolans studerande, som bereda sig för
agronomie licentiatexamen, erhålla tillfälle att å försöksavdelningarna under
behörig ledning utföra egna studieuppgifter.

“Genom försöksinstitutionernas inlemmande i lantbrukshögskolans organisation
behöva frågor ej uppkomma örn särskild chef för dessa institutioner.
Liksom cheferna för högskolans undervisningsinstitutioner stå under gemensam
ledning av högskolans rektor, blir detta fallet jämväl med cheferna
för försöksinstitutionerna. Ej heller torde behov uppstå av särskild administrations-
och upplysningsavdelning för försöksverksamheten, då genom en
samverkan mellan högskolans centrala ledning och fackavdelningarna, såsom
i ett senare sammanhang skall närmare angivas, de uppgifter torde
kunna i erforderlig utsträckning bestridas, vilka avsetts skola åvila sådan
avdelning.

Vissa nu omnämnda för båda försöksinstitutionerna gemensamma behov,
såsom av driftslaboratorium, bibliotek och kameral förvaltning, torde tillgodoses
i gemenskap med lantbrukshögskolan. Det torde vara naturligt, att
för tryggande av den föreslagna samorganisationen förstärkta resurser tillföras
högskolan.

Kungl. Maj:ts förslag gick sålunda ut på bland annat att försöksverksamheten
på jordbruks- och husdjursområdena skulle anknytas till lantbrukshögskolan.
Beträffande den allmänna planläggningen av försöksverksamheten
på växtodlingens område innebar Kungl. Maj:ts förslag, att hela den försöksverksamhet,
som då bedrevs av svenska mosskulturföreningen och
svenska betes- och vallföreningen skulle läggas under den statliga försöksanstaltens
omedelbara ledning. Svenska mosskulturföreningens försöksgårdar
vid Flahult och Gisselås skulle även övergå i statens ägo och under -

— 161 —

ställas sistnämnda anstalt. De båda föreningarna, eventuellt sammanslagna
till en, skulle fortbestå och utöva sin upplysnings- och konsulterande verksamhet
samt härför åtnjuta visst statsunderstöd.

Jordbruksutskottet (uti. nr 83) anslöt sig till departementschefens uppfattning
att behov av förbättrad organisation av försöksverksamheten på växtodlingens,
husdjursskötselns och trädgårdsodlingens områden förelåge. I likhet
med departementschefen funne utskottet, att föreningarna borde bestå
såsom av staten understödda institutioner. Deras sammanslagning till en,
för vilken deras styrelser uttalat sig, syntes utskottet välbetänkt icke minst
på grund av att deras verksamhetsfält till stora delar sammanfölle samt en
rationalisering av organisationen och driften därigenom borde kunna ernås.
Denna sammanslagning syntes alltså snarast böra genomföras. Utskottet ansåg,
att föreningarnas möjlighet att själva utöva försöksverksamhet vore av
väsentlig betydelse för förtroendet till och framgången av deras konsulterande
och upplysande verksamhet. Givet vore, att dessa försök skulle ligga
inom ramen av föreningarnas arbetsområde samt vara av betydelse för deras
upplysnings- och konsulterande verksamhet. Om utskottet alltså ansåge, att
föreningarna fortfarande borde få utföra försök inom nu angiven ram, syntes
dock anordningar böra vidtagas så att föreningarnas försök planlades på
ett för samarbetet mellan föreningarna och de statliga försöksanstalterna
lämpligt sätt. I detta syfte borde föreningarnas försöksplan, efter samråd
mellan institutionens ledare, underställas jordbruksförsöksrådet, inom
vilket en representant för föreningarna borde äga säte och stämma, för att
slutligt fastställas av högskolans styrelse. Utskottet delade likaledes departementschefens
mening, att försöksgårdarna Flahult och Gisselås borde överföras
i statens ägo och underställas den statliga försöksanstaltens omedelbara
förvaltning, varvid emellertid förutsattes, att föreningarna efter överenskommelse
med försöksanstalten även i fortsättningen finge dit förlägga
försök.

Vidkommande försöksverksamheten på husdjursskötselns område och
trädgårdsodlingens områden hade utskottet icke något att erinra mot Kungl.
Maj:ts förslag.

Riksdagen fattade sedermera beslut i överensstämmelse med utskottets
förslag (rd. skr. nr 320).

Revisorerna övergå härefter till att lämna en redogörelse för de statliga
anstalter och institutioner som bedriva försöksverksamhet på nu ifrågavarande
område.

Beträffande lantbrukshögskolan hava stadgar utfärdats den 28 oktober
1938 (nr 668). Enligt desamma har lantbrukshögskolan till uppgift att genom
vetenskaplig forskning och genom särskild försöksverksamhet främja lantbrukets
utveckling samt att meddela på vetenskaplig grund vilande undervisning
i för lantbruket viktiga ämnen. Styrelsen, som består av sju ledamöter,
åligger, bland annat, att övervaka undervisningen, försöksverksamheten och
förvaltningen vid högskolan och därtill anslutna försöksgårdar.

11—439307. Rrv. berättelse atif/, statsverket är 1943. I.

162 —

Vid högskolan skall finnas en försöksnämnd. Denna skall hava till uppgift
att utarbeta och för försöksråden framlägga förslag till försöksprogram och
kostnadsberäkningar för programmens genomförande. Därjämte skall nämnden
enligt styrelsens närmare anvisningar handlägga försöksfrågor av löpande
natur. Försöksnämnden består av högskolans rektor såsom ordförande, av
styrelsen utsedd representant i försöksråden, försöksanstalternas föreståndare,
professorerna i allmän jordbrukslära, i växtodlingslära samt i husdjurens
utfodring och skötsel, Ultuna egendoms förvaltare samt föreståndaren för
svenska vall- och mosskulturföreningen.

För utarbetande av slutliga förslag till årsprogram för försöksverksamheten
ävensom kostnadsberäkningar för denna verksamhet äro inrättade två
försöksråd, det ena för jordbruksförsök, det andra för husdjursförsök.

Försöksrådet för jordbruksförsök består av högskolans rektor såsom ordförande,
föreståndarna för försöksanstalterna, Ultuna egendoms förvaltare,
föreståndarna för svenska vall- och mosskulturföreningen, fem av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöter, därav en representant för den lokala försöksverksamheten,
en av styrelsen inom sig utsedd för försöksråden gemensam ledamot
samt en av lärarrådet inom sig utsedd ledamot.

Försöksrådet för husdjursförsök består av högskolans rektor såsom ordförande,
föreståndarna för försöksanstalterna, Ultuna egendoms förvaltare, föreståndaren
för svenska vall- och mosskulturföreningen, fem av Kungl. Majit
utsedda ledamöter, därav en representant för mjölkhushållningen, en av styrelsen
inom sig utsedd för försöksråden gemensam ledamot samt en av lärarrådet
inom sig utsedd ledamot.

Professorerna vid högskolan i allmän jordbrukslära, i växtodlingslära, i
agronomisk hydroteknik, i husdjurens avels- och raslära samt i husdjurens
utfodring och skötsel, i den mån de ej blivit utsedda till ledamöter i försöksråden,
statsagronomerna vid försöksanstalterna ävensom en representant för
institutet för husdjursförädling samt, vid behandling av sortfrågor, en representant
för var och en av Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt
äga att deltaga i försöksrådens överläggningar men ej i besluten,
professorerna i allmän jordbrukslära, i växtodlingslära och i agronomisk
hydroteknik, statsagronomerna vid jordbruksförsöksanstalten samt representanterna
för Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstall
inom försöksrådet för jordbruksförsök och de övriga inom försöksrådet
för husdjursförsök.

Styrelsen skall därjämte äga att för överläggning med försöksråden till
dessas sammanträden inkalla representanter för försöksgårds- och försöksstationsverksamheten
samt för jordbruks- och husdjurskonsulenterna elier personer,
som eljest kunna gagna försökens planläggning.

Vid högskolan bedrives försöksverksamheten genom anstalten för jordbruksförsök
(jordbruksförsöksanstalten) samt anstalten för husdjursförsök
(husdjursförsöksanstalten) med anstalterna tillhörande försöksgårdar och
andra fasta försöksanordningar ävensom tillfälliga försöksanordningar.

163 —

Jordbruksförsöksans tältens arbetsuppgifter skola i huvudsak avse agronomi
hydroteknik, jordbearbetning, kalkning, gödsling, växtodling och ogräsbekämpning.

Under jordbruksförsöksanstaltens ledning ställes jämväl sådan försöksverksamhet
på växtodlingens område som genom hushållningssällskap eller
skolor för lägre lantbruksundervisning bedrives med understöd av statsmedel.

Husdjursförsöksanstaltens arbetsuppgifter skola i huvudsak avse husdjurens
utfodring och skötsel jämte foderkonservering samt betesmarkernas utnyttjande.

Jordbruksförsöksanstalten förfogar över sju försöksgårdar, nämligen Lanna
(Skaraborgs län), Offer (Västernorrlands län), Flahult (Jönköpings län),
Gisselås (Jämtlands län), Brännberg (Norrbottens län), Sunderbyn (Norrbottens
län) samt Ugerup (Kristianstads län).

Enligt vad som framgår av den av rektorn vid lantbrukshögskolan med
jordbruks- och husdjursförsöksanstalterna avgivna berättelsen för verksamheten
under år 1942 disponerade jordbruksförsöksanstalten under nämnda år
över 19 försöksstationer, förlagda till olika lantbruks- och lantmannaskolor.
På grund av att anstalterna inom vissa landsdelar icke hava tillgång till försöksstationer
har överenskommelse träffats med vissa hushållningssällskap
om anordnande av fasta försöksfält för komplettering av verksamheten. Under
år 1942 bedrevs en dylik verksamhet vid nio fasta försöksfält. Denna
verksamhet omfattade huvudsakligen fasta sortförsök och stamförsök med
rödklöver och timotej. Jordbruksförsöksanstaltens egen försöksverksamhet
beträffande ogräsbekämpning samt rörande gödslings- och kalkningsfrågor
har, sedan försöksstationerna helt tagits i anspråk för sort- och andra växtodlingsförsök,
huvudsakligen utförts hos sådana enskilda jordbrukare runt
om i landet, hos vilka förutsättningarna ifråga om jordmånsbeskaffenhet och
allmänna jordbruksdriftsförhållanden varit lämpliga för de problem, som försöksverksamheten
avsett att belysa, s. k. ambulerande försöksverksamhet.

Husdjursförsölrsanstalten har enligt samma berättelse under år 1942 utfört
undersökningar, avseende, bland annat, metoder för fodermedlens konservering
och preparering, smältbarheten av olika foderslag, utfodring m. m.

I riksstaten för budgetåret 1943/44 hava bland annat upptagits följande anslag
till lantbrukshögskolan, nämligen dels ett avlöningsanslag å 912,700 kronor,
i vilket även ingår avlöningar till personal vid försöksanstalterna, och
dels ett omkostnadsanslag å 201,500 kronor, varav ett belopp å 80,000 kronor
utgör nettoutgifter för försöksanstalterna samt försöksgårdarna. Av det till
lantbrukshögskolan anvisade anslaget till materiel m. m. utgå, bland annat,
följande belopp till försöksverksamheten, nämligen till jordbruksinventarier
m. m., avseende anstalten för jordbruksförsök 6,500 kronor, till ersättningar
till försöksvärdar m. m., avseende samma anstalt 32,000 kronor, till förbrukningsartiklar,
avseende anstalten för husdjursförsök 3,000 kronor samt till
försökskostnader för sistnämnda anstalt 16,800 kronor. I riksstaten hava vidare
upptagits följande anslag, nämligen

— 164

lill avkastningsbedömning rörande avelssvin, vilket belopp
disponeras till vissa arvoden och omkostnader vid husdjursförsöksanstalten
och försöksstationerna vid Åstorp

och Hallsberg...................................... kronor 35,900

> lokala gödslings-, sort- och ogräsförsök .............. » 89,000

» fast försöksverksamhet vid statsunderstödda lantbruks och

lantmannaskolor .............................. » 22,000

Gällande bestämmelser om statens växtskyddsanstalt, vilken såsom förut
nämnts inrättades genom beslut av 1931 års riksdag, innehållas i instruktionen
för anstalten den 16 december 1932 (nr 579). Anstalten har till uppgift
att bedriva vetenskapliga undersökningar och praktiska försök i syfte att bereda
den inhemska odlingen av växter skydd mot skadliga företeelser härrörande
från växtriket och djurvärlden ävensom att lämna allmänheten råd
och anvisningar i ämnen, som hänföra sig till anstaltens verksamhetsområde.
Växtskyddsanstalten har vidare att, enligt i sådant avseende särskilt meddelade
bestämmelser, utöva kontroll och inspektion å växtskyddstjänstens område.

Anstalten omfattar följande avdelningar med huvudsakligen nedannämnda
uppgifter:

botaniska avdelningen med uppgift att verkställa undersökningar och utredningar
rörande de odlade växternas sjukdomar, särskilt sådana som föranledas
av växtorganismer, ävensom medlen att förekomma och hejda desamma,

zoologiska avdelningen med uppgift att verkställa undersökningar och utredningar
rörande för växtodlingen skadliga djurs levnadssätt och livsvillkor
samt medlen att förekomma och hejda deras verkningar, samt

upplysnings- och kontrollavdelningen med uppgift att i samverkan med
de förutnämnda avdelningarna gå allmänheten tillhanda med råd och anvisningar
i ämnen, som falla inom anstaltens verksamhetsområde, genom en
ordnad upplysningsverksamhet sprida kunskap örn växternas sjukdomar och
för växtodlingen skadliga djur samt desammas bekämpande, införskaffa
uppgifter örn deras uppträdande inom landet samt, i den mån särskilda bestämmelser
så föreskriva, utöva kontroll och inspektion å växtskyddstjänstens
område.

Anstalten står under överinseende av en styrelse, bestående av sex ledamöter,
tre förordnade av Kungl. Maj :t, två valda av lantbruksakademien samt
anstaltens chef såsom självskriven ledamot.

Enligt vad som framgår av den över verksamheten vid statens växtskyddsanstalt
under år 1942 avgivna berättelsen har vid huvudanstalten å Bergshamra
och dess filial i Åkarp utförts bland annat följande botaniska undersökningar
och försök, nämligen undersökningar rörande svampar, som förorsaka
utvintring av höstsäd och vallväxter, rutinmässig prövning av svenska
potatissorters resistens mot potatiskräfta, undersökningar rörande virussjukdomar
hos potatis och tomater, undersökningar rörande klöverrötan, obser -

— 165 —

vationer över ståndargråmögel hos rödklöver, undersökningar av vissa sjukdomar
hos oljeväxter m. m.

Bland zoologiska undersökningar och försök, som utförts under nämnda
år, märkas undersökningar rörande vetemyggornas biologi och bekämpning,
sädesslagens och fodergräsens viktigaste tripsorter, potatisnematodens biologi
och bekämpning, stjälknematodens biologi och bekämpning, undersökningar
rörande fritflugorna, ärtvecklaren samt beles- och slåttervallarnas, särskilt
klövervallarnas, skadedjur. Vidare hava försöken avsett jordloppornas biologi
och bekämpning, vissa sugande insekters roll vid spridningen av virussjukdomar
hos potatis, oljeväxternas skadedjur. Undersökningarna hava även
omfattat skadeinsekter på spannmål och frövaror, på kvarnprodukter och
övriga vegetabilier m. m.

I fråga örn bekämpningsmedelskontrollen må nämnas prövning av betningsmedel
för stråsäd, besprutningsförsök mot potatisbladmögel, prövning av bekämpningsmedel
mot skadedjur m. fl. försök.

Till statens växtskyddsanstalt har i riksstaten för budgetåret 1943/44 anvisats
dels ett anslag till avlöningar å 169,400 kronor, dels ock ett anslag till
omkostnader å 67,000 kronor. Därjämte hava från anslaget till bekämpande
av växtsjukdomar jämlikt särskilt kungl, brev den 23 juli 1943 för samma
budgetår beviljats följande belopp, nämligen för undersökningar och bekämpningsförsök
rörande vetemyggorna m. m. 22,620 kronor, till bestridande av
kostnaderna för fortsatta åtgärder till potatiskräftans och potatisålens bekämpande
30,000 kronor samt för anordnande av stickprovsundersökningar
vid införsel av levande växter och växtdelar m. m. ett belopp av intill 12,550
kronor.

Forsknings- och försöksverksamhet på jordbruksområdet bedrives även av
statens centrala frökontrollanstalt, vilken inrättades genom beslut av 1924 års
riksdag. Gällande instruktion för statens centrala frökontrollanstalt är utfärdad
den 3 februari 1939 (nr 71). Revisorerna hava i annat sammanhang
(§ 33) lämnat en närmare redogörelse för verksamheten vid denna anstalt,
vartill revisorerna få hänvisa. Här må endast nämnas, att statens centrala frökontrollanstalt
är en praktisk-vetenskaplig anstalt, som har till uppgift dels
att genom laboratorieundersökningar och fältodlingar utöva kontroll över
utsädesvarors beskaffenhet i olika avseenden och dels att genom självständig
vetenskaplig forskning utveckla frökontrollens arbetsmetoder och upptaga till
utredning de olika spörsmål, som beröra utsiidesvarornas olika värdesegenskaper.

1 riksstaten för budgetåret 1943/44 har uppförts dels ett anslag till avlöningar
vid statens centrala frökontrollanstalt med 418,100 kronor och dels ett anslag
å 180,000 kronor till omkostnader vid samma anstalt.

Revisorerna hava här ovan lämnat redogörelse för de statliga institutioner,
som bedriva forsknings- och försöksverksamhet på jordbruksområdet. Staten
lämnar även i stor utsträckning bidrag till dylik verksamhet vid enskilda organisationer.

— 166

Svenska vall- och mosskulturföreningen utgör en sammanslagning av svenska
betes- och vallföreningen samt svenska mosskulturföreningen. Enligt de
av Kungl. Maj:t den 27 maj 1938 för vall- och mosskulturföreningen fastställda
stadgarna har föreningen till ändamål att inom landet verka för en
rationellt genomförd betes-, vall- och mosskultur.

Sitt syfte skall föreningen söka uppnå bland annat genom att utföra för
betes-, vall- och mosskulturen samt för därtill hörande nyodling erforderliga
försök;

genom att bedriva praktisk-vetenskaplig undersökningsverksamhet för klarläggande
av hithörande frågor;

genom att insamla och bearbeta vunna rön och erfarenheter på hithörande
områden;

genom att följa motsvarande arbeten i andra länder;

genom att främja en ändamålsenlig tillämpning av gällande bestämmelser
om betesreglering; samt

genom att utöva upplysningsverksamhet på betes-, vall- och mosskulturens
områden samt på begäran tillhandagå jordbrukare eller organisationer och
deras tjänstemän med råd i dithörande ämnen.

Enligt vad som framgår av föreningens årsberättelse för år 1942 har verksamheten
varit uppdelad på två avdelningar, en avdelning för betes- och vallfrågor
och en avdelning för mosskulturfrågor.

Arbetena å betes- och vallavdelningen hava omfattat, bland annat gödslings-
och kalkningsförsök på betesmarker, gödslingsförsök på ängsmark,
dräneringsförsök, försök för utrönande av hållbarheten hos stängselstolpar,
försöksmässiga förbättringsåtgärder å hag- och skogsmarker, som tidigare
icke kultiverats eller gödslats, bekämpande av mindre önskvärda växtarter i
naturliga betesmarker, förbättringar av betesvallar genom hjälpsådd, bevattning
av betesmarker m. m.

Mossavdelningens försöksverksamhet har under samma år omfattat, bland
annat, växtföljdsförsök, gödslingsförsök, vallanläggnings- och slåttertidsförsök
m. m.

Statsbidrag till svenska vall- och mosskulturföreningen utgår från ett för
ändamålet i riksstaten för innevarande budgetår uppfört anslag å 205,500
kronor. För anskaffande av konstgödselmedel utgår dessutom ett anslag
för samma budgetår å 34,000 kronor.

Försöksverksamhet bedrives även av Sveriges utsädes förening. Verksamheten
avser alstrande av nya sorter samt stammar av utsäde och frö med bättre
egenskaper än redan befintligt. Sålunda alstrade sorter, som befinnas värda
att utföras i handeln, förökas av föreningen till en mindre kvantitet, vilken
därefter överlämnas till ett bolag, allmänna svenska utsädesaktiebolaget, som
i sin tur utövar verksamhet med förökning av utsäde (kontrollodling) och till
allmänheten försäljer de sålunda erhållna produkterna. Föreningens verksamhet,
som förutom växtförädling även innefattar frökontroll, bedrives
dels vid huvudanstalten i Svalöv, dels vid ett antal filialer i olika delar av lan -

— 167 —

det. Föreningens angelägenheter handhavas av en styrelse bestående av sju
ledamöter, av vilka ordförande och fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t.

Föreningen åtnjuter sedan en följd av år ett årligt statsbidrag, som i riksstaten
för budgetåret är uppfört med ett belopp av 295,000 kronor. Dessutom
utgår för samma budgetår ett anslag å 15,600 kronor såsom särskilt bidrag
för kvalitetsundersökningar för lin m. m.

Växtförädlingsverksamhet utövas jämväl i stor omfattning av W. Weibull
aktiebolag. Karakteristiskt för verksamheten vid detta bolag är att såväl själva
växtförädlingsarbetet som ock det affärsmässiga exploaterandet av de förädlade
varorna bedrivas av en och samma organisation, därvid dock i räkenskapshänseende
förädlingsverksamheten är skild från den merkantila
verksamheten. För understödande av den praktislct-vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm utgår sedan flera år ett årligt statsbidrag, som för
budgetåret 1943/44 är i riksstaten uppfört med ett belopp av 100,000 kronor.

I nära samband med försöksverksamheten på jordbruksområdet står försöksverksamheten
på trädgårdsområdet. Statlig verksamhet av sistnämnda
slag bedrives vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut (Statens
trädgdrdsförsök). Enligt stadgarna för samma institut den 22 september 1938
(nr 632) har denna verksamhet till ändamål att genom vetenskapliga undersökningar
och systematiska försök utreda för trädgårdsodlingen viktiga praktiska
frågor. Med denna försöksverksamhet är förenad skyldighet att genom
utgivande av försöksberättelser samt genom föreläsningar och demonstrationer
och annan upplysningsverksamhet giva allmänheten kännedom örn vid
verksamheten vunna resultat samt att i den mån lämpligen kan ske meddela
allmänheten råd och anvisningar i frågor, tillhörande verksamhetens område.

Verksamheten bedrives dels vid den till Alnarp förlagda huvudanstalten,
dels vid därunder lydande försöksstationer, dels ock i form av lokala trädgårdsförsök.
Försöksstationerna äro förlagda till Rånna (Skaraborgs län),
Nyckelby (Stockholms län) och Söråker (Västernorrlands län).

Inkomsterna av statens trädgårdsförsök hava under budgetåret 1942/43
uppgått till 82,782: 86 kronor och utgifterna under samma tid till 124,724: 80
kronor.

Bland statliga anstalter, som bedriva forskningsverksamhet, må i förevarande
sammanhang även omnämnas statens lantbrukskemiska kontrollanstalt.

Anstalten, som tillkom genom beslut av 1938 års riksdag, har enligt gällande
instruktion den 17 mars 1939 (nr 166) till uppgift:

att på begäran och, där så erfordras, efter provtagning verkställa undersökning
(analys) av handelsvaror och andra ämnen, vilka äro av betydelse
för jordbruket och dess binäringar;

att, där omständigheterna därtill föranleda, självmant genom kontrollundersökning
övervaka handeln med konstgödselmedel och fodermedel;

— 168

att verkställa sådana undersökningar samt utöva sådan kontroll, som äro
föreskrivna i särskilda författningar;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i ämnen, som falla
inom området för anstaltens verksamhet;

att dels utarbeta eller pröva för det lantbrukskemiska kontrollväsendet erforderliga
analysmetoder, dels ock, i den mån omständigheterna sådant medgiva,
utöva inom anstaltens verksamhetsområde fallande vetenskaplig forskning; att

verkställa jämförande undersökning å från de lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna insända eller infordrade analysobjekt och s. k. normallösningar;
samt

att i övrigt vägleda kontrollstationerna med råd och upplysningar.

Taxa för undersökningar (analyser) med eller utan provtagning, som verkställas
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, ävensom erforderliga föreskrifter
rörande de metoder, som härvid böra användas, fastställas av lantbruksstyrelsen
efter förslag av anstaltens styrelse.

Till kontrollanstalten utgår dels ett avlöningsanslag och dels ett omkostnadsanslag,
vilka anslag i riksstaten för budgetåret 1943/44 uppförts med
90,000 kronor respektive 27,300 kronor. Enligt budgetredovisningen för budgetåret
1942/43 har i inkomster för anstalten influtit ett belopp av 81,506
kronor 45 öre.

Kontrollverksamhet på jordbruksområdet bedrives även av de lokala lantbrukskemiska
kontrollstationerna i Visby, Jönköping, Krislianstad, Skara
och Luleå, till vilka från ett särskilt i riksstaten uppfört anslag utgår årligt
statsbidrag med för den förstnämnda stationen 3,000 kronor och för envar
av de övriga 6,000 kronor. Reglemente för dessa stationer är utfärdat den
15 juni 1939 (nr 419).

En närmare redogörelse torde slutligen böra lämnas för den betydelsefulla
försöksverksamhet på jordbruksområdet, som utövas av hushållningssällskapen.
Under begreppet hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet har
sammanförts all den försöksverksamhet, som utföres av landets hushållningssällskap
och under sällskapen sorterande s. k. försöksringar i samarbete med
den statliga jordbruksförsöksanstalten. Verksamheten omfattar gödslings-,
sort- och andra växtodlingsförsök, och dess uppgift kan sägas vara att utröna,
vilka driftsåtgärder i form av gödsling, kalkning, sortval m. m. som
under olika jordmåns- och klimatförhållanden samt med hänsynstagande till
jordbrukets förutsättningar i övrigt äro ur ekonomisk synpunkt fördelaktiga,
ävensom att sprida kunskap härom till jordbrukarna.

Vad speciellt gödslingsförsöken angår, torde resultaten i första hand hava
betydelse för de jordbrukare, hos vilka försöken utförts. Då emellertid försöken
utföras efter i stort sett likartade planer, har man även kunnat utnvttja
resultaten för sammanställningar, vilka kunnat tjäna även de jordbrukare,
som ej själva varit i tillfälle att få försök utförda på sina egendomar, till
ledning vid användningen av handelsgödselmedel. Sortförsöksverksamheten
siktar direkt på en allmän vägledning vid sortvalet och relativt ringa vikt

— 169 —

lägges här vid de enskilda försöksresultaten. Övriga växtodlingsförsök, vilka
i huvudsak omfatta försök med olika metoder för ogräsbekämpning samt
försök med bekämpningsmedel mot potatisbladmögel, avse slutligen att anskaffa
ett siffermaterial, som kan läggas till grund för en intensiv propaganda
för bekämpning av ogräs och potatisbladmögel.

Verksamheten är så organiserad, att hushållningssällskapen antingen direkt
genom sina egna tjänstemän (jordbrukskonsulenter och vandringsrättare)
eller genom med sällskapen samarbetande och av dem ekonomiskt understödda
föreningar (s. k. försöksringar) ombesörjer försökens anläggning,
skötsel och skörd. Gödslingsförsöken utläggas som regel hos de lantbrukare,
som hos sällskapen anmält, att de önska få försök utförda, under det att sortförsök
och andra växtodlingsförsök efter överenskommelse med vederbörande
lantbrukare utläggas på egendomar, vilka ur jordmåns- och klimatsynpunkter
äro typiska representanter för vederbörande jordbruksområde. För
ledning av försöksverksamheten skall inom varje hushållningssällskap finnas
en av förvaltningsutskottet tillsatt försökskommitté. Såsom bidrag för
bestridande av kostnaderna för denna verksamhet erhålla sällskapen och försöksringarna
20 kronor för varje gödslingsförsök och 30 kronor för varje
sort- och växtodlingsförsök. Statsanslag för ändamålet beviljades första gången
för budgetåret 1937/38, tidigare hade bidrag endast utgått för sortförsök.
Villkoren för statsbidragens utbetalande finnas angivna i kungörelsen den 21
maj 1937 (nr 239) med däri genom kungörelsen nr 109/1939 vidtagen ändring.

Till belysande av den lokala försöksverksamhetens omfattning meddelas
nedanstående uppgifter om antalet utförda försök.

Perioden	1901 — 1906 ......	...... c:a 250 försök årligen
»	1907—1919 ......	...... » 475	» »
År	1920 ......	...... 656	»
	1925 .....	...... 1,809	>
	1930 .....	...... 2,971	r>
»	1935 ......	...... 4,0j2	»
»	1939 ......	...... 4,434

Under de sistnämnda åren uppgick antalet sort- och växtodlingsförsök
till c:a 600, resten utgjordes av gödslingsförsök. Under krigsåren har antalet
försök sjunkit till omkring 2,000. Sänkningen har uteslutande gått ut över
gödslingsförsöken.

Jordbruksförsöksanslaltens uppgifter inom den lokala försöksverksamheten
är att utarbeta planer för försöken, att medddela föreskrifter rörande
handhavandet och skötseln av dessa samt alt genom sina tjänstemän inspektera
och kontrollera försöksarbetets utförande. Anstalten skall vidare
klassificera från försöken uttagna jordprov med avseende på jordart och
mullhalt samt låta genom kemisk analys bestämma jordens halt av växtlöslig
fosfor och kalium. Från sorlförsöken insända sädesprov skola undersökas,
varvid renhet, vattenhalt, hektolitervikt och torrsubstansvikt bestäm -

— 170 —

mes. Slutligen skall jordbruksförsöksanstalten ombesörja försöksresultatens
matematiska bearbetning samt uppgöra och till försöksvärdar överlämna
en sammanfattning av resultatet, i förekommande fall åtföljd av på resultatet
grundade råd beträffande gödsling, sortval m. m.

Det har för hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet
varit av stor betydelse att sällskapen aktivt deltagit i den lokala försöksverksamheten.
Jordbrukskonsulenter och vandringsrättare hava därigenom
lärt känna gödslingsbehovet i olika trakter inom sina verksamhetsområden
och kunnat lämna jordbrukarna på egna iakttagelser grundade anvisningar
rörande lämpliga gödslingsåtgärder. Genom sortförsöken hava de snabbt
fått kännedom om nya förbättrade sorter och dessas lämplighet inom området
och hava härpå grundat sina råd i sortfrågor. Försöksfälten hava i
stor utsträckning fått utgöra målet för studieresor och demonstrationer.

För jordbruksförsöksanstalten har dess ställning som centralpunkt för
den lokala försöksverksamheten varit av oerhörd betydelse. Anstalten har
genom det intima samarbetet med hushållningssällskapen fått den fasta
kontakt med landets jordbruk, som är huvudförutsättningen för att det
arbete, som anstalten utför, skall bliva till bestående nytta. Anstaltens egen
försöksverksamhet, som ej alls når samma omfattning som den lokala, är
helt inriktad på att stödja och komplettera den lokala försöksverksamheten.
Anstaltens uppgifter i samband med den lokala försöksverksamheten sysselsätter
en mycket betydande del av dess personal. Det må nämnas, att av
de 67 meddelanden, som under åren 1921—1938 utgåvos från jordbruksförsöksanstaltens
föregångare, centralanstaltens jordbruksavdelning, ej mindre
än 43 bygga på material från den lokala försöksverksamheten.

Kunskapen örn de resultat, som vinnas genom forsknings-, försöks- och
provningsverksamheten nå de praktiserande jordbrukarna huvudsakligen
genom de konsulterande tjänstemännen hos hushållningssällskapen och andra
institutioner samt genom lärarna vid lanbruksundervisningsanstalterna
och den kursverksamhet, som på skilda håll bedrives inom landet. Vid sidan
härav sprides ifrågavarande kunskap genom de olika institutionernas
facktidskrifter. I stor utsträckning vända sig fackorganen emellertid främst
till de konsulterande tjänstemännen och lärarna vid undervisningsanstalterna,
i mindre grad torde dessa tidskrifter nå ut till jordbrukarna i gemen.
Till följd av det sätt, varpå kunskapen örn framstegen inom forskningsoch
försöksverksamheten sprides, hava emellertid resultaten av arbetena
på ifrågavarande områden endast förhållandevis långsamt nått ut i bygderna
för att omsättas i praktiken. För att avhjälpa denna brist framlades
i proposition nr 120 till 1943 års riksdag ett förslag till ordnande av upplysningsverksamheten
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets
område. Förslaget innebar inrättande av ett statligt organ, som skulle handhava
denna upplysningsverksamhet. Detta organ skulle få karaktären av
en nämnd, i vilken skulle ingå representanter för forsknings-, försöks- och
provningsanstalterna samt det praktiska jordbruket och trädgårdsodlingen
ävensom pressen. Upplysningsnämnden skulle söka fylla sin uppgift genom

— 171 —

att utgiva korta populärt avfattade sammanfattningar av de från forsknings-,
försöks- och provningsanstalterna utgivna avhandlingar och försöksberättelser
med sådan innebörd, att de däri meddelade resultaten omedelbart
kunde omsättas i praktiken. Nämnden borde även utgiva sammanfattande
översikter över olika forskningsområden och andra redogörelser, som
kunde vara ägnade att sprida kännedom om och väcka intresse för försöksverksamheten.
Det av nämnden liopbragta materialet skulle publiceras
i en bilaga till jordbrukarnas föreningsblad.

Riksdagen godkände Kungl. Majlis förslag och anvisade för ändamålet
för budgetåret 1943/44 ett anslag å 38,000 kronor.

Upplysningsnämnden är avsedd att träda i verksamhet från och med den
1 januari 1944.

Betydelsen av en rationellt ordnad försöksverksamhet på jordbrukets område
synes revisorerna uppenbar. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har också frågan örn organisationen av denna verksamhet och särskilt
det därmed sammanhängande spörsmålet örn den högre lantbruksundervisningens
ställning till centralanstalten för jordbruksförsök varit föremål
för olika överväganden. Utan att taga ställning till frågan örn lämpligheten
av ett samordnande av dessa båda institutioner vilja revisorerna
framhålla, att försöksverksamheten i stort för närvarande icke synes tillfredsställande
ordnad. Det nuvarande systemet med ett flertal självständigt
arbetande anstalter och institutioner med var och en sin styrelse måste enligt
revisorernas mening leda till splittring av verksamheten och därmed till
bristande effektivitet.

Det förekommer sålunda att arbeten, som utföras vid den ena anstalten,
ofta helt eller delvis sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution
är sysselsatt. Något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom
ett dylikt dubbelarbete kan undvikas, synes i allmänhet icke förekomma.
Så utföres t. ex. praktisk försöks- och provningsverksamhet på
gödslingslärans och växtodlingens område förutom vid jordbruksförsöksanstalten
samt svenska vall- och mosskulturföreningen även av växtskyddsanstalten,
frökontrollanstalten, lantbrukskemiska kontrollanstalten och statens
trädgårdsförsök. Ett närmare samarbete förefaller också vara erforderligt
mellan statens växtskyddsanstalt och statens centrala frökontrollanstalt
i frågor rörande immunitetskontroll och sortkontroll av potatis. Det bristande
samarbetet mellan anstalterna medför förutom bristande effektivitet
även onödiga kostnader för statsverket.

De nu anmärkta olägenheterna synas revisorerna giva anledning till att
frågan örn sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten
på jordbruksområdet nu bör upptagas lill allsidig prövning. Det kan härvid
möjligen komma att visa sig erforderligt och lämpligt att från sambandet
med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbruksförsöksanstalten som husdjursförsöksanstalten.
Den av svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna
försöksverksamheten bör enligt revisorernas mening kunna inför -

Revisorernaa

uttalande.

— 172 —

livas med förstnämnda försöksanstalt, varvid föreningens konsulentverksamhet
synes kunna övertagas av hushållningssällskapen. Kungl. Maj:t har nyligen
bemyndigat statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
särskilda utredningsmän för att utreda frågan om föreningens verksamhet.
Det vill förefalla revisorerna, att detta spörsmål icke kan lösas annat
än i samband med den större frågan örn försöksverksamhetens allmänna
organisation.

Beträffande den nu föreslagna samorganisationen av försöksverksamheten
synes ligga närmast till hands, att anstalter med i stort sett samma verksamhetsområden
ställas under en gemensam styrelse med de särskilda anstalternas
föreståndare såsom föredragande. I denna styrelse bör det praktiska
jordbruket vara starkt representerat. I fråga om institutioner, vilkas
arbetsområden omfatta växtodlingen i detta begrepps mest vidsträckta bemärkelse,
kunde en sådan sammanslagning tänkas omfatta jordbruksförsöksanstalten
(jämte den med anstalten införlivade svenska vall- och mosskulturföreningen),
växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten och
lantbrukskemiska kontrollanstallen. Eventuellt skulle även statens trädgårdsförsök
sortera under denna styrelse. Det kan måhända vid en utredning
av frågan om sammanförande av olika grenar av försöksverksamheten
jämväl bliva erforderligt att klarlägga den ställning, som de nu statsunderstödda
företagen, Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktiebolag, böra
intaga till en sådan organisation. Givetvis bör även den nämnd, som enligt
beslut av 1943 års riksdag, är avsedd att handhava upplysningsverksamheten
på jordbrukets område, sortera under styrelsen för den samlade försöksverksamheten.

Det torde vara en allmän uppfattning, att det svenska jordbruket, huru
förhållandena än komma att gestalta sig efter krigets slut, kommer att ställas
inför nödvändigheten av ytterligare rationaliseringar av driften. I detta
läge kommer jordbruket måhända att mer än någonsin behöva stödet av en
väl organiserad försöksverksamhet. De synpunkter, som här framförts i
fråga om organisationen av försöksväsendet på jordbruksområdet, synas revisorerna
därför vara av den betydelse, att de snarast böra göras till föremål
för en närmare utredning.

— 173

TIONDE HUVUDTITELN.

Handelsdepartementet.

§ 36.

Revisorerna hava avlagt besök vid statens hantverksinstitut i Stockholm.
Vidare hava revisorerna tagit del av institutets räkenskaper.

I instruktionen den 17 maj 1940 (nr 378) för statens hantverksinstitut föreskrives
om institutets uppgifter följande:

1 §•

Statens hantverksinstitut har till uppgift att verka för höjandet av yrkesskickligheten
genom att bereda tillfälle för yrkesmän inom hantverket och
den mindre industrien att förvärva ökad utbildning och ökade möjligheter
att följa utvecklingen på området.

2 §•

Det åligger institutet: .....

att meddela undervisning genom anordnande av kurser och föreläsningar
med ändamål att bibringa praktisk-teknisk verkstadsutbildning och teoretisk

utbildning, , , . , ,

att såsom tekniskt rådgivande institution utova konsulterande verksamhet
(teknisk informationsverksamhet) beträffande material, arbetsmetoder och
arbetsredskap på olika yrkesområden och därvid till behandling upptaga
yrkesmännens olika praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk
natur,

att utöva försöksverksamhet för främjande av hantverkets och den mindre
industriens utveckling,

att anordna och vidmakthålla ett centralt yrkesbibliotek och en aktuell
yrkesutställning, samt

att stödja hantverkets och den mindre industriens tekniska och konstnärliga
utveckling ävensom i övrigt verka för höjandet av kvaliteten hos den
svenska tillverkningens alster inom de närmast berörda produktionsområdena.

3 §.

Institutets försöksverksamhet omfattar provningar och undersökningar av
material, arbetsmetoder, driftförhållanden samt redskap, instrument och apparater
med avseende på deras beskaffenhet och lämplighet. Försöksverksamheten
bedrives i den utsträckning övriga arbeten inom institutet det medgiva
dels för främjande av yrkesutövningen inom hantverket och den mindre
industrien i allmänhet dels ock på uppdrag av offentliga myndigheter, institutioner
eller enskilda, i den mån erforderliga medel ställas till förfogande
för ändamålet.

Statens

bantverks institnt.

— 174

Institutets direktör ansvarar enligt 7 § instruktionen för att alla för institutets
räkning uppburna medel behörigen redovisas och att fullständiga räkenskaper
föras över medel, som av institutet uppburits och utgivits. Enligt
6 § åligger det styrelsen att övervaka institutets ekonomi.

Statens hantverksinstitut började sin verksamhet den 1 juli 1940 Dess
första och ursprungliga uppgift är att meddela teoretisk och praktisk undervisning
för högre utbildning av hantverksmästare och vederlikar.

De kurser, som hållas, äro av olika slag och längd, beroende på behovet
i varje särskilt fall, såsom fortbildningskurser med teoretisk och praktisk utbildning,
specialbetonade yrkestekniska kurser med huvudsakligen praktisk
undervisning, examenskurser för att få statlig eller kommunal auktorisation
för visst yrke, allmänna instruktionskurser, praktikantkurser och yrkesekonomiska
specialkurser. Vissa kurser hållas även i landsorten för att möjliggöra
för landsortens yrkesutövare att i större utsträckning inhämta undervisning.
De flesta kurserna hava en genomsnittlig effektiv kurstid örn c:a 2
veckor per kurs med i genomsnitt 20 å 30 deltagare. Kurser med väsentligt
andra tider och annat antal kursdeltagare förekomma även. Härtill komma
enstaka instruktionsföreläsningar.

Kursverksamhetens omfattning framgår av följande uppställning.

Budgetår	Antal kurser	Antal deltagare
1940/41 ...........	........... 26	590
1941/42 ...........	........... 79	2,254
1942/43 ...........	........... 93	2,749

Antal timmar
per kurs
(medeltal)

Den av institutet bedrivna informationsverksamheten har varit fördelad
på olika avdelningar och avsett följande områden, nämligen administration,
bageri, bilreparationer, elektroteknik, förgyllningsarbeten, golvbeläggning, litteraturhänvisningar,
metallarbeten, murarteknik, målningsarbeten, plåtarbeten,
rörledningsinstallationer, skomakeri, skrädderiarbeten, smidesarbeten,
snickeri, svetsning, trätorkning, värme- och sanitetsfrågor samt kemiska undersökningar
av olika slag m. m.

Många informationer hava bestått i besvarandet av förfrågningar angående
orsaken till och sätten att avhjälpa fel och vanskligheter hos material eller
arbetsmetoder. Flera av uppdragen hava föranletts av den på grund av krisen
betingade bristen på råvaror. Intresset från hantverkets och den mindre industriens
sida för en fortlöpande materialkontroll av råvaror och halv- eller
helfabrikat har varit ringa.

Laboratorierna hava dels på eget initiativ och dels på uppdrag utifrån utfört
mera omfattande undersökningar av olika slag.

Institutets förlagsverksamhet har avsett utgivandet av en handboksserie
för olika hantverksyrken — såsom »Bagarboken» och »Blomsterbindaren» —
samt en serie skrifter så kallade »Meddelanden», vilka snabbt skulle bringa
de nyaste rönen och arbetsmetoderna till hantverkarnas kännedom. Dess -

— 175

utom utgives en årsbok. Institutets årsbok för 1942, som var den första, innehåller
redogörelse för institutets verksamhet åren 1940—1942, beskrivning av
dess byggnader, inredning och tekniska utrustning samt aktuella uppsatser
om hantverk, konst, arbetsledning, hantverkskalkylation m. m. Även redogöres
för firandet av institutets högtidsdag, informationsdagar och första
medaljutdelning. I följande årgångar av årsboken avses att mera lämna plats
åt hantverkstekniska och organisatoriska frågor. För sina publikationer bedriver
institutet en omfattande reklamverksamhet.

För att bringa institutet i närmare kontakt med hantverkarna i landet har
ordnats ett flertal utställningar, visningar av konst och samkväm m. m.

Vid genomgång av institutets räkenskaper hava revisorerna uppmärksammat,
att inkomster och utgifter icke alltid bokförts för den dag inbetalning
respektive utbetalning ägt rum. En del räkningar hava sålunda boklörts
mer än ett halvt år efter betalningsdagen. Vidare hava gåvomedel i ett fall
bokförts fristående från institutets övriga kassabokföring. Donerade medel
och fondmedel hava i övrigt redovisats i institutets kassaräkning såsom inkomst
och upplupna räntor insatts å checkräkning i enskild bank. Någon
fullständig överblick beträffande de olika donationernas och fondernas ställning
erhölls icke då tidigare särskild räkenskap icke förts över dessa.

En person, som donerat 10,000 kronor till institutet, företrädesvis till biblioteket,
utbetalade beloppet till institutets direktör genom check å 1,000
kronor, som löstes den 3 maj 1941, samt genom postremissväxel å 9,000
kronor, som löstes den 6 i samma månad. Av denna donation användes

1,000 kronor till inköp av en tavla, som överlämnades till institutet. Dessa

1,000 kronor hava icke bokförts, då tavlan ansågs vara skänkt till institutet.
Återstående 9,000 kronor hava i räkenskaperna bokförts med 5,000 kronor
den 29 november 1941 samt med 4,000 kronor den 7 januari 1942. Enligt
uppgift av institutets direktör har den sena bokföringen berott på, att samtidigt
med donationens överlämnande fråga uppkom örn bildande av en förening,
Hantverksinstitutets vänner. Beloppet 9,000 kronor skulle i så fall
utgöra föreningens grundfond. Av denna anledning dröjde institutets direktör
med överlämnande till institutet av beloppet i fråga, tills beslut fattats att
tills vidare uppskjuta bildandet av föreningen.

Riksräkenskapsverket har efter en under hand av revisorerna gjord framställning
innevarande höst verkställt inventering hos institutet. Härvid framgick
bland annat, att ovan angivna donerade belopp å 9,000 kronor enligt donators
skriftliga medgivande finge användas till att bland annat »bestrida
vissa förskott», varför medlen icke genast uppdebiterades i räkenskaperna.

I anledning av påpekanden vid inventeringen har institutets bokföring numera
gjorts fullständig.

Då gåvomedel ställas till statsmyndighets disposition, böra de, som revisorerna
även i annat sammanhang påpekat, omedelbart ingå i vederbörande
myndighets räkenskaper.

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att de grenar av institutets ar -

Revisorernas

uttalande.

176 —

Iakttagelser
beträffande
vissa stödåtgärder
för
hampindnstrien.

betsområde, som avse informationsverksamhet, förlagsrörelse, anordnande
av samkväm m. m. tillmätts väl stor betydelse. Enligt institutets instruktion
ingår visserligen sådan verksamhet bland dess arbetsuppgifter. Huvudsyftet
med inrättandet av statens hantverksinstitut var dock att för höjande
av yrkesskickligheten genom anordnande av kurser och föreläsningar
bibringa praktisk-teknisk verkstadsutbildning och teoretisk utbildning, vilket
revisorerna i detta sammanhang finna sig böra understryka.

§ 37.

Förutsättningarna för en svensk odling av spånadsväxter hava enligt gammal
erfarenhet — vilken bestyrkts genom på senare år vidtagna odlingsförsök
— varit mycket goda. Särskilt för odling av hampa hava, på grund av dess
stora behov av fuktighet och kväve, väl förmultnade torvjordar visat sig
vara särskilt lämpade. Likväl hava spånadsväxter tidigare odlats inom landet
allenast i mycket ringa omfattning. Anledningen härtill torde hava varit,
att, med rådande världsmarknadspriser på spånadsprodukter, förutsättningar
saknats för odlingens räntabilitet. Härjämte torde beredningen av lin och
hampa hava varit mindre rationellt ordnad.

Under de år, som närmast föregingo krigsutbrottet, hade statsmakterna
emellertid sin uppmärksamhet riktad på vikten av att vissa kulturväxters duglighet
för odling inom landet gjordes till föremål för undersökning. Detta ansågs
vara av betydelse såväl för jordbrukets möjligheter till anpassning efter
utvecklingen som för landets självförsörjning med viktiga och oumbärliga
förnödenheter. De åtgärder, som närmast ansågos böra ifrågakomma, voro
försöksodling av vissa foder- och spånadsväxter ävensom åstadkommande
av mindre odlingar för säkerställande av lager av fröer för utsäde. I och med
inträdandet av nuvarande krisläge aktualiserades önskemålet att landet i möjligaste
mån bleve oberoende av importen av produkterna från ifrågavarande
kulturväxter. För sagda ändamål vidtogos åtgärder för en inhemsk produktion
i större skala av bland annat lin och hampa.

Till en början har den statliga stödverksamheten inriktats på odlingen i
form av prisstödåtgärder. Staten har ansetts böra ikläda sig en viss garanti
för att odlarna skola kunna vinna avsättning för sin vara till priser, som göra
odlingen ekonomiskt bärande icke endast under nuvarande krissituation utan
även under mera normala förhållanden. Priser pållin- och hamphalm borde
därför fastställas för varje år av statens linnämnd och beräknas i relation till
gällande priser på spannmål och övriga viktigare jordbruksprodukter. Endast
i de fall, då världsmarknadspriset på beredd spånadsvara vöre så lågt, att
det icke tilläte beredningsanstalterna att för halmen betala ett pris, som kunde
anses vara behövligt för jordbrukarna, borde prisstödet träda i funktion.

Genom beslut av 1940 års urtima riksdag bemyndigades Kungl. Majit att
vidtaga åtgärder för stödjande av priset å linhalm i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan angivna riktlinjer. Motsvarande medgivande beträffande
hamphalm lämnades av 1941 års riksdag (skr. nr 501). Detta inne -

— 177

bär, att odlarna under åren 1942—1946 garanterades ett pris å hamphalm
lika med 50 procent av inlösningspriset på råg av motsvarande års skörd,
dock att eventuellt bidrag icke finge överstiga 200 kronor per hektar odlad
hampa. Därvid räknade man med att hampindustrien under rådande förhållanden
skulle vara villig att betala ett sådant pris för tåga och blånor, att
något anslag för ifrågavarande ändamål icke för det dåvarande skulle erfordras.

För att ytterligare stimulera odlingen av spånadsväxter ansågs det vid 1943
års riksdag (skr. nr 177) erforderligt att höja de ovan angivna maximibelopp
per hektar, som skulle utgå såsom statligt prisstöd. För hampans del
fastställdes det nya priset till 350 kronor. Åtgärden sammanhängde delvis
därmed, att anläggningar för beredning av lin och hampa, vilka uppförts
under åren 1941—1943, visat sig mera kostnadskrävande än från början beräknats.
Då en försening inträtt vid utbyggandet av dessa beredningsverk, ansågs
även nödvändigt att utsträcka garantitiden för odlarna på det sätt, att
densamma numera omfattar fem år från det amorteringstiden börjat för vederbörande
beredningsanstalt. Dock finge garantitiden i intet fall utsträckas
längre än till 1950.

Det må även anmärkas, att odlingen av spånadsväxter visat sig äga ett visst
jordbruksekonomiskt värde, bland annat genom att större variation i växtföljden
därigenom kan erhållas. Särskilt plantor av hampa hava därjämte
visat förmåga att befria jorden från ogräs.

Det har jämväl ansetts nödvändigt, att staten förutom stödet åt odlingen
även lämnar bidrag till anläggande av beredningsanstalter för lin och hampa.
Lån för uppförande av sådana anstalter ha tidigare i viss utsträckning kunnat
erhållas från hemslöjdslånefonden. För att stegra intresset för uppförande
av anläggningar av ifrågavarande slag ansågos i samband med krigslägets
inträdande vissa lättnader i lånevillkoren vara erforderliga. Genom beslut
av 1940 års lagtima riksdag (skr. nr 171) medgavs, att lån ur hemslöjdslånefonden
finge uppgå till 85 procent av de beräknade kostnaderna för anläggningarna
med inredning och utrustning. Med hänsyn till storleken av de
anläggningar som avsagos skulle den tidigare gällande maximigränsen för
lån ur fonden icke bibehållas. Lånen skulle vara rån lefria under de första tre
åren. Med hänsyn till att anläggningarna kunde beräknas få en begränsad
varaktighet, bestämdes amorteringstiden till den förhållandevis korta tiden
av 15 år. Lånen skulle utlämnas utan förmedling av hushållningssällskapen.
Den för ifrågavarande bestämmelsers genomförande erforderliga författningsändringen
sammanfattades i en kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605). För att
kunna möta ansökningar örn lan av den storlek, som skulle kunna ifrågakomma,
beslöt riksdagen samtidigt om ökning av hemslöjdslånefondens kapital
med 300,000 kronor. Å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1940/
41 anvisades sedermera för samma ändamål 1,500,000 kronor. I samband
härmed hade förslag väckts av statens linnämnd, all jämväl statsbidrag intill
15 procent av anläggningskostnaderna skulle ställas lill företagarnas förfogande.
Enär det vore av vikt, alt de ekonomiska förutsättningarna för verk 12—4,

19307. Rev. berättelse ang. statsverket år 1943. I.

— 178 —

samheten noggrant övervägdes vid planläggningen av anstalterna, ansåge sig
emellertid chefen för jordbruksdepartementet icke böra biträda delta förslag.
Däremot genomfördes en ytterligare lättnad i villkoren för erhållande av
lån, i det att säkerhet i form av borgen för en tredjedel av lånesumman icke
vidare skulle behöva ställas (kung. nr 952/1940).

Till höstriksdagen 1941 framlade Kungl. Maj:t proposition om ytterligare
åtgärder för att beredningen av lin och hampa inom landet skulle få en sådan
omfattning, att landets behov av dessa varor i görligaste mån kunde tillgodoses.
Förslaget byggde på ett av statens linnämnd framlagt program för
utbyggnad i större skala av fyra beredningsverk för lin och två för hampa.
För genomförande av detta program erfordrades främst en förstärkning av
hemslöjdslånefonden; för budgetåret 1941/42 beräknades medelsbehovet till

1,500,000 kronor. Emellertid syntes erfarenheten från det närmast gångna
verksamhetsåret hava givit vid handen, att stöd, som lämnats enbart i form
av lån, icke varit tillräckligt för att få nyssnämnda anläggningar till stånd.
Det syntes därför nödvändigt att upptaga det av linnämnden tidigare framförda
förslaget att även statsbidrag utan återbetalningsskyldighet borde kunna
lämnas till uppförande av lin- och hampberedningsverk. Med hänsyn till
vikten av att lin- och hampberedningen i tillräcklig utsträckning komme
i gång, föreslogs anvisande av 500,000 kronor för sagda ändamål. I skrivelse
nr 501 biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag.

Genom kungörelse den 13 mars 1942 (nr 152) vidtogs beträffande villkoren
för lin- och hampberedningslån ur hemslöjdslånefonden den ändringen, att
amorteringstiden sänktes från 15 till 5 år. Det av 1941 års riksdag beslutade
prisgarantisystemet syntes nämligen böra kompletteras med en bestämmelse,
som syftade till att den konjunkturvinst, som under rådande förhållanden
beräknades uppkomma åtminstone på hampodlingen, disponerades för verkställande
av sådana amorteringar på statslånen, att anläggningarna vid garantitidens
utgång voro nedskrivna till ett skäligt värde.

För tillmötesgående av framställningar om lån och bidrag till anläggning
eller utbyggnad av beredningsanstalter har därefter riksdagen för budgetåret
1942/43 anvisat ytterligare anslagsmedel, nämligen dels till förstärkning
av hemslöjdslånefonden två kapitalinvesteringsanslag å 1,000,000 kronor
(skr. nr 225/1942) respektive 3,000,000 kronor (skr. nr 20/1943), dels för möjliggörande
av bidragstilldelning ett reservationsanslag under nionde huvudtiteln
å 800,000 kronor (skr. nr 20/1943).

För ifrågavarande ändamål har alltså riksdagen anvisat sammanlagt 8.6
miljoner kronor, vilket belopp fördelar sig med 7.3 miljoner kronor på tillhandahållande
av lån ur hemslöjdslånefonden och med 1.3 miljoner kronor
på utlämnande av bidrag utan återbetalningsskyldighet.

På grundval av importsiffrorna under åren närmast före kriget har landets
behov av beredd hampa beräknats till omkring 1,500 ton. Den häremot
svarande mängden obearbetad halm, 10,000—11,500 ton, beräknades till en
början kunna odlas på en yta av 2,000 hektar. Av denna areal avsågs hälften
böra belöpa på Gotland och hälften på fastlandet. I anslutning härtill plane -

— 179 —

rades uppförandet av två anstalter för hampberedning, varav en skulle förläggas
till Visby och en invid Katrineholm.

Då det betraktades som ett önskemål, att de båda anstalterna tillsammans
skulle förmå att tillgodose landets hela behov av beredd hampa, borde alltså
anläggningarna utbyggas till en kapacitet av 6,000 ton halm vardera, motsvarande
750 ton färdig hampfiber.

I en framställning den 19 juli 1941 anhöll en representant för det sedermera
bildade Aktiebolaget Hampberedning om lån från hemslöjdslånefonden
på 1,020,000 kronor för anläggning av en hampberedningsanstalt i Visby.
Beredningsverket var avsett att inrymmas i lokaler, som tidigare disponerats
för en nedlagd cementfabrik och vilka voro avsedda att övertagas av det nybildade
företaget. Bolagets aktiekapital utgjorde 150,000 kronor. Ett flertal
jordbruksorganisationer på Gotland voro huvudintressenter i företaget. I yttrande
över framställningen uttalade statens linnämnd, att förefintligheten av
hampberedningsverk på Gotland vore önskvärd, särskilt med hänsyn till
den rikliga förekomsten därstädes av för hampodling lämpliga jordar. Bolaget
hade även förvissat sig om att stort intresse rådde för odling av hampa;
vid en i juli månad 1941 företagen försöksteckning nåddes en kontraktering
av närmare 900 hektar.

Den beredningsmetod, som var avsedd att tillämpas vid anstalten i Visby,
kan i stora drag beskrivas på följande sätt. Hamphalmen transporteras till
beredningsverket företrädesvis på järnväg samt förvaras i lador eller upplägges
i stack. Den halm, som efter tröskning (frörepning) är färdig för beredning,
upplägges i korgar, vilka medelst en traversbana föras till det s. k.
rötningsverket. Där passerar halmen under loppet av fyra dygn genom kanaler,
innehållande c:a 30° varmt och i början av kanalerna starkt bakteriehaltigt
vatten. Rötningen har till ändamål att upplösa de bindämnen, som
sammanhålla de användbara tågorna med den otjänliga veden. Den rötade
halmen föres därefter medelst travers till pressarna, där fuktigheten nedbringas,
först genom mekanisk pressning till 180—200 procent och därefter genom
torkning i ångtorkar till omkring 8—10 procent. Halmen är sedan färdig
för mekanisk bearbetning, vilken sker i två moment, nämligen knäckning
av veden i hampan, s. k. bråkning, samt skäktning i den därför avsedda
s. k. skäktturbinen. Härigenom utvinnes den förstklassiga tågan. I skäktturbinen
borslås blånor, d. v. s. kortfibrig hampa samt den knäckta veden, de
s. k. skävorna. Blånoma frigöras i en skakmaskin från veden och utgöra
sedermera en hampprodukt av lägre kvalitet. Tågor och blånor förpackas
därefter var för sig och transporteras till lagret.

Planerna för beredningsverket i Visby voro uppgjorda i samråd med statens
linnämnd. Anläggningskostnaderna hade beräknats till 1,200,000 kronor.
Till anläggningen var avsedd att böra en värmeanläggning med ångpanna.
Denna .skulle tillhandahålla värme för lokalerna samt för rötningsanläggningen
och ångtorkarna. Av bränslebebovet skulle 60 procent kunna täckas
med avfallet från skäktturbinen, d. v. s. skävorna. Behovet av elektrisk kraft
skulle tillgodoses genom köp från Visby stad.

— 180

Det må erinras, att planläggningsarbetet för en inhemsk hampproduktion
till en början hade att kämpa mot stora svårigheter. Sålunda saknades erfarenhet
på ifrågavarande område så gott som fullständigt inom landet, och
studier av utländska förhållanden försvårades eller nära nog omöjliggjordes.
Vederbörande voro därför så gott som uteslutande hänvisade till utländsk litteratur
och de summariska uppgifter, som kunde erhållas från utländska
fackmän.

Genom beslut den 3 november 1941 beviljade kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
Aktiebolaget Hampberedning ett lån å 1,020,000 kronor från
hemslöjdslånefonden för anläggande av en hampberedningsanstalt i Visby.
Sedermera hava ämbetsverken genom beslut den 19 mars 1943 beviljat sagda
bolag statsbidrag med 180,000 kronor för omförmälda ändamål.

I ansökning den 21 mars 1942 anhöll bolaget om ytterligare lån av statsmedel
till täckande av kostnader för viss ändring och utbyggnad av ovannämnda
hampberedningsanstalt. Samtidigt begärde bolaget godkännande av
vissa ändringar, som företagits i den ursprungliga planen för anstaltens uppförande.
Av handlingarna i detta ärende kan inhämtas följande.

Efter hand som anläggningen i Visby utbyggdes, hade företagsledningen
sett sig ställd inför omständigheter, som enligt dess mening hade rubbat förutsättningarna
för den uppgjorda planen. Sålunda hade representanter för
de tyska maskinfirmor, vilka anlitats för tillhandahållande av erforderliga
maskiner, avrått från systemet att befria den rötade halmen från fuktighet
genom pressning och ångtorkning. Tågan löpte nämligen fara att skadas
genom den kraftiga pressningen, och även ångtorkningen vore ägnad att försämra
tågans kvalitet. Härtill komme, att planen för lösning av företagets
värme- och kraftproblem visat sig oekonomisk. Ved för ångpannan måste
nämligen till högt pris anskaffas från fastlandet, och den erforderliga elektriska
kraften ställde sig mycket dyrbar, oaktat priset med endast 1 öre per
kwh överstege Visby stads självkostnadspris. De höga prisen på värme och
kraft inverkade givetvis oförmånligt på företagets ekonomi. På grund härav
hade bolaget ansett det erforderligt att vidtaga betydande avsteg från den
ursprungliga planen. Torkningen skulle ske i det fria intill en fuktighet av
20 procent. För detta ändamål bleve det nödvändigt alt anordna ett torkfält
och, för att i möjligaste mån inskränka behovet av arbetskraft, måste fältet
förses med transportanordningar för halmen. Torkning i det fria kunde ske
allenast under omkring sex månader av året. På grund härav fordrades även
särskilda anordningar för höjande av rötningsverkets kapacitet.

Vidare hade den ursprungliga planen byggt på ångtorkning för nedbringande
av halmens fuktighet från 180 till omkring 9 procent. Enligt den nya
planen skulle ångvärme erfordras för torkning av halmen från allenast 20
till 9 procent. Härigenom nedbringades värmeförbrukningen i så hög grad,
att ej allenast inköp av bränsle bleve obehövligt, utan jämväl ett betydande
överskott på till bränsle användbara skävor uppkomma. Detta förhållande
i förening med den omständigheten, att den elektriska kraften enligt den ursprungliga
planen ställde sig dyrbar, ledde till att frågan om uppförande

— 181 —

av egen kraftstation aktualiserades. Bolaget planerade därför en anläggning,
i vilken skävoma skulle utnyttjas såsom bränsle för framställning av ånga,
vilken i sin tur skulle genereras till elektrisk kraft. Kraftanläggningen skulle
erhålla sådana dimensioner, att elektrisk kraft icke blott skulle bliva tillräcklig
för anläggningens eget behov utan även skulle kunna försäljas till
Visby stad. Vid bolagsledningens beslut i denna fråga torde det förhållandet
hava medverkat, att farhågor uttryckts för att inköp av elektrisk kraft från
Visby skulle stöta på stora svårigheter. Kraftalstringen därstädes vore nämligen
beroende av tillgången på importerat kol. I ännu ett avseende hade
de av linnämnden uppdragna riktlinjerna frångåtts. Det hade nämligen uttalats
misstankar örn att den ursprungligen planerade anläggningen, på grand
av den inom landet odlade hamphalmens lägre kvalitet, icke skulle förmå
att framställa den avsedda mängden av 750 ton beredd hampfiber. Med anledning
därav planerades en utökning av hela beredningsverkets kapacitet, så
att beredning skulle ske på ytterligare en arbetssträng. Vid denna beredning
skulle en annan framställningsmetod, s. k. grönberedning, komma till användning.
Utan att genomgå rötning skulle den lufttorkade halmen direkt bli
föremål för mekanisk behandling, d. v. s. bråkning och rensning. Den härigenom
framställda, mera kortfibriga hampprodukten, blånor, skulle vinna
avsättning inom textilindustrien.

Den i mars 1942 av bolaget ingivna framställningen utmynnade i en anhållan
om tilläggslån å 340,000 kronor för utökning av ånganläggning samt
anskaffande av ångturbin för kraftalstring till en beräknad kostnad av c:a

400,000 kronor. I ansökningen anfördes, bland annat, att bolaget efter samråd
med tyska fackmän på tillverkning av hampberedningsmaskiner ävensom
med representanter för svensk ångkraftindustri kommit till det resultatet,
att det avsedda konsttorkningsförfarandet med hänsyn till i Tyskland
vunna erfarenheter borde omläggas på sätt ovan beskrivits.

Att märka är, att bolaget vid uppgörande av de nya produktionsplanerna
icke samrådde med de myndigheter, som beviljat bidrag och lån till företaget.
Ej heller har samråd skett med statens linnämnd. Då tilläggsansökningen
ingavs i mars 1942 hade bolaget redan gått i författning om inköp
av maskiner, som voro anpassade efter den nya beredningsmetoden.

I yttrande över denna framställning anförde linnämnden, att beredningsverket
borde uppföras enligt den vid lånets beviljande föreliggande planen,
och att, därest beredningsverket skulle utbyggas i nu avsedd omfattning för
att möjliggöra framställning av grönblånor och leverans av elektrisk kraft
till Visby stad, medel härför icke borde utgå från hemslöjdslånefonden.
Nämnden avstyrkte därför framställningen. På grund av linnämndens inställning
återtog bolaget sedermera sin ansökan.

Till grund för linnämndens avstyrkande torde, bland annat, hava legat det
förhållandet, alt de statliga stödåtgärderna för hampproduktionen äro inriktade
främst på frambringande av långfibrig rötad hampa och rötade blånor
för framställning, huvudsakligen för försvarsväsendets behov, av rep, garner
och tältduk samt för tillverkning av presenning och brandslang, under det att

182 —

den kortfibriga orötade hampa, som erhålles genom grönberedning, anses äga
ringa användbarhet för dessa ändamål.

I skrivelser den 18 november 1942 och den 27 mars 1943 anhöll sedermera
bolaget om tilläggslån och bidrag enligt ettdera av två alternativ. Det ena
avsåge utbyggnad med ytterligare 1,200,000 kronor, varav 450,000 kronor
belöpte på vissa transportanordningar inom beredningsverket. Enligt det
andra planerades utvidgning för en kostnad av ytterligare 1,800,000 kronor.

Linnämnden avgav i april 1943 yttrande över framställningen och anförde
därvid bland annat följande. Vad beträffade det nu tillämpade systemet med
lufttorkning av halmen vore — enligt de erfarenheter, som gjorts på olika
platser — ett dylikt tillvägagångssätt ofta förenat med stora osäkerhetsmoment,
enär man i så fall vore helt beroende av väderleksförhållandena, vilka
givetvis kunde skifta högst avsevärt under olika tider på året och under olika
år. Vidare hade bolaget ansett den förordade utbyggnaden av beredningskapaciteten
intill en avverkning av 7,200 ton halm vid ett skäktningsaggregat vara
för liten för att driften skulle kunna bliva tillräckligt lönsam och hade därför
planerat utvidgning intill nära den dubbla kapaciteten. Även örn en så
omfattande produktion av hampfiber kunde anses önskvärd under nuvarande
förhållanden, måste man dock rätta utbyggnaden av beredningskapaciteten
efter normalbehovet av mjukhampa, enär annars avsättningssvårigheter
kunde uppstå. Under sådana förhållanden kunde man ställa i tvivelsmål,
om verket inom landet kunde finna avsättning för så stora kvantiteter,
som skulle framkomma vid den planerade utökningen av beredningskapaciteten.
Då beredningsverket redan med en utbyggnad enligt den ursprungliga
planen borde kunna frambringa den på Gotland belöpande andelen av
landets behov av hampfiber, torde erfarenhet om beredning av denna kvantitet
först böra inhämtas, innan någon ytterligare utbyggnad av beredningsverket
skedde. Trots att linnämnden för sin del icke funne det nu planerade fälttorkningsförfarandet
lämpligt, ville dock nämnden, med hänsyn till att verket
redan iordningställts därför, avvakta resultatet av ifrågavarande produktionsmetod
under något års praktisk drift, innan definitiv ställning kunde tagas
till ansökan om lån och bidrag till de ifrågasatta transportanordningarna.
Nämnden ansåge vidare, att ytterligare lån och bidrag skulle kunna ifrågakomma
med hänsyn till den kostnadsstegring, som inträffat sedan det ursprungliga
lånet beviljades och med hänsyn till att man numera hade större
kännedom om de verkliga anläggningskostnaderna än vad tidigare varit
fallet.

Innan ärendet av de medelsbeviljande myndigheterna företogs till avgörande,
verkställdes inom kommerskollegium en undersökning angående hampberedningsverkets
utförande och driften därstädes. Resultatet av undersökningen
har av utredningsmannen sammanfattats i en promemoria med bland
annat följande innehåll.

På grund av att linnämnden icke ansett sig kunna tillstyrka lån för anskaffandet
av en större transportanordning för fälttorkning, hade bolaget
beslutat sig för att icke anskaffa en dylik anordning, utan ombesörja erforder -

— 183 —

lig transport av halmen medelst hästfordon. Sammanlagda kostnaden härför
beräknades till omkring 45,000 kronor, varjämte driftkostnaderna torde komma
att bliva icke oväsentligt högre.

Av tillgängliga räkenskaper franninge, att kostnaderna för beredningsverket,
med undantag för kostnad för tomt och ovan nämnda provisoriska
transportanordningar, skulle komma att uppgå till i runt tal 2,400,000 kronor.
Härav utgjordes 600,000 kronor kostnad för den större transportanordningen,
beredningsmaskiner för grönberedning av blånor samt merkostnad
för inrättande av en större ångkraftanläggning än för eget behov. Därest
nämnda kostnader, 600,000 kronor, med hänsyn till linnämndens uttalade
uppfattning, avdroges från den beräknade anläggningskostnaden, 2,400,000
kronor, skulle bolaget likväl få anses berättigat att erhålla lån och bidrag
svarande mot en anläggningskostnad av 1,800,000 kronor.

Enligt ett uttalande i en utländsk facktidskrift vore lufttorkning av rötad
hampa att föredraga framför torkning i ångtork. Meteorologiska fackuppuppgifter
tydde jämväl på att väderleksförhållandena på Gotland vore tämligen
gynnsamma för fälttorkning.

På grund av det anförda tillstyrkte utredningsmannen, att bolaget erhölle
ytterligare lån och bidrag intill ett sammanlagt belopp av 600,000 kronor.

Genom beslut den 16 juni 1943 av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
beviljades därefter Aktiebolaget Hampberedning ytterligare lån ur
hemslöjdslånefonden med 510,000 kronor samt bidrag utan återbetalningsskyldighet
med 90,000 kronor. Samtidigt beslöto ämbetsverken, dels att lämna
de av bolaget vidtagna ändringarna i den ursprungliga planen för anstalten
utan erinran, dels ock att godkänna en till 600,000 kronor beräknad
merkostnad för anstalten i fråga. Avdrag hade följaktligen gjorts för kostnader
för en större kretstransportör och beredningsmaskiner för grönberedning
av blånor samt för de merkostnader, som hade uppstått genom byggande och
inrättande av en större ångkraftanläggning än som erfordrades för anstaltens
eget behov.

I skrivelse till lantbruksstyrelsen den 3 november 1943 har nu Aktiebolaget
Hampberedning anfört, att beredningsverket numera vore i drift och byggnadsarbetena
i stort sett avslutade. Den totala kostnad, till vilken lån och
bidrag skulle kunna erhållas, uppginge till 2,524,565 kronor. Tidigare ej godkända
kostnader för utbyggnad av ångkraftanläggningen —- 230,000 kronor
— hade därvid ej medräknats; ej heller kostnad, intill 214,000 kronor, som
beräknades uppkomma framdeles för en transportanordning. Erfarenheterna
från två års odling gåve nu vid handen, att beredningsverket skulle få användning
för bela sin kapacitet »under större delen av året», särskilt som bolaget
under år 1943 även kunnat åtaga sig grönberedning av linfröhalm. Bolaget
anhölle örn godkännande av angivna merkostnad för beredningsverket
samt örn ytterligare lån å 615,400 kronor och bidrag av statsmedel å 108,600
kronor.

Vid bolagets framställning är fogad en koslnadstablå, ur vilken här må

— 184

återgivas dels den ursprungligen beräknade kostnaden, dels den verkliga kostnaden
med avdrag av det icke godkända beloppet å 230,000 kronor.

g)
•h)

Byggnader nya och omändrade ..........

Iordningställande av tomter ..............

Rötningskanaler ........................

Vagnvåg och transportbanor ute..........

Ångpanna jämte inmuming ..............

STAL-turbin med tillhörande anordningar . .

Elektriska ledningar.....................

Utsugningsanläggningar och dammfilter ....

Värme, vatten och avlopp ................

Värmeåtervinning från torkar ............

Vattenreservoarer av betong..............

Beredningsmaskiner och torkar............

Kontorsinventarier och laboratorieutrustning
Inventarier, verktyg och maskiner ........

Beräknad	Verklig
kostnad	kostnad
310,000	771,625
—	84,800
120,500	305,100
12,000	95,100
220,000	292,300
—	136,200
40,000	56,400
25,000	76,400
50,000	80,600
10,000	—
50,000	—
347,500	522,8401
15,000	24,200
—	79,000

Summa kronor 1,200,000

2,524,565.

1 Inkl. 210,000 kronor på beredningsmaskiner för icke rötad halm av sämre kvalitet.

Revisorerna hava genom anlitande av den hos statens linnämnd förefintliga
tekniska sakkunskapen låtit uppgöra nedanstående jämförande tablå över
beräknade och verkliga kostnader för anläggningen i Visby. Uppgifterna avse
dels det år 1941 planerade utförandet, dels den verkliga kostnaden, dels den

	Alt. I.	Alt. II. Verklig	Alt. III.	Alt. IV. D:o + mindre kraftan-läggning	Alt. V. Verklig
	Beräknad	kostnad	Kostnad	kostnad
	kostnad	i Visby	om alt. I	i Katrine-
	1941	+ kraft-anl.	utförts	holm + kraftanl.
Inköp av gamla fabriken.............. Byggnader, nya och omändrade gamla .. Iordningställande av tomt (även torkanord-ning) ............................... Rötningsmaskineri m. m..............	360,000 5.000 120,500 7.000	122,000 649,625 84,800 305,100 95,100	122,000 598.000 25.000 305.000 50.000	122,000 648.000 25.000 305.000 50.000	73.000 835.000 10.000 245.000 100.000
Vagnvåg, transportanordning ute o. d. ..
Ångpanna med inmurning............. Ångturbin, generator med tillbehör, träns-	220,000	333,500	250,000	300,000	130,000
portörer etc.........................	—	325,000	—	150,000	—
Elektriska ledningar...................	40,000	56,400	55,000	55,000	60,000
Utsugningsanläggning..................	25,000	76,400	65,000	65,000	32,000
Värme, vatten och avlopp.............	50,000	80,600	100,000	100,000	140,000
Värmeåtervinning...................... Trösk-, rensnings- och beredningsmaskiner	10,000	—	2,000	2,000	2,000
samt motorer och tork..............	347,500	522,840	425,000	425,000	460,000
Kontorsinventarier och laboratorium etc.	15,000	24,200	24,000	24,000	15,000
Reparationsmaskiner, verktyg m. m.....	79,000	79,000	79,000	48,000
Vattenkraftanläggning..................	—	—	—	—	300,000
Summa kronor	1,200,000	2,754,565	2,100,000	2,350,000	2,450,000

185 —

beräknade koslnaden, därest den ursprungliga planen kommit till utförande,
dels ock samma kostnad med tillägg av egen krattförsörjning, anpassad efter
verkets eget behov. Härjämte hava angivits de verkliga kostnaderna för beredningsverket
vid Katrineholm. Vid jämförelse med Katrineholmsanstalten torde
böra beaktas, att det därstädes utbyggda kraftverket är baserat på vattenkraft
och icke såsom i Visby på skävor av hampa. Kraftanläggningen i
Katrineholm kan därför betraktas som en fristående, i och för sig räntabel anläggning.
För dess uppförande har lån beviljats ur vattenkraftslanefonden.

Slutligen torde böra framhållas några omständigheter av betydelse för föreliggande
fråga.

Odlingen av hampa inom landet uppgick under år 1942 till omkring 1,800
hektar och ägde för år 1943 ungefär samma omfattning, motsvarande knappast
två tredjedelar av den areal, som beräknats vara erforderlig. De båda
beredningsverkens kapacitet hava alltså hittills icke kunnat helt utnyttjas.
Det är även att märka, att erfarenheterna från hampberedningen under de
gångna åren knappast kunna läggas till grund för slutsatser angående normalt
driftsresultat. Hampskörden har nämligen slagit fel, i synnerhet år
1942 men även i viss mån under 1943, och endast i flera avseenden bristfällig
halm har kunnat levereras till beredningsverken.

Priset på beredd hamptåga är för närvarande fastställt till 4 kronor per
kilo för klass I, 3 kronor 60 öre för klass II och 3 kronor för klass III. För
blånor är fastställt ett pris av 2 kronor 40 öre för klass I och 1 krona 80 öre
för klass II. Förstklassig hamptåga betingade före kriget omkring 1 krona
75 öre per kilo.

Genom att beredningsverket i Visby utförts med kraftverk för leverans av
elektrisk energi för försäljning hava stegrade kostnader för kraftanläggning
tillkommit. Likaså har verket för att erhålla bättre ekonomi utförts med ett
aggregat för beredning av grönblånor. Kostnaderna för beredningsmaskiner
och i viss mån även byggnadskostnaderna hava härigenom stegrats. För
dessa ändamål hava emellertid lån eller bidrag av statsmedel icke erhållits.

Statsmakterna hava under rådande förhållanden vidtagit långt gående åtgärder
för att trygga tillgången inom landet på produkterna av vissa kulturväxter,
däribland hampa. Det har jämväl uttalats önskemål om att man
borde söka uppehålla en inhemsk odling och beredning av hampa i viss utsträckning
även under normala förhållanden.

Det torde vara uppenbart, att framställning inom landet av hampa icke i
och för sig är lönande, utan främst är betingad av rådande krisförhållanden,
och för sitt framtida bestånd torde vara beroende av statliga stödåtgärder i
en eller annan form. Försiktigheten hade därför bort bjuda, att den inhemska
hampindustrien icke utbyggts i större omfattning än som med hänsyn till
landets behov varit oundgängligen nödvändigt. Den ovan lämnade redogörelsen
synes emellertid giva vid handen, att denna synpunkt icke blivit behörigen
beaktad. Statens linnämnd har också uttalat tvivelsmål örn möjligheten
att inom landet finna avsättning för så stora mängder beredd hampa,

Revisorernas

uttalande.

186 —

som de nybyggda anstalterna tillsammans kunna frambringa. Den betydande
produktionskapaciteten synes i första hand sammanhänga med den utbyggnad
av hampberedningsfabriken i Visby, som vidtagits med avvikelse
från den av statens linnämnd uppgjorda planen. Det har därför väckt revisorernas
uppmärksamhet, att ledningen för detta företag — vilket till övervägande
delen haft att lita till lån och bidrag av statsmedel — ansett sig
böra företaga ifrågavarande utbyggnad utan att dessförinnan hava uppnått
samförstånd med vederbörande statliga myndigheter.

— 187 —

ELFTE HUVUDTITELN.

Folkhushållningsdepartementet.

§ 38.

I proposition nr 298 till 1940 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att dels till teckning av aktier i Svenska gengasaktiebolaget för budgetåret
1940/41 under kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor, dels ock till förlagskapital för bolaget för
samma budgetår å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket
anvisa ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor.

Statsutskottet (uti. nr 228) framhöll, i likhet med vad chefen för folkhushållningsdepartementet
i propositionen anfört, nödvändigheten av att i rådande
läge omedelbart påbörja en planmässig tillverkning av gengasaggregat
samt mera effektivt reglera bränsleanskaffningen. De statliga ingripanden
på ifrågavarande område, som voro påkallade, måste till stor del bliva av
industriekonomisk och affärsbetonad natur. Med hänsyn härtill ansåg utskottet
i likhet med departementschefen dessa uppgifter icke lämpligen böra
anförtros åt något redan befintligt organ inom krisförvaltningen. Utskottet
tillstyrkte, att för ändamålet bildades ett särskilt aktiebolag under statens
medverkan. Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen.

Stiftelseurkund för Svenska gengasaktiebolaget utfärdades den 14 och
teckningslista den 21 juni 1940. Staten tecknade aktier för 499,500 kronor
och fem enskilda personer för 500 kronor. Staten innehar alltså 99.9 procent
av aktiekapitalet. Konstituerande stämma hölls den 21 juni 1940.
Enligt bolagsordningen skall bolagets verksamhet hava till föremål
att befrämja konstruktion, tillverkning och anskaffning av gengasaggregat,
att förmedla inköp och försäljning av gengasbränsle,

att uppköpa och bereda för gengasdrift lämpligt bränsle samt för försäljning
tillhandahålla sålunda inköpt och tillverkat bränsle,
att i övrigt främja användning av gengas inom Sverige
samt att bedriva fabrikations- och handelsrörelse och annan därmed förenlig
verksamhet.

Den 2 juli 1940 träffades följande avtal mellan svenska staten och Svenska
gengasaktiebolaget (bolaget registrerades den 8 juli 1940).

§ 1.

Bolaget åtager sig att verka för en planmässig, inhemsk tillverkning av
gengasaggregat ävensom för en ändamålsenlig reglering av försörjningen med
bränsle till dylika aggregat.

Svenska

gengasaktie bolaget.

188 —

Bolaget åtager sig att fullgöra de särskilda uppgifter, som av Kungl. Majit
eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av statens bränslekommission uppdragas
åt bolaget.

§ 2.

Staten åtager sig att på anfordran ställa erforderliga rörelsemedel till förfogande
för bolagets under 1 § andra stycket angivna verksamhet ävensom
att bestrida kostnaderna för nämnda verksamhet med belopp, som Kungl.
Majit bestämmer.

8 3.

Det åligger bolaget i avseende å dess verksamhet enligt detta avtal

att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som chefen för folkhushållningsdepartementet
må komma att meddela;

ätt så förfara att enskilt intresse icke obehörigen gynnas eller skadas;

samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna,
handhava rörelsen på det mest rationella och effektiva sätt.

§ 4.

Bolaget förbinder sig att i enlighet med de närmare bestämmelser, bränslekommissionen
meddelar, lämna av kommissionen begärda uppgifter rörande
bolagets verksamhet.

Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers
sida, som Kungl. Majit må föreskriva.

8 5.

Finner bolaget någon på Kungl. Majit ankommande åtgärd påkallad till
främjande av ändamålsenlig utveckling av gengasdriften, har bolaget att,
med förebringande av erforderlig utredning, göra anmälan om förhållandet
hos Kungl. Majit.

8 6.

Detta avtal träder i kraft så snart det undertecknats av båda de avtalsslutande
parterna samt gäller till dess detsamma från statens sida uppsäges.

I förlagskapital har riksdagen till Svenska gengasaktiefcolaget anvisat sammanlagt
21 miljoner kronor, varav 6 miljoner kronor avsetts för gengasaggregat
och 15 miljoner kronor för gengasbränsle. Bolaget har dock endast tagit
i anspråk 9.5 miljoner kronor av förlagskapitalet. Härav ha för bolagets
bränsleanskaffning disponerats 8,197,553 kronor 58 öre, varav för bolagets
kolframställning vid Bysjöverken i Dalarna 2,694,406 kronor. För verksamheten
i övrigt har använts 1,302,446 kronor 42 öre.

Svenska gengasaktiebolaget har ett flertal olika verksamhetsgrenar, som
handhavas av olika avdelningar. I det följande lämnas till en början en redogörelse
för varje särskild avdelnings arbete.

Lastbilsavdelningen.

Redan före gengasbolagets tillkomst hade statsmakterna vidtagit vissa åtgärder
å gengasaggregatmarknaden. Efter framställning av Kungl. Majit
(prop. 1940: 293 bil. 7) anvisade sålunda 1940 års riksdag till inköp av gengasaggregat
å tilläggsstat ett reservationsanslag av 3 mdjoner kronor. Arméförvaltningens
tygdepartement hade den 12 april 1940 erhållit Kungl. Majits

— 189 —

bemyndigande att för nämnda belopp inköpa högst 2,000 gengasaggregat. Antalet
färdiga, ej försålda aggregat inom landet uppgick vid denna tid till omkring
1,800, vartill kom ett lager av halvfabrikat, motsvarande 630 aggregat.
Det av gengasfabrikerna angivna priset utgjorde i medeltal omkring 1,300
kronor per aggregat vid försäljning till staten på en gång av 100 respektive
200 aggregat och var avsevärt lägre än marknadspriset. Aggregaten skulle utlämnas
till försvarsmyndigheter eller till inköpspris försäljas till statens affärsdrivande
verk och enskilda automobilägare, som utförde för rikets säkerhet
och försörjning viktiga transporter.

Antalet motorfordon, som den 1 maj 1940 drevos med gengas, torde emellertid
ej överstigit 1,500.

I samband med gengasaktiebolagets tillkomst framhöll industrikommissionen
i skrivelse till Kungl. Majit den 22 maj 1940, att för lösning av motortrafikens
och jordbrukets drivmedelsfrågor fordrades ingripanden av vida större omfattning
än som dittills skett, bland annat en planmässig stortillverkning av
i främsta rummet vedeldade gengasaggregat. Dittills hade i huvudsak kolgasaggregat
kommit till användning.

I enlighet härmed beställde gengasbolaget i juli 1940 4,000 vedgasgeneratoraggregat
av Imbertliknande typ för lastbilar hos Aktiebolaget Svenska
Fläktfabriken. Beställningspriset var 1,200 kronor per aggregat och utförsäljningspriset
till återförsäljare 1,375 kronor och till konsumenter 1,625 kronor
per aggregat. Försäljningen skedde genom landets bilförsäljare och endast
vid beställningar från statliga myndigheter och med dem likställda organisationer
av offentlig karaktär skedde direktförsäljning från bolaget. Försäljningen,
som i början var livlig, minskade under november och december
1940. Vid denna tidpunkt hade ett flertal andra fabrikanter kommit i gång
med tillverkning av aggregat och konkurrensen mellan olika modeller hade
börjat göra sig gällande. Den 1 januari 1941 voro sålunda 28,900 gengasdrivna
bilar i drift, varav i runt tal 9,500 voro avsedda för vedgas.

Med hänsyn till den omfattande fabrikationen av aggregat och att priserna
på dessa dels genom bolagets åtgärder, dels genom den allmänna konkurrensen
nedbringats, beslöt styrelsen i januari 1941 att avveckla bolagets försäljning
av lastbilsgeneratorer, varav då försålts omkring 3,000. Aktiebolaget
Svenska Fläktfabriken åtog sig att omhändertaga detaljförsäljningen av återstående
omkring 1,000 aggregat. Gengasbolaget förband sig dock, att av det
antal generatorer, som återstodo osålda den 1 augusti 1941, övertaga hälften.
Den 30 juni 1943 återstodo hos gengasbolaget alltjämt 224 aggregat osålda,
vilka i bokslutet samma dag upptagits till 500 kronor per styck eller till sammanlagt
112,000 kronor.

Traktoravdelningen.

Vid gengasbolagets bildande hade gengasdrift för traktorer praktiskt taget
endast försöksvis kommit till användning. Försöken hade främst utförts vid
statens maskinprovningar i Ultuna. Redan i ma j 1940 före bolagets bildande
igångsattes i samarbete med statens maskinprovningar och den ingenjörs -

— 190

stab, som senare kom att knytas till bolaget, omfattande förberedelsearbeten
för konstruktion av en för traktorer lämpad gengasgenerator. Som förebild
uppställdes den tyska Imbert-generatorn för lastbilar. Imbert-generatom försåldes
vid nämnda tid för ett pris varierande mellan 2,500 och 3,000 kronor.

Gengasbolaget har sammanlagt försålt omkring 6,500 vedeldade gengasaggregat
för traktorer.

De jordbrukare, som gjorde sina beställningar före den 10 augusti 1940,
erhöllo enligt beslut av urtima riksdagen 1940 (prop. 1 bil. 7 punkt 1 s. 33—-35) statsbidrag med 450 kronor för varje aggregat. Sammanlagt beställdes
intill nämnda dag c:a 2,500 aggregat. Efter denna tid har statsbidraget utgått
med 250 kronor. Subventionen har utbetalats till gengasbolaget, som
sänkt försäljningspriset med motsvarande belopp. I sådan subvention har
bolaget sammanlagt uppburit 2,025,150 kronor.

Försäljningen har skett genom landets traktorförsäljare. Dessa åtogo sig
i samarbete med traktorsimportörerna att försälja aggregaten, beställa behövliga
motordelar, ombesörja installation och instruera traktorförare.

Gengasbolaget har haft en särskild serviceavdelning för att bistå jordbrukarna
vid driftssvårigheter samt lämna instruktioner för skötseln av aggregaten.
Denna har arbetat på så sätt, att erfarna resemontörer på bolagets bekostnad
besökt jordbrukarna och monteringsverkstäderna.

För redovisningsåret 30 juni 1940—1 juli 1941 hava administrations- och
försäljningskostnaderna ej uppdelats å bolagets olika avdelningar. För åren
1941/42 och 1942/43 hava nämnda kostnader å traktorsavdelningen redovisats
med 142,800 respektive 118,700 kronor.

Avdelningen har numera upphört sedan samtliga aggregat och delar försålts.

Motortekniska avdelningen.

Avdelningen benämndes till en början marinavdelningen och fullföljde enligt
Kungl. Maj:ts uppdrag undersökningar rörande gengasdrift vid fiskebåtar
och kustsjöfart jämte därvid erforderliga praktiska försök, som påbörjats
av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Gengasbolaget upptog
även undersökningar för gengasdrift av större båtar.

Avdelningen har framkommit med nya generatorkonstruktioner av olegerat
material, som ersatt de eljest brukbara legeringarna med nickel och krom,
varå stor knapphet råder. Typer med utbytbara gjutjärnshärdar för olika
motortyper och driftförhållanden hava även konstruerats.

Vid avdelningens inrättande syftade man främst till en tämligen vidsträckt
övergång till gengas inom fiskeflottan. Denna har av olika anledningar icke
kommit till stånd. I januari 1943 ställde Kungl. Maj:t 500,000 kronor till statens
livsmedelskommissions förfogande för att användas för installation av
intill 100 fiskebåtar med gengas. Aggregaten skulle på vissa villkor kostnadsfritt
ställas till fiskarnas förfogande för att tjäna som praktiska bevis för
gengasens möjligheter för fisket. Gengasbolaget fick i uppdrag att framlägga

— 191 —

en plan härför och efterhand effektuera inkommande beställningar. Detta har
krävt ytterligare teknisk personal och ökat lokalutrymme.

Motorerna å ifrågavarande område äro till övervägande del av tvåtaktstyp.
För att kunna driva dessa med gengas har erfordrats ett omfattande experimentarbete.
Detta har lett till en nykonstruktion inom bolaget, den s. k. pulsatoranordningen,
vilken applicerats å 60 olika motortyper. Härför har erfordrats
ett betydande ritningsarbete. För tvåtaktsmotorer har det även erfordrats
särskilt konstruerade vedgasaggregat. Härå har avdelningen nedlagt
ett betydande arbete.

