Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Anf. 4 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Vi ska behandla finansutskottets betänkande nr 17 om utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014. Jag vill inledningsvis yrka bifall till finansutskottets förslag.

Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Kommunsektorn ansvarar för alltifrån utbildning, stadsbyggnad, barn- och äldreomsorg och sjukvård till kultur och fritid men har även politiska ansvarsområden av mer övergripande karaktär, som finansiella och ekonomiska frågor. Kärnuppgifterna vård, skola och omsorg utgör en betydande del av den totala kostnaden, 80 procent för kommunerna och 88 procent i landstingen.

Sveriges kommuner och landsting är en stor och viktig del av den svenska modellen, av den generella välfärden. Kommunsektorn svarar för ungefär en fjärdedel av bruttonationalprodukten, hälften av den offentliga sektorns utgifter och en fjärdedel av sysselsättningen. Den kommunala sektorns skatteintäkter överstiger med gott mått den enskilt största skatteintäkten i statens budget.

Den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn har som helhet varit god också 2014, i likhet med på senare år. Kommuner och landsting påverkas positivt av internationell tillväxt, och skatteunderlaget växer. Med återbetalningen från Afa beräknas resultatet bli totalt 11 miljarder i år och 8 miljarder nästa år. Men rensade från extraordinära intäkter och finansnettot ser resultaten inte lika goda ut.

Samtidigt kan vi konstatera att den ekonomiska utvecklingen alltjämt varierar mellan enskilda kommuner och landsting och att kostnaderna inom den kommunala sektorn fortsätter att öka. Kommunsektorn står inför stora och delvis olika utmaningar som även varierar mellan enskilda kommuner och landsting beroende på de lokala och regionala förutsättningarna.

De kostnader som följer av den demografiska utvecklingen ökar kraftigt. Dessutom finns det stora behov av investeringar i infrastruktur, fastigheter och kollektivtrafik. Det framtida demografiska behovet och att skatteintäkterna beräknas öka långsammare gör att det kan komma att krävas skattehöjningar både i kommuner och i landsting för att klara av att hålla resultaten i balans, även om man genomför effektiviseringar.

Mitt i detta vet vi att sex av tio svenskar upplever att kvaliteten i välfärden har försämrats under de senaste tio åren. Skolresultaten faller i PISA-jämförelser, och enligt SCB har 140 000 personer gått ned i arbetstid eller helt slutat jobba för att ta hand om äldre anhöriga på grund av att äldreomsorgen inte räcker till. Den språngbräda som välfärden är för unga och den trygghet som välfärden är för äldre blir satt på undantag.

Herr talman! Inriktningen på politiken måste vara att skapa goda och likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting att bedriva viktiga välfärdsverksamheter. Lokala skillnader i effektivitet, service- och avgiftsnivå ska vara kopplade till den skattenivå som man har valt att ha lokalt, men inte till strukturella förhållanden som skillnader i kommuninvånarnas förvärvsinkomster, andelen förvärvsarbetande eller åldersstruktur.

Utan dagens utjämningssystem skulle det för kommunen med högst skattekraft räcka med 12 procent i kommunalskatt för att nå den genomsnittliga kommunala skatteintäkten. De invånare som bor i kommuner med lägst skattekraft skulle tvingas betala 28 procent av sina inkomster för att nå upp till samma nivå. Lägger man till landstingsskatten skulle skillnaden i skatteuttag hamna på 35 000 kronor per år för en medelinkomsttagare.

I regeringens budgetproposition för 2015 fanns tydliga och för kommunsektorn välkomna förslag, såsom

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

förbättrade villkor för pensionärer genom skattelättnader

stärkt bemanning inom äldreomsorgen, förbättrad tillgänglighet inom cancervården

satsningar på förlossningsvården och kvinnors hälsa

ökat stöd till kvinnojourer, höjt underhållsstöd och högre a-kassa

satsningar på traineejobb, extratjänster och utbildningskontrakt för unga.

Men riksdagens borgerliga majoritet förhindrade dessa satsningar som skulle stärka den kommunala sektorn och välfärden. Det är särskilt oroande när vi samtidigt vet att kommunsektorn nu går in i en period som blir alltmer ekonomiskt ogynnsam.

Kostnaderna för demografin ökar betydligt snabbare än de gjort under de senaste tjugotal åren. Barn och gamla är de personer som föranleder de högsta kostnaderna i kommuner och landsting. Fram till 2030 ökar antalet personer som är 80 år och äldre med drygt 60 procent. Samtidigt ökar andelen personer i åldern 20-64 år, som föranleder de lägsta kostnaderna, med bara 3 procent.

Herr talman! Den kommunala välfärden påverkar människors vardag konkret och direkt. Den skapar trygghet i ålderdomen, ger livschanser i ungdomen och ökar människor frihet och förutsättningar till ett gott och meningsfullt liv.

I en värld som är stadd i ständig förändring spelar en stark och jämlik välfärd roll för att man ska utvecklas och våga möta det enda vi med säkerhet vet, att morgondagen ser helt annorlunda ut än gårdagen.

Mot denna bakgrund är det av vikt att följa utvecklingen av de offentliga finansernas hållbarhet och utvecklingen i den kommunala sektorn, men också att föra en politik som ger kommuner och landsting möjlighet att utföra sitt uppdrag, skapa en välfärd som fördelas efter behov. Då duger det inte att backa in i framtiden genom att säga nej till satsningar på att stärka Sveriges kommuner och landsting.

