Anf. 190 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag är precis hemkommen från en resa till en ö mitt i Atlanten - långt borta men ändå i EU. Det är en ö dit många svenskar sedan många år tillbaka har rest för sol och bad. Den var från början en fattig provins i en diktatur, men den har med turismen som bas haft en enorm utveckling på gott och ont. Turisterna spred bland annat information om att en värld med demokrati är möjlig, precis som turisterna, Facebook, Twitter med mera spridit samma information till Tunisien, Egypten med flera. Det är en av de positiva delarna med globaliseringen.
Men turister som reser till ön äter inte den mat som produceras där, för den räcker inte till alla. Turister duschar och badar i öbornas färskvatten och har välvattnade planteringar på hotellen. Resultatet är att vattnet sedan inte räcker till deras egna odlingar, utan de behöver bygga energislukande avsaltningsanläggningar. Vi slösar med deras el som i huvudsak kommer från fossila bränslen. Vi överbelastar deras soptipp. Den stora mängden människor innebär att den reducerade och känsliga ytan byggs ut alltmer med bostäder, motorvägar etcetera, allt för att tillfredsställa öns stora industri, turismen.
Turismen var ur ekonomisk synvinkel bra för ön när den började. Den lyfte ön från fattigdom genom att ge arbetstillfällen till lokalbefolkningen och var ett lyft för det lokala näringslivet. Ytan räckte till, och resurserna räckte till alla. Samma utveckling ser vi i dag i många utvecklingsländer där turismen börjar slå rot.
Men i dag ser vi en annan utveckling på ön. Allt fler gigantiska all-inclusive-hotell, där turisten inte behöver gå ut genom hotellets dörrar för att finna allt som kan behövas och för det mest på det egna språket, har lett till att det lokala näringslivet i stället för att blomstra börjar dö ut, och arbetslösheten är skyhög. Kuststräckan byggs ut i strid med strandskyddet, men ingen bryr sig, för vem vill röra hönan med guldägget.
Öns styrande har nu ändå insett att turismen också kostar. De vill styra över från fattiga brittiska ungdomsturister som inte har så mycket att spendera på nöjen till penningstinna golfspelare, så kallad kvalitetsturism. Det innebär ännu mer vatten, ännu mer bekämpningsmedel men något mindre sopor och något mindre slitage på naturen eftersom det handlar om färre personer.
Ön har också behov av att få användning för cementen från cementfabriken som byggdes där en megahamn planerades, men den fick man sedan inte tillstånd att bygga, eller man har inte fått det än så länge. Därför bygger och bygger man oavsett om någon kommer att behöva det som byggs. Mycket handlar om att göra så stort som möjligt och behaga turisterna, och lite handlar om att lösa öbornas verkliga problem med arbetslöshet, kommunikationer, hälsovård etcetera.
Det senaste riktigt galna projektet är planerna på ett höghastighetståg på en sträcka som är under tio mil och som ska ha åtta nio stationer som ibland inte ens ligger i närheten av där människor bor. Tanken är att den ska ligga så nära kusten som möjligt där turisterna är i stället för längre upp där samhällena ofta ligger, annars kanske inte turisterna använder den. Att ett eventuellt tåg i huvudsak borde tjäna öbornas intresse att kunna arbetspendla till eller från huvudstaden tänkte politikerna nog inte på.
På nätterna kan man använda spåren till att transportera gods från hamnen, som ingen vet om den någonsin blir av. Att de också måste bygga omlastningsstationer och att godset efter bara några få mil ändå måste över på lastbil tänkte politikerna nog inte heller på. Finansieringen är oklar. Förutom en del EU-pengar och nationella pengar ska de söka privata finansiärer. Det visar sig att de tänkt sig ett tyskt bolag.
Men hur tänker då detta tyska bolag? Har de några tankar på att tåget får förödande konsekvenser för både miljö och människor? Har de några tankar på att kostnaden för tåget är den största i öns historia och att folk på ön hellre vill ha fler sängar i sjukvården så att de slipper att ligga i korridorerna? Har de några tankar på att sträckans lönsamhet ligger i att människor kan använda tåget till ett rimligt pris för att arbetspendla? Om tåget är både dyrare och krångligare och tar längre tid än att ta bilen, då blir det bilen. Det är jag säker på.