Gengasbolaget har utfört ett flertal installationer av gengas å fiskebåtar,
sjömätningsbåtar, kanalbåtar, flottningsbåtar, motorseglare och västkustfärjor.

Avdelningen utvidgades snart att avse även andra områden för gengasdrift
än båtar, nämligen sågverk och andra stationära anläggningar, samt väghyvlar
och vältar m. m. Då även dessa i stor utsträckning drivas med tvåtaktsmotorer,
har pulsatoranordningen kunnat användas även för dessa motorer.
Likaledes har utförts arbeten för omställning av jordbrukstraktorer med tvåtaktsmotorer
av fabrikaten Bolinder-Munktell och Lanz.

Resultaten av gengasbolagets experimentverksamhet hava från olika håll
fått goda vitsord.

I förvaltningsberättelsen för redovisningsåret 1942/43 har styrelsen uttalat,
att sedan de avdelningen förelagda uppgifterna i stort sett blivit lösta och
ett omfattande ritningsarbete för gengasinstallationer av de flesta förekommande
motorer utförts, styrelsen ansåge det lämpligt att successivt avveckla
avdelningen. Bolagets revisorer hava i anledning härav uttalat, att det vore
i hög grad önskvärt, att avdelningen i samarbete med verkstäder finge fortsätta
sin konsulterande verksamhet och att resultaten av de utförda experimenten
mera allmänt nyttiggjordes. Bland annat finge det anses vara ett
allmänt intresse, att avdelningens arbete komme till godo den stora gruppen
vägmaskiner, som från och med år 1944 övertagas av staten.

Personalens sammansättning i början av november 1943 framgår av föl -

jande uppställning:

Teknisk personal ...................... 10 st.

Merkantil-teknisk personal .............. 5 *

Kameral personal...................... 3 »

Springpojkar .......................... 2 »

Montörer ............................ 13 »

Hjälpmontörer och diverse arbetare...... 4 »

Förrådspersonal ...................... 3 »

Summa 40 personer,

med en sammanlagd lönekostnad av c:a 22,500 kronor per månad.

Från bolagets sida har ifrågasatts, att alla ritningar och andra underlag
för avdelningens konstruktioner borde arkiveras eventuellt hos kungl, ingen -

— 192

jörsvetenskapsakademien. Vidare har föreslagits, att genom bolagets försorg
en sammanfattning av denna kristids erfarenhet på gengasområdet utarbetades.

Kostnaderna för gengasbolagets experimentverksamhet hava uppgått till
avsevärda belopp. I boksluten redovisas följande belopp:

redovisningsåret 1940/41 ...........................kronor 217,101:18

» 1941/42

å motortekniska (marin-) avdelningen ............. » 293,507:24

å bränsleavdelningen............................. » 9,656:97

övriga experimentkostnader ...................... » 51,822:79

redovisningsåret 1942/43

å motortekniska avdelningen...................... » 339,998: 11

övriga experimentkostnader (traktorer, motortjära) . . » 7,393: 17

Summa kronor 919,479:46.

Till täckande av nämnda kostnader har 1942 års riksdag (prop. nr 143) anvisat
325,000 kronor och 1943 års riksdag (prop. nr 2 s. 93) 395,000 kronor
eller tillhopa 720,000 kronor.

Kolugnsavdelningen.

År 1941 uppfördes på bolagets initiativ på prov två retortugnar av en ny
inom bolaget konstruerad typ. Sedan förhandlingar en längre tid pågått, träffade
bolaget den 23 december 1942 avtal med statens bränslekommission, i
vilket förutsattes, att ytterligare 18 sådana kolugnar skulle uppföras av bolaget.
Dessa hade redan under hösten 1942 beställts hos Aktiebolaget Motala
verkstad. Dessutom hava två ugnar sålts till Finland, för vilka licens erhållits.

Den ved, som inlägges i dessa ugnar, är uppsågad i för bilkol lämplig storlek,
varför ugnarna producera färdigt bilkol. Någon krossning av råkol erfordras
således icke. I ugnarna tillvaratages även trätjära. Deras kapacitet är
c:a 7,000 hektoliter bilkol per ugn och månad. De 20 ugnarnas sammanlagda
årskapacitet uppgår således till omkring 1,600,000 hektoliter bilkol.
Därtill komma c:a 6,000 ton motortjära årligen.

Ugnarna hava sålts till privata företag. Fyra ugnar hava sålts i fast räkning
medan 16 sålts mot likvid i bilkol. Priset motsvarar byggnadskostnaderna
jämte 5 procent därå som konsultationsarvode. För de första ugnarna
har konsultationsarvode icke utgått, då de uppförts på prov. Köpesumman
erlägges genom att köparen till gengasbolaget successivt levererar allt vid
ugnen utvunnet kol mot fastställt pris, varav viss summa per hektoliter skall
utgöra amortering.

Från gengasbolaget hava revisorerna mottagit följande uppställning över
ugnarna.

— 193 —

Antal	Plats	Köpare	I drift
1	Skyllberg	Skyllbergs bruk	maj 1941
1	»		dec. 1942
l	Umeå	Umeå trämassefabriker	aug. 1941
1	7>	T>	dec. 1942
2	Viksjöfors	Marma-Långrör	maj 1943
2	Insjön	A. Bergkvist A.-B.	mars 1943
1	Kilafors	Skogens kol A.-B.	maj 1943
2	Ursviken	A.-B. Scharins söner	maj 1943
1	Bureå	Bure A.-B.	maj 1943
1	Kilafors	Kilafors Skogs A.-B.	sept. 1943
3	Högforsbruk	Högfors A.-B.	sept. 1943
1	Vislanda	A.-B. Ångsågen i Vislanda	nov. 1943
1	Lenhovda	Firma A. Alexandersson	dec. 19431
1	Vad	Barkens sågverks A.-B.	dec. 19431
1	Länna	Lenna bruks A.-B.	dec. 19431

Ugnarna hava i uppförande kostat c:a 130,000 kronor för enkelugn och c:a

250,000 kronor för dubbelugn.

Vid kolugnsavdelningen voro i början av oktober 1943 anställda fyra ingenjörer
och en byggmästare.

Bränsleavdelningen.

I en den 14 maj 1940 dagtecknad promemoria framlade en av statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallad utredningsman förslag om bildande av ett statligt aktiebolag
för handhavande av anskaffningen och distributionen av gasgeneratorbränsle.
Beträffande bolagets allmänna uppgifter anförde utredningsmannen huvudsakligen
följande.

Anskaffandet av träkol för gengasdrift i större omfattning — en enbart
kolgasdriven bilpark av 15,000 bilar beräknades årligen förbruka cirka
2,000,000 kubikmeter träkol — och därav uppkommande prisbildningsproblem
måste kräva en någorlunda jämn produktion och stabila priser. Det
syntes utredningsmannen med hänsyn till frågans stora betydelse nödvändigt
att tillskapa en särskild organisation med uppgift att bemästra detta och
närliggande problem genom åstadkommande av ledning och kontroll av handeln
med gengasbränsle. För att denna organisation skulle få det inflytande
och den auktoritet som erfordrades syntes det lämpligt, att organisationen
finge karaktären av ett statligt affärsdrivande aktiebolag. Det sålunda föreslagna
bolaget vore icke avsett att erhålla någon monopolställning i handeln
med gengasbränsle. Därför borde bolagets uppgift i första hand bliva
att övervaka och kontrollera handeln med bränsle samt därvid tillse, att
bränsle alltid funnes att tillgå pa olika platser och att priset å bränsle vöre
skäligt. Först i andra liand skulle bolaget ha till uppgift att själv uppköpa,
bereda och tillhandahålla lämpligt gengasbränsle.

I fråga örn sättet för bolagets anskaffande av gengasbränsle anförde utredningsmannen
följande.

För bolagets i första hand övervakande och förmedlande uppgift behövde
ingen större organisation uppbyggas. Överenskommelse torde nämligen kun 1

Beräknad tid för igångkörningen.

13—439307. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1943. I.

— 194

na träffas med tidigare inom branschen arbetande vederhäftiga lokala företag
att enligt affärsmässiga principer driva rörelsen. Inom trakter, där skogsägarföreningarna
hade en stark organisation och ett livligare intresse för
frågan, torde dessa vara villiga och lämpliga att närmast handhava handeln
med gengasbränsle. Vid en utvidgning av gengasdriften räckte emellertid ej
dessa åtgärder. Nu befintliga kolugnar, sorn byggts för tillverkning av bilkol,
kunde vid full drift förse cirka 2,500 bilar med bränsle (cirka 50,000 ton
kol). Under juli 1940 beräknade industrikommissionen och gengasnämnden
att cirka 4,000 kolgasbilar skulle vara i gång, varav kanske hälften måste
köra dubbla skift. Detta innebure, att vid denna tidpunkt kol måste anskaffas
för normal drift av 6,000 bilar, alltså en sammanlagd kvantitet av 120,000
ton. De 70,000 ton, som överstege kolugnarnas årsproduktion, ävensom ett
lämpligt beredskapslager måste anskaffas på särskilt sätt, huvudsakligen
genom milkolning. För att nå ett snabbt resultat borde denna tillverkning
organiseras centralt. Överenskommelser borde träffas i första hand med alla
sågverk, som icke disponerade sitt sågavfall till bränsle eller för sulfit- och
sulfatproduktion, att snarast igångsätta ribbkolning. I andra hand kunde på
vissa välbelägna trakter skogskolning tänkas komma till utförande. De sålunda
tillverkade kolen kunde och borde emellertid icke tillredas d. v. s.
krossas och sorteras till bilkol på platsen utan borde som råkol transporteras
till av bolaget anordnade krossningscentraler för vidare distribution.

Det tilltänkta bolaget borde givetvis även i fråga om okolad lövved, träkolsbriketter
och torvkoks, vilka även kunde vara tjänliga som gengasbränsle,
ha samma uppgifter som beträffande handeln med bilkol.

Utredningsmannen har vidare ansett, att bolaget skulle öva kontroll över
saluhållet bränsle, samt att distributionen borde ske i samarbete med enskilda
företag. Utredningsmannen har i detta hänseende anfört följande.

En av bolagets uppgifter skulle vara att utöva sådan kontroll över beskaffenheten
av saluhållet bränsle att förtroendet för driften icke rubbades.
För detta ändamål borde bolaget i samarbete med gengasnämnden upprätta
och distribuera vissa kvalitetsbestämmelser och tillverkningsanvisningar. Efterlevnaden
av dessa bestämmelser och anvisningar borde kontrolleras av
särskilda av bolaget anställda kontrollanter. Såsom bevis för att sålunda
kontrollerat och genom bolaget distribuerat gengasbränsle vore fullgod vara
borde densamma på lämpligt sätt åsättas etikett, som angåve att bolaget svarade
för varans kvalitet. Även de tillverkare, som själva sålde sina kol, men
underkastat sig kontroll av bolaget, skulle få åsätta sina kol denna etikett.

Distributionen av gengasbränslet borde ordnas så att bolaget, eventuellt
efter samråd med buss- och lastbilägarorganisationerna, på lämpliga platser
träffade avtal med enskilda affärsmän, att dessa förbunde sig att mot
viss avgift per måttenhet tillhandahålla gengasbränsle. I avtalet borde intagas
föreskrifter om viss lagerhållning, rapporteringsskyldighet m. m., som
kunde vara av vikt dels beträffande bolagets dispositioner beträffande anskaffning
och fördelning, dels ock för bedömande av att trafikens intressen
tillvaratoges. Bränsledistributionen borde även kunna anförtros åt sådana
bilreparatörer, som specialiserat sig på gengasaggregat.

Å bolaget skulle vidare ankomma att fastställa pris å olika gengasbränslen,
varvid särskild hänsyn borde tagas även till järnhanteringens intressen
av ett skäligt pris å träkol.

Statens vednämnd anförde i infordrat yttrande, att den nya organisationen
borde uppbyggas så, att den kunde bliva bestående och genom sin verk -

— 195 —

samhet underlätta upprätthållandet av gengasdriften även sedan normala tider
återinträtt. Skulle detta syfte kunna realiseras, vore det enligt nämndens
mening av betydelse, om enskilda intressen och företag redan från början
i viss, begränsad omfattning bereddes plats och inflytande i det nya bolaget.
Det borde därför givas möjlighet för sagda enskilda företagare eller deras
organisationer att förvärva minoritetsintresse i det statliga bolaget.

Statens gengasnämnd förutsatte, att även organisationen av detaljdistributionen
till olika tankställen skulle omhänderhavas av det föreslagna bolaget.

I propositionen (1940: 298), vari bolagets bildande föreslogs, anförde departementschefen
bland annat:

Beträffande bränsleförsörjningen böra bolagets åtgärder avse såväl bilkol
som okolad ved, lämpad för gengasdrift, ävensom eventuellt andra lämpliga
bränslesorter. I enlighet med utredningsmannens förslag bör bolaget i
första hand genom lämpliga ortsorgan stimulera tillverkningen av motorbränsle
samt tillse att bränsletillgångarna bliva jämnt fördelade över landet
å lämpliga distributionsställen. Kontrollen över det framställda bränslet,
vilket synes vara en uppgift av synnerlig vikt, bör ordnas effektivt och
smidigt.

Aktiekapitalet bör tecknas av staten i tillåten omfattning. Till det av vednämnden
framförda önskemålet, att enskilda intressen skola beredas plats
och inflytande i bolaget, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.
Sedan bolaget bildats, lära möjligheter föreligga att tillmötesgå önskemål i
dylik riktning genom att överlåta viss del av aktierna.

Departementschefens uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens
sida.

Då antalet gengasdrivna fordon under sommaren och hösten 1940 ökade
hastigare än beräknat, förutsåg bolaget, att stor brist på gengasbränsle skulle
uppstå, därest icke särskilda åtgärder vidtogos. Med anledning härav hemställde
gengasbolaget i skrivelser den 15 augusti och den 18 oktober 1940 hos
Kungl. Maj:t om anvisande av sammanlagt 15 miljoner kronor i förlag för
anskaffande snarast möjligt av erforderliga mängder gengasbränsle. För tiden
1 oktober 1940—30 september 1941 uppskattade bolaget landets totala
behov av bilkol till 1.8 miljoner kubikmeter och bilved till 1.2 miljoner kubikmeter.
Gengasbolaget hade för avsikt att för egen del anskaffa 50 procent
av bilkolen eller omkring 900,000 kubikmeter och 40 å 50 procent av bilveden
eller 540,000 kubikmeter. Bolagets framställning upptogs av Kungl.
Maj:t, som med utgångspunkt från de av bolaget gjorda beräkningarna i proposition
(nr 71) till 1940 års urtima riksdag föreslog riksdagen att anvisa
det äskade beloppet. I propositionen anfördes bland annat:

För anskaffning av dessa avsevärda kvantiteter pågå genom bolagets försorg
i samarbete med olika skogsägareföreningar och andra skogsproducenter
inköp av såväl bilkol som bilved till priser, som godkänts av bränslekommissionen.
Då de mängder bilkol, som härigenom kunnat uppbringas, icke visat
sig tillräckliga^ har bolaget vidtagit även andra åtgärder för att öka tillgången
på bilkol. I sådant hänseende har bolaget avtalat med ett större industriföretag
örn återupptagande av driften vid en nedlagd kolugnsanläggning, varigenom
marknaden kommer att tillföras en kolkvantitet på omkring 110,000

— 196 —

kubikmeter per år. Vidare har bolaget beslutat att vid sidan härav i egen
regi ombesörja kolning i avsevärd utsträckning.

Distributionen av genom gengasbolaget anskaffat bränsle skall enligt vad
jag inhämtat handhavas av ett antal inom oljebranschen verksamma företag,
däribland de fem största oljebolagen. Gengasbolaget tillhandahåller företagen
i fast räkning erforderliga kvantiteter bränsle, vilka distribueras genom
företagens försorg till förbrukare direkt eller till företagens ombud i orterna.
Distributionen av bilbränsle äger dessutom rum genom förutvarande andelsägare
i Bilkol, förening u. p. a., vars verksamhet övertagits av bolaget. Genom
dessa anordningar lära fasta bilbränslen komma att tillhandahållas
vid omkring 750 distributionsställen å sammanlagt något över 400 orter;

De av bolaget sålunda vidtagna åtgärderna för ökning av tillgången på bilbränsle
synas ägnade att föra till målet. Bolagets samarbete med skogsägareföreningar
och enskilda skogsproducenter torde komma att innebära en viss
garanti för det enskilda skogsintressets aktiva deltagande i bränsleanskaffningen,
vilket ur allmän synpunkt måste anses vara av synnerligt värde. Bolagets
utnyttjande av en redan befintlig apparat för distribution av bilbränsle
synes innebära en praktisk lösning av ett svårlöst problem. Härigenom vinnes
ej blott en avsevärd kostnadsbesparing, motsvarande de belopp som eljest
erfordrats för uppbyggande av en distributionsapparat, utan därjämte torde
man kunna förutse, att personer, vilka hittills haft sin utkomst inom hithörande
branscher men som på grund av nu rådande förhållanden råkat i
svårigheter, åter kunna vinna sysselsättning.

Vid en framtida avveckling av bolagets verksamhet torde det icke vara uteslutet,
att betydande förluster komma att uppstå å anskaffat bilbränsle, som
icke vinner avsättning. Vilka åtgärder som kunna vidtagas för att möta de
av bolaget påpekade förlustriskerna synes icke vara möjligt att nu bedöma.
Jag förutsätter emellertid, att bolaget ägnar all erforderlig uppmärksamhet
åt detta spörsmål.

Vid frågans behandling i riksdagens andra särskilda utskott (uti. nr 66)
tillstyrktes Kungl. Maj:ts förslag. Reservation anfördes av sex ledamöter,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla bland annat följande lydelse: Utskottet

anser för sin del, att tillbörlig försiktighet bör iakttagas beträffande
omfattningen av bolagets verksamhet. Med hänsyn härtill har utskottet,
som icke har något att erinra mot att bolaget påtager sig de i propositionen
angivna uppgifterna för anskaffning av motorbränsle eller mot
de föreslagna formerna härför, funnit sig böra förorda, att det till 15,000,000
kronor beräknade förlagskapitalet begränsas till 10,000,000 kronor.

Riksdagen biföll emellertid Kungl. Maj:ts proposition utan ändring och
anvisade sålunda 15,000,000 kronor.

Sommaren 1942 omorganiserades råkolshandeln av statens bränslekommission,
i det endast auktoriserade uppköpare finge verkställa uppköp av råkol.
I samband därmed hade på kommissionens initiativ bildats en förening
u. p. a. Råkolcentralen, genom vilken de firmor, som krossade råkol till
bilkol, finge verkställa sina inköp av råkol. Med bränslekommissionens medgivande
anslöt sig emellertid gengasbolaget icke till föreningen, utan verkställer
sina inköp genom egna uppköpare. Bolaget är emellertid underställt
bränslekommissionens bestämmelser angående kvotering. Någon fördyring avbolagets
inköpskostnader har ej inträtt.

— 197 —

Gengasbolagets inköp av råkol och bilkol samt de provisioner och avsyningsavgifter,
som utgått, framgå av följande uppställning.

	Redovisningsåret
	1940/41	1941/42	1942/43
Råkol kubikmeter ..........................	85,885	170,707	223,391
Bilkol hektoliter............................	534,500	363,910	636,940
Uppköparprovisioner jämte avsyningsavgifter..	16,983	146,710	133,286

I ovannämnda tablå ingår icke Bysjöverkens produktion, som utgör c:a

600,000 hektoliter per år.

Per den 31 oktober 1943 hade bolaget kontrakterat drygt 2.3 miljoner hektoliter
råkol för en beräknad kostnad, inklusive körbidrag och provisioner
m. m. av omkring 7.4 miljoner kronor samt mindre kvantiteter bilkol.

Gengasbolaget har till revisorerna lämnat följande uppgifter över anläggningskostnader
för bolagets krossningsanläggningar samt där krossade kvantiteter
bilkol.

Kostnader

Krossade bilko]

	Bygg-nader och anlägg-ningar	Maskiner och inven-	Total- summa	1940— 1941	1941— 1942	1942- 1943	Totalt
	tarier	kr.		Hektoliter
Bastuträsk (Västerbot-					86,892		154,928
tens län)............	19,439: 60	8,333: 63	27.773: 23	68,036	—
Degermyr (Västerbot-tens län)............	25,719: 64	8,982: 35	34,701: 99	41,953	195,425	145,170	382,548
Åshammar (Gävleborgs				227,649	194,082	468,452
län)................	30,458: 91	12,679: 98	43,138:89	46,721
Ljungarum (Jönköpings				215,055		267,100
stad) ..............	13,640: 53	8,452: 45	22,092:98	52,045	—
Hallsberg (Örebro län)	138,843:34	94,530:31	233,373: 65	68,773	169,123	244,726	482,622
Eugeniavägen 18 (Stock-						632,395	1,281,934
holms stad) ........	226,220: —	50,457: 74	276,677: 74	16,779	632,760
Sävenäs (Göteborgs stad)	61,800: 25	64,976: 14	126,776: 39	—	—	153,940	153,940
	516,122: 27	248,412: 60	764 534:87	294,307	1,526,904	1,370,313 3,191,524

Anläggningen i Bastuträsk togs i bruk i september 1941 och nedlades i
april 1942. Byggnaderna kvarstå och äro sedan oktober 1942 uthyrda. Anledningen
till driftinställelsen var, alt Västerbottens län ej kunde absorbera
de kol, som producerades i länet, överskottet måste fraktas till sydligare delar
av Sverige och det blev billigare att frakta råkol än färdigpaketerat
bilkol.

Anläggningen i Åshammar uppfördes 1941 och nedlades i juli 1943. Så
när som på ett lagermagasin är anläggningen riven. Orsaken till nedläggningen
var, att transportlicens för råkol från de nordligare länen lill Åshammar
för krossning ej erhölls. Desutom var tomten, som förhyrdes av järn -

198 —

vägen, för liten för ombyggnad med moderna kronverk och växlingsförhållandena
voro otillfredsställande.

Anläggningen i Jönköping, som övertogs av föreningen Bilkol, togs i bruk
i maj 1941 och nedlades i maj 1942 på grund av förbud från hälsovårdsmyndigheterna,
enär ett slakteri låg i närheten.

Dessutom har gengasbolaget en krossningsanläggning vid Bysjöverken i
Dalarna.

Omfattningen av gengasbolagets försäljning redovisningsåren 1940/43
framgår av följande uppställning, som bygger på i boksluten lämnade uppgifter.

	Redovisningsåret
				Summa
	1940/41	1941/42	1942/43
Bilved, hektoliter....................	35,949	130,619	399,201	565,769
Kastved (alla sorter) kubikmeter......	32,867	55,510	14,715	103,092
Bilkol hektoliter ....................	1,120,521	2,505.839	2,481,965	6,108,325
Källekol > ....................	—	116,525	182,106	298,631
Stybb > ....................	61,414	198,829	177,156	437,399
Bränder > ....................	224	17,066	13,544	30,834
Råkol, kubikmeter ..................	9,382	35,041	49,933	94,356

Den totala åtgången av bilkol inom landet uppgick bränsleåret 1942/43
till c:a 24 miljoner hektoliter, motsvarande c:a 2.8 miljoner kubikmeter råkol.

Genom att den privata produktionen kommit i gång i en omfattning, som
ej från början var väntad, har bolagets försäljning av gengasbränsle erhållit
mindre omfattning än som var planerat. Dess andel i bilkolsförsäljningen
utgjorde sålunda något mera än tio procent redovisningsåret 1942/43 mot beräknade
50 procent.

Till produktionsökningen har särskilt bidragit tillkomsten av ett stort antal
kolugnar av olika typer. Landets bestånd av sådana ugnar utgöres nu av ett
90-tal större och mindre retortugnsanläggningar med en årskapacitet av omkring
800,000 kubikmeter samt c:a 2,500 milugnsanläggningar med i runt tal

5,000 ugnar med en årskapacitet av 2,200,000 kubikmeter. Därtill komma
225 stubbugnsanläggningar. Produktionen av milkol är för innevarande
bränsleår kalkylerad till 2 miljoner kubikmeter. I detta sammanhang må nämnas,
att järnbrukens behov av träkol utgör omkring 2 miljoner kubikmeter.

Det gengasdrivna bilbeståndet framgår av följande uppställning.

Datum

Vi 1941
>/i 1942
7i 1943
7»* 1943

Antal gengas- Därav med
drivna bilar kolgas

. 28,900 67 %

. 71,000 61 ^

. 72,800 63 %

. 74,455 64 %

Biltrafiken har numera underkastats vissa restriktioner.

Gengasbolagets egen lagerhållning har varit av mindre omfattning som
framgår av följande uppställning. Bolaget har dock organiserat en omfattande
lagring för försvarsmaktens räkning.

— 199 —

	Lagerhållning
	den 30/«	den 80/«	den so/e
	1941	1942	1943
Råkol, kubikmeter........		120	472
Bilkol, hektoliter..........	399,229	100,510	59,281
Källekol, > ..........	—	7,872	29,794
Stybb, > ..........	1,344	2,108	2,515
Bränder, » ..........	189	2,866	3,315
Bilved, > ..........	14,357	307,013	17,512
Kastved, kubikmeter......	35,265	13,787	—

Sedan under sommaren och hösten 1943 uppkommit ett visst överskott av
träkol och tendenser till inskränkning av bilkolproduktionen visat sig, har
gengasbolaget hos statens bränslekommission hemställt om direktiv för uppläggande
av ett buffertlager. Bolagets program gick ut på lagring av
1,000,000 hektoliter bilkol. Då erforderliga lagerutrymmen ej finnas tillgängliga
och nya sådana beräknas draga betydande kostnader, torde detta program
likväl icke’ kunna genomföras.

Bränsleavdelningens administrations- och försäljningskostnader hava under
de senast förflutna tre redovisningsåren uppgått till i Tunt tal 273,000, 692,000
och 500,000 kronor, varav i löner 145,000, 296,000 respektive 284,000 kronor.
I kostnaderna för de båda första åren men icke för de sista ingå uppköparprovisioner.

Bränsleavdelningens personal består av — förutom chefen och dennes sekreterare
— följande personer:

å försäljningsavdelning och avdelning för inköp av färdiga bilkol, bilved,
en försäljningschef, en sekreterare, sju kontorister, två inspektörer och en försäljare,

å inköpsavdelning för råkol en inköpschef och åtta kontorister,

å inköpsavdelning för materiel en kontorist,

å kamerala avdelningen två kamrerare, en kassör, sex kontorister, två maskinbokförare,
en lagerbokförare, en inventariebokförare och en fakturist,

å avdelningen för statistik och rapporter två kontorister samt å försäljningskontoret
i Göteborg en avdelningschef och en kontorist. Därtill komma två
vaktmästare och en bilskötare eller sammanlagt 45 personer.

Vid gengasbolagets krossugnsanläggningar i Stockholm, Sävenäs, Hallsberg
och Degermyr äro anställda en verkmästare, sex förmän, fyra kontorister
och 110 arbetare. Vid bolagets magasin äro slutligen anställda en lagerförman,
åtta tillsyningsman och ett tiotal arbetare samt tillfällig arbetskraft.

Bränsleavdelningen, som de båda första redovisningsåren haft underskott,
har för redovisningsåret 1942/43 lämnat ett överskott av i runt tal 800,000
kronor.

Den av departementschefen tillkallade utredningsmannen hade i samråd
med styrelsen för Bilkol, förening u. p. a. upprättat en kalkyl över kostnaderna
för det planerade bolagets verksamhet. Denna beräkning upptager de årliga
kostnaderna till ett belopp av 137,000 kronor, varav för löner och löpande

200 —

utgifter 67,000 kronor och för lagerhållning av omkring 300,000 hektoliter
träkol 70,000 kronor.

Bolagets omsättning hade utredningsmannen beräknat sålunda:

Antal bilar Årsförbrukning av kol ^b^e"0111 ^foOtTför-''

Bolaget delad per h]

ton milj. hl milj. hl öre/hl

2.000 .......... 40,000 2.5 1.5 9.1

4.000 .......... 80,000 5.0 2.5 5.5

6.000 .......... 120,000 7.5 5.0 2 8

Till jämförelse med nu angivna siffror har utredningsmannen meddelat, att
Bilkol, förening u. p. a. beräknade årskostnaden till 20 öre per hektoliter.

Från gengasbolaget hava revisorerna mottagit följande promemoria beträffande
bränsleavdelningens administrations- och försäljningskostnader.

I en den 14 maj 1940 dagtecknad promemoria har jägmästaren Carl Cedergren
såsom av kungl, folkhushållningsdepartementet tillkallad sakkunnig
uppskattat de blivande administrationskostnaderna för Gengasbolagets rörelse
för bränsleanskaffning till 67,000 kronor. (Därutöver skulle 70,000 kronor
utgå för lagring av 300,000 hl bilkol.)

Under sistlidna verksamhetsår, 1942/43, äro bränsleavdelningens administrationskostnader
bokförda till c:a 500,000 kronor. Från detta konto skola dock
rätteligen avdragas 60,000 kronor, avseende kostnader, vilka antingen icke
äro att hänföra till normala administrationskostnader eller hava föranletts
av icke på förhand bedömbara faktorer, exempelvis löner till inkallad personal.
Kvar sta alitsa 440,000 kronor, vilken siffra här skall jämföras med
utredningsmannens 67,000 kronor.

Differensen kan endast förklaras på ett sätt, nämligen att utredningsmannens
beräkningar icke äro hållbara. I avsaknad av det primärmaterial, som
eventuellt legat till grund för dessa beräkningar, är det på nuvarande ståndpunkt
tyvärr omöjligt att se, på vilket sätt de kommit till. Däremot är det
mycket lätt att visa, att de under inga omständigheter äro tillämpliga på en
verksamhet av det slag som Gengasbolaget bedriver.

Först uppmärksammar man det egendomliga faktum att omkostnaderna
enligt utredningen äro konstanta, oberoende av omsättningens storlek. Om
man utgår från ett pris av 4 kronor per hl bilkol, skulle man alltså med

67,000 kronor kunna administrera en omsättning av 6, 10 eller 20 miljoner
kronor. Det torde vara överflödigt att kommentera en dylik beräkning.

I utredningsmannens promemoria har vidare angivits alt föreningen Bilkol
beräknat sina kostnader till 20 öre per hl. Dessa siffror voro synbarligen
faktiska, enär föreningen vid tidpunkten för promemorians avlämnande bedrivit
sin verksamhet under några månader. Gengasbolagets kostnader uppgå
till 13.5 öre per hl eller i runt tal 2/3 av den av Bilkol angivna summan.
Enligt utredningen skulle de ha uppgått till 2.1 öre. Det är dock vid dessa
jämförelser att märka att föreningen Bilkol bedrev en rörelse av betydligt
enklare slag än den Gengasbolaget har. Föreningens arbete bestod praktiskt
taget enbart i en förmedlingsverksamhet. Man annonserade sig som köpare av
kol, och därefter fick föreningens medlemmar insända rekvisitioner på sådant
kol. Någon egentlig krossningsverksamhet bedrev föreningen icke. Gengasbolaget
däremot har stora egna krossningsanläggningar, en vittomfattande
organisation av uppköpare och försäljningsorganisation.

Det är att förmoda att 67,000 kronor avsetts täcka, förutom löner, lokalkostnader,
resekostnader, telefon, telegram, porto, annonser m. m. Med Gengasbolagets
erfarenhet skulle nämnda summa på sin höjd'' förslå till en or -

201 -

ganisation bestående av 5 å 6 tjänstemän. Sannolikt skulle ej ens ett så obetydligt
antal kunna hållas, beroende på att de fasta kostnaderna ej sjunka
i samma proportion som antalet tjänstemän minskar. Dessa tjänstemän skulle
emellertid enligt utredningen sköta uppgifterna att i första hand övervaka och
kontrollera handeln med bränsle samt därvid tillse, att bränsle alltid funnes
att tillgå på olika platser, och att priset å bränsle vore skäligt, i andra hand
att verkställa uppköp, beredning och tillhandahållande av lämpligt gengasbränsle.
Hur 5—6 man skulle kunna utföra dessa åligganden är oförklarligt.

I dessa uppgifter skulle ju, förutom ett slags halvofficiell kontroll, ligga att
ifrån ett mycket stort antal försäljare uppköpa råkol och bilkol, att sköta licenser
och transporter, att leda och övervaka krossningsverksamheten, att försälja
kvantiteter mellan 1.5—5 miljoner hl, att sköta reklamationer och service,
fakturering, inkassering, bokföring med flera sysslor, som oundgängligen
äro förenade med en stor rörelse.

Ett belägg för svårigheten att på dåvarande stadium kunna beräkna kostnaderna
ligger i kalkylen, att 300,000 hl bilkol skulle kunna lagras för 70,000
kronor. Om man i dag överhuvud taget kan anskaffa icke alltför avlägset beläget
lagerutrymme, kan man förslagsvis uppskatta hyreskostnaden för detta
till 5 kronor per m2 och år, vilket gör 16.6 öre per hl och år. Härtill kommer
frakt till magasin, cirka 15 öre, inläggning och utlastning, vardera 5 öre,
försäkringar, tillsyn, bräckage m. m. I allra bästa fall kostar alltså 1 hl kol
mellan 40 och 50 öre per år, om den ligger still ett helt år. Nu bör alltid för
undvikande av skada en viss omsättning förekomma, och för varje sådan omsättning
tillkommer givetvis nya frakt-, inläggnings- och uttagningskostnader.
I stället för den av utredningsmannen beräknade kostnaden 22.3 öre per lil, är
den verkliga kostnaden vid förhyrda magasin 2- ä 3-dubbel. Om sådana magasin
dessutom icke finnas tillgängliga utan skola nybyggas, tillkommer en
byggnadskostnad av 60 å 70 öre per hl. Kostnadskalkyler, vilka framlagts inför
bränslekommissionen från privala företagare, visa också såvitt bolaget
icke är felunderrättat, att lagringskostnaderna beräknats till mer än 1 krona
per lil och år.

Det har icke från något håll påståtts att Gengasbolaget tillämpar en högre
löneskala än den gängse. Möjligheten till ett förbilligande av omkostnaderna
skulle alltså endast vara tillfinnandes i en omorganisation av rörelsen. Bolaget
har dock haft sin verksamhet under mer än 3 år, och nian måste förutsätta,
att under denna tid de rationaliseringsåtgärder, sorn överhuvud taget
varit möjliga, redan äro utförda. Från bolagsledningens sida måste därför förklaras,
att bolagsledningen icke kan finna — under förutsättning av att verksamheten
skall bedrivas med nuvarande omfattning — på vad sätt administrationskostnaderna
i nämnvärd mån skulle kunna sänkas. Några konkreta
förslag till kostnadsreduceringar ha ej heller lämnats av bolagets revisorer,
av vilka den ene är utredningsmannen Cedergren, och den andre en auktoriserad
revisor med egen revisionsbyrå, som fortlöpande granskar verksamheten.

Stockholm den 2 november 1943.

G. Magnuson.

Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag har vid Bysjön i Dalarna stora
kolugnsanläggningar, som voro i drift från 1922 till 1935, då driften nedlades.

I oktober 1940 träffades avtal mellan Bergslaget och gengasbolaget av i
huvudsak följande innehåll. Bergslaget skulle iordningställa kolugnarna på
kortast möjliga tid för framställning av i första rummet träkol och tjära,
samt driva ugnarna i egen regi och leverera träkol till gengasbolaget. Gen -

202

gasbolaget skulle anskaffa kolveden, ersätta Bergslagets samtliga kostnader
för iordningställandet och driften av anläggningen jämte ett tillägg av 10
procent av nämnda kostnader, samt efter första driftsårets utgång erlägga

100.000 kronor per år i arrendeavgift. För iordningställandet och driften
anskaffad anordning och utrustning skulle förbliva Bergslagets egendom,
dock icke anordningar för transport och förädling av råkolen till bilkol eller
för lagring. Avtalet skulle gälla från och med den 10 oktober 1940, då det
första driftsåret ansågs taga sin början. För avtalet gällde nio månaders ömsesidig
uppsägning.

I skrivelse den 2 juni 1942 begärde Bergslaget att från och med den 1 mars
1943 den årliga arrendesumman skulle höjas till 250,000 kronor, då avtalet
eljest skulle uppsägas. Gengasbolaget, som nedlagt betydande kostnader vid
Bysjöverken och dessutom bundit sig för stora avverkningskontrakt i bland
annat Dala-Floda, nödgades godtaga höjningen. Bergslaget har sedermera
den 21 december 1942 bekräftat, att avtalet från deras sida icke skall uppsägas
förrän tidigast till den 30 september 1944, då av gengasbolaget anskaffad
ved beräknas vara förbrukad.

Ugnarna iordningställdes under vintern 1940/41 och kunde sättas i gång
i mars 1941. Gengasbolagets kostnader för Bysjöverkens byggnader och anläggningar
uppgå till 292,000 kronor och för maskiner och inventarier till

112.000 kronor eller sammanlagt 404,000 kronor, som numera äro helt avskrivna.

Vid Bysjöverken tillverkas per vecka bland annat 15,000 hektoliter gengaskol,
40 ton motortjära, 5.5 ton rå träsprit och 2.25 ton spritolja.

Verksamheten vid Bysjöverken har hittills lämnat goda överskott och beräknas
så även framdeles bliva fallet. Härtill ha bidragit inkomster från
biprodukter.

Vid anläggningarnas igångsättande disponerade gengasbolaget över ved intill
utgången av 1941, som vid Bysjöverken kostade 14 kronor 75 öre per
kubikmeter. Möjligheterna att anskaffa ytterligare ved försämrades emellertid
hastigt i samma mån som landets bränsleförsörjning blev svårare. Gengasbolaget
måste därför inköpa c:a 100,000 kubikmeter från norra Hälsingland
och Härjedalen. Frakten för denna ved å järnväg till Bysjön kostade
6 kronor 35 öre per kubikmeter. Vid Bysjön beräknades veden kosta 18 kronor
per kubikmeter.

Vedanskaffning från Dala-Floda.

På bränslekommissionens uppmaning inköpte bolaget bland annat avverkningsrätter
till sammanlagt c:a 100,000 kubikmeter i Leksands utskogar norr
om Dala-Floda. Järnvägsfrakten från närmaste järnvägsstation till Bysjön
uppgick till 1 krona 50 öre per kubikmeter ved. I avverkningskontraktet stipulerades,
att gengasbolaget skulle bygga en c:a 15 kilometer lång väg genom
det av avverkningarna berörda området. Denna hade såsom skogsbilväg av
skogsvårdsstyrelsen i länet kostnadsberäknats till 150,000 kronor, varvid dock
inträffad prisstegring icke medräknats. Skogsägarna genomdrevo emellertid,
att vägen skulle utföras så, att den kunde intagas under allmänt vägunderhåll.

— 203 —

Detta innebar för det första en ökning av vägbredden från 3.6 till 5 meter och
för det andra en betydligt fördyrad balanslinje. Utlovad hjälp från militär blev
av föga omfattning. Även de kalla vintrarna bidrogo till fördyringen. I bokslutet
per den 30 juni 1943 redovisas de sammanlagda kostnaderna för bilvägen
till 613,500 kronor, vartill av statsmedel utgått särskilt vägbyggnadsbidrag med
85,500 kronor. Gengasbolagets kostnader för vägen hava sålunda uppgått till

528,000 kronor eller c:a 5 kronor per kubikmeter ved från området. Vid
Bysjön beräknas veden betinga ett pris av 20 kronor per kubikmeter. Veden
skall vara av mycket god kvalitet.

Bland avverkningskostnaderna vid Dala-Floda redovisas i bokslutet den
30 juni 1943 bland annat

proviantkörning ................... kronor 15,735:99

driftkostnader för motorbåt.......... » 4,472:95

förläggningskostnader .............. * 146,735:37

Summa kronor 166,944:31.

Bolagets revisorer hava i en promemoria i december 1942 anmärkt på kostnaderna
för nämnda ändamål samt för baracker, vilka intill den 30 september
1942 uppgått till 49,700 kronor. De framhöllo, att dessa kostnader uppgingo
till minst 2 kronor per kubikmeter, vilket finge anses vara synnerligen
högt.

Ledarskapet för avverkning, vägbyggnader och förplägnad vid Dala-Floda
överlät gengasbolaget åt en person från trakten, som i ersättning härför
samt såsom provision för vedanskaffningen och för upplåtelse av sina fasta
anläggningar och en väg erhöll 1 krona per kubikmeter levererad ved. Hans
befattning med avverkning och vägbyggnader upphörde emellertid innan
arbetet slutförts och övertogs av en av gengasbolaget anställd forstmästare. Det
oaktat bär den tidigare avtalade ersättningen med 1 krona per kubikmeter
alltjämt utgått. Bolagets revisorer hava i sin nämnda promemoria framställt
invändningar häremot. Gengasbolagets styrelse har emellertid ansett ersättningen
vara befogad och framhållit, att någon fördyring för bolagets del ej
uppstått på grund av den ändrade arbetsledningen.

I bokslutet per den 30 juni 1943 redovisas de totala kostnaderna för avverkningen
vid Dala-Floda inklusive vägföretaget och frakter till Bysjön
med 1,600,000 kronor. Ytterligare kostnader återstå, främst transportkostnader.

Bilvedsanskaffning.

Nämnda rörelse är som nämnts numera nedlagd. Gengasbolaget har emellertid
sammanlagt per den 30 juni 1943 försålt 565,000 hektoliter bilved och

103,000 kubikmeter till bilved avsedd kastved.

Gengasbolaget har haft anläggningar för bilved i gång å flera platser, bland
annat Årstadal, Karlstad, Norrköping och Augustendal.

En av bolaget uppförd provanläggning för torkning av bilved i Årstadal
befanns ej fungera tillfredsställande, varför anläggningen måste nedläggas.
Kostnaderna för denna utgjorde:

— 204 —

byggnader och anläggningar.......... kronor 61,793: 11

maskiner och inventarier.............. » 15,642:89

Summa kronor 77,436:—.

Det i byggnader och anläggningar nedlagda kapitalet har helt avskrivits.
Av maskiner och inventarier hava en del kommit till användning på annat
håll.

Resultatet av gengasbolagets verksamhet beträffande bil vedförsörjningen
kan ej utläsas enbart av boksluten. Då det skulle kräva ett omfattande arbete
att erhålla denna uppgift, hava revisorerna ej påfordrat detta.

Gengasbolagets ekonomiska ställning.

Gengasbolagets ekonomiska ställning framgår av följande sammanställning
av de tre gångna verksamhetsårens vinst- och förlusträkningar och balansräkningar.

	Red	ovisning	såret
	1940/41	1941/42	1942/43
Vinst- och förlusträkning. Utgifter:
Avskrivningar å byggnader och anlägg-ningar .......................	160,000: — 98,364: 98	1 H7H. £Q
Avskrivningar å maskiner och inventarier Utrangeringskostnader..................	169,681: 01 69,522: 55 1,055,022: 74 354,987: —	604,825:35 23,588: 78 1,138,993: 68 347,391: 28
Administrations- och försäljningskostnader Experiment- och utvecklingskostnader .. Licensavgifter ..................	614,628:88 217,101:18 101,421: 80 81,975: 06
Servicekostnader ...................	70,362:18 34,200:01 1,908,846:17
Balanserad förlust ...................
Kronor Inkomster:	1,273,491: 90	2,651,872: 36
Bruttovinst .......................	1,057,261:83 7,223:03 174,807: 03	1,422,655: 91	2,265,854: 29 13,989: 77 251,492: 76 113,777:12 6,758:42
Räntor .....................
Anslag för experiment ................ Kolugnsanläggningar .................. Diverse inkomster ...............	293,507: 24
Balanserad förlust .................. Årets förlust ..................	34,200:01 1,273,491:90	34,200: 01 1/tQ 71 fi.
Kronor Balansräkning. Tillgångar:	1,908,846:17	2,651,872:36
Kassa och banktillgodohavanden ......	1,948,440:53 1,837,856: 53	1,896,879: 70 2,547,936: 67 200: — 4,044,637: 56 789,093:89 981,121: 57
Fordringar .......T..........	4,309,624:49
Främmande accepter ............
Varulager ..............	3,917,641: 61 456,743: 85 107,581: 95 p	4,079,814: 97 888,935:38 1,115,191: 77
Byggnader och anläggningar ........... Maskiner och inventarier ..............
Patent .......................
Förskotterad licensavgift ............. Kolugnsanläggningar .................. Kostnader för pågående arbeten ....... Obligationer ......................	60,000'': —	471: 25 970,076: 75 34,200:01 149,718:34 11,414,336: 74	75,467:86 47,023:60 471:25
Balanserade awerkningskostnader ...... Balanserad förlust ................	—
Årets förlust .................	34,200: 01 8,362,465: 48
Kronor	12,365,898: 22

- 205 —

	R e d c	visnings	året
	1940/41	1941/42	1942/43
Skulder:			738,922: 40
Diverse skulder ........................	862,465: 48	893,937: 64
Förlagskapital ..........................	7,000,000: —	9,500,000: -	9,500,000: —
Aktiekapital............................	500,000: —	500,000: —	500,000: —
Värdeminskningsfond för byggnader och anläggningar..........................	_	254,639: 98	791,214:77
Värdeminskningsfond för maskiner och In-ventarier .............................	—	265,759:12	835,761:05
Kronor	8,362,465:48	11,414,336: 74	12,365,898: 22

Det bör observeras, att gengasbolaget icke erlägger någon ränta å mottaget
förlagskapital.

Styrelsen har för samtliga verksamhetsår beviljats ansvarsfrihet.

I bokslutet för verksamhetsåret 1940/41 verkställdes avskrivningar å bränsleavdelningens
fordringar med 101,640 kronor 26 öre, varav senare influtit
54,584 kronor 43 öre. Enligt från gengasbolaget infordrade uppgifter hava av
de i boksluten för de två första verksamhetsåren redovisade fordringarna å
1,837,856 kronor 53 öre respektive 2,547,936 kronor 67 öre ett sammanlagt
belopp av 3,001 kronor 74 öre avskrivits. Från nämnda år kvarstående ej
avskrivna fordringar uppgå till obetydliga belopp.

Vid Svenska gengasaktiebolagets tillkomst år 1940 var en av dess mest Revisorernas
angelägna uppgifter att få till stånd en produktion av med vedgas eldade nttalan gengasaggregat för lastbilar och jordbrukstraktorer. Bolaget har fullgjort detta
uppdrag genom att snabbt bringa ett stort antal sådana aggregat i marknaden
till priser, som betydligt understego de tidigare gällande.

Vidare har bolaget haft i uppgift att bedriva en omfattande experimentverksamhet
å gengasens område. Denna har lett till ett flertal användbara
nykonstruktioner, vilka från olika håll erhållit goda vitsord. I detta sammanhang
vilja revisorerna framhålla vikten av att de erfarenheter, som vunnits
vid denna verksamhet, för framtiden bevaras på ett betryggande sätt, samt
att dessa göras tillgängliga för allmänheten.

Då förlag å 15 miljoner kronor hösten 1940 ställdes till gengasbolagets förfogande
för anskaffande av gengasbränsle, avsågs, att bolaget skulle tillgodose
omkring 50 procent av landets behov av bilkol och 40 å 50 procent av bilvedbeliovet.
Den privata produktionen och distributionen av gengasbränsle
har emellertid fått en långt större omfattning än man från början räknade
med. Bolagets andel i landets försörjning med gengasbränsle har till följd
härav blivit mindre än beräknad. Redovisningsåret 1942/43 utgjorde den sålunda
något mer än 10 procent av bilkolbehovet, vilket uppgick till sammanlagt
omkring 24 miljoner hektoliter. Verksamheten för anskaffning av bilved
har nedlagts.

206 —

Ovissheten om behovet av bilkol efter krigets upphörande har lett till, att
den privata företagsamheten på området för närvarande visar en viss återhållsamhet.
Samtidigt föreligger för första gången ett visst överskott av bilkol.

Gengasbolaget har för innevarande bränslesäsong och intill slutet av år
1944 att mottaga avsevärda kvantiteter bilkol för distribution. Dess egen produktion
vid Bysjöverken å omkring 600,000 hektoliter om året är avsedd att
fortgå till hösten 1944. Vidare har bolaget såsom likvid för anläggningskostnaderna
förbundit sig att övertaga det bilkol, som produceras vid flertalet av
de 20 retortugnar, som tillkommit på bolagets initiativ och vilkas sammanlagda
produktion uppgår till omkring 1.6 milj. hektoliter om året. På grund
av detta åtagande kommer bolaget att mottaga avsevärda kvantiteter bilkol.
Dessutom har bolaget under hösten 1943 kontrakterat drygt 2.3 milj. hektoliter
råkol för en beräknad kostnad inklusive körbidrag och provisioner m. m.
av omkring 7.4 milj. kronor samt mindre kvantiteter bilkol, allt för leverans
senast under år 1944. Bolagets kolanskaffning visar sålunda en tendens
att öka.

Revisorerna äro medvetna om att det i nuvarande ovissa läge kan vara
ett allmänt intresse, att gengasbolaget bidrager till att produktionen av bilkol
allt fortfarande uppehälles. Riskerna för förluster för statsverket böra dock
beaktas.

I fråga örn den ekonomiska förvaltningen under de första verksamhetsåren
synes bolagets ledning icke alltid visat nödigt förutseende eller iakttagit en
sådan hushållning, som man skäligen kan fordra av ett statligt organ. Delvis
torde detta hava föranletts av de omständigheter, varunder bolaget under
nämnda tid måst handla för att snabbt tillgodose bilbränslebehovet.

På grund av vad sålunda anförts vilja revisorerna, som väl inse, att gengasbolagets
bränsleavdelning under den närmaste tiden kan fylla en uppgift
av allmän betydelse, likväl förorda, att så snart nu rådande ovissa läge beträffande
försörjningen av gengasbränsle upphört, åtgärder i god tid vidtagas
för att avveckla bolagets verksamhet.

— 207 —

TOLFTE HUVUDTITELN.

Pensionsväsendet.

§ 39.

Gällande bestämmelser angående ordinarie tjänstemans skyldighet att avgå
från tjänsten återfinnas i 8 § allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december
1941 (nr 1008).

Beträffande annan ordinarie tjänsteman än innehavare av domarämbete
stadgas i 2 mom. samma paragraf skyldighet att före uppnådd pensionsålder
avgå från tjänsten, då vederbörande befattningshavare till följd av olycksfall
i tjänsten eller på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte, som icke förorsakats
genom olycksfall i tjänsten, eller genom nedsatt arbetsförmåga befinnes
för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

Förutsättningen för tillämpning av detta slag av tvångspensionering eller
sjukpensionering är, att befattningshavarens framtida oförmåga är behörigen
styrkt. Har sålunda genom läkarundersökning konstaterats såväl att tjänstemannen
blivit oförmögen att utöva tjänsten som ock att denna oförmåga icke
blott är tillfällig utan kommer att bestå för framtiden, inträder skyldighet för
honom att avgå. Finner i nämnda fall den myndighet, som äger pröva frågan
om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av pension, anledning antaga
att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han
må vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida förflyttning lämpligen
bör ske, underställas Kungl. Maj:ts prövning eller, där prövningen av
nämnda fråga enligt Kungl. Maj:ts beslut ankommer på myndigheten, av
denna upptagas till avgörande.

I motsats till vad som gäller vid nyssnämnda slag av pensionering har kravet
på att arbetsoförmågan skall vara styrkt genom läkarundersökning uppgivits
vid den form av tvångspensionering (tvångspensionering i inskränkt
mening), som avhandlas i 4 mom. samma paragraf. I nämnda stadgande föreskrives
att örn i 2 mom. avsedd tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial, befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänståligganden och ej sådant fall är för handen, varom här ovan sagts,
Kungl. Maj:t må, därest för tjänstemannen högst fem år återstå till pensionsålderns
inträde, förklara honom skyldig att avgå från tjänsten och entlediga
honom.

Genom kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 690) örn ändring i vissa delar av
allmänna tjänstepensionsreglementet har till 4 mom. gjorts följande tillägg

Tvångspensionering

av vissa
ordinarie
befattningshavare.

— 208 —

att gälla från och med den 1 juli 1942, nämligen att tjänsteman, som genom
lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat
följa, men som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar,
må av Kungl. Majit jämväl i annat fall än i nästföregående stycke sägs, förklaras
skyldig att avgå samt entledigas.

Enligt 11 § i reglementet må beslut örn entledigande i fall, varom i 8 §
4 mom. förmäles, icke meddelas utan att tjänstemannen erhållit tillfälle att
inkomma med yttrande i ärendet.

Beträffande folk- och småskollärare förefunnos motsvarande bestämmelser
i tjänstepensionsreglementet för folkskollärare m. fl. den 17 juni 1938 (nr
423) 10 § 4 mom. samt beträffande lärare vid de högre kommunala skolorna
i tjänstepensionsreglementet för lärare vid högre kommunala skolor den 22
juni 1939 (nr 376) 10 § 4 mom. Ifrågavarande föreskrifter hava sedermera i
huvudsak i oförändrat skick överflyttats till nu gällande reglementen, folkskolans
tjänstepensionsreglemente den 18 juli 1942 (nr 699) 6 § 3 mom.
respektive tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den
30 juni 1943 (nr 510) 7 § 3 mom.

Likartade bestämmelser återfinnas även i 1942 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk (6 § 3 mom.)

Beträffande den tidigare behandlingen av spörsmålet om införande av bestämmelser
rörande tvångspensionering i den form, varom här är fråga,
må anföras följande.

I lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt
till pension stadgades i 6 § sista stycket, bland annat, att örn tjänstinnehavare
befunnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och sådan tjänstinnehavare
tillika hade uppnatt viss i samma paragraf närmare angiven levnadsålder
— understigande den för befattningen stadgade pensionsåldern
med två år — Konungen ägde, uppå därom av vederbörande myndighet
gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehavare skyldig att från tjänsten
avgå. Motsvarighet till denna föreskrift saknades ursprungligen i lagen den
4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
I samband med behandlingen vid 1925 års riksdag av ett då framlagt
förslag till ny civil tjänstepensionslag föreslogos emellertid vissa ändringar
i omförmälda pensionslag för kommunikationsverken för att bringa
denna i överensstämmelse med nyssnämnda lagförslag. Ehuru huvudförslaget
förkastades av riksdagen, beslutades de av samma förslag betingade
ändringarna i kommunikationsverkens pensionslag. Härigenom tillkom, bland
annat, ett stadgande (21 § 2 morn.), enligt vilket tjänsteman, som vore urståndsatt
att pa tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, kunde,
därest han uppnatt en levnadsålder, som med högst sju år understege den för
honom bestämda pensionsåldern, av Konungen, på därom av vederbörande
styrelse gjord framställning, förklaras skyldig att avgå från tjänsten. Tjänstemannen
skulle dock, innan sådan framställning avläts, beredas tillfälle att

209

inkomma med yttrande i ärendet, vilket yttrande skulle åtfölja framställningen
till Konungen.

Medan enligt civila pensionslagen skyldighet att i vissa fall avgå utan att
den framtida arbetsoförmågan blivit behörigen styrkt kunde uppkomma tidigast
två år före pensionsåldern, inträdde sålunda efter 1925 års lagändring
motsvarande skyldighet enligt kommunikationsverkens pensionslag redan sju
år före samma ålder. I sitt den 5 september 1932 avgivna betänkande med
förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen m. m. (SOU 1932: 19), föreslogo 1930 års pensionssakkunniga
införande i reglementet av en bestämmelse av motsvarande
innehåll, dock att tidpunkten för avgångsskyldighetens inträde skulle sältas
till tidigast tre år före pensionsålderns uppnående. De sakkunniga föreslogo
även motsvarande ändring i kommunikationsverkens pensionslag. Med hänsyn
till att dittillsvarande bestämmelser endast tillämpats i sällsynta undantagsfall
kunde enligt de sakkunnigas mening måhända ifrågasättas, om föreskrifter
i ämnet borde medtagas i det föreslagna civila pensionsreglementet.
Det syntes dock icke kunna bestridas, att ett stadgande, som motverkade stelheten
i de för normalfallen uppdragna pensionsåldersgränserna, hade en uppgift
att fylla. Beträffande frågan om styrkande av tjänstemannens arbetsoförmåga
anförde de sakkunniga följande:

Då enligt förevarande moment icke kräves, att tjänstemannens framtida
oförmåga att sköta sin tjänst skall vara styrkt, är detta icke att tolka så, att
något styrkande av tjänstemannens arbetsoförmåga överhuvud taget icke behöver
ifrågakomma. I den mån orsaken till den minskade arbetsförmågan
kan av läkare konstateras, skall så ske, för vilket ändamål tjänstemannen
bör kunna åläggas att underkasta sig erfoderlig läkarundersökning. Givet är
emellertid, att de relativt höga levnadsåldrar, som det här alltid blir fråga
örn, i och för sig måste minska sannolikheten av en förändring i det tillstånd,
vilket gjort frågan om tvångspensionering aktuell, varför av ett läkarutlåtande
icke behöver krävas samma kategoriska form, som då det gäller förtidspensionering
av en yngre befattningshavare. Genom att giva tjänstemannen
tillfälle att själv inkomma med yttrande i ärendet torde det vara tillräckligt
sörjt för att frågan blir allsidigt belyst, liksom den omständigheten,
att Kungl. Maj:t skall meddela beslut, gör det föga troligt, att ifrågavarande
möjlighet till tvångspensionering skall utnyttjas i andra fall, än där behovet
av ett ingripande kan klart ådagaläggas.

I det av Kungl. Majit i propositionen nr 222 till 1934 års riksdag framlagda,
på de sakkunnigas betänkande grundade förslaget till reglemente angående
tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen
(civila tjänstepensionsreglementet) sattes emellertid den lid före pensionsålderns
inträde, varunder tvångspensionering finge ske, till fem år.

Kungl. Majlis förslag bifölls av riksdagen och föreskrifter i överensstämmelse
härmed meddelades sedermera i 12 § 4 moni. civila tjänstepensionsreglemcntet
den 30 juni 1934 (nr 442).

Nämnda stadgande upptogs i huvudsak i oförändrat skick i 1938 års pcnsionssakkunnigas
förslag lill allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.
1 sill den 14 mars 1941 avgivna betänkande (SOU 1941: 10) framhöllo

14- 39.707. lief. berättelse an q. statsverket är t!)''i.‘i. I,

— 210

de sakkunniga, att gällande bestämmelser om ordinarie tjänstemans skyldighet
att avgå hade synts de sakkunniga i huvudsak lämpade för det med dem
avsedda syftet att lämna staten en garanti för nödig effektivitet i tjänst -utövningen. Måhända kunde enligt de sakkunnigas mening en ökad möjlighet
till tvångspensionering på grund av bristande arbetsförmåga före uppnådd
pensionsålder i och för sig vara önskvärd, men stora vanskligheter förelåge
otvivelaktigt att härutinnan ernå större rörelsefrihet för staten utan att
åsidosätta de ordinarie tjänstemännens av ålder beaktade intresse av en självständig
och tryggad ställning. De sakkunniga hade därför avstått från tanken
på några principiella omläggningar i skärpande riktning av de gällande avgångsbestämmelserna.

I anledning av de sakkunnigas förslag till tvångspensioneringsbestämmelser
uttalade sig vissa myndigheter, särskilt de militära, för ökade möjligheter
till tvångspensionering av tjänsteman på grund av bristande arbetsförmåga
före uppnådd pensionsålder. De militära myndigheterna föreslogo därvid, att
tidbegränsningen skulle helt slopas.

I proposition nr 339 till 1941 års riksdag med förslag till allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementen m. m. förklarade sig emellertid vederbörande
departementschef icke vara beredd att då föreslå längre gående föreskrifter
angående tvångspensionering på grund av bristande arbetsförmåga än 1938
års pensionssakkunniga framlagt.

Kungl. Maj:ts förslag i nu angivna hänseende lämnades av riksdagen utan
erinran. Bestämmelserna om tvångspensionering i 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet
överflyttades i huvudsak i oförändrat skick till allmänna
tjänstepensionsreglementet.

Bestämmelserna om tvångspensionering kompletteras i viss mån av föreskrifterna
om s. k. förtidspensionering. Enligt 13 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
må befattningshavare, som tidigast fem år före pensionsålderns
inträde frivilligt avgår ur tjänst, kunna av Kungl. Majit medgivas
rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension (förtidspension),
därest avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen och under
förutsättning, att befattningshavaren innehar visst antal tjänstår.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka i vilken
omfattning tvångspensionering med tillämpning av nu ifrågavarande
bestämmelser förekommit. Undersökningen har omfattat tiden från och
med den 1 juli 1935, då civila tjänstepensionsreglementet trädde i kraft.
Det bör dock i detta sammanhang framhållas, att i ett flertal fall, där förutsättningarna
för tvångspensionering förelegat, vederbörande befattningshavare
i stället medgivits rätt att avgå med förtidspension. Under ovan
nämnda tidsperiod har antalet beviljade förtidspensioner uppgått till i runt
tal 690, varav 480 avse militära beställningshavare. Dessa sistnämnda fall
utgöras huvudsakligast av sådana, där beställningshavaren avgått i förtid
för att tillträda arvodesbefattning vid försvarsväsendet. Såvitt revisorerna
kunnat finna har tvångspensionering hittills förekommit allenast i nedanstående
fall.

211 —

Lotsstyrelsen hemställde hos Kungl. Maj:t att mästerlotsen A. måtte förklaras
skyldig att avgå från sin lotsbefattning. A. hade med stöd av
läkarintyg anhållit om tjänstledighet intill dess han uppnådde den för hans
befattning gällande pensionsåldern på grund av nedsatt synförmåga. Med
hänsyn till vad vederbörande lotskapten anfört angående synförmågans
nedsättning hade lotsstyrelsen icke ansett sig kunna jämlikt 14 § 1 mom.
avlöningsreglementet för befattningshavare vid lots- och fyrstaten den 9
juni 1922 (med däri senare vidtagna ändringar) bevilja A. den sökta tjänstledigheten.
Emellertid fann styrelsen att A. genom nedsättningen i synförmågan
vore urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden
som lots. Med hänsyn härtill och då A., som redan inom feni
månader uppnådde den för hans tjänst stadgade pensionsåldern, icke lämpligen
kunde tjänstgöra i sådan annan befallning, till vilken han kunde vara
pliktig att förflytta sig, ansåge lotsstyrelsen, att A. jämlikt 12 § 4 mom. civila
tjänstepensionsreglementet borde förklaras skyldig alt avgå från tjänsten
och entledigas. I infordrat yttrande förklarade sig A. icke hava något
att erinra mot en dylik åtgärd. Genom beslut den 16 oktober 1936 förklarade
Kungl. Maj:t med stöd av det nyssnämnda författningsstadgandet A.,
vilken innehade för hel pension erforderligt antal tjänstår, skyldig att avgå
från tjänsten.

En vid länsstyrelse anställd förste expeditionsvakt B. anhöll hos statskontoret
om sjukpension under åberopande av läkarintyg. Statskontoret inhämtade
medicinalstyrelsens yttrande i ämnet, i anledning varav styrelsen
avgav det utlåtandet, att B. för det dåvarande vore oförmögen att tjänstgöra
i befattning inom statsförvaltningen, samt att det då icke kunde avgöras,
huruvida B. vore att anse såsom för framtiden oförmögen att på
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller huruvida han icke lämpligen
kunde tjänstgöra i annan befattning inom statsförvaltningen, enär det icke
syntes hava prövats i vad mån vård å sinnessjukhus, varav B. enligt medicinalstyrelsens
mening vore i behov, kunde vara ägnad att förbättra hans
tillstånd. I anledning av vad .sålunda förekommit fann sig statskontoret icke
kunna bifalla den av B. gjorda ansökningen. Efter c:a ett halvt års förlopp
blev B., vilken motsatt sig intagning å sinnessjukhus, på anmodan av länsstyrelsen
underkastad förnyad läkarundersökning, varav framgick att B. på
grund av hämning, apati, rådvillhet, sluddrigt tal, starkt avtrubbad inpräglingsförmåga
och dåligt minne vore på grund av psykisk .sjukdom (Korsakows
alkoholpsykos) oförmögen alt på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst
och att denna arbetsoförmåga vore för framtiden bestående. Under framhållande
av att B., vilken dåmera uppnått en sådan ålder att mindre än
fem år åtcrstode till hans inträde i pensionsåldern, enligt såväl länsstyrelsens
eget förmenande som det vid nyssberörda läkarundersökning utfärdade
intyget vore urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden
samt övriga i 12 § 4 mom. 1 stycket civila pensionsreglementet
angivna förhållanden syntes vara för handen, hemställde länsstyrelsen hos
Kungl. Majit att B. matie förklaras skyldig att avgå från sin tjänst och

— 212 —

entledigas. I infordrat utlåtande häröver anförde medicinalstyrelsen att vad
i ärendet förekommit sedan styrelsen avgivit sitt tidigare utlåtande angående
B. icke gåve styrelsen anledning frångå sin då uttalade mening. Statskontoret
ansåg förutsättningarna för tvångspensionering vara för handen.
Kungl. Majit förklarade den 27 november 1936 med stöd av 12 § 4 morn.
civila tjänstepensionsreglementet B. skyldig att avgå.

Hos Kungl. Majit anhöll domänstyrelsen att jägmästaren C. måtte med
stöd av bestämmelserna i 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet
förklaras skyldig att avgå från sin tjänst och entledigas. C. hade vid två särskilda
tillfällen gjort sig skyldig till brott i tjänsten (förskingring) och härför
ställts under tilltal inför vederbörlig domstol. Enär emellertid av ett i målet
avgivet läkarutlåtande framginge, att C. vid tiden för åtalade gärningarnas begående
befunnit sig i sådant sinnestillstånd, som avsåges i 5 kap. 5 § strafflagen
(»berövad förståndets bruk»), samt gärningarna förty skolat vara
strafflösa, förklarade domstolen (hovrätt) C. icke kunna till ansvar i målet
fällas. I ett till domänstyrelsen avgivet yttrande över den av styrelsen
väckta frågan om tvångspensionering av C. ifrågasatte denne, att han skulle
förordnas att intill uppnådd pensionsålder vid centralförvaltningen utföra
med hans ordinarie befattnings göromål likvärdigt arbete. Styrelsen ansåg
emellertid, att C. icke kunde få återinträda som förvaltare av revir och att

C. icke heller lämpligen kunde beredas tjänstgöring å annan befattning innom
verket. I anledning av styrelsens hemställan om tvångspensionering
bestred C. i skrivelse till Kungl. Majit att förutsättningarna härför vore
för handen samt åberopade därvid ett nytt läkarutlåtande, vari gjordes gällande
att en verkställd observation »icke visat några tecken på sjukdom,
som kunde anses utgöra hinder för C:s inträde i tjänst». Kommunikationsverkens
lönenämnd, som bereus tillfälle att yttra sig i ärendet, ansåg tillräckliga
skäl föreligga för att tillstyrka domänstyrelsens framställning. Lönenämnden
yttrade bland annat.

Lönenämnden torde att börja med få erinra, att för tillämpning av förtidspensioneringsförfarandet
enligt 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet
icke uppställts såsom villkor, att vederbörande prövats icke lämpligen
kunna tjänstgöra i annan befattning än hans egen tjänst, något som
däremot gäller vid vanlig förtidspensionering på grund av sjukdom m. m.
(12 § 2 mom. b) och c).

Enligt lönenämndens mening torde berörda 12 § 4 mom. kunna bringas
i tillämpning, även örn nedsatt arbetsförmåga i egentlig mening icke föreligger.
Att 1930 års pensionssakkunniga, såsom framgår av här ovan återgivna
motivering till 9 § 3 morn. av deras reglementsförslag, närmast tänkt
på en genom läkarundersökning konstaterbar minskning i arbetsförmågan,
är visserligen tydligt. Men sagda sakkunniga förutsätta uttryckligen, att orsaken
till bristande arbetsförmåga icke alltid kan av läkare konstateras.
Anledningen till förtidspensionering har alltså ansetts kunna vara jämväl annan
än sjuklig förändring hos tjänstemannen.

Därest överhuvud taget stadgandet i 12 § 4 mom. skall fylla ett verkligt
ändamål ur förvaltningssynpunkt, måste det enligt lönenämndens mening
kunna tillämpas i sådana fall, då exempelvis en befattningshavare i sin
tjänsteverksamhet förfar på sådant sätt att — även örn direkt tjänstefel

213

ej kail påvisas — samarbetet och arbetsresultatet inom verket lider uppenbar
skada. Likaså bör stadgandet kunna tillämpas, då tjänsteman på grund
av vad han tidigare låtit komma sig till last — oavsett vad orsaken därtill
varit — äventyrar allmänhetens förtroende för verket och respekten hos underordnade.

Ur synpunkten av den enskilde tjänstemannens berättigade krav kan det
enligt lönenämndens bestämda mening icke anses innebära något oskäligt,
att under omständigheter, sådana som de nu angivna, förtidspensionering
tillämpas, så mycket mindre som en tjänsteman, som träffats av olycksfall
i tjänsten, kan oavsett ålder tvingas att avgå med pension, därest han är
oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

Två av lönenämndens ledamöter anmälde avvikande meningar från nämndens
beslut. 1 avgivet utlåtande anförde statskontoret att ämbetsverket, som
införskaffat ytterligare utredning i ärendet, funnit förutsättning för tillämpning
å C. av 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet vara för handen.
Kungl. Majit förklarade genom beslut den 11 december 1936 G. med
stöd av nyssnämnda bestämmelse vara skyldig att från tjänsten avgå.

Järnvägsstyrelsen hemställde hos Kungl. Majit att en å övergångsstat överförd
stationsskrivare D. måtte förklaras skyldig att avgå ur statens järnvägars
tjänst. Styrelsen åberopade därvid skrivelser från vederbörande
överinspektör och distriktschef, av vilka framginge att D. ådagalagt patagliga
brister i fråga örn förmåga att nöjaktigt utföra en stationsskrivares
åligganden. Genom flitigt skriftställeri — även annonser i dagspressen
— hade D. ställt sig i opposition mot ej endast äldre tiders utan även
nutidens mest framstående vetenskapsmän. Hans s. k. vetenskapliga studier
hade förtagit honom möjligheten att intressera sig för järnvägsarbetets
mera nyktra uppgifter. Vidare hade D. visat oförmåga att samarbeta
med andra tjänstemän, vilket haft menliga följder för tjänstens utövande
— ett missförhållande som vederbörande distriktsförvaltning redan år 1918
påvisat i yttrande över en av D. då avlåten framställning till Kungl. Majit
örn erhållande av viss arbetslindring. Vederbörande överinspektör förklarade
år 1928 att bristande jämvikt i Dis sinnesbeskaffenhet gjort det omöjligt
att överhuvud taget använda D. i befattning, som hade med allmänheten
att göra. D. överfördes å övergångsstat från och med den 1 januari
1929. I skrivelse till Kungl. Majit hemställde D. att järnvägsstyrelsens framställning
örn hans tvångspensionering måtte lämnas utan bifall. Statskontoret
förklarade i infordrat utlåtande, att ämbetsverket funne sådana omständigheter
föreligga, att D., för vilken pensionsåldern vore 65 år, inom en
nära framtid, då han uppnådde en levnadsålder av 60 år, kunde förklaras
skyldig att avgå jämlikt 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet. D.
förklarades genom beslut av Kungl. Majit den 14 augusti 1937 skyldig att
avgå från sin tjänst.

Medicinalstyrelsen hemställde i underdånig skrivelse att föreståndaren fölen
anstalt, E., måtte av Kungl. Majit jämlikt 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsreglementet
förklaras skyldig att omedelbart avgå från befattningen
såsom föreståndare för anstalten och entledigas. Till stöd för sin hemställan

åberopade styrelsen dels en i ärendet upprättad promemoria och dels rapporter
från företagna inspektioner av anstalten, däri närmare angåvos de
olika förfaranden och försummelser m. m., som Indes E. till last. Till ansökningen
var fogat ett av E. till styrelsen avgivet yttrande med bemötande
av de framförda anmärkningarna. I skrivelse lill Konungen utvecklade E.
ytterligare sina synpunkter samt hemställde att medicinalstyrelsens framställning
icke måtte föranleda någon åtgärd. E. framhöll samtidigt önskvärdheten
av att ärendet måtte innan avgörandet underkastas utredning av
sakkunnig myndighet. Efter erhållen remiss avgåvo sakkunnige för utredning
angående omorganisation av verksamheten vid anstalten utlåtande i
ämnet. De sakkunnige anförde däri, att såvitt kunnat utrönas, E. beträffande
de väsentligaste delarna av den anstalten åliggande verksamheten icke
varit i stånd att på ett tillfredsställande sätt leda densamma. De av de sakkunniga
anförda synpunkterna upptogos till bemötande av E. i ny skrivelse
till Kungl. Maj:t. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd, dit ärendet remitterades,
förklarade sig helt dela de synpunkter, som omfattats av kommunikationsverkens
lönenämnd i det härovan relaterade fallet C. Allmänna
lönenämnden anförde vidare:

Av de till lönenämnden i det föreliggande ärendet remitterade handlingarna
synes lönenämnden framgå, att E. vid utövningen av befattningen såsom
föreståndare i olika hänseenden förfarit på sådant sätt, att anstaltens
arbetsresultat därav lidit skada. Utredningen synes vidare giva vid handen,
att berättigade anmärkningar kunna göras mot E:s sätt att handhava anstaltens
anslag samt mot den bristande tillsynen från hans sida över arbetsförhållandena
vid olika avdelningar inom anstalten. Det förefaller lönenämnden
jämväl påtagligt, att samarbetet såväl mellan E. och vissa av anstaltens
befattningshavare som mellan E. och anstaltens överordnade myndighet,
medicinalstyrelsen, blivit i hög grad menligt påverkat genom åtgöranden
från Ers sida. Av handlingarna synes även framgå, att E. genom
olika åtgärder äventyrat förtroendet för anstalten. På grund av de anförda
omständigheterna föreligger enligt lönenämndens mening förutsättning för
tillämpning i förevarande fall av bestämmelserna i 12 § 4 mom. civila
tjänstepensionsreglementet.

I avgivet utlåtande anförde statskontoret bland annat att det vöre givet
att — särskilt med den av allmänna civilförvaltningens lönenämnd hävdade
tolkningen av stadgandet i 12 § 4 mom. civila tjänstepensionsregleraenlet
— största försiktighet boede iakttagas vid tillämpningen av ifrågavarande
föreskrift, enär eljest den trygghet, en fullmakt vore avsedd att
bereda vederbörande tjänstinnehavare, skulle kunna äventyras. Enligt statskontorets
mening borde fördenskull för att bestämmelsen skulle sättas i tilllämpning
alldeles särskilt starka skäl föreligga. Av den i ärendet förebragta
utredningen ville det emellertid förefalla statskontoret som örn dylika skäl
förefunnes i förevarande fall. De grava anmärkningar, som från medicinalstyrelsens
sida framställts mot E:s sätt att utöva föreståndarskapet för anstalten,
hade, såvitt statskontoret kunde bedöma, i det väsentliga ej gendrivits
av E. i dennes i ärendet avgivna yttranden. Med hänsyn härtill och

— 215

lill vad de sakkunniga anfört ansåge statskontoret att förutsättningar förelåge,
att E., för vilken pensionsåldern vore 65 år och som uppnått en levnadsålder
av 60 år, måtte kunna jämlikt åberopade författningsstadgande
av Kungl. Majit förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas.
Kungl. Majit förklarade den 11 november 1938 E. skyldig att avgå.

Generaltullstyrelsen hemställde hos Kungl. Majit att en vid tullverket anställd
kammarskrivare F. måtte tvångspensioneras. Hans användbarhet för
kammarskrivargöromål vöre starkt begränsad. För att undvika att han genom
obehärskat uppträdande mot allmänheten och mot andra tjänstemän
eller eljest förorsakade störningar i göromålens behöriga gång hade han
måst placeras i avskilt rum. Uppsikt hade mast anordnas, att han iakttoge
föreskrifter örn daglig arbetstid på tjänsterummet. F. bestred vad som lades
honom till last. Statskontoret ansåg, att tvångspensionering icke borde användas,
förrän det blivit ådagalagt att andra utvägar icke stöde till buds
lör åstadkommande av en tillfredsställande ordning med avseende å arbetsförhållandena
inom det förvaltningsområde, varom fråga vore. Av de förhörsprotokoll,
som bilagts handlingarna i ärendet, franninge med önskvärd
tydlighet att arbetsförhållandena på den avdelning, vid vilken F. tjänstgjorde,
vore långt ifrån tillfredsställande; F. bure till en betydande del ansvaret
för misshälligheterna men vore dock icke ensam ansvarig. Visserligen
vöre han enligt läkarintyg nervsjuk, men inget intyg funnes om att
han på grund härav vore mindre arbetsför. Han syntes kunna på tillfredsställande
sätt utföra vissa arbetsuppgifter, därest han finge tjänstgöra under
med hänsyn till hans mentalitet gynnsamma betingelser. Först sedan det
visat sig omöjligt att tillfredsställande ordna F:s tjänstgöringsförhållanden
syntes tillräckliga förutsättningar föreligga för att tvångsavskeda honom.
Statskontoret funne sig sålunda för det dåvarande icke kunna tillstyrka
framställningen. Genom beslut den 4 oktober 1940 förklarade Kungl. Majit
F., för vilken mindre än fyra år återstode till pensionsåldern, skyldig att
avgå från tjänsten.

beträffande lärarpersonalen vid folk- och småskolor föreligga nedannämnda
tre fall.

Hos Kungl. Majit anhöll folkskoleslyrelsen i X skoldistrikt, under åberopande
av bestämmelserna i 10 § 4 mom. tjänstepensionsreglementet för
folkskollärare m. fl. den 17 juni 1938 (nr 423), att Kungl. Majit måtte förklara
ordinarie folkskollärarinnan G. skyldig att avgå från sin befattning. I
skrivelsen framhölls att G., som på grund av styrkt sjukdom — neuros och
hjärtsjukdom — varit tjänstledig från sin befattning följande lider: 1 oktober—18
december 1935, 8 januari—31 maj, 28 augusti—18 december 1936.
8 januari—31 maj 1937, 9 april—31 maj 1938, 20 september 1938—30 juni
1939 samt från 15 augusti 1939 och fortfarande, måste anses urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. I avgivet yttrande
förklarade G. ali hon under viss förutsättning vöre villig att avgå
från sin tjänst. Vederbörande folkskolinspektör förordade, att G. av Kungl.
Majit medgåves rätt alt komma i åtjnutande av förtidspension eller sjuk -

— 216

pension under framhållande att G. måste anses för framtiden oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin befattning till följd av sjukdom och nedsatt
arbetsförmåga samt att G. uppnått en levnadsålder, vilken med mindre
än fem år understege den för hennes befattning stadgade pensionsåldern
och innehade trettio tjänstår. Skolöverstyrelsen anförde i avgivet utlåtande,
bland annat, att det icke vore styrkt, att G. för all framtid skulle vara oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin befattning, varför skyldighet
att avgå enligt 10 § 1 mom. c) i tjänstepensionsreglementet för folkskollärare
m. fl. —- sjukdom — icke torde föreligga för henne. Däremot förefölle
det skolöverstyrelsen som om särskilt starka skäl förelåge för tillämpning
av 4 mom. av sagda paragraf. Det syntes nämligen ganska säkert, att
G. icke kunde tänkas under en mera sammanhängande tid vara i tjänsteutövning.
Det måste därför enligt överstyrelsens mening vara till gagn för
undervisningen, örn avsked kunde beredas henne. I ärendet avgåvos vidare
utlåtanden av statens pensionsanstalt och statskontoret. Pensionsanstalten
ansåg förutsättningarna för tvångspensionering vara för handen. Statskontoret
anförde, bland annat, att tvekan måste råda, huruvida förutsättningarna
för en tillämpning av bestämmelserna i 10 § 4 mom. tjänstepensionsreglementet
för folkskollärare m. fl. förelåge i ifrågavarande fall, men att
ämbetsverket med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter
icke ville direkt motsätta sig bifall till folkskolestyrelsens framställning.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1940 förklarades G. jämlik!
nyss åberopade författningsrum skyldig alt avgå från tjänsten och entledigas.

Sedan småskollärarinnan II. i ett av sinnessjukhusläkare utfärdat utlåtande
förklarats vara på grund av sinnessjukdom (folkskygghet, otillgänglighet,
ett förskruvet uppträdande, slappa affektreaktioner, persekutoriska tankevillor)
oförmögen att tillfredsställande sköta sin tjänst, vilken arbetsoförmåga
vore för framtiden bestående, anhöll vederbörande folkskolestyrelse hos statens
pensionsanstalt om prövning av H:s rätt till sjukpension. Pensionsanstalten,
som ansåg sig förhindrad att med stöd av sagda läkarutlåtande tillerkänna
H. sjukpension, infordrade ett nytt läkarintyg rörande H:s hälsotillstånd.
H. vägrade emellertid att inställa sig hos läkare och förklarade sig
för övrigt icke villig att avgå från sin befattning. I anledning av vad sålunda
förekommit och da vederbörande folkskolestyrelse på närmare angivna
skäl förklarat sig icke önska avlåta någon framställning till Kungl.
Majit om entledigande av H. jämlikt 10 § 4 mom. tjänstepensionsreglementet
för folkskollärare m. fl., underställde skolöverstyrelsen frågan örn tvångspensionering
av H. Kungl. Majrts prövning. Skolöverstyrelsen anförde därvid
att det med hänsyn såväl till undervisningens bästa som ock till statsverkets
ekonomiska intressen vore önskvärt att H. — för vilken endast två år
återstode till pensionsåldern och som kunde räkna sig till godo mer än
trettio tjänstår — snarast möjligt erhölle avsked, en uppfattning som jämväl
delades av vederbörande folkskolinspektör. Statens pensionsanstalt anförde
i avgivet utlåtande bland annat att pensionsanstalten alltjämt ansåge

217

sig förhindrad att bevilja H. sjukpension men att anstalten icke hade något
att erinra mot att H. förklarades skyldig att avgå från sin befattning och
entledigades från densamma. Statskontoret anförde att enligt statskontorets
mening det i och för sig hade varit riktigast, att frågan örn H:s fortsatta
anställning prövats efter läkarundersökning av hennes dåvarande hälsotillstånd.
Statskontoret ansåge sig emellertid i betraktande av i ärendet föreliggande
omständigheter och särskilt med hänsyn till innehållet i det ovannämnda
läkarutlåtandet, icke böra motsätta sig bifall till den av skolöverstyrelsen
gjorda framställningen. Kungl. Majit förklarade genom beslut den
28 juni 1940 H. skyldig att avgå från sin ovannämnda befattning och entledigade
henne från densamma.

Fråga örn tvångspensionering av ordinarie folkskollärarinnan I. väcktes i
framställning till Kungl. Majit av folkskolestyrelsen i Y. skoldistrikt. I. hade
erhållit del av folkskolestyrelsens till grund för framställningen liggande protokoll,
men icke inkommit med något yttrande i ärendet. Av handlingarna
framginge att I. enligt av skolöverstyrelsen meddelade föreskrifter underkastat
sig läkarundersökning såväl 1936 som 1937, varvid konstaterats att hon
på grund av sinnessjukdom vore oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst. På grund av intyg av de läkare (sinnessjukhusläkare), som
verkställt dessa undersökningar, erhöll I. tjänstledighet från sin befattning
under läsåren 1936/37 och 1937/38. I samband med beviljande av den senare
tjänstledigheten föreskrev folkskolestyrelsen skyldighet för I. att, därest hon
efter utgången av den henne meddelade ledigheten önskade återinträda i
tjänstgöring, till folkskolestyrelsen inom viss tid insända intyg, utvisande huruvida
hon återvunnit förmågan att på ett tillfredsställande sätt sköta sin
tjänst. Då I. uraktlåt detta, avstängdes hon från tjänstgöring från början
av läsåret 1938/39. Den tid, under vilken I. ej uppehållit sin lärarbefattning,
uppgick till i det närmaste sju år. Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd avgav efter erhållen remiss det utlåtande, att med hänsyn till den
sjukdom, som konstaterades hos I. 1936 och 1937, det enligt allmän medicinsk
erfarenhet måste anses mycket osannolikt, att I. så kunde återvinna
sin hälsa, att hon skulle kunna bestrida sin tjänst. Skolöverstyrelsen
hemställde — efter att hava inhämtat yttrande från vederbörande
folkskolinspektör — att Kungl. Majit måtte med anledning av folkskolestyrelsens
ansökning och med stöd av 6 § 3 mom. 1 stycket folkskolans tjänstepensionsreglemente
förklara I. skyldig att avgå från sin tjänst och entlediga
henne. Statens pensionsanstalt och statskontoret tillstyrkte i avgivna utlåtanden
bifall till den av skolöverstyrelsen gjorda hemställan. Jämlikt Kungl.
Maj ris beslut den 21 maj 1943 förklarades I. skyldig att avgå från sin befattning
och entledigades.

Slutligen anse sig revisorerna i detta sammanhang böra omnämna ett med
de förevarande närbesläktat fall, som icke lett till tvångsavskedande med
pension.

En stiftssekreterare X. hade enligt verkställd utredning befunnits på grund
av sjukdom vara för framtiden oförmögen ali på eif tillfredsställande sätt

— 218

Revisorerna a
»^Utande.

fullgöra de med stiftssekreterartjansten förenade åliggandena. Ett i ärendet
utfärdat läkarintyg gåve vid handen, att X. sedan flera år lidit av mental
insufficiens med åtföljande nedsatt psykisk arbetsförmåga, nedsatt koncentrationsförmåga
och lätt uttrötlbarhet, i följd varav han borde befrias från
vissa arbetsuppgifter. För att arbetet inom domkapitlet skulle hava sin behöriga
gång hade domkapitlet sedan början av januari 1939 måst tillämpa den
arbetsordningen, att stiftsnotarien hos domkapitlet, Y., beordrats fullgöra
i huvudsak samma åligganden, som om han formellt innehaft förordnande
å stiftssekreterartjänsten. Under förmälan att den sålunda tillämpade ordningen
icke kunde anses ur ansvarighetssynpunkt tillfredsställande, hemställde
domkapitlet hos Kungl. Maj:t, med bifogande av yttrande från X., att
Kungl. Maj :t måtte förordna att X. och Y. skulle byta tjänst samt att sålunda
Y. måtle förordnas att tillsvidare upprätthålla stiftsssekreterartjänsten hos
domkapitlet och att X. måtte förordnas att upprätthålla stiftsnotarietjänsten.
Genom beslut den 26 mars 1943 föreskrev Kungl. Majit, bland annat, att X.
skulle med utgången av mars 1943 frånträda utövandet av sin innehavande
stiftssekreterarbefattning samt från och med den 1 april 1943 tills vidare uppehålla
stiftsnotarietjänsten hos domkapitlet. Tillika förordnade Kungl. Majit
Y. att från och med den 1 april 1943 tillsvidare såsom vikarie bestrida stiftssekreterarbefattningen
hos domkapitlet. Det torde böra bemärkas, att det sålunda
genomförda tjänstebytet för Y. medfört särskild gottgörelse i form av
vikariatsersättning, medan för X. såväl i fråga om löneklassplacering som beträffande
övriga avlöningsförmåner fortfarande skall gälla vad för den högre
lönegraden är bestämt.

Bestämmelserna örn tvångspensionering hava, såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, tillkommit i avsikt att bereda möjlighet för myndighet
att från tjänsten avkoppla befattningshavare, som på grund av arbetsoförmåga
eller annan orsak är urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänståligganden utan att sådana omständigheter föreligga att sjukpensionering
kan ske. I motsats till vad som gäller i fråga örn sistnämnda pensioneringsform
har vid tvångspensionering kravet på att arbetsoförmågan
skall vara styrkt genom läkarintyg eftergivits och en mera diskretionär prövningsrätt
medgivits. Å andra sidan har i fråga örn rätten till tvångspensionering
en väsentlig inskränkning gjorts, i det att dylik pensionering får ske
tidigast fem år innan befattningshavaren inträder i pensionsåldern.

Såsom utredningen giver vid handen hava bestämmelserna örn tvångspensionering
endast i mycket ringa utsträckning kommit i tillämpning. 1
viss mån torde detta kunna förklaras därav, att befattningshavare i flera
fall föredragit att frivilligt avgå med rätt att komma i åtnjutande av förtidspension
(13 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet; 10 § 2 mom.
folkskolans tjänstepensionsreglemente) i stället för att bliva tvångspensionerade.
Ofta torde emellertid anledningen till myndigheternas obenägenhet
att använda sig av tvångspensioneringsinstitutet hava varit, att vederbörande
myndighet av humanitetsskäl ansett sig icke böra tillgripa en för befatt -

219

ningshavaren så ingripande åtgärd, i synnerhet sein allenast en jämförelsevis
kort tid — högst fem år — återstode, tills befattningshavaren kunde i
vederbörlig ordning förklaras skyldig avgå med ålderspension. En annan bidragande
orsak torde måhända även vara att söka däruti, att gällande bestämmelser
ansetts alltför allmänt avfattade och att en tillämpning av desamma
enligt myndigheternas uppfattning lätt kunde få sken av »förföljelse»
mot den av åtgärden drabbade tjänstemannen. Det framstår emellertid
som ett statsintresse av största vikt att från statsförvaltningen utgallras
sådan arbetskraft, som på ett eller annat sätt visat sig olämplig för sin uppgift.
De nuvarande bestämmelserna synas revisorerna icke giva tillräcklig
garanti i detta hänseende. Revisorerna kunna icke undgå att finna att gällande
föreskrifter lämna möjlighet för en tjänsteman att under oskäligt lång
tid utnyttja den ordinarie statsanställningens förmåner utan att fullgöra
däremot svarande prestationer. Genom bestämmelsen örn att tvångspensionering
får ske högst fem år före befattningshavares inträde i pensionsåldern
uteslutes från möjligheten till dylik pensionering sådana icke fåtaliga
fall, där befattningshavare i tidigare ålder befunnits urståndsatt att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. En väsentlig utvidgning
av myndigheternas befogenhet i förevarande avseende synes därför revisorerna
högst nödvändig, om det med tvångspensioneringen avsedda syftet
skall vinnas. Den tid, under vilken en dylik åtgärd bör kunna vidtagas, anse
revisorerna icke bör understiga tio år före pensionsålderns inträde. Revisorerna
förbise därvid icke att i de fall, då pensionsåldern satts till 55 år.
tvångspensionering skulle kunna äga rum redan vid 45 års ålder. Då emellertid
avgörandet av pensioneringsfrågan ytterst ankommer på Kungl. Majit,
torde någon risk för missbruk av tvångspensioneringsinstitutet icke behöva
förekomma.

Vid tidigare tillfällen har i samband med behandling av spörsmålet örn
tvångspensionering den invändningen gjorts, att ett genomförande av en
sådan pensioneringsform icke skulle stå i överensstämmelse med stadgandet
i § 36 regeringsformen angående tjänstemäns oavsättlighet. Sedan numera
denna fråga i princip får anses löst genom införandet av bestämmelsen
om tvångspensionering i såväl 1934 års civila tjänstepensionsreglemente
som allmänna tjänstepensionsreglementet, torde någon liknande erinran icke
med fog kunna göras gällande mot den föreslagna skärpningen av dessa
bestämmelser. Det bör givetvis också ligga i tjänstemännens eget intresse att
åtgärder vidtagas för avskaffande av ett system, som är ägnat att ogynnsamt
påverka arbets- och befordringsförhållandena inom den statliga myndigheten.