Anf. 5 Jan Ericson (M)

Herr talman! Kommunerna och landstingen står för huvuddelen av den välfärd som människor efterfrågar, och de har det praktiska ansvaret för att genomföra viktiga delar av den politik som beslutas i denna kammare.

Ofta framförs i samhällsdebatten att det saknas resurser i välfärden. Det kan handla om ekonomiska resurser eller brist på personal. Det påstås ofta även att välfärden blir allt sämre. Det är därför viktigt att vi debatterar dessa frågor och försöker ge en rättvisande bild.

Faktum är att välfärden efter åtta år med alliansregeringens politik aldrig haft så stora resurser som i dag. Även om det finns uppenbara brister i vissa kommuner eller landsting och även om skolresultaten sjunkit stadigt i 20 år sticker Sverige totalt sett positivt ut i internationella jämförelser när det gäller välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Social progress index, SPI, heter ett mått framtaget vid Harvarduniversitetet i USA. Det omfattar 52 välfärdsindikatorer och ska utgöra ett komplement till det mer traditionella bnp-måttet. Den senaste rankningen omfattar 133 länder. Sverige ligger i topp tillsammans med Norge.

På FN:s internationella äldredag den 1 oktober förra året presenterades en annan rankning från den globala organisationen Help Age International. Den rangordnade 96 utvecklade länder. Rankningen omfattar fyra olika huvudgrupper av parametrar: ekonomi, hälsa, arbete och utbildning samt så kallad äldrevänlig miljö. Liksom föregående år är det Sverige och Norge som toppar rankningen. Förra året kom Sverige först, tätt följt av Norge. I år är det tvärtom: Norge vinner strax före Sverige.

Vad tycker då svenska folket om välfärden? Om man ska tro insändarsidorna i våra tidningar är missnöjet kompakt. Men i en vitbok från Sveriges Kommuner och Landsting 2014 framkommer det att den absoluta merparten av svenskarna är nöjda med servicen från kommuner, landsting och regioner. Vitboken bygger på en sammanställning av utvärderingar och brukarundersökningar som görs löpande inom verksamheterna.

Anders Knape, dåvarande ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, sammanfattar rapporten med: "Vi har alltför länge levt med myterna om tillståndet i den svenska välfärden, Här kan vi tydligt visa att svensk välfärd är bland de bästa i världen; vi satsar mer resurser än någonsin, vi använder dem effektivt och har mycket nöjda medborgare."

Herr talman! En förutsättning för att välfärden ska hålla en hög kvalitet är givetvis att de ekonomiska resurserna räcker till.

Av den skrivelse som vi nu debatterar kan man konstatera att kommunsektorn gick med 13 miljarder i överskott 2014. Det är ungefär detsamma som året före. Skatteintäkterna ökade 2014 med 17 miljarder, alltså med 2,9 procent jämfört med året innan. Lika mycket ökade statsbidragen, 2,9 procent eller med 4 miljarder. Även de specialdestinerade statsbidragen ökade.

Skillnaden är dock väldigt stor mellan olika kommuner och landsting, som Niklas sa här innan. Endast 231 av 290 kommuner och 13 av 20 landsting gick med överskott. Detta är ett allvarligt problem, som Alliansen försökt hantera genom förbättrade statsbidrag och ett reformerat skatteutjämningssystem samt inte minst genom arbetslinjen, som fått fler i arbete.

Enligt en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting väntas skatteintäkterna öka med 4,5 procent i år och 5,2 procent 2016. Det är alltså betydligt mer än inflationen och väntade löneökningar. Samtidigt får kommunsektorn i år ytterligare över 5 miljarder i återbetalning från Afa Försäkring till följd av sjunkande sjuktal. Det är många miljarder som gått tillbaka till kommunerna sedan Alliansens sjukförsäkringsreform fick ned sjuktalen. Detta är pengar som kan investeras direkt i välfärden i stället för att gå till sjukförsäkringsavgifter.

I skrivelsen framkommer det också att antalet kommunanställda fortsatte att öka under 2014 och att kommuner och landsting i dag sysselsätter 26 procent av dem som arbetar i Sverige. Under åren 2008-2014 ökade sysselsättningen i kommunerna med 2,8 procent. Samtidigt ökade sysselsättningen i kommunfinansierade välfärdstjänster som utfördes av näringslivet med hela 35 procent. Med andra ord: Sysselsättningen inom välfärdssektorn har ökat kraftigt de senaste sex sju åren under Alliansens regeringstid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Kommunerna står alltså starka ekonomiskt, trots att Sverige i likhet med omvärlden har gått igenom flera djupa globala kriser. Detta är ingen slump.

Kommunernas starka ekonomi och fler anställda är tvärtom en direkt följd av Alliansens politik. Tack vare att det fortfarande är Alliansens budget som gäller är det Alliansens reformer som påverkar arbetsmarknaden och sjuktalen även i år.

Hur det blir med den aviserade S-MP-V-politiken kan man ju fundera över. Man kan befara ökande arbetslöshet i takt med att skatterna på arbete och företagande ökar, och man kan befara stigande sjuktal i takt med att sjukförsäkringsreformen urholkas. Det finns en uppenbar risk för att detta leder till både sänkt skattekraft och stigande kostnader för kommunerna under kommande år.

