Anf. 3 Ulla Andersson (V)
Herr talman! När riksdagen beslutade att vi skulle ha en fristående riksbank låg det en proposition på riksdagens bord som hade tre utgångspunkter för att en självständig riksbank skulle vara förenlig med en demokratisk beslutsordning. De tre punkterna var följande:
Riksbanken måste ha ett demokratiskt förankrat mål för sin verksamhet. Målet måste vara tydligt. Om målet är otydligt ger det utrymme för en godtycklig utformning av penningpolitiken.
En så långtgående delegering av penningpolitiken måste kombineras med uppföljning och kontroll samt ett utkrävande ansvar för penningpolitiken.
Riksdagen måste som Riksbankens huvudman ha möjlighet att utvärdera verksamheten utifrån de mål som fastställs.
Och hur har det gått med de här tre utgångspunkterna? I fråga om målet och den demokratiska förankringen var det faktiskt Riksbanken som fastställde målet för penningpolitiken. Inte förrän efteråt gick riksdagen in och ställde sig bakom målet.
Målet har sedan dess systematiskt underskridits, och under senare år faktiskt också åsidosatts, för ett arbete för att minska hushållens höga skuldsättning, och detta utan att vare sig lagen har ändrats eller andra demokratiska beslut har fattats i frågan. Samma vapen som används för att nå inflationsmålet har använts för att komma åt hushållens skuldsättning, vilket också har inneburit att riksdagen fått svårare att utvärdera penningpolitiken.
Oron för att utlåningen till hushållen ökar alltför snabbt har medfört att en majoritet i Riksbankens direktion har hållit reporäntan på en högre nivå än vad som annars hade varit motiverat.
Riksbanken har menat att penningpolitiken ska ta hänsyn till finansiella risker eftersom det annars kan vara svårt att stabilisera inflationen runt målet om hushållen tvingas att snabbt minska sina skulder. Sådana svårigheter kan förvisso uppstå, men det torde inte vara omsorgen om inflationsmålet som gör det motiverat att låta penningpolitiken ta hänsyn till finansiella risker. Det följer i stället av skrivningen i förarbetena till lagen: "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt".
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2012-2014
En penningpolitik som medför att en osund kreditexpansion eller andra finansiella obalanser uppstår är knappast förenlig med hållbar tillväxt. Men den uppgiften är, i likhet med uppgiften att stabilisera konjunkturutvecklingen, underordnad inflationsmålet. Penningpolitikens hänsyn till finansiella risker måste därför vägas mot inflationsmålet och konjunkturutvecklingen. Riksbanken skulle alltså ha använt andra verktyg för att påverka hushållens skuldsättning.
Visst har Riksbanken, med all rätt, också krävt att andra ska ta sitt ansvar för att minska hushållens skuldsättning. Riksbanken är också medveten om att räntevapnet är ett trubbigt instrument för detta ändamål. Men deras agerande har inneburit att de har åsidosatt prisstabilitetsmålet, det vill säga inflationsmålet. Och det har i sin tur inneburit att förtroendet för inflationsmålet har urholkats, vilket inte minst kan få effekt på lönebildningen eftersom inflationsmålet är det nominella ankaret.
Arbetsmarknadens parter har också diskuterat om man ska utgå från inflationsmålet i sina löneförhandlingar eller ej. Samtidigt har det agerandet inneburit att tiotusentals jobb har gått förlorade.
Riksbankens vändning kom ändå till slut. De gick ut gemensamt i en debattartikel och förklarade att inflationsmålet återigen skulle vara styrande för penningpolitiken, även om de inte direkt uttryckte det på det sättet. Men att direktionen anser sig vara tvungen att skriva en debattartikel för att förklara sitt agerande och den kurs de ska ta säger en hel del om vad de har gjort under de senare åren.
