Anf. 179 Birgitta Ohlsson (Fp)
Herr talman! Vi lever i ett system där ord kan skaka en hel regering, där ord kan visa sig mäktigare än tio militära divisioner. Orden kom från demokratikämpen Vaclav Havel, mannen som ledde sammetsrevolutionen i sitt land 1989 och sedan blev folkvald president i dåvarande Tjeckoslovakien. De orden känns lika högaktuella i dag, mer än 20 år senare, då människor i arabvärlden och Nordafrika reser sig mot tyranner, diktatorer och envåldshärskare, för det är individer som förändrar världen.
Den 19 augusti 1989 samlades flera hundra östtyskar till en picknick i Sopronpuszta i Ungern. Picknicken slutade med att man bröt upp grindarna till gränsövergången mot Österrike. En av deltagarna sitter faktiskt här i kammaren i dag, nämligen Walburga Habsburg Douglas som var med i denna frihetskamp. Frihetslängtan hos dessa östtyskar var början till järnridåns fall, och som en kedjereaktion föll de totalitära regimerna en efter en.
Jag tror att jag inte är ensam här inne om att uppleva samma déjà vu-känsla nu när människor samlas i Kairo, i Tunis och Tripoli för att kräva frihet från en totalitär regim. Många människor riskerar sina liv, och regimerna faller en efter en. Precis som 1989 har frihetsrevolterna spridits som en kedjereaktion till andra totalitära regimer.
Frihetslängtan är stark. Och vi i EU har, som många andra har nämnt i denna talarstol, en moralisk skyldighet att stödja kraven på demokrati och mänskliga rättigheter i vårt södra närområde, precis som vi gjorde i vårt östra närområde för 20 år sedan.
I dag har vi att och ska vi diskutera kommissionens arbetsprogram. Arbetsprogrammet har lagts fram i en tid som är full av utmaningar för EU. Och utmaningarna rör inte bara vårt närområde. Utmaningarna rör i högsta grad Europas ekonomi och konkurrenskraft och hur vi ska vara en dynamisk union i framtiden där jobb skapas, där nya innovationer och företag kommer fram och människor fritt kan utveckla sina förmågor.
I dag handlar vår debatt om regeringens syn på EU:s mest centrala frågor framöver. Frågorna som jag kommer att ta upp har ingen inbördes prioriteringsordning.
För det första handlar det om den ekonomiska krisen, EU 2020 och den inre marknaden.
En central utmaning för EU är att hejda skuldkrisen och återgå till hållbara offentliga finanser. Målet ska vara en globalt konkurrenskraftig och resurseffektiv ekonomi. Det krävs nu stora ekonomiska reformer för att långsiktigt stärka Europas konkurrenskraft och skapa full sysselsättning och sunda offentliga finanser. Omvärlden kommer inte att invänta Europa. Vi måste själva ta initiativ och tänka framåt.
Ett centralt verktyg för att göra detta är Europa 2020-strategin. Men ambitiösa mål uppfyller inte sig själva. Det krävs att varje land anpassar målen efter sina egna förutsättningar och sedan jobbar hårt för att faktiskt leva upp till dem. Det krävs också en lokal förankring. Det är exempelvis kommunerna som ser till att våra elever går klart skolan. Mycket måste ske på lokal nivå.
Vi vet också som feminister att jämställdhet leder till tillväxt. Studier pekar på att om Europas kvinnor hade arbetat i lika stor utsträckning som män skulle tillväxten i EU ha ökat med uppemot 30 procent. Ökad jämställdhet med lika villkor för kvinnor och män på arbetsmarknaden är därmed den kanske allra viktigaste tillväxtskapande åtgärden i Europa. Europa har inte längre råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar.
Europeiska rådets möte i slutet av mars kommer att bli otroligt viktigt. Jag vet att många här tar del av debatten inför den, och det bejakar jag och tycker är positivt.
Regeringen stöder arbetet för ett ambitiöst paket av åtgärder för finansiell stabilitet och hållbara offentliga finanser. Samtidigt behövs full insyn och medverkan av samtliga 27 medlemsstater när det gäller ekonomisk och politisk samordning som faktiskt påverkar oss alla. Vi sitter i samma båt, oavsett om vi har euron som valuta eller inte.
En väl fungerande inre marknad är avgörande för tillväxt och sysselsättning i Europa. Två tredjedelar av Sveriges handel sker på EU:s inre marknad.