Det duger inte heller att riksdag och regering vältrar över kostnader på kommunerna. Det är populärt, inte minst på vänstersidan, att ständigt kräva nya rättigheter och nya förmåner som någon annan, det vill säga skattebetalarna, ska betala.

Jag tycker att Alliansen på det stora hela hanterade kommunerna och landstingen på ett bra sätt, inte minst under krisåren, när vi tillförde extra pengar för att skydda välfärden. De reformer vi infört inom exempelvis skola, sjukvård och omsorg har vi också finansierat med extra statliga pengar. När det gäller migrationen tar staten kostnaderna de första två åren - det är en förbättring - men åren därefter har kommunerna kostnaderna. Det finns absolut anledning att titta på detta. Att kommunerna tvingas ta av skattepengar avseende kommunal verksamhet för att medfinansiera statliga väg- och järnvägsbyggen känns i grunden helt fel.

Herr talman! Efter denna ganska positiva bild av tillståndet i kommunsektorn är det dags att också vara lite kritisk. Som jag nämnde tidigare finns det brister, ibland stora sådana. Alla är inte nöjda med sjukvården. Köerna i vissa landsting och vid vissa diagnoser är helt orimliga. Alla äldreboenden håller inte den kvalitet man har rätt att kräva, och skolresultaten måste höjas. Samtidigt ska kommunerna hantera en kraftigt växande mängd nyanlända.

Det är då viktigt att kommun- och landstingspolitikerna lär sig prioritera och värna om skattepengarna. Tyvärr är det lite si och så med detta. Det finns så mycket som kommunpolitiker vill satsa medborgarnas pengar på. Ibland är det helt tokiga saker som ingen ens efterfrågar eller sådana som är ekonomiskt oansvariga.

Skattebetalarnas slöseriombudsman har gjort ett antal avslöjanden de senaste åren, och det kommer ständigt nya exempel. Senast häromdagen rapporterade medierna om ett cykelställ på torget i Härnösand som kostade 431 000 kronor. Det var ett enkelt skärmtak med tolv cykelplatser, men då ingick förstås en cykelpump i priset.

Oxelösunds kommun fick nyligen en present av SSAB: två stora stålsoffor. De tyckte inte att de hade någon bra plats att ställa dem på, så de lät ett företag iordningställa ett markområde för sofforna för en budgeterad kostnad av 200 000 kronor. När notan kom var den på 410 000 kronor. Det blev en dyr gåva.

Tierps kommun köpte konstverket Vägvisaren för 700 000 kronor. Tanken var att metallkoner skulle visa vägen till Tierp för dem som åkte på E4:an genom att lysa upp i en formation på natten. Nu tas konstverket bort. Det har nämligen kostat 150 000 kronor i reparationer för att få metallkonerna att fungera, men det gör de ändå inte. Att åtgärda problemet skulle kosta 130 000 kronor till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Tidigare har vi hört om flera kommuner som gjort vansinniga satsningar på äventyrsland. Vi har hört om Smedjebackens kommun, en av Sveriges fattigaste kommuner, som lade 9 miljoner på att värma upp en vik i en sjö. Vi har också hört om Landskrona, som satsade 200 000 på en dimmaskin i en rondell för att skapa ett "trolskt landskap". Effekten blev i stället att det blev trafikfarligt med dålig sikt och dessutom så halt att bilarna körde av vägen.

Västra Götalandsregionen upphandlade ett specialbyggt e-handelssystem, som skulle spara 74 procent av tiden vid varje beställning. Det blev 130 miljoner dyrare än en standardiserad lösning. Tyvärr lägger 85 procent av användarna nu mer tid på beställningar än innan systemet infördes.

När vi nämner Västra Götalandsregionen måste vi påminna om det fantastiska biljettsystemet hos Västtrafik, som nu ska ändras igen. Totalkostnaden för biljettsystemet lär nu ha passerat 1 miljard kronor i konsultarvoden, studieresor och inköp. Ändå fungerar det inte.

Exemplen är många på misslyckade, onödiga eller rent av olagliga satsningar med medborgarnas skattepengar. När jag var kommunpolitiskt aktiv upptäckte jag till exempel att min egen kommun hade skänkt bort flera brandbilar till en vänort i Polen, helt i strid med kommunallagen. Fordon som byts ut måste säljas. Kommuner får inte skänka bort egendom. Allt kommunen gör ska vara till kommuninvånarnas fördel.

Andra problem som skadar kommunekonomin är korruption och svågerpolitik. Flera kommuner har avslöjats i dessa sammanhang de senaste åren. Göteborg är kanske det mest skrämmande exemplet. Där har stora pengar försvunnit i samband med oegentligheter samtidigt som exempelvis skolan är en av de sämst skötta i landet.

Det är ett intressant sammanträffande att mycket av det slöseri som rapporteras inträffar i kommuner som redan tidigare har en svag ekonomisk situation. Kommunpolitikernas ansvar för den ekonomiska situationen i en kommun kan inte nog understrykas. Inga statsbidrag eller skattehöjningar i världen kan rädda en kommun vars politiker inte tar ansvar.

Det finns inte heller något som är gratis, inte gratis kollektivtrafik eller kostnadsfria bad på badhuset. När kommunpolitikerna tar sådana beslut är det någon annan som får betala i form av höjd kommunalskatt eller mindre resurser till något annat.