1 samband med ändring av gällande bestämmelse örn tvångspensionering
bör en ändring av reglerna för förtidspensionering vidtagas. 1 syfte alt bereda
tjänsteman, som eljest skulle tvångspensioneras, tillfälle att i stället
frivilligt avgå mot åtnjutande av förtidspension, vilja revisorerna föreslå,
alt bestämmelserna för denna pensionsform ändras och utbyggas i sådan
riktning att rätten till erhållande av förtidspension utsträckes till att gälla

— 220 —

Tjäll stelivränta
(uppsl:
jnten livränta).

under samma tid som här föreslagits i fråga örn tvångspensionering. Någon
risk för att en dylik rätt skulle komma att missbrukas, torde icke föreligga,
då det ankommer på Kungl. Majit att fatta beslut i frågan.

Enligt gällande reglementen torde vid ett genomförande av revisorernas
förslag ordinarie tjänsteman, å vilken vederbörande reglemente erhållit tillämpning,
vara skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelserna örn såväl
tvångspension som förtidspension.

§ 40.

I 26 § allmänna tjänstepensionsreglementet föreskrives, att den som, efter
att hava blivit underkastad detta reglemente, avgått ur statens tjänst
utan rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension för den av honom vid
avgångstillfället innehavda befattningen, är berättigad att på därom gjord
ansökning erhålla tjänstelivränta, bland annat, när han uppnått en levnadsålder
av 65 år (uppskjuten livränta).

Såsom förutsättning för rätt till tjänstelivränta skall likväl gälla, att tjänstemannen
under sammanlagt minst tre år före avgången innehaft anställning,
som vid nämnda tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt enligt
allmänna tjänstepensionsreglementet eller andra tjänstepensionsbestämmelser,
samt att tjänstemannen icke efter avgången men före den tidpunkt, då
han uppnått en levnadsålder av 65 år, innehaft annan anställning, förenad
med tjänstepensionsrätt som nyss sagts.

Vad som avses med tjänstepensionsbestämmelser framgår av 1 § 3 mom.
andra stycket allmänna tjänstepensionsreglementet. Enligt nämnda stadgande
skall vad i reglementet härom sägs, där ej annat framgår, avse dels tjänstepensionsbestämmelser,
antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen, dels ock
tjänstepensionsbestämmelser för riksdagens verk, vilka antagits av riksdagen
eller med stöd av dess bemyndigande utfärdats av delegerade för riksdagens
verk. Såsom tjänstepensionsbestämmelser av förstnämnda slag anses
icke bestämmelser om pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl
och civilmilitär personal.

Uppskjuten livränta utgår enligt 26 g från och med månaden näst efter
den, under vilken vederbörande uppnått 65 års ålder, eller, där nämnda ålder
redan uppnåtts och livräntan träder i stället för tjänstepension, från
och med dagen näst efter den, då tjänstepensionen upphört att utgå; dock
att livränta i förstnämnda fall ej må utgå för längre tid tillbaka än sex månader
före den månad, under vilken ansökning därom gjorts.

Livräntan utgår till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.

Beträffande tjänstårsberäkningen gäller enligt 17 § 1 mom. som allmän
regel att såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensionsålderns inträde,
under vilken tjänsteman varit underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet.

Såsom tjänstår må jämväl enligt 2 mom. tillgodoräknas dels tid, varunder
tjänsteman varit underkastad andra tjänstepensionsbestämmelser än de i
nämnda reglemente innefattade, i den omfattning sådan tid enligt berörda

221

bestämmelser med därtill hörande övergångsstadganden fått tillgodoräknas,
dels ock tid i övrigt, vilken tjänstemannen ägt räkna såsom tjänstår enligt de
andra tjänstepensionsbestämmelser med övergångsstadganden, vilka han sålunda
varit senast underkastad, dock endast i den män sådan tid ej tillgodoräknats
enligt föreskrifterna i 1 mom.

3 mom. samma paragraf innehåller bestämmelse örn att det beror på prövning
i den ordning Kungl. Majit föreskriver, om och i vad mån tid, varunder
tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas
såsom tjänstår, där sådan tillgodoräkning ej må ske enligt vad
ovan i denna paragraf eller eljest är stadgat.

Enligt 27 § 1 mom. första stycket samma reglemente bestämmes beloppet
för år räknat av tjänstelivränta i förhållande till dels det för befattningshavaren
vid avgången gällande tjänstepensionsunderlaget, dels antalet vid
avgången uppnådda tjänstår, dels ock nämnda antal t jäns iår utökat med tid,
som vid avgången må hava återstått till utgången av den månad, varunder
befattningshavaren uppnår 65 års ålder, allt på sätt närmare stadgas i 28 §.

Härvid skall jämlikt andra stycket b) samma paragraf iakttagas, bland
annat, att tid, för vilken bidragsplikt för tjänstepensionering ej förelegat, vid
tjänstårsberäkning i intet fall må tagas i betraktande till större del än två
tredjedelar.

En viss avvikelse från sistnämnda regel stadgas i tionde punkten i övergångsbestämmelserna
till reglementet. För den som omedelbart före reglementets
ikraftträdande var underkastad civila eller militära tjänstepensionsreglementet
skall nämligen — i stället för vad i 17 § 2 mom. stadgas och oavsett
vad 27 § 1 mom. andra stycket b) reglementet innehåller — med avseende
å beräkning av tjänstår för tid före ikraftträdandet gälla, alt såsom tjänstår
må tillgodoräknas dels tid, varunder tjänstemannen varit underkastad i 1 §
3 mom. andra stycket allmänna tjänstepensionsreglementet omförmälda tjänstepensionsbestämmelser,
i den omfattning sådan tid fått tillgodoräknas enligt
civila respektive militära tjänstepensionsreglementet med därtill hörande övergångsstadganden,
dels ock tid i övrigt, vilken han ägt räkna såsom tjänstår
för pension respektive uppskjuten livränta antingen enligt civila respektive
militära tjänstepensionsreglementet med övergångsstadganden eller ock enligt
de andra tjänstepensionsbestämmelser av nyssnämnt slag, vilka han varit
underkastad närmast före det angivna tjänstepensionsreglemente blivit för
honom gällande.

Jämlikt 28 § bestämmes uppskjuten livränta till ett belopp motsvarande
så stor del av tjänstepensionsunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda
fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på sätt i 27 § 1 mom.
sägs utökade antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår, dock minst
av 120. Örn antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels
tjänstår är mindre än 120, skall likväl iakttagas, att det på nyssnämnda sätt
beräknade beloppet skall minskas med 1/]0 procent för varje felande fjärdedels
år.

I 18 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 693) med föreskrifter rörande tillämpning
av allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena m. m. stadgas
att, då allmänna tjänstepensionsreglementet underkastad tjänsteman avgår
ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension för
den av honom vid avgångstillfället innehavda befattningen och utan att kvarstå
i eller tillträda annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning, det skall,
om tjänstemannen under sammanlagt minst tre år före avgången innehaft
anställning, som vid nämnda tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt.
åligga den myndighet, som för tjänstematrikel beträffande tjänstemannen, att
med anmälan örn avgången översända utdrag ur tjänstematrikeln till den
myndighet, på vilken det enligt 5 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
ankommer att pröva fråga örn tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande
av tjänstelivränta, ävensom att i matrikeln göra anteckning om avgången
och örn matrikelutdragets översändande.

Enligt 5 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet ankommer dylik
prövning beträffande tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk eller domänverket på vederbörande verks styrelse
och beträffande annan tjänsteman på statskontoret.

I 19 § nyssnämnda kungörelse föreskrives vidare att hos den myndighet,
på vilken det enligt 5 § 1 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet ankommer
att pröva frågor om rätt att komma i åtnjutande av tjänstelivränta, skall
i form av kortregister eller i annan lämplig form föras förteckning över sådana
ur statens tjänst avgångna personer, som i 18 § här ovan avses. Denna
förteckning skall beträffande envar sådan person innefatta uppgift om fullständigt
namn, födelsedatum, födelseort, senaste anställning, tidpunkt för
dennas frånträdande samt den tidpunkt, då den avgångna uppnår 65 års ålder.
Såsom bilaga till förteckningen skall fogas vederbörligt utdrag ur tjänstematrikeln.

Ansökning att komma i åtnjutande av uppskjuten livränta skall även ställas
och ingivas till ovannämnda myndighet. Sådan ansökning bör göras i god
tid innan tjänstemannen uppnår 65 års ålder (20 §).

I huvudsak likartade bestämmelser om tjänstelivränta äro intagna i folkskolans
tjänstepensionsreglemente den 18 juli 1942 (nr 699) samt i 1942 års
tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk.

Beträffande arbetare i statens tjänst återfinnas motsvarande bestämmelser
om tjänstelivränta i 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare (nr
452). Enligt 19 § reglementet är den som, efter att hava blivit underkastad
detta reglemente, avgått från anställning, som i reglementet avses, utan rätt
att komma i åtnjutande av tjänstepension enlig reglementet, berättigad att
på därom gjord ansökning erhåEa tjänstelivränta, när han uppnått en levnadsålder
av 65 år (uppskjuten livränta). Såsom förutsättning härför skall
likväl gälla, att arbetaren före anställningens upphörande antingen under
sammanlagt minst tre år varit underkastad detta reglemente eller andra
tjänstepensionsbestämmelser eller ock under sammanlagt minst sex år i statens
tjänst innehaft sådan anställning, som utgjort hans huvudsakliga sys -

223 —

^Bisättning och förvärvskälla, samt att arbetaren icke efter avgången men
före uppnåendet av 65 års ålder innehaft annan anställning, förenad med
fjänstepensionsrätt enligt detta reglemente eller andra tjänstepensionsbestäm melser.

Uppskjuten livränta utgår från och med månaden näst efter den, under
vilken vederbörande uppnått 65 års ålder, dock att sådan livränta ej må utgå
för längre tid tillbaka än sex månader före den månad, under vilken ansökning
därom gjorts. Livräntan utgår till och med den månad, varunder livräntetagaren
avlider.

Såsom tjänstår må enligt 14 § 1 mom. tillgodoräknas tid före pensionsålderns
inträde, för vilken arbetare vidkänts tjänstepensionsavdrag enligt
detta reglemente.

Enligt 2 mom. samma paragraf må såsom tjänstår jämväl tillgodoräknas
dels tid, under vilken arbetaren varit underkastad andra tjänstepensionsbestämmelser
än de i detta reglemente innefattade, i den omfattning sådan tid
enligt berörda bestämmelser med därtill hörande övergångsstadganden fått
tillgodoräknas, dels ock tid i övrigt, vilken arbetaren ägt räkna såsom tjänstår
enligt de andra tjänstepensionsbestämmelser med övergångsstadganden,
vilka han sålunda varit senast underkastad, allt dock endast i den mån sådan
tid ej tillgodoräknats enligt föreskrifterna i 1 mom.

I fråga örn beräkning såsom tjänstår av annan tid än som avses i 1 och
2 mom. och varunder arbetaren ej innehaft med fjänstepensionsrätt förenad
anställning skall enligt 3 mom. gälla,

a) att såsom tjänstår må tillgodoräknas två tredjedelar av tid, under vilken
arbetare efter uppnådd ålder av 18 år men före pensionsålderns inträde
i statens tjänst innehaft sådan anställning, vilken utgjort hans huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla, dock att på prövning av den myndighet, som
har att fastställa pensionen, skall bero huruvida och i vad mån reduktion bör
vidtagas vid tillgodoräkning av anställningstid, varunder för arbetaren ej
gällt en arbetstid av normal omfattning; samt

b) att på prövning i den ordning Kungl. Majit föreskriver beror, om och
i vad mån såsom tjänstår må tillgodoräknas tid varunder den, som övergått
till anställning i statens tjänst vid statens övertagande helt elier delvis av
kommunalt driven verksamhet eller enskilt företag i samband med dylik
verksamhets eller företags nedläggande, innehaft anställning hos den föregående
arbetsgivaren.

Beträffande arbetare, å vilken 1934 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
varit tillämpligt och som vid nämnda reglementes ikraftträdande den
1 januari 1935 ej var delägare i kassa för pensionering av icke-ordinarie
personal i slaten tjänst, stadgas i 4 punkten övergångsbestämmelserna till
pensionsreglementet att sådan arbetare må, örn arbetaren avgår med tjänstepension
den 1 januari 1945 eller senare, de jämlikt 14 § beräknade tjänståren
i förekommande fall utökas i sådan omfattning, att tjänstårens antal
icke understiger det, som kunnat tillgodoräknas, därest arbetaren avgått med
pension omedelbart före den 1 januari 1945 och tillämpning skett av stadgan -

— 224

det i 3 punkten av de till 1934 års reglemente hörande övergångsstadgandena.

På sätt framgår av 20 § 1 morn. reglementet bestämmes beloppet för år
räknat av tjänstelivränta i förhållande till dels det för arbetaren vid avgången
gällande tjänstepensionsunderlaget, dels antalet vid avgången uppnådda
Ijänstår, dels ock nämnda antal tjänstår utökat med tid, som vid anställningens
upphörande må hava återstått till utgången av den månad, varunder
arbetaren uppnår 65 års ålder, allt på sätt närmare stadgas i 21 §.

Härvid iakttages, att tid, för vilken bidragsplikt för tjänstepensionering ej
förelegat, vid tjänstårsberäkning i intet fall må tagas i betraktande till större
del än två tredjedelar.

Enligt 21 § bestämmes uppskjuten livränta till ett belopp motsvarande så
stor del av tjänstepensionsunderlaget, som antalet vid avgången uppnådda
fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår utgör av det på sätt i 20 § 1 mom. sägs
utökade antalet fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår, dock av minst 120.
Om antalet vid avgången uppnådda fulla''eller påbörjade fjärdedels tjänstår
är mindre än 120, skall likväl iakttagas, att det på nyssnämnda sätt beräknade
beloppet skall minskas med V10 procent för varje felande fjärdedels år.

Prövning av fråga om rätt att komma i åtnjutande av tjänstelivränta enligt
nu ifrågavarande reglemente samt fastställande till beloppet av dylik förmån
sker beträffande arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk eller domänverket av vederbörande verks styrelse och
beträffande annan arbetare av statens pensionsanstalt (5 §).

Såsom framgår av ovan återgivna bestämmelser bär såsom villkor för rätt
till livränta uppställts krav på viss minsta anställningstid i statstjänst. Någon
sådan begränsning var ej föreskriven i civila tjänstepensionsreglementet den
30 juni 1934 (nr 442). Tjänsteman, som avgick från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension, var sålunda från och med avgången försäkrad
till erhållande av uppskjuten livränta, oberoende av den tid han tidigare
innehaft pensionsberättigande anställning. I det tidigare gällande allmänna
familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 (nr 542) hade däremot
vidtagits den inskränkningen, att den, som avgått med rätt till uppskjuten
livränta i tjänstepensionshänseende, icke ägde familjepensionsrält för
sina efterlevande, med mindre han under minst fem år innehaft tjänstepensionsberättigande
befattning. I de av 1934 års familjepensionsutredning
föreslagna familjepensionsreglementena fanns något dylikt villkor icke upptaget.
En förtidsavgången anställningshavare skulle sålunda bevara sin en
gång invänta familjepensionsrätl oavsett anställningstidens längd. Rörande
denna punkt förelåg emellertid ett särskilt yttrande av två av utredningsmännen,
vilka, bland annat, anförde följande:

Den av utredningen föreslagna regeln har på tjänstepensionsområdet sin
motsvarighet i bestämmelserna om uppskjuten livränta. Den, som en gång
vunnit tjänstepensionsrätt, bevarar vid förtidsavgång rätt till en framtida livränleförmån,
grundad på den intjänla pensionen, även om hans anställning
i pensionsberättigande tjänst varit aldrig så kortvarig.

Det synes oss emellertid kunna ifrågasättas, örn det är lyckligt, att livränte -

— 225 —

rätten gjorls så obegränsad. Det vill förefalla, som om man vid utformningen
av livräntebestämmelserna ej tillräckligt beaktat det betydande administrativa
besvär, som bestämmelsernas tillämpning måste förorsaka. För
livräntans bestämmande erfordras i varje särskilt fall ej blott fastställande
av tjänstår och pensionsunderlag för olika innehavda befattningar utan även
en relativt invecklad försäkringsteknisk beräkning; vidare kräves en vidlyftig
personalbokföring för identifiering och kontroll vid det framtida realiserandet
av livränterätten; slutligen kommer härtill bestyret med utbetalning
av livräntan. Där — så som fallet ej sällan är med icke-ordinarie befattningshavare
och arbetare, ej minst säsongarbetare — den pensionsberättigande anställningen
är mycket kortvarig, står detta administrativa bestyr knappast i
rimlig proportion till den obetydliga förmån, som flera årtionden efter avgången
tillkommer anställninghavaren. Mera tillfredsställande hade utan tvivel
varit, örn man genom uppställande av villkor örn viss minsta anställningstid
avskurit de fall, där tjänstetiden är alltför kortvarig. Del kan ifrågasättas,
örn ej ändring i tjänstepensionsreglementena bör ske i dylik riktning.

Fråga är då, om det kan anses lämpligt att nu på familjepensionsområdet
införa en motsvarighet till den uppskjutna livräntan på ijänstepensionsområdet
utan varje inskränkning med hänsyn till anställningstidens längd och
familjepensionsförmånens därav beroende storlek.

Reservanterna berörde härefter vissa inom utredningen framförda principiella
invändningar mot en begränsning av rätten till uppskjuten familjepension,
innebärande i främsta rummet att det ej skulle vara förenligt med de
försäkringsprinciper, på vilka förslaget grundats, att beröva en anställningshavare
de ekonomiska insatser, som av honom gjorts för familjepensioneringen.
Reservanterna ansågo nämnda invändningar beaktansvärda men ifrågasatte,
om man borde tillmäta dem så avgörande betydelse, att de borde få
förhindra den önskvärda administrativa förenklingen:

Örn staten enhetligt för större delen av statsförvaltningen ordnar familjepensioneringen
med utjämnade pensionsunderlag, avpassade efter löneställningen,
och därvid tillika för finansieringen inlägger ett fast statsbidrag vid
sidan av det kollektivt och likformigt bestämda pensionsavdraget, övergår
familjepensionsförmånen från att i huvudsak vara en befattningshavarnas ensak
till att i viss mån utgöra ett led i lönesättningen för statlig personal. Än
mer skulle detta bliva fallet, örn staten framdeles inför ett verkligt nettolönesystem.
Men betraktar man familjepensionens avvägning som ett led i lönesättningen,
kan det knappast anses orimligt, att staten för åtnjutande av uppskjuten
familjepension föreskriver villkor om viss minsta anställningstid i
syfte att befria sig från alltför betungande administrativa bestyr.

Sakligt sett synes oss ej heller en inskränkning av här avsedd art ägnad att
ingiva större betänklighet. Vid en lång anställningstid har — vare sig anställningshavaren
är manlig eller kvinnlig — i regel förelegat ett sadant samband
mellan statsanställningen och familjens levnadsförhållanden, att det även vid
förtidsavgång är naturligt, alt den intjänta familjepensionsrätten bevaras. Men
i de fall, då anställningshavaren vid unga år avgår efter mycket kort anställningstid,
förefaller det ej stötande, om lian lår lämna anställningen utan någon
framtida familjepensionsrätt för eventuella efterlevande.

1 anslutning härtill ifrågasatte reservanterna en inskränkande bestämmelse
av innebörd att reglementets bestämmelser skulle äga tillämpning å förlids 15—439307.

Rev. berättelse äng. statsverket är 1943. I.

Befattning	Antagen födelse- tid	Tid från vilken livrän-tan utgår	Tid, för vilken bidragsplikt för tjänstepensionär ej förelegat	Tid såsom extraordinarie tjänsteman	Tid såsom ordinarie tjänsteman	Tjänste- pen- sions- under- lag	Livräntans årsbelopp
Med tillgodo-räknande av tid ipensions-berättigande befattning	Med tillgodoräk-nande av tid i före-gående kol. jämte 2/3 av tid, för vilk. bidragsplikt för tjänstepens. ej förelegat
Tjänstemän:
E. o. skriv-	Vt 1920	Vs 1985	Vt 1938-3"/o 1940 =	Vt 1940-30:6 1943 = 3 år		1,776	105: 60	153: 60
biträde			2 år, 2/s härav =	Vt 1940-s% 1945 = 5 år		>	177: 60	224:40
(Eo 2)			1 år 4 m.	Vt 1940-*% 1949 = 9 år		>	324: —	368: 40
E.o. kontors-	>	>	>	Vt 1940-s% 1943 = 3 år		1,980	117:60	171: 60
biträde			>	Vt 1940—ao/« 1945 = 5 år		>	198:-	249: 60
(Eo 4)			>	V» 1940-80/s 1949 = 9 år		>	361: 20	410: 40
Ord. kansli-	Vt 1917	Vs 1982	Vt 1935—30/e 1937 =	Vt 1937-80/e 1940 = 3 år	Vt 1940-äo/e 1943 = 3 år	2,376	285: 60	348: —
biträde			2 år, 2/s härav =	>	Vt 1940-so/6 1945 = 5 år	>	384: —	444: —
(A 7)			1 år 4 mån.	>	Vt 1940-80/6 1949 = 9 år	>	585: 60	642: -

	Antagen födelse tid	Tid från vilken livräntan utgår	Tid för vilken bidrags-plikt för tjänstepens. ej förelegat	Tid, då arbetarens, regi. varit tillämpligt	Tjänste- pensions- underlag	Livräntans årsbelopp
Befattning	Med tillgodo-räknande av tid i pensions-berättigande befattning	Med tillgodoräk-nande av tid i före-gående kol. jämte 2/s av tid, för vilk. bi-dragsplikt för tjän-stepens. ej förelegat
Arbetare:
Kvinna, ej yr-	Vt 1920	V» 1985	V io 1939-80/» 1941 = 21 mån.	Vt 1941—®% 1944 = 3 år	1,500	91:20	126
kesutbildad			V» härav = 1 år 2 mån.	>/t 1941—8Vs 1946 = 5 år	>	153: 60	187	20
			»	Vt 1941—so/e 1950 = 9 år	>	279: 60	312
Kvinna, yrkes-	>	>	>	Vt 1941—1»Ve 1944 = 3 år	1,680	102: —	141	60
utbildad			>	Vt 1941—so/o 1946 = 5 år	>	171:60	210	—
			>	Vt 1941—110/a 1950 = 9 år	t	313: 20	349	20
Man, ej yrkes-	>	>	>	Vt 1941—8% 1944 = 3 år	2,076	126: —	174	—
utbildad			>	Vt 1941—30/a 1946 = 5 år	>	211:20	259	20
			>	Vt 1941—80/6 1950 = 9 år	>	387: 60	430	80
j Man, yrkesut-	>	>	>	Vt 1941—so/e 1944 = 3 år	2,280	138: —	192	—
bildad			>	Vt 1941—s% 1946 = 5 år	>	232: 80	284	40
			>	Vt 1941—so/s 1950 = 9 år	>	424: 80	474	—

226

— 227 —

avgången tjänsteman endast om han vid avgången uppnått förslagsvis minst
fem tjänstår. Såsom förut nämnts, intogs i 1936 års allmänna familjepensionsreglemente
ett stadgande av den av reservanterna föreslagna innebörden.

1938 års pensionssakkunniga förklarade i sitt den 14 mars 1941 avgivna
betänkande med förslag lill allmänna tjänste- och lamiljepensionsreglementen
att de funne de synpunkter, åt vilka givits uttryck i det återgivna yttrandet av
reservanterna inom lamiljepensionsutredningen, i huvudsak äga samma giltighet
på tjänstepensionsområdet som när det gäller familjepensionsförmånen.
Det kunde enligt de sakkunnigas mening näppeligen vara motiverat att staten
för en befattningshavare nied mycket kortvarig anställning påtoge sig det
omfattande arbete, som innefattades i fastställande av livräntebelopp, personalbokföring
och periodisk utbetalning av livränta. Enligt de sakkunnigas
uppfattning borde ej heller ur principiell synpunkt kunna fastställas någon
vägande invändning mot att en sådan begränsning infördes, att allenast den
erhölle livränterätt, som innehaft pensionsberättigande tjänst under en viss
minsta tid. Gentemot åsikten, att en sådan anordning skulle innebära att man
orättmätigt berövade tjänstemannen all valuta av pensionsavdragen, framhöllo
de sakkunniga, att tjänstemannen redan före avgången erhållit ett visst
vederlag för pensionsavdragen i fonn av den rätt, han under anställningstiden
ägt att i händelse av då inträdande arbetsofönnåga erhålla invalid- eller sjukpension.
Med hänsyn till ole olika omständigheter, som vore av betydelse för
frågans lösning, hade gränsen ansetts böra såväl i tjänste- som i familjepensionsbestämmelserna
dragas vid tre års tjänstetid.

De sakkunnigas förslag härutinnan, som upptogs i proposition nr 339 till
1941 års riksdag, godkändes av riksdagen.

Till belysande av reglerna för tillgodoräkning av tjänstår och beräkning
av livränta hava revisorerna låtit verkställa vidstående uträkning av de livräntebelopp,
som i olika lägen skulle utgå till vissa befattningshavare inom
skrivbiträdesgraderna samt till arbetare, inom vilka kategorier avgång med
rätt till uppskjuten livränta i jämförelsevis stor utsträckning förekommer.

Revisorerna hava från de myndigheter, på vilka det, såsom förut nämnts,
ankommer att pröva frågan örn rätt till uppskjuten livränta, införskaffat
uppgift å det antal fall, där avgång med rätt till uppskjuten livränta förekommit.
Enligt hos nedannämnda myndigheter förda register har antalet fall
under tiden Vt 1942—3% 1943 utgjort följande:

Postverket ........................:..... 73

Telegrafverket .......................... 89

Statens järnvägar........................ 21

Statens vattenfallsverk ................... 69

Domänverket ........................... 14

Statskontoret ............................ 116

Statens pensionsanstalt .................. 77

Summa 459

— 228 —

Revisorernas

uttalande.

Enligt vad revisorerna erfarit, har under tiden 1 oktober—15 november
1943 hos statskontoret registrerats ytterligare 50 anmälningar örn avgång med
rätt till uppskjuten livränta.

Såsom förutsättning för rätten att erhålla uppskjuten livränta skall enligt
de nu återgivna reglerna gälla, bland annat, att tjänstemannen under sammanlagt
minst tre år före avgången innehaft anställning, som vid nämnda tillfälle
varit förenad med tjänstepensionsrätt enligt allmänna tjänstepensionsreglementet
eller andra tjänstepensionsbestämmelser, samt vad beträffar arbetare,
att han före anställningens upphörande under samma tid varit underkastad
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare eller andra tjänstepensionsbestämmelser.

Det kan uppenbarligen icke vara ett statligt intresse att en tjänsteman eller
arbetare, som erhållit utbildning för sin uppgift och sedermera placerats å
tjänstepensionsberättigande befattning, där hans förvärvade kunskaper skulle
kunnat nyttiggöras, efter endast kort tids anställning lämnar statstjänsten.
Följaktligen kan det icke heller ur statens synpunkt anses motiverat, alt sådan
anställningshavare tillerkännes uppskjuten livränta, i synnerhet som denna
endast till en mindre del grundar sig på de pensionsavdrag, som befattningshavaren
haft att vidkännas. Allra minst torde medgivande av en dylik förmån
vara befogat i sådana fall — vilket ofta inträffar — där befattningshavare
övergår till annan ekonomiskt mera fördelaktig verksamhet, för vilken denne
särskilt kvalificerat sig genom sin föregående anställning i statens tjänst. Det
bör vidare framhållas, att rätten till uppskjuten livränta för staten medför
ett avsevärt arbete med beräkning av livräntebeloppet, personalregistrering
och periodisk utbetalning av livräntan, ett arbete som i många fall knappast
står i rimlig proportion till det utgående livräntebeloppet. Ett icke oväsentligt
bestyr förorsakar särskilt registreringen av livränteberättigade befattningshavare,
i det att myndighet, som har att utbetala livränta, måste å kortregister
eller på annat sätt föra förteckning å dylika befattningshavare, som i de allra
flesta fall först flera årtionden senare äro berättigade att komma i åtnjutande
av nu ifrågavarande förmån. Frågan var gränsen skall dragas i avseende å
anställningstidens längd kan givetvis vara föremål för olika meningar. Revisorerna
anse emellertid, att en anställningstid av endast tre år å tjänstepensionsberättigande
befattning är alltför kortvarig för att böra konstituera rätt
till livränta. Enligt revisorernas mening kan det icke anses orimligt att i sådant
hänseende uppställa krav på åtminstone fem år.

Gällande bestämmelser synas icke utesluta anställningshavare från möjligheten
att för livränta få tillgodoräkna — utöver den angivna minimitiden för
anställning å pensionsberättigande tjänst — även tid, för vilken bidragsplikt
för tjänstepensionering ej förelegat. Då i regel första tjänstepensionsberättigande
anställning vinnes först efter viss tids föregående tjänstgöring — som
på olika håll kan vara av högst varierande längd — såsom extra tjänsteman
eller i annan icke-ordinarieställning, följer därav, att sådan tjänstgöring i
viss omfattning även kan tillgodoräknas för livränta. Visserligen torde avgö -

— 229

randet av dylik fråga mestadels bliva föremål för beslut från fall till fall —
av Kungl. Majit eller myndighet — men revisorerna kunna för sin del icke
finna anledning föreligga, att, då här gäller befattningshavare, som efter en
längre eller kortare tids anställning funnit det med sin fördel förenligt att
avgå ur statens tjänst, bibehålla en så förmånlig tillgodoräkningsregel.

De synpunkter, som revisorerna nu framhållit, anse revisorerna vara av den
betydelse att ändring i gällande bestämmelser örn uppskjuten livränta snarast
böra komma till stånd.

§ 41.

I proposition nr 201 till 1936 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
till reglemente angående familjepension för efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst (allmänt familjepensionsreglemente). I samband härmed
framlades jämväl förslag, att familjepensioneringen för manliga ordinarie
befattningshavare, som dittills anordnats genom särskilda icke-statliga
änke- och pupillkassor, skulle centraliseras och helt övertagas av staten.
Kungl. Majits förslag var i huvudsak grundat på ett av 1930 års pensionssakkunniga
den 20 juli 1934 avgivet betänkande rörande familjepensionering
för tjänstemän vid den civila statsförvaltningen (SOU 1934:29). Det föreslagna
reglementet var avsett att bliva tillämpligt å alla befattningshavare,
för vilka civila eller militära tjänstepensionsreglementet gällde, och skulle
vinna tillämpning successivt för de skilda förvaltningsområdena, allteftersom
uppgörelse träffades örn statens övertagande av den kassa, som då ombesörjde
de vid respektive förvaltningsområde anställda befattningshavarnas
familjepensionering.

Till samma års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 245 även
förslag till överenskommelse med, bland annat, civilstatens änke- och pupillkassa
om övertagande av kassans rörelse. Denna överenskommelse innehöll
följande bestämmelser beträffande kassans egna befattningshavare.

För den, som vid övertagandet var innehavare av ordinarie befattning hos
kassan och övergår till befattning i statens tjänst, skall gälla:

a) att hans avlönings- och pensionsförmåner icke må understiga dem, som
han vid tiden för övertagandet åtnjöt för sin tjänst hos kassan, däri inbegripet
provisoriskt dyrortstillägg och dyrtidstillägg enligt då gällande grunder; b)

att vid bestämmande av tjänstetid såväl för placering i löneklass som
för beräkning av tjänstår för rätt till pension den tid, under vilken han
innehaft anställning hos kassan, skall tillgodoräknas honom såsom örn han
därunder innehaft anställning i statens tjänst; samt,

vad förste expeditionsvakten A. H. Eriksson beträffar,

c) att han intill den för honom vid övertagandet gällande pensionsåldern
skall bibehållas vid förutvarande rätt till årligt hyresbidrag å 700 kronor.

Därest och så länge befattningshavaren icke beredes tillfälle att övergå
till sådan statstjänst i Stockholm, som finnes svara mot, vara jämförbar
med eller högre än den tidigare befattningen hos kassan, skall han bibehållas
vid de avlönings- och pensionsförmåner, som han vid tiden för övertagandet
åtnjöt hos kassan, däri inbegripet provisoriskt dyrortstillägg och
dyrtidstillägg enligt då gällande grunder. Här avsedd befattningshavare skall

Befattningshavare
vid
vissa av
staten övertagna
familjepensionsfcassor.

— 230 —

äga att såsom tjänstår för bestämmande av pension tillgodoräkna såväl tid,
under vilken han innehaft anställning hos kassan, som ock tiden från övertagandet
till dess han uppnår den för honom vid övertagandet gällande pensionsåldern
eller dessförinnan beredes likvärdig statsanställning.

För i detta moment avsedd befattningshavare skola i fråga örn familjepensionering
bestämmelserna under 2—4 samt 6 mom. här ovan äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande alt så länge han icke innehar högre
befattning, å vilken civila tjänstepensionsregiementet är tillämpligt, skall
anses som om han alltjämt innehade ordinarie tjänst i den lönegrad, till vilken
hans befattning enligt den för kassan senast gällande tjänsteförteckningen
varit hänförd.

Vid övertagandet pensionerad förutvarande befattningshavare hos kassan
skall bibehållas vid honom av kassans styrelse tillerkänd pension och skall
därjämte alltjämt åtnjuta sådan pensionsförbättring, som före övertagandet
varit för honom provisoriskt bestämd. Å dessa pensionsförmåner skall utgå
dyrtidstillägg enligt de för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst gällande grunderna.

Kassan skall vidtaga erforderliga åtgärder för uppsägning av icke-ordinarie
personal hos kassan till tiden för övertagandet.

Vederbörande departementschef uttalade beträffande denna punkt i överenskommelsen,
bland annat, att, sedan kassan upphört, det givetvis vore
önskvärt, att kassans ordinarie tjänstemän i den mån så läte sig göra bereddes
sysselsättning i statstjänst. Man finge även räkna med att viss förstärkning
av arbetskraften bleve erforderlig hos de myndigheter, som komme
att övertaga bestyret med familjepensioneringen. Skulle någon av tjänstemännen
icke lämpligen kunna beredas likvärdig anställning i statstjänst,
ehuru han vore villig att övergå å sådan, syntes rimligt att staten under
alla omständigheter tillförsäkrade sådan tjänsteman oförändrade förmåner,
inberäknat sådana tilläggsförmåner, till vilka han icke kunde anses juridiskt
berättigad. Av denna allmänna innebörd vore också de i överenskommelsen
intagna bestämmelserna i ämnet. Fullmäktiges majoritet hade, framhöll
departementschefen vidare, frånsett en viss detalj, icke föreslagit någon
ändring av dessa bestämmelser, men två reservanter hade, med upptagande
av vissa från tjänstemännen framförda önskemål, påyrkat intagande i överenskommelsen
av bestämmelser i syfte att tillförsäkra tjänstemännen bibehållande
av alla tillförsäkrade förmåner för det fall att de icke önskade begagna
sig av erbjudande att mottaga likvärdig statsanställning. Sistnämnda
yrkande grundades på den uppfattningen, att tjänstemännen icke vore skyldiga
att övergå i statstjänst. Familjepensionsutredningen hade som skäl för
ståndpunkten att icke intaga bestämmelser för ifrågavarande fall anfört, att
bedömandet av huru i ett sådant oförmodat fall skulle förfaras, innefattade
en rättsfråga, som icke ansetts lämpligen kunna eller böra vinna sin lösning
i överenskommelsen, och utredningen hade i stället föreslagit, att riksdagen
lämnade Kungl. Maj:t bemyndigande att i nu avsett fall träffa särskild överenskommelse
med tjänstemännen efter skäliga grunder. Fullmäktiges majoritet
hade jämväl funnit sig ej kunna avgöra förevarande rättsfråga och
vidare framhållit, att då staten övertagit kassans alla förpliktelser, det icke

231 —

kunde göras gällande att tjänstemännen genom överenskommelsen avhändes
någon rätt, samt att det icke rimligen kunde begäras att staten med hänsyn
lill förevarande fall skulle påtaga sig längre gående förpliktelser mot tjänstemännen
än dessa rättsligen kunde göra gällande på grund av anställningen
hos kassan.

Departementschefen förordade, att principerna för överenskommelsen i
denna del icke ändrades. Den omtvistade frågans praktiska betydelse syntes
honom mycket begränsad, då den avsåge endast det oförmodade fall att
någon av kassans ordinarie tjänstemän skulle linna lämpligt att vägra mottaga
honom erbjuden likvärdig anställning i statens tjänst. Att med hänsyn
till ett dylikt fall göra några särskilda utfästelser från statens sida utöver
vad som finge anses ligga i det allmänna övertagandet av kassans förpliktelser
ansåge departementschefen, i likhet med fullmäktige, icke påkallat.
Liksom fullmäktige förutsatte han nämligen, att största möjliga hänsyn
komme att tagas till tjänstemännens berättigade intressen, när det gällde
en omplacering i statstjänst.

Förslaget till allmänt familjepensionsreglemente med däri sedermera av
bankoutskottet (uti. nr 75) företagna ändringar godkändes av riksdagen i
skrivelse nr 366. I samband härmed bemyndigades Kungl. Majit att träffa
överenskommelse med fullmäktige för civilstatens änke- och pupillkassa i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som ovan angivits.

I proposition nr 219 till 1941 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
till ordnande av familjepensionsväsendet för präster. Förslaget innebar att
ifrågavarande pensionering skulle omhändertagas av staten, som i samband
härmed skulle övertaga prästerskapets änke- och pupillkassa och dess verksamhet.
Enligt ett som bilaga till nämnda proposition intaget förslag till preliminär
överenskommelse angående statens övertagande av kassan skulle beträffande
kassans egna tjänstemän gälla följande.

För den, som vid övertagandet är innehavare av ordinarie befattning hos
kassan och övergår till befattning i statens tjänst skall gälla:

a) att hans avlönings- och tjänstepensionsförmåner icke må understiga
dem. som han vid tiden för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst
hos kassan, varvid ifrågakommande dyriidstillägg utgår enligt vid varje
särskild tidpunkt gällande grunder, samt

b) att vid bestämmande av tjänstetid såväl för placering i löneklass som
för beräkning av tjänstår för rätt till tjänstepension den tid, under vilken
han innehaft anställning hos kassan, skall tillgodoräknas honom såsom om
han därunder innehaft motsvarande anställning i statens tjänst.

Därest och så länge tillfälle icke beredes befattningshavaren att övergå till
sådan statstjänst i Stockholm, som finnes svara mot, vara jämförbar med
eller högre än den tidigare befattningen hos kassan, skall han bibehållas vid
de avlönings- och tjänstepensionsförmåner, som lian vid tiden för övertagandet
var tillförsäkrad för sin tjänst hos kassan, varvid ifrågakommande
dyrtidstillägg utgår enligt vid varje särskild tidpunkt gill lande grunder. Här
avsedd befattningshavare skall äga att såsom tjänstår för bestämmande av
tjänstepension tillgodoräkna sig såväl tid, under vilken han innehaft anställning
hos kassan, som ock tiden från övertagandet till dess han uppnår

— 232 —

den för honom vid övertagandet gällande pensionsåldern eller dessförinnan
beredes statsanställning som nyss sagts.

För den som vid övertagandet var innehavare av ordinarie befattning hos
kassan och i sådan egenskap delaktig i denna skola i fråga om familjepensionering
bestämmelserna här ovan under 4 morn. och i andra stycket 6
mom. b) äga tillämpning med iakttagande av att, så länge han efter övertagandet
icke erhållit statsanställning som ovan sägs, skall så anses, som
om han alltjämt kvarstode i den befattning, för vilken han vid övertagandet
ägde delaktighet i kassan.

Vid övertagandet tjänstepensioner ad förutvarande befattningshavare hos
kassan skall bibehållas vid de tjänstepensionsförmåner, som han vid tiden
för övertagandet var tillförsäkrad för sin tjänst hos kassan, varvid ifrågakommande
dyrtidstillägg utgår enligt vid varje särskild tidpunkt gällande
grunder.

Kassan skall vidtaga erforderliga åtgärder för uppsägning av icke-ordinarie
personal hos kassan till tiden för övertagandet.

Föredragande departementschefen framhöll beträffande förslaget i nämnda
punkt, bland annat, att i likhet med vad som skett vid statens tidigare
övertagande av enskilda pensionskassor, t. ex. civilstatens änke- och pupillkassa,
torde även i fråga om prästänkekassan få förutsättas, att kassans personal,
i den mån så läte sig göra, bereddes sysselsättning i statens tjänst.
Enligt ordalydelsen i de föreslagna avtalsbestämmelserna skulle gälla, att, därest
och så länge tillfälle icke bereddes befattningshavare att övergå till sådan
statstjänst i Stockholm, som funnes svara mot, vara jämförbar med eller
högre än den tidigare befattningen hos kassan, denne skulle bibehållas vid
de avlönings- och tjänstepensionsförmåner, som han vid tiden för övertagandet
vore tillförsäkrad för sin tjänst i kassan. I anslutning till vad statskontoret
i ärendet framhållit, torde avgörande betydelse härvid böra fästas vid
att vederbörande befattningshavare för det arbete han bomme att erbjudas i
statens tjänst — vilket självfallet i görligaste mån borde motsvara de arbetsuppgifter,
han haft att utföra hos kassan — komma i åtnjutande av minst
samma förmåner i löne- och pensionshänseende, vartill han hos kassan varit
berättigad. Skulle någon av kassans ordinarie befattningshavare icke kunna
beredas lämpliga arbetsuppgifter i statens tjänst, borde givetvis sådan befattningshavare,
i avvaktan på att lämplig sysselsättning i statens tjänst anvisades
honom, bibehållas vid sina dittillsvarande löne- och pensionsförmåner.
Departementschefen biträdde i övrigt vad i överenskommelsen bestämts.

Riksdagen, som lämnade utan erinran förslaget till överenskommelse i denna
del, biföll Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av familjepensionsväsendet
för präster m. m. (bankoutskottets uti. nr 47; riksdagens skr.
nr 292).

Vid statens övertagande av civilstatens änke- och pupillkassa den 1 juli
1937 funnos vid kassan anställda nio ordinarie befattningshavare i olika lönegrader.
Sedan därefter fyra övergått till annan statstjänst och två pensionerats,
återstå tre befattningshavare, vilka icke erhållit statsanställning.

Prästerskapets änke- och pupillkassa övertogs av staten från och med
den 1 januari 1942. Antalet ordinarie befattningshavare i kassan utgjorde

233 —

vid nämnda tillfälle fem. Samtliga äro allt fortfarande utan statsanställning.

Nu ifrågavarande befattningshavare, som icke vunnit anställning i statens
tjänst, bibehållas alltjämt vid de avlöningsförmåner, som de vid tiden för
övertagandet voro tillförsäkrade hos respektive kassa. Enligt under hand från
statskontoret inhämtad uppgift utgå till dessa befattningshavare följande avlöningsförmåner
för år räknat:

Civilstatens änke- och pupillkassa.

Befatt- nings- havare	Född	Befattning	Löne- grad	Lön	Provi- soriskt dyrorts- tillägg	Dyrtids- tillägg	Kris- tillägg	Summa avlö-ningsför-måner för år	Anmärk- ningar
1	1879	Revisor o. bokhållare	B 21	7,278: 60	348: —	2,028: -	1,248: —	10,902:60
1	1892	Kansli- biträde	B 7	3,243: —	240:-	900: —	612: 48	4,995: 48
1	1900	>	B 7	2,845: 32	228: —	864:-	554:88	4.492:20	Manlig

Prästerskapets änke- och pupillkassa.

Be- fatt- nings- ha- vare	Född	Befattning	Löne- grad	Lön	Provi- sorisk avlö- nings- för- stärk- ning	Provi- soriskt dyrorts- tillägg	Dyrtids- tillägg	Kris- tillägg	Summa avlö-ningsför-måner för år	An- j märk- ! ningar
i	1894	Direktör	B 30	11,520: —	132: —	360: —	2,184: —	1,478: 40	15,674:40
i	1897	Revisor	B 21	7,455: -	132: —	348: —	2,352: —	1,372:80	11,659: 80
i	1904	Registrator	B 11	3,804: -	216: —	258: —	1,044: —	712: 20	6,034: 20	Kvinn-liga i
i	1907	Maskin- bokförare	B 7	3,087: —	216: —	234: —	852: —	582:-	4,971: -	>
i	1908	Expedi- tionsvakt	B 7	3,243: -	216:-	240: —	900:-	612: 60	5,211: 60	:

Det må i detta sammanhang framhållas, att för statliga befattningshavare,
som överflyttats å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet, det procentuella
dyrtidstillägget minskats med hälften, under det att samma förmån lill
nu ifrågavarande tjänstemän vid de övertagna kassorna utgår med helt belopp.
De förmåner i form av provisoriskt dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning,
som sistnämnda tjänstemän jämväl åtnjuta, utgå icke
till å indragningsstat överförda statliga befattningshavare.

Vid de överenskommelser, som träffades örn statens övertagande av nu Revisorernas
ifrågavarande familjepensionskassör, förutsattes, att kassornas ordinarie be- uttalande,
fattningshavare skulle, i den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i
statstjänst. Såsom av utredningen framgår återstår emellertid alltjämt ett flertal
befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst. Det är ägnat

234 —

att väcka förvåning, att dessa tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga
avlöningsförmånerna uppgå till i runt tal 64,000 kronor — icke på något sätt
kunnat utnyttjas inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider
stor personalbrist på olika håll varit rådande.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

— 235 —

EKONOMISK ÖVERSIKT.

§ 42.

1 enlighet med gällande instruktion § 16 hava revisorerna på grundval av
det av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1942/43 låtit upprätta följande sammanställning av statens tillgångar och
skulder per den 30 juni 1943.

Kronor Kronor

Tillgångar:

Fast egendom .................... 4,221,261,488:49

Rullande järnvägsmateriel och fartyg

m. m.......................... 448,123,241:76

Inventarier och förråd ............ 168,395,263: 17

Aktier .......................... 289,348,021:59

Riksbankens kapital .............. 100,000,000: 00

Utlånta medel .................... 3,302,374,412: 19

Förskott ........................ 1,023,389,071:85

Fonders fordringar hos andra fonder 5,354,388,119:08

Övriga fordringar ................ 534,315,197: 87

Kontant behållning och i bank inne stående

medel .................. 478,690,384: 49 15,920,285,200: 49

Skulder:

Diverse medel:

Avskrivningskonton ............ 2,020,798,483: 70

Övriga diverse medel ............ 1,128,455,099: 52

Fonders skulder till andra fonder. . . . 5,354,388,119: 08

Övriga skulder.................... 9,949,563,677:J)9 18,453,205,379:39

Skulder utöver tillgångar ............................ 2,532,920,178: 90

Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i rikshuvudboken
bokförda tillgångar skulderna med 1,245.22 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång skulder
utöver tillgångar till ett belopp av 2,532.92 miljoner kronor. Den under
det gångna budgetåret inträdda försämringen av statens förmögenhetsställning
uppgår alltså, såvitt rikshuvudboken utvisar, till 1,287.70 miljoner kronor.
Detta belopp framgår såsom skillnaden mellan en ökning av bristen å statsregleringsfonden
med 1,309.91 miljoner kronor och en ökning av den

Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
oell skulder
iu. m.

236

sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder med 22.21 miljoner
kronor.

Bristen å stats regleringsfonden uppgick vid budgetårets början
till 2,907.84 miljoner kronor och har alltså under budgetåret ökats till 4,217.75
miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade tillgångarna,
1,262.91 miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade skulder, 5,480.66
miljoner kronor. Bland dessa skulder upptages såsom skuld till riksgäldsfonden
ett belopp å 4,500 miljoner kronor avseende från riksgäldskontoret till
statskontoret lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld till riksgäldsfonden
uppgick vid budgetårets början till 3,100 miljoner kronor. Riksgäldskontoret
har således under budgetåret lämnat en kassaförstärkning av 1,400 miljoner
kronor.

Den redovisade ökningen av bristen å statsregleringsfonden motsvarar skillnaden
mellan, å ena sidan, det under budgetåret uppkomna underskottet å
statsregleringen samt, å andra sidan, under budgetåret inträdd stegring av
utestående debiterade riksstatsmedel (restantier). Av den sammanställning
över utfallet av driftbudgeten, som återfinnes å sidorna 4 och 5 i den av riksräkenskapsverket
upprättade budgetredovisningen, framgår, att driftbudgetens
totala inkomster och utgifter utgjort 2,704.10 miljoner kronor respektive
4,037.25 miljoner kronor samt att det uppkomna underskottet å statsregleringen
alltså uppgår till 1,333.15 miljoner kronor. Detta underskott, har, såsom
också framgår av nämnda sammanställning, till ett belopp av 1,234.06 miljoner
kronor avförts å budgetutjämningsfonden samt till återstående belopp,
99.09 miljoner kronor, reglerats genom minskning av reservationerna å driftbudgeten.
Ökningen av restantierna åter har, såsom den i budgetredovisningen
å sidorna 154 och 155 införda tabellen över debiterade riksstatsmedel utvisar,
utgjort 23.24 miljoner kronor. De inträffade förändringarna å statsregleringsfonden
kunna i enlighet med det nu sagda sammanfattas sålunda.

Miljoner

kronor

Brist vid budgetårets ingång .................................. 2,907.84

A budgetutjämningsfcnden avfört underskott å statsregleringen. . . . 1,234.06
Minskning av reservationer å driftbudgeten...................... 99.09

Summa 4,240.99

Avgår för ökning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier) 23.24
Brist vid budgetårets utgång.................................. 4,217.75

Till belysande av de å statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives en över dessa förändringar inom riksräkenskapsverket.
upprättad sammanställning, vilken bifogats riksräkenskapsverkets underdåniga
skrivelse den 4 december 1943 med överlämnande av utdraget ur rikshuvudboken
för budgetåret 1942/43. Av sammanställningen framgår, att den
sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder under budgetåret ökats
från 1,662.62 miljoner kronor till 1,684.83 miljoner kronor eller, såsom redan

— 237

framhållits, med 22.21 miljoner kronor. Denna ökning moisvaras, såsom sammanställningen
närmare utvisar, till ett belopp av 21.90 miljoner kronor av
inträdd ökning av balanserade överskottsmedel, medan återstående 0.31 miljon
kronor — frånsett dels i samband med vissa av domänstyrelsen verkställda
regleringar av det bokförda värdet å domänverkets fastigheter uppkommen
nettoökning av domänverkets kapital om 0.15 miljon kronor, dels ock av
domänstyrelsen till domänverkets kapital lagda räntor örn 0.01 miljon kronor
— avse under det gångna budgetåret till redovisning i rikshuvudboken upptagna
tillgångar, som tidigare legat utanför riksbokföringen.

Den redovisade ökningen av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder
hänför sig helt till de i sammanställningen under rubriken tillgångsfonder
upptagna fonderna. Statens å sistnämnda fonder redovisade
tillgångar hava emellertid härutöver ökats med ytterligare (netto) 381.13 miljoner
kronor, vilken ökning dock motsvaras av en ökning å enahanda belopp
av kapitalskulden å riksgäldsfonden. Härom inhämtas av sammanställningen
följande. Genom utbetalning av medel från anslag å kapitalbudgeten har under
det gångna budgetåret från riksgäldsfonden till olika kapitalfonder överförts
ett sammanlagt belopp av 532.58 miljoner kronor. Samtidigt har, å ena
sidan, riksgäldsfonden tillgodoförts avskrivningsmedel å tillhopa 84.94 miljoner
kronor samt, å andra sidan, avskrivningar å sammanlagt detta belopp
verkställts å vederbörliga kapitalfonder. Slutligen hava under budgetåret till
riksgäldsfonden från olika kapitalfonder återbetalats kapitalmedel om tillhopa
66.51 miljoner kronor.

Summan av de från investeringsanslag utbetalade medlen och summan av
återbetalda kapitalmedel återfinnas, den förra summan under rubriken utgifter
och den senare under rubriken inkomster, i den å sidorna 160 och 161 i
budgetredovisningen införda sammanställningen över utgifterna å kapitalbudgeten.
För att erhålla beloppet av de riksgäldsfonden tillgodoförda avskrivningsmedlen
å 84.94 miljoner kronor, åter, får summan av de i budgetredovisningens
förut omnämnda sammanställning över utfallet av driftbudgeten
redovisade nettoutgifterna å anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
och till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster, 90.91
miljoner kronor, å ena sidan ökas med det belopp å 1.28 miljoner kronor, som
för täckning av vissa avskrivningar å försvarsväsendets fastiglietsfond tillgodoförts
riksgäldsfonden av reserverade inkomster av exploateringen av vissa
på sin tid för militära ändamål avsedda markområden, samt å andra sidan
minskas med det belopp å 7.25 miljoner kronor, varmed det å riksstaten för
budgetåret 1942/43 under fonden för låneunderstöd uppförda anslaget till avskrivning
av tilläggslån lill viss bostadsbyggnadsverksamhet (Ufsk III F 1)
belastats. Sistnämnda belopp har icke tillgodoförts riksgäldskontoret utan
jämlikt de för anslaget gällande bestämmelserna utbetalats till statskontoret,
som skall bokföra ifrågavarande medel å diversemedelstitel samt årligen med
anlitande av desamma och de räntor, som kunna komma att utgå å tilläggslånen,
såsom avkastning å fonden för låneunderstöd tillgodoföra vederbörlig
inkomsttitel å riksstaten eli belopp motsvarande 4 procent av bokförda värdet

Sammanställning över å statens kapitaltonder under budgetåret 1942/43 inträffade förändringar. (Tusental kronor.)

Lyftade investeringsanslag efter avdrag för avskrivning av nya kapitalinvesteringar (avskrivning av oreglerade kapitalmedels-förluster) och återbetalda kapitalmedel
Lyftade medel å investe-rings-anslag	Avgår för	Nettoök-ning ( + ) 0 resp. net-tominsk-ning (—)
avskriv-ningar resp. lyftade av-skrivnings-medel	åter- betalda kapital- medel
+ 3,969 + 21,144 + 73,100 + 54,275 + 500	— 4,960 — 1,945	— 30 — 124 — 68	+ 3,939 + 16,060 + 71,155 + 54,207 + 500
+ 3,383 + 15,168	— 3,241 — 6,307	— 147	+ 142 + 8,714
+ 120,391	3—54,468	—	+ 65,923 \|
+ 38,739	— 6,358	— 863	+ 31,518
+ 97,413	— 1,619	— 4,705	+ 91,089 <
+ 8,044	—		+ 8,044
+ 95,147	— 2,691	— 60,547	+ 31,909 <
+ 1,000 + 300	— 75	—	+ 1,000 + 225
+ 9	—		+ 9
	— 3,272	— 28	— 3,300
+ 532,582	— 84,936	— 66,512	+ 381,134
— 532,582	4+ 84,936	+ 66,512	— 381,134

Behållning
7» 1912

Tillgångsf onder:

Statens affärsverksfonder:

Postverkets fond ...............

Telegrafverkets fond ............

Statens järnvägars fond..........

Statens vattenfallsverks fonder ...

Domänverkets fond .............

Riksbanksfonden .................

Luftfartsfonden ...................

Statens allmänna fastighetsfond.....

Försvarsväsendets fastighetsfond . . .

Statens utlåningsfonder ...........

Fonden för låneunderstöd .........

Fonden för statens aktier .........

Statens pensionsfonder ............

Diverse kapitalfonder:

Fonden för förlag till statsverket.

Fonden för anordnande av spann målslagerhus

och kylhus ......

Jordfonden .....................

Arrendeegnahemsfonden .........

Fonden för statens reproduktions an

stalt.......................

Fonden för varukredit ..........

Postsparbankens fond ...........

Postgirofonden .................

Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster
........................

Säger för tillgångsfonder
Skuldfond:

Riksgäldsfonden ..................

Summa

65,710

529,411

1,091,339

539,030

349,490

100,000

4,580

203,598

214,238

455,990

53,142

230,397

930,424

603,680

1,049

1,400

6,885

561

1,294

2,377

3,259

— 2,319

5,385,535

-3,722,913

1,662,622

Genom

omförlng

mellan

fonder

upp kommen kning(+; resp.

minskning
(—)

Annan
kapitalökning
( + )
resp. kapitalminskning
(—)

ökning
( + ) resp.
minskning
(—)
av balanserade

överskottsmedel -

134

227

241

397

+ 30,000
— 134

+ 330

— 30,000

+ 1

+ 162

57
89
2— 66
2—296
-I- 1

3+ 362

+ 310

5,503

325

1,322

3,602

2,785

Behållning
''30/e 1943

+ 394

— 1,483

+ 5,760

— 19

+ 1

— 16

+ 633

-I- 3,742

+ 21,899

75,152

545,146

1,163,950

596,841

352,710

100,000

4,772

212,370

280,094

487,836

172,318

238,442

936,184

605,900

1,049

2,401

7,111

554

1,294

3,010

7,001

— 5,257

5,788,878

-4,104,047

1,684,831

1 Härav avse 1.283 miljoner kronor avskrivningar, som täckts
militära ändamål avsedda markområden. — 3 Sc not. 3 nedan. —
luster. — * Jfr not 1 ovan.

medelst reserverade inkomster av exploateringen av vissa på sin tid för
3 Å vissa utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd uppkomna för -

238

— 239

för utlämnade tilläggslån. 1 enlighet härmed har någon mot belastningen av
ifrågavarande avskrivningsanslag svarande avskrivning å fonden för låneunderstöd
icke heller kunnat komma i fråga.

Örn summan av de från anslag å kapitalbudgeten utbetalade medlen minskas
med beloppet av de riksgäldsfonden tillgodoförda avskrivningsmedlen
och med summan av återbetalda kapitalmedel, erhålles den förut angivna nettoinvesteringen
å 381.13 miljoner kronor i de såsom tillgångsfonder rubricerade
statliga kapitalfonderna. Detta belopp och den i det föregående omnämnda,
från riksgäldskontoret till statskontoret lämnade kassaförstärkningen
å 1,400 miljoner kronor kunna tillsammans sägas representera riksgäldskontorets
bidrag till finansieringen av driftbudgetens och kapitalbudgetens
samlade utgifter under budgetåret 1942/43.

Stockholm den 15 december 1943.

L. A. BJÖRKLUND.
C. P. WAHLMARK.
GUNNAR PERSSON.
K. A. WESTMAN.

KARL WISTRAND.

O. W. LÖVGREN.
K. E. JOHANSON.
CARL BJÖRLING.

CARL ERIKSSON.
EMIL ANDERSSON.
KARL SANDEGÅRD.
ERIK VON HELAND.

V. Arvidsson.

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1943 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

STA TS VERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1942-30 JUNI 1943

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1944
ISA ALIM Aneus BOKTR YCKERI-AKT1EBOLAG
447180

'' ''lii r X -?

III

Innehållsförteckning.

Sid.

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Gåvomedel ställda till försvarsstabens förfogande .......... 1

Mantalsskrivning av viss fast anställd personal vid försvarsvä sendet.

............................................... 4

Månadslön till bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren .... G
Anställning av militär personal, som uppnått pensionsåldern . . 8

Intendenturdepartementets industribyrå .................... 10

Icke-ordinarie personals inom försvarsväsendet avlönande från

s. k. sakanslag ........................................ 19

Militärtjänstemännens tjänsteställning ...................... 23

Personalvården inom försvarsväsendet .................... 28

Iakttagelser beträffande krigskassaväsendet ................ 30

Iakttagelser beträffande den militära tandvården............ 35

Statsunderstöd åt skytteföreningar vid militära förband ...... 43

Portionsersättning åt viss personal vid marinen under krigspermission
och tjänstledighet .............................. 44

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Lån och bidrag till lantarbetarbostäder .................... 4G

Sjukpenning och underhållsskyldighet .................... 49

Sjukpenning och sjukhusvård ............................ 54

Avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farmaceutiska
laboratorium .......................................... 61

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet . . 63

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Kronouppbörden i magistratsstäderna .................... 63

Rätten till ränta vid restitution av utskylder ................ 68

Stämpelbeläggning vid vissa fartygsöverlåtelser ............ 69

Sid

Telefonkostnader vid ämbetsverk och myndigheter.......... 71

Beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid

främmande makts härvarande beskickning m. m......... 77

Införande av fullföljdsavgift i fattigvårds- och barnavårdsmål . . 82

Tillämpningen av förordningen om nöjesskatt.............. 86

Angivares andel i böter m. m. enligt 1916 års förordning örn
straff för olovlig varuutförsel .......................... 92

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Statens centrala frökontrollanstalt ........................ 94

Avvecklingen av 1932—1934 års stödlåneverksamhet ........ 101

Forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område
m. .................................................. 106

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Statens hantverksinstitut.................................. 131

Iakttagelser beträffande vissa stödåtgärder för hampindustrien 132

Elfte huvudtiteln.

F olkhushållningsdepartementet.

Svenska gengasaktiebolaget................................ 149

Tolfte huvudtiteln.

Pensionsväsendet.

T j äns teli vränta (uppskjuten livränta) ...................... 151

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor
......................................... 152

— 1

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. SJ, § 1.

Till Konungen.

Angående gdvomedel till försvarsstabens förfogande.

Genom remiss den 20 december 1943 anbefalld inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1942—30 juni 1943 samt beträffande vissa verk
för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln § 1, får jag i underdånighet anföra
följande.

De gåvomedel, som ställts till försvarsstabens förfogande, ha på uppdrag av
chefen för försvarsstaben omhänderhafts, till den 1 oktober 1942 av chefen
för dåvarande upplysnings- och pressavdelningen (avd. UP) och därefter av
chefen för personalvårdsavdelningen (avd. PV). De uppgifter, som lämnas i
det följande, grunda sig på vad av dem i ärendet utretts och upplysts.

1. Riksdagens revisorer anföra till en början, att ifrågavarande gåvomedel
icke redovisats genom försvarsstabens krigskassaavdelning och att hithörande
verifikationer på grund härav icke återfinnas i stabens räkenskaper, vilket
medfört, att förvaltningen av gåvomedlen undandragits vederbörlig revisionsmyndighets
kontroll. Ifrågavarande medel torde emellertid icke kunna anses
såsom statsmedel i vanlig mening och synas därför icke böra redovisas i
försvarsstabens vanliga räkenskaper. Den av revisorerna gjorda jämförelsen
med de s. k. landshövdingemedlen torde icke kunna anses riktig, då dessa
medel utgå av anslag på förskottsstaten och därför otvivelaktigt måste anses
som vanliga statsmedel. Det är emellertid klart, att gåvomedlen måste redovisas
inom staben och att redovisningen måste hållas tillgänglig såväl för
vederbörande givare som för de myndigheter, som kunna ha till uppgift att
granska desamma. Detta har också skett med undantag för den allra första
tiden av den förstärkta försvarsberedskapen, då lämplig organisation för
redovisningen saknades. Revision av förvaltningen för tiden t. o. m. den 30
september 1942 har skett dels hösten 1942 genom särskilt tillkallade revisorer
i samband med att chefen för avd. PV övertog verksamheten, dels vintern
1942—1943 av revisorer från arméförvaltningens civila depaxdement efter
överenskommelse mellan avdelningschefen och departementet. Någon anledning
att ändra sättet för redovisningen synes icke föreligga.

2. Beträffande användningen av gåvomedlen finna revisorerna det anmärkningsvärt,
att personal vid försvarsstabens personalvårdsavdelning förutom
författningsenliga avlöningsförmåner jämväl kommit i åtnjutande av särskilda
arvoden.

1—447180. Itev. berättelse ang. statsverket är 1943. II.

De gåvomedel, varom här är fråga, utgöras av:

dels vissa av de gåvomedel, som omnämnas i remisshandlingen, nämligen
från Radiotjänsts julinsamling omkring 130 000 kronor,

» industrikommissionens skrotinsamling » 55 000 » ,

» Stim » 55 000 » ,

dels s. k. bokförsäljningsmedel, vilka uppkommit genom att ett företag i
Göteborg överlämnat tio procent av bruttoinkomsten vid försäljningen av en
av företaget utgiven underhållningsskrift, för närvarande omkring 4 500 kronor.

Ehuru icke att betrakta såsom gåvomedel torde i detta sammanhang även
böra upptagas en annan särskilt redovisad post, s. k. batterimedel. Dessa hava
uppkommit genom den av fältradiounderdetaljen bedrivna verksamheten för
förmedling av inköp av radiobatterier. För att minska förbandens kostnad
för anskaffning av batterier har det nämligen visat sig lämpligt, att fältradiounderdetaljen
gjorde inköpen centralt. Denna förmedlingsverksamhet ansågs
böra bära sig själv. För att försvarsstaben skulle kunna betala den extra
arbetskraft, lokalhyra och de andra utgifter, som hade samband med förmedlingen,
ha förbanden därför vid sina inköp fått en rabatt, som varit något
mindre än den rabatt, som försvarsstaben erhållit vid inköpen från leverantörerna.

Summan av de arvoden, som utgått under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943,
uppgår till 5 289 kronor 88 öre. Dessutom hava från ovan berörda medel under
samma tid helt avlönats vissa kvinnliga skrivbiträden vid fältradiounderdetaljen
med ett sammanlagt belopp av 4 203 kronor 55 öre.

Arvoden hava utgått enligt nedanstående förteckning:

till fältradiochefen Sahlgren ........................ kronor 2 575: —

» stf fältradiochefen Axelsson .................... » 500: —

» » » Lindell ...................... » 500: —

» radioreparatören Andersson .................... » 60 :—

» Lindquist » 120: —

» materielredogöraren Widén ..................... » 200: —

» expeditions- och ekonomibiträdet Johansson ...... »_ 1 334:88

Summa kronor 5 289

88.

De sålunda utbetalda arvodena samt lönerna till skrivbiträdena äro fördelade
på de ovan angivna medelsposterna sålunda:

på gåvomedel från Radiotjänst .....................kronor 1 534: 50

» » » skrotinsamlingen ................ » 600: —

» » » Stim .......................... —

» bokförsäljningsmedel ........................... » 3 339: 99

» s. k. batterimedel .............................. » 4 018:94

Summa kronor 9 493:43.

Som framgår av den ovan lämnade översikten ha arvoden — i fråga om de
i remisshandlingen berörda gåvomedlen i mycket ringa omfattning och beträffande
gåvomedel från Stim icke alls — utbetalts endast till sådan personal,
som på grund av sin verksamhet vid personalvårdsavdelningen närmast måst
taga befattning med de överlämnade medlens användning i syfte att bereda
denna personal någon ersättning för därmed förenade göromål och arbete.
Detta har synts erforderligt särskilt med hänsyn till att de vanliga avlöningsförmånerna
varit synnerligen lågt tilltagna i förhållande till omfattningen av
vederbörandes verksamhet och ansvar och det i och för sig varit förenat med
stora svårigheter att förmå denna kvalificerade och med tjänsten väl för -

trögna personal att kvarstå i tjänst. Anställningen av särskilt kvinnlig skrivbiträdespersonal
har varit nödvändigt på grund av arbetets ökade omfattning.

I fråga om de medel, som erhållits från Radiotjänst, har dåvarande chefen
för avdelning UP överste G. Björck före medlens användande för arvoden och
löner inhämtat medgivande av bolaget. Beträffande fältradiochefen Sahlgren
har från bolaget t. o. m. framställts önskemål örn löneförstärkning ur gåvomedel.
Medgivanden ha icke erhållits beträffande medlen från skrotinsamlingen
och bokförsäljningsmedlen, men det torde på grund av vad ovan anförts
vara tydligt, att icke heller användningen av dessa medel för nu ifrågavarande
ändamål skett i strid mot vad som av givarna önskats. Deras önskemål
lia i stället på bästa sätt tillgodosetts genom den utvidgning och intensifiering
av fältradioverksamheten, som det tillämpade förfaringssättet möjliggjort.
Enligt chefens för avd. UP uppfattning var ett stärkande av fältradiounderdetaljens
arbetskraft en förutsättning för att i vissa fall gåvomedlen
.skulle kunna effektivt nyttiggöras.

Även i fråga om batterimedlen torde icke någon befogad anmärkning kunna
göras mot det tillämpade förfaringssättet, då detta var en förutsättning för
att den centrala upphandlingen med därav följande fördelar för förbanden
skulle kunna komma till stånd. I detta samband bör nämnas, att ifrågavarande
medel i maj 1943 överförts till statsmedel. Härvid förutsattes att, såsom också
skett fr. o. lii. den 1 juli 1943, den arbetskraft, som erfordrades för förmedlingsverksamheten,
skulle betalas av statsmedel.

3. Revisorerna anmärka på att i en del fall av gåvomedel utbetalts ersättningar
till befattningshavare vid personalvårdsavdelningen för skador å deni
tillhörig egendom, vilka skador uppstått i tjänsten. Detta har skett i tre fall,
nämligen beträffande ett par sönderrivna byxor, en skadad kappa och ett
skadat dragspel. Samtliga föremål lia tillhört frivilliga fältartillerister, och ersättningsbeloppen
ha uppgått till sammanlagt 555 kronor. Det har ansetts
obilligt att låta vederbörande artist själv svara för kostnaderna, och möjlighet
att på annan väg få ersättning torde icke finnas. Användandet av gåvomedel
för dessa ersättningar har sålunda skett i bästa syfte och torde någon givare
icke häremot kunna rikta någon erinran.

4. Revisorerna lia vidare uppmärksammat, att i ett flertal fall, då arméförvaltningens
revision utställt anmärkning mot av vissa krigskassaavdelningar
oriktigt gjorda utbetalningar för ändamål, vilka kunnat i viss utsträckning
tillgodoses av de till försvarsstabens disposition ställda gåvomedlen, det
anmärkta beloppet utan särskild prövning av utgiftens nödvändighet i sin
helhet ersatts med anlitande av gåvomedel. Ersättning av detta slag har förekommit
i tre läll, samtliga år 1941. Sammanlagda beloppet är 1 325 kronor
61 öre. Ehuru det varit omöjligt att betala dessa utgifter av vanliga statsmedel,
har det ansetts oskäligt, att låta enskilda betala dem, och dåvarande chefen
för upplysnings- och pressavdelningen har därför efter prövning av fällen
och efter underhandssamråd med arméförvaltningens civila departement låtit
utgifterna bestridas av gåvomedel. Som alla utgifterna avsett personalvårdsverksamhet,
torde utgifterna icke kunna anses stå i strid mot vad som avsetts
med gåvomedlen.

5. Revisorerna anmärka slutligen alt i vissa läll, sedan arméförvaltningens
revision hos försvarsstabens krigskassaavdelning under hand påtalat vissa
felaktiga utbetalningar, försvarsstaben använt gåvomedel för att ersätta de
sålunda anmärkta beloppen. Detta bär endast skett i ett fall, nämligen beträffande
de av revisorerna omnämnda sex fältartisterna. Dessa hade av misstag
erhållit de för frivilliga fältartislcr bestämda traktamentena, ehuru de vörö
vid försvarsstabens förströelsedetalj krigsplacerade värnpliktiga. Då miss -

— 4

taget uppmärksammades, ansågs det obilligt att kräva tillbaka beloppet av
artisterna, särskilt med hänsyn till dessas låga avlöning, och det ersattes därför
av gåvomedel. Detta har möjligen icke varit överensstämmande med vad som
avsetts med gåvomedlen och beloppet har därför numera inbetalts och insatts
på försvarsstabens gåvomedelskonto.

Med anledning av det anförda får jag i underdånighet hemställa att vad
revisorerna anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Remisshandlingen
bifogas.

Högkvarteret, försvarsstaben, den 19 januari 1944.

Underdånigst
AXEL BREDBERG

Chef för försvarsstaben.

gustaf kolmodin

Avdelningschef.

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva och senast den 20 januari 1944 till försvarsdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943
samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln, § 2.

Till åtlydnad härav får kammarrätten anföra följande.

Uti ifrågavarande avsnitt av sin berättelse hava riksdagens revisorer påpekat,
att enligt krigsavlöningsreglementet jämte kompletterande bestämmelser
månadslönen till annan fast anställd personal än beställningshavare
på aktiv stat samt innehavare av arvodesbefattning — för så vitt lönen är
beroende av löntagarens placering i ortsgrupp — utginge efter den ortsgrupp,
vederbörandes mantalsskrivningsort tillhör. Den rätta mantalsskrivningsorten
kunde emellertid stundom vara svår att fastställa. Särskilt vore detta
fallet i fråga örn personer, som under längre tidsperioder vöre inkallade till
beredskapstjänstgöring, eftersom det ofta kunde vara vanskligt att avgöra om
sådan bosättning å tjänstgöringsorten förelåge, att personerna borde där
mantalsskrivas. I tveksamma fall kunde visshet örn den rätta mantalsskrivningsorten
icke erhållas, förrän kammarrättens utslag härom förelåge. Enligt
revisorernas mening vöre det icke tillfredsställande, att ifrågavarande
personal under tiden dessförinnan finge sväva i ovisshet om med vilket belopp
deras avlöningsförmåner komme att utgå. Vidare kunde denna ovisshet
örn rätta mantalsskrivningsorten — såsom närmare belystes med exempel
_ medföra återbetalningsskyldighet av löneförmåner till betydande be lopp.

För redogörarna medförde ovissheten om rätta mantalsskrivningsorten
svårigheter vid avlöningsförmånernas beräknande.

Kammarrätten är icke övertygad om, att de av revisorerna påtalade miss -

förhållandena i den utsträckning som revisorerna synas antaga härröra ur
svårigheter att fastställa den rätta mantalsskrivningsorten för inkallad personal.
Endast undantagsvis har denna frågeställning förekommit i de anmärkningsmål
rörande utbetalning av lön enligt felaktig ortsgrupp, som kammarrätten
hittills haft att handlägga. Vida vanligare orsaker till felaktig utbetalning
hava varit exempelvis underlåtenhet att anmäla ändrad mantalsskrivningsort
och ovisshet om vilken ortsgrupp mantalsskrivningsorten tillhört.
En särskild och ganska talrik grupp bilda de mål, som gälla tillämpningen
av 5 § 1 mom. sista stycket krigsavlöningsreglementet för tiden före
ikraftträdandet av kungörelsen den 11 oktober 1910 (nr 886) och i vilka
fråga är örn lön, som utbetalats efter löntagarens ortsgrupp vid tiden för
utbetalningen, ehuru den ortsgrupp, löntagaren vid krigstjänstgöringens början
tillhörde, bort vara avgörande. Jämväl det av revisorerna uppgivna antalet
av kammarrätten avgjorda mål rörande mantalsskrivning av militär
personal synes ägnat att ingiva överdrivna föreställningar örn betydelsen av de
anmärkta missförhållandena. De anförda siffrorna torde nämligen avse icke
endast här ifrågakommande personal utan även — och till övervägande del
— personal på aktiv stat.

Om sålunda kammarrättens egna erfarenheter närmast tala för att ifrågavarande
avlöningsbestämmelser i det stora hela fungera någorlunda tillfredsställande,
medan de berörda olägenheterna snarare tillhöra undantagen, vill
kammarrätten dock icke bestrida, att dessa olägenheter örn möjligt böra
avhjälpas.

Att så göra på ett radikalt sätt är emellertid, såvitt kammarrätten kan
finna, möjligt endast om man beslutar sig för att avkoppla mantalsskrivningsorten
från inverkan på lönerna för ifrågavarande personal, antingen
så att — på sätt tidigare varit ifrågasatt — lönen bestämmes att utgå efter
en för nämnda personal gemensam ortsgrupp, eller ock så att tjänstgöringsortens
ortsgrupp får bliva bestämmande för lönen, i likhet med vad som för
närvarande gäller beträffande personal på aktiv stat samt beträffande personal
i reserv under tjänstgöring i fredstid. Med hänsyn till de förslag, som
tidigare framställts i sådant syfte och som — enligt vad som framgår av
revisorernas redogörelse — icke vunnit beaktande, synes emellertid denna utväg
knappast vara framkomlig.

Under sådana omständigheter lärer man vara hänvisad att undersöka
andra möjligheter för undanröjande eller åtminstone mildrande av ifrågavarande
olägenheter. I detta sammanhang önskar kammarrätten — under
erinran om vad kammarrätten anfört i sitt den 30 mars 1943 avgivna utlåtande
över chefens för försvarsstaben av revisorerna omnämnda framställning —
framhålla, att härvidlag intet synes vara att vinna genom ändring av mantalsskrivningsförordningens
bestämmelser. Möjligen skulle däremot en viss
bättring stå att vinna genom att mantalsskrivningsförrättarna uppmanas
att iakttaga försiktighet vid behandlingen av mantalsuppgifter från militärpersoner
av här ifrågakomna kategorier. Enligt vad revisorerna uppgiva
synas vad Stockholms stad beträffar åtgärder redan hava vidtagits i berörda
syfte. Såsom ovan påpekats hava felaktigheter vid lönernas utbetalning stundom
uppkommit på den grund, att redogöraren icke varit korrekt underrättad
örn den uppgivna mantalsskrivningsortens placering i ortsgrupp. Särskilt
har detta varit fallet, då olika delar av samma kommun hänföras till
olika dyrortsgrupper. För dylika fall synes böra föreskrivas, att mantalsskrivningsbevis,
som utfärdas för nu ifrågavarande ändamål, skall uttryckligen
angiva den ortsgrupp, inom vilken beställningshavaren blivit mantalsskriven.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke före -

— 6

kommit, hava jämte undertecknad tillförordnad president deltagit kammarrättsråden
Afzelius, Almqvist och von Unge, den sistnämnde föredragande,
assessorn Lidbom samt adjungerade ledamoten Granlund.

Stockholm den 13 januari 1944.

Underdånigst

H. J. NORDENSKJÖLD.

A. ./. Bagge.

Försvarets civilförvaltnings

och arméförvaltningens
intendenturavdelning

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § o.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1943 har Kungl. Maj:! anbefallt arméförvaltningens
intendentur- och civila departement att avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer under § 3 av sin berättelse
anfört angående månadslön till bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren.

Till åtlydnad härav få försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
intendenturavdelning anföra följande:

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle bataljonsveterinärerna vid fältveterinärkåren
erhålla ställning motsvarande bataljonsläkarnas vid fältläkarkåren
samt enahanda arvode som dylika läkare. Arvodet till ifrågavarande
veterinärer har sedermera i personalförteckningarna upptagits med samma
belopp som för bataljonsläkare vid fältläkarkåren.

I samband med inrättandet av denna nya kategori av militärveterinärer
ändrades också 5 § 1 mom. b) krigsavlöningsreglementet, varvid dessa veterinärer
även i fråga örn krigsavlöning jämställdes med bland andra bataljonsläkare
vid fältläkarkåren.

Bataljonsveterinärerna vid kåren åtnjuta sålunda på sätt riksdagsrevisorerna
anfört under krigstjänstgöring månadslön enligt lägsta löneklassen av
den för bataljonsläkare bestämda lönegraden eller 22 löneklassen, medan
motsvarande beställningshavare på aktiv stat jämlikt 5 § 1 mom. a) krigsavlöningsreglementet
äger uppbära månadslön efter 20 lönegraden.

På sätt riksdagsrevisorerna anfört innebär den sålunda bestämda lönegradsplaceringen
för bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren ett avsteg
från den i krigsavlöningsreglementet eljest genomförda principen, att i reserven
utnämnda beställningshavare liksom även bataljonsläkare skola åtnjuta
månadslön enligt lägsta löneklassen av den för motsvarande personal på
aktiv stat fastställda lönegraden. Lika med revisorerna håller civilförvaltningen
före, att anledning icke föreligger att tillförsäkra bataljonsveterinärer vid
fältveterinärkåren en fördelaktigare löneställning än vad som följer av ett
genomförande av denna princip jämväl beträffande ifrågavarande personal.
Frågan om bataljonsveterinärernas vid fältveterinärkåren placering i löneklass
under krigstjänstgöring torde därför böra göras till föremål för omprövning
i samband med nu pågående revision av krigsavlöningsreglementet.

Arméförvaltningens intendenturavdelning anser för sin del, att såsom en
allmän princip bör gälla, att personal med lika avlöningsförmåner under
fredstjänstgöring även erhålla samma avlöningsförmåner under krigstjänstgöring.
Denna princip synes också enligt intendenturavdelningens mening
hava varit utslagsgivande vid avfattningen av krigsavlöningsreglementets bestämmelser
i nu förevarande hänseende.

Något avsteg från nämnda princip anser intendenturavdelningen för sin
del icke böra göras.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst

Försvarets civilförvaltning Arméförvaltningens intenden turavdelning TH.

WIJNBLADH. H. SÖDERBOM.

EDVIN STRÖM. AXEL MORÉN.

Karl G. Redin.

F örsvarsväsendets
lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 3.

Försvarsväsendets lönenämnd har i ett den 20 mars 1943 avgivet utlåtande
över 1942 års krigsavlöningssakkunnigas förslag till nytt krigsavlöningsreglemente
m. m. i likhet med riksdagens revisorer påtalat den nuvarande
löneklassplaceringen enligt krigsavlöningsreglementet av bataljonsveterinärer
vid fältveterinärkåren samt därvid framhållit, att anledning ej syntes föreligga
att vid krigsavlöningens bestämmande hänföra bataljonsveterinär vid
fältveterinärkåren till högre löneklass än den lägsta för bataljonsveterinär
på aktiv stat fastställda löneklassen.

Under hänvisning härtill får lönenämnden föreslå, att förevarande spörsmål
måtte tagas under övervägande vid den nu inom försvarsdepartemenet pågående
överarbetningen av krigsavlöningsbestämmelserna.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Almroos, Gortman, Giron och Nilson.

Stockholm den 4 januari 1944.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Lennart Rydback.

— 8 —

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 4.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1943, dnr 6176, får jag härmed
i underdånighet avgiva följande yttarande över transumt av riksdagens revisorers
berättelse år 1943, i vad angår anställning av militär personal, som
uppnått pensionsåldern.

Remisshandlingen återgår.

A. Åldersfördelningen bland innehavare av arv ode sbefattning ar.

1. Nu gällande bestämmelser rörande arvodesbefattningar för personal vid
försvarsväsendet återfinnas i kbr den 30 juni 1942 (TLA s. 149—154). Enligt
dessa bestämmelser skall förordnande å arvodesbefattning, såvitt ej
Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda förordnat, upphöra efter det befattningshavaren
uppnått en levnadsålder av 60 år eller, där fråga är om inspektör
för lokalförsvaret eller kommendant, tillika försvarsområdesbefälhavare
i Stockholms och Norrtelje försvarsområden, eller örn befattning i expeditionstjänst,
vilken jämväl vid mobilisering skall fullgöras under samma
förhållanden som under fred, 63 år. Sedermera hava i go den 31 mars 1943, nr
1100, och den 6 december 1943, nr 3 838, närmare angivits de arvodesbefattningar,
som må bibehållas intill en uppnådd levnadsålder av 63 år.

Motsvarande bestämmelser gälla för marinen och flygvapnet.

2. Enligt för innevax-ande budgetår gällande personalförteckningar fördelar
sig antalet arvodesbefattningar sålunda:

vid försvarsväsendets

gemensamma institutioner ........ 81 off och 47 uoff

vid armén ...................... 246 » » 700 »

vid marinen .................... 34 » » 101 »

vid flygvapnet .................. 43 » » 71 »

Vid armén tillhöra 97 beställningar, avsedda för officerare, och 136 beställningar,
avsedda för underofficerare, den kategorien, vars innehavare
måste avgå vid 60 levnadsår, övriga befattningar vid armén och samtliga vid
försvarsväsendets gemensamma institutioner få behållas till fyllda 63 år. Vid
marinen och flygvapnet är proportionen dessa båda kategorier emellan ungefär
lika den, som är fastställd för armén.

Även om sålunda flertalet arvodister kunna få kvarstå i tjänst till fyllda
63 år, harringen rätt att — såsom riksdagens revisorer påstå — kvarstå intill
fyllda 65 år. Alla förordnanden i arvodesbefattning av äldre datum än 1 juli
1942 äro nämligen upphävda. För kvarstående i arvodesbefattning efter 63
levnadsår fordras nådigt tillstånd i varje särskilt fall.

3. Åldersfördelningen bland innehavare av arvodesbefattningar vid armén
framgår av en i bil. 1 verkställd sammanställning. Av denna, som omfattar
såväl officerare som underofficerare och utvisar läget omkring den 1 oktober
1943, framgår, dels att endast 53 befattningshavare överskridit 60 år och
att av dessa endast 7 befattningshavare överskridit 63 år, dels att huvudmassan
arvodister är mellan 51—56 år, dels slutligen, att åldersfördelningen inom
dessa åldersgrupper är synnerligen jämn. Åldersfördelningen vid övriga försvarsgrenar
torde enligt under hand inhämtade uppgifter i stort sett vara
likartad.

9 —

Varje påstående, att arvodesbefattningarna vid försvarsväsendet äro besatta
med överårig personal eller att ett betydande antal arvodister tillhöra de
högsta åldersklasserna av reservpersonalen, är därför obefogat.

Vid bedömandet av hithörande frågor bör ihågkommas, att försvarsväsendet
för närvarande befinner sig i en uppbyggnadsperiod, då utbildningsarbetet
vid truppen kräver alla de krafter, som lämpligen kunna uppbringas härför.
På grund härav kan det ur ren försvarssynpunkt icke medgivas, att fullt
frontduglig personal förtidspensioneras för att fylla arvodesbefattningarna
med yngre innehavare. Även ur ekonomisk synpunkt kan det icke vara fördelaktigt
att utbildningsarbetet, som under fredsförhållanden representerar
en av de största utgiftsposterna, bedrives med minskad effektivitet, endast
därför att arvodisternas medelålder måste sänkas.

Härtill kommer, att en sänkning av högsta levnadsåldern för innehavare
av arvodesbefattning för närvarande icke kan ifrågakomma. Alla enligt stat
befintliga arvodesbefattningar hava nämligen av brist på lämplig pensionsavgången
personal ännu icke kunnat besättas. Av samma anledning är antalet
sökande till mindre begärliga befattningar så ringa, att någon möjlighet
till urval icke finnes. Ett flertal befattningar hava till följd härav efter nådigt
bifall måst besättas med reservanställd personal i stället för med pensionsavgången
dylik.

4. Av det ovan anförda torde hava framgått

att åldersfördelningen bland arvodisterna vid försvarsväsendet är synnerligen
jämn, samt

att på grund härav ingen anhopning av äldre befattningshavare varken
finnes eller är att förvänta.

B. Krigsfrivillig och extra anställd f. d. militär personal.

I remisshandlingen framhålles, att på vissa håll personer, som på grund
av åldersstrecket redan utträtt ur reserven, antagits såsom krigsfrivilliga
eller erhållit extra anställning vid stab eller förband.

Såsom krigsfrivillig kan endast den anställas, som icke är krigstjänstskyldig.
Härav följer, att den frivilliga manliga personalen antingen måste
vara frikallad från krigstjänst, eller hava utträtt ur reserven. Härav följer
att krigsfrivilliga f. d. officerare och underofficerare måste vara 65 år eller
däröver.

Någon klar översikt över antalet krigsfrivilliga eller extra anställda vid
försvarsväsendet har f. n. icke kunnat erhållas. Ej heller finnes uppgift på
de befattningar, som dylik personal bekläder. Uppgifter härom hava för arméns
del infordrats oberoende av här föreliggande remiss och till så sen
tidpunkt, att uppgifterna här icke kunna medtagas.

I underdåniga skrivelser den 14 december 1943, nr 6: 85 och 46: 32, har
överbefälhavaren avgivit yttrande över statens krisrevisions förslag, dels till
rationalisering av handräckningstjänsten vid försvarsväsendet, dels till utredning
av personalorganisationen vid högre militära myndigheter m. m. Dessa
båda yttranden hava utmynnat i en underdånig hemställan, att den till
.statens organisationsnämnd anknutna organisationsavdelningen måtte erhålla
i uppdrag att leda de undersökningar, som krisrevisionen påkallat.

Dessa undersökningar stå i nära samband med de frågor, som berörts här
ovan. Organisationsavdelningen torde till följd därav få anledning ali närmare
granska icke blott ålderfördelningen bland de militära arvodisterna och
de krigsfrivilliga, utan fastmera personalens lämpliga placering i förhållande
till vars och ens arbetsduglighet och kvalifikationer.

På grund av det ovan anförda får hos Eders Kungl. Maj:t jag i
underdånighet föreslå, att de personal- och organisationsundersökningar, som

— 10 —

kunna vara erforderliga på grund av remisshandlingen och i denna skrivelse
gjorda uttalanden, måtte uppdragas åt den till statens organisationsnämnd
anknutna organisationsavdelningen.

Högkvarteret,- försvarsstaben, den 19 januari 1944.

Underdånigst
AXEL BREDBERG.

Chef för försvarsstaben.

• B. Sandh er q.

Bilaga.

Sammanställning av åldersfördelningen bland innehavare av arvodes befattning

vid armén.

Födda år	Antal	Födda år	Antal	Födda år	Antal
1878 .....	2	1889 .....	.... 65	1900 .....	.. . . 5
1879 .....	..... 5	1890 .....	.... 63	1901 .....	.. . . 4
1880 .....	..... 12	1891 .....	. . . . 71	1902 .....	.... 3
1881 .....	..... 14	1892 .....	.... 68	1903 .....	.. . . 0
1882 .....	..... 20	1893 .....	.... 46	1904 .....	. . . . 6
1883 .....	..... 44	1894 .....	.... 48	1905 .....	____ 1
1884 .....	..... 41	1895 .....	.... 37	1906 .....	. . . . 1
1885 .....	..... 36	1896 .....	.... 25	1907 .....	2
1886 .....	.... 48	1897 .....	.... 10	1908 .....	.... 0
1887 .....	.... 70	1898 .....	. . .. 3	1909 .....	9
1888 .....	.... 64	1899 .....	2

Arméförvaltningens

infendenturavdelnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 12, § 5.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningen
att, i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse
för budgetåret 1942/43 under § 5, angående intenaenturdepartementets
industribyrå, senast den 20 januari 1944 avgiva underdånigt utlåtande.

Arméförvaltningens intendenturavdelning, som handlagt ärendet, får i anledning
härav i underdånighet anföra följande.

Under tiden före intagandet av förstärkt försvarsberedskap handlades ärenden
av juridisk natur å dåvarande intendenturdepartementets civilbyrå. Med
hänsyn till den mycket begränsade personaluppsättningen å byrån visade
det sig snart nog efter intagande av den förstärkta försvarsberedskapen nöd -

11 —

vändigt att på grund av det stigande antalet dylika ärenden förstärka den för
hithörande arbetsuppgifter erforderliga personalen. Med hänsyn till lokalförhållandena
och för ernående av en smidig organisation fördelades den nyanställda
personalen dels på civilbyrån dels på de två militära byråer, där
behovet av ständig tillgång till juridiskt utbildad personal visat sig starkt
framträdande, nämligen å underhållsbyrån och å industribyrån. Personalen
i fråga har uppehållit fortlöpande kontakt med chefen för civilbyrån genom
underställande av viktigare ärenden och konferenser. Särskilt på industribyrån
framträdde — helt naturligt med hänsyn till byråns arbetsuppgifter —
krav på tillgång till personal med god förfarenhet i affärsjuridiska frågor.

