Anf. 132 Christian Holm (M)
Fru talman! Vi har nu kommit till den årliga debatten i kammaren om det svenska biståndet. För egen del blir det min femte debatt i rad på det temat. Jag kan konstatera att det är en viss skillnad på debatten i dag jämfört med när vi började 2006. Men det finns också självklart många likheter.
Jag återkommer till det om en liten stund. Jag kan börja nu med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, så att den formaliadelen är avklarad.
Att göra tillbakablickar och se hur vår politik har utvecklats är viktigt för att kunna utvärdera det vi har genomfört och mäta resultaten av det. Just resultatfrågan kommer hela tiden upp. Det är något som vi prioriterar och som har prioriterats de senaste åren, just för att det är så viktigt att se vart biståndet går.
I många delar är det nog många av oss som kan vara överens, från höger till vänster i politiken, om att biståndet ska göra nytta och givetvis vara effektivt och att det är viktigt att vi får ut resultat. Där skiljer vi oss inte så mycket åt. När det däremot kommer till vad vi ska genomföra och på vilket sätt vi ska göra det, då skiljer det sig. Det är viktigt att vi är tydliga i våra formuleringar av vad vi vill ha ut av biståndet. Men det är viktigt att vi inte bara formulerar, utan vi måste också leverera. Det handlar om att skapa utveckling, och det handlar till syvende och sist om att rädda liv och förbättra utvecklingen i länder där människor lever under förhållanden som är allt annat än bra.
Efter många års diskussioner påbörjades under förra mandatperioden en relativt omfattande landfokusering av biståndet. Det var en diskussion som hade pågått i många år men som just stannade vid formuleringar och det inte blev leverans. Men detta levererades under förra mandatperioden.
Sverige kan inte göra allt överallt, och det är också i enlighet med de överenskommelser som vi har internationellt, exempelvis genom den så kallade Parisdeklarationen. Det handlar om att samarbeta bättre med andra, att vi som givare har bättre koordination och att det ges ett större ägarskap till de länder där vi är engagerade.
Vi har också prioriterat tematiskt. Vad är Sverige bäst på, och var är det vi kan vi nå bäst resultat? Det blev tre tematiska prioriteringar där vi satsade extra: demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och miljö samt jämställdhet och kvinnors roll och delaktighet i utvecklingen. Det är stora och viktiga områden.
Demokrati och mänskliga rättigheter handlar om att vi på olika sätt stimulerar genom att bygga upp fungerande, ansvarstagande partiväsen, att vi säkerställer att de mänskliga rättigheterna efterlevs.
Beträffande klimat och miljö handlar det om att vi gör kloka investeringar. Vi hade tidigare i kväll diskussioner om att vissa delar av världen måste göra vissa saker och att man resonerar: Vi har gjort vårt, och nu är det deras tur. Men vi gjorde någonting utvecklingsmässigt och industrialiseringsmässigt för ganska många år sedan. Det är dumt att de länder som i dag industrialiseras gör det på samma dåliga sätt som vi gjorde utifrån dagens perspektiv. Det som man ska göra är att se till att när det finns ny, modern teknik, som är klimatsmart och bra för miljön, då kan man investera direkt där, så slipper man att gå den långa vägen. Man behöver inte uppfinna hjulet igen. Där kan vi med särskilda insatser inom biståndet vara med och göra extra nytta.
När det gäller kvinnors roll i utvecklingen och deras delaktighet och jämställdhetsfrågan handlar det om att det är en mänsklig rättighetsfråga att både kvinnor och män har samma rättigheter. Men det är också en utvecklingsfråga rent ekonomiskt. I länder där vi förbjuder halva befolkningen att delta, att bidra, är det självklart att utvecklingen stannar av. Men det grundläggande är att det är en mänsklig rättighetsfråga.
Fru talman! Sverige har ett omfattande bistånd. Ja, det är faktiskt rekordhögt. Enprocentsmålet ligger fast. Det finns en bred majoritet i den här kammaren om att vi ska ha ett enprocentsmål. Samtidigt - det vet den som har lyssnat på mig tidigare - tycker jag inte att det är helt oproblematiskt. Jag hoppas att det ska vara möjligt för oss att föra en diskussion om detta framöver - inte för att frångå enprocentsmålet för att minska och inte heller nödvändigtvis för att kraftigt öka utan för att tydligare sätta fokus på vad vi vill göra utvecklingsmässigt snarare än utbetalningsmässigt.
Förra året stod vi här och diskuterade - jag tror att det var i slutet av november 2009 - finanskrisens inverkan på vårt utvecklingssamarbete och biståndet. Då konstaterade vi att den svenska ekonomin minskade i finanskrisens spår. Det fick konsekvensen att även det svenska utvecklingsbiståndet minskade och man fick göra neddragningar. I år kan vi se att biståndet ökar kraftigt. 35,2 miljarder, står det på slutraden för den budgetpost i statsbudgeten som avser det svenska utvecklingsbiståndet. 35,2 miljarder är en hel del pengar. Ja, det är riktigt mycket, för att vara exakt.
Samtidigt kan vi konstatera att behovet runt om i världen säkert är långt mycket större. Där har Sverige en unik möjlighet att fortsätta att arbeta och utveckla när det gäller det svenska biståndet. Men vi är också en del av världens största biståndsgivare, som är Europeiska unionen, där vi också kan arbeta för att nå ett bättre resultat.