Och visst är det ett besvärligt läge nu, precis som Jörgen Andersson sa. Man tvingas införa negativ ränta och använder andra verktyg för att komma åt växelkursen. Man vill att penningpolitiken ska bli mer expansiv för att få upp inflationen och för att förtroendet för inflationsmålet ska återfås. Riksbanken är, precis som vi alla, medveten om att det riskerar att bygga upp nya bubblor i ekonomin, inte minst genom spekulation och att det också ökar inkomstskillnaderna då människor med mycket kapital gynnas av den penningpolitik som nu förs i Sverige och runt om i Europa.
Riksbanken har alltså, under lång tid, underskridit inflationsmålet men också åsidosatt det, trots att Riksbanken är den myndighet som nog har den mest långtgående delegeringen och är den mest självständiga myndigheten vi har. Det är allvarligt, ur en demokratiaspekt.
Vänsterpartiet har varit kritiskt mot riksbankens agerande och har på olika sätt uttryckt den kritiken, bland annat här i riksdagen men också i finansutskottet. Vi har också ifrågasatt riksdagens ansvarsutkrävande av Riksbanken, det vill säga finansutskottets utvärdering av Riksbanken.
Tyvärr har vi från politiskt håll varit rätt ensamma under åren i fråga om den kritiken och debatten. Men vi har känt stöd och uppslutning från andra håll, bland annat från LO, Svenskt Näringsliv, ekonomijournalister, ledarsidor och så vidare. Men visst kan jag också medge att det är ett exceptionellt läge. Och ingen av oss vet riktigt varför inflationen ser ut som den gör nu, vilka grundläggande orsaker det finns och hur det påverkar framtida penningpolitik.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2012-2014
Nu ska i alla fall en översyn äntligen göras av finansutskottets, det vill säga riksdagens, utvärderingar av Riksbanken. Man ska titta på hur de kan förbättras. I dag utförs en större utvärdering vart femte år, vilket det har talats om här i talarstolen. Man kan diskutera om de ska vara så pass styrda som vi har låtit dem vara i de direktiv som vi har tagit fram eller om man ska lämna dem mer öppna för att kunna bidra mer till en debatt. Det är ibland ganska svårt att veta vad som ska hända under de närmaste två åren. Om man låter forskare eller andra experter titta på frågan utifrån ett bredare perspektiv skulle man i ett sådant arbete kanske också kunna ha någon annan sorts vägledning eller föraning.
Vi har våra utfrågningar några gånger per år. Man kan säga mycket om dem. Men man kan i alla fall säga att de kan bli bättre.
Jag måste också säga att det här är ett politiskt ansvar. Det är inte ett tjänstemannaansvar. På den sidan gör man allt man kan och gör ett väldigt bra jobb. Men jag menar att det är det politiska ansvaret för de här utvärderingarna som inte har tagits under den här tiden.
Det känns bra att det är på gång, liksom att den femåriga utvärderingen också är på väg samt att också Riksrevisionen ska göra en utvärdering av penningpolitiken. Det är inte säkert att det mål som fastställdes för drygt 20 år sedan är det mest rimliga i dag. Vi tycker att det är riksdagen som ska fastställa målen för penningpolitiken. Sedan ska Riksbanken självklart arbeta självständigt för att uppnå målen.
Vi tycker att sysselsättningen bör bli ett mål vid sidan av inflationsmålet och att processen för hur Riksbanken utser ledamöter i direktionen måste bli mer öppen än i dag. Det är inte rimligt att det ska vara ungefär som i Vatikanstaten när man utser direktionsledamöter: Ingen vet vad som sker förrän röken sipprar upp genom skorstenen och någon som har blivit utsedd kliver ut. Det tycker vi inte är rimligt för en sådan självständig myndighet som Riksbanken. Och med tanke på den debatt som har varit i direktionen har det också stor betydelse vilka som sitter där.
Utskottet säger ungefär: med facit i hand. Men den här debatten har pågått i flera år. Därför hade man kunnat stryka det där med facit i hand. Det är ganska tydligt vilken linje som skulle ha hållits. Det är inflationsmålet som ska styra penningpolitiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 15.)