Då utredningen rörande Malmö Yllefabriks AB förfarande beträffande vissa
leveranser visade sig vara av mycket omfattande och invecklad natur, tami
intendenturdepartementet del icke möjligt att uppdraga ärendets utredning och
judiciella handläggning åt den å arméförvaltningens dåvarande civila departement
placerade, för hela ämbetsverket gemensamme ombudsmannen. Anledningen
härtill var bland annat att söka däri, att ombudsmannen på grund
av iråkad sjukdom kort tid efter beredskapens införande blev urståndsatt
att handhava de med befattningen förenade göromålen. Intendenturdepartementet
hade även vid fyrfaldiga tillfällen haft tillfälle att konstatera de
stora svårigheter, som förelågo för den vid ombudsmansexpeditionen knutna
personalen att bemästra de ständigt och i oanad grad ökade göromålen, svårigheter
som måhända ännu icke helt övervunnits. Av sagda personal torde
allenast tillförordnade ombudsmannen tidigare hava varit knuten till ämbetsverket.
Även av andra skäl torde ett mål av den mycket speciella karaktär
och utomordentliga omfattning, som det gentemot Malmö Yllefabriks AB,
icke hava kunnat anförtros åt annan befattningshavare vid expeditionen.
Med hänsyn till de omfattande och ur ekonomisk synpunkt mycket betydelsefulla
exproprieringsärenden, som tf. ombudsmannen veterligen hade att
själv handlägga, och nödvändigheten av att han bereddes någon möjlighet
att organisera och leda arbetet å den snabbt växande expeditionen, fann intendenturdepartementet
det icke med statsverkets intresse förenligt att uppdraga
åt ombudsmansexpeditionen att omhändertaga vid industribyrån förekommande
leveranstvister.

Vad härefter angår tillgången på kvalificerad ekonomisk personal på dåvarande
civila departementet saknar intendenturavdelningen annat belägg än
revisorernas uttalande för att civila departementet skulle hava ägt tillgång
tili för ifrågavarande arbete tillräckligt kvalificerad personal i sådan omfattning
att expertis skulle kunnat ställas till förfogande för ifrågavarande synnerligen
omfattande, invecklade och tidskrävande arbete. De svårigheter, som
på sin tid mötte att från sagda departement erhålla lämplig arbetskraft för
andra, betydligt enklare arbetsuppgifter å industribyrån, synas icke giva stöd
för den uppfattningen att anlitande av särskild revisor lör utredningen av
ifrågavarande mål icke varit nödvändig. Det kan ej heller förutsättas att
civila departementets ifrågavarande personal tillmätts med sådan marginal
alt densamma utan förstärkning kunnat utföra de arbetsprestationer, varom
bär är fråga.

Beträffande de ersättningar, som utgått till vissa angivna befattningshavare,
finner intendenturavdelningen det förståeligt att de kunna synas höga folden,
som icke förskaffat sig tillräcklig kännedom örn arlen och omfattningen
av del arbete, varom här är fråga, lin .sakkunnig och ingående granskning
av primärmaterialet samt rättegångshandlingarna i målet mot Malmö Yllefabriks
Ali torde få anses utgöra en förutsättning för avgivande av eli rätteligen
grundat omdöme örn ersättningsbeloppens storlek. Vid bedömningen

— 12

härav bör jämväl skälig hänsyn tagas till vissa särskilda förhållanden, som
beröras i här bilagda yttranden av ifrågavarande befattningshavare.

Av här bilagda uppgift1 av tjf. chefen för industribyrån framgår att på
grund av domstolsutslag, skiljedom eller uppgörelse i mål, som handlagts av
jurister vid industribyrån, statsverket tillgodoförts ett belopp av 1 664 297
kronor. 1 rättegångskostnader har statsverket tillgodoförts sammanlagt 46 181
kronor.

Det torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, att den av intendenturdepartementet
igångsatta utredningen angående Malmö Yllefabriks AB statsleveranser
även haft till följd att bolaget till statens reservförrådsnämnd nödgats
erlägga skadestånd med omkring 1 250 000 kronor, varjämte samtliga
kostnader i ärendet blivit nämnden ersatta av bolaget.

Jämväl med hänsyn till ovan angivna belopp torde de av riksdagens revisorer
påtalade personalkostnaderna icke kunna anses annai än skäliga.

Intendenturavdelningen vill här även framhålla att personal, varom här är
fråga, tidvis i betydande utsträckning, tagits i anspråk för de löpande ärendena
av juridisk natur på samma sätt som motsvarande personal vid övriga
byråer inom intendenturdepartementet.

Revisorernas uttalande är grundat på den uppfattningen att för ifrågavarande
arbetsuppgifter väl kvalificerad juridisk personal funnits att tillgå inom
arméförvaltningen. Det kan emellertid icke antagas att inom de delar av den
tidigare arméförvaltningen, som härmed åsyftas, dylik personal skulle hava
i sådan utsträckning varit i avsaknad av arbetsuppgifter att den utöver övriga
göromål kunnat åtaga sig den invecklade och mycket tidskrävande handläggningen
av ifrågavarande mål och ärenden.

Självfallet är intendenturavdelningen av den uppfattningen att den juridiskt
skolade arbetskraften på industribyrån även i fortsättningen bör begränsas
till vad vid varje tidpunkt befinnes erforderligt. Såsom framgår av
den i revisorernas berättelse intagna tablån bär redan tidigare en begränsning
skett av den vid byrån anställda personalen med juridisk kompetens.

Att redan nu till advokatfiskalen i försvarets civilförvaltning överlämna
de arbetsuppgifter, som återstå vid byrån särskilt beträffande leveranserna
från Malmö Yllefabriks AB, anser intendenturavdelningen praktiskt taget
uteslutet. Skriftväxlingen i det till hovrätten över Skåne och Blekinge fullföljda
målet mot bolaget är ännu icke avslutad. Kronans ersättningsyrkanden
i hovrätten avse ett belopp av sammanlagt omkring 490 000 kronor. Därtill
kommer att vissa frågor, avseende en kronans fordran a omkring 200 000
kronor i dagarna hänskjutits till avgörande enligt lagen örn skiljemän. Vidare
pågå förhandlingar med Malmö Yllefabriks AB angående skadestånd för
bristande redovisning å staten tillhörig ull, vilken hos bolaget undergått löntvätt.
Ifrågavarande skadeståndskrav uppgår till minst 225 000 kronor. Samtliga
dessa spörsmål stå i så intimt samband med nämnda mål och avse frågor
av så speciell natur att det icke kan anses förenligt med statsverkets intressen
att uppdraga handläggningen av ärendet till annat ombud eller annan
expert än de i rättegången anlitade. Att nu anlita andra personer skulle icke
lända till fördel för kronan men möjligen för Malmö Yllefabriks AB.

Ehuruväl de befattningshavare, vilkas anlitande riksdagens revisorer synes
hava funnit särskilt anmärkningsvärt, uttryckt en önskan att bliva befriade
från sina uppdrag, finner intendenturavdelningen under åberopande av vad
ovan anförts och jämväl med hänsyn till deras av utmärkt skicklighet och
insikt präglade och med osparat nit utförda arbete det synnerligen angeläget
att de få fullfölja sitt arbete med ifrågavarande uppgifter intill dess ett över -

1 Här ej avtryckt.

— 13 —

lämnande av uppdraget lämpligen kan ske till advokatfiskaien i försvarets civilförvaltning.

I detta ärendes handläggning hava förutom undertecknade, Söderbom och
Ostergren, den senare föredragande, jämväl tjf. chefen för industribyrån,
överste Örtenblad deltagit.

Stockholm den 17 januari 1914.

Underdånigst

H. SÖDERBOM.

T. ÖSTERGREN.

G. Weisner.

Bilaga 1.

Med anledning av statsrevisorernas uttalande angående industribyråns juridiska
avdelning vill jag härmed lämna vissa uppgifter angående dels mina
personliga förhållanden och dels de allmänna synpunkter, som kunna anläggas
på berörda frågor.

1. Min anställning började den 18 maj 1940. Orsaken till att jag överhuvud
taget antog en tjänst hos departementet var det kritiska läge, i vilket
vårt land vid denna tidpunkt befann sig, och min önskan att i min ringa
mån bidraga med min arbetsförmåga. Våren 1940 var jag nämligen hempermitterad
från mitt beredskapsförband vid luftvärnsartilleriet såsom för
tillfället oduglig till krigstjänst på grund av under beredskapstjänstgöringen
ådragna skador. Då denna hempermittering kunde beräknas erhålla avsevärd
varaktighet, ansåg jag det som min skyldighet att i någon annan form
medverka till landets försvar och sökte en lämplig möjlighet därtill.

2. En dylik möjlighet erbjöd sig vid ett tillfälligt sammanträffande med
dåvarande adjutanten hos generalintendenten, kaptenen Gunnar Bergh, vilken
upplyste mig örn att krigsindustriavdelningen vid utrustningsbyrån hade
omedelbart behov av en auktoriserad revisor. Min anställning var avsedd att
räcka några månader framåt och var uteslutande att betrakta som ett tillfälligt
uppdrag. Någon form av fastare anställning kunde f. ö. ej komma
i fråga, då min egen revisionsverksamhet krävde hela min personliga arbetsinsats
och jag dessutom på grund av inkallelserna under långa perioder saknade
assistenter på min revisionsbyrå. Denna anställning innebar från min
sida en icke obetydlig personlig uppoffring.

3. Mitt uppdrag på krigsindustriavdelningen avsåg att tillsammans med
en assistent kontrollera och avstämma samtliga bokförda fakturor fördelade
på resp. leverantörer. Arbetet var av synnerligen brådskande natur, då, sedan
krigsindustriavdelningen började sin verksamhet vid årsskiftet 1939—
1940, någon dylik avstämning ännu ej ägt rum. För att giva en uppfattning
örn uppdragets storlek kan följande siffror anföras. Den första avstämningen
ägde rum den 8 juni 1940. Antalet bokförda fakturor uppgick då
till ca 12 500 med ett sammanlagt belopp av kronor 60 429 418: 4U Därefter
skedde avstämningar månadsvis under min medverkan fram till den 31
mars 1941, då jag överlämnade denna del av mina arbetsuppgifter till min
assistent, ehuru jag fortfarande övervakade kontrollarbetet. Den 31 mars
1941 uppgick antalet bokförda och av mig kontrollerade fakturor till ett
antal av 56 792 med ett sammanlagt belopp av kronor 294 754 178: 07.

— 14

4. På grund av uppdragets omfattning och de ganska invecklade problem
av redovisningsteknisk natur, som kontrollarbetet innebar, ansågs det nödvändigt
att åtminstone under de första månaderna äga tillgång till en väl
kvalificerad yrkesman. Detta har också bestyrkts av arbetsresultaten. Under
den första tiden upptäcktes och rättades i medeltal ca 200 fel per månad.

5. Då arbetsmaterialet: fakturor, korrespondens, journaler, memorialer,
reskontror m. m. ej var tillgängligt under byråns ordinarie kontorstid, måste
arbetet förläggas till kvällar och söndagar. Under hela den tid, jag sysslade
med detta kontrollarbete, var arbetstiden sålunda

måndagar—fredagar .................. kl. 17—22

lördagar .............................. » 13—18

söndagar ............................ » 10—15.

Det egentliga kontrollarbetet kunde alltså ej påbörjas, förrän arbetet för
dagen var avslutat på byrån. Men därutöver åtgick flera timmar per vecka
för konferenser med byråns övriga personal angående upptäckta felaktigheter
m. m.

6. Då jag erhöll mitt uppdrag, fanns inom civila departementet ej tillgång
till auktoriserade revisorer, då sådana först i juli 1940 anknötos till departementet.

7. I början av oktober 1940 uppmanades jag av chefen för industribyrån
att tillsvidare fungera som extra föredragande i utanordningsärenden på
grund av den stora balans, som uppstått i dylika ärenden. Detta förordnande
uppehöll jag till en början av december 1940, då jag mera ingående måste
ägna mig åt utredningen av Kronans mellanhavanden med Malmö Yllefabriks
AB.

8. Utöver vad som redan nämnts angående mina arbetsuppgifter på industribyrån
har jag anlitats för ett flertal interna utrednings- och organisationsuppdrag
samt för utredning av byråns mellanhavanden med ett antal
leverantörer. De flesta av dessa uppdrag ha varit av sådan natur, att en
utanför byrån stående yrkesman skulle behövt icke oväsentligt längre tid för
att fullgöra uppdragen.

9. I en särskild tablå angiva statsrevisorerna den juridiska avdelningens
personalkostnader t. o. m. 31 oktober 1943 till kronor 75 482: —. Denna summa
bör dock rätteligen vara kronor 72 473: 15, fördelade på de olika befattningshavarna
enligt nedanstående:

A...................... kronor 23 326: 55

B...................... » 7 946: 85

r (15 789:75

1....................... (17 910: —

D...................... _>_7 500: —

kronor 72 473: 15

Huvuddelen av dessa kostnader faller på utredningen beträffande Malmö
Yllefabriks AB. Detta bolag har dock i avräkning å industribyråns hittills
havda utredningskostnader till statsverket inlevererat sammanlagt kronor
39 251:45. Om detta belopp avräknas från ovanstående personalkostnad
återstår kronor 33 221: 70. Av detta återstående belopp utgör kronor 16 731:65
kostnader för den fortsatta utredningen angående Mya och kronor 16 490: 05
kostnader för övriga av den juridiska avdelningen handlagda ärenden. För
nyssnämnda kronor 16 731: 65 kan ersättning beräknas inflyta till statsverket
från Mya. Av detta belopp avser kronor 8 091: 65 kostnader för målets
överklagande i hovrätten och kronor 8 640: -— kostnader för utredning
av ärenden, vilka ännu ej varit föremål för rättslig prövning.

— 15 —

Liksom statsrevisorerna har jag i detta avsnitt ej tagit hänsyn till resekostnader
m. m.

10. Vad beträffar skäligheten av det till mig utgående arvodet å kronor
100:-— per dag anföres följande. Sedan december 1936 utövar jag självständig
revisionsverksamhet med egen byrå i Stockholm. Kostnaderna för
revisionsbyrån uppgå för senaste verksamhetsåret till kronor 9 319:—. Örn
året beräknas till 275 arbetsdagar jämte 1 månads semester motsvarar detta
en kostnad av ca 34 kronor per arbetsdag. Hänsyn bör emellertid även tagas
till kostnaderna för min pensions- och sjukförsäkring. Kostnaderna för dessa
försäkringar utgöra f. n. kronor 2 542:02 per år. De försäkringsförmåner
jag därvid erhåller äro:

Pension: kronor 300: — per månad vid en uppnådd ålder av 65 år.

Sjukförsäkring: kronor 300:— per månad efter 4 veckors karenstid.

Dessa förmåner äro som synes mycket blygsamma. En statstjänsteman
i motsvarande tjänsteställning kan utöver andra förmåner räkna med lägst
dubbla beloppet i pension och sjukersättning. Kostnaderna skulle i detta
fall uppgå till ca 19 kronor per arbetsdag.

Från arvodet å kronor 100:— per dag skall alltså avdragas dels 34 kronor
för kontorskostnader m. m. och dels 19 kronor för pensions- och sjukförsäkringskostnader.
Därefter återstår en behållen inkomst av 47 kronor
per arbetsdag. Detta motsvarar en årsinkomst av 12 925 kronor. Om hänsyn
tages endast till den verkligt betalade kostnaden för pensions- och sjukförsäkring
blir motsvarande årsinkomst 15 537 kronor.

Kronor 100:— per dag motsvarar en bruttoinkomst av kronor 27 500: —
per år. För de sex senaste åren ha mina bruttoinkomster av arbete i genomsnitt
utgjort kronor 29 927:— per år.

11. Jag har förut framhållit, att redan det första uppdraget att granska
krigsindustriavdelningens räkenskaper innebar en betydande personlig uppoffring
från min sida. Denna uppoffring har under den fleråriga utredningen
beträffande Mya blivit ännu mera kännbar framför allt ur ekonomisk synpunkt
men även ur såväl rent fysisk som psykisk synpunkt på grund av
den tidvis oerhört pressande arbetsbördan. Vad främst den ekonomiska sidan
beträffar har jag nödgats avböja erbjudanden örn nya uppdrag med de
oberäkneliga konsekvenser för framtiden, som detta medför. Dessutom har
jag tvingats avsäga mig uppdrag, som jag sedan flera år innehaft. Särskilt
i två fall lia de ekonomiska konsekvenserna varit kännbara. Det första gav
en årsinkomst av ca 7 500 kronor. Detta uppdrag avsade jag mig från årsskiftet
1940—1941. Det andra, med en årsinkomst av ca 4 500 kronor, avsade
jag mig vid bolagsstämman år 1941. Det förra uppdraget kan jag åter
erhålla, då min arbetstid tillåter. Det senare är däremot definitivt förlorat.

12. Vid upprepade tillfällen har jag framhållit min önskan att bliva befriad
från Mya-uppdraget. Det är uteslutande av lojalitetshänsyn, som jag
kunnat förmå mig att fortsätta, trots de mycket stora personliga obehag, jag
ofta varit utsatt för under Mya-utredningens gång.

Det är därför med stor tillfredsställelse, som jag hälsar statsrevisorernas
förslag, att den juridiska avdelningen nu avvecklas och dess arbetsuppgifter
överlämnas till advokatfiskalen i försvarets civilförvaltning.

Stockholm den 4 januari 1944.

Erik Stålfors.

Alike revisor.

— lo —

Bilaga 2.

VPM.

Med anledning'' av att herrar statsrevisorer framställt vissa erinringar emot
att juridisk personal i den utsträckning, som skett, anställts vid arméförvaltningens
intendenturdepartements industribyrå och att denna personal uppburit
ersättning, som enligt herrar statsrevisorers mening varit anmärkningsvärt
hög, får jag i saken vördsamt anföra följande:

Då jag i december 1942 fullgjorde beredskapstjänst som jurist vid industribyrån,
insjuknade å byrån anställde advokaten Gösta Walin. Det mellan allmänna
åklagaren, kungl, arméförvaltningens intendenturdepartement, kungl,
marinförvaltningen och kungl, flygförvaltningen, å ena, samt direktören
August Schmitz och Malmö Yllefabriks AB m. fl., å andra sidan, inför Malmö
rådhusrätt sedan den 6 september 1941 anhängiga målet, angående ansvar
och skadestånd, hade vid den tiden inträtt i sitt slutskede. Advokaten Walin,
som i målet företrädde kronan, hade nämligen föreläggande att till rättegångstillfället
den 22 januari 1943 slutföra sin talan. Målet hade då pågått i
sexton månader, handlagts vid 15 rättegångstillfällen och omfattade protokollen
i målet ca 3 000 sidor.

Då advokaten Walin i medio av december 1942 insjuknade, hade man anledning
befara att sjukdomen skulle kunna hindra honom att vid rättegångstillfället
i januari företräda i målet. Jag blev med anledning härav av
chefen för industribyrån, överste Odéen, anmodad att »läsa in» målet för
att kunna rycka in i Waldis ställe, om hans hälsotillstånd icke gåve honom
tillfälle att fortsätta sitt uppdrag. Den korta tiden, som stod mig till buds,
gav mig icke möjlighet att annat än nödtorftigt sätta mig in i målet. Advokat
Waldis hälsotillstånd försämrades hastigt, varför jag ej heller av honom
kunde erhålla någon vägledning eller orientering i det oerhört omfattande
rättegångsmaterialet. I en tidigare VPM av den 25 januari 1943, varav avskrift
bifogas, har jag närmare redogjort för rättegångstillfället i januari och
de svårigheter, som förelågo.

Efter advokat Walins död, den 28 januari 1943, blev jag, som kort därefter
skulle rycka ut från beredskapstjänsten, tillfrågad, huruvida jag även
i fortsättningen ville föra kronans talan i målet mot Malmö Yllefabrik m. fl.

Läget var härvid följande: Berörda mål hade uppskjuta till den 12
mars 1943 och var kronan förelagd att vid detta rättegångstillfälle göra sina
slutpåståenden och precisera samtliga sina skadeståndsyrkanden. Det var vid
denna tidpunkt för mig uppenbart, att målet icke under några förhållanden i
förefintligt oulrett skick kunde överlämnas till rättens prövning. Kronans
skadeståndsyrkanden i målet hade nämligen tidigare icke i detalj specifierats
utan endast mera allmänt angivits. Samtidigt var det för mig klart, att
det icke vore möjligt för någon jurist — vem det vara månde — att på den
korta tid, som återstode till den 12 mars, »läsa in» målet och precisera kronans
skadeståndsyrkanden. Jag ansåg det under sådana förhållanden å ena
sidan vara en min oavvisliga medborgerliga skyldighet att ställa mig till förfogande
för målets fullföljande. Därest jag icke gjorde detta, befarade jag att
statsverket kunde gå förlustigt högst betydande skadeståndsbelopp. Å andra
sidan måste jag emellertid räkna med att min egen advokatverksamhet härigenom
måste komma att åsamkas väsentligt avbräck. Under min beredskapstjänst,
som då varat mer än två månader, hade jag endast under lunchrasten
och kvällen kunnat nödtorftigt handlägga de mest brådskande ärendena,
under det att mina övriga uppdrag — i den mån detta varit möjligt — uppskjuta
i avbidan å beredskap stjänstens upphörande. Därest jag åtoge mig

att fullfölja målet mot Malmö Yllefabriks AB kunde detta endast ske genom
ett ytterligare åsidosättande, i vart fall för några månader framåt, av min
egen verksamhet. Efter moget övervägande kom jag emellertid till den uppfattningen,
att mina personliga intressen härvidlag måste komma i efterhand,
varför jag förklarade mig beredd att efter bästa förmåga fullfölja kronans
talan i ifrågavarande mål.

Härefter träffades mellan departementet och mig avtal, att jag skulle efterträda
advokaten Walin som jurist vid industribyrån med huvudsaklig uppgift
att fullfölja målet emot Malmö Yllefabriks AB men med skyldighet dock
att även i mån av tid i viss utsträckning biträda vid andra å industribyrån
förekommande ärenden och utredningar av juridisk natur. Mitt arvode fixerades
till kronor 700: — per månad jämte indextillägg, som hittills utgått
med 20 °/o å grundlönen. Vid bedömandet av dessa mina löneförmåner måste
hänsyn tagas till, att jag sedan den 1 januari 1939 bedriver självständig
advokatverksamhet i Stockholm och att mina direkta omkostnader för denna
rörelse för löner, hyra, telefon, städning o. dyl. uppgå till mer än 1 000 kronor
i månaden. Min lön, kronor 840: — per månad, har sålunda icke ens
täckt mina fasta omkostnader för min rörelse. Med hänsyn till att mitt arbete
för kronan i vart fall tidvis varit ytterst både psykiskt och fysiskt påfrestande,
har uppdraget för mig inneburit en uppoffring även i annat än
ekonomiskt hänseende.

Av ovanstående torde till fullo framgå, att jag med tillfredsställelse skulle
hälsa ett beslut innebärande, att mitt arbete och framförallt mitt arbete med
målet emot Malmö Yllefabriks AB övertoges av en annan jurist och att jag
bleve entledigad från mina uppdrag.

Stockholm den 4 januari 1944.

Gösta Åkerlund.

Advokat.

Bilaga till bilaga 2.

Memorial.

I anledning av vid Malmö rådhusrätt pågående rättegång mellan dels
landsfogden Otto Rosengren, åklagare, kungl, arméförvaltningens intendenturdepartement
och Statens reservförrådsnämnd, målsägande, samt direktörerna
August och Wilhelm Schmitz samt chefdessinatören Paul Wehner,
svarande, angående bedrägeri m. m. och dels kungl arméförvaltningens intendenturdepartement,
kärande, samt Malmö Yllefabriks AB, ävensom August
och Wilhelm Schmitz och Paul Wehner, svarande, angående skadestånd, i
vilket mål jag vid senaste rättegångstillfället, den 22 och 23 dennes, företrätt
haid, får jag vördsamt anmäla följande.

Målet förekom första gången vid Malmö rådhusrätt den 6 september 1941
och har därefter tills dato handlagts vid sammanlagt femton rättegångstillfällen.
Protokollen i målet omfatta för närvarande mellan 3 000 och 4 000
sidor. Jag erhöll någon av dagarna närmast före jul meddelande, att jag i
anledning av advokat Gösta Walins sjukdom måste förbereda mig på att
i fortsättningen föra Kaids talan i målet. Det ligger i sakens natur, att jag
—• oaktat att betydande möda nedlagts på saken — under den tid, som hit 2—WISÖ.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i3. II.

— 18 —

tills stått mig till buds, endast kunnat erhålla en ytterst nödtorftig insikt
i processmaterialet, som icke blott är kvantitativt ytterst omfattande utan också
för ett rätt bedömande kräver insikter inom den för mig hittills främmande
ullbranschen och dess speciella terminologi.

Till rättegångstillfället den 22 dennes hade Kaid föreläggande av rätten
att slutföra sin talan. Det har icke varit möjligt att fullgöra detta, bl. a.
på grund av att den revisionella utredningen ännu icke slutförts, ävensom
på grund av att den av Kaid och MYA gemensamt tillsatta ullvärderingsnämnden
först så sent som den 9 dennes meddelat skiljedom. Ullvärderingsnämndens
utlåtande avser endast ullpriserna vid olika tidpunkter fob närmaste
utskeppningshamn, varför detta material måste kompletteras med en
komplicerad utredning angående de kvantiteter ull av olika märken, som
skolat användas för MYA:s tillverkning för Kaids räkning och som verkligen
kommit till användning, ävensom vad samma ull betingat för inköpskostnader
utöver fobvärdet.

Vid rättegångstillfället den 22 och 23 dennes nödgades jag — med hänsyn
till att Kaid blivit förelagt att då slutföra sin talan — i vissa avseenden slutgiltigt
fixera Kaids yrkanden, för att Kaid icke — i det fall rätten mot förmodan
skulle förvägrat ytterligare uppskov i målet -— skulle förlora sin
talan. Med hänsyn till de högst betydande värden, som i detta mål stå på
spel, och mina ringa insikter i målet, ingiver det mig betänkligheter att på
detta sätt tvingas fatta omedelbar ställning till förekommande spörsmål.

Vid nästa rättegångstillfälle — den 12 mars 1943 — skola samtliga parter
slutföra sin talan. Ett betydande revisionellt utredningsarbete kräves alltjämt,
för att Kaids skadeståndsyrkanden då skola kunna framläggas i slutgiltigt
skick. De senaste månadernas granskning av böcker och fabrikationshandlingar
har nämligen givit vid handen, att av Kaid tidigare i målet fränn
ställda skadeståndsyrkanden i stor utsträckning måste revideras.

Med hänsyn till att beträffande kamullsgarn (kontrakt nr 66, 66a och
169) den utredning, som för närvarande föreligger, är så knapphändig, att
Kaids skadeståndsyrkanden i detta avseende knappast kunna vinna rättens
bifall, och att kompletterande utredning på denna punkt icke utan åsidosättande
av annat och viktigare utredningsarbete kan medhinnas före nästa rättegångstillfälle,
får jag härmed föreslå, att Kaid återkallar alla yrkanden om
skadestånd på grund av tillverkning av kamullsgarn med förbehållen rätt
att senare föra särskild talan härom. Därest skadeståndsyrkandet i detta avseende
skulle avslås på grund av bristande utredning, kan nämligen denna
fråga icke på nytt upptagas till domstolsprövning.

Jag ifrågasätter även, huruvida Kaid borde begränsa skadeståndsyrkandena
att endast riktas emot MYA och August Schmitz. Paul Weimers och
Wilh. Schmitz’ medverkan till de brottsliga manipulationerna har ju varit
jämförelse ringa, och i varje fall har deras personliga ekonomiska utbyte
härav varit minimalt eller kanske intet alls. I praktiken kommer blott MYA
att —- såsom ende solvente svarande — betala det skadeståndsbelopp, som
kan komma att utdömas. Ett avstående från skadeståndsyrkandena emot
Paul Wehner och Wilh. Schmitz skulle — så vilt jag förstår — i icke ringa
mån underlätta rättens arbete med avfattningen av utslaget utan att påverka
Kaids ekonomiska intressen i målet.

Mina betänkligheter emot att »i elfte timmen», just då de avgörande yrkandena
slutgiltigt och omedelbart skola fixeras, rycka in i ett mål av ifrågavarande
storleksordning och med så stora värden på spel, hava efter det
senaste rättegångstillfället ytterligare skärpts. Å andra sidan är jag fullt på
det klara med att Kaid måste företrädas av ett ombud i målet, och att svårigheterna
bliva desamma för varje jurist, som under advokat Walins börte -

— 19 —

varö måste bevaka Kaids talan. Med anledning härav får jag — därest Kaid,
oaktat vad jag här ovan anfört, skulle finna det lämpligt, att jag även i fortsättningen
i berörda mål företräder Kaid — vördsamt anhålla om vederbörlig
fullmakt, gällande jämväl för kommande rättegångstillfällen.

Stockholm den 25 januari 1943.

Gösta Åkerlund.

Arméförvaltningens,
försvarets civilförvaltnings
och arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 15, § 6.

Arméförvaltningen, försvarets civilförvaltning och arméns fortifikationsförvaltning,
som gemensamt handlagt ifrågavarande, till förutvarande arméförvaltningen
ställda remiss, få i underdånighet anföra följande.

Vid bedömande av frågan rörande lämpligheten av att — på sätt riksdagens
revisorer ifrågasatt — avlöningskostnaderna för viss hittills å sakanslag
avlönad icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet redan nu överföras
till avlöningsanslag, synes skillnad böra göras mellan, å ena sidan, det under
alla förhållanden erforderliga fredsbehovet av dylik personal och, å andra
sidan, den härutöver på grund av rådande krisförhållanden betingade ökningen
av personalbehovet.

I anslutning till vad riksdagsrevisorerna anfört anse ämbetsverken det vara
ändamålsenligt, att den för fredsförhållanden erforderliga icke-ordinarie personalen,
i den mån behovet därav kan beräknas, överföres till redovisning
under avlöningsanslag.

Beträffande åter avlöningskostnaderna för den personal, som måst tagas
i anspråk på grund av arbetsuppgifternas ansvällning under nu rådande förhållanden
eller som i vart fall icke med säkerhet kan väntas bliva behövlig
i fredstid, synes med en motsvarande överföring tills vidare böra anstå. Visserligen
skulle genom en omläggning, sådan som den riksdagsrevisorerna
ifrågasatt, vinnas en ökad säkerhet för en likformig lönesättning för olika
befattningshavare. Med hänsyn till för närvarande ofta hastigt påkommande
behov av arbetskraft för väsentligt skilda ändamål samt den varierande och
ej sällan knappa tillgången på erforderlig kvalificerad personal, lärer emellertid
likformighet härutinnan svårligen kunna åstadkommas. Vid en återgång
till mera normala förhållanden synes däremot hinder icke möta mot
att avlöningskostnaderna för den icke-ordinarie personalen i större utsträckning
överföras till avlöningsanslag. I anslutning till vad de av riksdagsrevisorerna
åberopade sakkunniga anfört, synes det dock angeläget, att avlöningskostnaderna
för tillfälligt anställd personal undantagsvis må bestridas
från vederbörligt sakanslag jämväl efter avveckling av rådande krisförhållanden.
Detta torde särskilt bliva erforderligt i sådana fall, där det i anledning
av särskilda förhållanden, såsom konstruktionsarbeten av speciell art
eller extraordinär omfattning, exceptionellt stor byggnadsverksamhet eller
dylikt, blivit nödvändigt att tillfälligt anställa teknisk personal m. fl. utöver
det normala behovet.

— 20

I handläggningen av detta ärende hava inom arméförvaltningen deltagit,
förutom undertecknad Wettergren, föredragande, souschefen generalintendenten
Söderbom och generalfälttygmästaren Gustafsson.

Stockholm den 18 januari 1944.

Underdånigst

För arméförvaltningen: Försvarets civilförvaltning:

NILS WETTERGREN. TH. WIJNBLADH.

Fred Sjöberg. edvin ström.

G. Erik Hallin.

Arméns fortifikationsförvaltning:

NILS CARLQUIST.

G. NORDBERG.

G. Holmgren.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 15, § 6.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943 har Eders Kungl. Majit anbefallt
marinförvaltningen att, i anledning av bilagt transumt av riksdagens
revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln,
§ 6, avgiva och till försvarsdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande senast den 20 januari 1944.

Till åtlydnad härav får marinförvaltningen i underdånighet anföra följande.

De av riksdagens revisorer framförda erinringarna torde avse jämväl på
sakanslag hittills avlönade tjänstemän vid marinens lokalförvaltningar. Därvid
är att märka, att av de vid örlogsvarven och tygförvaltningama anställda
tjänstemännen, vilka utgöra flertalet av de civila tjänstemännen vid lokalförvaltningarna,
örlogsvarvens tjänstemän under fredstid till en mindre del
avlönas från en under reservationsanslaget till underhåll av flottans fartyg
upptagen anvisning för avlöning till administrativ personal och till huvudsaklig
del från vederbörliga arbetstitlar, varvid förfares så, att avlöningskostnaden
antingen utlittereras på sakanslag på grundval av förda tidsuppgifter
(t. ex. i fråga om ritare) eller avföras å driftomkostnadstitlarna för att därefter
medelst driftomkostnadsprocenten uttagas från sakanslag och gottgöras
dess titlar. Vid tygförvaltningarna avföras kostnaderna i huvudsak på
reservationsanslaget »kustartilleriets materiel m. m.». Vid övriga förvaltningar
debiteras avlöningskostnaderna i regel på olika sakanslag, varvid den
principen i allmänhet tillämpas, att det sakanslag, för vars räkning arbetet
utföres, direkt eller indirekt (t. ex. genom omkostnadsprocent) drabbas av

21 —

avlöningskostnaden. Vissa civila tjänstemän vid lokalförvalningarna avlönas
emellertid från avlöningsanslag (se personalförteckningar m. m. för budgetåret
1943/44 s. 38 och följande).

Vad beträffar det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet, att avförandet
av avlöningskostnaden från regleringstitlar synes lämna rum för en tämligen
godtycklig och framför allt okontrollerbar anslagsbelastning, får marinförvaltningen
till en början framhålla, att, vad beträffar skeppsbyggnadsavdelningens
arbetsområde, kostnaderna till en början avföras från särskild förskottstitel
och att för den slutliga anslagsfördelningen lägges till grund en
specificerad bestyrkt arbetsuppgift, angivande det utförda arbetets art, kostnaden
och det anslag, kostnaden bör belasta. Vad angår fortifikationsavdelningens
civila personal avföras även här kostnaderna till en början från förskottstitel.
Kostnaderna äro dock fullt kontrollerbara, enär samtliga civila
tjänstemän, dock med vissa undantag, däribland administrativ personal, föra
timkort över utfört arbete, med ledning av vilka exakt kan uträknas, hur
lönekostnaderna skola fördelas på respektive sakanslag. I fråga örn vapenoch
intendenturavdelningarna föreligger icke någon svårighet att för deras
vidkommande utlägga kostnaderna direkt på sakanslag utan anlitande av
regleringstitel. Så har ock förfarits i viss utsträckning å vapenavdelningen.
Ämbetsverket har därför för avsikt att snarast möjligt övergå vad beträffar
dessa avdelningar i deras helhet lill fullt effektiv kontroll.

Beträffande därefter de av riksdagens revisorer uttalade farhågorna för
att kontrollen av att extra tjänstemän i högre lönegrad än den tjugonde, som
avses för mera tillfälliga behov, icke bibehållas alltför länge vid sin anställning,
icke skulle kunna utövas fullt effektivt, får marinförvaltningen framhålla,
att extra personal, som icke erfordras, givetvis icke bör bibehållas i
sin anställning, samt att kontroll härå av marinförvaltningen skall utövas,
från vilket anslag avlöningskostnaderna än utgå. En ytterligare säkerhet för
att så äger rum förefinnes i den omständigheten, att när ett arbete, för vilket
särskilt anslag anvisats, är slutfört, och därmed i allmänhet medel saknas
för avlöning av den med arbetet sysselsatta personalen, anställningen automatiskt
upphör. Ett ytterligare korrektiv till reglering av detta förhållande
föreligger däri, att extra anställning av tjänstemän i högre lönegrad än den
tjugonde icke medgives av Eders Kungl. Majit annat än för ett år i sänder
(senast den 28 maj 1943).

Vidare får marinförvaltningen framhålla, att en sådan omläggning på
detta område, som av riksdagens revisorer ifrågasättes, icke kan företagas
utan föregående utredning, särskilt i fråga om lokalförvaltningarna. Därest
den av 1943 års örlogsvarvsutredning föreslagna omorganisationen av örlogsvarven
kommer till stånd, framtvingas, såvitt kan bedömas, automatiskt en
överföring av avlöningskostnaden för de till marinverkstäderna icke hänförliga
civila tjänstemännen från sakanslag till avlöningsanslag. Att avlöningen
för marinverkstädernas tjänstemän bör belasta verkstädernas driftkostnadskonlo
får däremot anses uppenbart. Sedan frågan om örlogsvarvens organisation
lösts, och uppdelning av avlöningen för dess civila tjänstemän på avlöningsanslag
och driftkostnadskonto ägt rum, torde icke större svårigheter
möta att i fråga örn den övriga civila tjänstemannapersonalen vid marinen
åstadkomma en överflyttning till avlöningsanslag av hittills på sakanslag förda
avlöningskostnader. 1 samband därmed synes emellertid nödvändigt att
verkställa en uppdelning av extra tjänstemän och tillfälliga befattningshavare
i tvenne kategorier, den ena bestående av de tjänstemän, som beräknas
bliva permanent erforderliga och vilka avses för rekrytering av den extra
ordinarie personalen, och den andra, bestående av övriga extra tjänstemän
och tillfälligt anställd personal. Det kan ifråga sii 11 as, huruvida en till förli t -

lig uppdelning i sådant avseende för närvarande kan åstadkommas, och
huruvida man icke borde avvakta en tidpunkt, då personalbehovet i fred
låter sig bättre överblicka.

Slutligen får marinförvaltningen framhålla, att ämbetsverket givetvis icke
har något att erinra mot att en utredning kommer till stånd i syfte att bringa
frågan om överflyttning av avlöningskostnaderna för viss icke ordinarie personal
från sakanslag till avlöningsanslag till en lösning i den av riksdagens
revisorer avsedda riktningen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
souschef, Ericson, Persson, Qvistgaard, Halldén och Wirström, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 20 januari 1944.

Underdånigst
E. WETTER.

Sigvard Arne.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 15, § 6.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943 har flygförvaltningen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande å riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 samt beträffande vissa
verk för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln § 6.

Till åtlydnad härav får flygförvaltningen i underdånighet anföra följande.

Kostnaderna för avlöning till personal med lön enligt militära icke-ordinariereglementet
ha inom flygvapnet under beredskapstiden huvudsakligen avförts
å krigstitel svarande mot avlöningsanslag (vid lokalförbanden krigstitel 1).
I efterhand lia därpå budgetårsvis såväl avlöningsanslagen som olika sakanslag
i enlighet med de stater eller andra planer som uppgjorts för användningen
av anslagen belastats, varefter återstående utgiftsbelopp avförts å de
täckningsanslag som anvisats för reglering av utgifterna å förskottsstaten.

I några fall förekommer emellertid att sakanslag direkt belastas med kostnader
för avlöning av icke-ordinarie personal.

Flygförvaltningen finner lika med statsrevisorerna att bättre översikt och
ökad klarhet över statsmedlens användning skulle vinnas, därest en reform i
antydd riktning komme till stånd.

I intet fall bör dock den kollektivavtalsanställda personalen avlönas med
medel från avlöningsanslag. De tjänstemän inom flygvapnet, som äro anställda
vid vissa större verkstäder och förråd, avlönas för närvarande från driftstitlar
för att en riktig uppfattning om driftskostnaderna vid verkstäderna eller
förråden skall erhållas och för att företagens bärighet skall kunna utrönas.
Detta synes vara riktigt och någon ändring därutinnan bör ej komma till
stånd.

Att i övrigt helt betaga myndigheterna befogenhet att avlöna icke-ordinarie

— 23 —

tjänstemän från sakanslag synes icke genomförbart. Det föreligger alltid stora
svårigheter att vid avgivande av förslag till medelsäskanden för ett verk bedöma
det exakta behov av personal av alla kategorier, som kan uppkomma
under ett helt budgetår, i tiden liggande avlägset från förslagets uppgörande.
Dessa svårigheter göra sig med särskild styrka gällande under pågående uppbyggnadsperid
inom flygvapnet, då nya angelägna och oförutsedda arbetsuppgifter
kunna inställa sig.

Myndigheterna böra därför jämväl i fortsättningen — låt vara inom snäva
gränser — beredas möjlighet att för särskilda arbetsuppgifter anställa extra
tjänstemän eller kontraktsavlönad personal med ianspråktagande av medel
från sakanslag.

Enligt flygförvaltningens mening vinnes nämligen en i praktiskt hänseende
tillfredsställande anordning genom att sakanslagen icke vidare skulle få anlitas
för avlöning till extra ordinarie tjänstemän, frånsett det fall att särskilda driftstitlar
komma till användning vid verkstäder eller förråd.

Flygförvaltningen får i enlighet härmed tillstyrka, att direktiv av angiven
innebörd meddelas de myndigheter, vilka hava att upprätta förslag till
beräkningen av försvarets medelsbehov för budgetåret 1945/46. Ämbetsverket
förutsätter därvid i varje fall, att avlöningar, som ingå i anskaffningskostnaderna
för de anläggningar, vilka finansieras genom kapitalbudgeten, icke
skola överföras till avlöningsanslag.

Flygförvaltningen får slutligen beröra det anmärkta förhållandet, att avlöningen
i viss utsträckning betalats över regleringstitel. Detta har skett beträffande
anvisningen från kapitalbudgeten till de olika byggnadsföretagen.
Vid varje anvisning har beräknats avsättning av viss procent för administrationskostnader
och oförutsedda utgifter. De sålunda avsatta beloppen hava
därefter disponerats över gemensam regleringstitel, enär det skulle varit outförbar
eller i allt fall medfört onyttigt förvaltningsbesvär att exakt fördela
exempelvis uppkommande kostnader för den gemensamma personalen å de
särskilda företagen.

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad souschef, deltagit Söderberg,
Iacobson, Norén och Nilson, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1944.

Underdånigst
JOHN STENBECK.

S. Ljunggren.

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 7.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1943 får jag härmed i underdånighet
avgiva följande yttrande över transund av riksdagens revisorers berättelse
år 1943 i vad angår militärtjänstemännens tjänsteställning.

Remisshandlingen återgår.

— 24 —

A. Militärtjänstemännens antal, tjänsteställning och utbildning.

_På grundvalen av gällande mobiliseringstabeller har en detaljerad utredning
av militärtjänstemännens antal och tjänsteställning (likställighet med
militär tjänstegrad) verkställts. Utredningen ger i huvudsak vid handen följande.
När härvid talas om tjänsteställning, avses även s. k. likställighet.

Samtliga militärtjänstemän med regementsofficers tjänsteställning samt
övervägande antalet militärtjänstemän med kaptens tjänsteställning tillhöra
själavårds-, post- och telegrafpersonalen samt de juridiska assistenterna.
Regementspastorerna och med dem likställda präster hava sedan lång tid
tillbaka haft kaptens tjänsteställning. Denna synes vara väl avvägd. Det är
då naturligt att armékårpastorer samt chefspastorerna för armén, marinen
och flygvapnet likställts med majorer. Sedan numera försvarsområdespastorer
hUkommit, hava även dessa erhållit kaptens tjänsteställning. De äro nämligen
fullt jämförliga med regementspastorerna.

Post- och telegrafpersonalens tjänsteställning svarar mot de befattningar,
som denna personal bekläder inom vederbörlig stab. Trots sin militära tjänstgöring
och härunder tilldelad tjänsteställning bibehåller personalen sina ordinarie
i fred utgående löneförmåner.

Jämlikt instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler likställes
den juridiska personalen under tjänsteutövning med nedanstående
militära tjänstegrader nämligen:

krigsdomare med överstelöjtnant

auditör » kapten eller i vissa fall med major samt

krigsfiskal » löjtnant eller i vissa fall med kapten.

Enär de juridiska assistenterna i vissa fall hava att bestrida befattningar,
som äro jämställda med auditörs eller krigsfiskals, följer härav att ett flertal
sådana assistenter tillagts kaptens eller löjtnants tjänsteställning.

Fördelningen av militärtjänstemän med subalternofficers tjänsteställning på
löjtnant och fänrik är beroende av duglighet samt levnads- och tjänsteålder.
Flertalet av den själavårdspersonal, som här avses, torde, såvitt av'' den gjorda
utredningen kan bedömas, ha löjtnants tjänsteställning, under det att fänriks
tjänsteställning torde vara övervägande bland flertalet övriga personalkategorier.
Man torde kunna räkna med, att personal med subalternofficers tjänsteställning
är fördelad ungefär lika pa löjtnant och fänrik dock med en viss
övervikt för den sistnämnda.

Samtliga bataljonsassistenter (motsvarande), som till antalet överstiger samtliga
personalvårdsassistenter med officers tjänstetällning, lia endast sergeants
tjänsteställning.

Riksdagens revisorer uttala den meningen, att militärtjänstemännen i övervägande
antal fall icke utöva något befäl, som i och för sig motiverar den
tjänsteställning, som tilldelats dem, samt att tjänsteställningen ofta icke står i
rimlig proportion till tjänstgöringens art. Militärtjänstemännens förhållandevis
höga tjänsteställning vore så mycket mera anmärkningsvärd, som fänriksgraden
i allmänhet utgör slutpunkten i befordringsgången för den värnpliktskategori,
som tjänstgör i rent militära befattningar.

Häremot kan följande anföras. Flertalet rent militära befattningshavare i
staberna utöva icke heller något befäl, som i och för sig motiverar den tjänstegrad,
de inneha. De ha salunda i allmänhet icke flera direkt underlydande
inom vederbörlig stab än t. ex. en assistent av motsvarande tjänsteställning.
Tjänsteställningen är avpassad i förhållande till motsvarande befattningar i
lägre staber och till de lägre chefer, som lyda under vederbörande chef. Dylika
föredragande representanter för olika tjänstegrenar äro, vare sig de utgöras

— 25 —

av officerare, civilmilitär personal eller militärtjänstemän, i behov av en viss
tjänsteställning för alt såväl gentemot sina chefer som gentemot annan personal
kunna företräda sina tjänstegrenar.

Vissa kategorier militärtjänstemän såsom stabs- och regementsingenjörer,
signal- och luftvärnsingenjörer m. fl. inom armén, kunna i allt väsentligt jämföras
med motsvarande befattningshavare inom övriga grenar av tygtjänsten.
Deras avlöningsförhållanden ha ju också ordnats på särskilt sätt genom
kontrakt, enär denna personal kontinuerligt måste tagas i anspråk även under
förstärkt försvarsberedskap. Liksom övriga militärtjänstemän tagas de i anspråk
främst på grund av sin civila utbildning. Post- och telegraftjänstemännens
tjänsteställning och löneförhållanden hava redan tidigare berörts.

Då riksdagens revisorer göra en jämförelse mellan värnpliktiga fänrikar
och militärtjänstemännen, torde de i första hand åsyfta personalvårdsassistenterna.
I anledning härav må följande framhållas. En värnpliktig fänrik
för icke stadigvarande befäl över större trupp än pluton eller omkring 50
man. Även örn ansvaret för ett sådant förband äi stort nog, så är det, fastän
på annat sätt, även ett stort ansvar, som en regementsassistent med i många
fall fänriks tjänsteställning har att bära. Denne har nämligen att biträda
regementschefen vid ledningen av personalvården vid ett helt regemente, som
har en personalstyrka örn 3 000—4 000 man. Även under relativt lugna beredskapsförhållanden,
varunder personalvårdens olika verksamhetsgrenar hava
större möjligheter att göra sig gällande än i krig, äro regementsassistentens
arbetsuppgifter och ansvar mycket betydande. Att uppgifterna icke bli
lättare i påfrestande lägen under la ig, torde icke behöva närmare motiveras.
Och det är just för dylika påfrestningar, som varje detalj i den militära organisationen
skall vara avvägd. Slutligen må gentemot statsrevisorerna erinras
om att i nuvarande organisation värnpliktiga fänrikar kunna befordras
till värnpliktiga löjtnanter och kaptener.

Väl är det sant att den enskilde befattningshavarens personlighet har stor
betydelse, men i den militära organisationen är det icke möjligt att bygga
på enbart personlig auktoritet. Detta förhållande är grunden för hela den
militära hierarkien och dess utmärkande med särskild gradbeteckning. Bärande
skäl torde icke kunna anföras för att icke militärtjänstemännen skulle
vara i behov av det stöd, som tilldelande av viss tjänsteställning otvivelaktigt
ger, i lika hög grad som egentlig militär personal. Frågan om militärtjänstemännens
ställning bör därför icke skärskådas enbart ur besparingssynpunkt,
särskilt som sänkningen av ett pär hundratal befattningshavares löneställning
från värnpliktig löjtnants till fänriks icke torde medföra sådana fördelar,
att de kunna motväga de med en dylik åtgärd förenade nackdelarna.
Militärtjänstemännens ställning bör liksom hela den militära organisationens
utformande i övrigt i främsta rummet betraktas med hänsyn till dess betydelse
för försvarets effektivitet.

Ser man så på problemet, finner man, att man näppeligen bör sänka de
olika befattningshavarnas tjänsteställning. Man bör tvärtom giva militärtjänstemännen
en sådan utbildning, att de väl kunna fylla sin plats inom
den militära organisationen. Denna utbildning bör bedrivas på ett sådant sätt,
att den giver ett klari utslag på den enskilde individens duglighet och lämplighet
för avsedd befattning. Den, som icke fyller måttet, avlägnas från här
ifrågavarande special t jäns t.

Den militära personalvården i modern mening var alldeles oprövad, då
förstärkt försvarsberedskap anbefalldes år 1939. Organisationen fick till stor
del improviseras. Huvuddelen av den personal, som våren 1040 togs i anspråk
för personalvårdsändamål, hade icke erhållit någon som helst utbildning
för sin specialtjänst. Grundläggande föreskrifter lör denna tjänst

— 26

saknades även i stor utsträckning. Truppförbandscheferna voro därför icke
alltid fullt på det klara med, huru dessa nya befattningshavare skulle användas.
Personalvalet blev på grund av improvisationen icke alltid fullt
lyckligt. Rättelser härutinnan äro dock i alla fall, där så kunnat ske, vidtagna.

Ovan berörda improvisation och liknande förhållanden inom andra verksamhetsområden
har varit anledningen till att flertalet mili tär tjänstemän ursprungligen
måst krigsplaceras med väl ensidigt hänsynstagande till civila
kvalifikationer, många utan att ha genomgått någon specialutbildning såsom
värnpliktiga med därtill fogad militär befäls- och fackutbildning. Detta i sin
tur har framkallat den uppfattningen att många av militärtjänstemännen
i förhållande till sina kvalifikationer inneha alltför hög tjänsteställning och
därmed följande alltför höga löneförmåner.

Men sedan militärtjänstemännen numera inhämtat omfattande och värdefulla
erfarenheter på skilda arbetsområden och vuxit in i sina uppgifter,
kunna de anses i allmänhet väl berättigade att åtnjuta den tjänsteställning,
som tilldelats dem. I samband med den mera omfattande nyrekrytering,
som framdeles kommer att äga rum under fredsförhållanden, torde även
en särskild militär utbildning för flertalet av de här berörda kategorierna
böra anordnas, vartill även hänsyn måste tagas vid ett bedömande på längre
sikt av det föreliggande spörsmålet.

B. Militärtjånstemännens tjänstgöring vid försvarsstaben.

Riksdagens revisorer hava bl. a. framhållit, att militärtjänstemän understundom
inkallats allenast för att fullgöra vissa, begränsade uppdrag. Detta
skulle särskilt gälla vid försvarsstabens personalvårdsavdelning inkallad personal.
Hithörande värnpliktiga, heter det vidare, hava i stor utsträckning
inkallats under mycket korta perioder för utförande av arbete av i stort sett
liknande beskaffenhet, som de haft att utföra i sin civila verksamhet. Under
tiden för inkallelsen har vederbörande icke sällan fått tjänsteställning som
löjtnant eller kapten, i vissa fall t. o. m. som major.

Med anledning härav må följande framhållas.

Försvarsstaben har varit krigsorganiserad fr. o. m. hösten 1939. Ur såväl
arbets- som utbildningssynpunkt har den vid försvarsstaben krigsplacerade
personalen —- åtminstone flertalet — varit inkallad till tjänstgöring under
längre eller kortare tidsperioder. Sådan personal, som för tillfället icke varit
oundgängligen erforderlig, har hempermitterats med bibehållen krigsplacering,
så snart ändamålet med vederbörandes tjänstgöring vunnits. Självklart
är att förhållandevis korta tjänstgöringsomgångar icke på något sätt kunnat
motivera en lägre tjänsteställning, än den, som fastställts för befattningen i
mobiliseringstabellen (-planen). Enär tilldelandet av tjänsteställning enbart
gäller under den tid vederbörande upprätthåller vederbörlig krigsbefattning,
är det med hänsyn till snabb övergång till full krigsorganisation naturligt att
avkonstituering icke sker i samband med hempermittering.

Under de gångna åren har graden av krigsmaktens beredskap växlat allt
efter det utrikespolitiska läget. Dessa växlingar, som ofta krävt snabb anpassning,
ha givetvis inverkat på omfattningen av arbetsbördan vid försvarsstaben.
Detta gäller icke minst arbetet vid personalvårdsavdelningen.

För att på bästa sätt och kortaste tid vidtaga alla nödvändiga förberedelser
bär till personalvårds-, själavårds- samt press- och filmavdelningarna inkallats
hempermitterad personal, som varit väl förtrogen med föreliggande
arbeten och som varit erforderliga för dessas snabba och säkra utförande.
Personalen har härvid — i likhet med vad fallet är vid varje truppförband

— 27 —

— automatiskt återinträtt i den tjänsteställning, som den haft under senaste
tjänstgöringsperiod.

En detaljerad undersökning av inkallelserna vid försvarsstaben tiden 1
oktober 1942—31 december 1943 har givit vid handen, att inkallelserna ägt
rum stötvis allteftersom skärpning av beredskapen anbefallts. Samtidigt har
man sökt att i möjligaste mån fördela inkallelserna rättvist.

De inkallades tjänsteställning — fredsorganisationens personal även inräk -

nad — fördelar sig sålunda:

Överstelöjtnants tjst.................. 1

Majors » 4

Kaptens » 10

Löjtnants » 34

Fänriks » 37

Överstelöjtnants tjänsteställning har innehafts av fältprosten, som varit
inkallad dels för vissa förberedelsearbeten, dels för viss inspektionsverksamhet.
Samma är förhållandet med chefspastorerna för de tre försvarsgrenarna,
vilka innehava majors tjänsteställning och som turvis fungera som fältprostens
ställföreträdare. Professorn vid försvarsstabens fotoanstalt, som likaledes
har majors tjänsteställning, tillhör fredsstaten.

Av de 10 befattningshavarna med kaptens tjänsteställning äro:

3 detaljchefer, därav 2 i försvarsstaben enligt fredsorganisationen ingående
befattningshavare i lönegrad C 2,

3 stabsredaktörer, varav 1 anställd enligt fredsorganisationen i lönegrad
MEo 23,

1 stf detaljchef och samtidigt underdetaljchef,

1 fältpastor,

1 krigsgravinspektör samt

1 stabsassistent.

Alla nu nämnda personer innehava sådana befattningar, alt de självständigt
måste kunna underhandla med högre militära civila myndigheter. De
böra på grund härav innehava kaptens tjänsteställning.

C. Civila kvalifikationer och tjänsteställning.

Principen »rätt man på rätt plats» bör självfallet tillämpas vid all krigsplacering.
På grund härav är det naturligt, att militärtjänstemännen måste
besitta erforderliga civila kvalifikationer. Detta i sin tur medför, att mångå
militärtjänstemän, ja kanske flertalet, tjänstgöra i befattningar, som i viss
mån överensstämma med deras civila verksamhet.

Denna överensstämmelse är emellertid icke alltid så stor, som man vid ett
ytligt betraktande skulle kunna tro. All här avsedd inkallad personal bör
nämligen vara kompetent att på ett förutseende sätt organisera arbetet inom
vederbörligt verksamhetsområde vid högre och lägre förband och staber samt
att utarbeta härför erforderliga order, föreskrifter och anvisningar. Dylikt
arbete torde långt ifrån sammanfalla med de inkallades civila verksamhet.

Skillnaden mellan militärtjänstemännens civila och militära verksamhet är
minst då det gäller själavårdspersonalen och störst ifråga örn den personalvårdande
verksamheten. Personalvårdsassistenterna uttöra nämligen ett arbete,
som i flertalet fall och i väsentliga avseenden skiljer sig från vederbörande
befattningshavares civila verksamhet, särskilt som personalvardspersonalen
förhållandevis sällan kan rekryteras med värnpliktiga, som erhållit
socialpolitisk utbildning.

— 28 —

Elt objektivt bedömande av här berörd fråga torde sålunda giva vid handen,
att det av revisorerna anmärkta förhållandet måste vara till fördel för
verksamheten inom försvarsväsendet. Hade däremot befattningarna såsom
mili tärt jänstemän varit besatta med personer, som sakna för befattningarna
i fråga erforderlig civil förutbildning, skulle berättigade erinringar ha kunnat
göras.

Slutligen torde det böra framhållas, att det övervägande flertalet av de
krigsplacerade militärtjänstemännen äro avlönade som värnpliktiga, vilket
innebär, att deras direkta avlöningsförmåner avsevärt understiga motsvarande
fast anställd personals löneförmåner.

D. Sammanfattning.

En sammanfattning av vad ovan anförts torde ge vid handen

att antalet militärtjänstemän med högre tjänsteställning än fänriks icke är
särskilt stort, framför allt örn man tager hänsyn till personalens verksamhet
och levnadsålder,

att militärtjänstemännens tjänsteställning icke bör bedömas med hänsyn
till det direkta befäl, som de utöva, utan med hänsyn till det ansvar och de
arbetsuppgifter, som åvila dem,

att rekryteringen av militärtjänstemän så snart ske kan bör grundas på
genomgången militär special- och fackutbildning under värnpliktstjänstgöringen,

att inkallelserna av militärtjänstemän till försvarsstaben avpassats med
hänsyn till beredskapsläget vid olika tidpunkter,

att endast sådan personal inkallats, som erfordrats för att effektivt och
snabbt lösa föreliggande uppgifter, samt

att personalens civila förutbildning länt tjänsten och därmed hela försvaret
till fördel.

På grund av det ovan anförda får jag i underdånighet hemställa, att de
erinringar, som riksdagens revisorer framställt gentemot militärtjänstemännens
tjänsteställning (likställighet) och inkallelser, icke måtte föranleda någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Högkvarteret, försvarsstaben, den 21 januari 1944.

Underdånigst
AXEL BREDBERG.

^"Ärendet berett av:
Överste Berggren.

B. Sandberg.

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 22, § 8.

Till Konungen.

Angående personalvården inom försvarsväsendet.

Med anledning av den redogörelse för personalvården inom försvarsväsendet,
som riksdagens revisorer lämnat i sin berättelse för budgetåret 1942/43
och över vilken försvarsstabschefen anbefallts att avgiva utlåtande, får jag

— 29 —

härmed i underdånighet anföra, att mot själva redogörelsen för organisation
och verksamhet icke finnes något att i huvudsak invända.

Det torde dock bl. a. böra erinras om att bildningsråden icke omhänderhava
den kulturella verksamheten vid truppförbanden utan biträda den militäre
chefen, som omhänderhar personalvården, att de civila ledamöterna
av bildningsråden icke utses av personalvårdsnämnden utan av försvarsstabschefen,
efter förslag dels av personalvårdsnämnden, dels av förbandschefen,
att personalvårdsofficer biträdes av personalvårdsassistent endast under
den förstärkta försvarsberedskapen, att i personalvårdsnämnden även ingår
en socialvårdssakkunnig ledamot samt att i försvarsstabens förströelsedetalj
vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap även ingår särskild biografsakkunnig
personal.

Revisorernas redogörelse för kostnaderna för personalorganisationen är
däremot i viktiga avseenden missvisande. Revisorerna beräkna approximativt
kostnaderna för avlöningar och familjebidrag till personalvårdspersonalen
vid ett infanteriregemente i fält till cirka 7 500 kronor i månaden. Den
särskilda personalvårdspersonalen vid ett infanteriregemente utgöres av en
regementsassistent i subalternofficers tjänsteställningoch trebataljonsassistenter
i sergeants tjänsteställning. Då dessa assistenter undantagslöst äro värnpliktiga,
erhålla de samma löneförmåner som motsvarande värnpliktiga officerare
och underofficerare. Med hänsyn härtill kan månadskostnaden inklusive
familjebidrag beräknas till 500—600 kronor för en regementsassistent
och 400—500 kronor för en bataljonsassistent, eller för hela personalen vid
ett regemente i genomsnitt 1 900 kronor per månad. För kompaniassistenterna,
vilka utgöras av stridande personal, som vid sidan av sin ordinarie
tjänst handha assistentbefattning, kan ingen särskild kostnadsökning för personalvårdsverksamheten
beräknas. Vidare torde gentemot revisorernas framställning
böra framhållas, att den för försvarsstabens personalvårdsavdelnings
personal av revisorerna beräknade årskostnaden på cirka 180 000 kronor
till mer än 50 000 kronor ingår i de av revisorerna på annan plats nämnda,
genom särskilda anvisningar av Eders Kungl. Maj:t täckta kostnaderna
för personal- och själavård vid organiserade förband samt i övrigt till omkring
40 000 kronor utgöres av löner enligt försvarsstabens fredsorganisation.
Uppgiften att årskostnaden för avlöningar och familjebidrag till personalvårdspersonal
vid de organiserade förbanden uppgått till approximativt
I1/* miljon kronor torde vara baserad på den förut nämnda beräkningen av
medelkostnaden per infanteriregemente och därför i motsvarande grad missvisande.

Revisorerna ha till sin redogörelse knutit ett uttalande, vari de framhålla,
att vid en avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen en däremot svarande
inskränkning av personalvårdsverksamheten snarast möjligt bör komma
till stånd samt att planer i god tid böra uppgöras för en snabb övergång
till den för fredsförhållanden avsedda personalvårdsverksamheten. Med
anledning liärav får jag i underdånighet framhålla, att personalvårdsverksambeten
vid organiserade förband och utgifterna för densamma automatiskt
avvecklas i praktiskt taget hela sin omfattning, när med den förstärkta
försvarsberedskapens avveckling förband upphöra att vara organiserade. En
viss avvecklingsperiod torde endast vara av nöden för att på ett för försvaret
och statsverket förmånligt sätt disponera över personalvårdsmaterielen, särskilt
fältbibliotekets bokförråd, radioapparaterna och filmapparaturen. Huru
med denna materiel skall förfaras torde i detalj kunna föreslås först vid
den tidpunkt, då avvecklingen skall ske och man äger kännedom om materielens
dåvarande omfattning och grad av förslitning. Bokförrådet synes i
främsta rummet böra fördelas på bibliotek vid fredsförbanden och de mili

— 30

tära sjukhusen och i andra hand ställas till förfogande för andra samhällsnyttiga
bibliotek, allt under förutsättning att från de sålunda understödda
biblioteken böcker i viss omfattning skola ställas till krigsmaktens förfogande,
när behov av fältbibliotek åter uppstår. Av radiomateriel torde endast
de specialbyggda fältapparaterna böra behållas av krigsmakten och
fördelas på förbanden för att vid dem utnyttjas i dagrum och andra fritidsutrymmen,
medan övriga ganska starkt förslitna och snart omoderna apparater
genom avtal med radioindustrien och radiohandeln torde böra disponeras
på sådant sätt, att kronan erhåller rimlig ersättning och att den legitima
handeln, vilken visat krigsmakten stort tillmötesgående, icke utsättes
för rubbning. Filmapparaturen torde utan svårighet finna avsättning och
lär i första hand kunna försäljas till — eller, om Eders Kungl. Majit framdeles
så medgiver, ställas till förfogande för — fredsförband, som sakna filmapparatur.
Avvecklingen av radio- och biografmaterielen torde kunna försiggå
relativt snabbt, medan däremot en rationell fördelning av bokförrådet
kräver längre tid.

Med anledning av det ovan anförda får jag i underdånighet hemställa, att
revisorernas uttalande i här berörda avseende icke nu måtte föranleda någon
Kungl. Majits åtgärd. Remisshandlingen bifogas.

Högkvarteret, försvarsstaben, den 19 januari 1944.

Underdånigst
AXEL BREDBERG.

Chef för försvarsstaben.

GUSTAF KOLMODIN
Avdelningschef.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 9.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss 20 december 1943, dnr 6176, angående riksdagens revisorers
iakttagelser beträffande kassaväsendet får chefen för armén i underdånighet
avgiva följande utlåtande.

Ehuruväl en del förskingringar förekommit vid armén, torde det böra
framhållas, att antalet opålitliga chefer för krigskassaavdelningar och krigskassörer
utgöra en mycket liten procent av det stora antalet tjänstgörande.
Ifrågavarande personal, som krigsplaceras av generalintendenten, överstiger
2 000. För att få någon klarhet om karaktären och den ekonomiska ställningen
hos nämnda personal, ha soliditetsupplysningar inhämtats. Som exempel
kan nämnas, att soliditetsupplysningar beträffande såsom chefer för
krigskassaavdelningar avsedda lstoff lämnat följande resultat beträffande

allmänt omdöme:

tillfredsställande ............................ 85 %

ej fullt tillfredsställande....................... 12 %

dåligt ...................................... 3 %

S:a 100 %.

— 31 —

På grund av det stora antalet krigskassörer hava dylika upplysningar i regel
icke kunnat inhämtas. Då till krigskassörer i huvudsak uttagas banktjänsteman
eller motsvarande, borgar emellertid deras civila verksamhet för ett i
möjligaste mån fullgott besättande av de viktiga krigskassörsbefattningarna.
I vissa fall har dock jämväl för denna personalkategori soliditetsupplysningar
inhämtats.

Det synes ävenledes böra framhållas, att förskingrarna icke alltid äro att
finna bland de sämst meriterade eller såsom svaga karaktärer bedömda.

Redan nu vidtagas alla åtgärder för att i de befattningar varom här är
fråga utse sådana personer, vilkas personliga kvalifikationer fylla måttet.
Härjämte kan nämnas att intimt samarbete äger rum mellan kungl, arméförvaltningens
civila departement och intendenturkårens chefsexpedition.

I många fall torde förskingringar hava kunnat undvikas, därest utfärdade
kontrollföreskrifter iakttagits. Det torde emellertid böra framhållas, att hur
stränga kontrollföreskrifter som än utfärdas, förefinnas ändock möjligheter
att på oärligt sätt överkomma penningmedel.

På grund av det ovan anförda finnes ur chefens för armén synpunkt intet
att erinra mot de av riksdagens revisorer framförda förslagen, vilka emellertid
i allt väsentligt redan äro genomförda.

Underdånigst
För chefen för armén

H. GADD.

Chef för arméstaben.

T. Wiklund.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt, dels chefen
för armén och arméförvaltningens civila departement, dels ock chefen för
marinen och marinförvaltningen alt var för sig och i nu nämnd ordning avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer
under § 9 av sin berättelse anfört beträffande krigskassaväsendet.

Sedan berörda chefer avgivit utlåtanden och marinförvaltningen för sin
del överlämnat ärendet till försvarets civilförvaltning, får civilförvaltningen
med överlämnande av chefens för armén utlåtande anföra följande.

De oegentligheter, som under beredskapstiden förekommit i samband med
förvaltning av penningmedel, har för arméns del bland annat medfört, att
civila departementet tid efter annan sett sig föranlett att bringa i erinran
gällande kontrollföreskrifter.

Riksdagens revisorer hava icke heller riktat någon erinran mot utformningen
av bestämmelserna för krigskassatjänsten. Det torde få anses ådagalagt,
att ifrågavarande bestämmelser, som utarbetats på grundval av vunna
erfarenheter i syfte att ernå i möjligaste mån betryggande kontroll å penningsmedlen,
äro ändamålsenligt utformade. Försvarets civilförvaltning, som
numera är central kassamyndighet för samtliga försvarsgrenar, kommer

— 32 —

givetvis att så snart förhållandena det medgiva, vidtaga åtgärder för att, så
långt ske kan, skapa likformighet mellan försvarsgrenarnas krigskassaväsende,
varigenom erfarenheter, som vunnits inom en försvarsgren, kunna komma
de övriga till godo.

Civilförvaltningen anser sig böra särskilt framhålla, att vederbörande centrala
revisionsorgan i stor utsträckning ägnat sig åt att söka upptäcka och
förebygga oegentligheter samt att — såsom ock framgår av statsrevisorernas
berättelse — många fall uppdagats i samband med granskningen av räkenskaperna.
Under beredskapstiden har för arméns vidkommande en ganska
högt uppdriven teknik utbildats i fråga om denna form av granskning,sverksamhet.

Jad beträffar urvalet av den personal, som har att förvalta penningmedel,
måste skillnad göras mellan krigskassaavdelningarnas personal och personal,
som förvaltar förskottsmedel. Endast den förra kategorien placeras till tjänstgöring
av central militär myndighet. Även om den granskande myndigheten
i vissa fall ansett sig äga tog för att under hand till den kommenderande
myndigheten framföra betänkligheter mot någon viss befattningshavare och
dessa betänkligheter understundom beaktats, har den granskande myndigheten
av naturliga skäl icke kunnat utöva något egentligt inflytande i fråga
om uttagandet av personal till krigskassaavdelningarna. Det bör emellertid
erinras örn de möjligheter, som enligt 5 § instruktionen för försvarets civilförvaltning
lämnats ämbetsverket att ingripa mot en enligt dess uppfattning
för handhavande av medelsförvaltning olämplig befattningshavare.

Urvalet av den personal, som förvaltar förskottsmedel, åligger icke central
myndighet. Vissa chefer med flera erhålla förskott för avlönings- med flera
utbetalningar i enlighet med gällande reglementen. Nämnda chefer äro såsom
regel på grund av sina militära uppgifter förhindrade att själva ombesörja
förskottsmedlens förvaltning utan utse härför biträden (exempelvis
kompaniadjutanter, stabsfurirer, kommissarier), som på förskottshavarens
ansvar och under dennes kontroll handha dessa göromål. För underlättande
av förskottshavarnas arbete med förvaltningen och redovisningen av förskott
sammanförde civila departementet år 1942 gällande bestämmelser i ett särskilt
tryckt häfte, som tillhandahållits vederbörande.

Då det övervägande antalet oegentligheter torde avse förskottsmedel, är
det av största vikt, att vederbörande chef före ^anordnande av förskott
noggrant prövar vederbörandes lämplighet att handhava penningmedel samt
att förskottshavare med största omsorg utse biträden för medlens handhavande
och underkasta dem fortgående kontroll och översyn. En erinran härom
har även under hösten 1943 utfärdats av arméförvaltningens civila departement.
För att minska risken för oegentligheter i fråga örn förskottsmedel
är för arméns del föreskrivet, att stående förskott, som utestå två
mannder utan att under denna tid inventeras av chefen för vederbörande
krigskassaavdelning, skola slutredovisas, varefter nytt förskott i förekommande
fall utlämnas.

I anslutning till vad ovan anförts anser sig civilförvaltningen för närvarande
icke böra i avseende å arméns redovisningsväsende vidtaga några särskilda
åtgärder i anledning av statsrevisorernas erinringar. Civilförvaltningen ämnar
självfallet med största uppmärksamhet följa inträffade fall av oegentligheter,
vidtaga de åtgärder och utfärda de särskilda bestämmelser, vartill fog
må anses förefinnas. Även om än aldrig så noggrant utarbetade bestämmelser
icke kunna helt förebygga oegentligheter av ifrågavarande slag, är
det dock av största betydelse att givna föreskrifter konsekvent iakttagas.
Civila departementet har också upprepade gånger erinrat härom och i samband
därmed varnat mot att på grund av tillit och förtroende för viss befatt -

— 33

ningshavare, som skall kontrolleras, eftersätta kontrollen. På missförhållanden
av detta slag torde statsrevisorernas betänkligheter mot inventeringsförrättningar
under alltför kamratliga former syfta.

Grunden till de förhållandevis talrika fallen av oegentligheter kan måhända
stå att finna i vissa med den långvariga beredskapen sammanhängande
ekonomiska och psykologiska faktorer, som äro ägnade att nedsätta
den moraliska motståndskraften hos de inkallade, varför alltmer skärpt vaksamhet
från alla ansvariga instansers sida torde vara påkallad. Vad beträffar
frågan om personvalet, vilken fråga riksdagens revisorer med rätta
synas tillmäta stor betydelse, kan civilförvaltningen näppeligen göra några
insatser av större betydelse. Då den personal, varom här är fråga, är rent
militär, torde det få anses ankomma på vederbörande militära myndighet
att ägna största möjliga uppmärksamhet åt ifrågavarande spörsmål, varvid
civilförvaltningen givetvis är villig att, så långt ske kan, tillhandagå med de
upplysningar, som ämbetsverket kan lämna på grund av vunna erfarenheter
och gjorda iakttagelser. Vad i det förestående anförts torde i huvudsak och
i tillämpliga delar gälla såsom förklaring till de påtalade oegentligheterna
jämväl i vad desamma avse marinen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Jakobsson, den senare föredragande, jämväl krigsråden Jehander
och Brunskog.

Stockholm den 18 januari 1944.

ERIK JAKOBSSON.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 9.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943, dnr 6176, har chefen för marinen
anbefallts avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers
iakttagelser beträffande krigskassaväsendet.

I anledning härav får jag i underdånighet anföra, att jag ämnar vidtaga
alla de åtgärder, som stå mig till buds för att i möjligaste mån söka förebygga
sådana oegentligheter och förskingringar, som beklagligt nog förekommit
vid marinen.

Stockholm den 10 januari 1944.

Underdånigst
F. TAMM.

3—Hl180. Rev. berättelse ang. statsverket år 1943. II.

P. O. Högström.

34 —

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 9.

Till Konungen.

Genom kungl, försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 20 december
1943 har chefen för flygvapnet anbefallts att i anledning av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln,
§ 9, avgiva och till försvarsdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande senast den 20 januari 1944.

Revisorernas förslag avser att förebygga risk för förskingringar genom i
huvudsak skärpning av kontrollen över krigskassaavdelningama, skärpning
av kompetenskraven för krigskassachefer, krigskassörer och redogörare samt
förbättrat samarbete mellan de räkenskapsgranskande och de personalplacerande
myndigheterna.

Intet av de av revisorerna anförda exemplen på förekomna oegentligheter
berör flygvapnets verksamhetsområde. Inom flygvapnet har hittills endast
förekommit ett ringa antal fall av förskingringar och intet fall, där fråga
varit om mera betydande belopp. För flygvapnets del har således något
aktuellt behov av särskilda åtgärder i av revisorerna angivet syfte icke
yppats.

Fullt säkra garantier mot oegentligheter torde icke kunna vinnas utan anordningar,
som bleve en belastning för tjänsten. Vad som bör eftersträvas
är anordningar, som, utan att innebära belastning, likväl medföra relativ
trygghet.

Chefen för flygvapnet är för sin del beredd att, i den mån så kan ske utan
mera väsentlig belastning av tjänsten vid flygvapnet, medverka till åtgärder
i av revisorerna antydd riktning. Utarbetande av närmare förslag till sådana
åtgärder synes böra ankomma å försvarets civilförvaltning.

Stockholm den 7 januari 1944.

Underdånigst
B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygvapnet.

A. G. Ljungdahl.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 9.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943 har flygförvaltningen anbefallts
att i anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning för tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1943 samt beträffande

— 35 —

vissa verk för kalenderåret 1942, fjärde huvudtiteln, § 9, avgiva och till försvarsdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande senast den 20
januari 1944.

Flygförvaltningen, som tagit del av ett av chefen för flygvapnet i ärendet
avgivet utlåtande, får instämma i vad däri anförts.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknad souschef, deltagit
Norrman, föredragande.

Stockholm den 7 januari 1944.

Underdånigst
JOHN STENBECK.

S. Ljunggren.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 36, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1943 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse samt marinförvaltningen
att senast den 20 januari 1944 avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1943 församlade revisorer under § 10 av sin berättelse anfört
angående iakttagelser beträffande den militära tandvården.

Till åtlydande härav får försvarets sjukvårdsförvaltning för sin del i underdånighet
anföra följande.

Den militära tandvården under tiden för förstärkt försvarsberedskap har
till helt nyligen omhänderhafts av enbart värnpliktiga och tjänstepliktiga
tandläkare. Att dessa i viss utsträckning stått främmande för militära förhållanden
och militär rutin och därför stött på svårigheter då det gällt att
på ett rationellt sätt planera arbetet torde ligga i sakens natur. De värnpliktiga
tandläkarna lia ofta —• bland annat på grund av bristfällig utrustning
— saknat möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt organisera sitt
arbete. En fast organiserad militär tandläkarkår skulle säkerligen haft större
förutsättningar att bättre ordna tandvården vid förbanden. Bidragande orsak
till de stundom ej så stora arbetsresultaten lia även varit, att övervakning
av ifrågavarande tandläkares verksamhet ej kunnat äga runi i tillräcklig
omfattning, då vederbörande truppförbandsläkare ej ägt kompetens härför.
Det militära utbildningsarbetet, vari vid fältförbanden även tandklinikernas
personal deltagit, har slutligen i stor utsträckning hindrat ett effektivt
utnyttjande av tandläkarnas arbetstid.

Vidare må framhållas, att under de första beredskapsåren flertalet militära
tandpolikliniker saknat modern utrustning, vadan tandvården under
denna tid varit i vissa avseenden improviserad och ej av en effektivitet, som
möjliggör direkt jämförelse med verksamheten vid civila polikliniker. Icke
förty ha de värnpliktiga och tjänstepliktiga tandläkarna utfört ett utomordentligt
betydelsefullt arbete.

Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse framhållit nödvändigheten av
en effektivisering av den militära tandvården, resulterade detta i tillsättan -

36 —

det av »Förs vars vä se n de Is tandvårdsulredning 1941», vilken erhöll i uppdrag
att närmare utreda hithörande frågor.

I anslutning bland annat till vissa av tandvårdsutredningen verkställda
undersökningar vid truppförbanden lia erfarenheter vunnits, och dessa ha
föranlett en omarbetning av de av sjukvårdsstyrelsen den 20 december 1940
utfärdade föreskrifterna angående tandvård åt personal vid armén under
krigstjänstgöring. De nya föreskrifterna hava den 20 mars 1943 efter samråd
med tandvårdsutredningen av sjukvårdsstyrelsen utfärdats.

Även därefter lia vissa förutsättningar för att effektivt kunna organisera
tandvården saknats. Först genom statsmakternas godkännande av de av
tandvårdsutredningen den 20 mars och den 24 maj 1943 framlagda förslagen
ha under senare delen av budgetåret 1943/44 möjlighet vunnits att
genomföra en mera tillfredsställande organisation. Sålunda hava för budgetåret
1943/44 medel anvisats för anställande av tandvårdsinspektör samt
poliklinikföreståndare och tandsköterskor ävensom för förbättrande av utrustningarna
i sådan omfattning, att arbetskraften kan utnyttjas på ett mera
rationellt sätt.

Efter samråd med marin- och flygförvaltningarna samt försvarsgrenscheferna
har sjukvårdsstyrelsen slutligen den 22 december 1943 kompletterat
ovan omnämnda tandvårdsföreskrifter med bifogade anvisningar som tilllämpas
från och med den 1 januari 1944.

Den militära sjukvården bedrives för närvarande under förhållanden,
som avse att även i fråga om tandvård tillförsäkra landet största möjliga
beredskap för krigstid. Det är ur denna synpunkt nödvändigt att låta officerare
och underofficerare i likhet med övriga krigsmän vid depåer och fältförband
åtnjuta fullständig sjukvård, innefattande jämväl av förhållandena
betingad tandvård.

I övrigt hänvisar sjukvårdsförvaltningen till närslutna båda, av försvai-sväsendets
tandvårdsinspektör respektive medlemmen av sjukvårdsförvaltningens
vetenskapliga råd, professor G. Thourén, avgivna promemorior i
ämnet.

Vad sålunda av försvarets sjukvårdsförvaltning anförts i ärendet avser
tandvårdsfrågan i dess helhet inom samtliga försvarsgrenar.

Försvarets civilförvaltning anser sig för sin del ej kunna ingå på frågan
örn tandvårdens organisation och de brister däri, som revisorerna anse förehgga.

I avseende å den omfattning, vari förmån av tandvård bör få åtnjutas av
den annorledes än såsom värnpliktiga avlönade personalen, förefaller det
jämväl civilförvaltningen, som om det åtminstone kunde ifrågasättas, huruvida
icke de nu gällande bestämmelserna om tandvård medgåve dylik vård
i större utsträckning än som strängt taget får- anses nödvändigt, i allt fall
för tid, då krig icke råder. Det vill därför synas som om, på sätt revisorerna
uttalat, frågan örn en begränsning av ifrågavarande förmåner lämpligen bör
upptagas till behandling av försvarsväsendets tandvårdsutredning.

Sjukvårdsförvaltningen får beträffande denna del av statsrevisorernas anmärkningar
— utöver vad som härom anförts i tandvårdsinspektörens vördsamma
promemoria — framhålla, att officerare och underofficerare jämlikt
gällande krigsavlönings- och krigssjukvårdsreglemente även under förstärkt
beredskap äro tillerkända sjukvårdsförmåner, som sträcka sig utöver vad
som gäller personal som under samma tid är anställd enligt civila avlöningsreglementen.
Under fredstid gälla bestämmelser härutinnan, som jämställa
civila och militära tjänstemän. Detta av statsmakterna för krigsberedskapstid
godtagna förhållande är motiverat av nödvändigheten av att tillse
att denna personal — i likhet med vad gäller värnpliktiga — även i hälso -

— 37 —

avseende befinner sig i bästa möjliga beredskapstillstånd. En mångfald åtgöranden
inom den militära hälso- och sjukvården siktar på samma sak.
Enligt sjukvårdsförvaltningens förmenande låter det sig icke lämpligen göra
att helt eller delvis undandraga vissa kroppsdelar den tillsyn, som sjukliga
förändringar påfordra och vilka äro möjliga att avhjälpa eller så förbättra,
att vederbörande därmed blir fält(strids) duglig. Ett sådant parti är tuggningsorganen
— tänderna — vilkas tillstånd i hög grad är avgörande även
för hälsotillståndet i övrigt hos vederbörande. I den utsträckning detta är
möjligt bör därför även ifrågavarande personal få den hjälp, som sakkunskapen
fordrar vara nödvändig för att avhjälpa sjukdomar i tuggningsorganen.
Att härutinnan sätta de officerare och underofficerare, som tjänstgöra
vid fältförband i särställning till motsvarande personal med annan tjänstgöring
torde icke vara förenligt med billighetens krav och dessutom vara
ogenomförbart i praktiken. En officer, som tjänstgör vid en depå, måste
sorn regel förutsättas utan större tidsutdräkt kunna utkommenderas till ett
fältförband. Att vederbörande alltefter sin placering i tjänst skall vara tillerkänd
olika förmåner av fri sjukvård, som dessutom hänför sig till vissa
organ, måste anses vara även organisatoriskt ogenomförbart.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst

Försvarets civilförvaltning:

Försvarets sjukvårdsförvaltning:

TH. WIJNBLADH

EDVIN STRÖM.

D. LINDSJÖ.

O. NORDLANDER.

Lars T Ii. Stiernstedt.

Karl Eriksson.

Bilaga 1.

VPM från tandvård si nspektören med anledning av statsrevisorernas
yttrande angående militär tandvård.

Statsrevisorerna börja sin berättelse över iakttagelser beträffande den militära
tandvården med en redogörelse för de allmänna bestämmelser, som
gälla för densamma. Häri säga revisorerna bl. a.: »Personalen har således
ingen ovillkorlig rätt till tandvård — en åsikt, som dock är vida spridd —
utan vederbörande truppförbandsläkare skall från fall till fall företaga behovsprövning
samt vid förekommande fall remittera patienten till tandpoliklinik.
» Visserligen skall remiss till militärtandpoliklinik ske genom vederbörande
förbandsläkare, men självfallet kan läkaren icke på ett för honom
främmande specialområde och utan för undersökningen oumbärliga
instrument åläggas att verkställa annat än en schematisk behovsprövning
från fall till fall. Ofta torde en remiss till den i tandvårdsfrågor sakkunnigare
tandläkaren vara fördelaktig.

Man torde icke böra alltför myckel förvånas över örn de inkallade förvänta
sig att tandvård meddelas i så stor omfattning, som omständigheterna
medgiva. Soldaten bör ju under sin militära tjänstgöring lia rätt till skötsel
av hela sin kropp. Det torde svårligen kunna uppletas något vägande medicinskt
skäl till att därvid göra undantag för tänderna, lokalisationsplatsen

— 38

för vår utan all jämförelse vanligaste folksjukdom. Att den militära tandvården
f. n. måste vara restriktiv är ett förhållande som saknar medicinskt
försvar. Det är enbart beroende på att varken vår tandläkarkår eller våra
instrumentella utrustningar ännu räcka till.

Man kan i detta sammanhang instämma med dr Torsten Hafström, som
utgående från sina erfarenheter som inskrivningsläkare, säger (Svenska läkartidningen
nr 44/1941): »I detta sammanhang må slutligen framhållas, att det
bör vara en statens skyldighet att varje eljest vapenför svensk man upp till
45 års ålder skall lia möjlighet att få sitt tandstatus i sådant stånd, att han
är duglig lill krigstjänst.»

Detta är f. ö. icke enbart en krigstjänstsynpunkt, det berör även vårt
folks allmänna hygien. Folktandvården har f. n. nog och övernog med att
taga hand örn andra befolkningskategorier än de värnpliktiga. Den militära
tandvård, som meddelas de inkallade, innebär också en ingalunda oväsentlig
avlastning för folktandvården, som särskilt under dennas pågående uppbyggnad
bör vara välkommen även ur den synpunkten att billigare arbetskraft
än värnpliktsavlönade tandläkare väl rimligen ej kan erhållas.

Revisorerna säga sig ha inhämtat, att begreppet fältduglighetens bevarande,
som är grundmålet för den militära tandvården, givits alltför stor vidd.

När det gällt att tolka uttrycket »för fältduglighetens bibehållande» har
sjukvårdsstyrelsen stött på vissa svårigheter. Om gränsen härför dragés mycket
snävt kan man säga att endast akuta fall skola nödtorftigt behandlas.
Detta förenklar problemen i hög grad, ty då kan den militära tandvården,
som statsmakterna funnit ofrånkomligt att börja bygga upp för ej oväsentliga
kostnader, i väsentlig omfattning slopas. Men ej ens under denna förutsättning
blir uttrycket »fältduglighetens bevarande» entydigt, ty det finns
alla grader även av akuta tillstånd. Man får då fråga sig hur pass svåra
eller långvariga eller ofta återkommande patientens besvär skola vara för
att de skola kunna anses nedsätta hans fältduglighet. Dessutom torde man
även böra taga hans individuella motståndskraft med i beräkningen. Härtill
kommer att ett sjukligt tillstånd i en tand, som ena dagen är fullt symptomfri,
efter ett tidsintervall, som är ytterligt oberäkneligt, kan övergå i ett tillstånd
av sådant slag, alt patienten blir mer eller mindre oduglig till tjänst.
Den konserverande tandvården är således ofrånkomlig som profylaktikum.

Att avgöra var gränsen skall dragas är icke lätt ens för fackmannen, som
bär patienten framför sig. Att på eli vederhäftigt sätt lösa dessa problem
vid skrivbordet har inte visat sig vara lättare. Under ett i regel gott samarbete
ha de sakkunniga, i detta fall läkare och tandläkare, sökt att efter
omständigheterna tolka utfärdade bestämmelser på lämpligaste sätt. Att omdömet
icke alltid varit tillräckligt tränat för de ovana problemen har framgått
ur de samlade erfarenheterna, och detta har ju också i sin tur medfört
införandet av det system, som föreslagits av tandvårdsutredningen.

Att uppskjuta behandling till senare tidpunkt etc. är föreskrivet, då med
hänsyn till rådande förhållanden så synes lämpligt, och kan nog också
mången gång vara en tvingande nödvändighet. Emellertid torde varje tandläkare
med erfarenhet av tandvård under militär tjänstgöring vara betänksam
beträffande konsekvenserna av denna princip. Till depåtandpolikliniken
kommer i så fall en patient, som ligger på truppförband, ofta ej tillbaka
förr än hans förband skall hempermitteras. Ofta har depåtandpolikliniken
inte möjligheter att då omedelbart meddela den nödiga vården. Då återstår
endast remiss lill iolktandvårdspoliklinik eller till enskild tandläkare, vilka
alternativ lia karaktär*av nödfallsutväg på grund av de ökade kostnader för
statsverket, som härigenom uppstå.

Man torde mången gång böra förstå, den tandläkare, som vid sitt förband

_ 39 _

utfört även annan tandvård än den, han enligt sträng tolkning av föreskrifterna
är skyldig till. Det är nämligen även för fackmannen svårt att yttra sig
om i vad mån en ifrågasatt behandling är mer eller mindre väl indicerad.

Beträffande mera komplicerade arbeten har sjukvårdsstyrelsen i »Anvisningar,
kompletterande gällande föreskrifter», utfärdat detaljerade förhållningsregler.
I revisorernas yttrande beträffande vissa alltför generösa tilllämpningar
av tandvårdsföreskrifterna, som skulle lia ägt rum vid I 4, framgår
ej, huruvida revisorerna tagit hänsyn till den försöksverksamhet, som
under försommaren 1943 bedrevs på uppdrag av Försvarsväsendets tandvårdsutredning
vid såväl I 4 som vid ett flertal andra depåtandpolikliniker.
Det gällde härvidlag att — utan hänsyn till de vanliga indikationerna -—
framställa ett visst antal arbeten för att kunna göra vissa beräkningar beträffande
arbetstid och materiel. I detta syfte och på tandvårdsutredningens
uppdrag utfördes under försommaren 1943 vid I 4 23 guldarbeten, varav 7
broled. Dessa arbeten fördelades på 17 patienter. Det förefaller sannolikt atl
de ingå i de av revisorerna påtalade arbetena.