Nyligen presenterade EU-kommissionen ett förslag till ny handlingsplan för den inre marknaden. Vägen framåt är en fortsatt effektivisering av den inre marknaden som stimulerar tillväxt och nya jobb. Utvecklingen av den inre marknaden måste också gå hand i hand med ökad öppenhet och frihandel med omvärlden för att EU ska stå sig konkurrenskraftigt på den globala marknaden. Även Europas arbetsmarknad måste förbli öppen mot omvärlden. Europa kommer framöver att behöva mer kvalificerad arbetskraft, inte mindre.
För det andra handlar det om utrikesfrågorna, EAS, utvidgningen, ENP och östliga partnerskapet.
EU måste vara demokratins och de mänskliga rättigheternas allra tydligaste röst i världen, inte minst i vårt närområde. Unga frihetsaktivister på gatorna i Tunis, Kairo, Tripoli och Minsk ska känna vårt stöd i ryggen. Den europeiska grannskapspolitiken måste därför reformeras kraftigt för att i ökad utsträckning stödja demokratisering, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. I öst vinner det östliga partnerskapet kraft, men relationen till vårt södra grannskap måste utvecklas.
Den senaste tidens utveckling i regionen understryker regionens strategiska betydelse för EU och Europa liksom vikten av att följa upp de åtaganden som såväl partnerländerna som EU:s medlemsländer gör på ett systematiskt och långsiktigt hållbart sätt.
Hur stödet till de reformprocesser som pågår och inletts ska hanteras kommer att vara viktiga frågor för framtiden. Här måste vi ha tydliga perspektiv. Vi måste förstås också ta ställning till ekonomiskt stöd till denna region.
Demokrati och mänskliga rättigheter måste ta mycket större plats i den europeiska utrikestjänsten än vad vi sett hittills. Den blev operativ den 1 januari 2011, och våra relationer till partnerländerna i stort liksom vårt bistånd måste bli mer principfast. Vår gemensamma europeiska utrikespolitiska röst måste bli klarare, högre och tydligare för frihet och mot förtryck.
Utvidgningen, som några ledamöter har snuddat vid, är ett av Europas främsta instrument för att sprida fred, demokrati och välstånd i Europa. Jag är glad över att många partier i denna kammare aktivt stöder utvidgningen och tycker att den är viktig.
Sverige förblir en av utvidgningens varmaste vänner, kanske den varmaste. Tyvärr kan vi konstatera att våra likasinnade i denna fråga blir allt färre och allt tystare.
Sveriges ansträngningar för att Turkiets medlemskapsprocess ska röra sig framåt fortsätter oförtrutet med samma styrka. Under förutsättning att Kroatien uppfyller uppställda kriterier hoppas vi att förhandlingarna kan avslutas i år. Även Islands förhandlingar inleds på allvar under våren. Reformansträngningarna hos övriga länder på västra Balkan bör uppmuntras som en del av processen inför kommande medlemskap.
För det tredje handlar det om asyl- och migrationsfrågorna. Händelseutvecklingen i Nordafrika understryker vikten av en fungerande asyl- och migrationspolitik. Vi kommer att fortsätta verka för att människor på flykt undan förföljelse ges skydd. Människor på flykt måste mötas av ett rättssäkert och tryggt system. En grundläggande del i detta är en gemensam asylpolitik inom EU - att fler länder tar ansvar.
I Stockholmsprogrammet som antogs i december 2009 anges att målen är att uppnå en högre gemensam skyddsnivå och ett mer likvärdigt skydd i hela EU för att säkerställa ökad solidaritet inom unionen. Flera rättsakter är aktuella för omförhandling under året. Målet är att beslut fattas senast 2012.
Förutom rena lagstiftningsinsatser är praktiskt samarbete ett bra sätt att öka harmoniseringen. Det handlar inte minst om insatser genom Europeiska stödkontoret för asylfrågor, EASO, som ska vara i full drift i juni 2011.
För att tillförsäkra en ordnad och säker tillgång till skydd för dem som är i behov av det och för att få fler medlemsstater att visa solidaritet med tredjeländer vill Sverige även att de föreslagna förändringarna i flyktingfonden genomförs för ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU.
För det fjärde handlar det om EU:s fleråriga budgetram. Under de kommande två tre åren kommer intensiva förhandlingar att föras i EU om hur utgiftsramarna för det europeiska samarbetet efter 2013 ska utformas. Det är en betydelsefull framtidsfråga för EU som regeringen fäster stor vikt vid och där vi kommer att vara oerhört aktiva.
