Anf. 36 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag kommer att begränsa mig till att tala om en av de reservationer som har lämnats in och som också Björn von Sydow tog upp, den om människohandel, reservation nr 4, som jag också börjar med att yrka bifall till.
Vi har talat mycket om brott mot mänskligheten de senaste månaderna. Då har det i synnerhet handlat om diktatorers brott mot sin egen befolkning, men det finns många former av brott mot mänskligheten. Människohandel är enligt FN en sådan. Även om mycket gjorts för att stävja den och lagföra förövarna i vissa länder är det en kamp som är svår att vinna när levnadsstandard och synen på människors värde och mänskliga rättigheter skiljer sig så markant åt från ett land till ett annat.
Jag tänkte i går att jag skulle plocka fram lite aktuell statistik inför dagens debatt, men att få fram både korrekt och jämförbar statistik över hur det ser ut i olika länder var inte helt lätt. Det mesta jag hittade hänvisade till FN-rapporten
Global Report on
Trafficking in Persons
från 2009, som är den första globala jämförelsen i sitt slag och bygger på statistik från 155 länder. Problemet när man läser rapporten är att länderna inte lämnat in samma sorts uppgifter. Till exempel nämns bara antal misstänkta fall och antal dömda när det gäller Sverige medan vi inte lämnat in uppgifter om antal offer. Många länder har föredömligt lämnat in statistik över antal misstänkta, dömda, offer, offrens ursprungsländer och uppdelat i ålder och kön.
Jag tycker att det är lite märkligt att vi i Sverige kan döma någon om det inte finns ett brottsoffer, så det borde ju inte vara så svårt att lämna uppgift också om konstaterat antal offer i Sverige. Enligt Unicef saknas det uppgifter om hur många barn som förs till Sverige varje år för att utnyttjas. Men de fall som hittills har upptäckts handlar om barn som sålts för att utnyttjas i sexhandel, delta i stöldligor eller för att tigga. Vissa uppgifter finns med andra ord - men kanske inga som vi velat dela med oss av till FN-rapporten?
Enligt rapporten, som kom 2009, är sexuellt utnyttjande den vanligaste formen av människohandel. Den står för 78 procent av fallen, och offren är till största delen kvinnor och flickor. Sifforna visar också att i 30 procent av de länder som kunde presentera statistik på förövarnas kön är människohandlarna kvinnor. I vissa delar av världen är det till och med norm att kvinnor säljer kvinnor.
Som god tvåa kommer tvångsarbete, som står för 18 procent av fallen. Omkring 20 procent av offren är barn, men på vissa håll i världen, till exempel i delar av Afrika och Asien, är majoriteten barn. Det kan handla om att små fingrar behövs för att plocka kokablad, sy lyxvaror eller nysta upp hoptrasslade fisknät.
79 procent av offren för människohandel är kvinnor och flickor. 79 procent utnyttjas för sexuell exploatering. Cirka 1 miljon kvinnor och barn säljs som sexslavar bara till Europa - ett svindlande antal.
FN beräknar att cirka 1,2 miljoner barn varje år utsätts för människohandel, som i dag är den tredje största brottsliga verksamheten i världen näst efter narkotika- och vapenhandel. Människohandel beräknas kosta mellan 5 och 9 billioner dollar årligen. Rekryteringsmetoderna består av allt från fagra löften om en bättre tillvaro och framtid till ren kidnappning.
Herr talman! Vi är alla överens här i kammaren om att människohandel är ett fruktansvärt brott som måste bekämpas. Men för att kunna göra det måste man ha en strategi, och den kan bestå av flera delar. En av dem är självklart att de människor som begår brott mot sina medmänniskor ska straffas för sina gärningar. En annan är att skydda offren för människohandel. En tredje är att i olika konstellationer - FN, EU, Europarådet och andra internationella organisationer - komma överens om gemensamma förhållningssätt i kampen mot människohandel genom konventioner, direktiv, nationella likartade lagstiftningar etcetera. En fjärde är att försvåra migrationen mellan länder. En femte, och kanske den viktigaste, är det förebyggande arbetet, och tyvärr är det nog så att det är den vi talar allra minst om. Hur ska vi undvika att få fler offer, och hur ska vi undanröja marknaden för människosmugglarna?