Jag blir rent ut sagt beklämd när jag ser oansvariga kommun- och landstingspolitiker, oavsett partifärg, som slösar bort skattebetalarnas pengar och säger att det saknas resurser till välfärden. Bästa sättet att trygga välfärden är att hushålla med skattepengarna och lära sig prioritera.

Herr talman! Avslutningsvis ska jag kommentera ytterligare en sak. Innan jag blev invald i riksdagen satt jag i kommunledningen för Marks kommun i Västra Götaland. Frustrationen var stor bland politikerna över det fyrkantiga och tvingande balanskravet för kommunerna, som tvingade fram akuta nedskärningar vissa år, varefter verksamheter skulle ta igen detta när årsskiftet passerats. Det medförde både kapitalförstöring, onödiga uppsägningar, meningslösa inköpsstopp och ryckighet i verksamheterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

En av mina viktigaste personliga valfrågor vid valet 2006 var därför att införa kommunala resultatutjämningsfonder där man kunde spara överskott från ett år och utnyttja ett annat år. Jag väckte motioner om det i riksdagen både min första och min andra mandatperiod. Till slut blev jag bönhörd. Riksdagen beslutade om kommunala resultatutjämningsfonder från och med 2013.

De ackumulerade resultatutjämningsreserverna uppgick vid senaste årsskiftet till 7 miljarder. 114 kommuner och sex landsting har använt den möjligheten. Det betyder att dessa kommuner och landsting nu har 7 miljarder undanlagda, som de kan ta fram i bistrare tider, i stället för att tvingas skära ned i välfärden.

Jag är mycket glad över denna reform, som alliansregeringen genomförde. Den är inte så välkänd bland allmänheten och kanske lite svår att förstå rent tekniskt, men den kommer att betyda mycket för välfärdens kvalitet och kontinuitet, kanske mer än vad de flesta inser.

Anförandet blev lite längre än tänkt, men det här är en oerhört viktig fråga. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 6 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Det finns naturligtvis mycket i det Jan Ericson säger som jag håller med om, men det som gjorde att jag valde att begära replik, ha en liten ordväxling, var att han tar sin ansats i diskussionen att det ofta framförs att kommunsektorn skulle sakna resurser och att det inte är riktigt sant. Sedan jämför han Sverige med internationella mätningar, hur svensk välfärd står sig i förhållande till många andra länder.

Vi har all anledning att vara stolta över vår välfärd. Den har byggts upp under många år. Inte minst har den haft ett socialdemokratiskt signum. När vi tar vår utgångspunkt i hur vår välfärd ser ut är det inte i första hand en jämförelse med andra länder vi ska göra utan en jämförelse med oss själva. Vi kan då konstatera, precis som jag sa i mitt anförande, att 140 000 människor gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta eftersom de tycker att den äldreomsorg som svensk välfärd i dag levererar inte räcker till.

I jämförelse med oss själva - det gäller inte bara äldreomsorgen utan också skolan samt omsorgen över huvud taget - kan vi konstatera att det kanske inte är så bra som det borde vara. Välfärden har stått stilla ett antal år. Utvecklingen har inte gått i rätt riktning.

Jag vill därför ställa två frågor till Jan Ericson. Är Jan Ericson verkligen så nöjd med svensk välfärd som han ger sken av i talarstolen? Känner Jan Ericson ingen oro för den bild som Sveriges kommuner och landsting målar upp av framtiden och hur det ser ut i deras kassakistor?

Anf. 7 Jan Ericson (M)

Herr talman! Det är bra frågor som Niklas Karlsson ställer. Vad gäller jämförelsen med andra länder är det självklart att vi ska jämföra oss med andra länder. Det gör vi i alla andra sammanhang, men vi ska naturligtvis också jämföra oss med oss själva.

Jag brukar säga att om inte landet med världens näst eller nästnäst högsta skatter får sina skattepengar att räcka för en bra välfärd är någonting i grunden fel i systemet. Därmed är vi åter inne på det som jag tog upp: Hur använder vi våra skattepengar? Hur prioriterar vi ute i kommunerna, i verksamheterna? När kommunerna har ont om pengar skär de flesta ned i äldreomsorgen eller i skolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Är verkligen allt annat i varje läge viktigare än äldreomsorgen och skolan så fort man har ont om pengar? Jag tvivlar på det. Jag tycker inte att det är rätt. Jag kämpade emot det när jag var kommunpolitiker. De områdena bör i stället värnas, och man får skära ned på annat. I vår kommun sköt vi upp ombyggnaden av kommunhuset när vi hade ont om pengar. Det var en betydligt vettigare prioritering.

Frågan var om jag är nöjd med välfärden. Som jag sa ser det bra ut totalt sett. Totalt sett har kommunerna bra ekonomi. Totalt sett har antalet anställda ökat, och kvaliteten är god. Men det finns många brister, vilket jag också påpekade i mitt anförande. Det är olika i olika kommuner, och då är vi där igen. Vem eller vilka i kommunen har ansvaret för hur pengarna används, hur man tänker framåt och hur man fattar vettiga beslut? Jo, det har kommunpolitikerna. De kan inte hela tiden skylla på andra.

Jag känner också en oro för hur det i framtiden ska gå för vår kommunsektor och vår välfärd, framför allt med dagens regering, som slår mot jobben. Det riskerar att leda till en höjd arbetslöshet, stigande sjuktal och sämre företagsklimat, vilket slår direkt mot skatteintäkterna i kommunerna. Då får kommunerna problem.