Revisorerna lia i syfte att beräkna poliklinikernas arbetstid och effektivitet
statistiskt bearbetat de rapporter, som insänts till sjukvårdsstyrelsen. Vad
antalet behandlade patienter beträffar, angivas maximi- och minimisiffror,
men uppgift saknas örn huruvida hänsyn tagits till att de militära tandpoliklinikerna
arbeta under förhållanden, som i väsentliga delar skilja sig
från de civila. Övningar, i vilka många gånger förbandens huvuddelar
deltaga och som medföra att tandvårdsverksamheten kommer att kunna bedrivas
i mer eller mindre inskränkt omfattning äro bl. a. förhållanden som
måhända kunna hava inverkat. Vidare uppgiva revisorerna att man bland
tmskilt praktiserande tandläkare räknar med en genomsnittlig behandlingstid
per patient av 20 minuter. Utan att vilja förneka möjligheten av att
sådant system understundom kan tillämpas bör eftertryckligt framhållas,
att inom den militära tandvården mången gång betydligt längre behandlingstider
kunna vara ändamålsenliga, emedan antalet återbesök och därmed
förknippade resor härigenom kunna väsentligt reduceras. Beräkningar med
tre patienter per timme som utgångspunkt torde därför vara missvisande.
Revisorerna ha också för sina fortsatta undersökningar utgått från en artikel
i Svensk Läkartidning, nr 38 1941, skriven av bataljonsläkaren i fältläkarkårens
reserv, docenten i farmakologi N. Alwall. Under fullt erkännande
av att docent Alwalls artikel tillkommit i avsikt att befrämja den militära
tandvården kan dock icke förnekas att författaren saknar sakkunskap för
att yttra sig örn speciella detaljer inom tandläkekonsten. Alwall har, driven
av en naturlig önskan att i siffror erhålla en beräkningsgrund för den militära
tandvården, tillskapat ett siffermateriel, som ej torde vara hållbart. 1
Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning har Ågren i häfte 4 och Porad i
häfte 2, 1942 bemött Alwalls artikel. Porad, som i egenskap av kårtandläkare
har en mycket lång och grundlig erfarenhet vid uppbyggandet av vår
militära tandvård, skriver: »Att Alwall fallit för frestelsen att bedöma tandvård
huvudsakligen efter de siffror, som ange hur många arbeten av olika
slag, som utförts per tidsenhet iir förklarligt och mycket vanligt hos ickefackmän.
Arbetets kvalitet är avsevärt mycket viktigare än dess kvantitet och
dessa två storheter stå ofta i motsatsförhållanden lill varandra. Och skillnaden
ligger ej blott i de olika tider del lar för olika tandläkare att göra t. ex.
en viss sorts fyllning. Huvudfrågan i tandvården ligger djupare. En tandläkare,
som ger sig god tid att ingående studera de tandvårdsfall, han ställes
inför och offrar tid och möda på att väl genomtänka sina terapiförslag,
kan vara till mycket större nytta för sitt klientel än den, sejin ej anser sig
hinna med sådana förstudier ulan använder tiden till att producera fyll -

— 40

ningar etc. Den förre ger bättre tandvård och är ur tandvårdens synpunkt
effektivare, den senare gör flera fyllningar, men hans kvantitets effekt är
av mindre värde. De siffror, Alwall föreslår som lämpliga och som tillkommit
i samråd med i folktandvården verksam tandläkare med stor erfarenhet,
misstror jag ej såsom oriktiga enligt denna tandläkares erfarenhet
men gälla kanske ej för mer än en liten del av Sveriges tandläkarkår. 1
min egen praktik, som är betydligt bättre försedd med arbetsbesparande
agremanger än en militär tandvårdspoliklinik, där jag har hjälp av sedan
lång tid sam tränade sköterskor och där jag försöker arbeta så snabbt och
därmed inkomstbringande som möjligt, ehuru naturligtvis kravet på ett
gott arbete står i första hand, kommer jag trots mångårig träning ej på långt
när upp till de i medeltal tre fyllningar per timme, som Alwall anger som
rättesnöre i militär tandvård. I själva verket skulle jag med på förhand misstänksamma
ögon se pä en tandvård, där kvantiteten fyllningar motsvarade
Alwalls beräkningsgrunder. Låt oss ta ett exempel, som kanske ligger Alwall
närmare. Av personlig erfarenhet vet jag, att den tid, en lungundersökning eller
en helundersökning för livförsäkring tar för olika läkare varierar i hög grad.
Jag tror ej att Alwall är beredd att utan vidare så klassificera dessa olika
läkare, att han ger sitt beröm åt den snabbundersökande under det att den,
vilkens undersökning tog längre tid, bör misstänkas för att vara mindre
effektiv eller lia sitt arbete sämre organiserat. Siffror och rapporter och
medeltal äro utmärkta, men de skola bedömas av sakkunniga och jämföras
med andra fakta för att få sitt fulla värde. En tandläkares yrkeserfarenhet
skulle ha förbjudit honom att i likhet med Alwall framlägga en del beräkningsgrunder
att av osakkunnig, ty som sådan måste läkaren i detta fall
betraktas, användas som mall vid bedömandet av tandvård.»

Inom folktandvården anses 2, vid Eastmaninstitutet 1 V2—2, inom skoltandvården,
med erfarenhet sedan årtionden, omkring 2 fyllningar i genomsnitt
per timme vara normalprestation.

För en extraktion beräkna revisorerna i likhet med Alwall 5 minuter. Det
torde emellertid böra beaktas, att patienten under loppet av denna tid skall
införas, placeras i stolen, undersökas, bedövas, få sina journalkort ifyllda,
få sin tand borttagen, få den därav följande blödningen stannad, såret eventuellt
hopsytt och slutligen få tid bestämd för nästa besök. Att verkställa
extraktion av tänderna i en halv käke och att utföra den i dylika fall nödvändiga
benplastiken och sutureringen inom loppet av en kvart förutsätter
en fördomsfrihet och en handlingskraft hos den behandlande tandläkaren,
som våra soldater lyckligtvis icke behöva riskera att utsättas för annorstädes
än i Alwalls artikel.

De beräkningar som utförts på grundval av så diskutabelt siffermaterial
synas icke kunna tillmätas avgörande betydelse, särskilt som man vid bedömandet
av statistiskt material av hithörande typ ej blott torde böra granska
siffrorna som sådana utan även taga hänsyn till de omständigheter, under
vilka arbetet ägt rum. Så torde i revisorernas berättelse ej varit fallet. Vid
I 2 har t. ex. den instrumentella utrustningen till helt nyligen varit mycket
bristfällig. Framställningar om förbättringar ha gjorts från regementets sida,
men problemet har kunnat lösas först i större sammanhang i och med att
tandvårdsutredningens förslag i väsentliga delar genomförts under hösten
1943. Detta torde vara orsaken till att prestationerna vid denna poliklinik
synas vara mindre än vid andra depåtandpolikliniker. Vid P 2 äro lokalförhållandena
otillfredsställande i det att polikliniklokalen endast vissa timmar
örn dagen disponeras för tandvård. Ansökan örn byggandet av särskild
tandvårdsbarack har insänts till sjukvårdsstyrelsen och nied tillstyrkan vidarebefordrats
till fortifikationsstyrelsen.

i i

I revisorernas uttalande framhålles att betydelsen av en förbättrad tandvård
är uppenbar. I syfte att förbättra tandvården bär också chefen för försvarsdepartementet
tillsatt Försvarsväsendets Tandvårdsutredning 1941. Dessa
sakkunniga ha ansett att tandvårdens förbättrande och effektivisering varit
av sådan betydelse, att de ej ens velat uppskjuta frågans lösning till dess
den fullständiga utredningen blivit färdig utan hava föreslagit provisoriska
åtgärders omedelbara vidtagande. Detta sakkunnigförslag har antagits av
riksdagen och är redan omsatt i verkligheten.

Det kan icke bestridas att vissa förtydligande bestämmelser, som revisorerna
också påtalat, varit önskvärda. De äro emellertid numera redan utfärdade
av sjukvårdsstyrelsen i samråd med marin- och flygförvaltningarna
och respektive försvarsgrenschefer samt efter tandvårdsutredningens hörande.

Revisorerna ha vidare funnit att antalet arbetstimmar vid de militära tandpoliklinikerna
varierat på icke önskvärt sätt. Sjukvårdsstyrelsen har gjort
liknande iakttagelser och i avsikt att så långt detta nu är realiserbart i även
tidsreglerande syfte utfärdat de nyss nämnda anvisningarna.

Revisorerna säga sig lia erfarit, att de ojämnheter i fråga om arbetstakten
vid de militära tandpoliklinikerna, som framkommit vid bearbetningen av
tandvårdsrapporterna, delvis berott på att rapporterna sammanställts efter
olika grunder, varför siffermaterialet icke skulle vara fullt jämförbart. Revisorerna
ifrågasätta i så fall värdet av rapporternas insändande överhuvud
taget. Sjukvårdsstyrelsen har tagit del av de olika poliklinikernas rapporter
och försökt att bedöma dem var och en efter sin art och sina förutsättningar.
Sedan nu en längre tids erfarenhet vunnits, Ilar sjukvårdsstyrelsen i ovan
nämnda anvisningar försöksvis utfärdat vissa föreskrifter för vinnande av
större enhetlighet vid rapportskrivningen. I detta sammanhang må påpekas
de väsentliga svårigheter som möta, när det gäller att fastställa enhetliga principer
vid förbandet av tandvårdsstatistik. Inom skoltandvården har trots årtiondens
erfarenheter även under senare år försök gjorts i denna riktning utan
att en definitiv lösning uppnåtts.

Revisorerna anse att anställda officerare och underofficerare böra åtnjuta
tandvård endast då de tjänstgöra vid fältförband och finna att de förmåner
de nu åtnjuta sakna motsvarighet i fråga om övriga statliga befattningshavare.
Denna synpunkt kan givetvis äga ett viss berättigande. Dock må påpekas
att de förstnämnda personalkategorierna just genom arten av sin tjänstgöring
intaga en särställning i förhållande till övriga statliga befattningshavare.
Dessa senare torde mera sällan ianspråktagas att i egen eller motsvarande
befattning tjänstgöra under fältförhållanden.

De åtgärder beträffande den militära tandvården, som revisorerna anse
snarast böra vidtagas, äro — så långt detta lämpligen ansetts kunna ske —
redan genomförda.

Stockholm den 8 januari 1944.

W. Nordenmark.

Tandvårdsinspektör.

Bilaga 2.

Till försvarets sjukvårdsförvaltning.

I sin kritik av den militära tandvården utgå riksdagens revisorer från följande
tidålgång för skilda förrättningar. Denna beräkning har framförts av
dr Alwa!!.

— 42

Tandextraktion i en tand...................... 5 min

Totalextraktion av halv käke .................. 15 min

Totalextraktion av hel käke .................. 40 min

Fyllning .................................... 20 min

Rotbehandling utan fyllning .................. 45 min

Protes för en käke............................ 30 min

Helprotes .................................. 45 min.

Min egen långa erfarenhet som praktiserande tandläkare och som chef för
tandläkarinstitutets protesavdelning har lämnat mig helt andra siffror och
jag måste betona att samtliga Alwalls siffror äro för låga.

Örn man gör sig besvär med att närmare analysera den behandling de
nämnda siffrorna s. a. s. representera och därvid till att börja med tager den
första uppgiften, nämligen den att extrahera en tand genomsnittligt sett på
5 min, så visar det sig att denna behandling kan från tidssynpunkt uppdelas

i följande faser och antagbara tider:

1. Patientens inträde och registrering ........ 0,5 min

2. Placering i op.stolen ...................... 0,5 min

3. Undersökning .......................... 2,0 min

4. Injektion ................................ 1,0 min

5. Väntan ................................ 3,0 min

6. Tandens avlägsnande .................... 2,0 min

7. Efterbehandling ........................ 1,0 min

8. Anteckningar .......................... 0,5 min

9. Uttåg .................................. 0,5 min

Summa 11,0 min.

Dessa siffror kunna visserligen förskjutas i ena eller andra riktningen. Men
man får anse dem utgöra minimisiffror. Man kan nämligen icke utgå från att
extraktionen av ex. tjugo tänder på lika många patienter kan eller bör utföras
enligt det löpande bandets formel. Det är ju människor som behandlas
av människor och icke robotar, som sättas i gång genom att man trycker på
knapp. Även för tandläkaren är då och då under de 6 å 7 timmarnas arbete
någon minuts återhämtning nödvändig, och utgör icke något minus i arbetsprestationen,
snarare tvärtom.

I privat praxis räknar man med en genomsnittstid på 15 å 20 min. Vid en
provextraktion, utförd vid en av våra militära tandpolikliniker i Stockholm, erfordrades
för avlägsnandet av en ej hårt sittande tand 15 effektiva min.

Liknande ovan nämnda resultat erhålla vi om vi analysera de olika faserna
vid utförandet av en fyllning eller framställande av en protes. Med
avseende på de 20 min. för en genomsnittsfyllning, så frågar man sig ovillkorligen,
huruvida icke här en sammanblandning av kavitet och yta förekommit.
Vilket givetvis fört med sig missvisande siffror. Jag har förfrågat
mig med avseende på arbetstiden för fyllningar vid några tandpolikliniker
(Eastman, Göteborg och andra polikliniker) och från samtliga erhållit siffror,
som ligga högre än Alwalls. Och dock äro dessa sistnämnda tandpolikliniker
med avseende på utrustning, betjäning bättre än de, som förelegat i
form av depåtandpolikliniker, där som bekant såväl lokaler, utrustning och
betjäning lämnat en del övrigt att önska, och vilket föranlett den nuvarande
kungl, tandvårdskommittén att 1943 hos Kungl. Majit begära ej mindre än
över 850 000 kronor till förbättrandet av verksamheten vid de nämnda tandpoliklinikerna.
Dessa medel beviljades av riksdagen och en utbyggnad i åsyftad
riktning har vidtagits och vidtages under nuvarande budgetår.

— 43 —

Man frågar sig även hurudan den helprotes ser ut och funktionerar som
genomsnittligt sett endast fordrat 45 min. kliniskt arbete och övervakning på
laboratoiået. Undersökning av patienten, avtryckets tagning, bitningens framställande,
improvningar, justeringar, utlämning och kontrcllering tarvar en
avsevärt mycket längre tid, därest ett fullgott resultat skall ernås, och detta
är ju meningen även i den militära tandvården. Kvantiteten får ju icke göra
sig bred på kvalitetens bekostnad.

Anälyseringen av den dentala verksamheten i olika gestalt ger sålunda vid
handen, att Alwalls siffror icke utgöra en lämplig utgångspunkt för en kritik
av använd tid vid de militära tandpoliklinikerna. Skola några siffror lämnas,
så böra dessa hämtas i från motsvarande polikliniker ex. av folktandvårdstyp
eller helst och bäst från en speciell undersökning vid några av våra militära
tandpolikliniker av depånatur. Först då bygga vi vår kritik på ett säkert
underlag.

Stockholm den 8 januari 1944.

G. Thourén.

Professor och vetenskapligt råd.

Från flygförvaltningen i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 10
inkommet yttrande har här ej avtryckts.

Från arméförvaltningens fortifikationsstyrelse i anledning av riksdagens revisorers
uttalande §11 inkommet yttrande har här ej avtryckts.

Från chefen för försvarsstaben och Föreningen armé-, marin- och flygfilm
i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 12 inkomna yttranden lia här
ej avtryckts.

Skytteförbundens överstyrelses yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 48, § 13.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1943 får Skytteförbundens överstyrelse
härmed i underdånighet avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse
om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943, fjärde
huvudtiteln, § 13.

1 de föreskrifter rörande den närmare användningen av statsanslaget till det
frivilliga skytteväsendets befrämjande, som årligen utfärdats av Eders Kungl.
Majit, hava hittills icke angivits, att olika bestämmelser skola tillämpas i fråga
örn anslagstilldelning till civila och militära skytteföreningar.

Ifrågavarande spörsmål bär vid olika tillfällen upptagits till behandling vid
överstyrelsens ordinarie årsmöte, som jämlikt grundstadgarna har alt avgiva
förslag till fördelning av det årliga statsanslaget. De därvid anförda skälen för

44 -

en minskning av statsunderstödet till de militära skytteföreningarna i förhållande
till de civila hava emellertid icke ansetts vara av tillräckligt bärande natur
för att en dylik åtgärd skulle kunna föreslås.

Betydelsen av att såväl värnpliktig som fast anställd personal kommer i tillfälle
att deltaga i frivilliga skjutövningar kan icke nog framhållas. Erfarenheten
har nämligen givit vid handen, och det har, särskilt under de senaste
åren, även erkänts av militära auktoriteter, att det frivilliga skjutprogrammets
övningar i betydligt högre grad än det militära äro ägnade att dana lugna och
säkra skyttar.

En omständighet, som överstyrelsen ansett sig böra tillmäta mycket stor betydelse,
är därjämte, att ett stort antal värnpliktiga, som under militärtjänstgöring
fått sitt intresse för frivillig skjutning väckt, efter densammas slut stanna
kvar inom skytterörelsen och bidraga till spridandet och vidmakthållandet
av skytteintresset i sina respektive hemorter.

Att medlemsantalet i skytteföreningar vid truppförband av samma storleksordning
förete betydande olikheter, ger vid handen, att intresset för och betydelsen
av frivilliga skjutövningar tyvärr icke är lika stort hos alla militära
chefer. En av sakkunnig militär uppgjord beräkning utvisar, att man under nuvarande
förhållanden vid ett infanteriregemente torde kunna räkna med ett
medlemsantal av omkring 3 500, därest verkligt intresse för skyttesaken förefinnes
vid förbandet.

Ett antagande, att de militära skytteföreningarna skulle genom åtnjutande
av samma statsunderstöd som de civila föreningarna komma i ett väsentligt
gynnsammare ekonomiskt läge än de senare, torde endast i vissa avseenden
vara riktigt. De båda kategorierna av föreningar hava, enligt vad en av överstyrelsen
föranstaltad utredning visat, i huvudsak liknande utgifter och använda
statsunderstödet till i huvudsak samma ändamål.

Då emellertid de militära skytteföreningarna i vissa avseenden kunna beredas
vissa fördelar framför de civila genom att åtnjuta statsunderstöd enligt
samma grunder som de senare, får överstyrelsen i underdånighet anmäla, att
den med hänsyn till statsrevisorernas uttalande har för avsikt att för innevarande
års ordinarie årsmöte föreslå sådan ändring i hittills gällande bestämmelser,
att de av statsrevisorerna påtalade ojämnheterna elimineras.

Stockholm den 11 januari 1944.

Underdånigst
THURE HOLMBERG.

Ordförande i Skytteförbundens överstyrelses verkställande utskott.

J. F. Plym Forshell.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1943, dnr 6176, har chefen för marinen
anbefallts avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers uttalande
ang. portionsersättning åt viss personal vid marinen under krigspermission
och tjänstledighet.

— 45 —

I anledning härav får jag i underdånighet anföra, att jag icke delar revisorernas
uppfattning, utan bör portionsersättning till fast anställt manskap samt
lill vpl vid flottan, vilka åtnjuta sjöförmåner, under krigsledighet utgå som
hitintills med krigsskeppsportionens hela penningvärde.

Den besparing, som åsyftas, är enligt mitt förmenande så obetydlig, att den
icke uppväger det missnöje, som föreslagen åtgärd kommer att utlösa.

Stockholm den 10 januari 1944.

Underdånigst
F. TAMM.

O. Högström.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 50, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1943 har Kungl. Maj :t anbefallt chefen för
marinen och marinförvaltningen, var för sig, i nu nämnd ordning, att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer under
§ 14 av sin berättelse anfört angående portionsersättning åt viss personal vid
marinen under krigspermission och tjänstledighet.

Till åtlydnad härav får försvarets civilförvaltning, som haft tillfälle taga del
av chefens för marinen underdåniga utlåtande i ämnet, anföra följande:

Av chefens för marinen utlåtande synes framgå, att psykologiska skäl skulle
tala för ett bibehållande av nuvarande bestämmelser, enligt vilka vid krigspermission
och tjänstledighet jämlikt krigsledighetsbestämmelserna fast anställt
manskap samt värnpliktiga vid flottan, som vid ledighetens början tjänstgjort
ombord å fartyg eller i s. k. sjöreserv å örlogsvarven, äga uppbära högre
portionsersättning än övrig motsvarande personal vid försvarsväsendet.

Någon saklig anledning att på sätt nu sker göra åtskillnad mellan olika
kategorier i fråga om portionsersättning vid ledighet, varom nu är fråga, kan
emellertid enligt civilförvaltningens mening icke anses föreligga.

Stockholm den 21 januari 1944.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
TII. WIJNBLADH.

Karl G. Redin.

Frun chefen för armén, cliefcn för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets
civilförvaltning och flygförvaltningen i anledning av riksdagens revisorers
uttalande § 15 inkomna yttranden ha här ej avtryckts.

Riksdagens revisorers uttalande under § 16 har av socialdepartementet ej
utsänts pä remiss.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, s. 62, § 17.

Underdånigt utlåtande.

Egnahemsstyrelsen har i yttrande den 24 april 1942 över en PM från besparingsberedningen
angående den statliga låne- och understödsverksamheten
för bostadsbyggande å landsbygden uttalat sig för att beviljandet av lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag bör göras beroende av behovsprövning.
Styrelsen kan i anslutning härtill i stort sett biträda det förslag,
som riksdagens revisorer nu framställt i samma syfte.

Styrelsen är emellertid ej lika övertygad som revisorerna om att de befogenheter,
som i hälsovårdsstadgan tilldelats hälsovårdsnämnderna, utgöra en
tillräcklig garanti för att lantarbetarbostäder bliva anordnade på ett tillfredsställande
sätt. I varje fall kunna föreskrifterna i hälsovårdsstadgan ej
tagas till intäkt för krav på att vatten- och avloppsledningar skola anordnas.
Med hänsyn härtill finner styrelsen i likhet med revisorerna lämpligt, att bidrag
utan behovsprövning skola få beviljas till dylika anordningar, jämväl
i samband med nybyggnad, övervägande skäl synas tala för att detsamma
bör gälla i fråga örn bidrag till lägenhet med mer än två rum och kök.

Vad angår innebörden av behovsprövningen beträffande låneansökningar
torde det avgörande härvid böra vara, om lånesökanden saknar möjlighet att
annorledes på rimliga villkor uppbringa nödiga medel för det ifrågasatta
byggnadsföretaget.

I detta ärendes handläggning ha deltagit överdirektören samt ledamöterna
Andersson, Ericsson, Gabrielsson, Gustafsson och Malmberg.

Stockholm den 19 januari 1944.

Underdånigst
För överdirektören

YNGVE ERICSSON.

Bostadssociala utredningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 62, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss av den 22 december 1943 har bostadssociala utredningen anbefallts
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört rörande lån och bidrag till lantarbetarbostäder. I anledning härav får
utredningen anföra följande.

Riksdagens revisorer påvisa ett flertal fall, där lantarbetarbostadslån, vilka
genom räntefrihet under tio år innebära en avsevärd subvention, jämförlig
med bostadsförbättringsbidragen, samt lantarbetarbostadsbidrag utlämnats
till sökande i synnerligen god ekonomisk ställning. Detta strider i och för
sig icke mot nu gällande författning, enligt vilken lån och bidrag till lant -

_ 47 _

arbetarbostäder utgå utan behovsprövning. Riksdagens revisorer anse, att i
nuvarande statsfinansiella läge — oberoende av spörsmålet angående ytterligare
anslag till ifrågavarande låneverksamhet — en sådan ändring i villkoren
utan uppskov bör komma till stånd, att lån och bidrag endast få
utlämnas efter verklig prövning av sökandenas förmåga att med egna medel
bekosta uppförandet av bostäder. Dock borde möjligen oberoende härav bidrag
fortfarande få utgå till anordnande av vatten- och avloppsledningar.
Någon risk för att genom en sådan inskränkning av rätten till lån erforderliga
nybyggnader eller förbättringar av lantarbetarbostäder skulle komma
att eftersättas, torde enligt revisorernas mening icke föreligga, då enligt hälsovårdsstadgan
hälsovårdsnämnderna tilldelats vittgående befogenheter att ingripa,
där bostäder icke äro ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Bostadssociala utredningen inser väl, att det kan framstå som stötande,
att lånestöd av subventionskaraktär och rena bidrag kunna utgå till lantarbetsgivare
i så gynnsam ekonomisk ställning, som revisorerna lämnat exempel
på. Utredningen vill dock erinra om de motiv, som voro bestämmande
för utformningen av de nu gällande villkoren för lånen och bidragen till
lantarbetarbostäder. Utgångspunkt var konstaterandet av, att jordbrukets
lönebostäder endast i ringa grad hade berörts av den allmänna statsunderstödda
bostadsförbättringsverksamheten, samt alt den sedan år 1935 existerande
speciella låneverksamheten för lantarbetarbostäder hade varit praktiskt
taget helt resultatlös. Under de år, som föregingo inrättandet år 1939
av den nuvarande låne- och bidragsformen, hade de otillfredsställande förhållanden,
som rådde beträffande lantarbetarbostäderna, blivit på en mångfald
sätt belysta, och i den offentliga diskussionen hade krav på kraftiga
åtgärder för förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden blivit
framförda. Det förslag i frågan, som utredningen framlade, utgick, såsom departementschefen
anförde i proposition nr 188 till 1939 års riksdag, från det
allmänt vitsordade förhållandet, att jordbrukets ekonomiska läge dä icke
överlag tillät en tillräckligt snabb och grundlig omdaning av lönebostäderna,
och betraktade det statliga stödet åt dessas förbättring i viss mening såsom
ett led i det allmänna jordbruksstödet men samtidigt som ett ied i strävandet
att tillförsäkra eftersatta befolkningsgrupper en bostadsstandard, som
icke under dåvarande förutsättningar var möjlig att nå inom ramen av dessa
gruppers egna ekonomiska resurser. Utredningen hade ansett, att statens
stöd borde givas för att befordra tillkomsten av goda familjebostäder efter
de normer i fråga örn utrymme och utrustning, som tillämpades inom de
grenar av den bostadspolitiska verksamheten, där syftet var att skapa familjebostäder.
Delta innebar en standard, avsevärt högre än den som bestämmes
genom föreskrifterna angående bostad i hälsovårdsstadgan, och även
högre än den, som avtalsmässigt eller marknadsmässigt var normerande för
lönebostäder inom jordbruket.

Det må understrykas, att utredningen i det förslag, som lades lill grund
för propositionen i ämnet är 1939, framställde de föreslagna anordningarna
såsom i viss män provisoriska. »Eli av de allmänna motiven för statens stöd
ät förbättring av lantarbetarbostäderna grundar sig pä jordbrukets nuvarande
ekonomiska läge. Aven om ingenting med bestämdhet kan förutses beträffande
jordbrukets framtida utveckling, må man lia rätt att utgå från, att
jordbrukets ekonomiska villkor så småningom i framtiden skola genom fortskridande
rationalisering, genom fortsatt organisering av produktions- och
avsättningsförhällanden o. s. v. så stabiliseras, att det kan uppbära en godkännbar
bostadsstandard för jordbrukets arbetare. En ordning med räntefribe!
under viss tid framstår —--såsom en för begränsad lid av sam hället

gjord insats i syfte alt nå en snabbare och grundligare förbättring av

48 —

lantarbetarnas bostadsstandard än som statens hjälp förutan vid nuvarande
förhållanden för jordbruket vore möjlig.»

Utredningen anser sig icke kunna bedöma, huruvida jordbrukets läge numera
förändrats och för framtiden kan väntas förbli förändrat, jämfört med
förhållandena under 1930-talet, på sådant sätt att det huvudmotiv för den
1939 införda stödformen, som grundat sig på jordbrukets ekonomiska förhållanden,
kan betraktas såsom förfallet. Vöre så förhållandet, skulle också
möjligheterna att nå resultat i här ifrågavarande avseenden genom hälsovårdsnämndernas
ingripanden med stöd av hälsovårdsstadgans bestämmelser
om bostad lia förbättrats. Utredningen kan dock icke dela elen tillförsikt, som
riksdagens revisorer i detta hänseende synas hysa. Hittillsvarande allmänna
erfarenheter torde kunna sägas ge vid handen, att en betydlig effektivisering
av bostadsövervakningen på landsbygden skulle krävas, för att en mera allmän
uppryckning av lantarbetarnas bostadsförhållanden skall kunna påräknas
på denna väg. Härtill kommer att hälsovårdsstadgans krav på bostadsstandard
— såsom i princip gällande hela det existerande bostadsbeståndet

— icke motsvara de bosladssociala önskemål, som blivit normerande vid åtgärder
till stöd för andra gruppers bostadsförsörjning och som icke minst
med hänsyn till jordbrukets arbetskraftsförsörjning på längre sikt och frågan
örn »flykten från landsbygden» torde böra hävdas även beträffande lantarbetarbostäderna.

Riksdagens revisorer resa kravet, att sådan ändring i villkoren för lantarbetarbostadslånen
utan uppskov kommer till stånd, att lån och bidrag endast
få utlämnas efter en verklig prövning av sökandens förmåga att med egna
medel bekosta uppförandet av bostäder (möjligen med undantag för bidrag
till vatten- och avloppsledningar). Gentemot anmärkningen att enligt nuvarande
ordning lån av subventionskaraktär kunna utgå till sökande i god
ekonomisk ställning, kan dock enligt utredningens mening med ett visst fog
göras den invändningen, att den sociala förmån, som avses med låneverksamheten,
tillgodokommer lantarbetaren i form av en bättre bostad och att lantarbetsgivaren
i huvudsak endast har ställningen av en slags förmedlare, vilken
ställning sammanhänger med och nödvändiggöres av själva lönebostadssystemet.
Enligt utredningens mening skulle införandet av behovsprövning

— om icke en radikal effektivisering av den offentliga bostadsövervakningen
samtidigt företogs — i stor utsträckning verka prohibitiv! på verksamheten
att förbättra lantarbetarnas lönebostäder. Erfarenheterna från den allmänna
bostadsförbättringsverksamheten, vilken — såsom förut nämnts — endast i
ringa grad berört landsbygdens lönebostäder, ge stöd åt en sådan uppfattning.

Den nuvarande statsfinansiella situationen samt det allmänna läget på
byggnadsmarknaden, främst med avseende å tillgången på vissa material,
göra det enligt utredningens mening befogat, att för närvarande en viss restriktivitet
iakttages beträffande ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet.
Med hänsyn till framtiden anser utredningen det dock finnas x-isker för att
lantarbetarna även i fortsättningen förbli en i bostadshänseende eftersatt
grupp, örn förändringar i låneformer och lånevillkor genomföras, som
minska lantarbetsgivarnas benägenhet att vidtaga förbättringar. Så länge
och i den mån lönebostadssystemet består inom jordbruket, måste ett statens
stöd för förbättring av bostadsförhållandena för lantarbetarna gå över lantarbetsgivarna.
De lantarbetare, som bebo lönebostäder, kunna icke nås av
bostadssociala åtgärder, som komma andra grupper i samhället till godo. Dessa
förutsättningar förändras i samma mån som lönebostadssystemet avvecklas
och sammanknytningen av arbetsförhållande och bostadsupplåtelse upplöses.
En utveckling i dylik riktning torde vara i gång inom jordbruket lika
väl som inom industrien, och utredningen betraktar denna utveckling såsom

49 —

på längre sikt gynnsam ur bostadspolitisk synpunkt. Utredningen ifrågasätter,
om icke detta problem borde upptagas till behandling inom den pågående
jordbruksutredningen.

Stockholm den 20 januari 1944.

Underdånigst
BERTIL NYSTRÖM.

ALF JOHANSSON.

Försäkringsrådets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt försäkringsrådet
att, efter hörande av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin
berättelse under § 18 anfört angående önskvärdheten därav, att frågan om
införsel i sjukpenning samt frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till den sjukes
familj eller till andra, för vilka han vore underhållsskyldig, gjordes till
föremål för utredning.

I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande från ovannämnda förening, vilket
yttrande bifogas. Försäkringsrådet finner sig i väsentliga delar kunna instämma
i vad föreningen i yttrandet anfört angående införsel i sjukpenning.

På grund härav och på av revisorerna anförda skäl får försäkringsrådet
tillstyrka sådan ändring i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension
eller livränta, att bland de inkomster, i vilka införsel må beviljas, upptages
jämväl sjukpenning, som utgår enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och förordningen den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och med
dessa författningar sammanhörande eller jämförliga författningar och bestämmelser.
Uti dyrtidstillägg jämlikt kungl, kungörelsen den 30 juni 1943 angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. kan — i händelse av lagändring i ovan angivna
riktning — på grund av bestämmelse i 5 § kungörelsen införsel beviljas utan
att särskilt stadgande därom intages i införsellagen.

Vad därefter angår frågan, huruvida riksförsäkringsanstalten och ifrågavarande
försäkringsbolag skulle meddelas befogenhet att utbetala sjukpenning
till annan än den sjuke, får försäkringsrådet med instämmande i vad de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening härom anfört avstyrka, att sådan
befogenhet tillägges inrättningarna i fråga.

I handläggningen av detta ärende huva deltagit, förutom undertecknad
Landelius, samtliga försäkringsråd och representanter.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst

På försäkringsrådets vägnar:

HUGO LANDELIUS.

4—m 180. Peil. berättelse ant], statsverket är IDUS. II.

Hirgit Mårdell.

- 50 —

Bilaga.

Till kungl, för säkrings råde t.

Sedan kungl, försäkringsrådet i skrivelse den 28 december 1943 anhållit
om föreningens yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
införsel i sjukpenning får föreningen anföra följande.

Enligt lagen den 14 juni 1917 kan införsel beviljas i avlöning, pension eller
livränta för utbekommande av ådömt eller avtalat underhållsbidrag till barn,
hustru m. fl. Sådan införsel kan under i lagen angivna förutsättningar även
beviljas för oguldna utskylder m. m.

Riksdagens revisorer uttala, att införsel borde kunna ske även i sjukpenning,
då den skadade åsidosätter honom åvilande underhållsskyldighet, samt
ifrågasätta vidare, huruvida icke försäkringsinrältningarna även i fall, då
införsel icke kan komma till stånd, borde medgivas rätt att, där skäl därtill
föreligga, efter framställning utbetala sjukpenning eller del därav direkt till
den sjukes familj eller till andra, för vilka han är underhållsskyldig.

Några vägande skäl, som tala emot att möjlighet till införsel även i sjukpenning
bör medgivas, synas knappast kunna anföras i annat avseende än
att en sådan bestämmelse ur administrativ synpunkt kan komma att visa sig
rätt betungande.

Det överväldigande antalet skadefall är ju av mycket kortvarig natur. Sålunda
äro mer än hälften av alla olycksfallsskadade återställda inom 14
dagar. Att i dylika fäll införsel icke kan komma till stånd, torde falla av sig
självt, då själva införselförfarandet tager så lång tid i anspråk, att ersättning
i allmänhet är utbetald, då ett införselbeslut skulle komma vederbörande
försäkringsinrättning till del. Sin egentliga betydelse finge införsel i sjukpenning
i fråga om de verkligt långvariga sjukdomsfallen. Fall förekomma dock,
örn ock procentuellt ytterst fåtaliga, där sjukpenning utgår i flera år.

Särskilt måste det förefalla obilligt, att en person, som redan har införsel
i sin avlöning, under ett längre sjukdomsfall går fri från sin underhållsplikt
tack vare att möjlighet till införsel i sjukpenning ej finnes. Det kan befaras, att
den, som redan har införsel i sin avlöning, kan komma att underlåta att vid
sjukdom frivilligt fullgöra sin betalningsskyldighet.

Särskild styrka får kravet på möjlighet till införsel i sjukpenning under
sjukhusvistelse med hänsyn till bestämmelserna i 10 § olycksfallsförsäkringslagen.
då en skadad, som har försörjningsplikt, just med hänsyn härtill under
sådan tid kommer i åtnjutande av förhöjd sjukpenning.

En viss svårighet i avseende å införsel skulle den omständigheten medföra,
att sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen särskilt vid de långvariga
sjukdomsfallen ofta under långa tider utgår med nedsatt belopp med hänsyn
till beräknad partiell arbetsförmåga (i allmänhet från 3/4 till 1/4). Ett införselbeslut
i sjukpenning bör därför få den formen, att visst belopp per dag reserveras
för den skadade själv, dels då han är intagen å sjukhus, dels då han
icke är intagen, medan överskjutande belopp utmätes, i den mån det svarar
mot åvilande underhållsbidrag.

I mycket stor utsträckning förskotteras sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
av vederbörande arbetsgivare på grund av överenskommelse
med vederbörande försäkringsinrättning. Ofta avser detta åtagande hela sjukdomstiden.
Härigenom måste införselbeslutets tillämpning bliva i någon mån
fördröjd, liksom det kan förekomma, att arbetsgivaren, ehuru därtill ej pliktig,
förskottsvis utgivit sjukpenning för viss tid. Något allvarligare hinder för
ett införselbesluts genomförande torde emellertid detta förhållande ej innebära.

— 51

Förslaget att försäkringsinrättningarna själva i fall, där införsel icke kail
komma till stånd, skulle meddelas befogenhet att efter framställning besluta
örn utgivande av sjukpenning eller del därav till annan än den skadade utan
dennes medgivande, måste däremot väcka stora betänkligheter. Försäkringsinrättningarnas
personal bar icke någon erfarenhet för bedömande av hithörande
fall. Det kan i övrigt knappast anses falla inom ramen för inrättningarnas
verksamhet att fatta beslut i sådant avseende. Föreningen måste fördenskull
bestämt avstyrka, att stadgande av sådan innebörd införes.

Föreningen vill slutligen ifrågasätta, huruvida icke, därest möjlighet till
införsel i sjukpenning beredes, densamma lämpligen bör omfatta samtliga
de fall, som avses i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta. Lagändringen
skulle i så fall innebära, att denna lag finge tillämpning även i avseende
å sjukpenningen.

Stockholm den 10 januari 1944.

De Ömsesidiga Socialförsäkringsbolagens Förening
A. E. RODHE.

TRYGVE LOVÉN.

Riksförsäkringsanstaltens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 18.

Till K o n u n g" e n.

Genom remiss den 22 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1943
församlade revisorer under § 18 i sin berättelse anfört angående sjukpenning
och underhållsskyldighet. Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten
anföra följande.

Statsrevisorerna hava erinrat om att i lagberedningens förslag år 1915 till
revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken ifrågasatts huruvida
ej införsel borde medgivas även i åtskilliga med pension och livränta
besläktade inkomster, särskilt sjukhjälp, som utginge enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
samt 1909 års militärersättningsförordning. Beredningen
hade dock icke föreslagit någon bestämmelse härom, då de belopp, som på
grund därav kunde uttagas, antagligen bleve ytterst obetydliga, men bestämmelsernas
tillämpning i många fall vore förenad med icke ringa svårigheter.
Mot införsel i sjukhjälp talade särskilt det förhållandet, att denna i regel
endast utginge under kortare tid.

Sedan statsrevisorerna därefter lämnat redogörelse angående storleken i
vissa fall av den sjukpenning, som utgår enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1927 års militärersättningsförordning, ha revisorerna uttalat
önskvärdheten av att frågan om införsel i sjukpenning ävensom frågan om
rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
att utbetala sjukpenning till den sjukes familj eller till andra, för vilka han
är underhållsskyldig, måtte göras till föremål för utredning.

Vad först beträffar frågan örn införsel i sjukpenning får riksförsäkringsanstalten
anföra följande.

Såsom statsrevisorerna anfört utgår enligt 6 § 1916 års olycksfallsförsäkringslag
vid förlust av arbetsförmågan hel sjukpenning med lägst 1 krona 50

;y±

öre och högst 7 kronor per dag beroende på den skadades arbetsförtjänst.
Då endast nedsättning av arbetsförmågan föreligger, skall sjukpenning nedsättas
tili det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Sjukpenningen utgår
lägst med V4 av beloppet av hel sjukpenning. Nedsättning av sjukpenning
enligt olycksfallsförsäkringslagen kan även förekomma jämlikt bestämmelserna
i 25 § i lagen, om olycksfallet föranletts av att den skadade ej ställt
sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift örn åtgärder för undvikande
av olycksfall och omständigheterna därvid äro sådana, alt han därigenom
visat grov vårdslöshet, eller att olycksfallet föranletts av att han varit
av starka drycker berusad. Motsvarande bestämmelser om nedsättning av
sjukpenning gälla även för den enligt 1927 års militärersättningsförordning
utgående sjukpenningen, som för värnpliktiga varierar mellan 3 kronor 50
öre och 4 kronor per dag förutom författningsenligt dyrtidstillägg.

Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen
jämlikt 10 § olycksfallsförsäkringslagen att med skäligt hänsynstagande till
den skadades försörjningsplikt mot maka och andra anhöriga, som omförmälas
i 7 § av lagen, till täckande av kostnaden för vården å sjukpenning,
som under tiden för vården tillkommer honom, avdraga högst hälften. Motsvarande
bestämmelser förekomma i militärersättningsförordningen.

Vid sjukhusvård under mer än en månad tillämpar riksförsäkringsanstalten
nämnda bestämmelser så, att från och med andra månaden något avdrag
icke göres å sjukpenningen, örn anstalten erhållit uppgift örn att den skadade
— oavsett örn han är gift eller icke — har barn under 16 år, som av honom
underhålles, eller föräldrar, som för sitt uppehälle äro av den skadades arbete
väsentligen beroende. Under första månaden av sjukhusvistelsen avdrages
i allmänhet å sjukpenning till skadad, som icke är gift, högst hälften;
å sjukpenning till skadad, som är gift, göres intet avdrag eller avdrages visst
lägre belopp.

Vid sjukdomar ådragna under militärtjänstgöring förekomma ej sällan
långvariga sanatorie- och sjukhusvistelser, under vilka vederbörande kunna
vara berättigade till sjukpenning enligt militärersättningsförordningen. Enligt
erfarenheten bruka dessa sjukdomar huvudsakligast drabba värnpliktiga,
som inkallats till sin första tjänstgöring eller fullgöra repetitionsmöte
och som följaktligen vid tillerkännandet av sjukpenningen enligt förordningen
i allmänhet icke uppnått sådan ålder att någon försörjningsplikt för dem
kan antagas föreligga. I det av statsrevisorerna anförda fallet, då en person,
som ådragit sig lungtuberkulos under militärtjänstgöring, under en mer än
treårig kostnadsfri vistelse å sanatorium undandragit sig underhållsskyldighet
gentemot sina barn, oaktat han själv uppburit sjukpenning enligt militärersättningsförordningen
med 135 kronor i månaden, var vederbörande
född år 1901 och sålunda tillhörande en årsklass, som under vanliga förhållanden
icke skulle hava inkallals till militärtjänstgöring. Att han det oaktat
inkallats måste hava berott på den av krigsförhållandena föranledda förstärkta
försvarsberedskapen. Under normala förhållanden torde därför sjukpenningen
enligt militärersättningsförordningen knappast få någon större betydelse
ur införselsynpunkt.

Slutligen kan nämnas att enligt förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall
utgår sjukpenning, som varierar mellan 1 krona 10 öre och 4 kronor 40 öre
per dag. Antalet olycksfall, som kunna berättiga till ersättning enligt nämnda
förordning, uppgår emellertid endast till i runt tal 1 000 om året.

Av riksförsäkringsanstaltens senast utgivna statistik rörande olycksfall i
arbete framgår, såsom statsrevisorerna även påvisat, att av olycksfall i arbete
hos större arbetsgivare år 1940 föranledde 878 olycksfall en sjuktid av
mer än J/- år. Antalet olycksfall hos mindre arbetsgivare uppgick samma år

- 53 -

till omkring 28 300. Några statistiska uppgifter utvisande de sistnämnda
olycksfallens fördelning efter sjuktidens längd föreligga icke. Uppskattningsvis
kan emellertid beräknas att inemot 300 av dessa olycksfall medfört en
sjuktid av mer än år. I runt tal skulle sålunda antalet olycksfall i arbete,
som medfört dylik mera långvarig sjukdomstid, kunna beräknas år 1940
hava uppgått till omkring 1 200.

Av vad ovan anförts torde framgå, att sjukpenning vid olycksfall i arbete
numera i många fall utgår med jämförelsevis betydande belopp för dag räknat
ävensom att dylika olycksfall i icke obetydlig utsträckning kunna medföra
sjukdomstid av mera avsevärd längd.

Under sådana förhållanden synes det enligt anstaltens mening numera
knappast föreligga några bärande skäl för att sjukpenning skall vara undantagen
från sådana inkomster, i vilka införsel kan äga rum. Om sjukpenningsberättigad
åsidosätter sin underhållsskyldighet, oaktat han utan olägenhet
kunde fullgöra densamma, bör, i likhet med vad statsrevisorerna uttalat,
införsel i sjukpenning kunna medgivas.

Visserligen skulle tillämpningen av bestämmelser örn dylik införsel i en
del fall kunna medföra vissa administrativa olägenheter, särskilt för de .sociala
olycksfallsförsäkringsinrättningarna. Dessa olägenheter torde dock, såvitt
nu kan bedömas, sannolikt icke bli av sådan art eller omfattning att de
böra tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten forsin
del tillstyrka, att frågan om införsel i sjukpenning blir föremål för utredning.

Beträffande frågan om rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen att utbetala sjukpenning till annan än den skadade
själv, anföra statsrevisorerna, att det belopp, som vid införsel förbehålles den
betalningsskyldige, ofta torde uppgå till eller överstiga sjukpenningen, i vilka
fall någon införsel följaktligen icke kunde komma till stånd. Stundom kunde
det likväl föreligga skäl för att sjukpenning ej tillställdes den skadade
utan dem, för vilka han vore underhållsskyldig, och kunde det därför enligt
statsrevisorernas mening ifrågasättas, huruvida icke de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarna
borde medgivas rätt att, där skäl därtill förelåge,
utbetala sjukpenningen eller del därav till den skadades familj eller andra,
för vilka han vöre underhållsskyldig.

Såvitt riksförsäkringsanstalten kan finna, skulle detta innebära, att de
sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarna vid utbetalning av sjukpenning
i förekommande fall skulle utöva samma prövningsrätt, som tillkommer de
exekutiva myndigheterna enligt införsellagens bestämmelser endast med den
skillnaden, att försäkringsinrätlningarna härvid skulle äga i-ätt att gå längre
än vad nämnda myndigheter kunna göra. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening synas starka principiella skäl kunna anföras mot en sådan anordning.
Då dessutom försäkringsinrättningarna härvid skulle ingå i prövning
av frågor, som ligga helt vid sidan av deras nuvarande verksamhetsområde,
får riksförsäkringsanstalten avstyrka, att frågan örn dylik rätt för de sociala
olycksfallsförsäkringsinrättningarna blir föremål för utredning.

t handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Wolff och Stenholm, byrådirektörerna Sidvall oell Källström
samt tjf. byrådirektören Wredmark.

Stockholm den 19 januari 1944.

Underdånigst
DAVID ÖSTRAND.

R. VON DKR BURG.

— 54 —

Försäkringsrådets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 68, § lii.

Till Konunge n.

Genom remiss den 23 december 1943 bär Kungl. Majit anbefallt försäkringsrådet
att efter hörande av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
år 1943 under g 19 anfört rörande avdrag å sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
med flera författningar, då den sjuke är intagen å sjukhus.

Med överlämnande av från ovannämnda förening infordrat yttrande får
försäkringsrådet anföra följande.

På grund av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete anförde andra lagutskottet vid 1937 års riksdag
(utlåtande nr 36) beträffande avvägning av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen,
bland annat, att det kunde ifrågasättas, om icke större
hänsyn borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Vissa skäl
talade för en omarbetning i dylik riktning av bestämmelserna örn avdrag å
sjukpenning under tid för vård å sjukvårdsanstalt. Detta syntes kunna ske
exempelvis på det sättet, att avdragets storlek bestämdes icke efter legosängsavgiften
utan till olika belopp, allteftersom den skadade hade vissa närmare
anhöriga att försörja eller så icke vore fallet. I skrivelse den 8 maj 1937
(nr 261) hemställde riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en allsidig
utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall
i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i
utskottets motivering, borde tagas under omprövning. Genom beslut den 11
juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att verkställa
den utredning, varom riksdagen i sin skrivelse gjort framställning, samt att
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I skrivelse den 25 april 1941 framhöll landsorganisationen, att realvärdet
av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående, redan förut knappt tillmätta
ersättningarna undergått en väsentlig minskning till följd av den under
tiden efter krigsutbrottet inträdda och alltjämt fortgående levnadskostnadsstegringen.
Därest ersättningarna, speciellt sjukpenningen, skulle fylla sin
uppgift att bereda de av olycksfall i arbete drabbade ett drägligt uppehälle syntes
det vara oundgängligt att — på sätt redan skett beträffande folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag — värdeminskningen i någon form kompenserades.
Frågans lösning syntes icke kunna anstå till slutförandet av
det för närvarande vilande, åt riks försa k ringsans laUen uppdragna arbetet
med revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. En fristående, provisorisk reglering
.syntes erforderlig. Landsorganisationen hemställde därför, att berörda
spörsmål måtte upptagas till skyndsam utredning samt att därav föranledda
förslag måtte föreläggas riksdagen.

I sitt yttrande över landsorganisationens skrivelse upptog riksförsäkringsanstalten
till behandling även spörsmålet, i vad mån hänsyn borde tagas till
skadad persons försörjningsförhållanden, när försäkringsinrättning hade att
avgöra, om avdrag skulle göras å sjukpenning, då vård på inrättningens bekostnad
lämnades å sjukhus. Jämlikt 10 § olycksfallsförsäkringslagen finge
högst hälften av sjukpenningen avdragas. Enligt tidigare praxis hade denna
avdragsrätt helt utnyttjats. Anledningen härtill hade huvudsakligen varit
hänsyn till de administrativa svårigheter för försäkringsinrättningarna, som

skulle vara förenade med en genomgående differentiering av avdragen med
hänsyn till den skadade åvilande försörjningsplikt. Anstalten framhöll, att
försäkringsinrättningarna enligt bestämmelserna i 10 § olycksfallsförsäkringslagen
vore oförhindrade att, när den skadade vårdades å sjukhus — inom
stadgade gränser — antingen göra avdrag å sjukpenning eller att utan något
avdrag utgiva full sjukpenning. Riksförsäkringsanstalten hade den 17 maj
1941 beslutat att, inom ramen av vad som administrativt sett kunde låta sig
göra, tillsvidare i allmänhet utgiva högre sjukpenning än dittills för lid, varunder
skadad person, som vore familjeförsörjare, vårdades å sjukhus. Anstalten
uttalade, att det syntes lämpligt, att i 10 § andra stycket infördes ett
uttryckligt stadgande, som anslöte sig till den huvudregel för ersättningens
bestämmande, vilken kommit till uttryck i anstaltens berörda beslut. Halv
sjukpenning kunde enligt detta knappast ifrågakomma i andra fall än då den
skadade ej hade någon försörjningsplikt. Genom att sjukpenning sålunda, då
viss underhållsskyldighet förelåge, bleve oberoende av den å olika allmänna
sjukhus och under olika vårdtider å vederbörande sjukhus högst växlande
dagkostnaden skulle en mycket önskvärd förenkling vinnas i handhavandet
av hithörande ersättningsfrågor. I proposition till 1941 års riksdag (nr 316)
anförde departementschefen, att han funne en bestämmelse om skäligt hänsynstagande
till försörjningsplikten önskvärd. Genom lag den 19 december
1941 (nr 940) erhöll 10 § ändrad lydelse av innehåll, att, när försäkringsinrättningarna
vilja begagna sig av i paragrafen medgiven rätt att verkställa
avdrag å sjukpenning för sjukhusvård, detta skall ske med skäligt hänsynstagande
till den skadades försörjningsplikt mot make och andra anhöriga,
som omförmälas i 7 § olycksfallsförsäkringslagen. I 10 § militärersättningsförordningen
genomfördes liknande ändring.

Sedan lagändringen trätt i kraft den 1 januari 1942 ansåg sig rådet böra
undersöka, huru densamma tillämpades av de olika försäkringsinrättningarna.
Härvid framkom, att enhetligt förfarande icke ägde rum försäkringsinrättningarna
emellan, varför rådet i skrivelse lill riksförsäkringsanstalten och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening den 11 december 1942 ifrågasatte,
att utredning om skadads försörjningsplikt borde givas en sådan omfattning,
att kännedom kunde vinnas om varje skadad persons försörjningsplikt
såväl mot make och barn som andra anhöriga. Den 15 januari 1943
avläto riksförsäkringsanstalten och föreningen svar å rådets skrivelse. Med
anledning av vad som framkommit fann rådet erforderligt, att överläggning
rörande frågan om tillämpningen av de nya bestämmelserna i 10 § bomme till
stånd. Sådan överläggning hölls i rådet den 15 mars 1943, varvid från försäkringsinrättningarnas
sida meddelades, att de med beaktande av vid överläggningen
framförda synpunkter gemensamt ämnade utarbeta enhetliga avdragsregler.
Sådana hava sedermera framlagts och av försäkringsinrättningarna
antagits för tillämpning. Försäkringsrådet upptog den 10 december 1943
ifrågavarande ärende till förnyad handläggning, därvid rådet med hänsyn lill
vad som framkommit fann ärendet icke föranleda någon rådets vidare åtgärd.
Utdrag av rådets protokoll sistnämnda dag, innefattades jämväl särskilt yttrande
av försäkringsrådet Geijer, bifogas.

För ogift, icke försörjningspliktig skadad sker således avdrag fortfarande i
förhållande till kostnaderna för vården, dock med högst hälften av sjukpenningen
och högst tre fjärdedelar av vårdkostnaden. I övriga fall är däremot
i allmänhet avdraget fixerat till visst belopp och bortfaller helt elter viss
tids sjukhusvård.

Den lagändring, sorn sålunda trädde i kraft den 1 januari 1942 och varigenom
försörjningsplikten kommer all inverka på ersättningens storlek, är föranledd
av här förut omförmälda uttalanden, alt försörjningsförhållandena herde

— 56 —

vinna beaktande vid beviljande av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
De nya avdragsbestämmelserna hava icke tillämpats under mer än 2
år och först under år° 1943 hava fastare regler för avdragens bestämmande
kommit till stånd. Någon större erfarenhet har således ännu icke kunnat
vinnas. Riksdagens revisorer framhålla i första hand de olika avdrag, som
med gällande lag komma att tillämpas, då fråga vöre om en ogift, icke försörjningspliktig
skadad. Vidare framhålles, att det utredningsarbete, som
oftast måste ske för erhållande av uppgift örn omfattningen av föreliggande
försörjningsplikt, vanligen icke stöde i rimlig proportion till de ersättningsbelopp,
det gällde, vilket föranlett försäkringsinrättningarnas beslut örn tilllämpning
av vissa generella regler. Ehuruväl det måste anses, att ur förenklingssynpunkt
en omarbetning av reglerna skulle vara önskvärd, exempelvis
genom införandet av ett för hela riket till lika belopp bestämt avdrag, motsvarande
minskningen i de skadades levnadskostnader till följd av sjukhusvistelse,
finner rådet, att för närvarande någon ändring endast i detta avseende
av olycksfallsförsäkringslagen icke bör komma till stånd. Frågan synes däremot
lämpligen kunna upptagas till behandling vid den allmänna revisionen
av olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser, varvid möjligheter kunna finnas
att på annat sätt taga skälig hänsyn till den skadades försörjningplikt vid
bedömandet av såväl sjukpenning som livränta.

Utdrag av försäkringsrådets protokoll denna dag, utvisande skiljaktig mening,
bifogas.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst

På försäkringsrådets vägnar:

HUGO LANDELIUS.

Allein Lundberg.

Bilaga 1.

Utdrag av protokollet, hållet i kungl, försäkringsrådet
den 10 december 1943.

§ 1.

Upptogs till behandling det under vidstående A.D.nr den 15 mars 1943
protokollförda ärende angående avdrag å sjukpenning under sjukhusvård, i
vilken fråga, såsom protokollet utvisar, överläggningar sagda dag hållits
med representanter från riksförsäkringsanstalten och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
.

Försäkringsrådet Haynez, föredragande, —--- anförde härefter:

»De ingivna handlingarna innefatta de regler av såväl materiell som formell
innebörd, som av riksförsäkringsanstalten och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
äro avsedda att tillämpas vid prövning av frågor rörande
avdrag å sjukpenning under tid, då sjukhusvård meddelas. Reglerna hava
utarbetats på grundval av vad som framkommit vid de hållna överläggningarna
och ansluta sig enligt min mening till då gjorda allmänna uttalanden

— 57

och angivna riktlinjer för frågans bedömande med skäligt beaktande jämväl
av administrativa synpunkter.

Ehuruväl det principiellt sett måste anses åligga försäkringsinrättningarna
att verkställa utredning i vidare omfattning än som följer av de framlagda
reglerna, får jag på grund av vad i ärendet förekommit hemställa, att detsamma
icke måtte föranleda någon rådets vidare åtgärd samt att utdrag av
detta protokoll tillställes riksförsäkringsanstalten och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.»

Föredragandens hemställan bifölls av rådet.

Försäkringsrådet Geijer yttrade: »Det synes vara den allmänna uppfattningen
såväl inom försäkringsrådet som inom riksförsäkringsanstalten, att
de nya bestämmelserna rörande avdrag vid sjukhusvård, som trätt i kraft
den 1 januari 1942, därest de skulle bringas i full tillämpning, skulle i varje
särskilt fall — alltså även beträffande kortvariga sjukhusvistelser — kräva
en fullständig utredning rörande den sjukes försörjningsplikt mot de personer,
som i bestämmelserna avses. Denna tolkning av bestämmelserna är
måhända icke den enda möjliga, men den synes enligt bestämmelsernas ordalag
fullt antaglig och är i varje fall den för närvarande gällande.

Därest bestämmelserna skulle tillämpas på detta sätt, synas de emellertid
komma att leda till ett alltför vidlyftigt administrativt arbete samt till förvaltningskostnader,
som icke väl svara mot den sociala nytta som möjligen
kunde föi-väntas.

Försäkringsrådet har också stannat för att av administrativa skäl icke kräva
all den utredning, som en full tillämpning av bestämmelserna skulle nödvändiggöra,
utan beslutat godkänna vissa av försäkringsinrättningarna utarbetade
regler, som innebära utredning i viss mindre omfattning. Ehuru reglerna
synas mig onödigt invecklade, har jag — då något bättre för närvarande
icke synes möjligt att erhålla — i likhet med majoriteten intet att erinra
mot desamma.

Emellertid är det uppenbarligen icke tillfredsställande att en lagbestämmelse
består, vilken enligt de tillämpande myndigheternas mening av administrativa
och ekonomiska skäl icke bör tillämpas i full utsträckning. Det
vore därför enligt min mening önskvärt, örn framställning gjordes hos Kungl.
Maj:t om sådan jämkning i bestämmelserna, att administrativa och ekonomiska
skäl icke längre hindrade deras fulla tillämpning. Denna framställning
borde helst göras av riksförsäkringsanstalten, som uppgjort förslaget
till bestämmelserna. Därvid borde också tagas i övervägande örn icke bestämmelserna
lämpligen skulle kunna givas ett enkare innehåll, som icke nödvändiggjorde
så invecklade tillämpningsregler, som de nu godkända.»

Vid protokollet
Jerker Uggla.

— 58

Bilaga 2.

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Försäkringsrådet
den 14 januari 1944.

§ 3.

Föredrogs kungl, remiss den 23 december 1943 angående av riksdagens revisorer
förordad utredning av frågan om förenkling av bestämmelserna örn
avdrag å sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen med flera författningar,
då den sjuke är intagen å sjukhus; och beslöts undex-dånigt utlåtande.

Försök ringsrådet Löfmark, med vilken försäkringsrådet Geijer instämde,
var av skiljaktig mening och anförde, att enligt hans mening utlåning i det
av statsrevisorerna avsedda syfte borde verkställas utan att en allmän revision
av olycksfallsförsäkringslagen eller en eventuell ny lagstiftning på sjukförsäkringens
område avvaktades.

Vid protokollet
Jerker Uggla.

Bilaga 3.

Till kungl, försäkringsrådet.

Sedan kungl, försäkringsrådet i skrivelse den 28 december 1943 anhållit
örn föreningens yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen, då den skadade intagits
å sjukvårdsini-ättning, får föreningen anföra följande.

I anledning av skrivelse från landsorganisationen till Kungl. Majit den 25
april 1941 beslöto riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen att
tillämpa ändi-ade grunder vid beräknande av avdrag å sjukpenningen under
sjukhusvistelse, därvid i motsats till tidigare hänsyn togs till den skadades
försörjningsplikt på sätt, som framgår av riksförsäkringsanstaltens beslut
den 17 maj 1941. Gällande lag befanns nämligen icke lägga hinder i vägen
för en sådan ändrad praxis. Dessa regler voro jämförelsevis enkla och föranledde
ej några större svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Emellertid ansåg sig anstalten böra föreslå, att i 10 § 2 stycket olycksfallsförsäkringslagen
infördes ett utti-yckligt stadgande, som huvudsakligen anslöte
sig till de regler för ersättnings bestämmande, som kommit till uttryck
i anstaltens förutnämnda beslut. Så erhöll stadgandet sin nuvarande lydelse
genom lag den 19 december 1941.

Det visade sig emellertid, att detta stadgande erhållit en sådan formuleling,
att detsamma befanns nödvändiggöra de mera invecklade ingier för avdrag
för sjukhusvård, som för närvarande tillämpas. Under sådana förhållanden
måste det enligt föreningens mening anses beklagligt, att ifrågavai-ande
lagändring, som icke varit behövlig, kommit till stånd, varför förnyad
lagändring synes önskvärd. Det måste däx-för ifrågasättas, örn icke 10 § lämpligen
borde erhålla samma lydelse, som den hade före sista lagändringen,
varigenom möjliggöres, att avdragsreglerna ordnas på ett praktiskt och ändamålsenligt
sätt.

— 59 —

Då emellertid fråga örn viss samordning mellan ifrågasatt obligatorisk
sjukförsäkring och gällande sociala olycksfallsförsäkring för närvarande är
föremål för behandling inom socialvårdskommittén samt att döma av ett i
riksdagen nyligen gjort uttalande förslag från kommittén även i detta hänseende
kan förväntas inom den närmaste tiden och sådant förslag kan komma
att beröra bestämmelserna i 10 § olycksfallsförsäkringslagen, torde starka
skäl tala för att avvakta detta förslag, innan andra åtgärder vidtagas fölen
lagändring.

Stockholm den 10 januari 1944.

De Ömsesidiga Socialförsäkringsbolagens Förening.

A. E. RODHE.

TRYGVE LOVÉN.

Riksförsäkringsanstaltens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 68, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1943 har Kungl. Maj:! anbefallt riksförsäkringsanstalten
att före den 20 januari 1944 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående utredning av frågan örn
förenkling av bestämmelserna om avdrag å sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. fl. författningar, då den sjuke är intagen å sjukhus. Till
fullgörande härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Beträffande tillkomsten av den från och med år 1942 gällande bestämmelsen
i 10 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen örn avdrag å sjukpenning
under tiden för den skadades vård å sjukvårdsanstalt må till en början
omnämnas, att då andra lagutskottet vid 1937 års riksdag i anledning av vid
riksdagen väckta motioner i avgivet utlåtande förordade omarbetning av
olycksfallsförsäkringslagen i olika hänseenden, syftande till en mera rättvis
avvägning av ersättningen i vissa fall, utskottet även berörde förevarande
fråga. Bestämmelsen syntes enligt utskottet kunna exempelvis givas den innebörd,
att avdragets storlek — i stället för att göras beroende av legosängsavgiften
— bestämdes olika allteftersom den skadade hade vissa anhöriga
att försörja eller icke. En annan utväg vore att göra sjukpenningens belopp
beroende av försörjningsplikten. Med hänsyn till vad utskottet i utlåtandet
anfört anbefallde Kungl. Majit, efter hemställan av riksdagen, riksförsäkringsanstalten
att verkställa en allsidig utredning angående en förbättrad lagstiftning
om olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter borde
tagas under omprövning, som kommit till uttryck i utskottets utlåtande. Av
kända skäl har denna utredning ännu icke verkställts.

I skrivelse till Kungl. Majit den 25 april 1941 framhöll landsorganisationen
i Sverige, att den på grund av rådande förhållanden inträdda värdeminskningen
i fråga örn de förmåner, vilka enligt gällande bestämmelser utgå
till dem, som drabbats av olycksfall i arbete, borde i någon form kompenseras.
Landsorganisationen hemställde, att detta spörsmål måtte upptagas
till skyndsam utredning utan avvaktan å slutförandet av det åt riksför -

— 60

säkringsanstalten uppdragna arbetet med revision av olycksfallsförsäkringslagen.

Över landsorganisationens framställning avgav riksförsäkringsanstalten den
24 maj 1941 anbefallt utlåtande och upptog i detta sammanhang till behandling
jämväl frågan örn avdrag å sjukpenning under tiden för vård å sjukvårdsanstalt.
Rörande denna fråga anförde anstalten bland annat, att enligt
då gällande bestämmelse försäkringsinrättningarna vore oförhindrade att, när
den skadade vårdades å sjukhus, inom i lagtexten angiven gräns antingen
göra avdrag å sjukpenningen eller att utan något avdrag utgiva full sjukpenning.
Bestämmelsen hade emellertid — i enlighet med motiveringen till
densamma i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande — tillämpats sä.
att utan hänsyn till den skadades förhållanden i olika fall det medgivna avdraget
fullt ut gjorts. Anledningen härtill hade huvudsakligen varit hänsyn
till de administrativa svårigheter, som skulle vara förenade med en genomgående
differentiering av avdragen med beaktande av den skadade åvilande
försörjningsplikt. Riksförsäkringsanstalten hade dock den 17 maj 1941 beslutat
att, inom ramen av vad som administrativt sett kunde låta sig göra,
med stöd av stadgandet tillsvidare i allmänhet utgiva högre sjukpenning än
dittills för tid, varunder skadad person, som vore familjeförsörjare, vårdades
å sjukvårdsanstalt. Härvid skulle i första hand läggas till grund den uppgift,
som i formuläret till anmälan om olycksfall i arbete av arbetsgivaren eller
arbetsföreståndaren lämnades, örn den skadade var gift eller icke. Det syntes
då anstalten lämpligt att i 10 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen
införa ett uttryckligt stadgande, som anslöte sig till den huvudregel för ersättningens
bestämmande, vilken kommit till uttryck i anstaltens berörda beslut.
Anstalten framlade förslag härtill och stadgandet erhöll sin nuvarande
lydelse genom lag den 19 december 1941.

Motsvarande stadgande infördes i 10 g i 1927 års militärersättningsförordning.

Även efter ikraftträdandet av den nya lagbestämmelsen tillämpade riksförsäkringsanstalten
från början i stort sett de regler, som uppställdes enligt
anstaltens nyss nämnda beslut. Anstalten tog sålunda i allmänhet icke initiativ
till undersökning angående föreliggande försörjningsplikt hos annan
än gift person.

Inom försäkringsrådet ifrågasattes emellertid en utvidgad tillämpning av
den nya bestämmelsen. I anledning därav beslöt anstalten den 1 juni 194,5,
att undersökning angående skadad persons försörjningsplikt mot anhöriga,
som avses i 7 § olycksfallsförsäkringslagen, skulle ske i viss utsträckning
oavsett den skadades civilstånd såsom närmare framgår av bilagda avskrift1
av anstaltens protokoll samma dag. Däri angivna riktlinjer hava utarbetats
på grundval av vad som framkommit vid överläggningar mellan representanter
för försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
och ansluta sig till vid dessa överläggningar gjorda
uttalanden för frågans bedömande med visst beaktande av administrativa
synpunkter.

Riksdagens revisorer hava i den nu remitterade handlingen uttalat, att bestämmelserna
örn avdrag å sjukpenning under tid för vård å sjukvårdsanstalt
synas väl invecklade och kräva för sin tillämpning ett avsevärt arbete, som
i många fall icke står i rimlig proportion till de ändringar i ersättningarnas belopp,
som kunna komma i fråga. Därtill kommer, att reglerna för den skadade
mången gång måste verka svårförståeliga. Enligt revisorernas mening skulle
en förenkling kunna ske därigenom, att avdraget å sjukpenningen fastställdes
till ett belopp motsvarande minskningen i den skadades levnadskostna 1

Här ej avtryckt.

— 61

der till följd av sjukhusvistelsen. Under åberopande av vad sålunda anförts
förordade revisorerna, att frågan göres till föremål för utredning.

Stadgandet om avdrag å sjukpenning under tiden för vård å sjukvårdsanstalt
har vid tillämpningen onekligen kommit att medföra icke obetydliga
olägenheter. En ändring av detsamma i syfte att åstadkomma en förenklad
handläggning av dessa ärenden torde därför få anses önskvärd. Då sjukpenningens
storlek, såsom revisorerna även framhålla, eljest fastställes utan
hänsyn till den skadades försörjningsplikt, torde det även med fog kunna
ifrågasättas, huruvida så bör ske vid de som regel relativt kortvariga tider,
då han vårdas å sjukhus. Det av riksdagens revisorer förordade systemet,
enligt vilket avdraget å sjukpenningen skulle bestämmas med hänsyn tili
minskningen i den skadades levnadskostnader till följd av sjukhusvistelsen,
lärer få anses principiellt riktigt. Även detta system synes dock komma att
medföra vissa tillämpningsvårigheter och sannolikt icke lämna tillfredsställande
resultat utan ganska omfattande utredningar.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid böra upptagas till behandling i
annat och större sammanhang. Enligt nyligen gjort uttalande i riksdagen
hyser den s. k. socialvårdskommittén förhoppningen att redan i början av
innevarande år kunna framlägga förslag till lagstiftning angående obligatorisk
sjukförsäkring. Det är att förvänta, att i detta förslag riktlinjerna för
ett samordnande av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen komma att
närmare fastställas. Ett samordnande av dessa socialförsäkringsgrenar lärer
komma att nödvändiggöra vissa ändringar i bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Härvid torde även bestämmelsen örn avdrag å sjukpenning
under tiden för vård å sjukvårdsanstalt lämpligen böra bliva föremål för omprövning.

I detta ärendes handläggning lia, förutom undertecknade, byråchefen
Wolff samt byrådirektörerna Sidvall och Källström deltagit.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst

\V. STENHOLM.

DAVID ÖSTRAND.

Statens priskontrollnämuds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 72, § 20.

Till K o n u n g e n.

Genom remiss den 22 december 1943 har statens priskon trollnämnd anmodats
före den 20 januari 1944 avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande
angående avgifterna för specialitetskontrollen vid statens farmaceutiska
laboratorium. Till åtlydnad härav får nämnden anföra följande.

Statens farmaceutiska laboratorium föreslog våren 1943 en höjning av avgifterna
för kontrollen av de farmaceutiska specialiteterna, och laboratoriets
förslag tillstyrktes av medicinalstyrelsen. Ärendet remitterades icke till statens
priskontrollnämnd, men lill svar på en underhandsförfrågan anförde nämnden,
att enligt nämndens mening höjningar av avgifter för statlig verksamhet
med hänsyn till den allmänna prispolitiken örn möjligt borde undvikas. De

- 62 —

premisser, på vilka denna nämndens slutsats grundades, ha sedan ifrågavarande
tidpunkt icke förändrats, och nämnden finner sig därför icke nu kunna
komma till en annan uppfattning.

Nämnden får i detta sammanhang framhålla, att det nuvarande avgiftsystemet
synes vara behäftat med vissa olägenheter. Under normala förhållanden
torde de avgifter, som påläggas läkemedelsfabrikanterna, omedelbart
medföra en mot avgifterna svarande ökning av fabrikanternas försäljningspriser
till apoteken. Härigenom ökas också apotekens försäljningspriser men
ej med avgifternas belopp utan med det högre belopp, som betingas av apotekens
i medicinaltaxegrunderna fastställda procentuella pålägg. Det genomsnittsbelopp
av cirka kronor 70 000:— per år, som på senare tid influtit till
laboratoriet i form av avgifter, torde sålunda för allmänheten ha betytt en
kostnad av något sådant som kronor 125 000:— per år.

Därest en avgiftshöjning nu skulle anses ofrånkomlig och komma att vidtagas,
är det möjligt, att en prisstegring på specialiteterna skulle kunna helt
eller delvis undgås därigenom, att fabrikanterna ej tillätes företaga mot avgiftshöjningen
svarande prishöjningar. Avgiftshöjningen skulle alltså komma
att helt eller delvis bäras av fabrikanterna, men detta endast så länge priskontrollen
i dess nuvarande utformning består. En återgång till den relativt
fria prissättning, som rådde före prisstoppet, skulle sannolikt medföra, att
avgiftshöjningen överflyttas på allmänheten och därvid avsevärt förstoras.

Under hänvisning till det ovan anförda vill nämnden för sin del avstyrka
den ifrågasatta höjningen av avgifterna för specialitetskontrollen. Skall emellertid
en höjning företagas, får nämnden som sin mening uttala, att sättet
för avgifternas uttagande bör tagas under omprövning med syfte att undgå
en läkemedelsfördyring, som går längre, än vad kostnaderna för kontrollen
i och för sig betinga.

I behandlingen av detta ärende ha jämte undertecknad ordförande deltagit
ledamöterna Lind och Almeby.

Stockholm den 15 januari 1944.

Underdånigst

Statens priskontrollnämnd
JOHN BERGVALL.

Elis Gunnars.

Riksdagens revisorers uttalande under § 21 har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.

— 63 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 22.

Underdånigt utlåtande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke torde hava att yttra sig angående
lagligheten eller lämpligheten av de av revisorerna påtalade åtgärderna,
vill i anledning av remissen framhålla, att den blivande utredningen i
ärenden, som här avses, icke bör ankomma på styrelsen utan lämpligen uppdragas
åt en för ändamålet särskilt tillsatt granskningsnämnd.

Stockholm den 31 december 1943.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Från länstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och
Gävleborgs län i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 23 inkomna
yttranden lia här ej avtryckts.

•

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 91, § 24.

Till Körninge n.

Genom remiss den 17 december 1943 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer
under § 24 i sin berättelse yttrat angående kronouppbörden i magistratsstäderna.
I anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.

Den redogörelse för förhållandena beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna,
som revisorerna lämnat, anser sig riksräkenskapsverket kunna
i allt väsentligt vitsorda. Ämbetsverket delar revisorernas uppfattning,
att den nuvarande ordningen för kronouppbörden i magistratsstäderna i flera
avseenden är otillfredsställande.

Revisorerna hava särskilt framhållit, att själva uppbördsförfarandet, sådant
detsamma regleras i gällande uppbördsreglemente, är föråldrat och att
smidigare inbetalningsformer borde införas, att gällande regler om kontrollen
beträffande skattelikvider över posten annorledes än över postgiro måste anses
otillfredsställande, att magistratens befattning med kronouppbörden ligger
vid sidan av magistratsledamöternas egentliga arbetsuppgifter och att
magistratens tillsyn över stadsfogdens verksamhet i många fall lämnade
mycket att önska i fråga om effektivitet. Vidare hava revisorerna påtalat de
betänkliga sidorna av det, särskilt i mindre magistratsstäder, vanliga förenan -

lii —

elei av olika tjänster hos en och samma person, samt slutligen framhållit, att
länsstyrelsernas möjligheter att utöva kontroll och åvägabringa rättelse äro
obetydliga. Revisorerna hava som sin åsikt framhållit, att de förslag till förbättring
i sistnämnda hänseende, som framlades av 1936 års uppbördskonrmitté,
snarast böra genomföras. Att en reform av grunderna för själva skatteuppbörden
icke ännu kunnat komma till stånd, borde nämligen icke utgöra
hinder för att sådana partiella reformer, företrädesvis av teknisk art, omedelbart
genomfördes, vilka vore ägnade att ur den gällande uppbördsordningen
utvinna bästa möjliga resultat. Under alla förhållanden har det synts revisorerna
önskvärt, att länsstyrelserna beredas möjlighet att i en eller annan form
verksamt ingripa mot påtaglig likgiltighet från vederbörande stads sida, när
det gäller indrivningen av kronoskatterna. Värdet av en fortlöpande effektivt
ordnad central kontroll över uppbördens förlopp och handhavande i de olika
magistratsstäderna har synts revisorerna uppenbart. Ehuru spörsmålen örn
kronouppbördens organisation i magistratsstäderna i viss mån sammanhänga
med den större frågan örn dessa städers särskilda skyldigheter och rättigheter
i förhållande till staten, hava revisorerna för sin del icke kunnat finna dej
nödvändigt, att frågorna alltjämt skola skjutas på framtiden i avbidan på
en lösning i ett sådant större sammanhang. Därför borde snarast undersökas,
dels huruvida icke uppgörelser örn en effektivare uppbördsorganisation skulle
kunna träffas med åtskilliga städer, dels ock huruvida icke kronouppbörden
i vissa mindre magistratsstäder skulle kunna inordnas under den för landsbygden
gällande ordningen, oberoende av övriga med vederbörande stads
ställning som magistratsstad sammanhängande förhållanden.

Riksräkenskapsverket anser sig till en början böra taga ställning till den
nära till limeds liggande frågan, örn man icke bör avvakta resultatet av pågående
utredning örn en uppbördsreform. innan man vidtar några mera genomgripande
åtgärder i övrigt på förevarande område. Alt döma av de uppbördsförslag,
som hittills framlagts, har man att utgå från att uppbörd vid
uppbördsterminer eller uppbördsstämmor kommer att bibehållas, även örn
preliminär källskatteuppbörd i större eller mindre omfattning skulle komma
alt införlivas med uppbördssystemet. Skatterestantier har man likaså alltid
att räkna med. Ämbetsverket delar därför revisorernas uppfattning att åtskilliga
förbättringar i fråga örn kronouppbörden i magistratsstäderna kunna
och böra genomföras omedelbart, oberoende av frågan örn en allmän uppbördsreform.
Detta gäller framför allt i fråga örn åtgärder för en modernisering
av själva uppbördsförfarandet och vissa åtgärder för en förbättad kontroll
och uppsikt över uppbördens bedrivande.

Emellertid sammanhänger frågan örn kronouppbördens handhavande i
städerna med den alltjämt olösta frågan örn magistratsstädernas särskilda
skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Att magistratsstäderna
själva hava att vidkännas kostnaderna för kronouppbörden torde med hänsyn
till att dessa städer ofta äro små och hava ringa ekonomisk bärkraft i
många fall vara den yttersta orsaken till att uppbörden icke kunnat organiseras
rationellt.

Riksräkenskapsverket skall härefter till närmare behandling upptaga vissa
av revisorerna gjorda påpekanden.

Vad först beträffar frågan om uppbördens förrättande genom postverkets
försorg, helt eller i kombination med bankers förmedling, anser riksräkenskapsverket
det uppenbart, att ett sålunda ordnat uppbördsförfarande innebär
betydande fördelar framför det gamla systemet med kontantinbetalning
vid stämmor. Detta gäller både ur kontrollsynpunkt och ur allmänhetens synpunkt.
Införandet av enhetliga uppbördsterminer för hela riket, eller i varje

— 65 —

fall för samtliga magistratsstäder, skulle göra det lätlare för allmänheten att
hålla reda på tiderna. Vidare skulle den skattskyldige beredas större möjligheter
alt fullgöra inbetalning i rätt tid, om betalning kunde ske under en termin
av exempelvis tio dagar och icke allenast vid en uppbördsstämma, omfattande
en eller ett par dagar, såsom fallet nu är i de minsta städerna. En
väsentlig fördel bleve även, att den, som flyttat eller eljest befunne sig å annan
ort, kunde mot direkt kvittering å debetsedel betala å vilken fast postanstalt
som helst inom riket.

Revisorerna bava framhållit, att gällande bestämmelser i uppbördsreglementet
örn när skattebetalning till vederbörande kronouppbördskassörs tjänstepostgirokonto
sist skall hava ägt rum för att anses fullgjord i behörig tid
äro snävare än motsvarande bestämmelser i såväl uppbördsreglementet för
Stockholms stad som även kungörelsen den 17 december 1937, nr 974, örn
länsstyrelses anlitande av postgirorörelsen. Riksräkenskapsverket får i detta
sammanhang hänvisa till, att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den o
november 1943 i anledning av en framställning från länsstyrelsen i Skaraborgs
län förordat sådan ändring av uppbördsreglementets bestämmelser, att
betalning skall anses, hava ägt rum i rätt tid, om inbetalningskort avlämnats
å postanstalt senast å uppbördsstämmans sista dag respektive girokort vid girering
från eget konto ankommit till postgirokontoret i Stockholm å uppbördsstämmans
sista dag.

Därest postverket genomgående anlitades för uppbörden, borde insändandet
av likvid i postremissväxel utmönstras från de i uppbördsreglementet
särskilt angivna betalningsformerna. Ur kontrollsynpunkt är detta betalningssätt
ytterst riskabelt, alldenstund en tillfredsställande kontroll över lösbrevspost
alltid är svår att effektivt ordna. Under senare år inträffade omständigheter
visa,^ att föreskriften om att postremissväxlar skola vara ställda till eller
överlåtna å magistraten, icke innebär tillräcklig garanti mot förskingringsrisk.

Vad revisorerna anfört örn behovet av att länsstyrelserna beredas bättre
möjligheter att följa och kontrollera uppbördens och restindrivningens förlopp
anser sig riksräkenskapsverket böra starkt understryka. Länsstyrelse
bör tillställas ett exemplar av restlängden, och specificerad bilaga över influtna
medel bör åtfölja månadsräkningen. I restlängdsexemplaret bör länsstyrelsen
införa avkortningar, allteftersom de redovisas, varigenom nödvändig
kontroll erhålles över att utskylder ej anmälas till avkortning flera gånger,
vilket emellanåt inträffat. Det nu sagda bör i varje fall gälla i avseende
å mindre magistratsstäder. Ifråga om de största städerna skulle det innebära
ett väsentligt merarbete för länsstyrelsen, och det bör därför undersökas,
huruvida icke i fråga om dessa städer garantier för en betryggande kontroll
kunna ernås på annat sätt. Härtill skall riksräkenskapsverket återkomma i
det följande. EU led i länsstyrelsernas kontroll är skyldigheten att förrätta
inventering hos kronouppbördskassör. Inventering hos stadsfogde åligger det
däremot magistraten att förrätta. Del av riksdagens revisorer påtalade förenandet
av befattningar bos en och samma person, som är så vanligt i mindre
magistratsstäder, må i detta sammanhang beröras. Givetvis måste det anses
förkastligt, alt tjänsterna som kronokassör och stadsfogde förenas på en
hand, bland annat just ur den synpunkten, att en befattningshavare, som
innehar båda dessa uppdrag, i sin egenskap av kronouppbördskassör skall
inventeras av länsstyrelsen men i sin egenskap av stadsfogde av magistraten.
En inventering hos en redogörare lärer icke kunna bliva bolt effektiv
med mindre den avser samtliga medel, som vederbörande bar örn hand. Örn
man vill förbättra länsstyrelsernas kontrollmöjligheter, synes det emellertid
överhuvud taget högst önskvärt, att inventering luis stadsfogde förrättas av
5—447ISO. Itel), berättelse ring. statsverket år 1943. II.

— 66 —

länsstyrelsen i stället för av magistraten. Vidare höra protokoll över inventeringar
hos exekutionsbiträden i magistratsstad insändas till länsstyrelsen.

Magistratens befattning med kronouppbörden ligger givetvis vid sidan av
magistratsledamöternas egentliga åligganden. Revisorerna hava uttalat, att
den granskning av bevis örn hinder för utskylders uttagande, som det för
närvarande åligger magistratsledamot att utöva, måste anses föga effektiv
med hänsyn till att vederbörande i allmänhet har sin verksamhet förlagd till
helt andra arbetsområden och därför endast i undantagsfall torde hava någon
kännedom örn de skattskyldigas ekonomiska förhållanden. Även riksräkenskapsverket
är av den uppfattningen, att nämnda granskning i allmänhet
får anses vara av mindre värde och därför borde avskaffas. Denna fråga
sammanhänger emellertid med frågan örn magistratens ansvar för och befattning
med kronouppbörden i allmänhet.

Möjligheten att befria magistraten från befattning med kronouppbörden är
givetvis beroende av möjligheten att i stället genomföra en annan och bättre
organisationsform. Innan riksräkenskapsverket upptar denna fråga till behandling
torde det vara lämpligt att göra en överblick över vissa tidigare förslag
till lösning av densamma. Revisorerna hava erinrat om den utredning,
som på sin tid gjordes av numera överståthållaren Nothin, vari förordades
en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten, samt om innebörden i hithörande avseenden av de förslag till
ändrat uppbördsförfarande, vilka framlades av 1924 års uppbördssakkunniga
och 1936 års uppbördskommitté.

I förstnämnda utredning framhålles, att — frånsett lämpligheten av en
fullständig avveckling av städernas särställning i förhållande till staten —
rent praktiska skäl syntes tala för att kronouppbörden i städerna i huvudsak
anordnades på samma sätt som å landsbygden. Utredningsmannen förordade,
att kronouppbörden i mindre och medelstora städer uppdroges åt
postverket. Beträffande sådana städer borde i folsta hand undersökas, huruvida
ej jämväl debiteringen borde verkställas på samma sätt som å landet,
d. v. s. genom vederbörande häradsskrivare. Ifråga örn större städer kunde
möjligen en lösning vinnas i den riktningen, att det bestyr, som beträffande
landsbygd och städer under landsrätt redan åvilade häradsskrivare, fortfarande
kvarstannade å stadskassör eller liknande tjänsteman samt att vederbörande
siad av statsverket erhölle på visst sätt beräknat bidrag till hans
avlöning. Givetvis borde vid en dylik anordning staten hava inflytande å löneförmånernas
bestämmande och tjänstens tillsättande.

1924 års uppbördssakkunniga förutsatte, att vederbörande länsstyrelse
skulle omhänderhava debitering och uppbörd även för magistratsstäderna,
dock att Göteborg och Malmö skulle intaga en särställning med särskilda
uppbördsförvaltningar för såväl krono- som kommunalutskylder, underordnade
magistraten. 1936 års uppbördskommitté föreslog, att i magistratsstäderna
skulle inrättas enhetliga uppbördsverk för krono- och kommunalutskylder
under ledning av en uppbördskamrerare. Utgångspunkten för uppbördskommitténs
förslag i denna del var, att samtliga frågor rörande magistratsstädernas
rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten borde
lösas i ett sammanhang, varför kostnaderna för kronouppbörden tillsvidare
finge åvila magistratsstäderna. Emellertid uttalade kommittén, att det skulle
vara mest rationellt, örn uppbörden i magistratsstäderna ordnades på samma
sätt som för riket i övrigt, och att starka skäl kunde åberopas även för magistratsstädernas
likställande med riket i övrigt beträffande kostnaderna för
kronouppbörden. Gemensamt för de i korthet relaterade förslagen till upp -

67 —

bördens ordnande i magistratsstäderna var, att magistratens befattning nied
uppbörden borde upphöra.

Riksräkenskapsverket utgår från att magistratens ansvar för och befattning
med kronouppbörden snarast bör avvecklas. Detta torde också låta sig
göra, utan att därför bela frågan örn städernas särskilda skyldigheter och
rättigheter gentemot staten skall behöva upptagas till prövning. Av det tidigare
anförda torde emellertid framgå, att det icke låter sig göra att vid en
omorganisation av kronouppbörden i magistratsstäderna genomgående förfara
på ett och samma sätt. Förhållandena äro alltför olika i en stor stad
som Göteborg och i en liten stad som exempelvis Motala.

Det synes riksräkenskapsverket som örn frågan om uppbördsväsendets rationella
handhavande i magistratsstäderna borde lösas på den vägen, att i
de större städerna gemensamma uppbördsverk för krono- och kommunalutskylder
inrättades, medan däremot de minsta magistratsstäderna, oberoende
av sin ställning i övrigt som magistratsstad, i avseende på debitering och
egentlig uppbörd av kronoutskylder m. m. inordnades under den för landsbygden
gällande ordningen. Städer med mindre folkmängd än förslagsvis
10 000 invånare, för närvarande 35 till antalet, synas härvid lämpligen kunna
hänföras till landsbygden, men det kan ifrågasättas, om man icke bör sträcka
sig till städer med 15 000 å 20 000 invånare. Vad restindrivningen beträffar,
torde i de minsta städerna stadsfogdetjänsterna kunna indragas och utmätningsmannagöromålen
övertagas av landsfiskal. I den mån stadsfogdar komma
att kvarstå som utmätningsmål böra de i avseende på indrivningen av
kronoutskylder vara direkt underställda länsstyrelsen. Såsom tidigare framhållits
torde det vara nödvändigt att skärpa länsstyrelsernas kontroll över
kronouppbörden i övriga magistratsstäder, dock att det av praktiska skäl
icke torde komma i fråga att under denna skärpta kontroll inrymma de största
städerna. Städer, som hava större folkmängd än förslagsvis 50 000 invånare,
böra därför intaga en särställning. Dessa städer torde hava förutsättningar
att själva kunna organisera ett betryggande kontrollförfarande, men
utformningen härav finge givetvis underställas Kungl. Maj:ts prövning. Därest
kronouppbörden i de minsta magistratsstäderna på sätt ovan föreslagits
skulle inordnas under den för landsbygden gällande ordningen, synas dessa
städer böra ersätta statsverket härav vållade kostnader. En utredning örn
förhållandena i varje särskilt fall måste givetvis förutsättas, ej minst med
hänsyn till den för närvarande ytterst oenhetliga organisationen av uppbördsväsendet.

De här antydda riktlinjerna för åvägabringande av en effektivare kronouppbörd
i magistratsstäderna äro helt naturligt ytterst schematiska. Möjligen
kan det visa sig mindre lämpligt att i det enskilda fallet låta invånarantalet
i och för sig bliva avgörande för hur uppbörden skall organiseras;
åtskilliga andra faktorer måste ju även beaktas.

Revisorerna hava understrukit värdet av en fortlöpande central kontroll
över kronouppbörden i städerna. Den uppbördsstatistik, som numera föres
på riksräkenskapsverkets skattekontor, lämnar god ledning härför, men ämbetsverket
har lill följd av otillräcklig tillgång på personal för ändamålet
endast i ringa omfattning kunnat företaga lokala undersökningar och kontrollåtgärder,
ehuru detta på flera håll uppenbarligen är av omständigheterna
påkallat. Sådana undersökningar hava visat sig mycket värdefulla, när det
gällt att komma lill rätta med försummad skatteindrivning, och en utvidgad
verksamhet på delta område är därför motiverad.

Vad riksdagens revisorer uttalat beträffande kronouppbörden i magistratsstäderna
tillika med vad riksräkenskapsverket lill frågans belysande ovan

— 68 —

anfört synes ämbetsverket böra föranleda omedelbara åtgärder. Vissa av
de berörda spörsmålen skulle kunna lösas inom ramen av gällande ordning
på området, men detta kan icke anses tillfyllest. En närmare utredning av
frågan synes därför skyndsamt böra komma till stånd.

I handläggningen av detta ärende bär, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson deltagit.

Stockholm den 19 januari 1944.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BERTIL EHNBOM.

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorer uttalande del I, s. 102, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att senast den 20 januari 1944 till finansdepartementet inkomma med
utlåtande i anledning av vad 1943 års riksdagsrevisorer under § 25 i sin
berättelse yttrat angående rätten till ränta vid restitution av utskylder m. m.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Enligt förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. äger skattskyldig, som efter besvär över taxering eller
debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld
eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller avgift,
vid återbekommande av det belopp han för mycket erlagt, tillika erhålla
ränta därå med 5 procent.

Revisorerna hava nu — delvis i anslutning till vad 1937 års riksdagsrevisorer
under § 34 i sin berättelse i hithörande ämne yttrat — påpekat, att
ränta jämlikt berörda förordning vid restitution av utskylder i vissa närmare
angivna fall utgått jämväl då utskylder, vilka erlagts å en ort, i stället till
följd av att taxering bort ske å annan ort rätteligen skolat gäldas å sistnämnda
ort.

I det av 1937 års revisorer anmärkta fallet hade ränta utgått bl. a. å ett
belopp, som till följd av ändrad fördelning av den skattskyldiges beskattningsbara
belopp mellan skilda taxeringsdistrikt inom en och samma kommun
överflyttats från ett distrikt till ett annat.

1943 års revisorer hava — liksom tidigare 1937 års revisorer — icke funnit
den påtalade ordningen vara tillfredsställande och hava därför velat fästa
riksdagens uppmärksamhet på förhållandet.

