Barnkonventionens tillämpning i asylärenden

Skriftlig fråga 2019/20:1500 av Emma Hult (MP)

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

Sverige ratificerade den rättsligt bindande barnkonventionen 1990 utan några reservationer, dock utan att på hemmaplan leva upp till bestämmelserna. Det har föranlett upprepad kritik från bland andra Unicef.

Efter många års arbete har nu barnkonventionen äntligen blivit svensk lag, vilket innebär ett förtydligande av att domstolar och rättsutövare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen vid bedömningar som görs i beslutsprocesser i ärenden som rör barn. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket inte anser att det gäller deras verksamhet.

I riksdagen har barnens bästa varit en återkommande fråga.

I proposition 2005/06:170 poängteras att när ett barn riskerar att skiljas från en förälder under en lång tidsperiod ska sådana omständigheter tillmätas extra tyngd.

I proposition 2009/10:137 står att läsa att beaktandet bör ske med utgångspunkt i de konsekvenser separationen befaras få för barnet och att barnets intresse av en sammanhållen familj i dessa fall bör ges större tyngd vid avvägningen mot att upprätthålla en reglerad invandring. Denna princip har också kommit till uttryck i UM 8458-18 från Förvaltningsrätten i Malmö – en dom som inte har överklagats av Migrationsverket.

Detta till trots fortsätter Migrationsverket att utvisa personer med små barn som på grund av anknytning har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige trots att den beräknade väntetiden för att få komma tillbaka är cirka ett och ett halvt år.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

Vilka åtgärder tänker ministern och regeringen vidta för att säkra att barnkonventionen tillämpas även i asylärenden?