För mig är den enda vettiga lösningen att vi värnar om arbetslinjen, som Alliansen har satt fart på. Om vi fortsätter med det kommer kommunerna också att få ökade skatteintäkter.

Anf. 8 Niklas Karlsson (S)

Herr talman! Det är gott och väl att Jan Ericson oroar sig för den svenska välfärden. Det som kan vara lite bekymmersamt är att han kanske oroar sig för fel saker. När vi hör Sveriges Kommuner och Landsting redovisa hur deras ekonomi ser ut och inte bara hur resultatet ser ut längst ned när man räknat in de tillfälliga engångsintäkterna - det gäller Afa, extraordinära intäkter, finansnetto och så vidare - kan vi konstatera att kommunsektorns ekonomi är mycket sämre än i den bild vi får i regeringens skrivelse. Det borde på något sätt få oss att fundera på hur denna utveckling ska hanteras.

Kommunsektorn står inför stora utmaningar. Man säger själv att om man inte får någon hjälp, om vi inte kan hantera den uppkomna situationen annorlunda, kommer man att tvingas höja skatterna, samtidigt som det genomförs effektiviseringsprogram i Sveriges kommuner.

Jag har tidigare varit kommunpolitiker i Landskrona, där en borgerlig kommunledning under åtta år skurit ned resurserna med över 50 miljoner kronor. Det motsvarar 70 öre i skatt. Det är klart att Jan Ericson kan lyfta fram Landskrona och tala om resursslöseri därför att vi i samma kommun installerade en dimrökmaskin för 200 000 kronor. Men i förhållande till de resurser som Jan Ericsons partivänner i Landskrona skurit ned är det inte särskilt mycket värt.

Jag noterar också att Jan Ericson, när han talar om resursslöseri i Sveriges kommuner och landsting, inte nämner det som hans egna partikamrater är ansvariga för i Stockholm, nämligen Nya Karolinska, med en kostnad på över 60 miljarder kronor. Det har blivit fördyringar på i runda slängar 10-15 miljarder kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Om detta finns naturligtvis mycket att säga. Jag kan bara konstatera att Jan Ericson oroar sig för fel saker.

(Applåder)

Anf. 9 Jan Ericson (M)

Herr talman! Återigen, Niklas Karlsson: Om man verkligen bekymrar sig om framtiden får man faktiskt fundera över varifrån resurserna kommer. Varifrån får vi pengarna till vår välfärd? Jo, vi får dem från våra skatteintäkter. Det finns ingen annan inkomstkälla. Och hur får vi större skatteintäkter? Jo, genom att fler människor kommer i arbete. Då måste man föra en politik där man börjar med den utgångspunkten. Man måste få fler företag att anställa fler människor.

Man kan inte, som ni försöker göra nu, bygga alla reformer på att man höjer skatterna på företagande och arbete, tar bort reformer som har skapat arbete och tror att det ska komma in större skatteintäkter. Ni använder nästan alla de pengarna till att höja transfereringar. Det håller inte, och det kommer inte att hjälpa kommunsektorn. Jag är jättebekymrad över vad ni kommer att ställa till med.

Niklas Karlsson säger att många kommuner effektiviserar sin verksamhet kraftigt. Tyvärr är det väl så att mycket av den effektiviseringen handlar om att man skär bort personal, som är den största kostnad man har. Jag skulle vilja vända på det. Effektivisering handlar för mig inte om att plocka bort människor som arbetar i välfärden, som riktar sig mot människor. Effektivisering måste kommunen kunna ägna sig åt i andra delar av sin verksamhet. Det finns så mycket som kommunerna håller på med som kostar pengar och som egentligen ingen efterfrågar. Det är bara självspelande pianon i många kommuner. Jag har sett det själv internt. Jag brukar säga: Ge mig en rödpenna, så ska jag ta fram pengar i vilken kommun som helst!

200 000 kronor för en dimmaskin i Landskrona är en bagatell, säger Niklas Karlsson. Det är naturligtvis en symbol, en ganska rolig sådan som har fått rätt mycket medial uppmärksamhet. Men 200 000 är 200 000. Om jag har problem med min egen ekonomi slösar jag inte bort pengar på sådana saker, utan då funderar jag på var jag ska lägga pengarna för att de ska göra mest nytta. Då är inte en dimmaskin det viktigaste.

Vad gäller Nya Karolinska är jag inte insatt i detaljerna. Jag vet att Stockholm behövde ett nytt sjukhus. Men jag vet också att kostnaderna skenar. Det är lika olyckligt om det är en borgerligt styrd kommun som om det är en socialistisk.

Anf. 10 Anders Ahlgren (C)

Herr talman! Jag har ganska lång erfarenhet av kommun- och regionpolitik. Därför är det glädjande för mig att se SKL:s redogörelse över den kommunala ekonomin i den rapport man lämnade i april 2015. Vi kan konstatera att vi aldrig tidigare har satsat så mycket pengar på skola, vård och omsorg.