Redan 2003 slog en EU-rapport under ledning av den belgiske nationalekonomen André Sapir fast att EU:s budget är en historisk relik. Åtta år senare har mycket lite hänt på denna front. Argumenten för en genomgripande budgetreform är i dag starkare än någonsin tidigare. EU som organisation borde gå före och visa de medlemsländer som nu fattar svåra beslut hur man kan prioritera och omprioritera och skapa förutsättning för framtida tillväxt. När länder tvingas dra åt svångremmen på hemmaplan måste också Europeiska unionen tänka framåt och framtidsinriktat.
I stället för att bevara de gamla prioriteringarna i budgeten bör EU satsa resurser på områden som forskning och utveckling, gränsöverskridande infrastruktur och miljö. Vi bör också investera i kampen mot organiserad brottslighet och i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla dessa är områden som erbjuder europeiskt mervärde.
Budgetramen måste också, som jag sade, återspegla den verklighet där många medlemsländer tvingas dra åt svångremmen. Därför måste nästa långtidsbudget för EU vara smalare, vassare och mer fokuserad på tillväxt. Ett rimligt mål är ett budgettak som ligger väl under 1 procent av EU:s samlade bni.
Ska vi lyckas med allt detta måste vi prioritera. Det förutsätter reformer, inte minst av jordbrukspolitiken som i dag tar över 40 procent av den totala budgeten i anspråk. Vi ifrågasätter dock inte att jordbrukspolitiken fortsatt bör vara gemensam.
Den näst största utgiftsposten i EU-budgeten är sammanhållningspolitiken. Även den behöver reformeras såväl till storlek som till innehåll och fokusera på de mest behövande delarna av unionen.
Regeringen är beredd att försvara såväl Europas intresse av en smalare och modernare budget som svenska intressen, till exempel att bevaka nivån på den svenska medlemsavgiften. Om vi inte uppnår en tillräcklig modernisering av budgeten kommer vi att kräva att de rabatter som Sverige har i dag även gäller i fortsättningen.
För det femte handlar det om klimat och energi. Jämte bristen på demokrati är klimathotet vår tids största utmaning. Utsläppen ökar snabbare än någonsin tidigare, och ökningstakten är högre än i de scenarier som redovisades av FN:s klimatpanel 2007. Vi ser redan konsekvenser av klimatförändringarna. Allra mest drabbade är sårbara och fattiga länder.
Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar. 99,8 procent av koldioxidutsläppen sker utanför Sveriges gränser. Därför har EU en nyckelroll i klimatarbetet.
Sverige var pådrivande för att EU skulle anta världens mest ambitiösa klimatmål. Vi kommer att fortsätta driva på trots den klimattrötthet som verkar breda ut sig globalt.
Den svenska energipolitiken, och därmed basen för klimatpolitiken, ska bygga på samma tre grundpelare som i EU. Politiken syftar till att förena ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet. Visionen för klimat- och energipolitiken är att Sverige år 2050 har en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning utan nettoutsläpp i atmosfären.
Sist men inte minst handlar det om EU:s strategi för Östersjöregionen. Sedan de baltiska länderna och Polen blev EU-medlemmar 2004 är Östersjön i praktiken ett innanhav. Med hjälp av den strategi som antogs under Sveriges ordförandeskap ska vi utnyttja EU-medlemskapet för att samarbeta tätare.
Havsmiljön bör stå i centrum. Hundra års industriavfall, övergödning och överfiske gör Östersjön till ett av världens mest hotade hav. 20 procent av havsbotten - en yta lika stor som Danmark och Skåne tillsammans - är redan död. Vi måste jobba tillsammans för att motverka övergödning, algblomning och gifter. Här behövs den gemensamma strategin.
Jag tänkte avsluta med att återkoppla till något som Valter Mutt från Miljöpartiet lyfte upp tidigare. Jag är måhända inte lika begeistrad över lyckoforskning som han, men begreppet lycka är viktigt. I kväll har alliansregeringen tagit ett beslut som säkert kan glädja många humanistiskt sinnade européer i denna kammare, nämligen att papperslösa ska ha tillgång till vård och skolgång. De flesta av er håller nog med om att det är ett bra beslut.
I detta anförande instämde Fredrik Malm och Christer Winbäck (båda FP).