Förarbetena till 1919 års förordning utvisa, såsom 1937 års riksdagsrevisorer
i sin berättelse påpekat, att man vid förordningens tillkomst närmast
haft uppmärksamheten riktad på sådana fall, där en skattskyldig erhållit
verklig nedsättning i eller befrielse från erlagda utskylder. Däremot innehålla
förarbetena icke något uttalande om de fall, där nedsättningen eller
befrielsen endast berott på överflyttning av skattebelopp från en kommun
till en annan eller från ett taxeringsdistrikt till ett annat inom samma kom -

69 —

mun eller på ändrad fördelning av en skattskyldigs beskattningsbara belopp
mellan olika kommuner eller taxeringsdistrikt.

Kammarrätten finner i likhet med 1943 års riksdagsrevisorer gällande bestämmelser
om skattskyldigs rätt till ränta vid restitution av ufcskylder i nu
ifrågavarande avseende otillfredsställande och anser det önskvärt, att sådana
anordningar vidtagas, att en skattskyldig icke beredes vinst i anledning
av att han påföres taxering å oriktig ort. Därest till förekommande härav
särskilda författningsbestämmelser komma att meddelas, torde emellertid
böra iakttagas, att desamma göras så omfattande, att däri inbegripas även
andra, i viss mån likartade fall, då den skattskyldige kan göra en oberättigad
räntevinst. I sådant avseende kan exempelvis framhållas, att, om kammarrätten
undanröjer en taxering för inkomst på den grund, att inkomsten icke
influtit under beskattningsåret utan under ett tidigare år, och den skattskyldige
i samband därmed åsättes eftertaxering för inkomsten för det år beskattningen
rätteligen bort ske, torde den skattskyldige enligt nu gällande
rättspraxis vara berättigad att åtnjuta ränta å hela det utskyldsbelopp, som
han erlagt på grund av den sedermera undanröjda taxeringen.

På frågan, huru den föreslagna anordningen skall kunna genomföras i
praktiken — ett arbete, som sannolikt kommer att visa sig komplicerat, icke
minst beträffande de utskylder, som restitueras av kommunerna — anser
sig kammarrätten i sakens nuvarande läge icke behöva ingå.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
hava deltagit undertecknad tillförordnad president, kammarrättsråden
Ekenberg, Wikström och Sandeborg, assessorn Sjöström samt adjungerade
ledamoten Rabenius, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1944.

Underdånigst
H. J. NORDENSKJÖLD.

N. J. Bagge.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 26.

Underdånigt utlåtande.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat har den av riksdagens revisorer
verkställda utredningen rörande den utsträckning, i vilken stämpelbeläggning
äger rum vid överlåtelser av icke registrerade fartyg, givit vid
handen, att statsverket årligen undandrages ett belopp av mellan 10 000 och
15 000 kronor. Redan med hänsyn härtill torde några kostnadskrävande
åtgärder för kontroll av stämpelpliktens iakttagande icke böra tagas under
övervägande. Nu gällande bestämmelser rörande påföljder för underlåtenhet
att avgiva anmälan örn överlåtelser av fartyg synas jämväl i och för sig tillfredsställande.
Som revisorerna framhållit underlåtes emellertid trots detta
regelmässigt anmälan om överlåtelser av icke registrerade fartyg. Detta torde
i stor utsträckning bero på kontrahenternas bristande kunskap örn att stämpelskyldighet
föreligger. Stads- och landsfiskaler synas icke heller i nämnvärd
utsträcknig hava påtalat dylika försummelser.

— 70 —

För att ernå en effektivare uppbörd av stämpelavgiften i nu föreliggande
fall bör — såsom revisorerna även framhållit —• i första hand allmänheten
och åklagarna uppmärksamgöras å gällande bestämmelser. Beträffande åklagarna
torde detta lämpligen kunna ske genom justitiekanslerns försorg. Därest
dessa sedermera erinra mäklare, varv, lokala sammanslutningar av ägare
till fiskebåtar och lustfartyg m. fl. örn den föreliggande stämpelskyldigheten
och i utsträckt omfattning påtala försummelser att anmäla skattebelagda fartygsöverlåtelser,
torde stämpelplikten komma att fullgöras i betydligt ökad
utsträckning. Några särskilda åtgärder för ytterligare kontroll av föreliggande
bestämmelser böra enligt statskontorets mening för närvarande icke
vidtagas. Ett åläggande för kommerskollegium att övervaka bestämmelsernas
efterlevande kan ämbetsverket på grundval av föreliggande utredning
icke förorda.

I detta sammanhang vill statskontoret emellertid erinra, att ämbetsverket
vid ett flertal tillfällen och senast i utlåtande denna dag angående framställning
rörande frågan om skyldighet för vissa kommunala tjänstemän att erlägga
stämpelavgift förordat en översyn av stämpelförordningens stadganden.
Det vill förefalla ämbetsverket som örn vid en dylik översyn förevarande
skatteform jämväl borde upptagas till omprövning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Örtengren och Johnsson samt t. f. statskommissarierna
Lindbergsson, Jerdenius och Holmqvist.

Stockholm den 13 januari 1944.

OLOF WALLIN.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

M. Sivert.

Kom m erskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 26.

Till Konungen.

Med återställande av remissakten får kommerskollegium anföra följande.

Revisorerna anse, att för åvägabringande av mera effektiv kontroll däröver,
att den ifrågavarande stämpelplikten behörigen fullgöres, särskilda åtgärder
äro behövliga, i vilket hänseende revisorerna lämna vissa anvisningar.

Vid bedömande av vad som finnes lämpligen böra vidtagas i ändamål att
råda hot på det missförhållande, varpå revisorerna sålunda anmärkt, tror
sig kollegium böra förutsätta, att tills vidare endast mera begränsade åtgärder
skulle övervägas, detta i betraktande av att de stämpelinkomster för statsverket,
som här avses, enligt kollegii förmodan sannolikt icke torde vara
av den storleksordning, att mera omfattande anordningar få anses motiverade.

örn den åsidosatta stämpelskyldigheten följes av åtal i den ringa utsträckning,
revisorerna påtala -— väl delvis att tillskriva åklagarmyndigheternas
obekantskap med de förekommande fallen av stämpelplikt — synes det

— 71 —

såsom en näraliggande åtgärd, ägnad att befordra stämpelpliktens fullgörande,
böra förordas, att landets åklagare bliva erinrade örn vikten därav,
att de gällande åtalsbestämmelserna i förordningen bliva nöjaktigt utnyttjade
för sitt syfte. Uti cirkulär till samtliga stadsfiskal och landsfiskaler
i riket den 2 juli 1942 erinrade kollegium på förekommen anledning örn den
anmälningsplikt för vederbörande säljare och köpare, varom här är fråga.
Enligt revisorernas berättelse synes likväl denna åtgärd icke hava lett tilt
åsyftat resultat. Det torde emellertid enligt kollegii mening finnas grundad
anledning förvänta att, örn saken eftertryckligt inskärpes genom justitiekanslerns
försorg, detta skulle visa sig mera verksamt.

Åtskilliga av de fartygsöverlåtelser, som här äro i fråga, skulle enligt kollegii
åsikt kunna på säker väg bringas till resp. lands- och stadsfiskals kännedom
på följande sätt. Det åligger envar fartygsinspektör att över verkställd
tillsynsförrättning å fartyg till kollegium avgiva rapport, innehållande
bl. a. uppgift å fartygets ägare och hemort. I fall då, beträffande icke registreringspliktigt
och i fartygsregistret icke infört fartyg, sådan rapport uppgiver
ny ägare, kan genom kollegii försorg meddelande härom genast tillställas
vederbörande lands- eller stadsfiskal, på vilken det därefter ankommer
att närmare undersöka, huruvida stämpelplikt föreligger och, i jakande
fall, huruvida denna fullgjorts.

Emellertid lärer stämpelskyldighetens åsidosättande dock väsentligen bero
på allmänhetens bristande kännedom örn förordningens föreskrifter på området.
Åtskilligt torde fördenskull stå att vinna med åtgärder i upplysande
syfte, tid efter annan upprepade. I sådant avseende kan kollegium på olika
vägar medverka till att kännedom i ämnet sprides till och vidmakthålles i
de kretsar saken kan angå.

Kollegium har för avsikt att genast vidtaga lämpliga åtgärder i ovan berörda
avseenden.

I detta ärendes handläggning i kollegium hava, jämte generaldirektören
Sahlin och byrådirektören Gertz, föredragande, deltagit kommerseråden Sjöholm
och Böös.

Stockholm den 18 januari 1944.

ÅKE GERTZ.

Underdånigst
STIG SAHLIN.

Christian von Rosen.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 110, § 27.

Till Konungen.

På grund av remiss har statskontoret att avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens år 1943 församlade revisorer under § 27 i sin berättelse yttrat
angående telefonkostnaderna vid ämbetsverk och myndigheter. I anledning
härav får statskontoret anföra följande.

Enligt revisionsberättelsen skulle inom flera av statens verk telefonväsendet
hava erhållit en onödigt vidlyftig och dyrbar omfattning. Revisorerna hava

fäst uppmärksamheten vid att valet av abonnemangstyp bör noga övervägas,
så att icke kostsammare telefonanläggningar inrättas än som motsvara myndigheternas
praktiska behov. Vid sin undersökning av förhållandena inom
olika verk hava revisorerna ansett sig kunna konstatera, att åtminstone i ett
fall en mindre lämplig typ kommit till användning. Vidare har iakttagits, att
flera ämbetsverk med telefonväxel samtidigt hade ett stort antal direkta apparater,
att lokaltelefoner icke alltid spärrats för in- och utgående samtal, att
telefonapparater ofta instalierats i tjänsterum avsedda för befattningshavare,
vilka icke hade nämnvärt bruk för desamma i sin tjänst, samt att fall inträffat,
då en för viss tjänsteman inrättad telefon fått vara kvar även efter det
att tjänstemannen förflyttats till annat rum. Beträffande telefonernas begagnande
hava revisorerna uttalat, att avgiftsbelagda samtal förekommit i avsevärd
utsträckning. I berättelsen har ifrågasatts, örn icke på vissa håll i nämnda
avseende rena bekvämlighetsskäl fått göra sig alltför mycket gällande.
Avgiftsbelagd telefonering borde icke ske i sådana tjänsteärenden, vilka icke
krävde särskilt skyndsam behandling, exempelvis vid infordrande av uppgifter
i ärenden av mindre brådskande natur. Revisorerna hava rekommenderat,
dels att en allmän översyn av myndigheternas telefonanläggningar
skulle komma till stånd, dels ock att myndigheterna skulle anbefallas att utöva
kontroll över att missbruk av telefonerna icke förekomme.

Med hänsyn till vad revisorerna anfört finner jämväl statskontoret en allmän
översyn av myndigheternas telefonanläggningar påkallad. Vid en sådan
översyn bör dock beaktas, att telefonen är ett kommunikationsmedel i rationaliseringens
tjänst. Det vore föga lyckligt, om befattningshavare, som verkligen
hade bruk för tjänstetelefon — låt vara i begränsad omfattning — skulle
berövas redan installerade telefoner och bliva hänvisade till att — måhända
jämte andra tjänstemän inom verket — begagna sig av utom tjänsterummet
befintliga apparater. Ett sådant förfaringssätt skulle föranleda onödig omgång
vid telefoneringen och minska befattningshavarnas effektiva arbetstid.
Uppmärksammas bör därjämte, att ett nedbringande av myndigheternas tclefonutgifter
icke i och för sig behöver innebära en minskning av telegrafverkets
kostnader för personal eller material. Det är emellertid till en sådan
minskning, som översynen främst bör syfta.

Med avseende å telefonernas begagnande har i berättelsen intagits en tabell
utvisande kostnaderna i absoluta tal för abonnemangs- och samtalsavgifterna
vid vissa myndigheter under budgetåret 1942/43. Denna tabell kan
uppenbarligen icke lämna någon ledning för bedömande av i vad mån ett
enligt revisorernas mening onödigt telefonerande ägt rum. Vad angår principerna
för telefonens utnyttjande i tjänsteärenden hava revisorerna visserligen
förklarat sig vara av den uppfattningen, att ett sådant utnyttjande borde ske
i så stor utsträckning, som vore förenligt med en rationellt och tidsenligt ordnad
verksamhet inom statsförvaltningen. Emellertid har å andra sidan uttalats,
att rena bekvämlighetsskäl fått göra sig alltför mycket gällande vid
telefonens anlitande för avgiftsbelagda samtal. Revisorerna hava därvid särskilt
haft i tankarna, att telefonen ofta toges i bruk för inhämtande av upplysningar
i ärenden av mindre brådskande natur. Statskontoret anser för
sin del, att en mera allmän användning av ifrågavarande kommunikationsmedel
i regel ur rationaliscringssynpunkt äger sitt berättigande framför allt
genom telefonens egenskap att vara mer tidsbesparande och mer givande än
skriftväxling. Telefonen torde vidare åtminstone i de flesta ämbetsverk hava
sin största betydelse genom alt tjäna till upplysningars införskaffande. Det
torde ock nu för liden av de statliga myndigheterna krävas, att alla ärenden
handläggas med skyndsamhet. Härtill kommer, att — oavsett örn ett ärende
kan betecknas såsom brådskande eller icke — ett uppskjutande av handlägg -

- 73 —

ningen i avvaktan på ankomsten av skriftligen infordrade upplysningar ofta
torde medföra olägenheter i arbetshänseende. Då ett ärende varit lagt åt sidan
en tid, kan nämligen den befattningshavare, som har att förbereda detsamma,
vara nödsakad att ånyo genomgå handlingarna. Härigenom ökas det
sammanlagda arbetet för ett ärendes behandling. Örn man lämnar åsido sådana
fall, där uppgifter kunna inhämtas medelst utsändande av formulär
eller blanketter, förhåller det sig därjämte ofta så, att skriftliga meddelanden
— innefattande skrivning av koncept och utskrifter, kollationering, diarieföring
m. m. för såväl den uppgiftsbegärande myndigheten som ock, därest
upplysning infordras från annan myndighet, för denna — i och för sig äro betydligt
mer tidsödande och dyrbarare än telefonering. Slutligen medför själva
postbehandlingen icke obetydliga kostnader för statsverket.

Av det anförda torde framgå, att betydande svårigheter ofta måste möta
att avskilja de fall av telefonering, vilka kunna karakteriseras såsom missbruk,
och att således en uppmaning till myndigheterna — såsom revisorerna
tänkt sig — att hålla kontroll i berörda hänseende torde få givas en mycket
allmän formulering. Vid sådant förhållande och då ämbetsverkens telefonutgifter
i regel bestridas från maximerade anslagsposter, varför myndigheterna
redan nu hava anledning att i görligaste mån begränsa sina utlägg för
här berörda ändamål, vill statskontoret för sin del ifrågasätta, om revisorernas
berättelse i denna del motiverar vidtagande av särskilda åtgärder.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson samt t. f. statskommissarierna Lindbergson, Löndahl
och Jerdenius.

Stockholm den 22 januari 1944.

S. E. HOLMQVIST.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

Carl E. Grönlund.

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 110, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående telefonkostnader vid ämbetsverk
och myndigheter.

Med anledning härav får telegrafstyrelsen anföra följande.

Telegrafstyrelsen delar helt den av revisorerna inledningsvis hävdade uppfattningen,
att avsevärda fördelar i form av tidsbesparing och lättnad i arbetet
stå att vinna genom användandet av telefon. Den kraftiga utveckling av
telefonien, som ägt rum under det senaste årtiondet både inom Sverige och
utomlands, synes också visa, alt denna uppfattning delas av företrädare för
såväl statlig som enskild verksamhet. Med de alltmer ökade kraven på
snabba kommunikationer av alla slag inom olika institutioner och företag

74 —

ställas allt högre fordringar på goda teletekniska anordningar. Moderna och
till sin omfattning lämpligt avvägda telefonanläggningar äro icke endast till
fördel för företaget utan även för den allmänhet, som söker kontakt med
företaget, och värdet av sådana kommunikationer, internt såväl som utåt, är
påtagligt. Telegrafstyrelsen har också sett och ser alltjämt som en av sina
viktigaste uppgifter att tillhandahålla moderna och bekväma telefonanläggningar,
vilka tillförsäkra allmänheten och företaget en bättre service,
bespara företagets tjänstemän tid och minska kravet på uppassningspersonal.
Att direkt kunna uppskatta fördelarna i pengar, jämföra kostnader och förtjänster
låter sig dock icke så lätt göra.

I revisorernas uttalande framhålles, att telefonanläggningarna på flera håll
erhållit en onödigt vidlyftig och dyrbar omfattning och att det till och med
förekommit fall, där telefonapparat fått kvarsitta även sedan behov av densamma
icke förefinnes. Revisorerna säga sig vidare lia uppmärksammat, att
telefon ofta uppsatts även i tjänsterum avsedda för befattningshavare -—
huvudsakligast i lägre lönegrader — vilka icke för sin tjänst hava någon
nämnvärd användning av en dylik anläggning. Telegrafstyrelsen kan givetvis
icke bestrida, att sådana fall kunna förekomma. Styrelsen vill dock framhålla,
att det som regel medför såväl tids- som ekonomisk vinst att ha interna
telefonförbindelser även med sådana befattningshavare, antingen det gäller
för överordnade tjänstemän att framföra tillsägelser eller lämna anvisningar
för arbetet eller för de underordnade tjänstemännen själva att få sådana
upplysningar, som de behöva för sitt arbete. Sparsamhet med telefon kan
därför i detta liksom i andra fall medföra ett resultat, rakt motsatt det åsyftade,
i det att man, örn telefon saknas, måste skicka bud eller tvingas att
upptaga såväl över- som underordnades lid med att personligen förflytta sig
mellan olika tjänsterum.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att styrelsen nyligen låtit
företaga en undersökning rörande storleksordningen av årskostnaderna
för telefonabonnemang (exkl. kostnader för rikssamtal och telegram) jämförda
med de årskostnader, ett företag har i form av tjänstemannalöner,
hyra samt ränta och avskrivning på inventarier. Av undersökningen framgår,
att kostnaden för telefonabonnemang resp. tjänstemannalöner i procent
av samtliga nämnda kostnader kan beräknas utgöra:

Telefon Tjänste abonnemang

mannalöner

För grosshandelskontor.................... 3,5 83,0

» mindre industri ...................... 2,0 70,0

» medelstor industri .................... 1,5 58,0

Resultatet visar, att kostnaderna för telefonabonnemang i allmänhet äro
obetydliga i jämförelse med övriga kostnader och i varje fall icke av sådan
storleksordning, att en företagare har anledning öka antalet anställda
för att minska telefonkostnaderna. Nämnda siffror äro måhända icke direkt
tillämpliga på statsinstitutionernas telefonförhållanden, men en undersökning
av dessa torde icke komma att visa alltför avvikande resultat.

Vad angår det av revisorerna påtalade användandet av direkt apparat
jämsides med anknytning till växel, vill styrelsen framhålla, att detta arrangemang
ofta visat sig vara ändamålsenligt för person i chefsställning
eller för personer, från vilkas telefonapparater rikssamtal i stor utsträckning
behöva utväxlas.

Beträffande de synpunkter revisorerna anfört i fråga örn vilken typ av
telefonabonnemang, som bör väljas, finnes intet att erinra från styrelsens
sida. I anslutning till revisorernas uttalande rörande generaltullstyrelsens och

75 —

centraltullkammarens i Stockholm telefonförhållanden vill styrelsen meddela,
att frågan örn införande av växel för dessa institutioner varit föremål
för underhandlingar mellan tullverket och rikslelefonbyrån i Stockholm
redan år 1942 men att någon beställning ännu inte inkommit från tullverket.

I detta sammanhang anser sig styrelsen böra framhålla, att kostnaderna
som regel bli högre för telefonväxel än för direkta apparater, vilket förhållande
beror därpå, att kostnaden för växeln och dess betjäning blir större
än den besparing, som kan göras därigenom att avgift icke längre behöver
erläggas till telegrafverket för växling av företagets interna telefontrafik. Denna
högre kostnad uppväges emellertid av andra fördelar. Man behöver icke,
såsom eljest ofta visar sig nödvändigt, anskaffa en särskild lokaltelefonanläggning
(utan förbindelse med rikstelefonnätet) för den interna trafiken.
Allmänheten blir också bättre betjänad. När växel icke finnes, måste uppgifterna
i telefonkatalogen örn verket göras i möjligaste mån detaljerade och
vägledande för att allmänheten skall få klart för sig vilket nummer som
skall begäras, och trots detta bli misstag och felringningar oundvikliga. Har
man däremot en växel, som betjänas av telefonist, kan telefonisten, som väl
känner verkets organisation och personal, hjälpa vederbörande till rätta.
Genom telefonisten kan man också få ett meddelande framfört till den sökte,
örn denne är utgången eller upptagen av annat telefonsamtal. Även för förbindelserna
inom verket är en växel av stor betydelse, eftersom telefonisten
jämväl kan lämna hjälp vid intern trafik. Om den sökte ej svarar, kan hon
sålunda anlitas för att ge upplysning örn var han finns eller när han kommer
tillbaka. Härigenom minskas också expeditionsvakternas arbete med
sökning o. s. v.

I många fall torde benägenheten att fasthålla Aud direkta apparater lia
förestavats av önskan att undvika kostnaden för telefonist för distribution avsamtalen.
Det må därför framhållas, dels att växeltelefonister vid mindre
växlar även kan sysselsättas nied annat arbete, dels att det för mindre anläggningar
kan visa sig lämpligt att i stället för telefonistbetjänad växel
skaffa ett linjeväljarsystem eller en automatisk växel, som icke kräver
telefonistbetjäning. Båda dessa system medgiva transport av samtal från
en apparat till en annan. Har påringning utifrån skett till orätt nummer, kan
samtalet således dirigeras till det rätta.

Självfallet skola telegrafverkets tjänstemän liksom hittills stå till tjänst,
då det gäller utredning örn vilket telefonsystem som i det ena eller andra
fallet kan vara det mest lämpliga. Styrelsen har också — efter att under
förlidet år ha gjort en särskild utredning i hithörande frågor — för avsikt att
genom olika åtgärder, bland annat genom utarbetandet av lämpliga broschyrer,
sprida kännedom örn de olika teletekniska hjälpmedel, som stå till
bilds för att åstadkomma en fullgod telefonservice för företag av olika karaktär
och storleksordning. Styrelsen vill dock påpeka, att dessa åtgärder icke
kunna vidtagas nu på grund av den med krisförhållandena sammanhängande
bristen på materiel och arbetskraft.

Med anledning av revisorernas förslag ali företaga en allmän översyn
snarast möjligt över de statliga ämbetsverkens och myndigheternas telefonanläggningar
i syfte all nedbringa kostnaderna för desamma vill styrelsen
bringa i erinran Sveriges köpmannaförbunds skrivelser den 13 oktober
1942 till hans excellens statsministern och den 28 oktober 1942 till statsrådet
och chefen för kungl, folkhushållningsdepartementet, enligt vilka skrivelser
köpmannaförbundet understryker behovet av telefonnamnanrop lör
olika statliga myndigheter och anhåller, att regeringen ville utfärda sådana
instruktioner till de statliga myndigheterna, ali de införa namnanrop. över
nämnda framställning har styrelsen avgivit utlåtande den 10 december 1942.

— 76 —

Styrelsen anförde därvid bland annat, att införande av namnanrop som regel
kräver anordnande av telefonväxel och att sådan omläggning av telefonsystemen
skulle medföra ökade kostnader för statsverket. Styrelsen anförde
vidare, att utvecklingen i och med automatiseringen av telefondriften tenderar
mot en minskning av möjligheterna för telegrafverket att tillhandahålla
namnanrop, vilken anordning förutsätter manuell betjäning. Under
angivna förhållanden ansåg sig styrelsen böra avstyrka köpmannaförbundets
framställning i vad den tog sikte på ett generellt åläggande till i framställningen
åsyftade myndigheter att låta införa namnanrop.

Förenämnda framställning avsåg således ett mera allmänt införande av
abonnemang å namnanrop. Det är emellertid ingenting som hindrar, att en
telefonanläggning moderniseras utan att namnanrop införes för densamma.
I stället för namnanrop kan abonnenten nämligen erhålla ett för hela anläggningen
gemensamt telefonnummer, ett s. k. gruppnummer, vilken form
av abonnemang kommit till stor användning. Av köpmannaförbundets förenämnda
framställning framgår tydligt att näringslivet kräver moderna telefonanläggningar
hos statsinstitutionerna och detta krav synes böra beaktas
vid en eventuell undersökning av det slag revisorerna ifrågasätta.

Vad beträffar frågan om gemensam telefonväxel för statliga institutioner,
som äro belägna i samma byggnad eller i närheten av varandra, vill styrelsen
framhålla följande.

I de fall kostnaderna äro lägre för en större växelanläggning än för två
eller flera mindre, kan gemensam växel rekommenderas under förutsättning
att detta arrangemang ur andra synpunkter är lämpligt. En förutsättning
för besparingar är dock, att alla eller flertalet anknytningar till växeln äro
uppsatta i samma byggnad som växeln. I motsatt fall tillkomma nämligen
dryga kostnader för utomhusledningar. Vid bedömandet av förevarande fråga
får man inte bortse från det förhållandet, att en växeltelefonist, örn hon skall
vara till avsedd nytta för företaget, måste väl känna till företagets organisation
och arbetssätt, dess personal och i övrigt allt vad som fordras för att
snabbt och säkert kunna besvara förfrågningar och förmedla samtal. Det
är således av vikt, att gemensamma växlar icke bliva för stora. Det har exempelvis
icke ansetts lämpligt att sammanföra marin- och flygledningens i
Stockholm telefonväxlar till en gemensam växel. En i sådant syfte företagen
undersökning visade, att antalet expeditionsplatser i en gemensam växel
för cirka 1 000 anknytningar skulle bli lika stort (10 st.) som i de två nuvarande
tillsammans. Någon personalbesparing kunde icke göras. Man räknade
tvärtom med behovet av en särskild befattningshavare för att övervaka
expeditionen, ordna tjänstgöringen, upprätta vaktlistor o. d. Det konstaterades
dessutom, att fyrsiffriga nummer måste användas i stället för nuvarande
tresiffriga, varigenom tiden för koppling av interna samtal komme
att ökas.

I ett fall, som för närvarande är aktuellt, synes gemensam växel för flera
statsinstitutioner däremot möjligen bli lämplig. Det gäller sammanförande till
en automatisk abonnentväxel av de hos kungl, byggnadsstyrelsen, rikets allmänna
kartverk, kungl, skolöverstyrelsen och kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fastigheten Hantverkargatan 29 uppsatta manuella telefonväxlarna.
Underhandlingar härom pågå för närvarande med kungl, byggnadsstyrelsen.

Frågan om inrättande av gemensam telefonväxel för statsmyndigheter torde
böra bedömas från fall till fall, varvid även säkerhetssynpunkten bör
ägnas skälig uppmärksamhet.

Till revisorernas uttalande örn statsmyndigheternas samtalsavgifter vill
styrelsen framhålla, att utvecklingen inom affärslivet under det senaste decen -

— 77 —

niet lett till en allt mer ökad användning av telefonen för avgiftsbelagda
samtal. Denna utveckling får nog också anses vara ganska naturlig på grund
av den stora tidsvinst, som man gör genom att telefonera i stället för att skriva.
Genom ett telefonsamtal har man ju möjlighet att få ett omedelbart besked
på en framställd fråga. Klart är, att denna utveckling på affärslivets
område medför ökade krav från allmänhetens och affärslivets sida på
skyndsam handläggning av ärendena även hos statliga myndigheter, något
som dessa svårligen lära kunna undgå att uppfylla utan att statsförvaltningen
utsättes för berättigad kritik. Telegrafstyrelsen har för sin del givetvis icke
möjlighet att avgöra i vilken utsträckning telefonen begagnas för avgiftsbelagda
samtal i ärenden, som icke kräva skyndsam behandling. Styrelsen
har med det nu anförda endast velat påpeka, att den av revisorerna ifrågasatta
kontrollen över de statliga myndigheternas avgiftsbelagda samtal icke
får drivas så långt, att statsförvaltningens sätt att arbeta jämfört med förhållandena
inom det privata näringslivet blir mera tungrott och mindre effektivt.

Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit generaldirektören Sterky,
överdirektören Lundgren, överingenjörerna Holmgren och Ljungqvist, byråcheferna
Wold och Svensson samt t. f. byråchefen Nygren.

Stockholm den 18 januari 1944.

Underdånigst
HÅKAN STERKY.

T. NYGREN.

Eric Sandström.

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva och senast den 20 januari 1944 inkomma med utlåtande över
av 1943 års riksdagsrevisorer avgivet yttrande angående beskattning av svensk
medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning
med mera.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Enligt 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 27 § 2 mom. förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är svensk medborgare, som tillhört
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, frikallad från skattskyldighet för inkomst
av sin tjänst hos den främmande makten.

Frågan huruvida svensk medborgare skall beskattas för inkomst av nu ifrågavarande
slag har vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt 1861 års bevillningsförordning § 8 c) voro från utgörande av inkomstbevillning
frikallade, bland andra, främmande makters härvarande beskickningar
och konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning, såvida de
icke vore svenska undersåtar eller inom riket dreve handel eller utövade

78 —

annat yrke. Detta stadgande visade sig emellertid snart medföra vissa olägenheter
vid tillämpningen, vilket föranledde Kungl. Maj:t att i skrivelse den
2 september 1864 till Överståthållarämbetet avgiva en förklaring angående
stadgandets tolkning.

Av skrivelsen framgår, bland annat, att statsministern för utrikes ärendena
hos Överståthållarämbetet gjort framställning örn vidtagande av nödiga åtgärder
till förekommande därav att kontributioner och andra allmänna avgifter
avfordrades de vid främmande makters härvarande beskickningar anställda
personer och deras betjäning, och att statsministern i sammanhang
därmed anfört, att dylika personer, vare sig infödda eller utlänningar, enligt
allmän folkrätt och plägsed, vore från sådana avgifter befriade samt deras
bostäder respekterade av dem, som vore med skatteuppbörden sysselsatta,
ävensom att ett likartat stadgande torde vara avsett med bevillningsförordningens
§ 8 c). Överståthållarämbetet — sorn ansett att de av statsministern
anförda förhållandena icke innefattade tillräcklig grund för ämbetet att förordna
om avskrivning av de sålunda debiterade utskylderna — hade likväl,
med hänsyn till den grannlaga ställning, vari den redovisningsskyldige uppbördsmannen
komme att befinna sig, i händelse utskylderna icke godvilligt
inbetaltes, anhållit om nådig föreskrift, huruvida svenska undersåtar, som tillhörde
främmande makters härvarande beskickningar och konsulat, eller vore
hos dithörande personer i tjänst anställda, skulle vara från alla utskylder till
såväl svenska staten som kommun frikallade, ävensom, i händelse dylik skattefrihet
icke finge av ovannämnda personer tillgodonjutas, huru med utskyldernas
indrivning borde förfaras, därest desamma icke i behörig tid godvilligt
inbetaltes.

Kungl. Majit — som fann att ovannämnda föreskrift i 1861 års bevillningsförordning,
att »främmande makters härvarande beskickningar och konsulater
tillhörande personer jämte deras betjäning, så vida de icke äro svenska
undersåtar, eller inom riket driva handel eller utöva annat yrke, skola vara
från utgörande av inkomstbevillning frikallade», borde så tolkas, att villkoret
för åtnjutande av skattefrihet, nämligen att icke vara svenska undersåtar
eller inom landet driva handel eller annat yrke, borde hänföras till personerna,
vilka tillhörde främmande makters beskickningar och konsulat, men
icke till deras betjäning — meddelade i ovannämnda skrivelse den 2 september
1864 den föreskrift, att jämväl svenska undersåtar, vilka vöre hos de till främmande
makters härvarande beskickningar och konsulat hörande personer,
sorn själva vore skattefria, i tjänst anställda, skulle vara från alla utskylder
till så väl svenska staten som kommunen frikallade.

I skatteregleringskommitténs betänkande av den 17 augusti 1881 nied ful -slag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
föreslogs emellertid, att främmande makters härvarande beskickningar och
konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning skulle frikallas från utgörande
av inkomstbevillning, såvida de icke vore svenska undersåtar eller
från Sverige uppbure allmän eller enskild pension eller här dreve handel eller
utövade annat yrke.

I Kungl. Majds proposition nr 6 till 1883 års riksdag med förslag till förordning
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst utelämnades
emellertid det villkor för skattefrihet, att vederbörande icke vore svensk undersåte,
sedan vederbörande departementschef anfört, att den vidtagna förändringen
i kommitténs förslag avsåge att bringa stadgandet i full enlighet med
de i den internationella rätten antagna plägseder och överensstämde med det
sätt, varpå ifrågavarande föreskrift jämlikt Kungl. Majlis ovannämnda skrivelse
till Överståthållarämbetet den 2 september 1864 hittills tillämpats.

I 1883 års bevillningsförordning, vilken utfärdades på grundval av propo -

— 79 —

sitionen, stadgades i § 11 mom. 2e), att från utgörande av inkomstbevillning
frikallades främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning för all annan inkomst än den, som
utgjordes av från Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller erhölles
genom här idkad rörelse.

Denna regel har sedermera bibehållits i skattelagstiftningen. Den uttrycktes,
såvitt angår svenska medborgare, i 1897 års bevillningsförordning, i dess
11 § 2 mom. e) sålunda, att från utgörande av inkomstbevillning frikallades
främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande personer
jämte deras betjäning för den inkomst de åtnjöto av sin tjänst hos den
främmande makten. Detta stadgande intogs med obetydliga redaktionella
ändringar i förordningarna den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
och angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

1921 års kommunalskattekommitté upptog icke denna bestämmelse i sitt
förslag. Kommittén anförde, att giltiga skäl syntes saknas för att svensk undersåte,
som toge anställning hos främmande makt eller hos dess härvarande
representant, skulle vara befriad från skattskyldighet för den inkomst, som
anställningen beredde honom.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till
kommunalskattelag med mera föreslogs emellertid, att bestämmelsen skulle
bibehållas. Enligt departementschefen föranledde hänsyn till främmande makter,
att sådan beskattning i vissa fall icke kunde anses lämplig. Stadgandet
inflöt också i propositionen i den form det sedermera erhöll i 1928 års skattelagstiftning.

Kammarrätten finner väl att, om frågan uteslutande ses från svensk skattesynpunkt,
skäl icke föreligga att bibehålla ifrågavarande skattefrihet, ehuru
en ändring härutinnan icke kan antagas få någon större statsfinansiell betydelse.
I vad mån betingelser för genomförande av den föreslagna ändringen
med hänsyn till internationell prägsed äro för handen undandrager sig emellertid
kammarrättens bedömande.

På grund härav anser sig kammarrätten icke kunna tillstyrka den ifrågasatta
författningsändringen med mindre det visas, att densamma icke strider
mot internationell praxis.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
hava deltagit undertecknad tillförordnad president, kammarrättsråden
Asplund, Hedelius och Eriksson, assessorn Boalt samt adjungerade ledamoten
Forne, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst
H. J. NORDENSKJÖLD.

N. ./. Bagge.

— 80

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 116, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 17 december 1943 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Överståthållarämbetet att avgiva utlåtande med anledning av vad i
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande
beskickning m. m. (§ 28) och tillämpningen av förordningen om
nöjesskatt (§ 31).

Med anledning härav får Överståthållarämbetet anföra följande.

Vad först angår frågan om beskattning av svensk medborgare för inkomst
av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning vill Överståthållarämbetet
för sin del instämma i revisorernas uttalande därom, att tillräckliga
skäl knappast föreligga för ifrågavarande skattefrihet. De svårigheter,
som eventuellt kunna möta ett indrivningsförfarande och som närmare belysas
i närslutna yttranden från uppbördsintendenten och taxeringsintendenten,
synas icke böra tillmätas alltför stor betydelse.

Stockholm den 20 januari 1944.

G. SANDSTRÖM.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

Bilaga 1.

Till Överståthållarämbetet.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av innehållet i bilagda transumt av
riksdagens senast församlade revisorers berättelse får jag härmed vördsamt
anföra följande.

Vad till en början angår frågan om beskattning av svensk medborgare för
inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning synes ur
uppbördssynpunkt allenast följande vara av intresse.

Enligt gällande rätt åtnjuta främmande sändebud s. k. exterritorialitetsrätt
här i landet, vilket bl. a. innebär, att de icke kunna göras till föremål
för ett exekutivt ingripande. Detta gäller jämväl i avseende å svensk medborgare,
som är anställd vid den främmande beskickningen, såvitt den exekutiva
åtgärden kräver medverkan från beskickningen eller måste försiggå inom
dess område. Sålunda kan icke införsel meddelas i den anställdes avlöning
hos beskickningen eller utmätning verkställas å den anställdes egendom,
som finnes inom beskickningens område. Om en hos den utländska beskickningen
anställd svensk person skulle bliva förd å restlängd för sådan skatt,
som här avses, finnes följaktligen ringa utsikt att genom exekutiva åtgärder
erhålla betalning, såvida icke den restskyldige har utmätningsbara tillgångar
annorstädes eller tillika har annan anställning. (Se Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse den 2 september 1864. SFS nr 55, år 1864.)

— 81 —

Det nu anförda synes emellertid enligt undertecknads mening i och för
sig icke utgöra hinder för en beskattning av här antydd art; fullt bärande
skäl för att svensk medborgare skall vara befriad från skattskyldighet för
inkomst av tjänst hos främmande beskickning torde näppeligen kunna förebringas.
Ur rent fiskalisk synpunkt torde ovan gjorda invändning vara av
underordnad betydelse, enär på goda grunder kan antagas, att endast ett
fåtal skattskyldiga skulle begagna sig av de möjligheter, som exterritorialitetsrätten
härvidlag erbjuder.

Stockholm i skatteverket, uppbördsavdelningen den 19 januari 1944.

Alarik Lundberg.

Bilaga 2.

VPM i anledning av finansdepartementets remiss av riksdagens revisorers
yttrande rörande beskattning av svensk medborgare för inkomst av
tjänst vid främmande makts härvarande beskickning.

Det kan icke förnekas, att den nu gällande skattefriheten för här avsedda
personer på ett anmärkningsvärt sätt bryter mot de eljest gällande reglerna
för subjektiv skattskyldighet. Ur principiell synpunkt kan jag således icke
finna någon invändning mot en ändring därhän, att svenska medborgare,
som äro anställda vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade
konsulat, åläggas skattskyldighet för inkomst av sådan tjänst. Dock bör icke
förbises, att vissa svårigheter kunna förväntas uppstå, då det gäller att göra
en dylik bestämmelse effektiv. För det första torde väl främmande makters
beskickningar och konsulat icke kunna åläggas sådan uppgiftsskyldighet, som
stadgas i 33 § taxeringsförordningen. Det vanliga medlet för kontroll av
tjänstinkomst torde alltså komma att saknas i detta fall. Därtill komma vissa
svårigheter att, örn skatten icke godvilligt erlägges, indriva densamma, vilket
torde komma att närmare belysas i det yttrande, som uppbördsintendenten
kommer att avgiva. Även må erinras därom, att, enligt vad som framgår av
ett Kungl, brev av den 2 september 1864, vissa olägenheter i samband med
indrivning av dylika personers utskylder yppat sig under förfluten tid.

Stockholm i skatteverket, taxeringsavdelningen den 18 januari 1944.

Torsten Hjohlman.

Riksdagens revisorers uttalande under § 29 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

6—HT 180. Itcv. berättelse ann. statsverket år 1943. II.

— 82

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 131, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande med anledning av vad 1943 års riksdags revisorer
under § 30 i sin berättelse yttrat angående införande av fulllöljdsavgift i
fattigvårds- och barnavårdsmål, och får kammarrätten på grund härav anföra
följande.

I den remitterade berättelsen, såvitt nu är i fråga, anföres, bland annat,
att förhoppningarna om att efter genomförande av lagen om fattigvården den
14 juni 1918 antalet fattig vårdsmål skulle nedgå icke infriats, i det att detta
antal — särskilt de till kammarrätten fullföljda målen — efter nämnda tidpunkt
tvärtom stigit, att kammarrätten i ett den 14 juni 1923 till dåvarande
chefen för socialdepartementet avgivet utlåtande med anledning av länsstyrelsernas
till samma departement inkomna yttranden i fråga om nämnda lags
verkningar i vissa avseenden ifrågasatt, huruvida icke en fullföljdsavgift,
analog med den, varom stadgades i 30 kapitlet 19 § rättegångsbalken, lämpligen
borde kunna införas, samt att ett steg i syfte att minska fattigvårdsprocessemas
antal tagits genom tillkomsten av förordningen den 11 juni 1926
(nr 205) örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften, varigenom den dittills förefintliga stämpelfrihelen i
vissa fall borttagits.

I berättelsen finnes intagen följande sammanställning över antalet under
åren 1929—1942 till kammarrätten inkomna fattigvårds- och barnavårdsmål.

1929 ......	..... 1070	1934......	..... 1940	1939 ......	..... 743
1930 ......	..... 1060	1935......	..... 2 053	1940 ......	..... 670
1931......	..... 924	1936......	..... 1705	1941......	..... 1 115
1932 ......	..... 1290	1937 ......	..... 1321	1942 ......	.■... 955
1933 ......	..... 1656	1938......	..... 986

Sedan i berättelsen vidare framhållits, att det förhållandevis låga antalet
mål från och med år 1938 torde främst bero på den relativt goda arbetstillgången
under senare år men även därpå, att andra hjälpformer anlitats, exempelvis
mödrahjälp, göres i berättelsen följande uttalande:

»De åtgärder, som hittills vidtagits för minskning av kammarrättens arbetsbörda
beträffande fattigvårds- och barnavårdsmål, synas icke hava lett
till något större resultat. Såsom framgår av ovan lämnade uppgifter är tillströmningen
av dylika mål alltjämt oskäligt stor och torde under en kommande
fredskris kunna förväntas ytterligare stiga. Detta är ägnat att ingiva
betänkligheter, i synnerhet som, enligt vad revisorerna inhämtat, en betydande
del av dessa mål kunna betecknas som så kallade okynnesprocesser. Revisorerna
anse därför, att det av kammarrätten tidigare väckta förslaget om införande
av fullföljdsavgift i dylika mål bör upptagas till förnyat övervägande.
Enligt revisorernas mening skulle en sådan avgift å lägst 50 kronor
tillsammans med nu utgående stämpelavgift utgöra ett verksamt korrektiv
mot okynnesprocesser på förevarande område.

Under år 1943 hava till kammarrätten inkommit 705 fattigvårds- och barnavårdsmål.

Till jämförelse meddelas att antalet åren 1917—1922 till kammarrätten inkomna
fattigvårdsmål utgjorde:

— 83 —

1917 ....................572

1918 ....................502

1919 ....................632

1920 .................... 669

1921 .................... 794

1922 .................. 1 305

Härav framgår att till kammarrätten inkommit fattigvårds- och barnavårdsmål
till ett antal av 6 000 under åren 1929—1933, 8 005 under åren
1934—1938 och 4 188 under åren 1939—1943 eller i medeltal för varje år av
nämnda 5-årsperioder och län — Stockholms stad inberäknad — respektive
48, 64 och 33 mål. Enligt Sveriges officiella statistik för 1940 utgjorde
antalet egentliga understödsfall för hela riket minst 264 000 och det
totala värdet av fattigvårdsunderstöden för hela riket omkring 100 miljoner
kronor. I betraktande härav kan antalet av de under senaste 5-årsperioden till
kammarrätten inkomna mål av ifrågavarande slag ej anses särskilt högt. Ej
heller kunna dessa mål, vilka motsvara omkring 10 procent av samtliga till
kammarrätten inkomna mål, anses utgöra någon större belastning för ämbetsverket.
Huruvida under en befarad fredskris ökning av målen kommer
att äga rum, är vanskligt att nu bedöma. Tendensen till minskning i antalet
till kammarrätten efter år 1935 inkomna mål av ifrågavarande slag är i själva
verket mera påtaglig än sammanställningen utvisar. Av de under åren
1941 och 1942 inkomna målen voro nämligen ungefär 215 respektive 250 serier
av mål av enahanda beskaffenhet. Tvisten i dessa mål gällde det belopp,
varmed ett fattigvårdssamliälle skulle äga rätt till gottgörelse av staten för
vissa personer meddelad vård å ett samhället tillhörigt sjukhus. Kammarrättens
i målen meddelade utslag, som innefattade ett principavgörande och varigenom
ändring gjordes i vederbörande länsstyrelses beslut, grundade sig på
ett avgörande i kammarrättens plenum i liknande fråga. Sedan dels Kungl.
Majit vid olika tillfällen efter tillkomsten av lagen örn fattigvården utfärdat
vårdtaxor, däri fastställts ersättningsbelopp för vård å vissa sjukvårds- och
fattigvårdsanstalter samt barnhem dels ock Stockholms läns fattigvårdsförbund
och representanter för Stockholms stad vid skilda tidpunkter för undvikande
av processer överenskommit att sinsemellan tillämpa vissa taxor
vid framställande av krav på gottgörelse av vederbörande hemortskommun
för till vårdbehövande utgivet kontantunderstöd, har beloppstvisternas antal
minskat. I övrigt hänvisas till i avskrift närslutna, inom kammarrätten upprättad
sammanställning angående antalet härstädes under åren 1940—1942
avdömda fattigvårds- och barnavårdsmål, vilken handling såsom bilaga åtföljt
ett av kammarrätten den 6 april 1943 avgivet utlåtande över socialvårdskommitténs
betänkande med utredning och förslag angående socialvårdens
organisation med mera. Kammarrätten vill ej bestrida, att talan härstädes
understundom töres i fattigvårds- och barnavårdsmål av beskaffenhet
att fullföljd ej bort ske. Däremot kan kammarrätten — som funnit handläggningen
av sistberörda mål ej nämnvärt inkräkta på dess arbetstid — icke
vitsorda revisorernas antagande, att en »betydande del» av de härstädes fullföljda
fattigvårds- och barnavårdsmålen kunna betecknas såsom »okynnesprocesser».
Det bör nämligen ihågkommas dels att även fattigvård, sorn utgått
med ett obetydligt belopp, på grund av bestämmelserna i 49 § lagen örn
fattigvården kan utöva inverkan på en persons förvärv av hemortsrätt dels
ock att nästan undantagslöst hemortskommunen förpliktas att, därest sökandens
talan i övrigt befinnes befogad, ersätta ej blott redan utgiven fal tigvård
med ett till siffran beslämt belopp utan jämväl framtida fattigvård. Till
följd därav kan den omständigheten att — såsom en å kammarrättens ak -

— 84 —

tuariekontor upprättad, till revisorerna överlämnad »Sammanställning av fattigvårds-
och barnavårdsmål, vilka under år 1942 av Kungl. Kammarrätten
varit föremål för saklig prövning» utvisar — talan i vissa fattigvårdsmål
formellt avsett endast utbekommande av mindre belopp, icke utgöra skäl för
påståendet att fullföljd av målen hos kammarrätten med hänsyn därtill icke
bort äga rum.

Det må här erinras, att bestämmelserna i dels 40—42 §§ lagen om fattigvården
angående fattigvårdssamhälles rätt att under vissa förutsättningar erhålla
gottgörelse av landsting för kostnad för utgiven fattigvård dels ock
81 § 1 mom. samma lag i fråga om rätt till klagan hos kammarrätten i vissa
där angivna fall tillfört ämbetsverket nya grupper av mål till vilka även
höra mål angående tillämpning av dels den år 1924 antagna lagen örn samhällets
barnavård, numera benämnd barnavårdslagen, dels ock vissa å det
sociala området år 1937 tillkomna lagar och förordningar. Sistnämnda måM
förening med under vissa år rådande lågkonjunktur å det ekonomiska området
med därav förorsakad minskning i arbetstillfällen torde hava varit den
huvudsakliga anledningen till ökningen av hos kammarrätten fullföljda fattigvårdsmål
vissa år efter 1918. Enligt kammarrättens bestämda uppfattning
har emellertid lagen om fattigvården verksamt bidragit till att nämnda ökning
ej blivit alltför stor och att densamma under den senaste 5-årsperioden
kunnat förbytas i en avsevärd nedgång av antalet till kammarrätten inkomna
fattigvårdsmål. Denna uppfattning grundas i främsta rummet på innebörden
av huvudstadgandet i 45 § första stycket lagen om fattigvården att en persons
faktiska mantalsskrivningsort och ej, såsom enligt 1871 års fattigvårdsförordning
gällde, hans rättsliga mantalsskrivningsort skall med vissa undantag
vara bestämmande för förvärv av hemortsrätt. Berörda stadgande har i
hög grad förenklat fastställandet av hemortsrätten därigenom att de ofta
förut mycket vidlyftiga utredningar angående en persons vistelse i olika kommuner
blivit obehövliga. Verkan därav lärer hava visat sig ännu tydligare,
sedan kammarrätten i plenum den 15 oktober 1931 i ett fattigvårdsmål meddelat
utslag, som innebar att kammarrätten ogillade de tendenser till uppluckring
av nämnda huvudstadgande, som under det första decenniet efter
ikraftträdandet av lagen om fattigvården i rättstillämpningen gjort sig gällande,
och gav åt andra stycket av berörda 45 § en restriktiv tolkning. (Kammarrättens
årsbok, avd. II årg. 1931, ref. nr 30.) Då bestämmelserna i lagen
om fattigvården, jämväl i vad de angå behovet av fattigvård, under årens
lopp visat sig lättare att tillämpa än som var fallet med motsvarande bestämmelser
i fattigvårdsförordningen och den på desamma uppbyggda, ganska
invecklade praxis, torde även detta förhållande i sin mån hava bidragit till
minskningen av 1''attigvårdsprocessernas antal. I samma riktning lärer hava
verkat — förutom ovanberörda vårdtaxor — jämväl de genom lagen den 11
juni 1926 i förtydligande syfte vidtagna ändringar av bestämmelserna i 55 §
lagen örn fattigvården i fråga örn tiden för anhängiggörande av talan i fattigvårdsmål.
Att även ovanberörda sociala lagstiftning verkat minskning av
fattigvårdsprocessernas antal anser kammarrätten sannolikt. Däremot ställer
sig kammarrätten tveksam inför frågan, huruvida den numera i vissa
fall gällande stämpelplikten i fattigvårdsmål haft någon större betydelse för
nedbringandet av antalet processer i dessa mål. Det lärer, enligt vad kammarrätten
erfarit, i själva verket ofta förhålla sig så, att befattningshavare i
en fattigvårdsstyrelse föredraga att överklaga ett utslag i kammarrätten trots
därmed förenade kostnader framför att taga risken av anmärkningar av fattigvårdsstyrelsens
revisorer för bristande tillvaratagande av fattigvårdssamhällets
rätt.

— 85 —

På grund av vad ovan anförts får kammarrätten hemställa, att vad i den
remitterade berättelsen anförts i fråga örn införande av fullföljdsavgift i fattigvårds-
och barnavårdsmål icke måtte föranleda någon Kungl. Majlis vidare
åtgärd.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening ej förekommit,
hava deltagit undertecknad, tillförordnad president, kammarrättsrådet Wahlberg,
föredragande, extra kammarrättsrådet Björklund, tillförordnade kammarrättsrådet
Sivertsson samt adjungerade ledamöterna Hedborg och Hallberg.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst
H. J. NORDENSKJÖLD.

N. J. Bagge.

Bilaga.

Sammanställning angående antalet av kammarrätten under åren 1940—42 avdömda
mål enligt fattigvårdslagen (FL) samt örn samhällets barnavård och ungdomsskydd
(BL) fördelade efter de frågor, vilka däri huvudsakligen varit föremål för tvist.

Hemortsrätt

FL ......................................

BL ......................................

Behov av fattigvård enl. 1 § FL ..............

Ersättningsbeloppets storlek

FL ......................................

BL ......................................

Enskild persons ersättningsskyldighet

FL ......................................

BL ......................................

Hemsändning och kostnader härför

FL ......................................

BL ......................................

Vägrad fattigvård eller annan tvist enligt 78 §

1 mom. FL ..............................

Landstings ersättningsskyldighet

FL ......................................

BL ......................................

Tillämpning av 50 § 2 mom. FL ..............

Tillämpning av 62 § 2 st. BL ................

Behov av vård enl. 58 § FL ..................

Ersättning av statsmedel

FL ......................................

BL ......................................

Diverse

FL ......................................

BL ......................................

1940

109

117

1941

1942

112

126

100

280

Summa 667

611

942

— 86 —

Vid undersökningens verkställande har icke medräknats ett fåtal mål, där
handlingarna icke varit tillgängliga vid undersökningen och där till följd
härav svårighet förelegat att bedöma målets natur.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 133, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 31 i sin berättelse yttrat angående tillämpningen av förordningen
om nöjesskatt. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna hava i förevarande paragraf huvudsakligen uppehållit sig vid
rådande svårigheter att i praktiken avgöra, huruvida en nöjestillställning
är att anse som offentlig, ävensom att bestämma den taxa, efter vilken skatt
för en viss nöjestillställning rätteligen bör utgå. Härutöver hava revisorerna
särskilt behandlat frågan, huruvida icke nöjesskatt borde utgå jämväl å de
s. k. förköpstilläggen å biljetter till teatrar, biografer m. m.

Vad först beträffar de i praktiken uppkommande svårigheterna att avgöra,
huruvida en nöjestillställning är att betrakta som enskild eller offentlig,
hava revisorerna framhållit, att bestämmelserna härom icke tolkades
så strängt, så länge nöjesskatten var en rent kommunal pålaga. I varje fall
i Stockholm hade man då inskränkt sig till att beskatta hithörande slag av
nöjen i de fall, då de annonserats såsom offentliga. Numera ansågos däremot
i Stockholm även abonnerade teaterföreställningar och danstillställningar,
anordnade av idrottsklubbar och ideella föreningar såsom offentliga
tillställningar, för vilka nöjesskatt borde utgå. Det avgörande i sådana fall
hade varit, att även andra än medlemmar faktiskt haft tillträde. Den kontroll
över nöjestillställnings offentlighet, varom i detta sammanhang kan
vara tal, måste givetvis bliva beroende av de lokala myndigheternas åtgöranden.
Den av riksräkenskapsverket utövade granskningen har avsett dels en
i och för sig välbehövlig granskning av skattens beräkning och redovisning
i fråga om faktiskt beskattade nöjestillställningar och dels kontroll över att
sådana nöjestillställningar verkligen blivit beskattade, örn vars anordnande
tidningspressen lämnat upplysning. Ett värdefullt led i den lokala kontrollen
över att nöjestillställningar icke obehörigen undandragas beskattning är
den skyldighet, som jämlikt 1 § i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till förordningen om nöjesskatt (1940 nr 481) ålagts myndighet, hos vilken
anmälan örn nöjestillställning i vissa fall skall göras eller tillstånd därtill
sökas, att underrätta uppbördsmyndighet och länsstyrelse om skedd anmälan
eller lämnat tillstånd. Måhända skulle man — ehuru detta icke ter sig
enbart tilltalande — kunna ernå en i allmänhet effektivare kontroll än för
närvarande genom att utvidga anmälningsskyldigheten till polismyndighet
utöver vad som för närvarande gäller. Riksräkenskapsverket utgår från att
revisorerna i detta sammanhang närmast velat påvisa behovet av åtgärder
till förhindrande av att nöjesskatteförordningens bestämmelser kringgås därigenom,
att tillställningar, till vilka allmänheten i själva verket äger tillträde,
givas sken av privata sammankomster. Behov av kontroll i sådant avseende

— 87 —

föreligger utan tvivel, men dess anordnande torde ofta stöta på stora svårigheter.
Möjligen syntes det förtjänt att undersökas, huruvida icke alla nöjestillställningar
i på visst sätt bestämda offentliga lokaler utan vidare borde
drabbas av nöjesskatt.

Vad revisorerna anfört därom, att den i 2 § nöjesskatteförordningen intagna
uppräkningen av olika slag av nöjestillställningar måste anses föråldrad
och ofullständig, anser sig riksräkenskapsverket kunna vitsorda. Det
inom riksräkenskapsverket föreliggande, hela riket omfattande granskningsmaterialet,
lämnar rikliga belägg för de av revisorerna påpekade svårigheterna
att med ledning av bestämmelserna i fråga avgöra, efter vilken taxa
vissa nöjestillställningar rätteligen böra beskattas. En uppräkning av olika
nöjesformer kan givetvis ej bliva fullständig. I 1940 års förordning infördes
emellertid en bestämmelse örn att vad som stadgades i avseende på de särskilt
uppräknade slagen av nöjestillställningar skulle äga motsvarande tilllämpning
å andra nöjestillställningar, vilka till sin art och sitt syfte voro
jämförliga med de i förordningen särskilt uppräknade nöjena. En sådan jämförelse
blir likväl ofta högst subjektiv, och det säger sig självt, att anordnare
och uppbördsmyndiglieter ofta hava olika meningar örn efter vilken taxa
viss nöjesform närmast skall anses böra beskattas. Även örn uppräkningen
av olika nöjesformer, vilka skola beskattas efter ena eller andra taxan, icke
kan bliva fullständig, torde det med hänsyn härtill och till den snabba utvecklingen
på förevarande område vara nödvändigt att underkasta densamma
en revision. De särskilt uppräknade nöjesformerna, vilka i fråga örn övriga
nöjen skola tjäna till vägledning för analogier, böra dels avse samtliga
ifrågakommande vanligare nöjesformer och dels vara på ett även för menige
man fullt begripligt sätt fixerade till sin innebörd. Härutinnan brister
det utan tvivel i nu gällande förordning, överskådligheten försvåras dessutom
av att bland de uppräknade förlustelserna upptagas vissa helt antikverade
nöjesformer. Som exempel på nöjestillställningar, vilka för närvarande
bliva föremål för oenhetlig beskattning, må nämnas revyföreställningar samt
nyårsvakor, s. k. soaréer, naltinéer och liknande föreställningar med blandat
underhållningsprogram. Även de numera så populära frågesporttävlingarna
hava beskattats efter skilda taxor, t. o. m. inom ett och samma län.

I detta sammanhang bör vidare erinras örn de svårigheter, som uppkomma
vid beräkningen av nöjesskatt vid tillträde till område, inom vilket olika slag
av nöjestillställningar förekomma. Denna fråga bär nyligen varit föremål
för utredning av särskild utredningsman. I proposition nr 350 till 1943 års
riksdag har emellertid vederbörande departementschef uttalat, att det synts
tveksamt, huruvida en ändring i beskattningen i detta hänseende borde vidtagas.
Då mot den av utredningsmannen ifrågasatta lösningen framförts
vässa erinringar och förslaget i vart fall icke utan överarbetning kunde läggas
till grund för lagstiftning i ämnet, hade departementschefen icke i då
förevarande sammanhang ansett sig beredd att upptaga frågan till behandling.
Riksräkenskapsverket vill här endast framhålla, att vid granskningen
inom ämbetsverket av redovisningar från folkparker i landsorten kunnat
konstateras, alt de anordnade nöjestillställningarna praktiskt taget utan undantag
utgjorts av sammansatta tillställningar, vanligen dans jämte frågesport,
sång, »musikalisk underhållning» eller artistuppträdande. Nöjesskatt
å inträdesavgifterna har därvid ofta beräknats efter den lägsta taxan. Enligt
gällande regler skall, örn nöjestillställning är sammansatt av delar, som falla
under olika taxor, skatten bestämmas efter den del, som är den huvudsakliga.
I nyss angivna fall kan det givetvis ofta vara svårt alt avgöra, vilken
del av tillställningen, som är den huvudsakliga. Bedömandet försvåras av
att man icke kan undgå att taga hänsyn till så delikata frågor som upp -

— 88 —

trädande artisters attraktionsvärde och kvalitet. Ett på dylika avgöranden
grundat bestämmande av skattesatsen i det enskilda fallet synes örn möjligt
böra undvikas.

Vad beträffar frågan örn de s. k. förköpstilläggens beskattande, delar
riksräkenskapsverket revisorernas uppfattning, att det måste anses rimligt,
att nöjesskatten utvidgas till att omfatta jämväl dessa pristillägg. Från allmänhetens
sida måste det anses innebära en förmån att genom förköp kunna
förvissa sig om biljetter till en teater, biograf eller dylikt, avseende viss föreställning
eller platser av visst slag. Denna förmån synes böra beskattas likaväl
som det »egentliga» inträdespriset.

I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket slutligen ingå på ett med
nöjesskatteförordningens tillämpning sammanhängande förhållande, som visserligen
ej berörts av riksdagens revisorer men som ämbetsverket finner vara
av vikt. Jämlikt fl § förordningen om nöjesskatt må länsstyrelsen, om nöjestillställning
äger rum uteslutande för välgörande eller allmännyttigt ändamål,
när kommunen det tillstyrkt, medgiva befrielse från nöjesskatten eller skattebeloppets
användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.
Lämnas ej sådant medgivande av länsstyrelsen eller är fråga om nöjestillställning
av annat slag, må kommunen, när skäl därtill äro, medgiva, att den
kommunen tillkommande andelen av skatten återbetalas att användas på sätt
i första stycket sägs. Vad beträffar den länsstyrelserna sålunda medgivna
rätten, har riksräkenskapsverket kunnat konstatera en högst ojämn tillämpning.
Det förekommer sålunda, att en länsstyrelse regelmässigt lämnar medgivande
av nyss angiven innebörd, där en annan länsstyrelse konsekvent
vägrar att göra detta. Det har vidare iakttagits, att medgivanden lämnats även
efter det regeringsrätten avslagit besvär över att annan länsstyrelse vägrat
medgiva skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande
tillställning anordnats, oaktat omständigheterna synbarligen varit helt jämförliga.
Någon kontroll från riksräkenskapsverkets sida har härvidlag icke förutsatts,
och det synes ovisst, huruvida den vanliga anmärkningsvägen kan
anlitas lill rättelses vinnande i förekommande fall. Emellertid torde en övervakning
från riksräkenskapsverkets sida böra åvägabringas, och länsstyrelserna
böra till möjliggörande härav åläggas att fortlöpande till riksräkenskapsverket
redovisa för samtliga godkända ansökningar. Vad så beträffar kommunernas
längre gående rätt att avstå från sin del av nöjesskatten, vill riksräkenskapsverket
ifrågasätta, huruvida verkligen skäl för en sådan ordning
rätteligen kunna anses föreligga. Enligt förordningen om nöjesskatt äger
vidare kommun att åt uppbördsmyndigheten eller annan kommunal nämnd
eller styrelse uppdraga alt å kommunens vägnar besluta i alla hithörande
frågor. Emellertid lärer detta icke gälla efterskänkande i form av återbetalning
under sådana förhållanden, att i realiteten ett anslag från kommunens
sida föreligger. Till stöd för denna uppfattning kan åberopas ett regeringsrättens
utslag från år 1922, ref. 18. Likväl har det veterligen på många håll
förekommit, att efterskänkande av den kommunala skatteandelen skett ulan
prövning från kommunens sida och detta ofta i avseende på betydande belopp.
Från kommunalt håll torde man i allmänhet hava visat långt större frikostighet
än vad från statens sida kunnat ifrågakomma, även om här och var en
åtstramning numera kunnat förmärkas i anslutning till de stailiga myndigheternas
snävare praxis. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör prövningen
av här avsedda ansökningar i sisla hand ske genom länsstyrelsens försorg.
För kommunen står ju alltid den utvägen öppen att genom anslag befrämja
olika lokala intressen. Genom ett sådant förfarande skulle en ur många synpunkter
motiverad fastare ordning på detta område åvägabringas.

Riksräkenskapsverket får i anslutning till vad ovan anförts tillstyrka, att

— 89

nöjesskatteförordningen blir föremål för en översyn. Sedan nu några års erfaren
vunnits av nöjesskatten i dess nuvarande form av blandad statlig och
kommunal skatt, torde det vara naturligt att så sker.

Därvid bör till en början en av utvecklingen betingad överarbetning ske av
den till grund för taxebestämningen liggande uppräkningen av olika nöjesformer,
vilken i huvudsakligen oförändrat skick härrör från 1919 års förordning
om nöjesskatt. Härvid bör om möjligt tillses, att olika nöjesformer
definieras så, att vid tillämpningen mindre utrymme än vad fallet är för
närvarande lämnas åt subjektiva synpunkter från nöjesanordnares sida. Riksräkenskapsverket
förutsätter även, att vissa justeringar i taxeindelningen
kunna visa sig motiverade. Åtgärder för en förbättrad kontroll över skattskyldighetens
utgörande i allmänhet synas även böra övervägas, framför allt
åtgärder till förhindrande av att skattskyldigheten avsiktligt kringgås. Beskattningen
av sammansatta nöjestillställningar torde böra ägnas särskild uppmärksamhet.
Av det i riksräkenskapsverket samlade granskningsmaterialet
framgår, att beskattningen för närvarande sker ytterst ojämnt. Att förordningen
i vissa avseenden är svårtillämpad synes uppenbart och bestyrkes av det
förhållandet, att länsstyrelserna ofta göra ingående utredningar angående
vilken taxa, som i det enskilda fallet rätteligen hade bort tillämpas. Kostnadssynpunkten
måste här beaktas, alldenstund dessa utredningar ofta avse
obetydliga skattebelopp. Riksräkenskapsverket vill för sin del föreslå, att
förordningen förses med särskilda anvisningar till underlättande av en riktig
tillämpning.

Riksräkenskapsverket får vidare förorda, att förköpstillägg å biljetter av
olika slag inräknas i biljettpriset och bliva föremål för beskattning.

Enligt riksräkenskapsverkets mening tala slutligen starka skäl för att
kommuns rätt att avstå från nöjesskatt annorledes än i samband med den
statliga andelens efterskänkande upphäves och att befogenheten att lämna
medgivande av detta slag samlas hos länsstyrelsen. Åtgärder böra vidtagas för
kontroll över att länsstyrelserna vid utövandet av sådan rätt tillämpa en likformig
praxis.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson deltagit.

Stockholm den 19 januari 1944.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BERTIL EHNBOM.

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 133, § 31.

Till Konunge n.

Genom nådig remiss den 17 december 1943 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
Överståthållarämbetet att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående — — —
tillämpningen av förordningen örn nöjesskatt (§ 31).

— 90 —

Vidkommande härefter de spörsmål rörande tillämpningen av förordningen
om nöjesskatt, vilka av riksdagens revisorer upptagits till behandling, får
Överståthållarämbetet, under hänvisning till vad uppbördsintendenten häröver
anfört, vitsorda behovet av att sagda spörsmål göras till föremål för
vidare utredning.

Stockholm den 20 januari 1944.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

G. SANDSTRÖM.

Bilaga 1.

Till Överståthållarämbetet.

Beträffande därefter revisorernas synpunkter på tillämpningen av nöjesskatteförordningen
synes otvivelaktigt vad därom anförts värt beaktande.

Ehuru den nu gällande nöjesskatteförordningen är av så sent datum som
den 14 juni 1940, giver den i sin nuvarande form icke ett klart uttryck åt
vilka nöjesarter, som skola beskattas, måhända i huvudsak beroende därpå,
att den tidigare förordningens bestämmelser inflöto i stort sett oförändrade.
Erfarenheterna under den tid, som förflutit sedan förordningen trädde i kraft,
eller den 1 juli 1940, har klart och tydligt visat, vilka betydande svårigheter
allt som oftast föreligga i nu berört hänseende. Revisorerna påvisa i detta
sammanhang vissa föråldrade nöjesformer, vilka otvivelaktigt skulle kunna
hänföras till mom. h d. v. s. marknads- och tivolinöjen, under det att begreppet
»revy» icke alls förekommer i paragrafen. Enligt vedertagen praxis
har revyer i den mån dessa varit att hänföra till teaterföreställningar, hittills
beskattats efter Taxa I. Emellertid hava d. s. k. revyerna numera merendels
förändrat karaktär och bestå oftast av sinsemellan fullständigt fristående
nummer; de allmänt förekommande revyerna torde närmast vara att jämställas
med varieté eller kabaret i dessas nuvarande form. Att åvägabringa
en rättvis och riktig nöjesbeskattning av de s. k. revyerna har med nuvarande
bestämmelser varit ogörligt. Ett av vederbörande anordnare och även andra
ständigt åberopat och vantolkat uttalande av departementschefen i samband
med lagens tillkomst har härvidlag även spelat en stor roll. Men då det förmodligen
aldrig varit lagstiftarens mening att en revyföreställning, bestående
av en rad olikartade nummer, sketcher och typiska varieténummer,
skulle likställas med »dramatisk eller litterär föreställning», vore det önskvärt
att i samband med en eventuell revision av nöjesskatteförordningen detta
spörsmål bleve föremål för en allsidig utredning, och klara bestämmelser
blevo utfärdade.

I detta sammanhang må erinras, hurusom de nuvarande oklara bestämmelserna
under senare år i några uppmärksammade fall möjliggjort en uppenbart
oriktig och orimlig beskattning av dessa nöjesformer, varigenom betydande
belopp undandragits det allmänna.

En fullständigare och bättre beskrivning av de enligt § 2 beskattningsbara
nöjestillställningarna vore helt visst önskvärd till underlättande av rubriceringen
av en nöjestillställning och skulle tjäna syftet att få till stånd en
förnuftigare och rättvisare tillämpning.

— 91

En förutsättning för att nöjesskatteförordningen skall anses tillämplig är
att tillställningen är offentlig.

Som av revisorernas berättelse framgår, föreligger merendels betydande
svårigheter att med tillämpning av nöjesskattelörordningens bestämmelser
avgöra, huruvida en tillställning är att anse såsom offentlig eller enskild.
Utvecklingen på detta område har under de senaste åren varit synnerligen
anmärkningsvärd och gjort att frågan om en tillställning är offentlig eller
icke blivit allt svårare att bedöma för uppbördsmyndigheten. Det har nämligen
blivit allt vanligare att föreningar, klubbar, fackorganisationer och liknande
sammanslutningar å teatrar, biografer och andra offentliga lokaler
anordna s. k. abonnemangstillställningar i syfte att undgå nöjesskatten och
därigenom bereda sina medlemmar tillfälle bevista nöjestillställningar till
billigare kostnad. I åtskilliga fall har medlemsantalet kunnat räknas i femeller
sexsiffriga tal. Då därjämte varje medlem haft möjlighet medtaga anhöriga.
vänner och bekanta blir tillställningens karaktär av enskild ganska
illusorisk. Sättet för distributionen av biljetter och villkoren i övrigt för
tillträdet till föreställningarna äro av den beskaffenheten att det blir praktiskt
taget omöjligt för uppbördsmyndigheten att med vanliga medel utöva en
effektiv kontroll.

Såsom exempel på denna form av nöjestillställningar må nämnas vissa tillställningar
å Medborgarhuset. Där förekomma flera gånger i veckan »enskilda»
danstillställningar eller förevisning av ocensurerad film, anordnade av
olika föreningar och klubbar. Av polisrapporterna rörande dessa tillställningar
har framgått, att biljétter försålts till eller tillträde medgivits även för
andra än medlemmar. Ur en sådan rapport från poliskommissarien i 8:e
distriktet här i staden förtjänar följande återgivas:

»Enligt min uppfattning är uppvisandet av medlemskort av vad slag de
vara må icke någon garanti för att endast medlemmar i vederbörande klubb
eller sammanslutning vinna tillträde till förevisningar varom här är fråga.

I detta sammanhang anser jag mig icke kunna underlåta att anföra, att
de s. k. enskilda förevisningarna av ocensurerade filmer enligt min uppfattning
äro på väg att fullständigt urarta. Ett stort antal klubbar och föreningar,
därav en del med mycket stort medlemsantal, anordna för sina medlemmar
förevisningar av ocensurerad film. Med den omfattning, som klubb- och
föreningsverksamheten numera har, och det väl ej finnes många personer,
som icke äro medlemmar i någon klubb eller förening, torde väl, örn det
fortsattes på samma sätt, efter någon tid större delen av Stockholms befolkning
kunnat övervara någon förevisning av dylik film. Under sådana
förhållanden torde väl bestämmelserna angående filmcensur i det närmaste
helt sättas ur funktion samt respekten för lagstiftningen i berörda hänseende
undergrävas. Det torde även vara fullt tydligt, att förevisningarna av ocensurerad
film anordnas såsom s. k. enskilda förevisningar för att gällande
bestämmelser på området skall kunna kringgås. Härigenom undandrages
även i mångå tall skattemyndigheten betydande belopp i form av nöjesskatt.»

Liknande tillställningar förekomma i stor utsträckning å de olika teatrarna
och i Blå Hallen i Stadshuset.

Vid bedömandet av frågan örn tillställningar av offentlig eller enskild natur
har uppbördsmyndigheten att hålla sig till bestämmelserna i 4 § nöjesskatteförordningen,
som anknyta till motsvarande bestämmelser i KF den 10
juni 1932 (nr 200) angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i
§ 13 ordningsstadgan leir rikets sinder samt KK den 17 juni 1938 (nr 28(5) örn
tillägg till 8 13 ordningsstadgan för rikets städer. Bestämmelserna i förenänmda
4 § lämna emellertid föga ledning i fråga örn ovanberörda abonnemangstillställningar
och liknande mera svårbedömbara och svårkontrollerade

— 92 —

tillställningar. Ett förtydligande — därest ett sådant överhuvud är möjligt —
av här antydda spörsmål, vore helt säkert av största värde för såväl uppbördsmyndigheten,
som för det allmänna.

Vad därefter rörer frågan örn förköpstilläggen å vissa biljettpriser, innebär
detta i en del fall otvivelaktigt en förtäckt prisförhöjning, och synes på den
grund intet vara att erinra mot att nöjesskatt utgår jämväl därå.

Visserligen har från biografägarhåll anförts, att en utsträckt förköpsrätt
föranleder ökade försäljningskostnader, vilket alltså skulle motivera en särskild
avgift. Att ställa dessa kostnader i en särställning gentemot övriga omkostnader
synes emellertid principiellt oriktigt. Det ur skattesynpunkt riktigaste
vore otvivelaktigt att inräkna förköpet i biljettpriset och beräkna
nöjesskatten på det totala biljettpriset. Några tekniska hinder för en dylik
åtgärd torde icke föreligga och ej heller torde anordningen ur kontrollsynpunkt
erbjuda några oöverkomliga svårigheter. Å de kassarapporter, vilka
numera biläggas den uppgift å nöjesskatt, som varje vecka inkommer från
teatrar och biografer, finnes i allmänhet plats reserverad för den förköpssumma,
som belöper sig på varje föreställning. Vederbörande anordnare av
nöjestillställning kunna lämpligen åläggas att alltid uppgiva detta belopp och
att särskilt utmärka förköpspriset å biljetterna.

Stockholm i skatteverket, uppbördsavdelningen den 19 januari 1944,

Alarik Lundberg.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående angivares andel i böter m. m.
enligt 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel.

Till åtlydnad härav får generaltullstyrelsen, med remissaktens återställande,
anföra följande.

Vid utfärdande av förordningen den 3 mars 1916 (nr 49) örn straff för
olovlig varuutförsel m. m. gällde tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35), i vilken
stadgades straff för olovlig varuinförsel samt förverkande av olovligen
infört gods och vissa forslingsredskap. Enligt § 169 nämnda stadga skulle
böter m. m. för olovlig varuinförsel fördelas med tre fjärdedelar till beslagaren
och en fjärdedel till kronan. Förutom tulltjänstemän kunde jämväl
andra tjänstemän samt även enskilda personer komma i åtnjutande av beslagarandel.
Enligt § 138 mom. 1 i 1904 års tullstadga var nämligen den, genom
vilkens angivning eller åtgärd olovlig varuinförsel eller försök därtill
upptäcktes, att anse såsom beslagare.

Genom 19 § i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel,
jämförd med 9 § samma lag, avskaffades enskild angivares andel i
böter m. m. men bibehölls med vissa ändringar rätten till beslagarandel för
tulltjänstemän, polismän och lotstjänstemän. översteg beslagarandel 500 kronor
av böternas belopp och 500 kronor av den förverkade egendomens värde,

— 93 —

skulle överskjutande belopp ställas till generaltullstyrelsens förfogande för
att användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda
åtgärder för motverkande av olovlig varuinförsel. Enligt liknande grunder,
dock med vissa ändringar i fråga om andelarnas storlek, skulle beslagar -andelar utgå enligt 23 §, jämförd med 15 § 1 mom. i lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin i dess ursprungliga lydelse. Nämnda bestämmelser i 1923
och 1924 års lagar ändrades genom lagarna den 10 juni 1938 (nr 264 och
267), genom vilka lagar beslagarandelarna vid olovlig varuinförsel helt avskaffades
och meddelades bestämmelser av innebörd, alt vad som motsvarade
dessa andelar skulle ställas till generaltullstyrelsens förfogande för
ovanberörda ändamål.

De föreskrifter, som i 7 § av gällande förordning örn straff för olovlig varuutförsel
m. m. givits angående fördelningen av böter etc., stå i mindre god
överensstämmelse med nuvarande lagstiftning angående olovlig varuinförsel
och avvika vidare från motsvarande föreskrifter i vissa författningar angående
utförselförbud eller begränsningar i rätten att utföra varor från riket.
I åtskilliga numera icke gällande författningar angående utförselförbud,
vilka utfärdats efter förra världskrigets slut men före år 1939, har visserligen
— liksom ock i den i revisorernas berättelse avsedda kungörelsen
den 19 december 1930 (nr 437), genom vilken utförselförbud stadgats för
krigsmateriel — i fråga om bland annat fördelning av böter m. m. hänvisning
skett till 1916 års förordning. Emellertid har i flera författningar, som
fortfarande gälla, däribland kungörelsen den 16 september 1933 (nr 559)
med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar, föreskrivits,
att böter ävensom behållna beloppet för förbrutet gods skola tillfalla
kronan.

Enär enligt såväl 1923 års varuinförsellag och 1924 års spritinförsellag
som vissa författningar angående utförsel av varor andelar i böter och värdet
av förverkat gods icke utgå till åklagare, beslagare eller angivare, borde
egentligen i konsekvens härmed indragning även ske av icke blott angivar -andelarna utan även åklagarandelarna enligt 1916 års varuutförselförordning.
Att i samband därmed föreskriva om avsättande av vissa andelar till en
särskild fond för gratifikationer m. m. på liknande sätt, som stadgats i 1923
och 1924 års lagar, torde visserligen kunna ifrågasättas. Vissa skäl, däribland
den begränsade tid, varunder en dylik anordning skulle bliva av praktisk
betydelse, tala emellertid mot införande av bestämmelser i sådant avseende.
Skulle framdeles undantagsvis uppstå behov av medel till bestridande av
kostnad för särskilda åtgärder för beivrande av olovlig varuutförsel och sådan
kostnad icke kunna utgå från redan förefintligt anslag, förutsätter styrelsen,
att särskilda medel kunna beviljas för ändamålet. Styrelsen får härvid
erinra, dels att å riksstaten under sjunde huvudtiteln tidigare varit uppfört
ett anslag till särskilda åtgärder till bekämpande genom tullverkets
försorg av olovlig införsel av spritdrycker m. m., dels ock att Kungl. Majit
genom brev den 13 maj 1937 angående tullverkets stater för budgetåret 1937/
38 förklarat, med tillämpning tills vidare från och ined nämnda budgetår,
att av delposten lill grundavlöningar m. lii. till övrig icke-ordinarie personal
finge till ett belopp av sammanlagt 1 000 kronor för år räknat bestridas
gratifikationer åt kronolots- och kanalpersonal.

Därest emellertid hinder skulle möta ali indraga åklagarandelarna enligt 1916
års förordning, föreslår styrelsen sådan ändring av 7 § samma förordning,
att angivarandelen avskaffas och att tillika stadgas, ali, där särskild angivare
finnes, åklagarens andel av böter samt av behållna försäljningssumman eller

— 94 —

i stället utgivna värdet av förbrutet gods och forslingsredskap skall utgöra
allenast en tredjedel och att återstoden skall tillfalla kronan.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad tjänstförrättande
generaltulldirektör, deltagit byråcheferna Hilding, Sandquist, Linders,
föredragande, och Lindberg samt tillförordnade byråchefen Olenius.

Stockholm den 18 januari 1944.

Underdånigst

Under generaltulldirektörens frånvaro:

TUWE JANSSON.

Anders Appeltofft.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 140, § 33.

Underdånigt utlåtande.

Med hänsyn till vad revisorerna anfört och uttalat finner jämväl statskontoret
påkallat, att frågan om frökontrollanstaltens finansiering och organisation
upptages till övervägande. Såsom av handlingarna framgår har en
allmän översyn av de taxor, som olika statliga institutioner tillämpa vid utförandet
av provningar, undersökningar och andra arbeten, påbörjats i anslutning
till budgetarbetet år 1941 men sedermera avbrutits i anledning av
vidtagna åtgärder för stabilisering av pris- och lönenivån. Det lärer kunna
antagas, att arbetet med denna översyn återupptages, så snart förutsättningar
för genomförandet av en taxerevision anses vara för handen, samt att därvid
även grunderna för frökontrollanstaltens taxor bliva föremål för omprövning.

Beträffande möjligheterna att genom organisatoriska förändringar nedbringa
anstaltens utgifter ifrågasätter statskontoret, om icke en undersökning
i detta hänseende lämpligen bör uppdragas åt statens organisationsnämnd.
Spörsmålet, huruvida verksamhetens långt drivna centralisering till Stockholm
innebär en ändamålsenlig och praktisk anordning, bör självfallet utredas,
innan frågan om nybyggnad för anstalten upptages till avgörande.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 10 januari 1944.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

JOHN W. EDBERG.

L. Lundh.

95 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 140, § 33.

Underdånigt utlåtande.

Under erinran att Kungl. Majit genom beslut den 17 december 1943 uppdragit
åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande organisationen
av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten får riksräkenskapsverket
förorda, att frågan om höjning av nu gällande taxor i samband
därmed upptages till prövning.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Faxelius deltagit.

Stockholm den 11 januari 1944.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

ARVID STENSTRÖM.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 140, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att efter hörande
av statens centrala frökontrollanstalt avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer uti § 33 av sin berättelse anfört rörande statens centrala
frökontrollanstalt och dess verksamhet.

Med överlämnande av ett från statens centrala frökontrollanstalt infordrat
yttrande i ämnet får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Genom beslut den 17 december 1943 har Kungl. Majit uppdragit åt lantbruksstyrelsen
att enligt chefens för jordbruksdepartementet närmare bestämmande
verkställa utredning rörande organisationen av den statliga och
statsunderstödda frökontrollverksamheten i syfte att möjliggöra ett effektivare
utnyttjande av de lokala frökontrollanstalterna samt att därefter till
Kungl. Majit inkomma med förslag rörande de ändringar i sagda organisation,
som kunna befinnas erforderliga.

Vid ifrågavarande utredning torde de utav revisorerna berörda förhållandena
komma att bliva föremål för närmare undersökning. Med hänsyn härtill
finner sig lantbruksstyrelsen icke böra i detta sammanhang närmare ingå
på de av revisorerna framförda anmärkningarna mot centrala frökontrollanstaltens
organisation. Då utredning härom sålunda redan anbefallts av
Kungl. Majit, finner styrelsen det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet
rörande anstalten och dess verksamhet icke böra föranleda någon vidare
åtgärd.

— 96 —

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt och Granström.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.

Bilaga.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Sedan kungl, lantbruksstyrelsen i remiss av den 23 december 1943 anmodat
statens centrala frökontrollanstalt att avgiva yttrande över av riksdagens
revisorer gjorda uttalanden rörande anstalten, får centrala frökontrollanstalten
härmed anföra följande.

Inledningsvis anser sig anstalten i korthet böra beröra det svenska frökontrollväsendets
uppkomst och utveckling. Den första frökontrollanstalten i
vårt land inrättades år 1876 av Hallands läns hushållningssällskap och under
det därpå följande decenniet tillkommo på hushållningssällskapens initiativ
ett stort antal dylika anstalter i landets olika delar. Detta system med ett
flertal självständiga och jämställda frökontrollanstalter visade sig snart otillfredsställande
och redan år 1890 påtalade den samma år inrättade kungl,
lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse olägenheterna härav. Detta påpekande
ledde ej till någon ändring lika litet som de olika förslag rörande frökontrollens
centralisering, som under de följande decennierna framlades av
kungl, lantbruksstyrelsen. Det var först under hösten 1919, och våren 1920,
som olika institutioner gjorde underdåniga framställningar om nödvändigheten
av en omorganisation av landets frökontrollväsende. Så framhöll Sveriges
utsädesförening »att den svenska utsädeshandeln inom landet saknade
det fasta underlag för sina affärer, som en fullt kompetent och pålitlig frökontroll
kunde erbjuda». Sveriges allmänna lantbrukssällskap anförde »att
en genomgripande förändring krävdes, om den svenska frökontrollen skulle
kunna motsvara tidens krav och tillnärmelsevis nå upp till den ståndpunkt,
som frökontrollen erhållit i andra länder. Svensk frökontrolls analys godkändes
icke vid den internationella handeln. För vår export av utsädesvaror
vore det en livsfråga, att det funnes en svensk frökontrollanstalt med så
stor auktoritet att försäljningsavtal med utlandet kunde träffas på basis
av dessa analyser. Icke en enda av de svenska anstalterna vore kompetent att
utföra sortrenhetsanalyser». Sveriges fröodlareförbund framhöll, att omorganisationen
av frökontrollväsendet »måste resultera i en institution med sådan
vederhäftighet, att svensk frökontroll bleve utslagsgivande i alla tvistefrågor
och att dess analysresultat godtoges såväl inom som utom landet».
Med anledning av dessa och liknande framställningar uppdrog Kungl. Majit
den 29 juni 1921 åt kungl, lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande
frökontrollens framtida ordnande. Den 22 maj 1922 framlade nämnda styrelse
sitt betänkande med förslag till omorganisation av frökontrollverksamheten,
vilket förslag bl. a. innebar inrättandet av en statens egen anstalt,
statens centrala frökontrollanstalt, och indragandet av ett flertal lokala

— 97

anstalter. 1924 års riksdag beslöt i huvudsak i enlighet med kungl, lantbruksstyrelsens
förslag.

Den 1 januari 1925 trädde den nya statsanstalten i verksamhet och vid
denna tidpunkt funnos 14 statsun dersödda lokala frökontrollanstalter, men
har sedermera genom kungl, lantbruksstyrelsens medverkan statsunderstödet
indragits för 8 av dessa, vilka blivit nedlagda, varjämte en av dem, den till
Lund förlagda, ombildats till en till Alnarp förlagd filial av centrala frökontrollanstalten.

Centrala frökontrollanstaltens första uppgift var att omedelbart organisera
frökontrollarbetena på ett sådant sätt, att undersökningarna genom anlitande
av bästa möjliga sakkunskap och med användande av den mest moderna
apparatur vare sig det gällde laboratoriekontroll eller fältkontroll utfördes
på ett så sakkunnigt, samvetsgrant och grundligt sätt, att resultaten
i fråga om alla utsädets värdebestämmande egenskaper blevo fullt tillförlitligt
fastställda. Efter den slentrian som tidigare varit rådande inom svensk frökontroll
var detta ingen lätt sak, men trots de invändningar som till att börja
med gjordes mot anstaltens rationaliseringssträvanden t. ex. bland annat
rörande bedömningen av de värdelösa abnorma groddarna, vilka tidigare
räknats såsom fullgoda, lyckades dock anstalten fullfölja sina en gång
utstakade riktlinjer och torde väl nu vara allmänt erkänt, att anstaltens
analysmetoder varit riktiga och därmed till gagn för växtodling och utsädeshandel.
Centrala frökontrollanstalten har också alltmer och mer genomfört
en verklig rationalisering av statsplomberingen genom att denna i allt större
utsträckning kombinerats med fältkontroll och därigenom med mer eller
mindre långtgående garanti för saluförda utsädesvarors sortäkthet. Den svenska
statsplomberingen i sin nuvarande form saknar motstycke i något annat
land. Vidare har anstalten jämte mycket annat upptagit en ordnad kontroll
över utsädespotatis, en åtgärd som tvivelsutan bidragit till att föra potatisodlingen
in på mera rationella vägar. I allt som allt torde med fullt fog kunna
sägas, att centrala frökontrollanstalten mer än väl förverkligat de uppgifter,
för vilkas genomförande den inrättades. Vårt land har härigenom fått
en verkligt stabil och rationell lrökontroll. Meri även utomlands har den
vunnit fullt beaktande och under årens lopp har ett stort antal fackmän från
snart sagt jordens alla länder besökt anstalten. Den har också i icke ringa grad
medverkat vid utarbetande av de internationella regler för frökontroll, som
antogos vid internationella frökontrollkongressen år 1931, och som nu utgöra
rättesnöret för analysering i alla länder vid internationell utsädeshandel.
Utlandets uppskattning av svensk frökontroll torde även framgå av att år
1934 förlädes en internationell kongress till Stockholm och år 1937 utsågs
anstaltens föreståndare till president i den internationella frökontrollföreningen,
Association Internationale d’Essais de Semences, vars medlemmar utgöres
av ett 30-tal inom- och utomeuropeiska stater.

Riksdagens revisorer hava påtalat, att kostnaderna för anstaltens verksamhet
äro alltför höga, då det vid anstaltens inrättande förutsattes att dess
utgifter skulle täckas av inkomsterna. Kungl. Majit anbefallde också kungl,
lantbruksstyrelsen dea 31 december 1924 ait avväga taxorna så att inkomsterna
så vitt möjligt täckte utgifterna för verksamheten. Nämnda styrelse hade
då vid sina beräkningar endast att hålla sig lill de erfarenheter i föreliggande
avseende, som vunnits vid den föregående organisationens ofta slentrianmässigt
utförda och förenklade analyser. När vid centrala frökontrollanstaltens
tillkomst analyserna blevo ett tidsödande precisionsarbete och då en hel del
nya undersökningar tillkommo, rörande vilkas kostnader man ej hade någon
erfarenhet såsom t. ex. de besvärliga och tidsödande bestämningarna av alla
frövarors ogräsbalt i antal per kilogram, de likaledes besvärliga och tids 7

Wt''/ ISO. Itel), berättelse ting. sint sverket dr II.

98 —

ödande fusariumbestämningarna m. m., är det ju självfallet, att den första
taxan blev för låg. Höjningarna av densamma hava sedermera vid olika tillfällen
vidtagits, men det bör bestämt och med skärpa framhållas, att taxorna
icke kunna sättas så att anstaltens samtliga utgifter bliva täckta, ty man får
ej förglömma, att centrala frökontrollen icke endast såsom lokala anstalter
utför det vanliga rutinarbetet utan dessutom i icke ringa utsträckning måste
verkställa en hel del analyser och andra tidsödande arbeten för att alltjämt
förbättra och utveckla arbetsmetoderna. Dylika arbeten äro oundvikliga,
enär kontrollen eljest bleve alltför fastlåst utan några som helst utvecklingsmöjligheter.
Vidare har anstalten att för halv taxa utföra alla analyser för
jordbrukare, utsädesutställningar och statliga institutioner. Alia analyser för
tillsynen av frölagens efterlevnad skola enligt Kungl. Maj:ts beslut verkställas
av anstalten och endast för en mindre del av dessa erhålles någon ersättning.
Vidare kan man icke rimligtvis begära, att lönerna för de tjänstemän,
som företräda den teknisk-vetenskapliga sakkunskapen och vilka
måste finnas vid statens högsta kontrollmyndighet, skola täckas genom inkomster
av verksamheten. Revisorerna hava påtalat, att statens kostnader
för anstalten under senare år alltjämt stegras, men de hava därvid icke sett
denna stegring mot bakgrunden av den ökade omfattningen av anstaltens verksamhet.
Det riktigaste är givetvis dock att ställa inkomsterna i relation till
utgifterna. Det torde därför på goda grunder kunna sägas, att den ekonomiska
ställningen under senare år förbättrats, ty utgifterna hava under budgetåren
1938/39—1942/43 täckts av inkomsterna i följande utsträckning:

1938/39 .................... 52,3 °/o

1939/40 .................... 48,2 %

1940/41 .................... 54,2 %

1941/42 .................... 60,9 %>

1942/43 .................... 66,2 %.