Hur tänker researrangörerna? De vet att placeringen av kunder på all-inclusive-hotellen tar död på det lokala näringslivet och jobb från lokalbefolkningen. De vet att sopbergen växer och växer. De vet att det snart bara finns hårdgjorda ytor så att regnvattnet inte kan filtreras ned i jorden. De vet att byggherrarna inte alltid på hederlig väg får tillstånd att bygga för vattnets naturliga passager på väg mot havet när de stora regnen kommer och drar allting med sig.
Berättar de det för kunderna? Vilket ansvar tar de, mer än att sätta upp en lapp på hotellet att man kan använda handduken fler dagar om man vill? Men städerskan tar den ändå inte, så det kvittar. Och vilket ansvar tar de för att främja de inhemska produkterna i stället för de importerade, för att stötta de lokala näringarna? Det börjar bli bättre när det gäller miljön, men när det handlar om respekten för lokalbefolkningen är det mycket sämre.
Herr talman! Det jag i dag ser på Tenerife är konsekvenserna av en stor industris framfart under många år. Det som började som något positivt har förbytts i ett scenario där man inte kan vända åter. Om turismen försvinner är inkomstmöjligheterna borta. Om turismen förvandlas till ett all-inclusive-paradis är inkomstmöjligheterna för lokalbefolkningen också borta. Den dag det dyker upp turistorter i billigare länder är inkomstmöjligheterna borta. Turismen är som vilken industri som helst. Den flyttar dit där den ger ägarna mest inkomster, oavsett om det skulle vara i en diktatur eller i en demokrati. När Volvo eller Saab krisar är det kris i en hel region. Detsamma gäller på ön.
Herr talman! När jag talar om företagens ansvar i kammaren brukar jag för det mesta tala om vad svenska och europeiska bolag gör i länder utanför EU. I dag valde jag att tala om hur de faktiskt beter sig i EU. Skillnaderna är inte så stora. Det går inte heller att säga att svenska bolag per automatik tar mer hänsyn till vare sig miljö, mänskliga rättigheter eller lokalbefolknings intressen, vilket vår handelsminister verkar tro. Om det vore så skulle svenska resebolag ta ett större ansvar. Om tyska bolag tog ansvar skulle de tala om för kanarierna att ett höghastighetståg på Tenerife är utom all rim och reson och föreslå en mindre variant, typ pendeltåg.
Herr talman! I dagens betänkande finns också frågan om Bolidens ansvar i Chile med. Den frågan har jag diskuterat med handelsministern flera gånger tidigare. Bolidens ansvar för olyckan i Coto de Doñana i Spanien är ett annat exempel på Bolidens framfart i världen. Det är inte rimligt att bland annat Boliden år efter år ska kunna undandra sig ansvar för sina missgärningar genom att utnyttja luckor i de nationella lagstiftningarna och i folkrätten. Det måste skapas möjligheter att ställa företag till svars även för gamla försyndelser.
Stater som stöttar exploatering eller investeringar i andra länder har naturligtvis ett ansvar att aldrig ge sig in i tvivelaktiga projekt, som när handelsministern gav sig av till Libyen med ett företag som ville sälja övervakningsutrustning till en av världssamfundets galnaste ledare. Däremot vill jag i dagsläget inte gå lika långt som Vänsterpartiet och säga att Sverige ska vara med och finansiera de skador Boliden åsamkat befolkningen i Arica i Chile. Jag vill dock att Sverige ska sätta stark press på Boliden att betala. Skattebetalarna ska inte behöva stå för ännu existerande skrupelfria företagsledningars nota för begångna försyndelser. Det skulle kunna bli dyrt när det gäller Boliden eftersom de varit på många ställen i världen.
Miljöpartiet har under flera års tid lyft upp frågan om ett bindande regelverk för att få företag att respektera miljö samt mänskliga och sociala rättigheter. Det är uppenbart att det inte räcker med rekommendationer och frivilliga åtaganden. Vi sköter oss ju inte ens på hemmaplan alla gånger. Jag vill därför yrka bifall till reservation 9.
I detta anförande instämde Valter Mutt (MP).