Grunden till det här ligger naturligtvis i den ökning av sysselsättningsgraden som skett i Sverige under en rad år. 340 000 fler människor i arbete ger större intäkter för kommunerna i form av skattepengar. Vi har den högsta sysselsättningsgraden i EU. När fler jobbar ökar självklart också intäkterna i offentlig sektor. SKL har sett en ökning av skatter och statsbidrag med 165 miljarder kronor under alliansåren. Det här innebär att kommunpolitiker får möjlighet att själva prioritera de egna invånarnas verksamhet på ett helt annat sätt än om allting styrs via statsbidrag som delas ut av dem som alltid "vet bäst".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

SKL konstaterar också: "Den svenska tillväxten får ytterligare fart av att hushållens konsumtionsutgifter fortsätter öka." Med andra ord: När människor får behålla mer av sin lön och själva tillåts bestämma vad de ska använda sina pengar till skapar det jobb och effekt på utvecklingen i Sverige. Fler jobb ger ökade skatteintäkter till kommunerna. Tittar vi på den sysselsättningsökning som SKL har i sina prognoser ser vi också positiva resultat för de kommande åren i kommunsektorn. För 2015 respektive 2016 anger man ett överskott på ungefär 11 miljarder per år.

Herr talman! Jag skulle vilja lyfta två områden som långsiktigt kommer att påverka kommunernas förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Det ena handlar om urbaniseringens effekter. Det andra handlar om hur vi klarar arbetskraftsförsörjningen för landsorten.

Urbaniseringen startade i slutet av 50-talet, när folk från landsorten erbjöds flyttningsbidrag för att flytta in i de stora fabrikerna i staden. Det är för övrigt ett bidrag som finns kvar än i dag, 2015. På det här sättet har vi målmedvetet tömt landsbygden på invånare. Vi kan också konstatera att Sverige är det land i Europa som urbaniseras snabbast.

Ska vi klara att vända denna trend måste vi först och främst sluta skylla på varandra. Det är för enkelt att säga att det var den förra regeringens eller är den nuvarande regeringens fel att det är på det här sättet. Detta har pågått i 65 år, och det har varit socialdemokratiska statsministrar i ca 45 av dessa 65 år och alliansstatsministrar i över 20. Med andra ord har alla haft sina fingrar i syltburken när det gäller urbaniseringen.

Därför måste vi nu koncentrera oss på att vända trenden, för befolkningsutvecklingen ser allvarlig ut. Vi har en åldrande landsortsbefolkning med födelseunderskott. I de större städerna har vi en yngre befolkning och födelseöverskott. Gapet ökar mellan olika delar av Sverige. Effekten påverkar inte bara landsorten utan också städerna, som får större krav på bostäder, bra barnomsorg och bra skolor.

Det som jämnar ut födelsetalen är flyttnettot. År 2014 var det 40 kommuner som minskade i antal invånare. Räknar vi bort invandringen är det 168 kommuner som tappar invånare. Den demografiska utvecklingen, som flera har talat om tidigare, visar på att vi får allt äldre invånare, det vill säga att vi behöver allt fler som är med och tar hand om de här människorna. I min egen valkrets, Dalarna, anställdes det förra året fler människor i verksamheter än på 19 år. Det är en effekt av en åldrande befolkning. Allt fler behöver ersättas på det här sättet.

Då kan man fundera lite grann på: Vad får det här för konsekvenser på längre sikt? Innebär det att vi långsiktigt inte kommer att klara av att förse landsbygdens viktiga exportindustrier med arbetskraft? Innebär det att vi inte kommer att klara av att långsiktigt förse landsortens kommuner med personal för skola, vård och omsorg?

Min fråga till regeringspartierna är: Hur ser er handlingsplan ut för att klara arbetskraftsförsörjningen i hela Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Min uppfattning är att ska vi klara denna arbetskraftsförsörjning för hela vårt land krävs det att vi tillsammans tar väl hand om våra flyktingar och invandrare på ett sätt som innebär att de vill stanna och bidra till vårt lands utveckling. För mig är dessa människor en tillgång, en resurs som vi ska vara rädda om. Ni kommer säkert ihåg att utan invandring är det 168 kommuner som tappar invånare. Vi kunde se i går på nyheterna att de invandrare som nu anländer har en ökad utbildningsnivå, vilket underlättar integration.

Centerpartiet har arbetat hårt med att utveckla vår integrationspolitik. Vi är ett starkt lokalt parti på många orter, och vi ser hur politikerna kämpar för att kunna erbjuda ett bra mottagande av de här grupperna. Men i kommunsektorn råder en stor frustration. Man tycker inte riktigt att man har verktygen för att hantera det här.

Redan i februari presenterade vi en rapport med ganska många punkter, ett tjugotal punkter, på vad som skulle kunna göras för att förbättra detta. Låt mig nämna några exempel som vi lyfter i vårt arbete.

Vi skulle vilja ge kommunerna långsiktiga och stabila förutsättningar och ekonomisk kompensation så att kommunerna kan erbjuda bra förutsättningar för de människor som kommer. Vi skulle vilja öka delaktigheten vid mottagandet av flyktingar genom tidig samverkan med Migrationsverket. Vi skulle vilja införa en första-boende-garanti vid kommunmottagagandet. Det skulle underlätta för dessa människor att få en bostad.

Vi skulle vilja jobba hårdare för att få människor i arbete. Det handlar om snabbare insatser för att de ska komma in i det svenska samhället, om att kombinera utbildningsinsatser med arbetsplatspraktik, om inventering och validering av kompetenser och utbildning redan från första dagen när de anlänt, om metodiskt arbete för att komplettera deras utbildningar, om att kombinera sfi med språkinlärning kopplat till deras yrkeskunskaper och om att stimulera att inlärning av svenska sker i arbetslivet genom praktikplatser.