Tidigare år har det rört sig om ökningar i biståndet. Men det som har vållat viss problematik är inte framför allt huruvida vi sker ned eller ökar utan ryckigheten, som självfallet är lite mer plågsam det år man måste dra ned snarare än öka. Men det är också svårt att på kort tid kraftigt justera upp biståndet med korta ledtider, i alla fall om vi vill säkerställa att pengarna hamnar i rätt händer och används på ett ansvarsfullt sätt.
I och med att vi är tydliga med att vi inte accepterar korruption och annat fusk och att vi ställer vissa, ofta ganska hårda, krav på dem som tar emot vårt bistånd hamnar vi också i situationer där vi måste stoppa biståndet. De här pengarna måste sedan omfördelas för att vi ska kunna få ut de pengar som vi avser. Det kan bli korta ledtider, och det kan emellanåt bli problematiskt att hinna säkerställa att det här sker på absolut bästa sätt. Där tycker jag att det är viktigt att vi i framtiden kan ha ett resonemang för att se hur vi kan se till att de pengar vi nyttjar används på ett så effektivt och bra sätt som möjligt och hamnar i rätt händer.
Jag tycker också att det är bra att vi har en aktiv biståndsdebatt här i Sverige och att vi ska vara pådrivande, som jag nämnde tidigare, inom EU och förbättra EU:s bistånd.
Fru talman! För en dryg vecka sedan hade jag förmånen att träffa Storbritanniens nye biståndsminister, Andrew Mitchell, och ha viss diskussion med honom. Jag gladdes åt att den brittiska biståndspolitiken i allt väsentligt är väldigt lik den svenska. Resultat och utkomsten för mottagarna av biståndet står i centrum, det vill säga att biståndet gör nytta och att vi ska se att vi får värde för de pengar som investeras.
Men det handlar också om ansvarstagandet gentemot biståndsgivarna, det vill säga för Sverige de svenska skattebetalarna, för Storbritannien de brittiska skattebetalarna och för EU skattebetalarna i Europeiska unionen.
Jag är övertygad om att vi måste bli bättre på att visa vad skattebetalarnas pengar går till. Och jag tror att det finns alla möjligheter för oss att bli bättre på att redovisa vad pengarna går till och vilket resultat de ger. För den transparensgaranti som nu är införd och det arbete som görs med att öppna biståndet gör informationen om vad som görs med de svenska biståndspengarna mer lättillgänglig. Vi får reda på vad som görs, var det görs, hur det görs och av vem det görs. Och detta ska vi göra offentligt. Det är viktigt, för det gynnar såväl mottagare av biståndet som de svenska givarna.
Angelägna uppgifter som vi har att diskutera framöver tror jag handlar om att hitta vägar för en mindre ryckig planering av vårt bistånd och hur vi ska hantera så stora summor som vi gör utan att det ska finnas risk för oegentligheter. Det tror jag blir enklare om vi har öppenhet och transparens.
Vi ställer stora krav på öppenhet och transparens på våra mottagare av biståndet. Det är bra, men därför är det ännu viktigare att vi själva kan uppvisa detsamma i våra egna interna processer i Sverige. Det här arbetet har börjat, men det är inte enkelt, och vi måste fortsätta att driva de här frågorna.
Sverige kan inte göra allt överallt, sade jag tidigare. Samtidigt är bistånd inte heller lösningar på alla problem i utvecklingsländerna. Biståndet kan däremot vara ett verktyg för att uppnå ekonomisk utveckling. Det kan handla om uppbyggnad av samhällsinstitutioner, som ett fungerande rättsväsen. Det kan handla om utbildningssystem, så att folk får möjlighet att utbilda sig och höja sin kompetensnivå. Men för att nå verklig utveckling behövs givetvis ett ansvarsfullt politiskt ledarskap i de länder som det gäller, självklart kombinerat med en rad andra faktorer. Handel är en del. Öppenheten är en annan.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter tillsammans med marknadsekonomiska reformer är grundläggande för utvecklingen. Biståndet kan fungera som ett smörjmedel, men i grunden krävs, för hållbarhet, att barn får gå i skolan och utbilda sig och att de vuxna är sysselsatta och har ett jobb att gå till.
I inrikespolitiken i Sverige talar vi mycket om arbetslinjen, och vi bedriver politik utifrån den. I utvecklingspolitiken bör vi nog prata ytterligare lite mer om jobben, lite mer arbetslinjen international, så att säga. Det är marknadsekonomiska reformer och handel som är grundläggande för detta.
Tidigare i dag uttryckte Valter Mutt från Miljöpartiet i den här frågan en viss oro för julhandeln. Jag är mer oroad för att vi inte julhandlar, för det är när vi köper produkter som är tillverkade i olika länder och när vi får internationell rörlighet på varor och tjänster som vi får utveckling. Det är det som stärker ekonomin för personer i länder som i dag inte har det så enkelt.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag är övertygad om att vi kan visa på att de pengar som investeras i biståndet faktiskt gör nytta och leder till minskad fattigdom, till minskad barn- och mödradödlighet, till mer klimatsmarta och hållbara investeringar i utvecklingssamarbetet, till stärkta rättigheter för kvinnor i länder där sådana rättigheter saknas och till att fler människor får leva i länder som styrs demokratiskt och där kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte förekommer i den här omfattningen.
Om vi kan göra det här är jag övertygad om att viljan och stödet för en ansvarsfull och generös biståndspolitik består och stärks.