Som synes, visar alltså det senaste budgetåret det gynnsammaste ekonomiska
resultatet, oaktat avlöningarna till personalen under kristiden på
grund av höjningar av olika slag varit högre än tidigare. I detta sammanhang
torde vara anledning omnämna, att dansk statsfrökontrollanstalt, den
enda anstalten i sitt slag i Danmark, under budgetåret 1941/1942 blott täckte
67 % av sina utgifter genom inflytande inkomster, oaktat taxorna i detta
land äro högre än de svenska. Givetvis kunna vissa justeringar av taxorna
företagas men detta måste ske med stor försiktighet, ty man måste betänka att
varje taxehöjning medför ökade utgifter för jordbruket. I stort sett torde man
väl kunna säga, att statens utgifter för centrala frökontrollanstalten äro av
rent bagatellartad natur i förhållande till den ekonomiska vinst, som tillföres
jordbruket genom användandet av en verkligt kontrollerad vara av växtodlingens
viktigaste produktionsfaktor.

Revisorerna hava vidare anmärkt på att ersättningen för övertidsarbete
från budgetärt 1938/39 till budgetåret 1942/43 nära 3-dubblats. Detta är ej
alls märkvärdigt, ty under det förstnämnda året uppgick den personal, som
hade rättighet erhålla dylik ersättning, till 48, under det sistnämnda året
däremot till 80, och vidare var under den tid, januari—mars, då övertidsarbete
i största utsträckning måste förekomma, provantalet i förra fallet 12 797,
i senare fallet 34 812. Vid en anstalt av så säsongbetonad karaktär som centrala
frökontrollanstalten är övertidsarbete oundvikligt, även örn detsamma
i någon mån skulle kunna minskas genom tillgång på större lokalutrymmen.
Av ungefär samma anledning hava naturligtvis timavlöningarna stegrats.

Revisorerna föreslå i första hand, att höjning av taxorna företages. Visserligen
skulle detta i viss utsträckning kunna ske, dock icke, som först fram -

99 —

hållits, i sådan grad att anstalten bliver helt självförsörjande. En ändring av
taxorna bör emellertid ej genomföras nu mitt under försäljningssäsongen,
utan bör saken i god tid övervägas och förberedas före nästkommande budgetår,
kanske lämpligast i samband med den utredning, som Kungl. Maj:t
på grund av 1941 års riksdags beslut anbefallt kungl, lantbruksstyrelsen att
verkställa beträffande ökad kontroll över saluförda utsädesvaror.

Revisorerna ifrågasätta »hurvida verksamhetens långt drivna centralisering
till Stockholm innebär en fullt ändamålsenlig och praktisk anordning. I första
hand bör därför undersökas, huruvida anstaltens filial i Skåne skulle kunna
utnyttjas i högre grad än vad hittills skett. Vidare bör tagas under övervägande,
om icke en överflyttning av vissa undersökningar till befintliga lokala frökontrollanstalter
bör kunna ske.» Detta är ett synnerligen märkligt uttalande,
då man ser detsamma mot bakgrunden av att kungl, lantbruksstyrelsen
under en lång följd av år arbetade för en centralisering och först lyckades
uppnå detta mål genom centrala frökontrollanstaltens inrättande och genom
indragning av ett flertal lokala anstalter. För att ett lands frökontroll skall
kunna vara tili verklig nytta för landets utsädesförsäljning, måste densamma
i största möjliga utsträckning vara centraliserad, ty endast på så sätt är det
möjligt att erhålla fullt tillförlitliga och samstämmiga resultat. Det är nämligen
av största vikt, att den centrala anstalten har tillfälle att analysera prov
från större delen av landet för att kunna överskåda behövligheten av att
framkomma med förslag till erforderliga, tillfälliga ändringar av gällande
plomberingsfordringar och normaltal. Det är likaledes av stor betydelse att
statsanstalten har möjlighet att utföra tillräckligt många analyser av samtliga
fröslag för att därigenom få den erfarenhet, som är nödvändig för att
anstalten skall kunna vara verkligt försklassig. Endast en stor, allt omfattande
anstalt med den väsentliga delen av sin personal samlad på en plats kan
skaffa sig en sådan erfarenhet och uppnå en sådan skicklighet i arbetet, som
är absolut nödvändig. Endast med tillräckligt omfattande analysarbete och
en tillräckligt stor personal kan man för värjo enskild arbetsuppgift skapa
verkliga experter, en sak som i ett fall som detta måste vara av oerhört stor
betydelse. Skulle någon mera avsevärd del av undersökningarna överföras
till de lokala anstalterna, skulle nämnda fördel omintetgöras och en stor del
av det arbete, som nu under snart 20 års tid nedlagts på att få fram en
förstklassig personal, äventyras. Ett överförande av en hel del undersökningar
på de lokala anstalterna är alltså av anförda skäl synnerligen betänkligt, men
det är också betänkligt i så avseende, att dessa icke besitta och omöjligen kunna
besitta en sådan sakkunskap, som måste vara företrädd vid centrala frökontrollanstalten.
Revisorerna hava påpekat, att de lokala anstalternas utgifter mer
än väl täckas av inkomsterna. Detta är ej alis märkvärdigt, då de dels i förhållande
till antalet analyserade prov utföra en proportionsvis mera omfattande
statsplombering än centrala frökontrollanstalten och dels verkställa enbart rutinarbete
och detta i fråga om de lättare analyserade växtslagen huvudsakligast
strå- och trindsäd samt klöver och timotej, under det att centrala frökontrollanstalten
har att utföra en mängd analyser av svåranalyserade fröslag såsom
lättare gräsfröslag, rotfrukts-, köks- och prydnadsväxter m. fl. för att nu ej
nämna alla av fältkontrollen verkställda undersökningar rörande sortrenhet,
sort- och stamäkthet ävensom fältbesiktningar över hela landet. Anstalten
är emellertid av den bestämda uppfattningen, att det svenska frökontrollarbelet
ännu icke är tillräckligt centraliserat. Idealet vore, .särskilt från handelns
sida, att all statsplombering vore koncentrerad lill en enda anstalt,
ehuru man ju även kan tänka sig, alt åtminstone de tre mellansvenska lokala
anstalterna omändrades till filialer av centrala frökontrollanstalten. I sistnämnda
fall .skulle nämnda anstalt nämligen mera direkt kunna påverka un -

— 100

dersökningarnas utförande samt själv övertaga vissa svårare dylika såsom
t. ex. beträffande sortäkthet hos vissa fröslag.

Vad särskilt angår revisorernas påpekande, att anstaltens ^ filial borde utnyttjas
i större utsträckning än vad nu är fallet, så kan påpekas att detta
med nuvarande lokalutrymmen icke är möjligt. Visserligen har filialens provantal
under senare år avsevärt tilltagit, men detta beror till mycket stor del
på att den verkställt en hel del analyser av oljeväxtfrö vilka analyser utförts
under en tid, då normala antalet prov av andra fröslag är obetydligt. Det
bör också påpekas, att filialens personal under sommaren måste utföra omfattande
undersökningar å anstaltens till Alnarp förlagda synnerligen omfattande
kontrollodlingar.

En decentralisering av svenskt frökontrollväsende skulle utan tvivel bliva
till obotlig skada för denna verksamhets enhetlighet och likformighet, till
nackdel icke minst för utsädeshandeln. Sverige har genom centrala frökontrollanstalten
lyckats skaffa sig en institution med högsta kompetens på utsädesområdet
och med stadgat anseende såväl inom som utom vårt land.
Detta är en ovärderlig tillgång, som icke får och icke bör äventyras för ovidkommande
svnpunkter. Det torde också kunna nämnas, att Danmark har
en enda frökontrollanstalt, och likartat är ungefär förhållandet i Norge, Finland,
Holland, England, Skottland m. fl. länder.

Slutligen hava revisorerna hemställt, att frågan om nybyggnad för centrala
frökontrollanstalten icke bör avgöras förrän spörsmålet örn de lokala anstalternas
övertagande av vissa undersökningar blivit utrett. Häremot måste
bestämt anföras, att även om man kan förutse, att verksamheten efter kristiden
skulle komma att minskas, är den föreslagna tillbyggnaden absolut
ofrånkomlig, och detta framför allt på grund av fältkontrollens omfattande
utveckling, vilken viktiga verksamhetsgren är av sådan art, att den icke
under några omständigheter kan utövas av lokal frökontrollanstalt.

Statens centrala frökontrollanstalt kan slutligen ej underlåta att påpeka,
att oaktat anstalten under nära 20 år bedrivit sin verksamhet med årliga underskott,
vilka för övrigt tidigare proportionsvis varit större än nu, har det
ingen enda gång från Kungl. Maj:ts eller kungl, lantbruksstyrelsens sida
framkommit någon erinran häremot utan har i stället skötseln av anstaltens
viktiga verksamhet väl vitsordats. Det är därför märkligt att först nu anmärkningar
framställts och det är också märkligt, att riksdagens revisorer vilja nedbringa
verksamheten vid statens egen anstalt för att därigenom bereda fördelar
för anstalter, som icke äro statens.

Remisshandlingen återgår.

Stockholm den 7 januari 1944.

För statens centrala frökontrollanstalt
Hernfrid Witte.

101

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 150, § 34.

Underdånigt utlåtande.

Egnahemsstyrelsen finner ej anledning motsätta sig, att styrelsen tilldelas
uppgiften att utöva överinseende över stödlåneverksamhetens avveckling.

I detta ärendes handläggning hava deltagit överdirektören och ledamöterna
Andersson, Ericsson, Gabrielsson, Gustafsson och Malmberg.

Stockholm den 19 januari 1944.

Underdånigst
För överdirektören

YNGVE ERICSSON.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 150, § 34.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 21 december 1943 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1943 församlade revisorer
under § 34 av sin berättelse anfört angående avvecklingen av 1932—
1934 års stödlåneverksamhet; och får länstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

I de uppgifter, länsstyrelsen på revisorernas begäran lämnat beträffande
stödlånen, har länsstyrelsen utgått ifrån att med uttrycket »utestående restantier»
— vilka angivits till 53 788 kronor 42 öre å 194 stycken stödlån -—
avsåges summan av återstående, ej slutlikviderade lån. Den revisorernas berättelse
åtföljande sammanställningen synes utvisa, att icke alla länsstyrelser
inlagt samma betydelse i ifrågavarande uttryck utan uppfattat »utestående
restantier» såsom avseende icke indrivna, ehuru till betalning förfallna annuiteter
å lånen. Med den tolkning, som länsstyrelsen sålunda givit uttrycket
»utestående restantier», kommer det av länsstyrelsen i sådant avseende angivna
beloppet icke att te sig högt i förhållande till de belopp, som andra
länsstyrelser upptagit under samma rubrik.

Till bemötande av vad revisorerna anfört därom, att länsstyrelsen redovisat
ett betydande antal lån, i fråga om vilka åtagna arbetsprestationer icke
fullgjorts, vill länsstyrelsen framhålla följande.

Det totala antalet återstående icke slutlikviderade stödlån utgjorde vid
1944 års ingång 159, motsvarande ett sammanlagt kapitalbelopp av 44 538
kronor 21 öre. Härav utgjorde 32 stycken — motsvarande ett kapitalbelopp
av 3 437 kronor 57 öre —- sådana lån, vilka till sin återstående del skola
kontant återbetalas, och 127 stycken — motsvarande ett kapitalbelopp av
41 100 kronor 64 öre — sådana lån, vilka skola gäldas genom arbete. Om

— 102 —

man täger i betraktande, att antalet ursprungligen beviljade stödlån i länet
uppgått till 4 781, torde länets stödlånebalans i förhållande till andra läns
icke vara anmärkningsvärd.

Länsstyrelsen vill här ytterligare framhålla, att den ursprungligen — beträffande
1932 och 1933 års stödlån — gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen
ägde uppsäga lån till omedelbar betalning, därest låntagaren visade
försumlighet att utföra åtaget förbättringsarbete, icke upptagits i 1934 års
lånekungörelse och enligt kungl, jordbruksdepartementets skrivelse till länsstyrelserna
den 4 december 1936 icke vidare tillämpats även beträffande 1932
och 1933 års stödlån. Av jordbruksdepartementets skrivelse kan utläsas, att
denna uppmjukning av principerna för tillämpningen av föreskrifterna om
återbetalning av stödlån haft sin grund däri, att det icke ansetts överensstämmande
med rättvisa och billighet, att den, som bruste i fullgörandet av åtaget
förbättringsarbete, skulle kunna genom en uppsägningsåtgärd från länsstyrelsens
sida nödgas på en gång återbetala hela lånet, medan den, som erhållit
lån utan rätt att återgälda detsamma med förbättringsarbete, icke löpte
någon risk av denna art.

De låntagare, som hava att kontant återbetala stödlån, skola enligt gällande
bestämmelser återbetala lånen med en sjundedel örn året. Enligt nyssnämnda
departementsskrivelse har Kungl. Majit förklarat, att det belopp,
som sålunda årligen kontant skulle återbetalas, icke i något fall borde beräknas
högre än till en sjundedel för år av den del av lånet, som det ålåge
låntagaren att gälda kontant.

Ovannämnda balans, 41 100 kronor 64 öre, fördelar sig på de olika åren

sålunda:

År Antal Kapitalbelopp

1932 ...................... 27 10 990:99

1933 ............................. 33 10 095:65

1934 ...........L.................. 67 20 014: —

Med tillämpning av ovanberörda principer och med beaktande av en sjuårig
amorteringstid har länsstyrelsen ansett sig böra låta anstå till efter 1943,
respektive 1944 års utgång med vidtagande av indrivningsåtgärder i fråga
örn 1933 och 1934 års lån.

Vidare får länsstyrelsen anföra, att länsstyrelsen vid indrivandet av förfallna
lånebelopp haft att taga hänsyn till ändamålet med lånen, nämligen
att bereda jordbrukare, som på grund av jordbrukskris kommit i ekonomiska
svårigheter, bistånd. Detta och intresset att i förekommande fall genom ett
smidigt och hovsamt tillvägagångssätt vid lånens avveckling söka ernå bästa
möjliga betalningsresultat hava varit utslagsgivande synpunkter för länsstyrelsen.

Under åberopande av de skäl och omständigheter, som sålunda här ovan
anförts, får länsstyrelsen i underdånighet hemställa, att vad revisorerna
anfört, i vad Kristianstads län härav beröres, icke måtte till vidare åtgärd
föranleda.

Kristianstad i landskontoret den 18 januari 1944.

Underdånigst
A. E. RODHE.

OTTO NORDENFORS.

— 103 —

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 150, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1943 anmodad avgiva underdånigt
utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer i sin nämnda år avlämnade
berättelse uttalat i fråga om avvecklingen av stödlåneverksamheten får
länsstyrelsen anföra följande.

Till komplettering av de till riksdagens revisorer den 7 december 1943
lämnade uppgifterna angående stödlåneverksamheten vill länsstyrelsen nämna,
att under rubriken »vid utgången av budgetåret 1942/43 utestående stödlån,
för vilka åtaget arbete ej presterats», äro upptagna över 100-tal lån, för
vilka förbättringsarbete utförts och av länsstyrelsen godkänts men vilka vid
nämnda tidpunkt icke voro i räkenskaperna avförda från fonden för stödlån
åt jordbrukare. Vidare hava sådana lån, varav viss del skall återgäldas
kontant genom avbetalningar och viss del genom förbättringsarbete, upptagits
under nyssnämnda rubrik, oaktat det föreskrivna arbetet godkänts
av länsstyrelsen. Anledningen härtill är, att länsstyrelsen ansett sig böra
avföra lånebeloppen från fonden, först sedan sista avbetalningen å lånet
fullgjorts. Till gruppen utestående lån, för vilka arbete ej presterats, har
hänförts jämväl sådana lån, för vilka arbete fullgjorts först efter den föreskrivna
tiden och där framställning om godkännande av arbetet såsom likvid
för lånet varit beroende på länsstyrelsens prövning. För samtliga nu nämnda
kategorier lån, uppgående till 185 stycken, har alltså arbete presterats,
ehuru lånebeloppen ingå i den vid ifrågavarande budgetårsskifte redovisade
balansen.

Beträffande den länsstyrelserna åliggande övervakningsskyldigheten i avseende
å beviljade stödlån hava enhetliga föreskrifter icke utfärdats. Länsstyrelsen
har därför vid handläggningen av dessa ärenden följt de principer,
som kommit till uttryck i det av chefen för jordbruksdepartementet i Eders
Kungl. Maj:ts proposition nr 24 till 1934 års riksdag gjorda uttalandet i fråga
om stödlåneverksamheten, ävensom den praxis, som utbildats vid behandlingen
inom centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden av hithörande
frågor. Länsstyrelsen Ilar sålunda gått fram med stor varsamhet då det gällt
indrivningen av utlämnade lån och endast i få fall tillgripit möjligheten^ att
uppsäga lån. Härigenom har enligt länsstyrelsens förmenande det med låneverksamheten
avsedda syftet bäst främjats samtidigt som kronans rätt till
betalning icke åsidosatts.

Emot det framlagda förslaget, att överinseendet över stödlåneverksamhetens
avveckling anförtros åt egnahemsstyrelsen, synes intet vara att erinra.

Vänersborg i landskontoret den 20 januari 1944.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

CARI, MALM.

TOR REHMAN.
Föredragande i stödlåneärenden.

— 104 —

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 150, § 34.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 21 december 1943 får länsstyrelsen i underdånighet
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
avvecklingen av 1932—1934 års stödlåneverksamhet.

Till rättelse av länsstyrelsens uppgift i skrivelse den 3 december 1943 angående
vid utgången av budgetåret 1942/43 utestående restantier å stödlån,
däri felaktigt upptagits hela beloppet av vid nämnda tidpunkt utestående lån,
får länsstyrelsen meddela, att restantierna rätteligen utgjorde följande.

Lån beviljade under budgetåren

Tillhopa

1932/33

1933/34

1934/35

Antal lån ............................

Restantiebelopp.......................

137

42 862-25

15 912-60

130

27 614-—

332

86 388-85

Av nämnda restantiebelopp skulle emellertid endast 12 402 kronor 40 öre
erläggas kontant, medan återstående belopp finge gäldas genom utförande
av förbättringsarbete. Länsstyrelsen vill framhålla, att av den av riksdagens
revisorer gjorda sammanställningen av de olika länsstyrelsernas uppgifter
synes framgå, att vissa länsstyrelser såsom restantiebelopp vid utgången av
budgetåret 1942/43 upptagit endast sådana belopp, som skolat gäldas kontant.

Beträffande länsstyrelsens handläggning av stödlåneärendena före den 1
juli 1943 får länsstyrelsen hänföra sig till bifogade från dåvarande föredraganden
nuvarande t. f. häradsskrivaren Harry Karelius infordrade yttrande.1

Efter den 1 juli 1943 hava samtliga låntagare, som då resterade för förfallna
oguldna belopp, minst en gång anmanats gälda förfallna belopp. Vid
utgången av år 1943 har antalet utestående stödlån därigenom nedbringats
på sätt följande uppställning utvisar:

	Lån beviljade under budgetåren
				Tillhopa
	1932/33	1933/34	1934/35
Antal icke slutlikviderade lån..........	48	28	56	132
Av dessa låns återstående belopp skola
gäldas
a) genom arbete ....................	13 637-70	6162-70	12 208''—	32 008-4 0
b) genom avbetalningar..............	2184-50	—	2 170-—	4 354-50
Utestående restantier: -
a) antal lån........................	48	28	53	129
b) restantiebelopp ..................	15 822-20	6162-70	6 072-—	28 056-90
Antal utestående stödlån, för vilka åtaget
arbete ej presterats..................	39	28	44	lil

Av de sålunda lämnade uppgifterna torde framgå, att handläggningen av
stödlåneärendena numera bedrives energiskt och målmedvetet, varför läns -

1 Ej här avtryckt.

— 105

styrelsen har grundad anledning antaga, att avvecklingen av de återstående
stödlånen skall kunna fortgå tillfredsställande. Oaktat ifrågakomna ärenden
tidigare icke synas hava handlagts på sätt bort ske, får länsstyrelsen därför
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta vid vad i ärendet
förekommit bero.

Härnösand i landskontoret den 14 januari 1944.

Underdånigst
på länsstyrelsens vägnar:

PER WENSTRÖM. E. G. LEKSELL.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 150, § 34.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1943 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
länsstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående avvecklingen av 1932—1934 års stödlåneverksamhet
och får länsstyrelsen i sådant avseende i underdånighet anföra följande.

Att ifrågavarande avveckling icke kunnat ske med större snabbhet är dels
beroende på länsstyrelsens ökade arbetsbörda och den härav föranledda ständiga
bristen på tillräcklig arbetspersonal dels ock i viss mån på den försiktighet
i fråga örn tvångsindrivning av restantier, som under hand tillråtts av
centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden.

De låntagare, som icke vederbörligen fullgjort sina skyldigheter ha emellertid
av länsstyrelsen erhållit upprepade påminnelser härom. I sista hand
har länsstyrelsen måst tillgripa lagsökningsåtgärder mot de försumliga. Dylika
tvångsåtgärder påbörjades beträffande 1932/1933 års lån under år 1942
och i fråga örn 1933/1934 års lån under år 1943. Innevarande år ämnar länsstyrelsen
förfara på enahanda sätt med avseende å 1934/1935 års lån. Av de
lån, som utlämnades de två förstnämnda budgetåren och ännu äro oguldna,
tillhopa 29 st., torde de flesta behöva avskrivas och ämnar länsstyrelsen snarast
göra underdånig framställning därom.

Under avvecklingen av låneverksamheten har det visat sig, att många låntagare
fullgjort de åtagna förbättringsarbetena men först vid delgivning av
lagsökningsföreläggande kunnat förmås att insända vederbörligt intyg härom.
I andra fall åter ha ett flertal låntagare, som icke fullgjort sina arbeten,
i stället kunnat kontant återbetala hela lånebeloppet tack vare den väsentliga
förbättring i jordbrukarnas ekonomiska läge, som inträtt under de senaste
två åren. I sådana fall synes dröjsmålet med indrivningen av utestående
lån varit till fördel för statsverket, enär dessa låntagare och deras borgensmän
under åren närmast före nu rådande kristid med all sannolikhet
saknat utmätningsbara tillgångar, varför ifrågavarande lånebelopp måst avskrivas.

Östersund i landskontoret den 19 januari 1944.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

GUNNAR LEKANDER.

— 106

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 35.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att efter hörande av statens
centrala frökontrollanstalt, styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut, styrelsen för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt,
Svenska vall- och mosskulturföreningen, Sveriges utsädesförening och W. Weibull
aktiebolag avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti
§ 35 av sin berättelse anfört rörande den statliga och statsunderstödda forsknings-
och försöksverksamheten på jordbrukets område.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen, med återställande av remissakten
och överlämnande av från statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen
för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, styrelsen för statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt, Svenska vall- och mosskulturföreningen,
Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktiebolag inhämtade yttranden1,
i ärendet anföra följande.

Organisationen av försöksverksamheten på jordbrukets område symes riksdagens
revisorer för närvarande i stort icke tillfredsställande, då det nuvarande
systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner
med var och en sin styrelse enligt revisorernas mening måste leda till
splittring av verksamheten och därmed till bristande effektivitet. Revisorerna
hava vidare anfört, att de arbeten, som utföras vid den ena anstalten, ofta
helt eller delvis sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution
är sysselsatt, och att något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom
ett dylikt dubbelarbete kunde undvikas, i allmänhet icke synes förekomma.
Nämnda olägenheter synas revisorerna giva anledning till att frågan
örn sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten på
jordbruksområdet borde upptagas till allsidig prövning. En sammanslagning
av institutioner, som arbeta på växtodlingens område, skulle enligt revisorernas
uppfattning kunna tänkas omfatta anstalten för jordbruksförsök,
med vilken Svenska vall- och mosskulturföreningen borde införlivas, växtskyddsanstalten,
centrala frökontrollanstalten och lantbrukskemiska kontrollanstalten
samt eventuellt även statens trädgårdsförsök. Revisorerna hava
därjämte förordat, att den ställning, de nu statsunderstödda företagen Sveriges
utsädesförening och W. Weibull aktiebolag skulle intaga till en sådan
organisation, samtidigt borde klarläggas.

Den vid sistnämnda båda växtförädlingsanstalter bedrivna försöksverksamheten
utgör enligt lantbruksstyrelsens uppfattning ett ofrånkomligt led
i det växtförädlingsarbete, som äger rum vid nämnda anstalter, och den
har som följd därav en speciell inriktning, som väsentligt skiljer den från
den vid jordbruksförsöksanstalten bedrivna försöksverksamheten. En närmare
samordning av växtförädlingsanstalternas försöksverksamhet och jordbruksförsöksanstaltens
synes lantbruksstyrelsen därför icke hava förutsättningar
att medföra några mera påtagliga fördelar. W. Weibull aktiebolags
ställning såsom privat företag, vilket till övervägande delen självt bestrider
kostnaderna för den vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna förädlings-
och försöksverksamheten, torde i detta sammanhang särskilt böra
uppmärksammas.

1 Styrelsens för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt W. Weibull AB:s
yttranden lia här ej avtryckts.

— 107 —

Vid statens växtskyddsanstalt bedrives i viss mån såväl forsknings- som
försöksverksamhet. Jämväl vid denna anstalt har emellertid försöksverksamheten
en sådan speciell karaktär, att anledning i stort sett icke finnes att räkna
med förekomsten av något dubbelarbete i fråga örn den vid denna anstalt
och övriga ovan nämnda anstalter och institutioner bedrivna försöksverksamheten.

Statens centrala frökontrollanstalt är i likhet med statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt i främsta rummet centralorgan för kontrollverksamhet på
lantbrukets område. Nämnda båda anstalter bedriva icke någon egentlig försöksverksamhet
av här ifrågavarande slag. Däremot ägna sig båda anstalterna
i viss begränsad utsträckning åt forskningsverksamhet på sina respektive
områden. Så torde nämligen vara ofrånkomligt om anstalterna väl skola
kunna fylla dem åliggande kontrolluppgifter, enär lösandet av dessa senare
kräva fortlöpande förbättringar beträffande undersökningsförfarandena. Den
särskilda inriktningen hos ifrågavarande forskningsverksamhet gör emellertid,
att densamma väsentligt skiljer sig från det forskningsarbete, som förekommer
vid andra institutioner. Ifrågavarande anstalters verksamhet är av
övervägande administrativ art och bör icke lämpligen sammanföras nied
egentlig forsknings- och försöksverksamhet.

Vad den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna försöksverksamheten
angår, uttalade 1936 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 320) i
samband med behandlingen av frågan örn sammanslagningen av Svenska
mosskulturföreningen och Svenska betes- och vallföreningen, att föreningarnas
möjlighet att själva utöva försöksverksamhet vore av väsentlig betydelse
för upprätthållandet av förtroendet till och säkerställandet av framgången av
deras konsulterande och upplysande verksamhet.

Sedan besparingsberedningen den 20 november 1941 avgivit förslag angående
omorganisation av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet,
hemställde lantbruksstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1943 i samband med
framläggande av förslag till anslagsäskande för föreningen för budgetåret
1944/45, att en utredning snarast måtte verkställas, huruvida den av besparingsberedningen
ifrågasatta omorganisationen borde komma till stånd. Jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
den 3 december 1943 särskilda sakkunniga att verkställa utredning rörande
vall- och mosskulturföreningens framtida organisation och verksamhet.
Vid ifrågavarande utredning torde jämväl till behandling komma att upptagas
den av föreningen bedrivna försöksverksamheten, varför densamma i
allt fall kommer att bliva föremål för utredning.

Revisorerna hava vidare föreslagit, att eventuellt även statens trädgårdsförsök
borde sortera under den av revisorerna ifrågasatta gemensamma styrelsen
för ovannämnda anstalter. Ifrågavarande institution bedriver visserligen
försöksverksamhet av liknande natur som jordbruksförsöksanstalten.
men med hänsyn till att förstnämnda institution har sin verksamhet inriktad
på trädgårdsväxter, medan jordbruksförsöksanstaltens verksamhet avser
jordbruksväxter i allmänhet, torde någon större risk för dubbelarbete melian
de båda nämnda anstalterna icke föreligga. Med hänsyn till såväl ovannämnda
förhållande som till sagda anstalters olika förläggningsorter synes
det lantbruksstyrelsen tveksamt, örn ett sammanförande av ifrågavarande
båda anstalter skulle medföra de av revisorerna väntade fördelarna.

Lantbruksstyrelsen vill slutligen erinra därom, att under den tidigare behandlingen
av frågan örn försöksverksamhetens ordnande på lantbrukets
område i vårt land även möjligheterna att sammanföra försöksverksamheten
på jordbrukets och husdjursskötsel!!* områden lill en gemensam lantbruksförsöksanstalt
varit föremål för överväganden. Det av 1936 års riksdag fat -

— 108 —

tade beslutet i ämnet innebar emellertid, att särskilda till lantbrukshögskolan
knutna anstalter på jordbrukets och husdjursskötselns områden inrättades.
Då således den begränsade centralisering av försöksverksamheten, varom här
vore fråga, ej ansetts kunna genomföras, ehuru flera skäl ur såväl försöksverksamhetens
som administrationens synpunkt talade därför, synes det än
mer ovisst, örn sammanförandet av ett flertal forsknings-, försöks- och kontrollanstalter
med i huvudsak speciell karaktär skulle kunna medföra utav
revisorerna avsedda fördelar.

Lantbruksstyrelsen delar till fullo den av riksdagens revisorer uttalade
uppfattningen rörande betydelsen av en rationellt ordnad försöksverksamhet
på jordbrukets område, men på grund av vad ovan anförts finner lantbruksstyrelsen
sig för närvarande icke kunna biträda det av revisorerna framförda
förslaget örn att organisationen av försöksväsendet på jordbrukets område
nu göres till föremål för förnyad utredning.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt och Granström.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.

Bilaga 1.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Sedan kungl, lantbruksstyrelsen i remiss av den 23 sistlidne december anmodat
statens centrala frökontrollanstalt att avgiva yttrande över av riksdagens
revisorer framlagt förslag till viss omorganisation av landets försöksverksamhet,
får anstalten med återställande av remisshandlingen härmed
anföra följande.

Först och främst anser sig anstalten böra begränsa sitt yttrande till att
endast gälla de uttalanden, som nämnda revisorer gjort beträffande anstalten.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att en hel rad anstalter, som bedriva
forsknings- och försöksverksamhet, borde för undvikande av dubbelarbete
samordnas under en gemensam styrelse. Bland de anstalter, som i dylikt
fall skulle ifrågakomma, är också upptagen centrala frökontrollanstalten,
enär den enligt revisorernas åsikt skulle bedriva dylik verksamhet. Detta
uttalande måste väl bero på en missuppfattning av anstaltens fältkontrollverksamhet.
Anstaltens kontrollodlingar stå emellertid ej i något samband
med försöksverksamhet. Förhållandet är nämligen, att de kontrollodlingar,
som anstalten anordnar, endast avse att fastställa sortäkthet, sort- och stamäkthet,
typäkthet samt i vissa fall sjukdomsfrihet hos de prov, vilka uttagits
ur utsädespartier, som statsplomberats eller skola statsplomberas med sorteller
stamnamn, eller också prov som blivit insända av odlare i och för undersökning
av ifrågavarande slag. Kontrollodlingarna äro ej anordnade som
verkliga försök, avkastningssiffror fastställas icke och dessa odlingar äro
alltså icke att hänföra till något slag av försöksverksamhet utan beteckna endast
åtgärder, som måste stå i samband med anstaltens kontrollverksamhet,
och därför måste utföras av anstalten och icke kunna handhavas av någon

— 109 —

annan institution. Här föreligger alltså ej något spår av dubbelarbete och för
övrigt har anstalten ända från dess tillkomst konsekvent undvikit att bedriva
något slag av försöksverksamhet. Vad särskilt angår anstaltens forskningsverksamhet,
så inskränker sig densamma endast till sådana spörsmål, som
falla inom ramen av anstaltens verksamhetsområde såsom t. ex. utprövande
av lämpligaste groningsmetoder för olika växtslag, statistiska sammanställningar
av resultaten från anstaltens kontrollverksamhet, utforskande av de
morfologiska egenskaperna hos olika sorter och stammar i och för dessas
identifiering vid fältkontroliarbetet o. d. Den forskning som centrala frökontrollanstalten
bedriver, kan på grund härav sägas vara av intern natur och
berör alltså icke andra anstalters forskningsverksamhet. Det hör därför betonas,
att centrala frökontrollanstalten så gott som uteslutande är en kontrollanstalt,
som icke utför något forsknings- eller försöksarbete av sådan
art, som förekommer vid försöksanstalterna.

Revisorerna påpeka vidare, att anstaltens samarbete med statens växtskyddsanstalt
icke skulle vara tillfredsställande. Denna anmärkning kan
anstalten ej förstå, då samarbetet i stället är ganska intimt. Centrala frökontrollanstalten
hänvänder sig ofta till växtskyddsanstalten för bestämning av
i undersökta prov förekommande skadedjur och sjukdomsangrepp, verkställer
groningsundersökningar av utsädesvaror avsedda för växtskyddsanstaltens
försök samt upplåter jordarealer för en del av dessa försök. Sommaren
1943 anordnade håda anstalterna gemensamt med Kungl. Majlis bemyndigande
en kurs för utbildning av fältbesiktningsmän för potatisodlingar. Revisorernas
anmärkning skulle gälla immunitetskontroll och sortkontroll av potatis.
Någon immunitetskontroll har frökontrollanstalten icke utfört och har
ej heller anledning att utföra. Dylik kontroll utföres endast av växtskyddsanstalten.
Vad beträffar sortkontroll, så skall centrala frökontrollanstalten
enligt gällande föreskrifter utföra densamma såväl beträffande potatis som
alla andra grödor genom kontrollodlingar och fältbesiktningar i landets olika
delar. Någon annan anordning är helt enkelt icke tänkbar, då en av centrala
frökontrollanstaltens uppgifter är att genom sin fältkontroll handhava all
kontroll av sortrenhet, samt sort- och stamäkthet.

Det torde vara anledning omnämna, att centrala frökontrollanstalten också
har ett mycket gott samarbete med statens trädgårdsförsök, vilken genom
särskilt avtal för anstaltens räkning utför samtliga kontrollodlingar av köksväxter
och med statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, vilken för anstaltens
räkning verkställer proteinbestämningar hos kvarnspannmål.

Det anförda torde visa, att statens centrala frökontrollanstalt så gott som
uteslutande är en kontrollanstalt och att den har ett gott samarbete med
andra institutioner samt att den icke utför något som helst dubbelarbete. Det
torde av denna anledning icke vara ändamålsenligt att under en gemensam
styrelse inordna en kontrollanstalt tillsammans med rena forsknings- och
försöksanstalter. Statens centrala frökontrollanstalt bedriver otvivelaktigt på
lämpligaste och mest ändamålsenliga sätt sin för jordbruket synnerligen betydelsefulla
verksamhet genom att alltjämt förbliva självständig och fullt
fristående samt med en styrelse, i vilken utsädeshandel och jordbruk äro väl
representerade. Man bör också icke förglömma, alt centrala frökontrollanstalten
i motsats till forsknings- och försöksanstalterna i realiteten är eli affärsdrivande
verk, för vilken erfordras en särskild styrelse.

Ett inordnande av en anstalt av sådan natur sorn centrala frökontrollanstalten
i en större, ett flertal anstalter omfattande styrelse, vilken icke kan
förväntas hava en i utsädesspörsmål sakkunnig sammansättning, skulle tvivelsutan
komma alt bliva lill nackdel för anstaltens effektivitet och erforderliga
oberoende.

— Ilo

Det bör vidare framhållas, att genom den föreslagna organisationsanordningen
skulle centrala frökontrollanstalten säkerligen komma att lösgöras
från kungl, lantbruksstyrelsen, under det att de lokala, statsunderstödda frökontrollanstalterna
naturligtvis fortfarande måste stå under nämnda styrelses
överinseende. En dylik anordning vore administrativt oformlig och skulle
tvivelsutan vålla mycken oreda och slitningar. Det är nödvändigt, att anstalten
alltjämt sorterar direkl under kungl, lantbruksstyrelsen, då nämnda styrelse
allt sedan sin tillkomst utfärdat alla förordningar för svensk frökontroll
rörande analysregler, statsplombering m. m., varför en annan anordning
vore synnerligen olämplig.

Till sist torde böra påpekas, att centrala frökontrollanstalten, även om den
ej är sammanförd under samma styrelse som forsknings- och försöksanstalterna
och jordbrukets upplysningsnämnd, självfallet alltid kommer att lämna
anförda nämnd alla upplysningar, som äro av intresse att få spridda till den
stora allmänheten. I regel torde det komma att röra sig örn sådana uppgifter,
vilka framkomma vid anstaltens undersökningar av inkomna prov och som
avse kvaliteten av resp. års utsäde utav olika växtslag.

Stockholm den 8 januari 1944.

För statens centrala frökontrollanstalt.

Hernfrid Witte.

Bilaga 2.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Kungl, lantbruksstyrelsen har den 23 december 1943 till styrelsen för statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt för avgivande av yttrande remitterat
det av riksdagens revisorer uti § 35 anförda uttalandet örn försöksverksamheten
på jordbrukets område.

Med anledning härav får styrelsen för kontrollanstalten anföra, att den
helt delar revisorernas uppfattning, att en rationellt ordnad försöksverksamhet
på jordbrukets område har den allra största betydelse för jordbruksdriften,
såväl i nuvarande läge som under de förhållanden, som kunna förväntas
inträda efter krigets slut. En samorganisation av försöksverksamheten
skulle otvivelaktigt komma att öka effektiviteten hos denna, samtidigt som
för verksamheten tillgängliga anslag skulle kunna bli utnyttjade på bästa sätt.

Styrelsen finner det tänkbart, att sagda samorganisation skulle kunna
åstadkommas genom det av revisorerna framförda förslaget örn gemensam
styrelse för ett flertal jordbruksinstitutioner, men ställer sig likväl tveksam
beträffande lämpligheten av en sådan anordning. Det förtjänar härvid uppmärksammas,
att styrelse för institution, varom här är fråga, vid sidan av
den allmänna ledningen av institutionens försöksverksamhet har att handlägga
en mångfald ärenden av rent administrativ art. Dessa senare uppgifter
torde för övrigt i allmänhet vara de kvantitativt dominerande och ej
sällan föranleda extra sammanträden. Då härtill kommer att de olika försöksinstitutionerna
äro avsevärt spridda över landet, skulle sannolikt ett
sammanförande av själva förvaltningen under gemensam styrelse stöta på
betydande svårigheter.

Vad särskilt angår statens lantbrukskemiska kontrollanstalt är att märka,

lil

att denna har en ganska speciell verksamhet med huvuduppgift att åt ett
stort antal olika uppdragsgivare mot i särskild taxa fastställda avgifter utföra
lantbrukskemiska analyser. Detta medför, att styrelsen huvudsakligen
har åligganden, som ej direkt ha med försöksverksamheten att skaffa. I
detta sammanhang kan också anföras, att jämlikt Kungl. Maj:ts instruktion
för anstalten professorn i lantbrukskemi vid lantbrukshögskolan skall
vara ledamot av styrelsen och att det bland övriga ledamöter skall finnas
representant för handeln med sådana varor, vilka kunna bli föremål för undersökning
vid anstalten och som äro av vikt för jordbruksnäringen.

I anslutning härtill vill styrelsen bringa i erinran det av Sveriges lantbruksförbund
framförda förslaget örn tillskapande av ett jordbrukets forskningsråd.
Styrelsen finner det förtjäna övervägas, huruvida icke ett dylikt
råd kunde erhålla vissa allmänna befogenheter rörande jordbruksförsöksverksamhetens
planläggning och samorganisering och därigenom kunna tillgodose
det syfte, som riksdagens revisorer med föreliggande framställning
aktualiserat.

Med åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen tillstyrka den av
riksdagens revisorer föreslagna utredningen av ärendet.

Stockholm den 7 januari 1944.

På styrelsens för statens lantbrukskemiska kontrollanstalt vägnar:

THURE BJÖRKMAN.

Hugo Sebelius.

Bilaga 3.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

Svenska vall- och mosskulturföreningen får i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört beträffande forsknings- och försöksverksamheten på
jordbrukets område, härmed avgiva infordrat utlåtande.

Föreningen vill i första hand framhålla, att statsrevisorernas uttalande, »att
försöksverksamheten i stort för närvarande icke synes tillfredsställande ordnad»,
förefaller märkligt, då denna verksamhet nyligen varit föremål för särskilda
utredningar, vilka också lett till att regering och riksdag efter ingående
prövning fattat beslut därom. Några på sakliga grunder vilande skäl.
att nu — innan egentliga erfarenheter örn den nya ordningen vunnits — gå
in för en ny utredning, hava icke blivit förebragta.

Statsrevisorerna vitsorda till en början betydelsen av en rationellt ordnad
försöksverksamhet på jordbruksområdet, och anföra slutligen, att »det
svenska jordbruket, huru förhållandena än komma att gestalta sig efter krigets
slut, kommer att ställas inför nödvändigheten av ytterligare rationaliseringar
av driften» och att jordbruket i detta läge kommer »måhända mera
än någonsin att behöva stödet av en väl organiserad försöksverksamhet».
Örn riktigheten av detta uttalande torde full enighet råda.

Söm skäl mot nuvarande ordning åberopa statsrevisorerna bl. a. att »det
nuvarande systemet med ett flertal självständigt arbetande anstalter och institutioner
med var sin styrelse måste leda till splittring av verksamheten och
därmed till bristande effektivitet». Revisorerna mena även att institutionerna

112 —

syssla med sammanfallande uppgifter, varigenom »dubbelarbete» skulle förekomma,
och anföra att praktisk försöks- och provningsverksamhet, exempelvis
på gödslingslärans och växtodlingens område, bedrives av flera institutioner,
och att rådande »bristande samarbete mellan institutionerna» skulle
medföra bristande effektivitet och även onödiga kostnader för statsverket. Vidare
förmena statsrevisorerna att de av dem påvisade »olägenheterna» giva
anledning till, att frågan om sammanförande av de olika grenarna av försöksverksamheten
bör upptagas till allsidig prövning, varvid frågan örn en särskild
försöksorganisation, skild från lantbrukshögskolan, ifrågasättes. I anslutning
härtill får föreningen anföra följande.

Vad först angår frågan örn jordbruks- och husdjursförsöksanstalternas anknytning
till lantbrukshögskolan, har icke av statsrevisorerna påvisats, att
detta innebär någon olägenhet. Systemet medför däremot den fördelen, att den
administrativa ledningen och den ekonomiska översikten ligger på ett håll
och frågan om samarbetet, som ju med skäl förordas, bör genom denna anordning
snarare gagnas än tvärt om.

Vad vidare beträffar statsrevisorernas framhållande av bristande samarbete,
må framhållas att den nuvarande organisationen genom inrättandet av försöksnämnd
och försöksråd just inriktats på att underlätta och stödja ett
gott samarbete olika institutioner emellan. Härigenom beredas olika försöksanstalter,
statliga såväl som statsunderstödda, tillfälle att framlägga sina försöksprogram
i och för befrämjande av samarbete samt undvikande av ev.
dubbelarbete. Försöksplanerna bli på så sätt föremål för gemensam behandling,
och erfarenheten har visat att för respektive arbetsuppgifter lämplig
arbetsfördelning därigenom åstadkommits, något som även varit fallet vid
föreningens försöksverksamhet på statens försöksgårdar på organogen jord.
Att nämnda organ möjligen kunna kompletteras såväl beträffande sammansättning
som verkningssätt, är en annan fråga, som icke berör hela försöksorganisationen.
För övrigt må betonas, att samarbetets förnämsta förutsättning
utgöres av den rent personliga viljan och intresset härför, så visst som
varje forsknings- och försöksuppgift, som icke är av summarisk art, ovillkorligen
kräver personliga uppslag och ett personligt detaljarbete och intresse.
Att alltför mycket samorganisera forsknings- och försöksverksamheten på olika
områden synes å andra sidan riskabelt. Institutionerna kunna väl i
lämplig utsträckning administrativt tillhöra samma organ, om det blott är
sörjt för, att de viktigaste uppgifterna i främsta rummet bli tillgodosedda och
att ingen berättigad verksamhetsgren blir undertryckt. Men med avseende på
ledningen och arbetet, får icke ofrihet råda. Full självständighet för varje
institution att inom den bestämda ramen leda den verksamhet, för vilken
densamma närmast är ansvarig, är ett absolut nödvändigt villkor för erhållande
av bästa möjliga effekt av all forsknings- och försöksverksamhet.

Talet om dubbelarbete går ständigt igen. då det gäller forsknings- och försöksverksamheten
på jordbruksområdet. Det låter bestickande att förhindra
förlustbringande dubbelarbete genom samorganisation. Man bör lägga märke
till att dubbelarbetet icke lika lätt påtalas då det gäller vetenskaplig eller
teknisk verksamhet av annan art. Om två institutioner vid våra universitet
syssla med växtfysiologi, växtsystematik eller bakteriologi eller utforskandet
av samma sjukdom torde icke några anmärkningar göras om skadeverkande
dubbelarbete, därest icke resurserna och hjälpmedlen för en saklig undersökning
därigenom så försvagas, att ett tillförlitligt resultat vid båda riskeras.
Den personliga insatsen är dock i stort sett främst avgörande och att ett
flertal fackmän arbeta på samma område, särskilt då detta är så mångsidigt
som exempelvis växtodlingens, kan i och för sig icke betyda annat än ökade
förutsättningar att trots många svårigheter få fram gagnande resultat.

— 113 —

Att skilda institutioner i viss utsträckning och för olika ändamål arbeta
nied växtodlings- eller gödslingsfrågor är och blir nödvändigt om jordbruket
i fortsättningen skall få den nytta av denna verksamhet, som det hittills så
ovedersägligt haft. Det torde knappast råda någon tvekan om nyttan av det
»dubbelarbete» som Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt
bedrivit, då båda gjort nära nog liknande korsningar vid förädling
av samma växtslag. Erfarenheten torde visa, att verkligt skadeverkande
dubbelarbete svårligen någonstädes kan påvisas, om därmed menas, att man
i onödan sysslat med till synes »sammanfallande» uppgifter. Men även vad
som av revisorerna betecknas »sammanfallande» kan naturligtvis, såsom inom
växtodlingen, och där inte minst beträffande växtnäringen, gälla helt olika
arbetsuppgifter. Så täcker icke i någon mån forsknings- och försöksverksamheten
på spannmåls- eller rotfruktsodlingens område det man behöver veta
örn exempelvis betes- och vallkultur.

Beträffande svenska vall- och mosskulturföreningens uppgifter och verksamhet
må här följande anföras. Enligt av Kungl. Maj:t fastställda stadgar
har föreningen till ändamål att inom landet verka för en rationellt genomförd
betes-, vall- och mosskultur. Sitt syfte skall föreningen söka uppnå bland
annat:

genom att utföra för betes-, vall- och mosskulturen samt för därtill hörande
nyodling erforderliga försök;

genom att bedriva praktisk-vetenskaplig undersökningsverksamhet för klarläggande
av hithörande frågor;

genom att insamla och bearbeta vunna rön och erfarenheter på hithörande
områden;

genom att följa motsvarande arbeten i andra länder;

genom att främja en ändamålsenlig tillämpning av gällande bestämmelser
om betesreglering; samt

Föreningen är uppdelad i två avdelningar, en avdelning för betes- och vallfrågor,
en avdelning för mosskulturfrågor.

Vallavdelningens arbeten och undersökningar omfatta sådana frågor som
de olika mark- och vegetationstypernas lämplighet för betesändamål, sätten
för de naturliga markernas överförande till bete, överförandet av odlad jord
till bete, lämpligaste fröblandningar och gödsling till betesmarker av olika
typ samt den ekonomiska värdesättningen av betesmarkernas avkastning,
deras rationella utnyttjande genom reglerad avbetning o. s. v.

Beträffande de arbeten och undersökningar, som avdelningen för mosskultur
närmast inriktar sig på, må nämnas olika torvjordstypers lämplighet till odling
eller användning för annat ändamål, de lämpligaste sätten för torvjordarnas
odling, jordförbättrings-, kalknings- och gödslingsfrågor samt torvmarkernas
avdikning och sättning jämte deras lämpliga utnyttjande inom växtodlingen.

Den botanisk-geologiska undersökningen, vilken liksom kemiska laboratoriet
är gemensam för föreningens bägge avdelningar, utför såväl i fält som
på sitt laboratorium den för försöksbearbetningen grundläggande botaniska
analysen av betes- och vallbeståndens kvali- och kvantitativa sammansättning,
registrerar de förändringar, som under försökstiden äga rum inom växtbestånden,
bearbetar det så erhållna undersökningsmaterialet och medverkar
i den växtbiologiska tolkningen av försöksresultaten vid deras slutliga behandling.
Till de löpande arbetena höra även jordartsbestämningar resp.
mikroskopisk undersökning av torvprov (under de senaste åren framför allt

B—WISÖ. I!ri>. berättelse ani/, statsverket år 1943. II.

114 —

av bränntorvprov). — Inom avdelningen utföras dessutom en rad växtbiologiska
(resp. geologiska) undersökningar av växlande karaktär, vilket bäst
torde exemplifieras av de för närvarande pågående undersökningarna. Sålunda
arbetar avdelningen med den viktiga frågan att på grundvalen av de
ursprungliga mark- och vegetationsförhållandena framskapa ett klassificerings-
och graderingssystem för olika icke odlade marker, en fråga, som
bl. a. är av avgörande betydelse för valet av såväl markområde som den
biologiskt, tekniskt och ekonomiskt lämpligaste metoden för anläggningen av
kulturbeten. Härigenom lägges också i viktiga avseenden grunden till en
systematisering såväl av tidigare vunnen erfarenhet inom betesområdet som
av den fortsatta försöks- och undersökningsverksamheten på detta område.
Klassificeringen av våra naturbeten samt den viktiga skogsbetesfrågan äro
närbesläktade problem, där den botaniska avdelningens undersökningar äro
av stor betydelse. Utredningar pågå rörande sambandet mellan vattenståndsväxlingarna
och ängarnas vegetationszonering, ävensom rörande gödslingens
räntabilitet på översvämningsängar — frågor som nära beröra våra sjöregleringsärenden.
Den botaniska avdelningen utreder vidare kloratbehandlingens
inverkan på olika arter och växtsamhällen och bidrager härigenom till
frågan örn kloratmetodens betydelse för kulturbetesanläggning och ogräsbekämpning.
— Övriga undersökningar gälla bl. a. utvintringsfrågor, Inbildning
på betesmarker, fastställandet av lämpligaste skördetiden för olika valltyper,
registreringssystem för vallväxternas utvecklingsstadier, fjällbetesväxtemas
utvecklingsstadier på olika nivåer och därav betingade förskjutningar
i deras näringsvärde o. s. v.

Kemiska laboratoriet utför analyser och andra undersökningar av fastmarks-
och myrjordar för odlingsändamål, av bränntorv, strötorv, torvströoch
torvmull, ävensom av skördeprodukter av skilda slag. Stor uppmärksamhet
ägnas härvid bl. a. frågan om olika växtskadliga ämnen.

Rörande vallfrågornas betydelse och föreningens uppgifter må i övrigt
följande framhållas. I landet råder permanent foderbrist. Före det nu varande
kriget täcktes behovet av foderäggvita för vår mjölkproduktion till
ca 17 %> genom import. Kostnaden för .importfoder bär normalt uppgått till
50—100 miljoner kronor pr år. Särskilt genom betes- och vallkulturens mera
tillfredsställande införande i landets olika delar är ådagalagt, att vår produktion
av foder kan ökas i mån av behov, åtminstone under överskådlig
tid. Även foderkvaliteten kan förbättras, så att hemmaproducerat foder fyller
även de högmjölkande kornas krav. Härför behöves i hela landet att, i
mån av behov, dels kultivera nu icke odlade arealer, särskilt vid mindre
jordbruk, och dels anläggandet av kulturbetesvallar på åker. Föreningens
kultiveringsförsök i Norrland visa, att man inom denna landsdel kan få med
landet i övrigt jämförlig avkastning från betesmarkerna.

I stället för att årligen foderbrist förekommer på vissa håll därstädes, bör
Norrland genom rationella åtgärder kunna bringas till att lämna ett överskott
av vallprodukter. En övergång till verkligt kvalitetsfoder i tillräcklig
utsträckning reducerar också totalmängden grovfoder.

Intet annat odlingsområde i vårt land erbjuder de möjligheter att utvinna
nya skördevärden utan intrång på förutvarande odling som den tidsenliga
betes- och vallkulturen. Behovet av foder och därmed för folkhushållet sunda
produkter säkerställes och förbilligas därigenom. Intet produktionsfoder har
i stort sett hittills kunnat tävla med kulturbetet i allsidigt näringsvärde och
prisbillighet.

Att klarlägga möjligheterna för denna stora, ekonomiskt betydelsefulla
fråga och vägleda vid utnyttjandet av landets egna resurser för foderanskaffning
är föreningens uppgift. Det gäller härvid icke blott att klarlägga en eller

— 115 -

annan iörsöksuppgift — må det vara gödslings-, sort- eller utfodringsfrågor

— utan att anskaffa och till en säker grund för utvecklingen hopfoga allt
det material, som behövs för att tillförlitligt kunna besvara hur betes- och
vallkulturen med eller utan nyodling under skilda förhållanden skall anordnas
och bedrivas lör att lämna foder av bästa möjliga beskaffenhet för minsta
tänkbara omkostnad, samt huru detta inverkar på den animaliska produktionen
och på lanthushållningen i sin helhet. På så sätt erhålles en grund för
att kunna föreslå åtgärder och främja odlingsgrenens i fråga utbredning i
lämplig omfattning såväl vid enskilda jordbruk som i landet i sin helhet.
För realiserande av dessa uppgifter erfordras en på allsidig kännedom örn
problemet grundad planläggning och ledning.

En av föreningens viktigaste uppgifter är att insamla, sammanställa och
bearbeta allt det material som kräves för att kunna på saklig grund bedriva
den upplysningsverksamhet som är erforderlig för att föra denna för landets
självförsörjning så betydelsefulla odlingsgren framåt. Icke minst är det
nödvändigt att frambringa och tillhandahålla dylikt material vid undervisning
och fortsatt utbildning av inom jordbruket verksamma lokala rådgivare.
Härför kräves emellertid expertis, som sålunda för sin verksamhet är
beroende av föreningens grundläggande försöksverksamhet. Betydelsen härav
framgår även av riksdagens uttalande år 1936, där (jordbruksutskottets
utlåtande nr 83, s. 79) bl. a. framhålles »att föreningarnas möjlighet att
själva utöva försöksverksamhet är av väsentlig betydelse för förtroendet till
och framgången av deras konsulterande upplysande verksamhet». — Det
må i detta sammanhang framhållas, att det behövliga, sakliga underlaget för
denna expertis icke utgöres av kännedom endast i husdjurslära, växtodling
eller ekonomi utan av den i arbetet med betes- och vallkulturen vunna insikten
och samlade erfarenheten. Det gäller exempelvis att bedöma, vilka och
huru stora markområden som under skilda förhållanden böra tagas i anspråk
för beteskultur, för mångårig vall till slåtter eller till luzernodling
o. s. v. Det gäller även sättet för behandlingen av varjehanda olikartade
markområden samt bedömandet av vilka åtgärder som därvid böra ifrågakomma,
såsom ev; fullständig nyodling eller tillgripande av andra mindre
omfattande kulturatgärder o. s. v. Härtill kommer numera den stora på ny
lagstiftning grundade betesregleringen med tillhörande stängselförordning,
för vars rätta tillämpning pålitlig förmåga att bedöma betes- och markbehov

— beroende på bl. a. djurhållningens omfattning samt kulturmöjligheterna på
platsen — är ett absolut villkor. Erfarenheten visar att verklig expertis
härför behövs, örn alltför stora missgrepp med i längden förlustbringande
följder skola kunna undvikas. Det är också alldeles nödvändigt för föreningen
att stå i en intim kontakt med praktiken både för skapande av efterföljansvärda
exempel och för att kunna följa verkningarna av vidtagna åtgärder
samt hålla föreningen å jour med hithörande frågor i praktiskt avseende.

Av vad här ovan anförts beträffande den upplysande och rådgivande verksamhetens
beroende av och samhörighet med den grundläggande försöksoch
utredningsverksamheten torde framgå den vikt och betydelse som föreningen
tillmäter samordningen av konsulentverksamheten med övriga verksamhetsgrenar.
Det av statsrevisorerna ifrågasatta överförandet av föreningens
nuvarande konsulenter lill hushållningssällskapen anser därför föreningen
icke kunna genomföras utan mycket allvarliga konsekvenser för betes-,
vall- och mosskulturens fortsatta utveckling.

För att med önskvärd snabbhet bliva mera oberoende i foderfrågan och
icke såsom nu behöva räkna med den dyrbara, nationalekonomiskt minst
sagt tvivelaktiga foderimporten — alltid upphörande just då den sorn bäst
behövs — och få till stånd ett suni och billigt inhemskt kvnlitetsfoder i till -

— 116 —

räcklig mängd erfordras en central, där alla hithörande problem och erfarenheter
samlas och bearbetas och varifrån kunskap och intresse genom
goda exempel, undervisning och rådgivande verksamhet utstråla till gagn för
landets självförsörjning och självständighet. Huruvida denna institution bör
vara fristående, halvstatlig eller ingå som en avdelning i statens försöksväsende
är en fråga, som här icke skall beröras. Det väsentliga är att denna
verksamhet, som avser att åstadkomma ett sakligt underlag för främjandet
av en viktig produktionsgren och därmed den för lokala rådgivares utbildning
och bistående nödiga expertisen, icke splittras. Forskning, försöksverksamhet
och upplysning på expertstadiet kunna icke utan risk för bristande
effekt åt båda hållen skiljas. _

De olika verksamhetsgrenar, som av statsrevisorerna ifrågasatts böra inga
i en samorganisation, ha så skilda uppgifter och äro av så olikartad beskaffenhet,
att ett sammanförande av hela denna verksamhet under en gemensam
styrelse säkerligen icke skulle leda till gynnsamt resultat. En utredning
med sådant syfte kan således icke av föreningen tillstyrkas.^ Vad föreningens
speciella verksamhet angår förekommer, enligt vad ovanstående redogörelse
utvisar, icke något dubbelarbete i den mening statsrevisorerna åsyfta. Riskerna
för ett sådant onödigt och eventuellt skadligt dubbelarbete förebyggas
genom de redan skapade och av statsmakterna förut beslutade anordningarna.
Förhållandet mellan föreningen och försöksanstalterna, särskilt jordbruksförsöksanstalten,
är för närvarande i anledning av besparingskommitténs
förslag föremål för en särskild utredning. Föreningen anser att denna
utredning bör få föras till slut utan att påverkas av den av statsrevisorerna
ifrågasatta utredningen.

Ultuna, Uppsala den 11 januari 1944.

För Svenska vall- och mosskulturföreningen.

S. LINNÉR.

G. Giöbel.

Bilaga 4.

Till kungl, lantbruksstyrelsen.

I skrivelse av den 23 december 1943 har kungl, lantbruksstyrelsen anmodat
Sveriges utsädesförening avgiva yttrande rörande ett av riksdagens
revisorer i berättelsen över revisionen för år 1943 framfört förslag, att frågan
om sammanförande av olika grenar av försöksverksamheten på jordbruksområdet
under en gemensam styrelse för uppnående av bättre samarbete
dem emellan borde upptagas till förnyad, allsidig prövning. Med anledning
härav vill utsädesföreningen anföra följande:

Sveriges utsädesförening har, som bekant, i första hand till uppgift att
bedriva växtförädling av åkerbruksväxter och därmed förenad forskningsoch
försöksverksamhet. Det kanske därför hade legat närmast till hands, att
föreningen i sitt yttrande inskränkt sig till att behandla frågan om ett sammanförande
av växtförädlingen med övriga grenar av försöksverksamheten
på jordbruksområdet. Då föreningen emellertid har nära kontakt med flertalet
av de institutioner och försöksanstalter, som skulle beröras av förslaget

— 117

i fråga, har föreningen likväl ansett sig i sitt yttrande också böra lämna ett
bidrag till frågans belysande i allmänhet.

Utsädesföreningen vill till en början understryka betydelsen för jordbruket
av en rationellt ordnad och väl ledd försöksverksamhet. Värdet härav
framstår särskilt tydligt, om man undersöker orsakerna till de avsevärda
skördeökningar, som under de fem sista decennierna uppnåtts vid odlingen
av olika åkerbruksväxter. Av en på uppdrag utav 1942 års jordbrukskommitté
av undertecknad Åkerman utförd undersökning framgår, att ca hälften
av sagda skördeökning torde bero på ett tack vare växtförädlingens
framsteg förbättrat odlingsmaterial och resten på bättre jordkultur och torrläggning
av jorden, kraftigare gödsling, intensivare kamp mot ogräs och
växtsjukdomar o. s. v. Största betydelsen måste dock tillskrivas — förutom
det genom förädling förbättrade sortmaterialet —- den ökade användningen
av konstgödsel, vilken helt säkert till mycket väsentlig del varit resultat av
den intensiva propaganda och upplysningsverksamhet, som på basis av ett
omfattande forsknings- och försöksarbete kunnat bedrivas härför. Men även
forsknings- och försöksverksamheten på växtpatologiens område har lett
till mycket påtagliga resultat av stor ekonomisk räckvidd, och detsamma gäller
beträffande den av statens centrala frökontrollanstalt och av de med
statsmedel understödda frökontrollanstalterna bedrivna verksamheten.

En försiktig, på basis av förkrigspriser utförd beräkning av det ekonomiska
värdet av de resultat, som genom forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område hittills uppnåtts, giver till resultat ett stegrat
skördevärde på ett par hundra miljoner kronor per år. De relativt blygsamma
belopp, som från det allmännas sida årligen investeras i denna verksamhet,
bliva sålunda synnerligen väl förräntade.

Trots de redan uppnådda vackra resultaten återstå på skilda områden en
mängd viktiga arbetsuppgifter och forskningsproblem att lösa, varigenom
ytterligare betydelsefulla resultat kunna påräknas. Därtill kommer, såsom
riksdagens revisorer också påpeka, att vårt jordbruk utan tvivel kommer att
ställas inför nödvändigheten av en ytterligare rationalisering av driften, varvid
detsamma mera än någonsin förut kommer att behöva det stöd, en väl
organiserad försöksverksamhet kan erbjuda.

Såsom ett första och mycket viktigt önskemål för uppnående relativt
snabbt av möjligast påtagliga resultat på detta område framstår utan tvivel
från jordbruksforskarnas och försöksmännens sida, att forsknings- och försöksverksamheten
på jordbruksområdet genom rikligare tillmätta anslag från
det allmännas sida beredes ökade arbetsmöjligheter. Av de hittills uppnådda
resultaten att döma få, såsom av det tidigare anförda framgått, de medel,
som anslås härför, anses vara synnerligen väl använda.

Men därjämte är det naturligtvis av den allra största betydelse, att det
mellan de olika grenarna av forsknings- och försöksverksamhet råder ett
möjligast intimt och förtroendefullt samarbete. Nu är det ju visserligen så,
att effekten av eli samarbete mellan institutioner och organisationer ofta
i hög grad beror på rent personliga förhållanden, i det att vissa personer
hava lätt för alt samarbeta nied andra, under det ali andra icke kunna finna
sig i det koordinerande av egna arbeten med andra personers, vilket är en
grundförutsättning för ett gott resultat av samarbetet. Men även örn man
lager hänsyn lill den begränsning av möjligheterna för ett verkligt effektivt
samarbete, som är en följd härav, bör från det allmännas sida naturligtvis
allt göras, som kan bliva gjort för att uppnå önskvärd samverkan mellan
olika grenar av forsknings- och försöksverksamheten på delta område. Särskilt
må här understrykas vikten av att eli närmare samarbete kommer till
stånd mellan lantbrukshögskolans jordbrukslörsöksanstalt samt Svenska

— 118 —

vall- och mosskulturföreningen, mellan förstnämnda anstalt och statens
växtskyddsanstalt samt särskilt och kanske framför allt mellan de statliga
försöksgårdarna och ledarna av hushållningssällskapens lokala försöksverksamhet.
Ett sådant samarbete behöver emellertid icke med nödvändighet
medföra en mera genomgripande omorganisation av dessa försöksanstalter
eller inrättande av en gemensam styrelse för desamma.

I detta sammanhang må emellertid också påpekas, att ganska intimt samarbete
redan förekommer mellan vissa institutioner och försöksanstalter på
delta område. Sålunda har Sveriges utsädesförening sedan länge, genom ett
av Kungl. Majit och riksdagen godkänt särskilt avtal, ett väl organiserat
samarbete med statens centrala frökontrollanstalt, vilket hittills fungerat mycket
bra. Utsädesföreningen har också allt sedan tillkomsten av centralanstalten
för försöksverksamheten på jordbruksområdet ett nära och för föreningen
mycket värdefullt samarbete med tidigare centralanstaltens jordbruksavdelning
numera lantbrukshögskolans jordbruksförsöksanstalt. Ifrågavarande
samarbete gäller i första hand prövning i landets olika delar av de nya sorter
och stammar, föreningen uppdrager. Även med statens växtskyddsanstalt
och med åtskilliga andra statliga och statsunderstödda institutioner bedriver
utsädesföreningen samarbete (jfr berättelser över utsädesföreningens
verksamhet under åren 1940, 1941 och 1942).

Likaledes må här framhållas det värdefulla samarbete, som förekommer
mellan statens växtskyddsanstalt och statens centrala frökontrollanstalt,
bl. a. rörande fusarioser och viroser, samt mellan växtskyddsanstalten
och statens trädgårdsförsök.

Beträffande utsädesföreningens ställning torde i detta sammanhang böra
erinras om, att densamma varit föremål för prövning vid flera olika av
Kungl. Majit föranstaltade utredningar. Vid dessa har bl. a. ifrågasatts, att
föreningens verksamhet skulle övertagas av en statens växtförädlingsanstalt.
Resultatet av sagda utredningar har emellertid blivit, att föreningen ansetts
bäst kunna fylla sin särskilda uppgift såsom en fristående, av statsmakterna
understödd samt genom av Kungl. Majit utsedda ledamöter i styrelsen och
ombud vid revisionen ävensom lantbruksstyrelsen inspektion kontrollerad
organisation. De senaste årens erfarenheter, bl. a. rörande sättet för de frambringade
nya sorternas förökning och överlämnande till allmän odling —
detta i samarbete med Allmänna svenska utsädesaktiebolaget — torde också
ytterligare lia styrkt uppfattningen örn det ändamålsenliga i nuvarande organisation.

Det råder emellertid icke något tvivel om, att ett närmare sammanförande
av åtminstone vissa institutioner och försöksanstalter skulle kunna bliva till
gagn för den ifrågavarande verksamheten. I detta sammanhang må erinras
om, att de år 1931 tillsatta utredningsmännen, som hade att avgiva förslag
angående en mera enhetlig organisation av försöksverksamheten (SOU 1934:
4) framlade ett väl motiverat förslag om ett sådant sammanförande av vissa
försöksanstalter. Även örn förslagen härom i vissa hänseenden torde vara
föråldrade, så synes dock anledning förefinnas att åter upptaga till prövning
åtminstone vissa av dessa. Icke minst gäller detta frågan örn ett samordnande
av jordbruksförsöksanstaltens samt vall- och mosskulturföreningens
verksamhet.

Sveriges utsädesförening har sålunda icke något att erinra mot, att de av
riksdagens revisorer i berättelsen för år 1943 upptagna spörsmålen rörande
jordbruksforskningens och försöksverksamhetens större effektivisering genom
ett sammanförande av olika grenar av densamma göras till föremål för viss
utredning. Vad särskilt Sveriges utsädesförening beträffar, så bör, i den händelse
en sådan utredning skulle komma till stånd, dennas ställning till den

— 119

rent statliga försöksverksamheten klarläggas. I betraktande av den ställning,
utsädesföreningen innehar såsom landets officiella växtförädlingsanstalt —
något som från statsmakternas sida ofta understrukits — bör en närmare
anknytning av föreningen till den statliga forsknings- och försöksverksamheten
på jordbruksområdet övervägas, varvid även Weibullsholms växtförädlingsanstalts
ställning i framtiden bör beaktas. Genom sina stora resurser
med väl utrustade laboratorier och försöksgårdar (filialer) bör ett bättre
organiserat och mera intimt samarbete mellan utsädesföreningen och de rent
statliga försöksanstalterna kunna bliva till stort gagn. En viktig förutsättning
härför är emellertid, att utsädesföreningen i framtiden liksom hittills
erhåller en sådan ställning och sådana möjligheter till intimt samarbete med
det praktiska jordbrukets utövare, att den med samma framgång som hittills
kan bedriva sin landsgagneliga verksamhet.

Svalöf den 5 januari 1944.

För Sveriges utsädesförening.

Å. Åkerman.

Statens växtskyddsanstalts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 35.

Till Konungen.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt, som genom nådig remiss den 21
december 1943 anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i överlämnat transumt anfört rörande forsknings- och försöksverksamheten
på jordbruksområdet, får härmed i vad ärendet berör växtskyddsanstalten
i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer ha bland annat uttalat följande: »Det förekommer
sålunda att arbeten, som utföras vid den ena anstalten, ofta helt eller delvis
sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution är sysselsatt.
Något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom dylikt dubbelarbete
kan undvikas, synes i allmänhet icke förekomma. Så utföres t. ex.
praktisk försöks- och provningsverksamhet på gödslingslärans och växtodlingens
områden förutom vid jordbruksförsöksanstalten samt svenska vall- och
mosskulturföreningen även av växtskyddsanstalten ...»

Styrelsen får med anledning av det citerade uttalandet på det bestämdaste
hävda, att växtskyddsanstalten i sin verksamhet alltid strängt hållit sig inom
det område, som genom Kungl. Maj:ts instruktion anvisats den, att något dubbelarbete
så vitt styrelsen har sig bekant icke förekommit samt att anstalten
alltid varit angelägen att samarbeta med andra institutioner, när anledning
därtill förefunnits.

De av växtskyddsanstalten bedrivna arbeten, som kunna anses beröra
gödslingslärans område, inskränka sig till ett antal försök rörande s. k. bristsjukdomar,
förorsakade av brist på mangan, bor och andra »spårelement».
I samarbete med jordbruksförsöksanstalten, närmare bestämt Ugerups försöksgård,
har växtskyddsanstalten genom sin filial utfört vissa förberedande
försök i jord från Ugerup, där man har att räkna med brist på dessa ämnen.

— 120

Vidare ha på några plaiser företagits försöksgödsling med borax till vissa
äpplesorter för att studera frågan, om och i vad mån »pricksjukan» är beroende
av borbrist, samt slutligen ett gödslingsförsök med borax till oljevallmo
i samband med utforskandet av en sjukdom, för vars skull en vallmoodlare
sökt växtskyddsanstaltens hjälp. I samtliga fall har det varit fråga om rent
växtpatologiska problem, som naturligt ankomma på växtskyddsanstalten och
som veterligen icke utförts av någon annan institution i vårt land.

På växtodlingens område är växtskyddsanstalten nödsakad att för fullgörandet
av sina arbetsuppgifter i viss omfattning utföra egna fältförsök. Vid
den sedan flera år pågående undersökningen angående utvintring av höstsäd
och vallväxter ha de av jordbruksförsöksanstalten, hushållningssällskapen och
Sveriges utsädesförening föranstaltade fältförsöken i stor omfattning utnyttjats
för observationer, men dessa försök ha icke kunnat helt ersätta egna sådana.
Vid utredningen av de komplicerade spörsmål, som sammanhänga med
utvintringen, måste jämförande iakttagelser göras på ett vida större sortmaterial
än det som ingår i de vanliga sortförsöken. Detta har nödvändiggjort
egna försök, årligen omkring tio, vilka emellertid haft karaktären mera av
observations- än avkastningsförsök och utlagts med jämförelsevis små parceller.
I regel ha de utförts vid Sveriges utsädesförenings filialer, delvis i verkligt
samarbete med dem, och den ersättning som försöksvärden betingat sig
har varit så måttlig, att den knappast torde hava täckt självkostnaderna.

En annan grupp av växtodlingsförsök, som växtskyddsanstalten utför, avser
prövning av betningsmedel. Dessa försök anknyta sig intimt till de vid
anstalten utförda labortorieförsöken och äro att betrakta som den sista länken
i prövningen av ifrågavarande bekämpningsmedel. De höra helt och
hållet hemma inom den växtpatologiska verksamheten och utföras icke av
någon annan institution. Liksom de ovannämnda utvintringsförsöken äro de i
allmänhet förlagda till Sveriges utsädesförenings filialer, där kompetent hjälp
med sådd, skörd, tröskning m. m. kan erhållas och där ingen oskälig ersättning
kräves.

övriga växtodlingsförsök, som utföras av växtskyddsanstalten, avse bekämpandet
av speciella växtsjukdomar och växtparasiter. De måste utläggas på
plats, där sjukdomen eller parasiten finnes eller kan väntas uppträda. De
kräva sin särskilda, av växtpatologiskt sakkunnig försöksledare utarbetad
försöksplan och kunna på intet sätt inordnas bland de efter viss standardtyp
utförda försök, som stå under ledning av andra institutioner.

Ett annat växtskyddsanstalten berörande uttalande av riksdagens revisorer
har följande lydelse: »Ett närmare samarbete förefaller också vara erforderligt
mellan statens växtskvddsanstalt och statens centrala frökontrollanstalt i
frågor rörande immunitetskontroll och sortkontroll av potatis. Det bristande
samarbetet mellan anstalterna medför förutom bristande effektivitet även
onödiga kostnader för statsverket.»

Immunitetskontroll är en rent växtpatologisk uppgift och faller helt inom
växtskyddsanstaltens verksamhetsområde. Sådan den f. n. bedrives avser den
prövning av resistensen mot potatiskräfta hos olika potatissorter och framför
allt det plantmaterial, ur vilket växtförädlingsanstalterna skola göra sitt
urval. I själva verket bekostas den i huvudsak av Sveriges utsädesförening,
som ställt laboratorie- och växthusutrymme till förfogande och tillhandahåller
manuell arbetskraft. Ledningen och övervakningen handhaves av växtskyddsanstalten,
i det att assistenten vid dess filial varje eller varannan vecka
under 5 å 6 månader årligen besöker Svalöv för detta ändamål. Det självklara
förhållandet att sådan verksamhet måste handhavas av en specialutbildad
växtpatolog framhäves ännu starkare därigenom, att det är fråga om
en ytterst smittsam växtsjukdom, som kräver den allra största försiktighet.

121 —

Statens centrala frökontrollanstalt har icke på något sätt deltagit i denna immuniletskontroll,
vilket heller icke varit motiverat.

Vad åter sortkontrollen angår befinner man sig givetvis inom frökonlrollanstaltens
arbetsområde. Växtskyddsanstalten har heller icke tagit befattning
med denna uppgift, örn man bortser från ett specialfall. I samband med den
oundgängligen nödvändiga kontrollen över potatisodlingen inom områden,
som förklarats smittade av potatiskräfta respekive angripna av potatisål eller
äro skyddsområden mot förstnämnda sjukdom, har växtskyddsanstalten besiktigat
odlingar av kräftimmuna potatissorter, vilka ansetts lämpade för utsädesändamål.
Avsikten härmed har varit, att odlarna inom ifrågavarande
områden, som till följd av gällande förordning måste anskaffa nytt utsäde,
skulle kunna erhålla tillförlitligt sådant utan alltför stora kostnader. De hade
eljest varit hänvisade lill att välja mellan dyrt, statsplomberat utsäde eller helt
okontrollerat sådant. Det torde vara obestridligt, att denna växskyddsanstaltens
verksamhet varit till stort gagn såväl för odlarna som för genomförandet
av bekämpningsåtgärdema mot potatiskräftan. Då besiktningarna inpassats i
resor, som ändock måst av växtskyddsanstaltens personal utföras i trakten,
ha de dragit tämligen obetydliga kostnader och ha med säkerhet icke kunnat
utföras så billigt av någon annan institution. Sedan den under 19A3 påbörjade
»förenklade fältkontrollen» kommit till stånd, torde växtskyddsanstaltens besiktningar
komma att inskränkas, även om de icke kunna helt upphöra. Vid
åvägabringandet av den sistnämnda kontrollformen ha växtskyddsanstalten
och centrala frökontrollanstalten intimt samverkat, vilket jävar uppgiften om
bristande samarbete mellan anstalterna. Vad av riksdagens revisorer avses
med bristande effektivitet på grund av den påstådda frånvaron av samarbete
synes kräva närmare förklaring.

Uppgiften om att samarbete mellan olika institutioner i allmänhet icke
skulle äga rum är vad växskyddsanstalten beträffar oriktig. Såsom delvis
framgår redan av vad ovan anförts äger samarbete rum mellan å ena sidan
växtskyddsanstalten och å andra sidan flera olika institutioner, framför allt
jordbruksförsöksanstalten, statens trädgårdsförsök, statens centrala frökontrollanstalt
och Sveriges utsädesförening.

Riksdagens revisorer ha ansett lämpligt att för avhjälpande av förmenta
brister sammanföra under en gemensam styrelse de institutioner, vilkas arbetsområden
omfatta växtodlingen i detta begrepps mest vidsträckta bemärkelse.
Vad växtskyddsanstalten angår kan dess styrelse icke finna några på
fakta grundade motiv för en sådan anordning. Tvärtom synes det styrelsen
förmånligt för anstaltens verksamhet om den fortfarande får sortera under
en egen styrelse, i vilken plats kan beredas för såväl praktiska jordbrukare
som forskare vilka ådagalagt intresse för växtskyddsfrågor.

Ehuru styrelsen sålunda icke kan finna, att de av riksdagens revisorer
framställda anmärkningarna i något avseende äga giltighet i vad angår statens
växtskyddsanstalt, och änskönt styrelsen anser det vara angeläget, att
växtskyddsanstalten även framgent får stå under ledning av en egen styrelse,
.skulle den likväl med tillfredsställelse hälsa varje ändamålsenlig åtgärd för
att befordra ett intimare samarbete mellan de olika forskningsanstalterna på
jordbruksområdet.

Bergshamra, Stockholm 19, den 19 januari 1944.

Underdånigst

å styrelsens för statens växtskyddsanstalt vägnar:

HERNFRID WITTE.

Ordförande.

T Ii. Lindfors.

122 —

Styrelsens för lantbrukshögskolan yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 35.

Till kungl, jordbruksdepartementet.

Genom nådig remiss den 21 december 1943 har styrelsen för lantbrukshögskolan
anbefallts avgiva och senast den 20 januari 1944 till kungl, jordbruksdepartementet
inkomma med utlåtande i anledning av vad statsrevisorerna
uti § 35 i sin berättelse till 1944 års riksdag anfört rörande forsknings-
och försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Högskolestyrelsen har från lärarrådet infordrat bifogade yttrande. Lärarrådet
har vid sitt yttrande fogat skrivelser i ärendet från föreståndaren för
jordbruksförsöksanstalten, professor Sundelin, och föreståndaren för husdjursförsöksanstalten,
professor Olsson, vilka skrivelser här bifogas.

Högskolestyrelsen, som helt instämmer i lärarrådets yttrande, vill ytterligare
framhålla följande.

Beträffande de av föreståndarna för försöksanstalterna ingivna skrivelserna
vill styrelsen ansluta sig till de av professor Olsson framförda synpunkterna.

Vad professor Sundelin anfört i sin skrivelse har lärarrådet i huvudsak bemött
i sitt yttrande. Även professor Olsson har i sin skrivelse bemött vissa
av Sundelin framförda åsikter. Styrelsen vill härutöver framhålla följande
rörande Sundelins skrivelse.

Professor Sundelin har i sin skrivelse utgått ifrån att Svenska vall- och
mosskulturföreningen, om vars framtida organisation utredning dock pågår,
helt skulle anslutas till jordbruksförsöksanstalten. Styrelsen vill i anledning
härav framhålla, att husdjursförsöksanstalten bland annat har till
uppgift att handha frågor rörande foderkonservering samt betesmarkernas
utnyttjande. Föreningens betesavdelning har därför starkare samband med
husdjursförsöksanstalten än med jordbruksförsöksanstalten. I detta sammanhang
må ytterligare framhållas, att en mycket avsevärd del av den svenska
växtodlingens produkter skola förädlas till anima liska produkter. Den absoluta
nödvändigheten av en intim samverkan mellan jordbruksförsöksanstalten
och husdjursförsöksanstalten framgår härav.

Professor Sundelin har vidare ansett sig icke kunna finna några konkreta
belägg för uppfattningen, att en nära anslutning av försöksanstalterna till
högskolan skulle ha stor betydelse för högskolans forskning och undervisning.
Att så emellertid är fallet torde vara uppenbart. Som ett exempel må
anföras att under föregående vegetationsperiod på initiativ av lantbrukshögskolans
mikrobiologiska institution och i samarbete med jordbruksförsöksanstalten
ett stort antal fältförsök i baljväxter och i ett flertal andra grödor
utlades i olika delar av landet. Vidare må erinras om det samarbete, som ägt
rum mellan jordbruksförsöksanstalten och institutionerna för lantbrukskemi,
växtodlingslära och allmän jordbrukslära. Med husdjursförsöksanstalten, som
varit förlagd lill Ultuna endast något år, lia en stor del av högskolans institutioner
redan ett intimt samarbete.

Professor Sundelin åberopar vidare som stöd för sin uppfattning hur vissa
andra forsknings- och försöksanstalter äro organiserade. I anledning härav
må framhållas, att statens skogsförsöksanstalt visserligen formellt är fristående
gentemot skogshögskolan. Anstalten sorterar dock under samma styrelse
som skogshögskolan, har samma sekreterare, bibliotekarie och kamre -

— 123 —

rare som skogshögskolan. Därtill kommer att anstalten är utrustad med en
naturvetenskaplig samt en skogsentomologisk avdelning. Beträffande statens
veterinärmedicinska anstalt må framhållas, att denna har till främsta uppgift
att tillhandagå veterinärförvaltningen med nödiga vetenskapliga undersökningar
och andra arbeten. I den mån arbetet det medgiver skall anstalten
även bedriva vetenskaplig forskning. Väsentligt är att anstaltens arbete
huvudsakligen består i laboratoriearbeten samt att anstalten erhållit härför
erforderlig utrustning. Enahanda är förhållandet med institutionerna
för teknisk forskning. Att dessa institutioner endast delvis äro organisatoriskt
underordnade tekniska högskolan beror därpå, att de till huvudsaklig del
drivas med donerade medel.

Organisationen av förenämnda anstalter kan sålunda icke åberopas i förevarande
sammanhang.

Professor Sundelin har vidare framhållit, att jordbruksförsöksverksamheten
i Danmark och Finland ej är organisatoriskt sammankopplad med den
högre lantbruksundervisningen och den lantbruksvetenskapliga forskningen.

Härtill må endast framhållas, att såväl i Danmark som i Finland ha till
försöksverksamheten knutits analyslaboratorier och forskningsinstitutioner.
Sålunda består finska lantbruksförsöksanstalten av följande avdelningar,
nämligen avdelningen för agrikulturkemi och agrikulturfysik, avdelningen
för markforskning, avdelningen för växtodling, avdelningen för växtförädling,
avdelningen för växtsjukdomar, avdelningen för skadedjur, avdelningen
för husdjursförädling samt avdelningen för husdjursskötsel.

En liknande organisation av försöksverksamheten i Sverige skulle medföra
att åtskilliga av högskolans institutioner, vilka äro avsedda jämväl för jordbruksförsöksanstaltens
behov, skulle behöva dubbleras.

Professor Sundelin medger att behov föreligger av samarbete mellan jordbruksförsöksanstalten
och lantbrukshögskolans undervisningsinstitutioner och
den där bedrivna forskningen men anser, att ett än större behov föreligger
av samarbete med statens växtskyddsanstalt, statens centrala frökontrollanstalt,
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
och andra.

Vad först angår samarbetet med växtförädlingsanstalterna är som lärarrådet
framhållit härför bland annat sörjt genom den granskning av anstalternas
försöksplaner, sorn lantbrukshögskolan har att verkställa. Att ett visst
samarbete mellan jordbruksförsöksanstalten och växtskyddsanstalten, frökontrollanstalten
och lantbrukskemiska kontrollanstalten kan vara erforderligt
är uppenbart. Professor Sundelins påstående att detta samarbete skulle
vara mera angeläget än jordbruksförsöksanstaltens samarbete med högskolans
institutioner innebär en så påtaglig överdrift, att styrelsen icke anser
det behövligt att närmare bemöta detsamma.

Beträffande den av professor Sundelin framförda frågan örn den lokala
försöksverksamhetens ordnande må framhållas, alt denna fråga icke tidigare
av honom underställts .styrelsen. Det synes styrelsen uppenbart, att det lämpligaste
är att denna fråga först herodes inom lantbrukshögskolan.

Slutligen kan inte styrelsen underlåta att framhålla, att styrelsen finner
det beklagligt, att den förbättring i försöksverksamheten, som den av 1936
års riksdag beslutade organisationen skulle innebära, till stor del motverkats
därav att den för verksamhetens bedrivande beslutade institutionsbyggnaden
för försöksanstalterna ännu icke uppförts. Styrelsen Ilar vid ett flertal tillfällen
framhållit angelägenheten härav samt begärt anslag för nämnda
byggnad.

I anledning av vad ovan anförts lår styrelsen för lantbrukshögskolan be -

124

stämt avstyrka statsrevisorernas förslag om en allmän utredning rörande
försöksverksamheten på jordbrukets område.

I styrelsens förenämnda beslut ha styrelsens samtliga ledamöter deltagit.

Lantbrukshögskolan, Uppsala 7 den 19 januari 1944.

På styrelsens för lantbrukshögskolan vägnar:
S. LINNÉR.

Sven Ros.

Bilaga 1.

Till styrelsen för lantbrukshögskolan.

Genom nådig remiss den 21 december 1943 har styrelsen för lantbrukshögskolan
anbefallts avgiva och senast den 20 januari 1944 till jordbruksdepartementet
inkomma med utlåtande i anledning av vad statsrevisorerna
uti § 35 i sin berättelse till 1944 års riksdag anfört rörande forsknings- och
försöksverksamheten på jordbrukets område m. m.

Lantbrukshögskolans lärarråd, som av högskolestyrelsen beretts tillfälle
avgiva yttrande i ärendet, får, med överlämnande av till högskolestyrelsen
ställda skrivelser i ärendet från föreståndarna för jordbruks- och husdjursförsöksanstalterna,
i anledning härav anföra följande.

Statsrevisorerna ha i sitt utlåtande framhållit, att en splittring av försöksverksamheten
på jordbrukets område för närvarande skulle råda samt att
något samarbete, varigenom dubbelarbete kunde undvikas, i allmänhet icke
syntes förekomma.

Såsom stöd för sin uppfattning ha revisorerna anfört följande:

»Det förekommer sålunda att arbeten, som utföras vid den ena anstalten,
ofta helt eller delvis sammanfalla med de uppgifter, varmed en annan institution
är sysselsatt. Något samarbete mellan de olika institutionerna, varigenom
ett dylikt dubbelarbete kan undvikas, synes i allmänhet icke förekomma. Så
utföres t. ex. praktisk försöks- och provningsverksamhet på gödslingslärans
och växtodlingens område förutom vid jordbruks försöksanstalten samt
Svenska vall- och mosskulturföreningen även av växtskyddsanstalten, frökontrollanstalten,
lantbrukskemiska kontrollanstalten och statens trädgårdsförsök.
Ett närmare samarbete förefaller också vara erforderligt mellan statens
växtskyddsanstalt och statens centrala frökontrollanstalt i frågor rörande
immunitetskontroll och sortkontroll av potatis. Det bristande samarbetet mellan
anstalterna medför förutom bristande effektivitet även onödiga kostnader
för statsverket.»

Det synes lärarrådet uppenbart att revisorernas förenämnda uttalande
måste ha tillkommit på grund av bristande kännedom om de i verkligheten
föreliggande förhållandena. Vid statens centrala frökontrollanstalt, statens
växtskyddsanstalt och statens lantbrukskemiska kontrollanstalt torde sålunda
icke ha utlagts några gödslings- eller sortförsök eller andra försök av sådan
art att de kunna anses innebära dubbelarbete därigenom att samma eller
liknande försök utläggas vid övriga anstalter. Verksamheten vid förstnämnda
anstalter är för övrigt så pass specialiserad, att risken för dubbelarbete i samband
med deras verksamhet är mycket liten. Lärarrådet vill för övrigt i detta
sammanhang framhålla, att statens centrala frökontrollanstalt och statens

125 —

växtskyddsanstalt för närvarande lia gemensam chef, varför den anmärkning,
som riktats mot anstalternas samarbete i nuvarande läge, måste anses helt
ogrundad.

Lärarrådet vill vidare framhålla, att styrelsen för lantbrukshögskolan har
att årligen fastställa planer för försöksverksamheten icke endast vid jordbruksförsöksanstalten
och husdjursförsöksanstalten utan jämväl vid Svenska
vall- och mosskulturföreningen, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. Vidare har högskolestyrelsen att fastställa planerna
för den av hushållningssällskapen bedrivna lokala försöksverksamheten.
Dessa föreskrifter ha givetvis tillkommit för att lantbrukshögskolans försöksnämnd,
jordbruksförsöksråd och styrelse skola få tillfälle ingripa bl. a. mot
planerat onödigt dubbelarbete inom försöksverksamheten.

Statens trädgårdsförsök har hand om försöksverksamheten med fruktträd
och köksväxter. Ett visst samarbete mellan trädgårdsförsöken och lantbrukshögskolan
har redan åstadkommits. Sålunda har trädgårdsförsöken fått utlägga
såväl köksväxtförsök som försök med fruktträd vid några av högskolans
försöksgårdar.

Genom den organisation av försöksverksamheten, som statsmakterna beslöt
år 1936, ha sålunda som ovan i korthet framhållits skapats garantier för att
onödigt dubbelarbete inom försöksverksamheten i vad den avser husdjursförsöken
och de egentliga jordbruksförsöken (gödslingsförsök, sortförsök
m. m.) icke kommer till stånd.

Lärarrådet vill som sin bestämda uppfattning framhålla, att den av 1936
års riksdag efter omfattande utredningar beslutade organisationen av försöksverksamheten
är den i princip riktiga lösningen av frågan. I proposition nr
167/1936 har departementschefen bl. a. framhållit, att centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet före lantbrukshögskolans tillkomst i
sig inneslöt avdelningar för teoretisk verksamhet inom kemiens, botanikens
och bakteriologiens områden. Dessa avdelningar hade, framhöll departementschefen,
inrättats emedan de ansetts behövliga för försöksverksamheten. Med
denna erfarenhet för ögonen torde det enligt hans åsikt vara befogat påstå,
att liksom en anknytning till lantbrukshögskolan av försöksverksamheten på
lantbruksområdet skulle i hög grad gagna högskolans verksamhet, så skulle
försöksverksamheten på samma sätt vinna i effektivitet genom en sådan anordning.
Enligt lärarrådets mening äger detta uttalande alltjämt full giltighet.