Herr talman! Kan vi genomföra dessa förslag tror vi att vi får en jämnare fördelning av flyktingmottagningen över hela landet. Det ökar förutsättningarna för att vi ska klara att ta väl hand om dessa människor, som vi vill ska vara med och utveckla Sverige.

Avslutningsvis vill jag upprepa min fråga till regeringspartierna: Hur ser er handlingsplan ut för att klara arbetskraftsförsörjningen i hela Sverige?

(Applåder)

Anf. 11 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Med tanke på den självgodhet som utstrålades i det moderata inlägget i talarstolen blir man lite sugen på att spräcka en del bubblor.

Jag kan upplysa om att skatteintäkterna per capita ökade med 30 procent mellan 1993 och 2006. Under den borgerliga regeringen har de minskat med 7 procent. Antalet anställda, enligt den borgerliga regeringens egna siffror, i välfärden har minskat per 1 000 invånare med 4,6 procent.

Skattesänkningarna var 27 gånger större än vad man lade på kommuners och landstings välfärdssektorer. Förutom att man valde att förstöra akassan och tvingade människor som var sjuka ut i otrygghet valde man att inte höja underhållsstödet utan tvingade människor till socialkontoren och ålade på så vis också kommunerna ett ansvar som egentligen staten hade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Så kan man också beskriva den borgerliga regeringens politik.

Jag har jobbat i välfärden själv. Jag träffar mina gamla arbetskamrater. Jag tror att de skulle ha en hel del att säga i den här debatten. Jag möter arbetskamrater i förskolan som säger: Vi har så många barn nu att vi inte ens hinner sätta våra småbarn på pottan. Man hinner alltså inte potträna ett- till tvååringar för att barngrupperna är så stora.

Jag möter dem som jobbar på fritis som har 90 barn i grupperna. Jag möter dem som jobbar på fritis som har 21 barn per anställd. Jag möter dem som jobbar i äldreomsorgen, där jag själv en gång i tiden har jobbat, som springer och springer och känner att de aldrig räcker till.

Det finns de som verkligen sliter och släpar, de som bär samhället på sina axlar varje dag. De uttrycks som statistik i den skrivelse som vi nu debatterar. Men jag skulle vilja säga så här: Utan dem skulle samhället över huvud taget inte fungera, och vi kvinnor skulle inte kunna försörja oss själva.

De tar nämligen hand om våra barn och ger dem den bästa pedagogiska utveckling de kan ge. De ger dem den omsorg de behöver och den kunskap de behöver i förskola, på fritis och i skola. De tar hand om mormor, mamma och farfar och hjälper dem till toaletten och med att klä på sig. De ser till att maten kommer på bordet, kaffet likaså. De ordnar städning, ger omsorg och skapar trygghet.

De tar hand om oss när vi blir sjuka om vi måste ligga på sjukhus. De hjälper oss med hygien, omläggning, medicin, omtanke, lyft, vård och vad det nu kan vara. Vi är beroende av dem, och de ger oss av sin kunskap, sin erfarenhet, sin omsorg och sitt hjärta.

Tyvärr visar inte deras arbetsvillkor och löner den uppskattning de borde ha. De har helt enkelt inte betalt utifrån det värde de levererar och det ansvar de tar.

Jag kan ge ett exempel från senaste numret av Kommunalarbetaren, en utmärkt tidning som jag rekommenderar alla att läsa. Christine Martilla skriver om det arbete hon utför som undersköterska i akutvården och vad det ansvaret innebär. Hon konstaterar att hon efter tio år i yrket har en lön på 20 950 kronor i månaden. Hon anser inte att det är rimligt - det borde inte någon göra. Men tyvärr är det så det ser ut.

Då ska vi också påminna oss om att den förra regeringen lade ned ungefär 100 miljarder på att pressa ned lönerna på arbetsmarknaden. Borg gick ut och skällde på kommunpolitiker för att de hade för höga ingångslöner i välfärdsyrkena. Centern och Folkpartiet gick ut öppet och tävlade om att kräva lägre ingångslöner för undersköterskor.

Jag tycker faktiskt att det rent ut sagt är skamligt, av flera anledningar. Ansvar borde spegla lön. Kvinnors arbete ska inte undervärderas. När det gäller arbeten som är centrala för vår gemensamma utveckling och som vi alla är beroende av är det inte arbetsvillkor som återspeglar det. Det är skamligt också för att de som går ut och kräver lägre löner inom välfärdssektorerna själva tjänar enorma belopp i jämförelse. Ta till exempel Annie Lööf! Hon krävde lägre löner för en undersköterska. En undersköterska skulle behöva tolv månader på sig för att komma upp i Annie Lööfs månadsinkomst. En annan anledning till att det är skamligt är att jag skulle tro att ingen av dem som kräver lägre löner i de här sektorerna har jobbat där. Egentligen är det så skamligt att man inte finner ord för det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Det är inte heller rimligt att 60 procent av de anställda i äldreomsorgen är deltidsanställda. I den skrivelse vi nu debatterar kan vi se att visstidsanställningarna har ökat med 18 procent de senaste fyra åren medan de tillsvidareanställda har ökat med 0,1 procent. Det är inte rimligt att 25 procent av de anställda i vård och omsorg är visstidsanställda inom kommunerna, och det är än mindre rimligt att 32 procent av de anställda i de privata välfärdsbolagen i samma sektorer är visstidsanställda. 45 procent av de timanställda saknar utbildning för det jobb de utför. Av de tillsvidareanställda är det 20 procent som saknar utbildning.