Herr talman! Vi behöver ett helhetstänk som beaktar både varför människohandel uppstår, vad den leder till och hur gärningsmännen ska stoppas. Och då menar jag till exempel att det finns bättre sätt än att stänga gränserna mer för migration, som brukat vara patentlösningen i EU de senaste åren. Den som vill komma till Europa för att arbeta och söka sig ett bättre liv här kan bli ett lätt offer för människohandlare eftersom möjligheten att få uppehållstillstånd är så begränsad. Med enklare regler för migration mellan länder skulle till exempel många kvinnor inte låta sig luras och på så sätt slippa hamna i människohandlarnas klor.
Med den kunskap vi har i dag om både orsaker och de trender vi ser borde kampen kunna föras mer aktivt av både ursprungsländernas, transitländernas och destinationsländernas myndigheter. Vi vet att människohandeln sker främst från landsbygd till stad och från fattigare till rikare regioner. Handeln med barn sker i alla riktningar i världen, men de främsta vägarna är fortfarande från syd till nord och från öst till väst. Vi vet också från vilka länder de stora grupperna kommer och till vilka länder de beger sig.
Och vi vet att vi lever i en väldigt ojämlik värld, en värld där alltför många går hungriga, är utan försörjningsmöjligheter, utan möjlighet att utvecklas inom det yrke de studerat till, utan möjlighet att få yttra sig fritt eller att få studera. Det är en värld där många drömmer om ett bättre liv för sig själva eller för sina barn, en värld där människor lätt kan luras att tro att den där personen som lovar mig eller mitt barn jobb eller utbildning i landet där långt borta faktiskt menar vad han eller hon säger. Riktade upplysningskampanjer i riskområden och till riskgrupper är mycket bra, men det är långt ifrån tillräckligt.
För att bekämpa människohandel måste vi börja med att bekämpa fattigdomen i dess breda innebörd. Förbättrade levnadsförhållanden, såväl materiellt som intellektuellt, är en grundförutsättning i kampen mot människohandeln. Med förbättrade levnadsförhållanden ser sig inte familjer tvingade att lämna bort sina barn för att klara försörjningen.
Med förbättrade levnadsförhållanden i det egna landet vill färre lämna det för ett bättre liv i något annat land.
Att förebygga är alltid det bästa alternativet, men det räcker inte med att förebygga i offrens hemländer för att undvika att fler utsätts för människohandel. Så länge det finns en marknad, en efterfrågan, i mottagarländerna kommer den att fyllas med tjänster.
Att kriminalisera sexköp som vi gjort i Sverige är en väg att gå. Att arbeta med attitydförändringar är en annan och kompletterande väg. Att bättre skydda offer för människohandel och alltid ta särskild hänsyn till minderåriga offer är en viktig del.
Det är bra att det i EU-länderna är reglerat att den som vittnar mot gärningsmännen får tillfälliga uppehållstillstånd under tiden rättegången varar, men det räcker inte. Vem vågar vittna mot en liga som man riskerar att möta andra medlemmar ur när det tillfälliga uppehållstillståndet gått ut och man skickas hem igen?
De som lyckas fly och återvänder till sina hemländer möter ofta en tuff verklighet där det blir svårt att återanpassa sig. De riskerar social utstötning på grund av skam och skvaller både från sina egna familjer och i sina hembyar. I stället för att få hjälp till rehabilitering är risken stor att de på nytt utnyttjas i prostitution eller annan exploatering.
Herr talman! Jag är ändå glad att mycket görs av både FN och andra aktörer. Det jag saknar är större fokus på det förebyggande arbetet, barnkonventionen och mänskliga rättigheter generellt. Med en rättsligt bindande barnkonvention i alla länder skulle regeringar tvingas se på barn som subjekt i stället för objekt, vilket är ett första steg på vägen mot en förståelse av barnens värde som individer. I detta fall har även Sverige en läxa att göra eftersom inte heller vi har gjort barnkonventionen till svensk lag.
I brottsbalken finns dock en särskild bestämmelse om människohandel. Brottet kan ge upp till tio års fängelse. Andra relevanta bestämmelser är koppleri, köp av sexuell tjänst, köp av sexuell handling av barn, olaga frihetsberövande och människosmuggling.
Även om vi i Sverige har både straffbestämmelser att tillämpa vid behov och ett tänk vad gäller det förebyggande arbetet så är situationen långt ifrån densamma i alla länder i Europa. Därför behöver vi mycket aktivt på alla plan försöka påverka inte bara resolutions- och konventionstexter utan också attityder till prostitution, kvinnor och barn generellt.
Att EU ratificerar Europarådets konvention om människohandel binder även de medlemsstater som eventuellt inte vill göra det. Därför är det viktigt.