Att 1936 års omorganisation hittills ej helt har kunnat genomföras beror
därpå, att medel för uppförande av de för försöksanstalterna avsedda institutionsbyggnaderna
ännu sju år efter statsmakternas beslut icke anvisats.
Lärarrådet anser sig därför böra framhålla, att överförandet av jordbruksförsöksanstalten
till Ultuna är den åtgärd, som i nuvarande läge i första
hand måste vidtagas för att undanröja grunden för splittring av verksamheten.

Givetvis kunna inom en organisation av lantbrukshögskolans omfattning
vissa detaljer tid efter annan behöva underkastas förnyad omprövning. En
dylik omprövning torde dock få anses vara en angelägenhet, som det i första
hand ankommer på högskolans styrelse att föranstalta örn. Att samarbetet
mellan samtliga de institutioner, som syssla med försöksverksamhet på jordbrukets
område, bör äga rum i erforderlig omfattning torde vara uppenbart.
Ett sådant samarbete har som ovan framhållits kunnat åstadkommas
med lantbrukshögskolan som centrum, men det torde vara riktigt, alt en ytterligare
intensifiering av detta samarbete bör komma till stånd. Enligt lärarrådets
mening bör ett sådant samarbete kunna ytterligare befrämjas, örn ett

123

råd för .jordbruksforskning och försöksverksamhet inrättas. Frågan om ett
sådant råd är för närvarande under omprövning.

Den av revisorerna ifrågasatta nyordningen av försöksverksamheten på
jordbrukets område anser lärarrådet icke vara ändamålsenlig. Som av tidigare
grundliga utredningar framgått torde det icke vara möjligt att bedriva
försöksverksamhet utan att denna har ett intimt samarbete med institutioner
för den grundläggande forskningen. Därest den av revisorerna skisserade
organisationen skulle genomföras måste, liksom fallet var vid centralanstalten,
inom den nya organisationen inrättas avdelningar för grundläggande
forskning samt ett analyslaboratorium. Vidare måste befattningar inrättas för
administrativa och kamerala ärenden samt ett centralt bibliotek inrättas. Nu
nämnda organ finnas redan vid lantbrukshögskolan och skulle i så fall behöva
dubbleras, vilket utan tvekan avsevärt skulle öka statens utgifter för
försöksverksamheten. Lärarrådet vill vidare framhålla, att jordbruksförsöksanstalten
och husdjursförsöksanstalten lia så många gemensamma uppgifter,
att det torde vara uteslutet att förlägga dessa anstalter till olika orter. Vid
Ultuna ha redan uppförts de för husdjursförsöksanstalten avsedda byggnaderna
för djurförsök. Enligt lärarrådets mening måste därför båda försöksanstalterna
förläggas till Ultuna om ej staten skall få vidkännas ytterligare
avsevärda byggnadskostnader.

Slutligen vill lärarrådet framhålla, att om en ytterligare centralisering av
forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område skulle anses
erforderlig bör denna ske genom att det av statsmakterna inrättade och
redan utbyggda centrala organet härför, nämligen lantbrukshögskolan, påbygges.

Lärarrådet har sålunda icke kunnat finna, att statsrevisorerna andragit
någon omständighet av den art, att en allmän utredning rörande försöksverksamheten
på jordbrukets område är erforderlig. Däremot måste det anses
vara en angelägenhet av största vikt, att den nuvarande organisationen för
forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område får erforderlig
tid för konsolidering samt den för en fruktbärande verksamhet erforderliga
arbetsron. Lärarrådet får sålunda bestämt avstyrka revisorernas förslag om
en allmän utredning rörande försöksverksamheten på jordbrukets område.
Mot lärarrådets beslut ha professorerna Osvald och Sundelin anmält avvikande
mening. Enligt deras åsikt borde lärarrådets yttrande haft den lydelse,
som framgår av professor Sundelins ovannämnda yttrande i ärendet.

Lantbrukshögskolan, Uppsala 7, den 13 januari 1944.

På lärarrådets vägnar:

Ragnar Nilsson.

Bilaga 2.

Styrelsen för lantbrukshögskolan, Uppsala 7.

Kungl. Majit har i skrivelse den 21 december 1943 anmodat styrelsen för
lantbrukshögskolan att till jordbruksdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i § 35 av sin
berättelse, vilken i transumt bifogats skrivelsen. I anledning härav har styrelsen
anmodat lärarrådet att till styrelsen avgiva yttrande i ärendet.

— 127 —

Då de frågor, som riksdagens revisorer i § 35 av sin berättelse upptagit till
behandling, i mycket hög grad beröra jordbruksförsöksanstalten och dess
ställning till lantbrukshögskolan och till övriga inom forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område verksamma institutioner, har jag i min
egenskap av föreståndare för jordbruksförsöksanstalten ansett det som min
skyldighet att inför styrelsen framlägga de synpunkter, som jordbruksförsöksanstalten
anlägger på dessa frågor.

Riksdagens revisorer hava efter sin granskning av jordbrukets forskningsoch
försöksverksamhet givit uttryck åt den uppfattningen, att nu rådande
ordning ej vore tillfredsställande. Jordbruksförsöksanstalten delar i allt väsentligt
denna revisorernas uppfattning. Lantbrukshögskolan, jordbruksförsöksanstalten
med dess försöksgårdar, husdjursförsöksanstalten, statens trädgårdsförsök
och dess försöksstationer, statens växtskyddsanstalt, statens
centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, Svenska
vall- och mosskulturföreningen, Sveriges utsädesförening och Weibullsholms
växtförädlingsanstalt lia i princip samma uppgift, nämligen att genom vetenskaplig
forskning, praktisk försöksverksamhet och vetenskapligt-praktiska
undersökningar och analyser bidraga till det svenska jordbrukets fortsatta
höjande. En ordning, som vore ägnad att främja ett gott och förtroendefullt
samarbete mellan samtliga dessa institutioner samtidigt som den lämnade
varje enskild institution vidsträckta möjligheter till självständigt handlande,
skulle därför säkerligen stärka den samlade forsknings- och försöksverksamheten
både utåt och inåt. Det är ju så, att var och en av de ovan nämnda
institutionerna hava sina bestämda och i stora drag avgränsade arbetsuppgifter,
men för samtliga finnas gränsområden, där problemen för sin lösning
kräva ett intimt samarbete mellan två eller flera institutioner. Ett givande
samarbete kan aldrig garanteras genom någon viss organisationsform, ty
härför fordras i första hand en förtroendefull kontakt mellan människorna
bakom organisationen, det vill i detta fall säga mellan de ledande tjänstemännen
hos de olika institutionerna. Organisationsformen kan emellertid
främja eller försvåra denna kontakt. Det vill synas jordbruksförsöksanstallen,
som örn den organisationsform, vilken riksdagens revisorer berört i sitt
uttalande, nämligen ett sammanförande av institutioner med i stort sett samma
verksamhetsområde under gemensam styrelse med de särskilda anstalternas
föreståndare som föredragande, vore i hög grad ägnad att främja kontakten
och samarbetet mellan de berörda institutionerna. En utredning av
frågan örn de konsekvenser, som ett sådant sammanförande av i första hand
jordbruksförsöksanstalten, Svenska vall- och mosskulturföreningen, växtskyddsanstalten,
centrala frökontrollanstalten och lantbrukskemiska kontrollanstalten
skulle få för anstalternas verksamhet, bör därför enligt jordbruksförsöksanstaltens
mening snarast möjligt komma till stånd.

Vid en sådan utredning kan givetvis frågan örn jordbruksförsöksanstaltens
ställning till lantbrukshögskolan ej lämnas oberörd. Örn denna fråga har rått
och råder fortfarande, sorn framgår av riksdagens revisorers redogörelse och
uttalande, delade meningar. Jag har på sin tid såsom ledamot av 1931 års
utredning rörande försöksverksamhetens organisation av skäl som närmare
framgå av sagda utrednings betänkande (SOU 1934:4) förordat inrättandet
av en fristående jordbruksförsöksanstalt. Ingenting har senare inträffat, som
givit mig anledning att frångå denna min uppfattning. Verksamheten vid
jordbruksförsöksanstalten, uttryckt i för avlöningar, omkostnader m. m. anvisade
statsanslag, är redan nu av betydligt större omfattning än vid andra,
fristående institutioner, exempelvis .statens växtskyddsanstalt. Skall nu den
av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna försöksverksamheten
överföras till jordbruksförsöksanstalten, vilket synes mest ändamålsenligt

— 128 —

och i varje fall tycks vara riksdagens revisorers mening, kommer anstaltens
verksamhetsområde att ytterligare utvidgas. En omprövning av frågan om
jordbruksförsöksanstaltens ställning i organisatoriskt hänseende synes mig
under sådana förhållanden ofrånkomlig.

Från visst håll inom lantbrukshögskolans lärarråd har i den offentliga debatten
framhållits den stora betydelse för högskolans forskning och undervisning,
som en nära anknytning av försöksanstalterna till högskolan skulle
innebära. Jag har emellertid ej kunnat finna några konkreta belägg för denna
uppfattning. Däremot kan jag ej underlåta att påpeka, att man på andra
områden ej synes vara av samma mening. Skogsförsöksanstalten intager sålunda
en i förhållande till skogshögskolan fristående ställning, statens veterinärbakteriologiska
anstalt är ej sammankopplad med veterinärhögskolan,
och alla de institutioner för teknisk forskning, som redan finnas eller äro
under utbyggnad, äro sidoordnade och ej underordnade tekniska högskolan.
Jordbruksförsöksverksamlietens organisation i våra grannländer Danmark
och Finland visar även, att man där funnit det mest ändamålsenligt att ej
sammankoppla den praktiska försöksverksamheten med den högre lanthruksundervisningen
och den lantbruksvetenskapliga forskningen.

Det står givetvis, som jag redan tidigare sökt framhålla, fullkomligt klart
för mig, att ett intimt samarbete måste finnas mellan de olika inom jordbrukets
forsknings- och försöksverksamhet arbetande institutionerna. För jordbruksförsöksanstalten
med dess ställning som det ledande och samlande organet
för den hela landet omfattande, praktiskt inriktade lokala försöksverksamheten
föreligger sålunda ett behov av samarbete med lantbrukshögskolans
olika undervisningsinstitutioner och den där bedrivna forskningen. Men
ett behov av samarbete föreligger även och i än högre grad med andra institutioner
såsom växtskyddsanstalten, centrala frökontrollanstalten, lantbrukskemiska
kontrollanstalten, de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna och
andra. Behovet av samarbete kan därför icke, i varje fall ej ur jordbruksförsöksanstaltens
synpunkt, anföras som skäl för anstaltens organisatoriska
sammankoppling med lantbrukshögskolan.

Av det anförda torde framgå, att jag finner det synnerligen önskvärt att
den av mig redan tidigare förordade utredningen finge i uppdrag bl. a. att
företaga en grundlig omprövning av frågan om jordbruksförsöksanstaltens
organisation.

I detta sammanhang tillåter jag mig slutligen erinra om, att frågan om den
lokala försöksverksamhetens ordnande för närvarande är högaktuell. Antalet
lokala gödslingsförsök har under de senaste åren minskat i mycket hög
grad. En orsak härtill är utan tvivel, att jordbrukarna i stor utsträckning
låta kemiskt undersöka sina jordar och därför anse sig kunna undvara lokala
gödslingsförsök. Denna utveckling av den kemiska markanalysverksamheten
är i och för sig enbart glädjande. Den kemiska markanalysen kan
emellertid ej ersätta gödslingsförsöken. För jordbruksförsöksanstalten står
det fullkomligt klart, att de lokala försöken i framtiden i större utsträckning
än vad som hittills varit fallet måste av jordbruksförsöksanstalten tagas i
anspråk för lösandet av frågor av allmän innebörd. För alt möjliggöra detta
måste emellertid den lokala försöksverksamheten givas en fastare organisation
och ökade ekonomiska resurser. Dessa frågor synas jordbruksförsöksanstalten
snarast böra göras till föremål för utredning, och det vore då lämpligt,
att den upptoges i samband med den av riksdagens revisorer begärda utredningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag härmed vördsamt anhålla,
dels att styrelsen för lantbrukshögskolan i sitt underdåniga utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i § 35 av sin berättelse måtte

— 129 —

förorda den däri av riksdagens revisorer begärda utredningen, dels att styrelsen
i sitt nämnda utlåtande måtte förorda, att även frågan om den lokala
försöksverksamhetens framtida ordnande upptages till granskning av sagda
utredning.

Experimentalfältet den 12 januari 1944.

GUSTAV SUNDELIN.

Föreståndare för jordbruksförsöksanstalten.

Bilaga 3.

Till lantbruks högskolans styrelse.

Lantbrukshögskolans styrelse har till lärarrådet för yttrande remitterat en
kungl, skrivelse av den 23 december 1943 med anledning av vissa uttalanden
av riksdagens revisorer beträffande försöksverksamheten på jordbrukets område.

I sitt uttalande ha revisorerna bl. a. anfört, att det kan visa sig erforderligt
och lämpligt att från sambandet med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbruksförsöksanstalten
som husdjursförsöksanstalten. Några sakskäl som motivering
för den ifrågasatta omorganisationen i synnerhet vad den berör husdjursförsöksanstalten
angivas emellertid icke. Med anledning härav vill undertecknad
i egenskap av föreståndare för husdjursförsöksanstalten och ledamot
av lantbrukshögskolans lärarråd anföra följande.

Det beslut, som riksdagen fattade år 1936 angående organisationen avförsöksverksamheten
på jordbruksområdet och som bl. a. innebar, alt de
båda försöksanstalterna fr. o. m. ingången av år 1939 skulle tillhöra lantbrukshögskolan
och överflyttas till Ultuna, föregicks av omfattande utredningar
och stöddes på väl grundade sakskäl. Husdjursförsöksanstaltens framlidne
föreståndare, professor Harald Edin, som deltog i utredningsarbetet,
medhann också att påbörja överflyttningen av en del av anstaltens verksamhet
till Ultuna. En omedelbar överflyttning av anstaltens kontor och
laboratorier kunde emellertid på grund av lokalbristen vid Ultuna icke ske.
Det blev dock möjligt att där till förfogande ställa provisoriska lokaler, så
att överflyttningen kunde verkställas under åren 1942 och 1943. Trots att
den för försöksanstalterna planerade institutionsbyggnaden av kända skäl
icke kommit till stånd ansågs nämligen fördelarna av en förflyttning till
Ultuna så stora, att denna omedelbart borde genomföras. Provisoriet ordnades
på så sätt, att kontorslokaler upplätos i högskolans kanslibyggnad och
laboratorielokaler av högskolans institution för marklära, institutionen för
avels- och raslära samt kemiska och djurfysiologiska institutionerna.

Detta provisorium måste dock snarast avvecklas, eftersom det verkar hämmande
på arbetet både för husdjursförsöksanstalten och övriga institutioner,
som beröras därav. Det är emellertid trots svårigheterna av stor betydelse att
husdjursförsöksanstalten redan flyttats lill Ultuna. Bland de fördelar, som
därigenom vunnits, kunna följande nämnas.

Det har därigenom blivit möjligt alt för anstaltens försöksledare få ett
intimt samarbete med lantbrukshögskolans övriga institutioner, vilket redan
visat sig vara av väsentlig betydelse både för försöksverksamhetens framåtskridande
och standard. De institutioner, vilkas forskningsområden ligga hus 9—447180.

Itcv. berättelse ang. statsverket är 1943. II.

130

djursförsöksanstalten närmast, äro institutionen för husdjurens utfodring och
skötsel, djurfysiologiska institutionen, institutionen för avels- och raslära.
kemiska institutionen, mikrobiologiska institutionen och maskintekniska institutionen.
Men detta utesluter ej, att samarbete även med^ övriga institutioner
kan bliva av betydelse. Husdjursförsöksanstalten har både behov av och
hoppas på samarbete med jordbruksförsöksanstalten, vilket för närvarande
i hög grad försvåras därigenom, att denna anstalt ligger kvar vid Experimentalfältet.

Det har också visat sig vara av stort värde för husdjursförsöksanstalten,
att dess försöksledare och assistenter kunna deltaga i diskussioner vid seminarier
rörande husdjurens utfodring, fysiologi och avel, vilka hållas vid högskolan.

Tillgången till ett, speciellt på jordbrukslitteraturen, välförsett bibliotek i
omedelbar närhet är också av stort värde.

De här nämnda fördelarna kunna visserligen i viss utsträckning uppnås
enbart genom att anstalten är förlagd till Ultuna. Emellertid är även den
organisatoriska anslutningen till högskolan av största betydelse.

Genom att försöksanstaltens föreståndare har säte och stämma i lantbrukshögskolans
lärarråd vinnes nämligen den fördelen, att anstalten kan följa
med i utvecklingen och direkt deltaga i högskolans verksamhet rörande såväl
forsknings- som undervisningsfrågor. Härigenom förhindras den isolation och
hämning i utvecklingen, som ofta vidlåder enskilda försöksinstitutioner.

Det kan också framhållas, att försöksanstalterna genom anslutningen till
högskolan fått en betydligt förenklad administration, därigenom att den
ekonomiska delen därav kunnat överföras till högskolans kamrerarkonior.
Detta måste betraktas som en rationalisering i rätt riktning, ty därigenom inbesparas
både arbetskraft och medel.

Man kan icke heller bortse ifrån det faktum, att försöksanstalterna äro
av betydelse för undervisningen vid lantbmkshögskolan genom att studenterna
ständigt kunna följa den del av anstalternas försöksverksamhet, som
utföres vid Ultuna. Att denna kontakt blir bättre om anstalterna tillhöra högskolan,
än i motsatt fall, kan väl icke bestridas.

Undertecknad har aldrig betvivlat riktigheten av försöksanstalternas nuvarande
organisation och har under de senaste åren ytterligare blivit övertygad
om, att den var den bästa. Vad försöksanstalterna nu behöva är arbetsro
för konsolidering av sin verksamhet.

Med anledning av vad som ovan anförts kan undertecknad icke tillstyrka
någon ny utredning rörande försöksanstalternas organisation, så länge några
mera vägande skäl härför ej föreligga.

Uppsala 7 den 12 januari 1944.

I tjänsten:

Nils Olsson.

— 131 —

Statens hantverksinstituts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 173, § 36.

Till Konungen.

I anledning av remiss av den 17 december 1943 får styrelsen för statens
hantverksinstitut härmed i underdånighet avgiva yttrande över riksdagens revisorers
berättelse (§ 36).

På uppdrag av statsrevisorerna har revisor från riksräkenskapsverkel avgivit
inventeringsberättelse den 25 november 1943, vilken föredragits för statsrevisorerna
och här i avskrift bilägges.1 över inventeringsberättelsen har styrelsen
för statens hantverksinstitut till riksräkenskapsverket avgivit infordrat
yttrande varav avskrift jämväl bifogas.1

Vad beträffar revisorernas påpekande att gåvomedel omedelbart böra ingå
i vederbörande myndigheters räkenskaper, tillåter sig styrelsen hänvisa till
den bilagda inventeringsberättelsen.

Revisorerna säga sig ha uppmärksammat, »att de grenar av institutets arbetsområde,
som avse informationsverksamhet, förlagsrörelse, anordnande av
samkväm m. m. tillmätts väl stor betydelse».

I anledning härav får styrelsen framhålla följande.

Enligt instruktion § 2 åligger det institutet »att såsom tekniskt rådgivande
institution utöva konsulterande verksamhet (teknisk informationsverksamhet)».
Denna tekniska informationsverksamhet består huvudsakligen i besvarandet
av inkommande förfrågningar av teknisk och tekniskt ekonomisk art,
vilka ofta nödvändiggöra undersökningar och experiment i laboratorier och
verkstäder. De erfarenheter som sålunda samlas bekantgöras i lämpliga fall
dels i samband med kursverksamhet, dels genom publicering i tryck. Detta
senare sker genom institutets upplysningsverksamhet, som är kombinerad
med förlagsrörelse.

Enligt styrelsens mening har också den bedrivna upplysningsverksamheten
medfört ett ökat intresse för institutet och dess kursverksamhet, som successivt
kunnat utökas under årens lopp.

I samma mån som institutet till följd av denna upplysningsverksamhet och
verksamheten i övrigt blivit mera känt bland hantverkarna torde åtgärderna
för bedrivande av särskild propaganda kunna inskränkas.

Vad revisorerna anfört beträffande anordnande av samkväm torde väl närmast
åsyfta »samkvämsaftnar», vilka först innevarande höst anordnats vid 4
olika tillfällen i syfte att genom korta föredrag över ett lämpligt hantverksämne
samt genom demonstration av boksamlingarna i institutets bibliotek
söka stimulera yrkesmännen för egna studier genom anlitande av biblioteket.

I samband med visningar av institutet för föreningar och sammanslutningar
ha dessutom vid vissa tillfällen deltagarna i dylika visningar, givetvis på
egen bekostnad, intagit förfriskningar i institutets matsal, vars restaurangrörelse
drives av ett enskilt företag. På institutets årliga högtidsdag har även en
subskriberad middag plägat anordnas. Institutet har icke åsamkats några
kostnader för de samkväm och middagar som sålunda förekommit.

Revisorerna understryka, att anordnande av kurser och föreläsningar är
institutets huvuduppgift.

Styrelsen för institutet är av samma uppfattning och hänvisar till den statistik
som statsrevisorerna själva lämnat i sin berättelse. Av denna framgår,

1 Här ej avtryckt.

— 132 —

att antalet kurser under de tilländagångna tre åren nära fyrfaldigats och att
antalet kursdeltagare ökat nära fem gånger. Kursverksamheten kan enligt styrelsens
mening utvecklas ännu mera om institutets framställning i underdånig
skrivelse den 30 augusti 1943 om ökade arbetskrafter vinner bifall.

Stockholm den 22 december 1943.

RAGNAR SCHLYTER.

Underdånigst
RYNO LUNDQUIST.

Mogens Möller.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 37.

Till Konungen.

Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 37 av sin berättelse anfört
rörande iakttagelser beträffande vissa stödåtgärder för hampindustrien.

Med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen i ärendet anföra
följande.

Under rådande krisförhållanden har den inhemska hampodlingen fått en
ej oväsentlig utbredning. För beredande av den vid ifrågavarande odling erhållna
halmen hava sedan krigsutbrottet uppförts två hampberedningsanstalter,
nämligen en av Sveriges hampodlareförening u. p. a. i Värmbol invid
Katrineholm och en av Aktiebolaget Hampberedning i Visby. För anläggande
av nämnda båda anstalter hava statsunderstöd utgått. Sålunda hava kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen hitintills till täckande av kostnaderna
för uppförande av anstalten i Värmbol beviljat lån ur hemslöjdslånefonden
och statsbidrag med sammanlagt 1 700 000 kronor samt till täckande av motsvarande
kostnader för anstalten i Visby lån och statsbidrag med sammanlagt
1 800 000 kronor.

I detta sammanhang må anmärkas, att ämbetsverken icke beviljat Aktiebolaget
Hampberedning vare sig lån eller statsbidrag till täckande av kostnaderna
vid anstalten i Visby för vissa beredningsmaskiner, som av bolaget anskaffats
för möjliggörande av grönberedning av hamphalmen. Ej heller har
något statsunderstöd utgått för täckande av de merkostnader, som uppstått vid
sistnämnda anstalt genom byggande av en större ångkraftanläggning än som
erfordras för anstaltens eget behov.

Såväl Sveriges hampodlareförening u. p. a. som Aktiebolaget Hampberedning
hava i till lantbruksstyrelsen inkomna ansökningar anhållit om ytterligare
lån och statsbidrag till täckande av kostnaderna för färdigställande av
ovannämnda hampberedningsanstalter. För ifrågavarande åtgärder synas° ytterligare
statsunderstöd kunna utgå med i runt tal 500 000 kronor till såväl
föreningen som bolaget. De sammanlagda anläggningskostnader för nämnda
båda anstalter, till vilkas täckande kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
beviljat eller, därest ytterligare medel för ändamålet av riksdagen anvisas,
kunna förväntas komma att bevilja statsunderstöd, uppgå till för anstalten i

— 133 —

Värmbol 2 200 000 kronor och för anstalten i Visby 2 300 000 kronor. Med
avseende härå må tilläggas, att Sveriges hampodlareförening u. p. a. för anläggande
av kraftanläggning för Värmbolanstalten av kommerskollegium beviljats
lån ur vattenkraftslånefonden med 230 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen får vidare erinra om de stora svårigheter, som förelegat,
då det gällt att få den inhemska hampproduktionen i gång. Sålunda har någon
erfarenhet rörande, bland annat, beredningsförfarandet knappast förefunnits
inom landet och vederbörande hava därför varit nästan helt hänvisade
till de utländska uppgifter och upplysningar härom, som stått att erhålla.
Det har tillika varit angeläget att så snabbt som möjligt skapa möjligheter
för en inhemsk liamnproduktion. Att Aktiebolaget Hampberedning, såsom
riksdagens revisorer i sitt förevarande uttalande framhållit, ansett sig
böra frångå den ursprungliga planen för uppförande av beredningsanslalten
i Visby, torde få ses mot bakgrunden av ovan angivna förhållanden. Det synes
i övrigt ännu icke möjligt att med bestämdhet uttala sig örn lämpligheten
av den därstädes tillämpade metoden att fälttorka den rötade hamphalmen
samt därefter artificiellt eftertorka densamma. Detta förfaringssätt har med
hänsyn till de för denna anstalt rådande förhållandena av bolaget ansetts
mycket fördelaktigt. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande hade dock Aktiebolaget
Hampberedning, innan ifrågavarande ändringar i den ursprungliga
planen för anstalten vidtoges, bort inhämta kommerskollegii och lantbruksstyrelsens
mening i saken. Ämbetsverken hava emellertid sedermera lämnat
ovannämnda av bolaget vidtagna ändringar utan erinran.

Revisorerna göra gällande, att den utökning av beredningskapaciteten vid
anstalten i Visby, som ägt rum utöver den ursprungligen planerade, bort ske
först sedan ytterligare erfarenhet rörande beredningen kunnat inhämtas. I
anslutning härtill får lantbruksstyrelsen anföra, att ifrågavarande utökning
kommit till stånd, emedan den ursprungligen planerade beredningskapaciteten
visat sig vara för liten för att driften skulle kunna bliva tillräckligt lönande.
Under rådande ovissa förhållanden, då en hastig utökning av landets
hampodling ansetts önskvärd, har det emellertid varit angeläget att även utvidga
beredningskapaciteten, så att dröjsmål med halmens beredning icke
skulle behöva förekomma. Del har därför icke varit möjligt att i tillräcklig
grad avvakta och utnyttja de efter hand vunna erfarenheterna på området.
Skulle så hava skett, torde tillgången å råvaror för hampindustrien hava blivit
än mindre.

Slutligen får lantbruksstyrelsen framhålla, att det ännu torde vara för tidigt
att med bestämdhet uttala sig om hampodlingens och därmed hampberedningsanstalternas
lönsamhet under normala förhållanden. Framför allt på
Gotland finnes riklig tillgång på för ifrågavarande odling lämpliga jordar
och redan nu synas stora möjligheter föreligga att i framtiden här kunna producera
hamphalm till rimliga kostnader. För ekonomiskt lönande odlingar av
annat slag torde emellertid ifrågavarande jordar vara mindre väl lämpade
och hampodlingen kan därför tänkas komma att medföra en icke obetydlig
förbättring med avseende å avkastningen av dessa jordar.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt och Granström.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.

— 134 —

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisore*s uttalande del I, s. 176, § 37.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1942 har kommerskollegium anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 37 av sin berättelse
anfört rörande vissa stödåtgärder för hampindustrien.

Överlämnande ett från Aktiebolaget Hampberedning, Visby, infordrat yttrande
samt en av t. f. kommerserådet Wickman den 5 juni 1943 upprättad
PM angående hampberedningslån till nämnda bolag får kollegium anföra
följande.

Då planerna för hainpberedningsverket i Visby uppgjordes i juli månad
1941, lågo bland annat följande förutsättningar till grund. Produktionen beräknades
till 2 000 kg halm per timme, motsvarande en odlingsareal av cirka
1 000 hektar. Den rötade hamphalmen skulle torkas på artificiell väg, och
härför erforderligt värme skulle erhållas från verkets egen ångpanneanläggning.
Av bränslebehovet beräknades ca 60 procent kunna täckas med avfall
från beredningen, medan återstoden, 40 procent, måste inköpas i form av
kol eller ved. All behövlig elektrisk kraft måste tillföras genom köp från
Visby stad, till ett beräknat pris av omkring fem öre per kWh.

Sedermera kom emellertid kraftpriset att höjas och har varierat mellan
cirka 10 och 12 öre. Då en höjning av kraftpriset till det dubbla eller högre
måste ofördelaktigt komma att inverka på driftsekonomien, undersökte beredningsverket
möjligheterna att nedbringa kraftpriset genom att i egen anläggning
alstra behövlig energi. En förutsättning var dock, att det egna avfallet
från beredningsverket kunde frigöras härför. Då den största värmemängden
åtginge till torkningen av den rötade halmen, måste sålunda denna torkningsprocess
omändras till fälttorkning med åtföljande artificiell eftertorkning.
Planerna härför uppgjordes i samråd med utländska fackmän och Mellersta
& Norra Sveriges ångpanneförening. Enligt dessa planer skulle under vissa
förutsättningar kraftpriset kunna sänkas till det ursprungligen beräknade
<41er lägre. Samtidigt erhöll beredningsverket meddelande örn att beredningsmaskinerna
ej kunde garanteras för högre avverkningsförmåga än cirka

1 500 kg halm per timme. På grund av dessa ändrade förhållanden beslöt
beredningsverket att bygga egen kraftanläggning samt för att erhålla bränsle
härtill låta förtorka den rötade halmen genom fälttorkning ävensom anskaffa
behövliga transportanordningar härför samt vissa ytterligare beredningsmaskiner.
Beredningsverket skulle härigenom kunna bliva i tillfälle att utan
större ombyggnader och kostnader bereda skörden från en odling av upp till

2 000 hektar.

De sålunda vidtagna ändringarna i planen bragtes av beredningsverket till
de lånebeviljande myndigheternas kännedom först genom en skrivelse till
lantbruksstyrelsen den 21 mars 1942, vari anhölls om ytterligare lån. Av
handlingarna i ärendet inhämtades, att statens bränslekommission, som informerat
sig örn de elektriska distributionsförhållandena på orten och därvid
konstaterat, att vissa svårigheter möjligen kunde uppstå såsom en följd av
förhållandet att Visby stad av Aktiebolaget Gotlands kraftverk lämnats ensamrätt
till distributionen inom det område, där hampfabriken läge, livligt
tillstyrkt beredningsverkets planer att bygga egen kraftanläggning. Även
länsstyrelsen i Gotlands län hade förordat, att beredningsverket erhölle sådant
stöd av statsmakterna att verket bleve i stånd att lösa sin kraftförsörjning.

— 135 —

l yttrande den 8 april 1943 till lantbruksstyrelsen över beredningsverkets
framställning anförde linnämnden, som tidigare icke ansett sig kunna tillstyrka
lån för bestridande av vissa merkostnader för kraftanläggning och beredningsmaskiner
bland annat att, då beredningsverket redan med ett skäktningsaggregat
och med de medelhektarskördar, som kunde påräknas, torde
kunna avverka skörden från upp till 1 500 lia odling, borde erfarenhet örn
beredningen av denna kvantitet först inhämtas, innan någon ytterligare utbyggnad
av beredningsverket skedde. Enligt nämndens uppfattning syntes
därför hampberedningsverket i Visby beträffande utbyggnaden av beredningskapaciteten
böra i huvudsak uppföras enligt den ursprungliga planen.
Trots det att nämnden icke ansåge det planerade torkningsförfarandet lämpligt,
ville dock nämnden, med hänsyn till att verket redan iordningställts
därför, avvakta resultatet av ifrågavarande rötnings- och torkningsförfarande
under ett års praktisk drift, innan definitiv ställning kunde tagas till de
ifrågasatta transportanordningarna. Om styrelsen för beredningsverket ansåge
sig kunna begränsa utbyggnaden av beredningskapaciteten i enlighet
härmed, kunde givetvis frågan om ytterligare lån och bidrag bliva aktuell
med hänsyn till den kostnadsstegring, som inträffat, sedan det ursprungliga
lånet beviljades, och med hänsyn till att man hade större kännedom om de
verkliga anläggningskostnaderna än vad tidigare varit fallet.

Med hänsyn till linnämndens uttalade uppfattning beslöto ämbetsverken
sedermera den 16 juni 1943 att lämna de av bolaget vidtagna ändringarna i
den ursprungliga planen för anstalten utan erinran och bevilja Aktiebolaget
Hampberedning ytterligare lån och bidrag motsvarande en anläggningskostnad
av 1 800 000 kronor, därvid avdrag gjorts för vissa kostnader avseende
utbyggnad av äng- och kraftanläggning samt anskaffande av vissa transportanordningar
och beredningsmaskiner till ett sammanlagt belopp av 600 000
kronor.

I ärendets dåvarande läge hade man att beakta, vad följden skulle ha blivit,
därest nyssnämnda tilläggslån och bidrag icke beviljats utan det påfordrats,
att beredningsverket först skulle ombyggas i enlighet nied den ursprungliga
planen. I dylikt fall torde man haft att räkna med en ytterligare kostnadsstegring
av sannolikt minst cirka 200 000 kronor med åtföljande betydande
försening av anläggningens färdigställande varjämte bolaget bland annat
fortfarande haft alt betala det högre kraftpriset från Visby stad. Med
ett sådant försämrat utgångsläge syntes det kunna ifrågasättas, om beredningsverket
överhuvud hade kunnat slutföra anläggningens färdigställande.
Det betydande arbete och kostnader, som för hampodlingens del redan nedlagts
till det gotländska jordbrukets fromma, skulle därigenom sannolikt
komma att äventyras. Ävenså skulle landets försörjning med hampa bliva
ställd inför ökade svårigheter.

Kollegium finner i likhet med riksdagens revisorer, alt bolaget bort inhämta
de lånebeviljande ämbetsverkens godkännande av ändringarna i fråga, innan
desamma påbörjades, särskilt nied hänsyn till att bolaget ännu för sin
verksamhet torde vara i stor utsträckning beroende av lån och bidrag från
statens sida.

Beträffande storleken av anläggningskostnaderna må emellertid erinras örn
vikten av alt beredningsverket örn möjligt erhåller en sådan utformning, alt
driftskostnaderna bliva lägsta möjliga. Härvid må framhållas, att de lokala
förhållandena mången gång bliva bestämmande för eli verks utformning.
•iven om ur rent teknisk .synpunkt vissa anordningar skulle vara att föredraga.
Storleken av anläggningskostnaderna ger under sådana omständigheter
icke alltid elt riktigt uttryck lör eli berodningsverks konkurrensförmåga i
jämförelse med ett annat liknande verks.

— 136

Enligt vad kollegium erfarit har numera till lantbruksstyrelsen inkommit
en av bolaget den 3 november 1943 till linnämnden inlämnad framställning
om ytterligare lån och bidrag för en beräknad merkostnad av 724 000 kronor.
Linnämnden har för egen del bland annat anfört, att nämnden fortfarande
vore av den uppfattningen, att den av bolaget företagna avvikelsen från den
ursprungliga utbyggnadsplanen vore mindre lämplig, men att, då beredningsverket
nu färdigställts efter bolagets egen plan, och någon ändring av utförandet
enligt nämndens tidigare förslag icke vore möjlig utan ytterligare kostnader,
ville nämnden icke motsätta sig att ytterligare lån och bidrag av statsmedel
beviljades ehuru dock endast för bestridande av kostnaderna för den
del av beredningsverket, som vöre avsedd för beredning av rötad hampa.

Därest framdeles bolaget skulle beviljas lån och bidrag i enlighet med linnämndens
uttalande, skulle bolaget av den totala slutkostnaden 2 754 000
kronor komma att erhålla lån och bidrag av statsmedel med 2 314 000 kronor,
medan bolaget självt hade att svara för återstoden eller 440 000 kronor.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer kommerskollegium, att
vad riksdagens revisorer i ärendet anfört icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

Underdånigst
STIG SAHLIN.

KNUT A. WICKMAN.

Awj. Borgström.

Bilaga 1.

Till Kungl. Maj :ts och rikets kommerskollegium.

Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande utbyggandet
av AB Hampberednings beredningsverk i Visby, få vi vördsamt anföra följande: Det

var särskilt den genom hampodling eftersträvade större variationen i
växtföljden å de ofta upp till 15-åriga gräsvallarna å de gotländska myrarna,
som föranledde hushållningssällskapet att intressera sig för odlingen
i fråga. Detta var på försommaren 1941 och det måste handlas raskt om
man skulle kunna ta hand om en ev. hampskörd redan 1942. Hänvändelse
gjordes till statens linnämnds tekniker, som efter besök i Visby uppgjorde
såväl kostnadsförslag som plan för tillverkningen, som bifogades ansökan.
I avsaknad av kännedom om de faktorer, som inverkade på kostnaderna för
ett hampberedningsverk, bifogades dessa handlingar i befintligt skick ansökan,
som ingavs den 20 juli 1941. Den 29 juli meddelade linnämnden at!
det sökta lånet tillstyrkts. Samma dag tillsattes en interimsstyrelse för att
föra frågan örn ett hampberedningsverk på fastlandet vidare. Med denna
styrelse upptogs förhandlingar om ett samgående mellan båda hampberedningsverken
på basis av ett av oss uppgjort förslag, som baserade sig på av
aktieägarna — de gotländska jordbrukarorganisationerna -— uttalade önskemål.
Förhandlingarna strandade under oktober månad 1941. Under tiden
hade av styrelsen för AB Hampberedning, vilket då ännu ej var slutgiltigt
registrerat, preliminära undersökningar igångsatts om planer och kostnader
för beredningsverket. Det framgick därvid ävensom av senare erfarenhet

137 —

bland annat, att beredningsmaskinerna ej kunde beräknas vid uthållig drift
avverka mera än hälften eller högst 3/4 av den ursprungligen beräknade kvantiteten
två ton hamphalm per timme. Detta faktum kullkastade de beräkningar,
som lågo till grund för den ursprungliga räntabilitetskalkylen. Efter undersökning
kom man fram till att man med utbyggnad av två strängar av beredningsmaskiner
skulle erhålla det bästa ekonomiska utbytet. Med hänsyn
till nu vunna erfarenheter torde det bli nödvändigt att förse även den andra
beredningssträngen med en skäktturbin.

Då det ursprungliga förslaget byggde på köpt elektrisk energi och dessutom
inköp a.v vedbränsle för mekaniska torkningen, verkställdes utredning
örn att tillvarataga skävorna för genererande av såväl elektrisk energi
som för torknings- och värmeändamål.

Denna utredning omarbetad till nu i huvudsak kända förhållanden ter sig
på följande sätt:

1. Förutsättningar.

Utredningen har baserats på följande förutsättningar.

Produktion.

Odlad areal.................................................. 1 500 ha

Total mängd grön hamphalm per år............................ 6 000 ton

Motsvarande torrsubstansmängd (halmens fuktighet ant. 18 %) .... 5 000 »

Rötningsförlust................................................ 25 /

Mängd rötad torrsubstans per år .............................. 3 800 ton

Fiberutbyte härur ............................................ 18 %

Fibermängd per år (torrsubstans) .............................. 680 ton

Do vid 10 % fukt............................................. 750 »

Driftsförhållanden.

Antal maskinaggregat (»strängar»).......

Drifttid per dygn: Beredningsmaskinerna

Rötning.............

Drifttid per år: Beredningsmaskinerna

Rötning.............

Alternativ
A B

Torkningsmetod
Fälttorkn.+ Enbart

maskintork- maskintork ning

ning

st 2 1

h 8 16

h 16 16

h 2 400 4 800

h 2 800 (7 mån.) 4 800

Alternativ A innebär 1-skiftsdrift med två »strängar» i beredningsverket
under hela året och 2-skiftsdrift i rötningsavdelningen under de sju månader
av året, då fälttorkning av den rötade hamphalmen är möjlig. För
att delta driftsätt skall kunna genomföras, måste en rötad torrsubstansmängd
av ca 1 600 ton motsvarande en totalvikt av ca 2 000 ton vid 18 %
fukt kunna lagras. Under de fem månader, då rötning ej pågår utnyttjas
rötningspersonalen vid tröskningen och släckningen.

Avfallet är tillräckligt för tillgodoseende av fabrikens kraft- och värmebehov
och lämnar dessutom ett kraftöverskott, vilket försäljes lill Visby
stad.

Alternativ B innebär 2-skiftsdrift i såväl beredningsverket som rötningsanläggningen.
Endast en »sträng» tänkes vara installerad. Avfallet täcker
i delta fall icke fabrikens värmebehov utan extra bränsle måste inköpas.
Hela kraftbehovet inköpes från Visby stad.

— 138 —

Kraftpris.

Vid köp av beredningsverkets hela kraftbehov kan man enlig! tidigare
underhandlingar räkna med ett kraftpris motsvarande Visby stads självkostnadspris
med ett tillägg av 1 öre/kWh. Detta pris skulle då vara
80 kr./kWår + (1 t 1,2 • C) öre/kWh,
där C = kolpriset i öre/kg.

Vid inköp av ett mindre kraftbelopp för söndagsbehov och för igångsättning
av den egna ångcentralen kan man räkna med ett rent energipris av
1,3 C + 6 öre/kWh.

Vid försäljning av ren sekundärkraft erhålles av Visby stad ett pris av
0,5 C öre/kWh.

Vid försäljning av kraft på sådant sätt, att den levererade effekten anpassas
efter Visby stads behov, betalas ett högre pris, vilket emellertid ej ännu
är fastställt. Preliminärt har emellertid diskuterats ett pris av 1,0 ■ G öre/kWh.
Om leverans av sådan i viss mån prima kraft skall ske, bör anläggningen
kompletteras med en regulator, som med impuls från den till Visby stad
inkommande kraftlinjen påverkar ångturbinens regulator, så att effektuttaget
från Gotlands kraftverk begränsas till ett visst inställbart värde. Denna
kostnad skall Visby stad vidkännas.

Bränslepris.

Kolpriset vid Slite ligger för närvarande vid ca 52 kr. per ton, efter vilket
sålunda kraftpriset beräknas.

I alternativ B måste bränsle anskaffas för hampberedningsverkets behov.
Då några större vedkvantiteter ej gå att erhålla på Gotland, måste detta
bränslebehov täckas med kol eller med ved från fastlandet. Vid nuvarande
förhållanden kan man, örn kol överhuvud kan erhållas, vilket bränslekommissionen
ej kunnat ställa i utsikt, räkna med ett kolpris av 60 kr./ton fritt
ångpannan i beredningsverket. För ved, som transporteras över från fastlandet,
får man beräkna ett pris av lägst 25 kr./m3 fritt ångpannan, motsvarande
ett kolpris av ca 140 kr./ton.

Vid fredsförliållanden räkna vi helt villkorligt med ett kolpris av 30 kr.
ton vid Slite, motsvarande ca 35 kr./ton fritt ångpannan i beredningsverket.

Amorteringstid.

Vi ha räknat med en amorteringstid av 7 år, 1943—1949, och en medelkapitalränta
av 3 °/o emedan ränta å statslånet ej utgår under hela tiden,
motsvarande en annuitet av ca 16 °/o.

2. Fabrikens värmebehov.

Fabrikens totala värmeförbrukning i de båda alternativen har beräknats i
enlighet med följande sammanställning.

Alternativ

T orkmaskinerna.

Hamphalmens torrhäll före torkmaskinerna .. . .

» » efter »

Per kg torrsubstans avdunstad vattenmängd.. . .

Torrsubstansmängd ..........................

Avdunstad vattenmängd.....................

Värmeförbrukning per kg avdunstat vatten

Värmeförbrukning............................

Do per år...................................

	A	B
Fälttorkn. +	Enbart
maskintork-	maskintor
	ning	ning
%	70	30
»	90	90
kg	0,32	2,22
kg/h	1 580	790
»	505	1 750
kcal	1 600	900
Mcal/h	800	1 580
kMcal	1 900	7 600

— 139 —

		A 1 t e r n	a t i v
		A	B
	Fälttorkn. +	Enbart
	maskintork-	maskintdrk-
		ning	ning
Rötning sanläggning en.
Vattenmängd ................................	t/h	30	20
Vattentemperatur i rotkanaler, medeltal........	°C	30	30
Vattentemperatur före rotkanaler..............	»	50	50
Kallvattentemperatur i medeltal................	»	12	8
Värmeförbrukning............................	Mcal/h	1 140	840
Härav täckes med värme från utgående våtluft	»	—	600
» » » » » turbinkondensor	»	400
Rötningsanläggningens primavärmeförbrukning..	»	740	HO
Do per år...................................	kMcal	2 100	1 100
Uppvärmning och diverse.
Värmeledningar: maximalt....................	Mcal/h	1 100	800
medel under uppvärmningssä-
songen ....................	»	500	400
totalt per år ................	kMcal	1 000	1 400
Varmvattenberedning-(-diverse: totalt per år....	»	500	500
Utstrålningsförluster i rörledningsnätet: totalt
per år ....................................	»	300	300
Totalt per år................................	»	1 800	2 200
T otalt-, värmebehov i ånga per år ............	kMcal	5 800	10 900
3. Värmemängd i tillgängligt avfall.
Avfallsmängden, skävorna, utgör enligt utförda undersökningar	82 % av

den till beredningsmaskinerna ingående torrsubstansmängden, vilken senare
enligt det föregående uppgår till 3 800 ton per år. Avfallsmängden kan sålunda
i båda alternativen beräknas till 3 100 ton per år torrsubstans.

Mängd avfall, torrsubstans .............. 3 100 t/år

Do vid 10 % fukt....................... 3 450 »

Effektivt värmevärde vid 10 % fukt ...... 3 500 kcal/kg

Totalt tillgänglig, bränslevärmemängd .... 12 000 kMcal/år

Ångpannans medeldriftsverkningsgrad .... 80 %

Tillgängligt värme i ånga................ 9 600 kMcal/år

4. Bränslebehovet.

Vid enbart maskintorkning (alt. B) kvarstår ett värmebehov i ånga av
ca 1 300 kMcal per år, som måste täckas med främmande bränsle. Bränslebehovet
härför blir 250 ton stenkol eller 1 500 m3 ved per år.

I alternativet fälttorkning föreligger ett värmeöverskott i ånga av 3 800
kMcal per år som kan utnyttjas för kraftalstring.

.5. Kraftbehovet.

Fabrikens totala kraftbehov inkl. kraftbehovet för hjälpmaskineriet i ängcentralen
kan i de båda alternativen uppskattas till följande värden.

Alt. A (Fälttorkning).

Under den tid beredningsmaskinerna äro i drift (2 400 h/år).

Maximaleffekt............................ 350 kW

Medeleffekt .............................. 300 »

Energimängd ............................ 0.72 MkWli

— 140 —

Under den tid endast rötningsanläggningen är i drift (1 400 h/år).

Maximaleffekt............................ 100 kW

Medeleffekt.............................. 80 »

Energimängd ............................ 0,11 MkWh

Under den tid då hela beredskapsverket står och för stafning av ångcentralen Maximaleffekt

Energimängd

Totalt kraftbehov per år
Maximaleffekt ..

Energimängd .. .

Alt. B (Maskintorkning)

Totalt kraftbehov per år
Maximaleffekt .. ,

Energimängd . . .

6. Mängd överskottskraft i Alt. A (Fälttorkning).

Den mängd överskottskraft som kan levereras till Visby stad blir i hög
grad beroende på de förhållanden under vilka leveransen sker och kan sålunda
inte med någon säkerhet beräknas, förrän slutgiltigt avtal träffats med
Visby stad hur kraften skall levereras. Försök pågå.

Den naturligaste formen för kraftleveransen är ju att AB Hampberedning
tillhandahåller toppkraft för att i första hand ersätta den kraft, som normalt
alstras med dieselmotorer. Vi sakna för närvarande kännedom örn storleken
av den energimängd som ligger över Visby stads abonnemangsgräns, men man
torde kunna uppskatta den till storleksordningen 0,1—0,2 MkWh per år.

Antages att ångturbinen vid AB Hampberedning hålles i drift 16 h/dygn
under hela året kan en total energimängd av ca 1,4 MkWh alstras med den
tillgängliga avfallsmängden. Av denna energimängd förbrukar fabriken enligt
det föregående ca 0,8 MkWh under den tid turbinen är i drift varför
en energimängd av 0,6 MkWh per år finnes disponibel för leverans till Visby.

Effekten kan avpassas efter behovet intill en maximal effektleverans av
ca 600 kW.

Till Visby stad kan sålunda vid de givna förutsättningarna levereras ett
kraftbelopp av 600 kW och 0,6 MkWh per år.

7. Anläggningskostnader.

Anläggningskostnaderna för beredningsverket i nu befintligt skick ha uppgått
till ca 2,75 Mkr. För att den ovan förutsatta driften av verket skall kunna
genomföras måste den maskinella utrustningen kompletteras och en kretstransportör
för rötad halm till en beräknad total kostnad av ca 0,25 Mkr
anskaffas. Full färdigt kommer beredningsverket sålunda i alternativ A att
kosta ca 3,00 Mkr. Den totala anläggningskostnaden för ett beredningsverk
i enlighet med alt. B har av revisorerna beräknats till ca 2,10 Mkr. Merkostnaden
för alt. A är sålunda ca 0,9 Mkr.

Mot den jämförande tablå, som återfinnes å s. 15 i revisorernas anmärkningar,
må dock följande erinringar göras.

I de kostnader, som upptagits i alt. II under iordningställande av tomt, ingå
ca 75 000 kr. för rivning och bortforsling av äldre silosbyggnader m. m., och
avse dessa ej kostnader för torkanordning. Då dessa byggnader under alla
förhållanden måste bort för möjliggörande av ordinarie transporter, bör
denna summa 75 000 kr. ingå uti alt. III och IV i stället för 25 000 kr., d. v. s.
en ökning med 50 000 kr.

250 kW
1,00 MkWh

350 kW
0,88 MkWh

50 kW
0,05 MkWh

— 141 —

Enligt alf. I skulle ångpannan inmonteras uti nybyggnad. Nu har kraftcentralen
inmonterats uti en gammal byggnad, tidigare använd som ångcentral,
för att ej komma i vägen för halmtransporter. Byggnadskostnaderna
ha härigenom bortfallit, men i stället ha kostnaderna för diverse ledningar
blivit större. På grund härav tillkomma för alt. III ca 15 000 kr. och
för alt. IV ca 35 000 kr. Slutligen torde det ej finnas skäl att beräkna kostnaden
för tröskrensnings- och beredningsmaskiner lägre för Visby än Värmbol,
varför kostnaden rätteligen bör upptagas uti alt. III och IV till samma som
alt. V., d. v. s. en ökning med 35 000 kr. Härigenom skulle en ökning för alt.
III med 100 000 kr. och för alt. IV med 120 000 kr. uppstå.

8. Årskostnaderna för hampberedningen.

I följande sammanställning över de beräknade årskostnaderna ha vi medtagit
de kostnader, som äro olika i de båda alternativen. Övriga kostnader,
som äro lika i båda fallen, ha ej medtagits.

Total anläggningskostnad.

Alternativ
A B

Torkningsmetod
Fälttorkn. Maskintorkn.

Beredningsverket i befintligt skick ........	Mkr	2,75	—
Tillkommer för skäktturbin och kretstrans-
portor................................		0,25	—
Total anläggningskostnad Mkr	3,00	2,10
Drifttid.
Fabriken................................	h/år	2 400	4 800
Rötningsanläggningen ....................	»	2 800	4 800
Personalbehov kan beräknas lika för båda alternativen med en kostnad av ca 200 000 kr./år Bränslebehov.
Räknat som stenkol å 6 500 kcal/kg.......	t/år	—	250
» » ved å 1 100 Mcal/m3..........	m8/år	—	1500
Kraftbehov.
Effekt ..................................	kW	350	250
Energi ..................................	MkWh/år 0,88	1,00
Kraftleverans till Visby stad.
Effekt ..................................	kW	600	_
Energi ..................................	MkW/år	0,6	—
Jämförbara årskostnader.
Kapitalkostnad (7 år, 3 %) ................	kr./år	480 000	336 000
Underhållskostnad........................	»	90 000	80 000
Personalkostnad ........................	»	200 000	200 000
Bränslekostnad (1 500 m3 ved) ............	»	—	37 500
Kraftkostnad ............................	»	6 000	93 000
Summa	kr./år	776 000	746 500
Avgår för kraftförsäljning ................ Jämförbar totalkostnad....................	» kr./år	31 000 745 000	746 500
Do exkl. kapitalkostnad ..................	»	265 000	410 500

— 142 —

Av kalkylen framgår, att de totala årskostnaderna i alt. fälttorkning äro
ungefär lika höga som i alt. maskintorkning vid den förutsatta produktionen,
6 000 ton hamphalm per år. Förutsättningen för att beredningsverket skall
kunna bestå som fredsindustri är att driftskostnaderna efter amorteringen bli
så låga som möjligt. Driftskostnaderna bli också ca 150 000 kr. lägre för
alt. A, vilken besparing även amorterar det utlagda merkapitalet 0,9 Mkr.
på ca 7 år. Vår framställning om lån och bidrag till kraftstation tillstyrktes
livligt av bränslekommissionen och länsstyrelsen med hänsyn till bränslesituationen
på Gotland.

Det är dessa omständigheter, som föranlett oss att avvika från det ursprungliga
förslaget och övergå till fälttorkning. Vår skrivelse av den 27 mars
1943 var föranledd av uttalande vid ett sammanträde kort förut med AB
Hampberednings styrelse inför statens linnämnd. Dessförinnan hade linnämndens
tekniker under våren 1942 besökt Visby och fått fullständig kännedom
örn våra avsikter i den mån de ej framginge av vår skrivelse den 21 mars
1942. För de med avvikningen förknippade kostnaderna hade vi — inberäknat
aktiekapitalet — anskaffat 800 000 kr. Vi ha så snart det varit oss möjligt
avlämnat av linnämnden infordrade uppgifter.

Styrelsen ansåg sig vid genomförandet av de på undersökningen grundade
förslagen handla bäst för såväl det allmänna som i bolagets eget intresse. Vi
ansågo det utsiktslöst att under föreliggande förhållanden arbeta på ett förslag,
som baserade sig på maskintorkning med inköpt kraft och bränsle.

Ehuru vi livligt beklaga den situation, som uppstått för oss, torde, av vad
som här sagts, framgå, att vi handlat efter bästa förstånd och att vi varit i
god tro.

Visby den 7 januari 1944.

Aktiebolaget Hampberedning.

Fredr. Nyström.

Bilaga 2.

angående hampberedningslån till AB Hampberedning,

Visby.

1) 19 juli 1941.

Den 19 juli 1941 anhöll major F. Nyström, Visby, å ett under bildande varande
aktiebolags vägnar om ett lån å 1 020 000 kronor ur hemslöjdslånefonden
för anläggande av en hampberedningsanläggning å Gotland. Anläggningskostnaderna
beräknades uppgå till 1 200 000 kronor. Av den redogörelse,
som bifogades ansökningen, framgick bl. a., att beredningsverket projekterats
för intill 2 000 kg halm i timmen motsvarande en odlingsareal av cirka 1 000
ha. Hamphalmen avsågs kontinuerligt rötas i kanaler och efter pressning torkas
i ångtorkmaskin. Över ansökningen avgav statens linnämnd yttrande den
28 juli 1941. Linnämnden ansåg sig därvid böra begränsa sitt yttrande till att
omfatta allenast lämpligheten av att förlägga ett hampberedningsverk till
Visby samt det sätt de föreslagna äganderättsförhållanden till berednings -

— 143 —

verket vore avsedda att ordnas. Linnämnden tillstyrkte framställningen. Den
3 november 1941 beviljades AB Hampberedning, Visby, lån å 1 020 000 kronor
samt den 19 mars 1943, efter ansökning, statsbidrag med 180 000 kronor.

2) 21 mars 1942.

Den 21 mars 1942 inkom bolaget med anhållan om ett tilläggslån å 340 000
kronor för utökning av ånganläggning samt anskaffande av ångturbin för
kraftalstring till en beräknad kostnad av cirka 400 000 kronor. I ansökningen
anfördes bland annat, att bolaget efter samråd med tyska fackmän på hampberedningsmaskintillverkningens
område ävensom med representanter för
Norra och Mellersta Sveriges ångpanneförening kommit till det resultatet,
att det avsedda konsttorkningsförfarandet med hänsyn till i Tyskland vunna
erfarenheter borde omläggas till fälttorkning till högst 20 procent fuktighet
och därefter ångtorkning till cirka 8 procent. Härigenom skulle bl. a. en avsevärd
besparing i ånga kunna göras och bränslet finna användning även för
alstring av elkraft. Från början hade visserligen bolaget räknat med att inköpa
erforderlig elektrisk energi genom Visby stad till ett pris av omkring 5 öre
per kWh. Då kraftpriset sedermera kom att stiga till mer än det dubbla beräknade,
vilket i sin tur skulle komma att medföra en icke oväsentlig fördyring
av driftskostnaderna, funnes anledning för bolaget att självt söka alstra
den behövliga elkraften. Efter utredning av förenämnda ångpanneförening
skulle det för bolaget mest ekonomiska alternativet bliva att genom förbränning
av skävorna generera högtrycksånga om 25 atm. för kraftalstring, varvid
turbinen utfördes som avtappningskondenseringsturbin. Avtappningsångan
användes för torkning av halmen från ca 20 till 8 procent fuktighet.
Bolaget räknade även med att kunna utöka hampodlingen på Gotland upp till
cirka 2 000 ha, varvid den bästa eller huvudparten av hamphalmen skulle
rötas, medan den kvalitativt sämre halmen, som icke var lämplig till rötning,
skulle grönberedas till blånor för ev. cottonisering. På grund av det ändrade
produktionslaget hade bolaget därför gått i författning om inköp av en torkmaskin
(1 500 kg per tim. och 20—8 procent fuktighet) samt en skäktturbin
jämte i övrigt erforderliga beredningsmaskiner för rötad hamphalm ävensom
en torkmaskin av samma typ samt beredningsmaskiner för beredning av gröna
hampblånor.

över denna framställning avgav linnämnden yttrande den 11 maj 1942
och anförde därvid bland annat, att det av framställningen samt den av ingenjör
Zetterman företagna undersökningen framgick, att bolaget frångått den
ursprungliga planen för liampberedningsverket i så motto, att bolaget nu avsåg
att från en odling av upp till 2 000 ha röta och fälttorka den lämpligaste
halmen under en tid av fem månader om året, medan den för rötning icke lämppade
halmen skulle beredas till gröna hampblånor. Genom eljen kraftalstring
skulle bolaget därjämte erhålla avsevärt billigare elektrisk energi än Visby
stad kunde erbjuda. Linnämnden ansåg emellertid alt beredningsverket borde
uppföras enligt den vid lånets beviljande föreliggande planen och att, därest
beredningsverket skulle utbyggas i avsedd omfattning för att möjligggöra leverans
av grönblånor lill cottonisering och elektrisk kraft till Visby stad, medel
härför icke borde utgå från hemslöjdslånefonden. Linnämnden avstyrkte
därför framställningen. På grund av linnämndens inställning till frågan återtog
bolaget framställningen i fråga.

3) 18 november 1942.

Den 18 november 1942 anhöll bolaget örn ytterligare lån till beredningsverket
med 289 000 kronor samt bidrag nied 51 000 kronor. Lånet skulle användas
till

— 144

A. Anordningar för framförande av halmen i rötning,skanalerna
samt transport av rötningsluckorna .......... kronor 98150

B. 1. Kretstransportör för transport av halm från träskor

och lager till rötningskanalerna .................... » 69 800

2. Kretstransportör för rötad halm till fälttorkning och

lager samt därifrån till beredning.................... » 210 000

C. Transport av skävor till lager och ångpanna .......... » 26 100

D. Montage och diverse under A—V ej inberäknad materiel_» 45 950

Kronor 450 000.

Då bolaget räknade med att disponera 110 000 kronor skulle 340 000 kronor
sålunda erfordras för komplettering av beredningsverkets utrustning.

4) 27 mars 1943.

På uppmaning av linnämnden ingav bolaget den 27 mars 1943 en skrivelse
med närmare uppgifter angående den planerade driften samt anhöll om
tilläggslån örn 1 020 000 kronor alternativt 1 530 000 kronor ävensom statsbidrag
med 180 000 respektive 270 000 kronor eller de lägre belopp som av
ämbetsverken kunde anses skäligt. Bolaget anförde, att linnämnden uttalat
önskemål om att den odlade hamparealen på Gotland snarast borde ökas
från 1 000 till 2 000 ha. Av skrivelsen framgick att beredningsverket beräknades
komma att kosta 2 400 000 kronor. Därest emellertid beredningsverket
skulle utbyggas för att kunna taga emot skörden från upp till 2 000 ha skulle
kostnaderna för anläggningen komma att stiga till 3 000 000 kronor.

Linnämnden avgav den 8 april 1943 yttrande över framställningarna 3 och
4 och anförde därvid bland annat, att då beredningsverket redan med ett
skäktningsaggregat och med de medelhektarsskördar, som kunde påräknas,
borde kunna avverka skörden från upp till 1 500 ha odling, borde erfarenhet
örn beredningen av denna kvantitet först böra inhämtas, innan någon
ytterligare utbyggnad av beredningsverket skedde. Enligt linnämndens
uppfattning syntes därför hampberedningsverket i Visby beträffande utbyggnaden
av beredningskapaciteten böra i huvudsak uppföras enligt
den ursprungliga planen. Trots det att linnämnden icke ansåge det planerade
torkningsförfarandet lämpligt, ville dock nämnden, med hänsyn till
att verket redan iordningställts därför, avvakta resultatet av ifrågavarande
rötnings- och torkningsförfarande under ett års praktisk drift, innan definitiv
ställning kunde tagas till ansökan om lån och bidrag till de ifrågasatta
transportanordningarna. Om styrelsen för beredningsverket ansåge sig kunna
begränsa utbyggnaden av beredningskapaciteten i enlighet härmed, kunde
givetvis frågan örn ytterligare lån och bidrag bliva aktuell med hänsyn
till den kostnadsstegring, som inträffat, sedan det ursprungliga lånet beviljades
och med hänsyn till att man nu hade större kännedom om de verkliga
anläggningskostnaderna än vad då var fallet. Linnämnden ansåg sig därför
för närvarande böra avstyrka bifall till framställningarna i fråga.

5) 10 maj 1943.

För att taga närmare kännedom örn hampberedningsverkets utförande besökte
undertecknad verket den 10 och 11 maj 1943, och får jag med anledning
därav anföra följande.

Aktiebolaget Hampberedning har ett kontant inbetalat aktiekapital av
150 000 kronor. Två tredjedelar av aktierna ägas av Gotlands mejeriförbund
förening u. p. a., Gotlands andelsslakteriförening u. p. a. samt Gotländska
lantmännens centralförening u. p. a. Vid sammanträde den 10 maj närvoro
även representanter för nämnda föreningar och ordföranden i Riksförbundet

— 145 —

landsbygdens folk. Av meddelanden, som lämnades linder sammanträdet,
framgick, att de i bolaget intresserade föreningarna samt styrelsen i övrigt
varit fullt eniga örn berednings verkets lämpligaste utformning med hänsyn
till de utländska erfarenheterna på området och de speciella förhållanden,
som voro rådande på Gotland. Det hade därvid ansetts angeläget att först
pröva huruvida icke en fälttorkning av den rölade hamphalmen kunde genomföras,
dels för att erhålla hästa möjliga tågakvalitet och dels för att frigöra
bränsle för alstring av elkraft, varigenom beredningsverket skulle kunna
bliva självförsörjande med avseende på elektrisk ström och i vissa fall kunna
leverera en del överskottsström till Visby stad. Rörande frågan örn bolagets
ev. anslutning till Riksförbundet lin och hampa meddelades, att förbun
dets stadgar i den form de nu förelågo ansågos lägga hinder i vägen för en
sådan anslutning men att bolaget vore villigt att i fråga örn försäljningen
samarbeta med förbundet, därest lämplig form kunde utfinnas härför.

Innevarande år beräknas på Gotland kunna odlas cirka 900 ha hampa,
vilken areal är något mindre än för år 1942. På grund av den mindre goda
tillgången på frö har emellertid någon propaganda för ökad odling icke gjorts
i år. Till beredningsverket fraktas halmen per järnväg och transporteras efter
tröskning medelst kretstransportör 1 till rötningsavdelningen. Rötningsanläggningen
består av fem stycken 100 meter långa betongskanaler som tillsammans
rymma 150 000 kg halm och 3 000 000 kg vatten. Enligt erfarenheter
från Tyskland lär viktsförhållandet 1: 20 vara det optimala för att rötningen
skall försiggå på kortast möjliga tid och ge gott resultat. Halmen lägges
direkt från kretstransportören i kanalen och pressas ned av betongblock,
vägande 2 ton per styck, vilka medelst hjul glida i på skenor, som äro ingjutna
i kanalens överkant. Betongblocken äro på undersidan försedda med
stolpar, s. k. medbringa^, som föra med sig halmen i kanalen. Desamma
framdrivas genom hydrauliska Hamma tningsanordningar. Samtidigt som
blocken pressa ned halmen, täcka de hela kanalens översida och tjäna som
skydd mot värmeförluster. Vid en temperatur ay ca 33° och med en hastighet
av en meter i timmen beräknas halmen vara färdigrötad på fyra dygn.
Ur kanalen hämtas halmen upp med en kedjetran spor tor. Betongblocken
återtransporteras i en lutande transportbana. Med kretstransportör 2 forslas
den våta halmen från rötningen ut till det omedelbart invid beredningsverket
belägna torkfältet, där luft- och soltorkning sker ned till en vattenhalt
av cirka 20 ä 25 procent. På samma kretstransportör går den sålunda
torkade halmen från torkfältet in i fabriksbyggnaden, där ytterligare torkning
sker i en torkmaskin till cirka 10 procent.

I oktober månad 1942 utförde bolaget vissa prov med rötning och fälttorkning.
Rötningen försiggick i en kanal av trä 30 meter lång, 2,5 meter bred
och 2 meter djup. Halmen pressades ned av luckor 2 X 2,5 meler av trä,
vägande cirka 600 kg och försedda med hjul, som löpte på vinkeljärn fastsätta
på kanalens överkant. I luckornas ena kant i rät vinkel mot luckorna
funnos 4 stycken 1,9 moler långa Irästolpar, s. k. medhringare, som hade till
uppgift att föra fram den halm, som låg under luckan. Luckorna skötos
fram medelst ett handdrivet spel. Temperaturen var i genomsnitt 33°. Till
att börja med nedsattes 4 luckor med virrstrå för att få igång rötningen.
Efter tre dagar nedsattes 3 luckor per dag, tills kanalen var full. Under cirka
3 veckor fortsattes därefter rötningen kontinuerligt med en rötningstid
av ungefär 4 dygn, som visade sig vara fullt tillräcklig. Vid en jämn temperatur
och lämplig cirkulation på vattnet ansågs iötningstiden eventuellt kunna
nedbringas något. o

Fälttorkningen utfördes på så sätt, att kärvarna ställdes upp mot staltradar
på 70 cm höjd och med ett avstånd mellan raderna av 1,5 meter. Väderil)—Ilin
ISO. Itc v. beni! leise äng. statsverket år 1943. II.

146

leken vid torkningsfÖrsviken var ganska ombytlig med relativt god vind vissa
dagar och vindstilla och dimma andra dagar. Regn föll nästan varje dag
men blott i obetydlig mängd. För torkning ned till cirka 24 procent åtgick
4 å 6 dagar beroende på örn kärvarna voro löst eller hårt bundna. Löstes
kärvarna upp, kunde torkningen utföras på mindre än 2 dagar. Enligt tyska
uppgifter bör fälttorkning under sommarhalvåret kunna genomföras på 2—4
dagar.

I fråga om de klimatiska förhållandena på Gotland kunna följande uppgifter
från statens meteorologisk-hydrografiska anstalt anföras. »Nederbörden
är ringa, i genomsnitt 524 mm per år. Gotland är rikets soligaste landskap
med 2 130 solskenstimmar av 4 450 möjliga. Sommarhalvåret april—
september är rikt på sol med 400 å 500 timmar mer än motliggande fastland.
» Med hänsyn härtill synas utsikterna för en fälttorkning av hampa vid
Visby normalt vara tämligen gynnsamma.

Beredningsmaskinerna äro uppställda i två strängar, varav den ena strängen
är avsedd för rötad och fälttorkad halm för beredning av tåga och blånor
och den andra strängen för kvalitativt sämre halm för grönberedning av
blånor. Man räknar med att ungefär 75 procent av liampskörden skall i kvaliteten
vara lämplig till rötning. Följande större beredningsmaskiner hava
anskaffats:

Sträng 1 Sträng 2

Torkmaskin, 1 500 kg/tim. 25—10 °/n . . . . 1 1

Bråkmaskin, 20 valspar................ 2 2

Skäktturbin .......................... 1 —

Blånrenare ............... 1 1

För ångkraftanläggningen har installerats en ångpanna för 25 atö och en
STAL-avtappningsturbogenerator för cirka 900 kW. Vid beredning av hampa
från en areal av 1 000 ha torde skävor kunna erhållas till bränsle för anläggningens
eget behov, varvid kraftpriset torde komma att röra sig om
ungefär 3 öre per kWt. Vid en ökad odling kan överskottskraft erhållas för
leverans till Visby stad, varigenom eget energipris ytterligare bör kunna
nedbringas.

På grund av att linnämnden icke ansett sig kunna tillstyrka lån för, förutom
utbyggnad av kraftanläggningen utöver eget energibehov, anskaffande
av den större krets transportören för fälttorkning har bolaget beslutat att
icke för närvarande anskaffa dylik transportör utan ombesörja erforderlig
transport av halmen medelst hästar och vagnar. Härför torde komma att
behövas cirka 16 å 17 hästar samt minst lika många transportvagnar. Sammanlagda
kostnaderna för dessa provisoriska transportanordningar beräknas
komma att uppgå till cirka 45 000 kronor. Genom dessa anordningar kan
emellertid icke undvikas att driftskostnaderna komma att bliva icke oväsentligt
högre än om en kretstransportör från början kunnat anskaffas.

Av tillgängliga räkenskaper framgår alt kostnaderna för beredningsverket,
med undantag för kostnad för tomt och ovan nämnda provisoriska transportanordningar,
komma att uppgå till i runt tal 2 400 000 kronor. Härav utgöras
600 000 kronor kostnad för den större kretstransportören, beredningsmaskiner
för grönberedning av blånor samt merkostnad för inrättande av en större
ångkraftanläggning än för eget behov, enligt nedanstående.

Äng- och kraftanläggning.............................. 125 000 kronor

Byggnader .......................................... 105 000

Kretstransportör 2 .................................... 210 000 »

Beredningsmaskiner .................................. 160 000 »

Summa 600 000 kronor.

147 —

Därest nämnda kostnader, 600 000 kronor, med hänsyn till linnämndens uttalade
uppfattning, avdragas från den beräknade anläggningskostnaden,
2 400 000 kronor, skulle bolaget för närvarande få anses vara berättigat att
erhålla lån och bidrag svarande mot en anläggningskostnad av 1 800 000 kronor.

Med hänsyn till att vi inom landet icke äga någon erfarenhet i fråga om
beredning av hampa i industriell skala, och de av bolaget genomförda anordningarna
äro utförda efter utländska erfarenheter, torde det vara på sin
plats att här anföra ett uttalande i »Bastfasern» så sent som i mars innevarande
år, där en författare under rubriken »Die Trocknung in der Bastfaser -aufbereitung» bland annat anför ungefär följande. »Även i hampberedningsindustrien
är torkningen oumbärlig, men användes för rötad hamphalm i
förhållandevis liten omfattning. Omfattande försök i stordrift hava nämligen
visat, att torkning av rötad hampa uteslutande på artificiell väg icke lämpligen
låter sig genomföras. På grund av hamphalmens strukturella byggnad
låter halmen sig efter rötning — även med användande av högt tryck — icke
avvattnas lägre än till 300 procent (mot 200 procent för linlialm). De grova,
ca 10 mm tjocka halmstråna, taga även i viss män skada under pressningen.
På grund härav kan fälttorkningen för rötad hampa icke uteslutas. Flötningen
av hampa kommer därför att som hittills få lov att inskränkas till
den torra årstiden.»

På grund av vad ovan anförts anser jag mig hos kommerskollegium kunna
förorda att Aktiebolaget Hampberedning, Visby, beviljas ytterligare lån och
statsbidrag nied 510 000 respektive 90 000 kronor.

Stockholm den 5 juni 1943.

Knut A. Wickman.

Statens linnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 37.

Till Konungen.

Genom remiss har stålens linnämnd anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer uti § 37 i sin redogörelse anfört beträffande vissa
stödåtgärder åt hampindustrien.

Med återställande av remissakten får statens linnämnd anföra följande.

För att förvärva närmare kännedom bland annat örn planläggning av industrimässig
beredning av hampa sände statens linnämnd med Kungl. Maj:ts
medgivande våren 1941 sakkunniga till Tyskland med uppgift att därstädes
studera dessa problem. Därefter lät nämnden undersöka möjligheterna att få
till stånd hampberedningsanstalter på ur odlingssynpunkl lämpliga platser
inom landet.

Med hänsyn lill de gynnsamma odlingsbetingelserna för hampa på Gotland
ansågs det önskvärt att därstädes få till stånd en hampberedningsanstalt. Ett
betydande ortsintresse för odling och beredning av hampa fanns också på
Gotland och för att få till stånd en beredningsanstalt därstädes ställde sig majoren
Fr. Nyström, Visby i spetsen för propaganda och organisation. Efter

— 148 —

överläggningar i ärendet mellan major Nyström och linnämnden i maj 1941
besökte nämndens tekniske expert den 6 och 26 juni Visby tor att undersöka
den där nedlagda cementfabrikens lämplighet till hampberedningsanstalt.
Redan i juli samma år förelåg ett förslag till ombyggnad av denna fabrik till
anstalt för beredning av en hampskörd från cirka 1 000 liek lar eller cirka
5 500 ton halm. Förslaget innebar, att all halm skulle rötas i rötningskanaielmed
kistor för upp till sammanlagt 30 ton halm per dygn, varefter en del av
vattnet skulle pressas ur halmen och denna sedan torkas helt på konstgjord
väg i ånguppvärmd tork. Härigenom skulle man bliva oberoende av väderleksförhållandena
samt kunna bedriva kontinuerlig drift av beredningsanstalten
året om. Med förslagsritning och preliminär kostnadsberäkning som
grund inlämnades i juli 1941 ansökan om lån från hemslöjdslånelonden till
ifrågavarande anstalt. Denna ansökan tillstyrktes av linnämnden och beviljades
av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium genom beslut i november
samma år. Industrikommissionen, som även hörts, ansåg på grund av de rådande
höga priserna på elektrisk kraft på Gotland nödvändigt, att undersökningar
för anläggande av en egen kraftstation löretogos.

Samtidigt med att åtgärder vidtogos för att få tili stånd nämnda beredningsanstalt
på Gotland, undersöktes möjligheterna att även på fastlandet upplöra
en anstalt med samma beredningskapacitet. Detta ansågs nämligen nödvändigt
under rådande förhållanden bl. a. på grund av Gotlands utsatta läge, i
händelse landet skulle bliva indraget i kriget. Efter kort tid bildades Sveriges
hampodlareförening u. p. a., som gick i författning om att uppföra en anstalt
i Värmbol vid Katrineholm med samma beredningskapacitet som ursprungligen
avselts för Visby-anstalten. Vid två hampberedningsanstalter med här
ifrågavarande beredningskapacitet skulle tillhopa Sveriges normala behov av
mjukhampa kunna tillgodoses.

I april 1942 uppdrog statens linnämnd åt den hos nämnden anställde tekniske
experten att besöka Visby och undersöka, hur långt arbetet med uppförandet
av beredningsanstalten fortskridit. Härvid framgick, att AR Hampberedning
frångått sin ursprungliga plan och på rekommendation av tyska
maskintillverkare i slutet av år 1941 och början av 1942 inköpt maskiner enligt
en ny plan. Enligt denna plan skulle bolaget anskaffa, dels en beredningsmaskin
för beredning av rötad hampa, dels en blånrenare för beredning av
vissa kvantiteter hamphalm enligt den så kallade grönberedningsmetoden till
blånor. Härigenom blev anstaltens beredningskapacitet större än ursprungligen
avsetts. Vidare skulle den rötade halmen förtorkas ute under sommaren
i stället för artificiell torkning kontinuerligt hela året. Avfallet från beredningen
skulle användas för alstring av elektrisk kraft för egen drift samt för
försäljning av återstoden till Visby stad. I linnämndens yttrande över en
framställning av AB Hampberedning i mars 1942 och ytterligare lån till detta
kraftverk anmärkte linnämnden på att den ursprungliga planen frångåtts och
framhöll, att beredningsverket borde uppförts enligt den ursprungliga planen.
I yttrande till lantbruksstyrelsen och kommerskollegium över en ny framställning
från bolaget i november 1942 om ytterligare medel samt godkännande
av avvikelserna från den ursprungliga utbyggnadsplanen framhöll linnämnden
ånyo, att utbyggnaden av beredningskapaciteten bort begränsas till
den ursprungliga, enär annars lätt avsättningssvårigheter kunde uppstå efter
avspärrningsperiodens slut.

Linnämnden anser i likhet nied riksdagens revisorer, att AB Hampberedning
bort inkomma till de därav berörda ämbetsverken nied motivering till
och anhållan om godkännande av den ändrade planen för uppförandet av
hampberedningsanstalten före inköpandet av maskiner och påbörjandet av
hampberedningsanstaltens uppförande. En återgång till den ursprungliga pia -

— 149 —

neli vid den tidpunkt, då av bolaget företagen avvikelse härifrån blivit känd
för de låne- och anslagsbeviljande myndigheterna, skulle emellertid hava avsevärt
fördröjt anstaltens färdigställande och beredningens påbörjande och
därför ofördelaktigt inverkat på landets försörjning med ifrågavarande mycket
betydelsefulla textilråvaror.

Riksdagens revisorer hava i sitt utlåtande bl. a. framhållit, att det torde
vara uppenbart, att framställning inom landet av hampa icke i och för sig är
lönande, utan främst är betingad av lådande krisförhållanden och för sitt
framtida bestånd torde vara beroende av statliga stödåtgärder i en eller annan
form. Enligt linnämndens uppfattning kan man emellertid ännu icke med
bestämdhet uttala sig om hampberedningens lönsamhet efter krigets slut,
enär man icke vet vilka importmöjligheter, som då stå till buds eller vilka
priser, som komma att gälla för importvaran. Därtill kommer, att nämnden
hyser stora förhoppningar om, att de svenska hampprodukterna genom förbättring
av odlingsmaterialet och beredningstekniken skola kunna förbilligas,
särskilt sedan de stora statslånen på beredningsanstalterna slutamorterals.

Med stöd av vad ovan anförts anser statens linnämnd, att den av riksdagens
revisorer gjorda anmärkningen från nämndens sida icke giver anledning
till annat uttalande än dels att ur beredskapssynpunkt högst hälften av
den med stöd av statsmedel nu planerade hampodlingen må förläggas till
Gotland, dels att statsmedel för närvarande endast synes böra anvisas för
färdigställande av förefintliga beredningsanstalter men icke för ytterligare utbyggnad
av hampberedningskapaci teten.

I behandlingen av detta ärende hava nämndens ordförande och samtliga
ledamöter deltagit.

Stockholm den 21 januari 1944.

Underdånigst
Statens linnämnd

JOE. NILSSON.

Nils M. Ileidendahl.

Statens bränslekommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 187, § 88.

Till Konungen.

Genom remiss har statens bränslekommission anbefallts att senast den 20
januari 1944 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående Svenska gengasaktiebolaget.

Revisorerna ha förordat, att så snart nu rådande ovissa läge beträffande
försörjningen med gengasbränsle upphört åtgärder vidtagas för att avveckla
bolagets verksamhet. Kommissionen har självfallet följt utvecklingen inom
ifrågavarande försörjningsområde med största uppmärksamhet och har mot
bakgrunden av de erfarenheter, som vunnits särskilt under den senare delen
av föregående år, påbörjat en undersökning av huruvida och i vad män den
tillförsel av gengasbränsle, som nu och framdeles kan vara erforderlig för

150

drift av motorfordon och stationära motorer, är beroende av att gengasbolaget
fortsätter sin verksamhet. Undersökningen beräknas vara slutförd i början
av nästa månad och kommissionen har för avsikt att till Eders Kungl.
Majit då överlämna en redogörelse för undersökningen. Med hänvisning härtill
får kommissionen i underdånighet förklara, att den sålunda icke före remisstidens
utgång anser sig kunna göra något uttalande i den av riksdagens
revisorer väckta frågan om avveckling av gengasbolagets verksamhet.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
herrar Ljungdahl, Carlsson, Lindberg, Nerell och Wiberg.

Stockholm den 18 januari 1944.

Underdånigst

Statens bränslekommission
ERIK LUNDH.

Erik Leijonhufvud.

Svenska gengasaktiebolagets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 187, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 18 december 1943 har Kungl. Majit berett Svenska gengasaktiebolaget
tillfälle att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1943 församlade revisorer anfört i sin berättelse angående bolaget. Svenska
gengasbolaget får med remissbehandlingens återställande i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna lia framställt anmärkning mot den ekonomiska förvaltningen
under de första verksamhetsåren. Då denna anmärkning emellertid är avfattad
i allmänna ordalag och det ej heller av handlingarna i övrigt framgår,
vilka förvaltningsåtgärder som åsyftats, saknar bolaget möjlighet att bemöta
anmärkningen.

Riksdagens revisorer förorda att så snart nu rådande ovissa läge beträffande
försörjningen av gengasbränsle upphört åtgärder i god tid vidtagas för att
avveckla bolagets verksamhet. Gengasbolagets styrelse får i avvecklingsfrågan
anföra följande: Avveckling av bolagets verksamhetsgrenar har, så snart detta
ur försörjningssynpunkt blivit möjligt, företagits av bolaget. Förutom bränsleavdelningen
återstår numera endast den motortekniska avdelningen, vilken
emellertid är under snabb avveckling. Bränsleförsörjningen har under krigsåren
varit en både svåröverskådlig och svårlöst fråga, ehuru den hittills kunnat
bemästras. Gengasdriftens hastiga utveckling krävde särskilda åtgärder.
för att bränslebehovet skulle tillgodoses. Inom gengasbolaget gick man därför
till avsevärd del in för att tillverka gengaskol genom krossning av råkol,
främst milkol. Ur saväl teknisk som ekonomisk synpunkt är det emellertid
att föredraga,^ att gengaskol framställes genom kolning i ugnar. Till stor del
har bolaget så småningom även i sin krossningsverksamhet kunnat använda
ugnskol, erhallna genom ett bytesförfarande med järnbruken. Utvecklingen
på produktionssidan har lyckligtvis gått i den riktningen, att ugnskolning införts
mer och mer. Alla hithörande frågor ha givetvis noggrant följts av bo -

- 151 —

laget i samarbete med statens bränslekommission. Försörjningsläget har dock
tidigare varit sådant, att bolaget icke vågat taga på sitt ansvar att föreslå
några inskränkningar i bolagets program för bränsleanskaffningen. Innevarande
vinter har emellertid för första gången ett överskott på träkol uppstått,
och frågan har därför kommit i ett annat läge.

Enligt vad bolaget inhämtat från bränslekommissionen, är man inom kommissionen
sysselsatt med en allsidig utredning av gengasdriftens försörjningsmöjhgheter
omfattande såväl ett klarläggande av tillgänglig ugnskapacitet som
möjligheten att i ett skärpt bränsleläge tillgodose kolugnarnas råvarubehov.
Frågan om de åtgärder, som eventuellt skola företagas i gengasbolagets organisation,
synes därför böra ansta till dess nämnda utredning föreligger färdig.

Stockholm den 21 januari 1944.

Underdånigst

Svenska gengasaktiebolaget

EINAR HEDULFF. G. MAGNUSON.

Riksdagens revisorers uttalande under § 39 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 220, § 40.

Till Konungen.

Jämlikt remiss den 1 / december 1943 har statskontoret att avgiva utlåtande
över vad riksdagens år 1943 församlade revisorer under § 40 i sin berättelse.
uttalat angående rätten att komma i åtnjutande av tjänstelivränta
(uppskjuten livränta). Med anledning härav får änibetverket anföra följande

Då statsmakterna så sent som år 1941 i samband med då föreliggande förslag
örn nytt tjänstepensionsreglemente prövat villkoren för rätt till tjänstehvränta,
förefaller det statskontoret tveksamt, om ändring av bestämmelserna
i detta avseende redan nu bör komma till stånd. Erfarenheten angående verkningarna
av de nya bestämmelserna giva dock stöd för den av revisorerna
uttalade uppfattningen, att en skärpning av de gällande villkoren för livranteratten
bor åvägabringas. Statskontoret vill därför icke motsätta sig att
agärder vidtagas i enlighet med revisorernas förslag.

Enligt revisorernas mening bolde begränsningen av livränterätten åstadkommas
genom att kravet på viss anställningstid i pensionsberättigande betattnmg
skarpes salunda, att rätt till livränta inträder först efter 5 års sådan
anställning. För att i någon mån söka utröna verkningarna av en sådan ändring
av livrantevillkoren har statskontoret gjort en summarisk undersökning
av anställnings- och pensionsförhållandena beträffande de till ämbets,
under ,forra budgetåret anmälda befattningshavare, vilka med rätt
till livränta enligt nu gällande regler avgått från pensionsberättigande statsDanst.
Av undersökningen framgår, att av dessa befattningshavare — tillhopa
90 stycken, därav 77 kvinnliga och 13 manliga — 36 befattningshavare räkna

— 152 —

mindre än fem års pensionsberättigande anställning (nedan även kallade avgiftsår),
medan återstoden eller 54 kunna åberopa fem eller fler avgiftsår.
Av de anförda siffrorna framgår, att den förordade höjningen av antalet avgiftsår
till minst fem skulle i de undersökta fallen hava medfört en minskning
av de livränteberättigades antal med något mer än en tredjedel.

Såsom revisorerna framhållit, förutsätta gällande pensionsbestämmelser, att
såsom tjänstår för livränta skall kunna tillgodoräknas anställningstid, för
vilken bidragsplikt för tjänstepensionering icke förelegat. Enligt vissa pensionsförfattningar
förefinnes för anställningshavaren en ovillkorlig rätt att såsom
tjänstår för pension och därmed även för livränta tillgodoräkna sådan
anställningstid. Så är förhållandet enligt 1934 och 1942 års arbetarpensionsreglementen.
Sådan generell tillgodoräkningsrätt är däremot icke tillförsäkrad
tjänsteman, som enbart varit underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet.
I sistnämnda fall är det endast efter särskilt medgivande av Kungl.
Maj:t, som här avsedd anställningstid må tillgodoräknas i pensionshänseende.
Därest en skärpning'' av villkoren för rätten att komma i åtnjutande av livränta
skulle genomföras i enlighet med revisorernas förslag, finner statskontoret
knappast tillräckliga skäl föreligga för en ändring i det av revisorerna
angivna syftet av gällande regler och praxis för tillgodoräkning av anställningstid,
för vilken avgiftsplikt för tjänstepensionering ej förelegat.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst

ELOF JERDENIUS.

EVERT BJÖRN.

G. Svenson.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 229, § 41.

Till Konungen.

Jämlikt remiss den 17 december 1943 har statskontoret att avgiva utlåtande
över vad riksdagens år 1943 församlade revisorer under § 41 i sin berättelse
uttalat angående befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor.
Med anledning härav får statskontoret anföra följande.

Såsom framgår av den utav revisorerna förebragta utredningen har vid
statens övertagande av olika för statens tjänstemän inrättade pensionskassor
förutsatts, att kassornas ordinarie tjänstemän, i den mån så läte sig göra,
skulle beredas sysselsättning i statstjänst. Därvid har ock hänvisats pa att
hos de myndigheter, som i stället för kassorna skulle övertaga bestyret med
pensioneringen, viss förstärkning av arbetskrafterna skulle bliva erforderlig.
Bestyret med den av de olika övertagna kassorna omhänderhavda pensioneringen
av militära beställningshavare samt sådana allmänna civilförvaltningen
tillhörande tjänstemän, vilka ej äro anställda hos statens affärsverk,
och deras efterlevande ävensom prästerskapets familjepensionering har
övertagits av statskontoret. Av de olika kassornas personal har ämbetsverket
anställt icke mindre än 8 befattningshavare med placering i följande löne -

— 153 —

grader nämligen Eo 4, A 4, Eo 7, A 7, Eo 15, Eo 18, Eo 21 och Eo 24. Att
märka är, att av all personal å ämbetsverkets pensionsbyrå endast 6 —
därav en befattningshavare å övergångsstat — innehava ordinarie anställning.
Att inom ramen för den i förhållande till arbetsuppgifternas omfattning
ringa personaluppsättningen å pensionsbyrån i större utsträckning än som
skett inpressa övertalig kassapersonal torde icke hava varit möjligt. Med en
ytterligare överföring av kassapersonal till pensionsbyrån skulle nämligen
den för byrån fastställda personalorganisationen icke kunnat lämna tillräckligt
rum för anställande av för göromålens skötsel erforderlig juridiskt utbildad
personal. Vidare skulle därigenom befordringsmöjligheterna för statskontorets
egen å pensionsbyrån redan anställda, allsidigt utbildade personal
hava i allt för hög grad försämrats.

Såvitt statskontoret har sig bekant, hava endast två befattningshavare erhållit
placering i annat ämbetsverk. Statskontoret har emellertid vid flera
tillfällen föreslagit, att frågan om beredande av statsanställning åt den icke
sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas till prövning. I fråga om personalen
hos prästerskapets änke- och pupillkassa fann sig ämbetsverket i utlåtande
över sakkunnigförslaget örn prästerskapets familjepensionering böra
påyrka sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna örn kassapersonalens
tjänstgörings- och avlöningsförhållanden efter statsövertagandet, att befattningshavarna
kunde utnyttjas i statens tjänst även örn statlig befattning,
som kunde anses motsvara, vara jämförbar med eller högre än den innehavda
befattningen hos kassan, icke stöde att erbjuda. Såsom revisorerna uttalat
borde särskilt under de rådande krisförhållandena med därmed förknippad
brist å utbildad arbetskraft möjlighet hava erbjudit sig att i statstjänst
skaffa sysselsättning åt i anmärkningen avsedda befattningshavare.
Sålunda borde det enligt statskontorets mening icke hava varit uteslutet att
placera personalen i de statliga kriskommissionerna och övriga krisorgan.
Särskilt synes härför hava kunnat ifrågakomma den med skriv- och kontorsgöromål
förtrogna biträdespersonalen samt prästänkekassans expeditionsvakt.

Stockholm den 14 januari 1944.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

ELOF JERDENIUS.

G. Svenson.

11—H7180. Rev. berättelse ang. statsverket dr 194.1. II.