Det behövs helt enkelt en annan politisk inriktning. Det behövs en politik som innebär ökade resurser till välfärden för fler anställda och för bättre arbetsvillkor och kvalitet. Det krävs en lagstadgad rätt till heltidstjänster och att lagen ändras så att allmän visstid avskaffas. Det behövs en politik som ser till att de skattepengar vi alla är med och betalar går till de välfärdsverksamheter de är avsedda för och inte ned i riskkapitalisters privata fickor. Det behövs kommunpolitiker som tar sitt ansvar som arbetsgivare och som börjar avveckla de delade turerna, som avskaffar allmän visstid i lokala kollektivavtal, som inför rätt till heltid och som satsar på kompetensutveckling. Det går att förändra.

I den budget som nu ligger på riksdagens bord och som vi ska fatta beslut om inom ett par veckor kommer statsbidrag att öronmärkas för fler anställda i äldreomsorgen. Det är mycket välbehövligt, för det finns reformer som är mer centrala för kvinnors livsvillkor än andra. Den stora satsningen på 2 miljarder mer till fler anställda i äldreomsorgen, vilket motsvarar lönerna för ca 5 000 undersköterskor, är en sådan satsning för att öka kvaliteten.

Det ger de anställda mer tid för de äldre, vilka oftast är kvinnor. Det är framför allt kvinnor som är beroende av hur väl utbyggd äldreomsorgen är. Det är vi som går ned i arbetstid - eller slutar jobba helt - för att ta hand om våra anhöriga när välfärden inte räcker till. Därför är det också helt avgörande för kvinnors rätt till en egen försörjning att äldreomsorgen fungerar, vilket också Niklas Karlsson så påpassligt tog upp här i talarstolen.

Det är också kvinnor som är i majoritet bland dem som jobbar i äldreomsorgen. De sliter och släpar och stressar allt vad de kan för att räcka till, men de har ändå svårt att hinna med. Nu kan de äntligen få fler arbetskamrater och mindre stress. Arbetsmiljön förbättras, och det kan i sin tur innebära att fler söker sig till yrket, vilket ju är nödvändigt för att klara framtidens utmaningar, där inte minst andelen 80 år och äldre ökar kraftigt. Det behövs ca 200 000 fler anställda för att klara den utmaningen. Den satsningen är helt enkelt välinvesterade pengar.

Nu höjs också anslagen till förlossningsvården. Förskolan och fritis får pengar till att minska gruppstorlekarna. Det behövs verkligen. Vi kan se i skrivelsen att under den borgerliga regeringen har gruppstorlekarna ökat. Det är inte rimligt att man har 21,8 barn per årsarbetare på fritis. Även pengar för att minska klasstorlekarna i de yngre årskurserna finns med i budgeten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2014

Landstingen kommer att få kompensation från nästa år för att barn ska få gratis medicin och gratis glasögon. Det är inte rimligt att föräldrar tvingas välja mellan att betala astmamedicin eller elräkningen. Vänsterpartiet har fått igenom dessa reformer, som ger barn gratis medicin och rätt till glasögon. Det är också en signal om vilket samhälle vi vill ha, för det ska inte vara tjockleken på föräldrarnas plånbok som avgör vilka förutsättningar våra barn får.

Så byggs välfärden ut och omfattar fler områden, vilket i sig ger en bättre samhällsutveckling.

I skrivelsen kan vi också se att gruppen ensamstående föräldrar som uppbär försörjningsstöd är stor. Hela 22 procent av dem tvingas gå till socialen. Men nu kommer underhållsstödet äntligen att höjas med 300 kronor per månad, och det är verkligen behövligt. Underhållsstödet har höjts med 100 kronor på 20 år, och under åtta år kunde borgarna ha valt att göra den prioriteringen. Men så viktig är väl inte de ensamstående föräldrarnas ekonomi.

Om man frågar folk vad de faktiskt tycker brukar de säga att vård, skola och omsorg är viktigast. Även jämställdhet brukar komma högt upp. När man går igenom forskning kan man se att jämlika samhällen mår bättre och utvecklas bättre och att samhällen med utbyggda välfärdssystem också har fler som står till arbetsmarknadens förfogande och vill bidra.

Samtidigt vet vi att det finns stora revor i välfärden, att de anställda i välfärden är mer sjukskrivna än andra yrkeskategorier och att stressen och arbetsbelastningen är hög. Vi vet också att det är effektivare att pressa ned arbetslösheten med offentliga investeringar än med skattesänkningar.

Allt detta talar för att det behövs mer resurser till välfärden, att de offentliga investeringarna behöver öka och likaså skatteintäkterna och att de med högre inkomster och kapital måste bidra mer än i dag. Vi har inte råd att låta skattepengar avsedda för välfärden gå till aktieutdelningar i privata bolag.

Pengarna behövs till bättre kvalitet och arbetsvillkor i välfärden. Det känns lite märkligt att behöva säga det, men mormors omsorg är långt mycket viktigare än riskkapitalbolagens vinster. Det är något jag tycker att borgerliga ledamöter och sverigedemokrater borde ta till sig.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)